Lasse Bengtsson om sin yttre och inre resa i Afghanistan
För några dagar sedan lade jag ifrån mig Lasse Bengtssons bok ”Afghanistan. Om en yttre och inre resa”.
Det har varit en på många sätt förunderlig resa också för mig. När jag tog hem boken var jag väl inte ens riktigt säker på att jag skulle komma att läsa den. Hyllan med olästa böcker bredvid min säng har en tendens att svälla trots att jag läser och läser....
Kanske lockade inte heller ämnet så där påtagligt.
Men så grep jag tag i den och började läsa. Fångades omgående av det jag läste och det sätt på vilket Lasse skrev. Det blev en både upplyftande, intressant, engagerande och till och med roande läsning. Men också tung, deprimerande och den gav mig många gånger känslan av missmod och hopplöshet. Hur ska detta sargade land någonsin kunna resa sig och bilda en nationalstat med gemensamma värderingar, byggd på en icke-religiös konstitution, kort sagt: bli en modern nation?
Det finns en mening i boken som etsar sig fast och som så väl beskriver denna vanmakt som Lasse och alla de som engagerat sig i Svenska Afghanistankommittén och andra hjälporganisationer måste känna:
”När jag ser dem leka där i grönskan vill jag ropa”
Det är inte utan att tårkanalerna fylls vid tanken på alla dessa små oskuldsfulla barn som aningslöst leker där det plötsligt kan ligga en outlöst mina som kan förändra eller ända deras liv på en sekund.
Lasse Bengtsson tröttnade på att göra ytliga intervjuer med blaserade stjärnor i TVs morgonsoffa och insåg att det måste finnas något värdefullare att göra i tillvaron. Han valde inte direkt det enklaste alternativet. Två år som informationssamordnare hos Svenska Afghanistankommittén (SAK) i Kabul. Han beskriver stunder då han undrar om han valde rätt men också känslan av en viss tomhet när han är tillbaka i det lugna Sverige.
SAK uträttar uppenbarligen storverk bland människorna i Afghanistan inte minst genom att stå utanför politiska bindningar och kunna verka på människornas egna villkor. De kommer inte uppifrån och pådyvlar utan hjälper och stöttar de egna behoven och initiativen hos befolkningen. En huvudlinje framstår klart: utbildning! Helt klart en riktig inriktning. Genom utbildning kan de urgamla mönstren och sedvänjorna successivt brytas och människorna få en modernare syn på sig själva och sitt land.
”Utbildning är som ett ljus. Utan det ljuset är man blind”
Det är inte Lasse Bengtsson som säger så utan en Kuchi-ledare vid namn Haji Qutabkhan som svar på Lasses fråga vad det skulle ha betytt för honom om han hade fått lära sig läsa och skriva istället för att som signatur använda sitt tumavtryck.
SAK hjälper till med utbildning av lärare och inte minst med utbildning av barnmorskor. ett minst lika angeläget område i ett land där barnadödligheten är stor. Samtidigt är landets åldersfördelning helt störd efter alla år av krig. Ungefär hälften av befolkningen är under 15 år! 70% är under 25 år. Bara tre procent är över 65 år! Vad gör det gapet för traditions- och lärdomsöverförande mellan generationer?
Lasse har valt att bygga boken på en kombination av blogginlägg och dagboksanteckningar. Det gör läsningen oerhört levande och angelägen. Man kommer såväl det svåra som det glada och lättsamma nära. Det stora såväl som det lilla.
Det växlar från de stora maktsfärerna till den lilla enskilda barberaren eller den femtonåriga flickan som får ikläda sig rollen av lärarinna åt de andra barnen i byn för att hon råkar kunna läsa och har en far som uppmuntrar detta.
Känslan av att kunna rätt mycket om landet Afghanistan och dess folk, infinner sig även om man begriper att Lasse endast förmår greppa om delar av detta stora land och alla dess stora problem.
Att upplevelsen förändrat Lasses livsinställning är begriplig:
”Själv har jag aldrig varit så medveten om alltings begränsning som nu. Att allting inte kan planeras. Ändligheten”.
Läs boken och stöd också Svenska Afghanistankommitténs arbete!
Det har varit en på många sätt förunderlig resa också för mig. När jag tog hem boken var jag väl inte ens riktigt säker på att jag skulle komma att läsa den. Hyllan med olästa böcker bredvid min säng har en tendens att svälla trots att jag läser och läser....
Kanske lockade inte heller ämnet så där påtagligt.
Men så grep jag tag i den och började läsa. Fångades omgående av det jag läste och det sätt på vilket Lasse skrev. Det blev en både upplyftande, intressant, engagerande och till och med roande läsning. Men också tung, deprimerande och den gav mig många gånger känslan av missmod och hopplöshet. Hur ska detta sargade land någonsin kunna resa sig och bilda en nationalstat med gemensamma värderingar, byggd på en icke-religiös konstitution, kort sagt: bli en modern nation?
