Biologisk mångfald i stadsmiljö!
Urban biodling! (Foto från Svenska Dagbladets websida)
Understundom får jag från min härliga gamla Mamma (98) en tidskrift kallad SydFranska Magasinet (Som byter namn till SvenskFranska Magasinet) som väl är en utväxt från ett enkelt litet blad som en gång i tiden hette "Rivieranytt" e.dyl. Numera en glassig men faktiskt läsvärd tidskrift. I årets nr. 39 fanns en utomordentligt intressant artikel om ett fenomen jag inte hade en aaaaaaning om!
Biodling i storstad!
Sedan 1800-talet har bin odlats i Paris. Många lantbrukare lämnade sina jordbruk men sina biodlingar ville man inte släppa utan tog med sig.
Hur skulle det gå?
Jo det visar sig idag att parisbin är mycket mer produktiva och mår mycket bättre än sina lantliga kusiner! "Miel de Paris", honung från Paris har blivit en eftertraktad vara som också med framgång säljs till turister.
Hur kommer sig nu detta? Jo, genom ökningen av användandet av olika bekämpningsmedel i jordbruket har livet för landsortsbina blivit allt besvärligare och otrevligare för bin. Blommor i odlingsfälten har praktiskt taget utrotats. Storstaden Paris kan däremot erbjuda en blomsterprakt i sina parker och planteringar som landsbygden inte kan konkurrera med. Nyplanteringar sker ständigt. Bekämpningsmedel som är lagliga på landsbygd får inte användas i tättbebyggda områden vilket inverkar positivt på binas utveckling. Ett parisbi lever 10 gånger längre än ett lantbi och producerar mer än fyra gånger så mycket honung. En honung som dessutom vinner de flesta smaktester.
Var bor då alla dessa små Parisbin? Jo, på hustaken. En av de största odlingarna är på taket till Grand Palais där man 2009 installerade 2 kupor som redan första säsongen producerade 50 kg honung. Därefter har antalet kupor utökats betydligt. Varje kupa kan innehålla 60.000 bin + en drottning och varje bi har en "matradie" på ca. 3 km. Så långt kan det alltså flyga för att finna proviant.
Totalt finns ca. 300 bikupor i Paris. De äldsta finns på taket till Opera Garnier som fick sina 1982 och honungen säljs i operans egen butik på gatuplanet.
Men också privatpersoner och företag låter installera bikupor. Det finns idag garderobsliknande kupor som ställs inne i bostäderna med en lite flusteröppning genom ytterväggen på huset. Det lär även vara en garanti att man slipper bin inne i bostaden eller kontoret eftersom ett bi aldrig skulle flyga in genom ett fönster om det finns en bikupeöppning med en väntande drottning i närheten.
Det hela har blivit så stort att man numera också har en särskild "Fête de Miel" - en honungsfestival i Paris.
Kanske något för Strängnäs!
Rödklöverns tunna soppa med illasmakande ingredienser!
Så har den nya majoriteten, i pressen kallad "Fyrklövern" offentliggjort sin programförklaring. I mina ögon vore beteckningen "Rödklövern" mer adekvat eftersom den presenterat sig som "socialdemokratisk".
Att Miljöpartiet är torsken i sammanhanget märks väl. En kommunalrådspost, några välvilliga ord om miljön och en nämnd för hållbar utveckling samt "gågator införs" är vad Miljöpartiet kostar.
Jens Persson talar om ett sammanbundet gångstråk från Visholmen till Präntaren. Då har vi väl en ny omgång att vänta kring Trädgårdsgatan mellan Eskilstunavägen och Källgatan igen. Kommunfullmäktige avslog med betryggande majoritet Miljöpartiets motion i denna fråga så sent som i måndags. Jag noterade att Terese Holmberg inte brydde sig om att försvara sin motion. Förmodligen satt hon och myste i tron att den nya majoritetsöverenskommelsen ska ta hand om frågan. Måtte nu fastighetsägare och butiksägare vakna och agera och inte bara överlåta till oss politiker att försvara deras och konsumenternas intressen. Det krävs faktiskt också lite engagemang från dem som blir direkt berörda av detta.
Lite ros ska jag dock också ge: att man inser, erkänner och åtgärdar idiotin med ett kommunstyrelsens arbetsutskott är senkommet men välkommet!
Det måste ju bli majoritetens parter som politiskt bereder de ärenden som ska gå upp i Kommunstyrelsen och låter ordförande (KSO) lägga beslutsförslagen. Att som hittills under intet förpliktigande insmickrande "alla ska vara med"-toner, låta alla partier ha säte - men inte stämma i en extra och kostsam politisk nivå, har ju i princip gjort oppositionen till gisslan utan något reellt inflytande.
En opposition som jamsar med och i mjuka ordalag försöker nå konsensus i allt, är inte politiken betjänt av. Det var länge sedan kommunalpolitiken var blocklös och majoriteter växlade i varje fråga. Idag gäller på den kommunal nivån liksom på riksplanet en klar polarisering mellan ett borgerligt och ett socialistiskt block. Strängnässituationen ger ytterligare dimensioner åt oppositionsarbetet som måste bli kristallklart och kritiskt granskande i alla lägen. Inget gullande!
I övrigt är väl plattformen mestadels till intet förpliktigande typiska floskler.
Inte heller har man lyckats minska den politiska organisationen. Nämnderna är i princip desamma och dessutom ökar man på den med s.k. lokala styrelser. De gamla kommundelsråden får sig ett semantiskt "lokalvårdarlyft"och förses åter med egen budget för parkbänkar och annat smått och gott. Samma elände som med de första kommundelsråden m.a.o. En skendemokratiskt gest som ska hålla kommundelarna lugna i tron att de verkligen kan påverka centrala och avgörande politiska beslut. Och som kostar pengar i sammanträdesarvoden och administration. När det finns så många goda exempel på andra och mer effektiva sätt att bedriva närdemokrati.
Men det kanske värsta är väl ändå:
"Åkers Folkets Hus köps och drivs vidare av kommunen".
Kommunen ska alltså gå in och rädda en konkursfärdig socialdemokratisk intresseförening med skattepengar!
En förening där det socialdemokratiska Kommunalrådet Tjernström har ett avgörande inflytande. Det är inte bara anmärkningsvärt - det är mot all politisk anständighet!
Om kommunen med skattepengar ska köpa fastigheter måste det finnas ett klart definierat kommunalt behov. Det räcker inte med att man ska rädda ansiktet på ett av Kommunalråden för att hans ordförandeskap i föreningen inte förmått administrera sin byggnad på ett mer inkomstbringande sätt, eller inte lyckas finna en köpare på fria marknaden som är beredd att betala vad föreningen behöver.
Margit Urtegård och Jan Eriksson skriver klokt i ett inpass den 10 november i tidningen
Att Miljöpartiet är torsken i sammanhanget märks väl. En kommunalrådspost, några välvilliga ord om miljön och en nämnd för hållbar utveckling samt "gågator införs" är vad Miljöpartiet kostar.
Jens Persson talar om ett sammanbundet gångstråk från Visholmen till Präntaren. Då har vi väl en ny omgång att vänta kring Trädgårdsgatan mellan Eskilstunavägen och Källgatan igen. Kommunfullmäktige avslog med betryggande majoritet Miljöpartiets motion i denna fråga så sent som i måndags. Jag noterade att Terese Holmberg inte brydde sig om att försvara sin motion. Förmodligen satt hon och myste i tron att den nya majoritetsöverenskommelsen ska ta hand om frågan. Måtte nu fastighetsägare och butiksägare vakna och agera och inte bara överlåta till oss politiker att försvara deras och konsumenternas intressen. Det krävs faktiskt också lite engagemang från dem som blir direkt berörda av detta.
Lite ros ska jag dock också ge: att man inser, erkänner och åtgärdar idiotin med ett kommunstyrelsens arbetsutskott är senkommet men välkommet!
Det måste ju bli majoritetens parter som politiskt bereder de ärenden som ska gå upp i Kommunstyrelsen och låter ordförande (KSO) lägga beslutsförslagen. Att som hittills under intet förpliktigande insmickrande "alla ska vara med"-toner, låta alla partier ha säte - men inte stämma i en extra och kostsam politisk nivå, har ju i princip gjort oppositionen till gisslan utan något reellt inflytande.
En opposition som jamsar med och i mjuka ordalag försöker nå konsensus i allt, är inte politiken betjänt av. Det var länge sedan kommunalpolitiken var blocklös och majoriteter växlade i varje fråga. Idag gäller på den kommunal nivån liksom på riksplanet en klar polarisering mellan ett borgerligt och ett socialistiskt block. Strängnässituationen ger ytterligare dimensioner åt oppositionsarbetet som måste bli kristallklart och kritiskt granskande i alla lägen. Inget gullande!
I övrigt är väl plattformen mestadels till intet förpliktigande typiska floskler.
Inte heller har man lyckats minska den politiska organisationen. Nämnderna är i princip desamma och dessutom ökar man på den med s.k. lokala styrelser. De gamla kommundelsråden får sig ett semantiskt "lokalvårdarlyft"och förses åter med egen budget för parkbänkar och annat smått och gott. Samma elände som med de första kommundelsråden m.a.o. En skendemokratiskt gest som ska hålla kommundelarna lugna i tron att de verkligen kan påverka centrala och avgörande politiska beslut. Och som kostar pengar i sammanträdesarvoden och administration. När det finns så många goda exempel på andra och mer effektiva sätt att bedriva närdemokrati.
Men det kanske värsta är väl ändå:
"Åkers Folkets Hus köps och drivs vidare av kommunen".
Kommunen ska alltså gå in och rädda en konkursfärdig socialdemokratisk intresseförening med skattepengar!
En förening där det socialdemokratiska Kommunalrådet Tjernström har ett avgörande inflytande. Det är inte bara anmärkningsvärt - det är mot all politisk anständighet!
Om kommunen med skattepengar ska köpa fastigheter måste det finnas ett klart definierat kommunalt behov. Det räcker inte med att man ska rädda ansiktet på ett av Kommunalråden för att hans ordförandeskap i föreningen inte förmått administrera sin byggnad på ett mer inkomstbringande sätt, eller inte lyckas finna en köpare på fria marknaden som är beredd att betala vad föreningen behöver.