Det finns en mening i boken som etsar sig fast och som så väl beskriver denna vanmakt som Lasse och alla de som engagerat sig i Svenska Afghanistankommittén och andra hjälporganisationer måste känna:
”När jag ser dem leka där i grönskan vill jag ropa”
Det är inte utan att tårkanalerna fylls vid tanken på alla dessa små oskuldsfulla barn som aningslöst leker där det plötsligt kan ligga en outlöst mina som kan förändra eller ända deras liv på en sekund.
Lasse Bengtsson tröttnade på att göra ytliga intervjuer med blaserade stjärnor i TVs morgonsoffa och insåg att det måste finnas något värdefullare att göra i tillvaron. Han valde inte direkt det enklaste alternativet. Två år som informationssamordnare hos Svenska Afghanistankommittén (SAK) i Kabul. Han beskriver stunder då han undrar om han valde rätt men också känslan av en viss tomhet när han är tillbaka i det lugna Sverige.
SAK uträttar uppenbarligen storverk bland människorna i Afghanistan inte minst genom att stå utanför politiska bindningar och kunna verka på människornas egna villkor. De kommer inte uppifrån och pådyvlar utan hjälper och stöttar de egna behoven och initiativen hos befolkningen. En huvudlinje framstår klart: utbildning! Helt klart en riktig inriktning. Genom utbildning kan de urgamla mönstren och sedvänjorna successivt brytas och människorna få en modernare syn på sig själva och sitt land.
”Utbildning är som ett ljus. Utan det ljuset är man blind”
Det är inte Lasse Bengtsson som säger så utan en Kuchi-ledare vid namn Haji Qutabkhan som svar på Lasses fråga vad det skulle ha betytt för honom om han hade fått lära sig läsa och skriva istället för att som signatur använda sitt tumavtryck.
SAK hjälper till med utbildning av lärare och inte minst med utbildning av barnmorskor. ett minst lika angeläget område i ett land där barnadödligheten är stor. Samtidigt är landets åldersfördelning helt störd efter alla år av krig. Ungefär hälften av befolkningen är under 15 år! 70% är under 25 år. Bara tre procent är över 65 år! Vad gör det gapet för traditions- och lärdomsöverförande mellan generationer?
Lasse har valt att bygga boken på en kombination av blogginlägg och dagboksanteckningar. Det gör läsningen oerhört levande och angelägen. Man kommer såväl det svåra som det glada och lättsamma nära. Det stora såväl som det lilla.
Det växlar från de stora maktsfärerna till den lilla enskilda barberaren eller den femtonåriga flickan som får ikläda sig rollen av lärarinna åt de andra barnen i byn för att hon råkar kunna läsa och har en far som uppmuntrar detta.
Känslan av att kunna rätt mycket om landet Afghanistan och dess folk, infinner sig även om man begriper att Lasse endast förmår greppa om delar av detta stora land och alla dess stora problem.
Att upplevelsen förändrat Lasses livsinställning är begriplig:
”Själv har jag aldrig varit så medveten om alltings begränsning som nu. Att allting inte kan planeras. Ändligheten”.
Läs boken och stöd också Svenska Afghanistankommitténs arbete!
STIM – EN ODEMOKRATISKT STYRD ORGANISATION!
STIM är en intresseorganisation för landets alla musikaliska upphovsrättsinnehavare, låtskrivare (kompositörer och textförfattare) samt förläggare.
STIMs uppdrag är att för sina anslutnas räkning inkassera och fördela alla de rättighetsintäkter som strömmar in från radiostationer, varuhus, hissägare, gymägare o.s.v. Såväl här i Sverige som från andra länder där motsvarande organisationer har hand om den lokala hanteringen. Intäkterna ska sedan fördelas mellan de inblandade upphovsmännen. Mestadels sker detta på basis av låtlistor från radiostationer och konserter, d.v.s. efter vad som faktiskt spelats. Men det säger sig självt att många gånger när ersättningar från t.ex. gym, butiker, närradiostationer m.fl. bygger på ett fast avtalsbelopp oavsett vad som spelas, så uppstår problem med fördelningen. Vilka är de rättmätiga upphovsmännen? Hittills har STIM använt sig av ett s.k. analogisystem, d.v.s. man har fördelat efter en ”likare” och till denna likare har man av outgrundlig anledning utvalt Sveriges Radios P4-kanaler. Vilket innebär att t.ex. kompositörer av instrumental musik aldrig får ett nickel från dessa analogisummor (150-200 miljoner förra året). Knappast heller jazzkompositörer, eller andra mer udda musikverk som inte spelas i P4 men desto mer i närradion.
Istället har intäkterna fördelats huvudsakligen till de ”fyra stora” musikförlagen och deras artister, Universal, Sony Music, Warner och EMI. Dessa multijättar dominerar helt utbudet i P4-kanalerna.
STIM skapades 1923 och har idag 71000 anslutna upphovsmän och rättighetsinnehavare. Men bara 450 av dessa är formella medlemmar i den ekonomiska föreningen STIM u.p.a. (”utan personligt ansvar”) och har därmed rösträtt vid de årliga stämmorna där styrelse m.m. tillsätts.
Men det räcker inte med det! Inte heller dessa röstberättigade 450 medlemmar har någon möjlighet att påverka valet av vilka som ska sitta i föreningens styrelse! Låter det märkvärdigt? Absolut! Det är MYCKET märkvärdigt. Och i mina ögon helt orimligt i dagens samhälle.
Istället tillsätts dessa nio styrelseledamöter och sex suppleanter enligt STIMS stadgar av tre helt andra intresseföreningar: FST (Föreningen Svenska Tonsättare), SKAP (Sveriges kompositörer och textförfattare, samt MUSIKFÖRLÄGGARNA.
Men då kan väl medlemmarna vid nästa årsstämma besluta att ändra stadgarna på denna punkt så att man kan komma ifrån detta besvärande demokratiska underskott. För att ändra stadgarna så krävs beslut vid två stämmor. En ordning som STIM delar med de flesta föreningar i Sverige. Inte så märkvärdigt alltså.
Men se här! Då kommer det kluriga i stadgarna! I den 21a paragrafen står följande:
STIMs uppdrag är att för sina anslutnas räkning inkassera och fördela alla de rättighetsintäkter som strömmar in från radiostationer, varuhus, hissägare, gymägare o.s.v. Såväl här i Sverige som från andra länder där motsvarande organisationer har hand om den lokala hanteringen. Intäkterna ska sedan fördelas mellan de inblandade upphovsmännen. Mestadels sker detta på basis av låtlistor från radiostationer och konserter, d.v.s. efter vad som faktiskt spelats. Men det säger sig självt att många gånger när ersättningar från t.ex. gym, butiker, närradiostationer m.fl. bygger på ett fast avtalsbelopp oavsett vad som spelas, så uppstår problem med fördelningen. Vilka är de rättmätiga upphovsmännen? Hittills har STIM använt sig av ett s.k. analogisystem, d.v.s. man har fördelat efter en ”likare” och till denna likare har man av outgrundlig anledning utvalt Sveriges Radios P4-kanaler. Vilket innebär att t.ex. kompositörer av instrumental musik aldrig får ett nickel från dessa analogisummor (150-200 miljoner förra året). Knappast heller jazzkompositörer, eller andra mer udda musikverk som inte spelas i P4 men desto mer i närradion.
Istället har intäkterna fördelats huvudsakligen till de ”fyra stora” musikförlagen och deras artister, Universal, Sony Music, Warner och EMI. Dessa multijättar dominerar helt utbudet i P4-kanalerna.
STIM skapades 1923 och har idag 71000 anslutna upphovsmän och rättighetsinnehavare. Men bara 450 av dessa är formella medlemmar i den ekonomiska föreningen STIM u.p.a. (”utan personligt ansvar”) och har därmed rösträtt vid de årliga stämmorna där styrelse m.m. tillsätts.
Men det räcker inte med det! Inte heller dessa röstberättigade 450 medlemmar har någon möjlighet att påverka valet av vilka som ska sitta i föreningens styrelse! Låter det märkvärdigt? Absolut! Det är MYCKET märkvärdigt. Och i mina ögon helt orimligt i dagens samhälle.
Istället tillsätts dessa nio styrelseledamöter och sex suppleanter enligt STIMS stadgar av tre helt andra intresseföreningar: FST (Föreningen Svenska Tonsättare), SKAP (Sveriges kompositörer och textförfattare, samt MUSIKFÖRLÄGGARNA.
Men då kan väl medlemmarna vid nästa årsstämma besluta att ändra stadgarna på denna punkt så att man kan komma ifrån detta besvärande demokratiska underskott. För att ändra stadgarna så krävs beslut vid två stämmor. En ordning som STIM delar med de flesta föreningar i Sverige. Inte så märkvärdigt alltså.
Men se här! Då kommer det kluriga i stadgarna! I den 21a paragrafen står följande:
Ändring av föreningens stadgar sker på sätt föreskrivs i gällande lagstiftning om ekonomiska föreningar och skall dessutom för att bli gällande godkännas på styrelsesammanträde (Min fetmarkering), varvid minst sju ledamöter - däribland minst en representant för var och en av de i 13 § nämnda föreningarna - skall vara eniga om beslutet.