Margit Urtegård och Jan Eriksson skriver klokt i ett inpass den 10 november i tidningen
Underjordiska Kinagubbar
Den första montern som möter besökarna i underjorden på Skeppsholmen innehåller bl.a. ett fyrspann med en kejserlig vagn bakom. Allt gjutet i kompakt brons! Varje häst vägde 250 kg! Just detta fyrspann var en av de två nytillverkade föremålen på utställningen. Det andra var ett armborst som rekonstruerats in i minsta detalj. Allt annat är autentiska föremål från de olika kejsargravarna.
Med en tidnings prenumerantklubb kom hustrun och jag med på en guidad entimmesvisning av den kinesiska "terrakottaarmén" som Östasiatiska Museet lyckats få låna hit. Av de 8000 2 meter höga "gravsoldaterna" får bara 8 st samtidigt vara utanför Kinas gräns. Och här visas inte bara dessa 8 figurer i mer än full storlek utan dessutom en otrolig mängd andra mindre figurer. För kejsarna som kom efter Shi Huangdi, Kinas förste kejsare som också byggde den Kinesiska Muren, fann dennes stora gravarmé lite väl tilltagen i antal och storlek för att inte förfalla till rent skryt.
Så de följande kejsarna nöjde sig med halvmeterhöga figurer istället.
Men fortfarande sanslöst välutformade. Av de stora figurerna fanns fyra grundformer för vardera överkropp, underkropp, armar och fötter samt 16 olika huvuden. Genom att kombinera dessa grundelement på olika sätt lyckades man med konststycket att ge intryck av att det rör sig om individuella och porträttlika soldater.
Utställningen är samtidigt en invigning av museets nya underjordiska utställningsytor vilket just för detta ändamål lämpar sig ypperligt och ger utställningen ett mervärde.
Om ni vill vara säkra att se utställningen innan den packas ner för att åka vidare på sin världsturné den 16 Januari - skynda dit snarast!
En Terrakotta-officer!
Och hans detaljerade håruppsättning.
En ryttararmé i det "mindre" formatet!
Kolla bara detaljeringsgraden! Och betänk att dessa figurer haft riktiga textila kläder på sig vilka liksom armarna av samma material förintats genom årtusendena.
Och efteråt kom alla djuren!
De sista montrarna visar andra gravföremål som urnor och rena prydnadsföremål inte minst av jade.
TUNA-JAZZEN 25 ÅR!
I lördags hade jag nöjet att vara åhörare under större delen av Tunajazzen på Contrast i Eskilstuna. Jag är tacksam för att jag båda gångerna jag varit Eskilstuna Jazzklubbs gäst blivit bjuden för det kostar mig en guldtvätt av bilen efter varje besök! Eskilstunas kajproblem är större än Strängnäs. Man borde kunna tjäna pengar på all den guanon som hamnar på bilar, gator och trottoarer. Det bara måste vara en sanitär olägenhet.
När ska staten ta sitt förnuft till fånga och tillåta jakt med falk här i landet!
Förlåt utvikningen men den var oundviklig. Det här problemet kommer att ställa till det för Eskilstuna Teater och Contrast-scenen om inget görs åt problemet med fågelträcket.
Sörmlands största och kanske livaktigaste Jazzklubb arrangerade alltså för 25e året denna halvdagsfestival där alla band ställer upp gratis. För en hundralapp fick åhörarna under åtta timmar njuta lika många jazzband och bl.a. höra några av vårt lands främsta jazzmusiker som t.ex. trumpetaren Bengt Ernryd, saxofonisten Göran Östling m.fl.
Vilket evenemang!
Men så var det också nästan fullsatt i salongen under hela tiden. För att publiken skulle överleva 8 timmar så fanns mat och dryck att inköpa och avnjuta tillsammans med den musikaliska spisen.
The Rhythm'n'Bop Orchestra med Alf Bybrant på trumpeten, förre TV-producenten Anders Barnö på barytonsax, Dick Idestam-Almkvist på bas, Göran Östling på tenorsax och den lokale "roten" John Jönsson på trummor. Låtar som fastnade var "Groovy samba" av Sergio Mendez liksom "Dilemma" av Göran Östling. Göran förekom också i konstellationen "Consoul" tidigare under eftermiddagen där också fler av hans fina kompositioner framfördes. Göran hör till våra intressantare jazzkomponister. Han har t.o.m. skrivit en "jazzmusikal" som heter "Bop Lovers" som framförts med Claes Jansson i huvudrollen.
Dags för en repris!
Göran Östling i full blås!
"Absolut Geddas band in" med fr. vänster: Anders Andersson på piano och vibrafon, Emma-Karin Maurin på tvärflöjt och sång, en skymd Jonas Welander vid basen, Leif Linnskog på tenorsax (Leif dök senare upp i Retrojazzgruppen också), Johan strömberg på trummor, Bengt Ernryd och en skymd Håkan Lander på flygelhorn och trumpet samt Björn Gedda på trombon. Absolut hörvärt!
När ska staten ta sitt förnuft till fånga och tillåta jakt med falk här i landet!
Förlåt utvikningen men den var oundviklig. Det här problemet kommer att ställa till det för Eskilstuna Teater och Contrast-scenen om inget görs åt problemet med fågelträcket.
Sörmlands största och kanske livaktigaste Jazzklubb arrangerade alltså för 25e året denna halvdagsfestival där alla band ställer upp gratis. För en hundralapp fick åhörarna under åtta timmar njuta lika många jazzband och bl.a. höra några av vårt lands främsta jazzmusiker som t.ex. trumpetaren Bengt Ernryd, saxofonisten Göran Östling m.fl.
Vilket evenemang!
Men så var det också nästan fullsatt i salongen under hela tiden. För att publiken skulle överleva 8 timmar så fanns mat och dryck att inköpa och avnjuta tillsammans med den musikaliska spisen.
The Rhythm'n'Bop Orchestra med Alf Bybrant på trumpeten, förre TV-producenten Anders Barnö på barytonsax, Dick Idestam-Almkvist på bas, Göran Östling på tenorsax och den lokale "roten" John Jönsson på trummor. Låtar som fastnade var "Groovy samba" av Sergio Mendez liksom "Dilemma" av Göran Östling. Göran förekom också i konstellationen "Consoul" tidigare under eftermiddagen där också fler av hans fina kompositioner framfördes. Göran hör till våra intressantare jazzkomponister. Han har t.o.m. skrivit en "jazzmusikal" som heter "Bop Lovers" som framförts med Claes Jansson i huvudrollen.
Dags för en repris!
Göran Östling i full blås!
"Absolut Geddas band in" med fr. vänster: Anders Andersson på piano och vibrafon, Emma-Karin Maurin på tvärflöjt och sång, en skymd Jonas Welander vid basen, Leif Linnskog på tenorsax (Leif dök senare upp i Retrojazzgruppen också), Johan strömberg på trummor, Bengt Ernryd och en skymd Håkan Lander på flygelhorn och trumpet samt Björn Gedda på trombon. Absolut hörvärt!
Den eviga gågatan!
När jag var ung och grön och nyinflyttad skrev jag en insändare i Strengnäs Tidning och föreslog att man skulle göra torget i Mariefred bilfritt. Det blev ett ramaskri. Köpmän med tio år på nacken i Mariefred uttalade sig om "dessa nyinflyttade Stockholmare som inget begriper".
Jag tyckte de var förstockade idioter som inte förstod "de nya idéerna"!
Som Folkpartistisk kommunpolitiker var jag iallafall med om att införa kommunens första gågata och det är min personliga förtjänst att gågatan förlängdes utmed torget för att få en attraktivare längd.
Under tiden hade jag blivit köpman själv och tvangs att sätta mig in i livets realiteter för handeln på en liten handelsplats, vilket såväl Mariefred som Strängnäs är.
Jag läste utredningar om gågator, jag besökte orter som infört dessa, jag tog reda på resultatet för de olika gågatorna. Kort sagt jag blev en "gågatespecialist". Min tid som köpman tog slut men mitt liv som konsumentpåverkare fortsatte i det företag jag börjat 1974, där det handlade om att påverka konsumentbeteendet inne i butiken.
Nu lärde jag mig också dessa mekanismer. Hur väljer konsumenten produkt? Vad har tiden i butiken för betydelse för mängden köpta varor? Hur många handlar med lista? Framförallt - kommer konsumenten ut ur butiken med de varor som stod på listan eller ej? Och isåfall varför?
Även här får jag nog säga att jag blev en hejare. De facktidskriftsartiklar jag skrev blev till fotokopierat undervisningsmaterial på Handelshögskolan, fick jag veta.
Kort sagt jag vet en hel del om hur konsumenter fungerar, vad som triggar dem och vilka val de gör och varför.
När därför nu Miljöpartiets Terese Holmberg i bästa välmening lagt en motion om att stänga av Trädgårdsgatan i Strängnäs mellan Eskilstunavägen och Källgatan under "sommarmånaderna" fick jag spader.
Trodde dock inte att jag på fullmäktige ikväll skulle behövt gå upp i talarstolen eftersom Kommunstyrelsen enhälligt föreslog ett avslag.
Men då två Socialdemokrater och en Vänsterpartist gick upp och pläderade för bifall till motionen blev jag bara tvungen.
De som pläderade talade om att det var väl bra att man gjorde ett försök och varför skulle det inte gå här - det går ju så bra på andra ställen, och så vidare.
Ingen gågata är den andra lik, men det finns åtskilliga utredningar gjorda och det finns ganska god kunskap om vilken typ av gata som kan bli en bra gågata, en gata där handeln får ett uppsving av att bilarna försvinner, och vilka som kan innebära katastrof för de handlare som har sina butiker utmed gatan.
Det har med butiksutbud att göra, det har med gatans längd att göra men framförallt också vilken bredd gatan har.
Trädgårdsgatan är på tok för bred för att kunna bli en "mysig och attraktiv, köpstimulerande gågata". En gata som bidrar till köpenskapens tillväxt och överlevnad. Framförallt när motionen endast handlade om tre sommarmånader!
För vad är det som skulle ske om Fullmäktige bifallit motionen? Jo, tvenne Dubbelhelgon hade ställts ut i varsin ände av körbanan. Kanske hade man ställt ut några fler blompottor och bänkar i gatan, men i princip skulle gatumiljön vara densamma. Knappast jordens förbättring direkt!
Men för Miljöpartiet handlar det i realiteten inte om att skapa något mysigt stadscentrum utan helt krasst om att i ett längre perspektiv bli av med all biltrafik.
För alla oss som bor utanför stadskärnan (och vi är trots allt rätt många) skulle det ofelbart få till följd att tillräckligt många kunder - som alltså ändå måste ta bilen när de handlar - skulle välja att köra till Solberga istället för in till staden och chansa på att det finns plats på någon av de närliggande P-ytorna. Skulle jag reflektera över en ny TV-apparat, skulle jag ju definitivt inte längre tänka på Expertbutiken på Trädgårdsgatan utan köra direkt till Euronics eller El-giganten vid Solberga. Skulle jag behöva ett antal tioliters färgdunkar vore det enklare att köra till Flüggers vid Gula Rosornas by än att att behöva släpa tiolitersdunkar utmed Trädgårdsgatan och sedan upp för trappor till de övre P-planen, eller för all del ner till Hamnplan (beroende på vad i övrigt jag ska handla samtidigt).
Man skulle alltså inte uppnå målet mindre biltrafik - bara förflytta den.
Samtidigt skulle tillräckligt många butiker utmed den avstängda Trädgårdsgatan få lönsamhetsproblem. Redan tidigare har en radio-TV-affär försvunnit. Om det blir riktigt illa går de omkull och inga nya butiker - annat än möjligen chica sommarboutiqer - vill då etablera sig där. Tomma skyltfönster blir följden. Lockar inga besökare direkt. Vid det laget torde också en av livsmedelsbutikerna få problem eftersom den totala kundmängden minskar och dessa butiker ofta lever på marginalen, för att till slut klappa igen. Så småningom har man kvävt centrum och de som bor i stadskärnan och tidigare kunnat gå för att handla i sina butiker måste nu sätta sig i bilen och köra ut till Solberga.
Istället för mindre biltrafik har vi istället skapat mer!
De fullmäktigeledamöter som plädera för detta som något tidsbegränsat prov under den kommande sommaren har inte läst motionen som inte talar om något prov, eller att göra någon utredning för att efterhöra vad t.ex. handelsmännen tycker i frågan eller vad deras kunder tycker i frågan, utan det var pang på. Stäng av tre månader varje sommar!
Som tur var fanns det tillräckligt många förnuftiga fullmäktigeledamöter på plats för att avstyra detta välmenta men helt oansvariga förslag.
Som jag brukar säga till Mariefredsbor som ondgör sig över mängden turister: Mariefredsborna har en livsmedelsaffär för mycket, en järnhandel och en bokhandel för mycket, och har det bara för att tillräckligt många tillresande turister och konsumenter finner det enkelt och lättillgängligt att handla i Mariefred för att dessa butiker också ska överleva vintertid till de fasta invånarnas nytta och glädje.
Samma sak gäller i Strängnäs! Äventyra inte lönsamheten för de butiker som trots nytt externt köpcentrum och konkurrens från närliggande orter överlevt i stadskärnan. De är redan hårt prövade och behöver inte politker som tycker det är gulligt och trivsamt med "gågator" i största allmänhet. Framförallt inte sådana gator som inte har de fysiska förutsättningarna att kunna bli en attraktiv och köpstimulerande gågata.
Jag tyckte de var förstockade idioter som inte förstod "de nya idéerna"!
Som Folkpartistisk kommunpolitiker var jag iallafall med om att införa kommunens första gågata och det är min personliga förtjänst att gågatan förlängdes utmed torget för att få en attraktivare längd.
Under tiden hade jag blivit köpman själv och tvangs att sätta mig in i livets realiteter för handeln på en liten handelsplats, vilket såväl Mariefred som Strängnäs är.
Jag läste utredningar om gågator, jag besökte orter som infört dessa, jag tog reda på resultatet för de olika gågatorna. Kort sagt jag blev en "gågatespecialist". Min tid som köpman tog slut men mitt liv som konsumentpåverkare fortsatte i det företag jag börjat 1974, där det handlade om att påverka konsumentbeteendet inne i butiken.
Nu lärde jag mig också dessa mekanismer. Hur väljer konsumenten produkt? Vad har tiden i butiken för betydelse för mängden köpta varor? Hur många handlar med lista? Framförallt - kommer konsumenten ut ur butiken med de varor som stod på listan eller ej? Och isåfall varför?
Även här får jag nog säga att jag blev en hejare. De facktidskriftsartiklar jag skrev blev till fotokopierat undervisningsmaterial på Handelshögskolan, fick jag veta.
Kort sagt jag vet en hel del om hur konsumenter fungerar, vad som triggar dem och vilka val de gör och varför.
När därför nu Miljöpartiets Terese Holmberg i bästa välmening lagt en motion om att stänga av Trädgårdsgatan i Strängnäs mellan Eskilstunavägen och Källgatan under "sommarmånaderna" fick jag spader.
Trodde dock inte att jag på fullmäktige ikväll skulle behövt gå upp i talarstolen eftersom Kommunstyrelsen enhälligt föreslog ett avslag.
Men då två Socialdemokrater och en Vänsterpartist gick upp och pläderade för bifall till motionen blev jag bara tvungen.
De som pläderade talade om att det var väl bra att man gjorde ett försök och varför skulle det inte gå här - det går ju så bra på andra ställen, och så vidare.
Ingen gågata är den andra lik, men det finns åtskilliga utredningar gjorda och det finns ganska god kunskap om vilken typ av gata som kan bli en bra gågata, en gata där handeln får ett uppsving av att bilarna försvinner, och vilka som kan innebära katastrof för de handlare som har sina butiker utmed gatan.
Det har med butiksutbud att göra, det har med gatans längd att göra men framförallt också vilken bredd gatan har.
Trädgårdsgatan är på tok för bred för att kunna bli en "mysig och attraktiv, köpstimulerande gågata". En gata som bidrar till köpenskapens tillväxt och överlevnad. Framförallt när motionen endast handlade om tre sommarmånader!
För vad är det som skulle ske om Fullmäktige bifallit motionen? Jo, tvenne Dubbelhelgon hade ställts ut i varsin ände av körbanan. Kanske hade man ställt ut några fler blompottor och bänkar i gatan, men i princip skulle gatumiljön vara densamma. Knappast jordens förbättring direkt!
Men för Miljöpartiet handlar det i realiteten inte om att skapa något mysigt stadscentrum utan helt krasst om att i ett längre perspektiv bli av med all biltrafik.
För alla oss som bor utanför stadskärnan (och vi är trots allt rätt många) skulle det ofelbart få till följd att tillräckligt många kunder - som alltså ändå måste ta bilen när de handlar - skulle välja att köra till Solberga istället för in till staden och chansa på att det finns plats på någon av de närliggande P-ytorna. Skulle jag reflektera över en ny TV-apparat, skulle jag ju definitivt inte längre tänka på Expertbutiken på Trädgårdsgatan utan köra direkt till Euronics eller El-giganten vid Solberga. Skulle jag behöva ett antal tioliters färgdunkar vore det enklare att köra till Flüggers vid Gula Rosornas by än att att behöva släpa tiolitersdunkar utmed Trädgårdsgatan och sedan upp för trappor till de övre P-planen, eller för all del ner till Hamnplan (beroende på vad i övrigt jag ska handla samtidigt).
Man skulle alltså inte uppnå målet mindre biltrafik - bara förflytta den.
Samtidigt skulle tillräckligt många butiker utmed den avstängda Trädgårdsgatan få lönsamhetsproblem. Redan tidigare har en radio-TV-affär försvunnit. Om det blir riktigt illa går de omkull och inga nya butiker - annat än möjligen chica sommarboutiqer - vill då etablera sig där. Tomma skyltfönster blir följden. Lockar inga besökare direkt. Vid det laget torde också en av livsmedelsbutikerna få problem eftersom den totala kundmängden minskar och dessa butiker ofta lever på marginalen, för att till slut klappa igen. Så småningom har man kvävt centrum och de som bor i stadskärnan och tidigare kunnat gå för att handla i sina butiker måste nu sätta sig i bilen och köra ut till Solberga.
Istället för mindre biltrafik har vi istället skapat mer!
De fullmäktigeledamöter som plädera för detta som något tidsbegränsat prov under den kommande sommaren har inte läst motionen som inte talar om något prov, eller att göra någon utredning för att efterhöra vad t.ex. handelsmännen tycker i frågan eller vad deras kunder tycker i frågan, utan det var pang på. Stäng av tre månader varje sommar!
Som tur var fanns det tillräckligt många förnuftiga fullmäktigeledamöter på plats för att avstyra detta välmenta men helt oansvariga förslag.
Som jag brukar säga till Mariefredsbor som ondgör sig över mängden turister: Mariefredsborna har en livsmedelsaffär för mycket, en järnhandel och en bokhandel för mycket, och har det bara för att tillräckligt många tillresande turister och konsumenter finner det enkelt och lättillgängligt att handla i Mariefred för att dessa butiker också ska överleva vintertid till de fasta invånarnas nytta och glädje.
Samma sak gäller i Strängnäs! Äventyra inte lönsamheten för de butiker som trots nytt externt köpcentrum och konkurrens från närliggande orter överlevt i stadskärnan. De är redan hårt prövade och behöver inte politker som tycker det är gulligt och trivsamt med "gågator" i största allmänhet. Framförallt inte sådana gator som inte har de fysiska förutsättningarna att kunna bli en attraktiv och köpstimulerande gågata.
IPCCs kompetens!