Ser ni finessen? Just det! Styrelsen lär inte rösta för en stadgeändring som förminskar eller inkräktar på den bekväma maktposition man har när det tas beslut om investeringar i fastigheter, sparkande av tjänstemän och verkställande direktörer etc. Styrelsen är alltså helt autonom och behöver inte bry sig ett dyft om vad föreningens medlemmar anser.
STIM har dock börjat känna att det blåser! Under det senaste året har det s.k. MUSIKUPPRORET 2013 bildats som till en början ägnat sig åt att komma till rätta med analogifördelningen. STIM har tvingats inse att en bättre kommunikation med medlemmarna krävs. Det är ju faktiskt så att idag har inte STIM någon monopolställning längre, men i kraft av sin helt dominerande och etablerade ställning är det näst intill omöjligt för andra organisationer att bryta in i denna rättighetshantering.
Så i veckan anordnades därför ett ”dialogmöte” kring analogisystemet och dess för- och nackdelar. Ett möte helt framtvingat av MUSIKUPPRORETs aktiviteter (bl.a. en polisanmälan av STIM för att man försöker hemlighålla sin medlemsförteckning t.o.m. för medlemmarna själva!
Härvid ställdes en högst relevant fråga av en av deltagarna: ”Vem äger STIM”?
Ja, vem äger STIM? Enligt STIMS hemsida ägs föreningen av de 71000 anslutna upphovsmännen. Det framstår lite som ett s.k. ömsesidigt försäkringsbolag. Men det anges också att bara de som också är medlemmar kan rösta på stämmorna. Vidare kallas FST, SKAP och MUSIKFÖRLÄGGARNA för ”representanter för våra ägare”.
Det är ju faktiskt så att de som genererar intäkter till STIM är alla de anslutna rättighetsinnehavarna, inte de 450 som betalat 10 spänn för att bli medlemmar! Så tanken att det är de 71000 som ”äger” STIM känns ju rimlig. Och ändå har varken dessa eller de 450 någon egentlig möjlighet att påverka hur styrelsen ska vara sammansatt eller vad den ska göra och besluta. Det kallar jag ett gravt demokratiskt underskott fjärran från vår tids rättsuppfattning. Här måste lagstiftare och andra träda in för att man ska komma till rätta med denna anomali. För att gå den väg som STIMs stadgar utvisar kan aldrig leda framåt.
Ser ni finessen? Just det! Styrelsen lär inte rösta för en stadgeändring som förminskar eller inkräktar på den bekväma maktposition man har när det tas beslut om investeringar i fastigheter, sparkande av tjänstemän och verkställande direktörer etc. Styrelsen är alltså helt autonom och behöver inte bry sig ett dyft om vad föreningens medlemmar anser.
STIM har dock börjat känna att det blåser! Under det senaste året har det s.k. MUSIKUPPRORET 2013 bildats som till en början ägnat sig åt att komma till rätta med analogifördelningen. STIM har tvingats inse att en bättre kommunikation med medlemmarna krävs. Det är ju faktiskt så att idag har inte STIM någon monopolställning längre, men i kraft av sin helt dominerande och etablerade ställning är det näst intill omöjligt för andra organisationer att bryta in i denna rättighetshantering.
Så i veckan anordnades därför ett ”dialogmöte” kring analogisystemet och dess för- och nackdelar. Ett möte helt framtvingat av MUSIKUPPRORETs aktiviteter (bl.a. en polisanmälan av STIM för att man försöker hemlighålla sin medlemsförteckning t.o.m. för medlemmarna själva!
Härvid ställdes en högst relevant fråga av en av deltagarna: ”Vem äger STIM”?
Ja, vem äger STIM? Enligt STIMS hemsida ägs föreningen av de 71000 anslutna upphovsmännen. Det framstår lite som ett s.k. ömsesidigt försäkringsbolag. Men det anges också att bara de som också är medlemmar kan rösta på stämmorna. Vidare kallas FST, SKAP och MUSIKFÖRLÄGGARNA för ”representanter för våra ägare”.
Det är ju faktiskt så att de som genererar intäkter till STIM är alla de anslutna rättighetsinnehavarna, inte de 450 som betalat 10 spänn för att bli medlemmar! Så tanken att det är de 71000 som ”äger” STIM känns ju rimlig. Och ändå har varken dessa eller de 450 någon egentlig möjlighet att påverka hur styrelsen ska vara sammansatt eller vad den ska göra och besluta. Det kallar jag ett gravt demokratiskt underskott fjärran från vår tids rättsuppfattning. Här måste lagstiftare och andra träda in för att man ska komma till rätta med denna anomali. För att gå den väg som STIMs stadgar utvisar kan aldrig leda framåt.