På The Climate Scan har idag Ingemar Nordin ett inlägg som borde vara avgörande för de som är tveksamma i klimatfrågan och ge alarmisterna en riktig tankeställare. Hittills ha vi ju fått veta vilken oerhörd kompetens som står bakom IPCCs rapport som i sin tur ligger till grund för alla de panikartade åtgärder världen vidtar. Gå gärna direkt till Nordins inlägg, men då jag finner det så angeläget, återger jag det här in extenso:
"Hur är det egentligen med IPCC:s skryt om att det är en vetenskaplig organisation och att man har engagerat världens främsta klimatforskare? En grävande journalist, som verkligen lever upp till sitt yrke, är kanadensaren Donna Laframboise. På sin blogg, No Frakking Consensus, har hon tidigare gjort en systematisk undersökning av den ”grå” litteraturen i AR4. Hennes senaste projekt är också värt att uppmärksamma. Nu handlar det om huvudförfattare till IPCC:s rapporter; om Anthony McMichael, om Jonathan Patz, om Lisa Alexander, om Laurens Bouwer, om Sari Kovats, och om Richard Klein.
Ett gemensamt drag hos dessa personer är att de varit väldigt unga huvudförfattare, har liten eller ingen meritering inom just klimatvetenskapen, samt att de varit mycket engagerade i miljöfrågor. Inget ont om att vara ung, och säkert begåvad på ett eller annat sätt. Men om man skryter med att ha de mest erfarna, etablerade toppforskarna i IPCC-gänget borde det då inte åtminstone handla om något mer etablerat än magisterstudenter på grundnivå?
Nej, uppenbarligen räcker det med att man blivit rekommenderad av någon i den inre cirkel i IPCC och att man varit oroad över hur det skall gå med klimatet. Man skall ha varit miljöaktivist helt enkelt.
Ytterligare ett exempel, som Donna Laframboise dock inte tar upp, är ju hur Michael Mann med endast en purfärsk doktorsexamen lyckades få ett så stort inflytande att det präglade hela rapporten från 2001.
Tilläggas bör att s.k. ”lead authors” inom IPCC utåt sägs vara de mest seniora och framstående forskarna inom området. Deras makt när det gäller urval av material och sammanfattningar är helt avgörande för rapportens utformning och framtoning. De har alltså ett mycket stort, indirekt, inflytande på de klimatpolitiska beslut som involverar många miljarder dollars rörande koldioxidskatter och energipolitik, och som berör vanliga människor in på bara skinnet.
Ingemar Nordin"
Igår?
Var det verkligen igår..........
Pulsning för att hämta morgontidningen.....
Och himlen verkade inte särskilt lovande......
Rent som vatten?
I dagens tidning läser vi att den rapport som SEVAB beställt av företagets (och kommunens) tidigare revisionsfirma om varför Strängnäs kommunala vatten är så dyrt jämfört med andra kommuner, äntligen offentliggjorts.
Det har varit mycket hyschhysch kring rapporten som presenterades för SEVABs styrelse för ett par månader sedan redan och som styrelsens ordförande lade någon slags hemsnickrad sekretess på helt emot gällande lagregler som klart stipulerar hur det ska gå till när man sekretesstämplar ett ärende. Dessutom tveksamt också av det skälet att rapporten rörde föhållanden, och en verksamhet som inte hade med bolaget SEVAB att göra utan var en rent kommunal verksamhet som fullt ut faller under offentlighetslagstiftningen.
Jag har förstått att motståndet mot att offentliggöra rapporten har varit hårt och att tidningen tvingats gå till högre ort innan kommunen tog sitt förnuft till fånga och i rask takt offentliggjorde rapporterna igår, först inför KSAU på förmiddagen, revisorerna därefter och sedan en presskonferens efter lunch.
Det var givetvis viktigt att innehållet i rapporten presenterades för den huvudman som är ansvarig för den kommunala verksamheten eftersom den visade på allvarliga brister i styrningen av VA-verksamheten i kommunens regi. För SEVAB-styrelsen var det viktigt att, för att inte själv hamna i en ansvarskonflikt, tillse att kommunen omgående fick ta del av rapportens innehåll för att kunna vidtaga adekvata åtgärder.
Det är en sak att det kommunala vattnet är dyrt, men att det är dyrt har inget med beslutet om att köpa vatten från Stockholm att göra. Priset på Strängnäsvattnet var redan dessförinnan skyhögt över alla andra Sörmlandskommuner.
Vi betalar idag 2:04 per kbm vatten som Stockholm levererar men tar över 38 kronor när vi sedan säljer det till konsumenterna i VA-kollektivet (att jämföras med literpriset för Vichy Noveau - som intill våren 2004 var samma produkt men med tillsatta salter och kolsyra - på ca. 6:-!!). Det fel som klart föreligger bör snarare sökas i de 36 kronor (./. 3:60 per kbm för avloppsreningsprocessen), eller alltså snarare i de dryga 32 kronor som utgör huvudparten av priset och vars grunder vi vet väldigt lite om.
Att detta är pinsamt för de politiska majoriteter som får ta på sig ansvaret för att ha låtit den ansvarige förvaltningschefen (senare kontorschefen) för samhällsbyggnadskontoret, hållas utan någon som helst kontroll, är tveklöst.
Jag ha alltid påpekat det vansinniga i att ha en verksamhet som svarar inför fyra olika politiska församlingar som det var då (Tekniska eller Teknik-& Fritidsnämnden, Miljö- & Räddningsnämnden, Plan-& Byggnämnden samt Kommunstyrelsen). Det leder ofelbart till oklarheter och bristande styrning. Den dåvarande chefen kunde ohejdat rita sina organisationsrutor över en verksamhet som svällde helt i enlighet med Parkinsons lag. Alltmer okontrollerbart.
Den nämnd vars huvudansvar detta var, Tekniska nämnden (Teknik-&Fritid), har också uppenbart brustit i sin kontroll.
Hur Förvaltnings/Kontorschefen kunnat ge en av sina underlydande enhetschefer carte blanche att attestera allt och utan begränsningar är bara helt ofattbart! Och varför har inte nämnden begärt in redovisningar?
Antingen måtte den ansvarige enhetschefen haft samma verbala och mytomana förmåga som den tidigare ekonomichefen som lyckades lura oss politiker i Kommunstyrelsen alltför länge betr. Thomasgymnasiset, eller också har nämnden varit otillständigt slapp.
Kan bara jämföra med den totalt professionella projektledning/styrning som SEVAB haft när det gäller Kraftvärmeverket. Något motsvarande det som hänt i den kommunala förvaltningen skulle inte kunna ske i SEVAB, så mycket är klart.
Återigen vill jag understryka att det vore olyckligt om den nyvunna kunskapen om historiska förhållanden skulle lyckas förmå politiken att frångå principerna kring en självständig och professionell förvaltning. Att denna har haft uppenbara inkörningsproblem är tveklöst men situationen får inte innebära krav på återgång till politikerstyrning på detaljnivå. Istället måste gränserna mellan politik och förvaltning ytterligare skärpas och klaras ut. Det får inte råda någon tvekan hur "ordergång" från politik till utförande ska gå till och det får bara finnas en väg, inte som idag genom ett antal nämnder som alla tror sig ha makt och myndighet att bestämma över förvaltningen i sin nämndegenskap.
Dessutom krävs att kommunens revisorer också får betydligt större befogenheter och tilldelade medel för att kunna verka för att upptäcka sådana här rena missförhållanden. Idag har inte revisorerna den möjligheten. Endast en extern specialrevision blottlade vad en ordinarie revision med adekvata medel och befogenheter hade kunnat upptäcka långt tidigare.
Som jag ser det, måste här också finnas ett berättigat krav från VA-kollektivet på kompensation för den överkostnad som förvaltningens misshushållning lett till och som drabbar kommunens vattenkunder. Redan har ett arbete igångsatts för att göra en jämförelse för att få fram vilket rimligt pris Strängnäsvattnet borde ha haft.
Den mellanskillnad som då kommer fram måste VA-kollektivet kompenseras med och det enda sättet det kan ske på är att den fordran som Kommunen har på SEVAB för VA-verksamheten skrivs ner med motsvarande belopp vilket innebär en lägre kapitalkostnad för kollektivet som kan återspeglas i lägre förbrukningstaxor.
Tänk vilken önskedröm om den kommunala verksamheten kunde styras och verka lika professionellt som t.ex. SEVAB. Då skulle vi slippa kommunala bolag.
Det har varit mycket hyschhysch kring rapporten som presenterades för SEVABs styrelse för ett par månader sedan redan och som styrelsens ordförande lade någon slags hemsnickrad sekretess på helt emot gällande lagregler som klart stipulerar hur det ska gå till när man sekretesstämplar ett ärende. Dessutom tveksamt också av det skälet att rapporten rörde föhållanden, och en verksamhet som inte hade med bolaget SEVAB att göra utan var en rent kommunal verksamhet som fullt ut faller under offentlighetslagstiftningen.
Jag har förstått att motståndet mot att offentliggöra rapporten har varit hårt och att tidningen tvingats gå till högre ort innan kommunen tog sitt förnuft till fånga och i rask takt offentliggjorde rapporterna igår, först inför KSAU på förmiddagen, revisorerna därefter och sedan en presskonferens efter lunch.
Det var givetvis viktigt att innehållet i rapporten presenterades för den huvudman som är ansvarig för den kommunala verksamheten eftersom den visade på allvarliga brister i styrningen av VA-verksamheten i kommunens regi. För SEVAB-styrelsen var det viktigt att, för att inte själv hamna i en ansvarskonflikt, tillse att kommunen omgående fick ta del av rapportens innehåll för att kunna vidtaga adekvata åtgärder.
Det är en sak att det kommunala vattnet är dyrt, men att det är dyrt har inget med beslutet om att köpa vatten från Stockholm att göra. Priset på Strängnäsvattnet var redan dessförinnan skyhögt över alla andra Sörmlandskommuner.
Vi betalar idag 2:04 per kbm vatten som Stockholm levererar men tar över 38 kronor när vi sedan säljer det till konsumenterna i VA-kollektivet (att jämföras med literpriset för Vichy Noveau - som intill våren 2004 var samma produkt men med tillsatta salter och kolsyra - på ca. 6:-!!). Det fel som klart föreligger bör snarare sökas i de 36 kronor (./. 3:60 per kbm för avloppsreningsprocessen), eller alltså snarare i de dryga 32 kronor som utgör huvudparten av priset och vars grunder vi vet väldigt lite om.
Att detta är pinsamt för de politiska majoriteter som får ta på sig ansvaret för att ha låtit den ansvarige förvaltningschefen (senare kontorschefen) för samhällsbyggnadskontoret, hållas utan någon som helst kontroll, är tveklöst.
Jag ha alltid påpekat det vansinniga i att ha en verksamhet som svarar inför fyra olika politiska församlingar som det var då (Tekniska eller Teknik-& Fritidsnämnden, Miljö- & Räddningsnämnden, Plan-& Byggnämnden samt Kommunstyrelsen). Det leder ofelbart till oklarheter och bristande styrning. Den dåvarande chefen kunde ohejdat rita sina organisationsrutor över en verksamhet som svällde helt i enlighet med Parkinsons lag. Alltmer okontrollerbart.
Den nämnd vars huvudansvar detta var, Tekniska nämnden (Teknik-&Fritid), har också uppenbart brustit i sin kontroll.
Hur Förvaltnings/Kontorschefen kunnat ge en av sina underlydande enhetschefer carte blanche att attestera allt och utan begränsningar är bara helt ofattbart! Och varför har inte nämnden begärt in redovisningar?
Antingen måtte den ansvarige enhetschefen haft samma verbala och mytomana förmåga som den tidigare ekonomichefen som lyckades lura oss politiker i Kommunstyrelsen alltför länge betr. Thomasgymnasiset, eller också har nämnden varit otillständigt slapp.
Kan bara jämföra med den totalt professionella projektledning/styrning som SEVAB haft när det gäller Kraftvärmeverket. Något motsvarande det som hänt i den kommunala förvaltningen skulle inte kunna ske i SEVAB, så mycket är klart.
Återigen vill jag understryka att det vore olyckligt om den nyvunna kunskapen om historiska förhållanden skulle lyckas förmå politiken att frångå principerna kring en självständig och professionell förvaltning. Att denna har haft uppenbara inkörningsproblem är tveklöst men situationen får inte innebära krav på återgång till politikerstyrning på detaljnivå. Istället måste gränserna mellan politik och förvaltning ytterligare skärpas och klaras ut. Det får inte råda någon tvekan hur "ordergång" från politik till utförande ska gå till och det får bara finnas en väg, inte som idag genom ett antal nämnder som alla tror sig ha makt och myndighet att bestämma över förvaltningen i sin nämndegenskap.
Dessutom krävs att kommunens revisorer också får betydligt större befogenheter och tilldelade medel för att kunna verka för att upptäcka sådana här rena missförhållanden. Idag har inte revisorerna den möjligheten. Endast en extern specialrevision blottlade vad en ordinarie revision med adekvata medel och befogenheter hade kunnat upptäcka långt tidigare.
Som jag ser det, måste här också finnas ett berättigat krav från VA-kollektivet på kompensation för den överkostnad som förvaltningens misshushållning lett till och som drabbar kommunens vattenkunder. Redan har ett arbete igångsatts för att göra en jämförelse för att få fram vilket rimligt pris Strängnäsvattnet borde ha haft.
Den mellanskillnad som då kommer fram måste VA-kollektivet kompenseras med och det enda sättet det kan ske på är att den fordran som Kommunen har på SEVAB för VA-verksamheten skrivs ner med motsvarande belopp vilket innebär en lägre kapitalkostnad för kollektivet som kan återspeglas i lägre förbrukningstaxor.
Tänk vilken önskedröm om den kommunala verksamheten kunde styras och verka lika professionellt som t.ex. SEVAB. Då skulle vi slippa kommunala bolag.
Grattis Jens!
Jens Persson - vårt nygamla Kommunalråd är bara att gratulera.
Tvärtemot alla förväntningar och etablerade "sanningar" så lyckades Centern inte bara behålla utan t.o.m. öka sin andel bland väljarskaran trots övergången till den socialistiska sidan. Och det kan bara tillskrivas "Jenseffekten" som egentligen bara bygger på manipulation och blå dunster.
Att pumpa ut annonser med den trevligt leende Tintin-pojken med uppkavlade ärmar, bondförstånd och handlingskraft var ett lyckosamt grepp.
Jens är en duktig och duglig person på många sätt. Och också en trevlig prick, som jag absolut inte har något personligen emot, tvärtom. Men han är i mina ögon riskabel som politiker. Och nu talar jag om min uppfattning så som jag har kunnat iaktta och följa hans framfart i kommunalpolitiken. Han har en alltför lättsam attityd gentemot sitt uppdrag. Släntrar in till sammanträden utan att vara riktigt påläst i alla frågor. Han har entreprenörens goda sätt att skumma det väsentliga, delegera och sedan låta andra sköta jobbet.
Men vad som fungerar i affärslivets styrelserum är inte alltid detsamma som att det också fungerar i den kommunala korridorerna. Anställda i det fria näringslivet har oftast en annan attityd till sitt jobb än vad anställda i offentlig tjänst har.
Detta har flera orsaker. Offentliganställda har sällan den frihet inom målstyrningen som en som jobbar i ett företag har - eller upplever den i varje fall inte. Det tar oftast längre tid att fatta beslut och besluten är beroende av flera stridande kockar i samma soppa. Att därför enkelt flytta över ett kommersiellt arbetssätt så som Jens verkar göra, tror jag kräver mer än vad Jens förmår. Men lyckas han, är han bara att åter gratulera.
Däremot finns en annan klar negativ faktor i Jens som Kommunalråd och det är givetvis hans nära koppling till kommunens riktigt starke entreprenör. Denne ses allt oftare i Kommunhuset och det säkerligen av "naturliga" skäl, men det är en farlig kombination för vilken politiker i landet som helst. Jan Persson är i sin tur också en oerhört duktig och driven entreprenör och situationen är som den är. Centerpartiet borde vara ytterst lyhörda för detta.
Men återigen - det tycktes också betala sig. Kanske är det så att våra kommuninvånare önskar sig en "stark och handlingkraftig" familj på tronen här i kommunen. Som tar hand om och fixar allt - utan detta politiska tjafsande.
Om det för somliga av oss känns lite overkligt så ligger det måhända i tiden, på samma sätt som på 20- och 30-talen. Demokratins former är alltid utsatta för prövning. Och i en kommun som vår, med tio partier i fullmäktige är det givet att det blir näst intill omöjligt att forma en verkligt handlingskraftig majoritet. Inte ens inom den gamla fyrpartialliansen fanns förutsättningarna för handlingskraft där och då den verkligen behövdes, eftersom där också fanns politiker som var alltför konservativa för att se de verkliga problemen och som bromsade de åtgärder som hade kunnat göra skillnad för den kommunala ekonomin. Samma politiker återfinns i dagens majoritet.
Socialdemokratiskt styre - ingen blocköverskridande allians
Nu har vi alltså fått en ny "rödklöverallians" som tagit över makten i kommunen. Den består av två verkliga förlorare och två verkliga vinnare. Men det intressantaste är ändå att Centern i sin iver att få behålla Kommunalrådsposten som KSO nu också sålt ut den borgerlighet som man före valet ändå deklarerade.
Den nya rödklöveralliansen beskrivs som "socialdemokratisk" i pressen och Lotta Grönblad skriver glädjestrålande på sin blogg: "Socialdemokraterna fortsätter att styra Strängnäs."
Det är alltså inte längre fråga ens om en "blocköverskridande allians" utan klart och tydligt ett socialdemokratiskt styre.
Och återigen - hur var det nu med all den där "handlingskraften" och förmågan att "få saker att hända" som var Jens valmantra. Ja, jag kan ju bara börja med att åter hänvisa till den revisionsrapport som kom i början av sommaren och som visade på förhållanden inom kommunförvaltningens lokalhanternade som var riktigt förfärande att läsa. Och det hade väl inte varit alltför förvånande - om det inte varit för att just detta var den första "handlingskraftiga" åtgärd som Jens beslöt om när han tillsammans med Folkpartiet lämnade den gamla borgerliga alliansen och förenade sig med Socialdemokraterna, nämligen att genomlysa och bringa ner lokalkostnaderna med 10%.
I början av sommaren - m.a.o. två år senare, så visste fortfarande inte den ena lokalhanden vad den andra gjorde och inte en procent ens, hade sparats på lokaler! Det är alltså inte bara att fatta ett beslut i kommunstyrelsen och sedan släntra ut och tro att någon annan gör jobbet.
BUN får allvarlig kritik av revisorerna.
Vi har också vant oss vid att Lotta Grönblad som ordförande för Barn- och Utbildningsnämnden skrutit om hur hon lyckats bringa ordning och reda i BUNs ekonomi. Att detta till största delen berodde på att man flyttat över kontot för tomställda lokaler från BUNs budget till Kommunstyrelsens, talade hon inte alls om. Och nu kan man läsa i den senaste delårsrapporten att BUN "väsentligt överskrider sin budget"! Trots bortflyttandet av de tomma lokalerna!
I Revisorernas ackompanjerande skrivelse kan man läsa: "Revisionen har tidigare påpekat att den ser allvarligt på BUNs bristande förmåga att styra verksamheten enligt fullmäktiges uppdrag."
Det är ord och inga visor!
"Ordning och reda i ekonomin", Lotta Grönblad! Det var däremot bara visor.
Vilket får mig att ana orsaken till att Lotta Grönblad nu är utbytt mot Folkpartisten Fredrik Lundgren. Som lärare har han en grundkunskap på området, men frågan är om han förmår att förändra också styrningen av verksamheten. Dessutom finns en gnagande konfliktrisk i att han nu är satt att styra över den verksamhet i vilken han ingår i sin dagliga gärning. Normalt har det aldrig ansetts lämpligt eller tillrådligt att anställda inom kommunen kunnat sitta politiskt i den nämnd som styrt över deras egen verksamhet. Fredrik är visserligen inte anställd inom kommunen, men han är anställd inom en verksamhet som är helt beroende av besluten i BUN.
Även revisorerna påpekar att de i samband med förra årsbokslutet satt sin tillit till de uppgifter som kom från BUNs dåvarande ordförande att "man nu hade kommit tillrätta med förutsättningarna för styreningen av verksamheten". Eftersom man nu konstaterar att så inte tycks vara fallet riktas allvarlig kritik mot nämndens "förmåga att hantera sitt uppdrag".
Inget PLUS alls! MINUS däremot!
Av delårsrapport och revisionsgranskning framgår att av ett prognosticerat överskott i kommunens ekonomi om 47 mkr i December 2010 beror 24 mkr på förbättrade skatteintäkter, 31 mkr kommer från staten i form av tillfälligt konjunkturstöd. I realiteten betyder detta att den "ordning och reda" i ekonomin som Jens gärna framhåller sig själv som skapare av, egentligen innebär ett underskott på MINUS 10 MILJONER! Är det fortfarande "de uppkavlade ärmarnas politik" som är orsaken till förbättringarna i den kommunala ekonomin, Jens?
Fortfarande kvarstår hela den obalans som flera majoriteter - där ständigt Folkpartiet och Centern ingått - inte lyckats få bukt med.
Eftersom vi vet att den bromskompetens som finns inom dessa båda partier, också finns inom Socialdemokratin, hyser jag föga hopp om att den unga och i flera bemärkelser "gröna" Terese Holmberg på allvar ska kunna åstadkomma någon förändring till det bättre när det gäller kommunens finansiering.
Läs också vad Maria von Beetzen, Margit Urtegård, Christer Alvin och Dag Bremberg skriver om den nya situationen.
Tvärtemot alla förväntningar och etablerade "sanningar" så lyckades Centern inte bara behålla utan t.o.m. öka sin andel bland väljarskaran trots övergången till den socialistiska sidan. Och det kan bara tillskrivas "Jenseffekten" som egentligen bara bygger på manipulation och blå dunster.
Att pumpa ut annonser med den trevligt leende Tintin-pojken med uppkavlade ärmar, bondförstånd och handlingskraft var ett lyckosamt grepp.
Jens är en duktig och duglig person på många sätt. Och också en trevlig prick, som jag absolut inte har något personligen emot, tvärtom. Men han är i mina ögon riskabel som politiker. Och nu talar jag om min uppfattning så som jag har kunnat iaktta och följa hans framfart i kommunalpolitiken. Han har en alltför lättsam attityd gentemot sitt uppdrag. Släntrar in till sammanträden utan att vara riktigt påläst i alla frågor. Han har entreprenörens goda sätt att skumma det väsentliga, delegera och sedan låta andra sköta jobbet.
Men vad som fungerar i affärslivets styrelserum är inte alltid detsamma som att det också fungerar i den kommunala korridorerna. Anställda i det fria näringslivet har oftast en annan attityd till sitt jobb än vad anställda i offentlig tjänst har.
Detta har flera orsaker. Offentliganställda har sällan den frihet inom målstyrningen som en som jobbar i ett företag har - eller upplever den i varje fall inte. Det tar oftast längre tid att fatta beslut och besluten är beroende av flera stridande kockar i samma soppa. Att därför enkelt flytta över ett kommersiellt arbetssätt så som Jens verkar göra, tror jag kräver mer än vad Jens förmår. Men lyckas han, är han bara att åter gratulera.
Däremot finns en annan klar negativ faktor i Jens som Kommunalråd och det är givetvis hans nära koppling till kommunens riktigt starke entreprenör. Denne ses allt oftare i Kommunhuset och det säkerligen av "naturliga" skäl, men det är en farlig kombination för vilken politiker i landet som helst. Jan Persson är i sin tur också en oerhört duktig och driven entreprenör och situationen är som den är. Centerpartiet borde vara ytterst lyhörda för detta.
Men återigen - det tycktes också betala sig. Kanske är det så att våra kommuninvånare önskar sig en "stark och handlingkraftig" familj på tronen här i kommunen. Som tar hand om och fixar allt - utan detta politiska tjafsande.
Om det för somliga av oss känns lite overkligt så ligger det måhända i tiden, på samma sätt som på 20- och 30-talen. Demokratins former är alltid utsatta för prövning. Och i en kommun som vår, med tio partier i fullmäktige är det givet att det blir näst intill omöjligt att forma en verkligt handlingskraftig majoritet. Inte ens inom den gamla fyrpartialliansen fanns förutsättningarna för handlingskraft där och då den verkligen behövdes, eftersom där också fanns politiker som var alltför konservativa för att se de verkliga problemen och som bromsade de åtgärder som hade kunnat göra skillnad för den kommunala ekonomin. Samma politiker återfinns i dagens majoritet.
Socialdemokratiskt styre - ingen blocköverskridande allians
Nu har vi alltså fått en ny "rödklöverallians" som tagit över makten i kommunen. Den består av två verkliga förlorare och två verkliga vinnare. Men det intressantaste är ändå att Centern i sin iver att få behålla Kommunalrådsposten som KSO nu också sålt ut den borgerlighet som man före valet ändå deklarerade.
Den nya rödklöveralliansen beskrivs som "socialdemokratisk" i pressen och Lotta Grönblad skriver glädjestrålande på sin blogg: "Socialdemokraterna fortsätter att styra Strängnäs."
Det är alltså inte längre fråga ens om en "blocköverskridande allians" utan klart och tydligt ett socialdemokratiskt styre.
Och återigen - hur var det nu med all den där "handlingskraften" och förmågan att "få saker att hända" som var Jens valmantra. Ja, jag kan ju bara börja med att åter hänvisa till den revisionsrapport som kom i början av sommaren och som visade på förhållanden inom kommunförvaltningens lokalhanternade som var riktigt förfärande att läsa. Och det hade väl inte varit alltför förvånande - om det inte varit för att just detta var den första "handlingskraftiga" åtgärd som Jens beslöt om när han tillsammans med Folkpartiet lämnade den gamla borgerliga alliansen och förenade sig med Socialdemokraterna, nämligen att genomlysa och bringa ner lokalkostnaderna med 10%.
I början av sommaren - m.a.o. två år senare, så visste fortfarande inte den ena lokalhanden vad den andra gjorde och inte en procent ens, hade sparats på lokaler! Det är alltså inte bara att fatta ett beslut i kommunstyrelsen och sedan släntra ut och tro att någon annan gör jobbet.
BUN får allvarlig kritik av revisorerna.
Vi har också vant oss vid att Lotta Grönblad som ordförande för Barn- och Utbildningsnämnden skrutit om hur hon lyckats bringa ordning och reda i BUNs ekonomi. Att detta till största delen berodde på att man flyttat över kontot för tomställda lokaler från BUNs budget till Kommunstyrelsens, talade hon inte alls om. Och nu kan man läsa i den senaste delårsrapporten att BUN "väsentligt överskrider sin budget"! Trots bortflyttandet av de tomma lokalerna!
I Revisorernas ackompanjerande skrivelse kan man läsa: "Revisionen har tidigare påpekat att den ser allvarligt på BUNs bristande förmåga att styra verksamheten enligt fullmäktiges uppdrag."
Det är ord och inga visor!
"Ordning och reda i ekonomin", Lotta Grönblad! Det var däremot bara visor.
Vilket får mig att ana orsaken till att Lotta Grönblad nu är utbytt mot Folkpartisten Fredrik Lundgren. Som lärare har han en grundkunskap på området, men frågan är om han förmår att förändra också styrningen av verksamheten. Dessutom finns en gnagande konfliktrisk i att han nu är satt att styra över den verksamhet i vilken han ingår i sin dagliga gärning. Normalt har det aldrig ansetts lämpligt eller tillrådligt att anställda inom kommunen kunnat sitta politiskt i den nämnd som styrt över deras egen verksamhet. Fredrik är visserligen inte anställd inom kommunen, men han är anställd inom en verksamhet som är helt beroende av besluten i BUN.
Även revisorerna påpekar att de i samband med förra årsbokslutet satt sin tillit till de uppgifter som kom från BUNs dåvarande ordförande att "man nu hade kommit tillrätta med förutsättningarna för styreningen av verksamheten". Eftersom man nu konstaterar att så inte tycks vara fallet riktas allvarlig kritik mot nämndens "förmåga att hantera sitt uppdrag".
Inget PLUS alls! MINUS däremot!
Av delårsrapport och revisionsgranskning framgår att av ett prognosticerat överskott i kommunens ekonomi om 47 mkr i December 2010 beror 24 mkr på förbättrade skatteintäkter, 31 mkr kommer från staten i form av tillfälligt konjunkturstöd. I realiteten betyder detta att den "ordning och reda" i ekonomin som Jens gärna framhåller sig själv som skapare av, egentligen innebär ett underskott på MINUS 10 MILJONER! Är det fortfarande "de uppkavlade ärmarnas politik" som är orsaken till förbättringarna i den kommunala ekonomin, Jens?
Fortfarande kvarstår hela den obalans som flera majoriteter - där ständigt Folkpartiet och Centern ingått - inte lyckats få bukt med.
Eftersom vi vet att den bromskompetens som finns inom dessa båda partier, också finns inom Socialdemokratin, hyser jag föga hopp om att den unga och i flera bemärkelser "gröna" Terese Holmberg på allvar ska kunna åstadkomma någon förändring till det bättre när det gäller kommunens finansiering.
Läs också vad Maria von Beetzen, Margit Urtegård, Christer Alvin och Dag Bremberg skriver om den nya situationen.
Skuld och förbannelse? 2
Den andra frågan jag ställde mig både med anledning av Trollets anonyma kommentar till ett tidigare blogginlägg och med anledning av en åtekommande oro i pressen kring utrotningshotade djurarter, är följande:
Är utrotningshotade arter verkligen ett problem ur jordens/mänsklighetens synpunkt? Är den biologiska mångfalden verkligen hotad?
De flesta av oss idag omfattar evolutionslärans teser snarare än bibelns. Det betyder att vi lärt oss att livet på jorden utvecklats genom många faser. Arter har uppstått och försvunnit.
Vad är det som talar för att just människan skulle vara den "sista" utvecklingsfasen?
Och vad får oss nu levande människor att så förmätet tro att alla de djurarter som just nu finns på vår jord till varje pris måste bevaras intakta?
Sätter vi oss då inte själva på någon slags "gudstron"?
När jag var barn levde jag i tron att allting nu måste vara upptäckt i djurväg. Att alla fjärilar jag då kände till var de enda som fanns just här.
Men vi läser varje dag i tidningen om nya arter som upptäckts. Idag kunde vi till och med läsa om en art som troddes vara utdöd sedan generationer men som nu återfunnits vid liv.
Att arter dör ut, vare sig det sker genom naturkatastrofer, eller genom predation p.g.a. djur eller människor, måste nog ses som en del i evolutionen. Givetvis ska mänskligheten "från sin upphöjda intelligens" kunna motverka ett utrotande, men det arbetet får inte bli ett självändamål. Naturen visar sig tillse att den biologiska mångfalden upprätthålls människan förutan.
Om mänskligheten inte tar tillvara de resurser som utvecklingen lägger i våra händer och t.ex. om X antal generationer har funnit en alternativ boplats för människosläktet, så är all vår strävan ändå helt förgäves den dag vår sol lägger sig att dö och då sväller till en omfattning som sväljer vår jord, innan den helt slocknar ut.
Och vad har då försöken att bromsa vår utveckling tjänat till?
Är utrotningshotade arter verkligen ett problem ur jordens/mänsklighetens synpunkt? Är den biologiska mångfalden verkligen hotad?
De flesta av oss idag omfattar evolutionslärans teser snarare än bibelns. Det betyder att vi lärt oss att livet på jorden utvecklats genom många faser. Arter har uppstått och försvunnit.
Vad är det som talar för att just människan skulle vara den "sista" utvecklingsfasen?
Och vad får oss nu levande människor att så förmätet tro att alla de djurarter som just nu finns på vår jord till varje pris måste bevaras intakta?
Sätter vi oss då inte själva på någon slags "gudstron"?
När jag var barn levde jag i tron att allting nu måste vara upptäckt i djurväg. Att alla fjärilar jag då kände till var de enda som fanns just här.
Men vi läser varje dag i tidningen om nya arter som upptäckts. Idag kunde vi till och med läsa om en art som troddes vara utdöd sedan generationer men som nu återfunnits vid liv.
Att arter dör ut, vare sig det sker genom naturkatastrofer, eller genom predation p.g.a. djur eller människor, måste nog ses som en del i evolutionen. Givetvis ska mänskligheten "från sin upphöjda intelligens" kunna motverka ett utrotande, men det arbetet får inte bli ett självändamål. Naturen visar sig tillse att den biologiska mångfalden upprätthålls människan förutan.
Om mänskligheten inte tar tillvara de resurser som utvecklingen lägger i våra händer och t.ex. om X antal generationer har funnit en alternativ boplats för människosläktet, så är all vår strävan ändå helt förgäves den dag vår sol lägger sig att dö och då sväller till en omfattning som sväljer vår jord, innan den helt slocknar ut.
Och vad har då försöken att bromsa vår utveckling tjänat till?
Skuld och förbannelse? 1
En av de slemmiga bloggtroll som under olika pseudonymer eller helt anonymt då och då krälar fram på de lokala Strängnäsbloggarna, skrev nyligen i en anonym kommentar (som jag faktiskt tog bort) bl.a. följande drapa:
"Tyvärr fastnar fnisset i halsen när det slår en hur allvarliga konsekvenser de ståndpunkter och den värdsbild som här framförs får om de sprider sig. För mina barn och för dina barn och barnbarn. Det är dessa barn du idag ser framför dig som så småningom kommer förbanna din generation och hålla er ansvariga för detta. Se till att du nu på något sätt kan se dem i ögonen, genom att förhindra att de framdeles också behöver förbanna era skygglappar!
Att de som genom sitt leverne under decennier bidragit till en av mänsklighetens potentiellt största katastrofer nu ifrågasätter de som försöker hindra densamma, allt i syfte att under sina sista decennier i livet få leva som de alltid gjort, det är inte annat än skamligt. Skamligt. Skamligt."
Jag besvarade hans kommentar bl.a. med:
"Om 40-talisternas livsföring vars agerande är så skamligt: Jag har sagt det förr och jag säger det gärna igen, vi ska vara rädda om jordens resurser men vi ska vara det av rätt orsaker. Säkert har vår generation överutnyttjat dessa på flera områden. Men det nu uppväxande släktet, vilket jag anar att Du tillhör kan sannerligen inte svära sig fria. Ingen tidigare generation har tillbringat 15-20 minuter i duschen varje dag och ibland flera gånger om dagen. Ingen tidigare generation har slängt fullt drickbar mjölk bara för att ett datum passerats. Ingen tidigare generation har slängt fullt ätbar mat av samma skäl. Ingen tidigare generation har överhuvudtaget slängt så mycket mat på soptippen, bara för att man inte gillar den, eller inte orkar äta, eller av andra skäl.
Ingen tidigare generation har köpt sig nya kläder för att det gått ett hål på ett plagg eller att man fått en fläck. Ingen tidigare generation har slängt fullt brukbara möbler och prydnadsföremål i den utsträckning som kan konstateras på våra återvinningscentraler. Ingen tidigare generation har slängt mobiltelefoner bara för att det kommit en ny modell.
Ska jag fortsätta uppräkningen?
Nu handlar mitt motstånd mot alarmismen inte om de saker Du försöker kollra bort frågan med utan om det faktum att vi inte ska låta oss styras av människor som medvetet förfalskar underlag för viktiga beslut som berör oss alla."
Jag skulle kunna tillägga att ingen tidigare generation har slängt kläder till tvätt efter en dags användning.
Resonemanget från bloggtrollets sida väcker två frågor (återkommer med den andra frågan):
Var börjar skulden och ansvaret - och var tar de slut?
Den yngre generation som jag beskriver i mitt svar, som agerar som de gör för att vår generation har gett dem möjligheten och gör det utan att lyssna på våra råd och förmaningar, ska alltså enligt trollet skylla på oss och förbanna oss.
Och vi då? Givetvis ska vi skylla på vår föräldrageneration som i sin tur får skylla på sin. Hur långt tillbaka ska vi gå? Adam och Eva? Eller den apa som fick för sig att börja gå på två ben? Big bang?
I vilket led finns ansvaret för att människan utnyttjar de färdigheter och resurser som hon utvecklat?
Och var ligger ansvaret för att nästa generation i en utsträckning som aldrig förr, definitivt inte tar till sig erfarenheter från vår och tidigare generationer? En historielös generation som inte erkänner tidigare lärdomar utan ska uppfinna hjulet på nytt? Är det kanske rent av bra - ur trollets synvinkel?
Och är det ett "ansvar" som behöver tas alls? De flesta av oss lever ju trots allt i en värld där ingen centralmakt-diktator säger till oss vad vi ska göra. Vi får alla vara med och bestämma om vårt liv och vår vardag. Den utveckling som trollet säkert förordar tillsammans med många andra är väl snarare en sorts centralstyrd sådan. Där mänskligheten åläggs ett visst godkänt beteende.
Är det mer eftersträvansvärt?
Med hänsyn till de rön som nu i allt större utsträckning också kommer fram i debatten och som stöder den uppfattning som många gedigna naturvetenskapare försökt att hävda länge, nämligen det överdrivna koldioxidhotet, och med hänsyn till att inte heller överbefolkningsfrågan, enligt skäl som framförts av bl.a. Hans Rosling, längre är ett överväldigande hot mot mänskiligheten, så har jag svårt att se det eftersträvansvärda i den värld trollet anser borde gälla.
"Tyvärr fastnar fnisset i halsen när det slår en hur allvarliga konsekvenser de ståndpunkter och den värdsbild som här framförs får om de sprider sig. För mina barn och för dina barn och barnbarn. Det är dessa barn du idag ser framför dig som så småningom kommer förbanna din generation och hålla er ansvariga för detta. Se till att du nu på något sätt kan se dem i ögonen, genom att förhindra att de framdeles också behöver förbanna era skygglappar!
Att de som genom sitt leverne under decennier bidragit till en av mänsklighetens potentiellt största katastrofer nu ifrågasätter de som försöker hindra densamma, allt i syfte att under sina sista decennier i livet få leva som de alltid gjort, det är inte annat än skamligt. Skamligt. Skamligt."
Jag besvarade hans kommentar bl.a. med:
"Om 40-talisternas livsföring vars agerande är så skamligt: Jag har sagt det förr och jag säger det gärna igen, vi ska vara rädda om jordens resurser men vi ska vara det av rätt orsaker. Säkert har vår generation överutnyttjat dessa på flera områden. Men det nu uppväxande släktet, vilket jag anar att Du tillhör kan sannerligen inte svära sig fria. Ingen tidigare generation har tillbringat 15-20 minuter i duschen varje dag och ibland flera gånger om dagen. Ingen tidigare generation har slängt fullt drickbar mjölk bara för att ett datum passerats. Ingen tidigare generation har slängt fullt ätbar mat av samma skäl. Ingen tidigare generation har överhuvudtaget slängt så mycket mat på soptippen, bara för att man inte gillar den, eller inte orkar äta, eller av andra skäl.
Ingen tidigare generation har köpt sig nya kläder för att det gått ett hål på ett plagg eller att man fått en fläck. Ingen tidigare generation har slängt fullt brukbara möbler och prydnadsföremål i den utsträckning som kan konstateras på våra återvinningscentraler. Ingen tidigare generation har slängt mobiltelefoner bara för att det kommit en ny modell.
Ska jag fortsätta uppräkningen?
Nu handlar mitt motstånd mot alarmismen inte om de saker Du försöker kollra bort frågan med utan om det faktum att vi inte ska låta oss styras av människor som medvetet förfalskar underlag för viktiga beslut som berör oss alla."
Jag skulle kunna tillägga att ingen tidigare generation har slängt kläder till tvätt efter en dags användning.
Resonemanget från bloggtrollets sida väcker två frågor (återkommer med den andra frågan):
Var börjar skulden och ansvaret - och var tar de slut?
Den yngre generation som jag beskriver i mitt svar, som agerar som de gör för att vår generation har gett dem möjligheten och gör det utan att lyssna på våra råd och förmaningar, ska alltså enligt trollet skylla på oss och förbanna oss.
Och vi då? Givetvis ska vi skylla på vår föräldrageneration som i sin tur får skylla på sin. Hur långt tillbaka ska vi gå? Adam och Eva? Eller den apa som fick för sig att börja gå på två ben? Big bang?
I vilket led finns ansvaret för att människan utnyttjar de färdigheter och resurser som hon utvecklat?
Och var ligger ansvaret för att nästa generation i en utsträckning som aldrig förr, definitivt inte tar till sig erfarenheter från vår och tidigare generationer? En historielös generation som inte erkänner tidigare lärdomar utan ska uppfinna hjulet på nytt? Är det kanske rent av bra - ur trollets synvinkel?
Och är det ett "ansvar" som behöver tas alls? De flesta av oss lever ju trots allt i en värld där ingen centralmakt-diktator säger till oss vad vi ska göra. Vi får alla vara med och bestämma om vårt liv och vår vardag. Den utveckling som trollet säkert förordar tillsammans med många andra är väl snarare en sorts centralstyrd sådan. Där mänskligheten åläggs ett visst godkänt beteende.
Är det mer eftersträvansvärt?
Med hänsyn till de rön som nu i allt större utsträckning också kommer fram i debatten och som stöder den uppfattning som många gedigna naturvetenskapare försökt att hävda länge, nämligen det överdrivna koldioxidhotet, och med hänsyn till att inte heller överbefolkningsfrågan, enligt skäl som framförts av bl.a. Hans Rosling, längre är ett överväldigande hot mot mänskiligheten, så har jag svårt att se det eftersträvansvärda i den värld trollet anser borde gälla.
Förvanskade data bakom klimatalarmismen!
På The Climate Scam kan man följa den kritiska granskningen av IPCC och dess märklighter. Senast nu hur en grupp klimatforskare på Nya Zeeland började granska de rådata som legat bakom den Nyzeeländska klimatmyndigheten NIWAs förutsägelser om den globala uppvärmningen.
Man fann ganska raskt att de temperaturgrafer som presenterats av NIWA inte stämde med de rådata som kan hämtas från officiella källor sedan mitten på 1800-talet.
Så här såg den alarmerande kurvan ut som NIWA presenterade:
Och så här såg kurvan ut utan "justeringar", helt baserad på faktiska mätningar och rådata i de offentliga registren:
Plötsligt ser klimatet snarast konstant ut! Och någon alarmerande temperaturökning kan inte skönjas ur faktiska mätdata.
Hur kommer sig då detta? Jo, en Doktor Jim Sallinger visade sig stå bakom de "officiella rekonstruktionerna" av temperaturmätningarna på Nya Zeeland. Dr Sallinger gjorde dessa "rekonstruktioner" i sin doktorsavhandling och fick också hjälp när han en tid arbetade vid det numera starkt ifrågasatta CRU (Climatic Research Unit) vid Universitetet i East Anglia och inkorporerade senare "rekonstruktionerna" i NIWAs officiella handlingar som i sin tur bildade underlag för IPCCs ställningstaganden.
Klimatforskargruppen ställde nu helt enkelt frågan: "Känner vi oss varmare?" och gick tillbaka till rådata och fann att Sallinger i NIWAs siffror gjort kraftiga och omotiverade "korrigeringar" och därigenom skapat en lutning på temperaturkurvan som inte kunde motiveras av faktiska temperaturmätningar sedan 1850. Helt enkelt en "Man-made warming"!
Hur länge ska världen blunda för fakta? Här radas skandalerna och forskningsförfalskningarna upp framför våra ögon: Manns Hockeyklubba, Climategate, CRU, NASA, GISS och nu de Nyzeeländska falsifikationerna.
Vi befinner oss just i en fullt förklarlig temperaturökningsfas efter den lilla istiden, som faktiskt inte officiellt tog slut förrän år 1900. När vändningen kommer mot ett åter kallare klimat vet vi inte. Vi kan vara mitt i den eftersom ingen faktiskt temperaturförändring har noterats den senaste tioårsperioden.
Det förefaller rimligare att tro på en klimatutveckling styrd av sedan årtusenden kända och uppmätta förändringar av solens aktivitet, jordaxelns lutning och den kosmiska strålningens inverkan på jordens molnbildning, än att tro på bidragssugna s.k. klimatforskare med egna agendor.
Man fann ganska raskt att de temperaturgrafer som presenterats av NIWA inte stämde med de rådata som kan hämtas från officiella källor sedan mitten på 1800-talet.
Så här såg den alarmerande kurvan ut som NIWA presenterade:
Och så här såg kurvan ut utan "justeringar", helt baserad på faktiska mätningar och rådata i de offentliga registren:
Plötsligt ser klimatet snarast konstant ut! Och någon alarmerande temperaturökning kan inte skönjas ur faktiska mätdata.
Hur kommer sig då detta? Jo, en Doktor Jim Sallinger visade sig stå bakom de "officiella rekonstruktionerna" av temperaturmätningarna på Nya Zeeland. Dr Sallinger gjorde dessa "rekonstruktioner" i sin doktorsavhandling och fick också hjälp när han en tid arbetade vid det numera starkt ifrågasatta CRU (Climatic Research Unit) vid Universitetet i East Anglia och inkorporerade senare "rekonstruktionerna" i NIWAs officiella handlingar som i sin tur bildade underlag för IPCCs ställningstaganden.
Klimatforskargruppen ställde nu helt enkelt frågan: "Känner vi oss varmare?" och gick tillbaka till rådata och fann att Sallinger i NIWAs siffror gjort kraftiga och omotiverade "korrigeringar" och därigenom skapat en lutning på temperaturkurvan som inte kunde motiveras av faktiska temperaturmätningar sedan 1850. Helt enkelt en "Man-made warming"!
Hur länge ska världen blunda för fakta? Här radas skandalerna och forskningsförfalskningarna upp framför våra ögon: Manns Hockeyklubba, Climategate, CRU, NASA, GISS och nu de Nyzeeländska falsifikationerna.
Vi befinner oss just i en fullt förklarlig temperaturökningsfas efter den lilla istiden, som faktiskt inte officiellt tog slut förrän år 1900. När vändningen kommer mot ett åter kallare klimat vet vi inte. Vi kan vara mitt i den eftersom ingen faktiskt temperaturförändring har noterats den senaste tioårsperioden.
Det förefaller rimligare att tro på en klimatutveckling styrd av sedan årtusenden kända och uppmätta förändringar av solens aktivitet, jordaxelns lutning och den kosmiska strålningens inverkan på jordens molnbildning, än att tro på bidragssugna s.k. klimatforskare med egna agendor.
Stradivarius och klimatfrågan!
I århundraden har man hyllat den italienske instrumentbyggaren Antonius Stradivarius för hans enastående stråkinstrument. Dessa ha ansetts oöverträffade och betingar oerhörda värden på marknaden i den mån några alls kommer ut på den.
Han lär ska ha byggt runt 1100 instrument under sin livstid.
Klimatrön från 2003 kan dock kullkasta hans rykte som speciellt duktig eller kunnig. Kanske hade han bara tur. Kanske skulle vilken enkel fiolbyggare som helst ha kunnat åstadkomma samma kvalitet på sina alster om han hade råkat hämta sitt virke på samma plats som Stradivarius.
Stradivarius levde under det s.k. Maunder-minimet då Europas träd hade det extra svårt, med de smalaste årsringar som konstaterats under de senaste 500 åren. Maunder-minimet var en av de kallaste perioderna under den s.k. Lilla istiden, som inte tog slut förrän år 1900.
Dendrologen Henri Grissino-Mayer vid Tenessee-universitetet och klimatforskaren Lloyd Buckel vid Columbia-universitetet kunde påvisa att de smala årsringarna i de granar från vilka Stradivarius hämtade sitt virke, gjorde träet osedvanligt starkt och tätt och gav musikaliska kvaliteter som ingen vare sig förr eller senare kunnat arbeta med.
Men vem vet - om 60-70 år när vi är inne i nästa istid (stor eller liten) kanske det kommer en ny fiolbyggare och samlar granträ med smala årsringar och kan åstadkomma nya mästerverk!
Hasse och Tage i våra hjärtan!
Ann-Kristin Hedmark, ackompanjerad av medspelare på flera plan: Leif Gellerfalk (sång, piano och Tage), Christer Karlberg (gitarr och Hasse), Lars Thorsberg på bas och Jonas Backman (skymd) på trummor
Väl hemkommen från Karlstad på lördagen var det bara att kasta sig direkt på nästa evenemang. Denna gång Riksteaterns "Vart tog alla hundar vägen?". En kavalkad av godbitar från Hasse Alfredssons och Tage Danielssons epok. Nummer från inte bara Gröna, Gula och Svea Hund utan också från t.ex. operetten "Spader Madame".
Man tänker kanske inte alltid på hur musikaliska Hasse och Tages revyer faktiskt var. Hur viktig ingrediens musiken var. Inte minst naturligtvis Monica Zetterlunds och Gunnar Svenssons Helmer Bryd) förtjänst. Riksteatern har valt ett superproffs att axla Monicas mantel i hennes olika nummer från revyerna, nämligen ingen mindre än den första som mottog Monica Zetterlunds stipendium: Ann-Kristin Hedmark. Hon har samma känsla och utstrålning som Monica och inte minst också en god förmåga att agera, vilket ju också var Monicas speciella kännetecken.
Men också Leif Gellerfalk måste harangeras. Ett mer Tage-likt framförande i röst och intonation får man nog leta efter utan att det för en sekund blev imitation.
Det gäller naturligtvis också Ann-Kristin Hedmark som sannerligen inte imiterar Monica utan är en sångerska i sin egen rätt och stil.
Det här är en föreställning som ingen bör missa som haft någon som helst känsla för Hasse och Tage. Det är musikaliskt, det är roligt, fyndigt och ibland lite sorgligt. Precis som det ska vara!
Gack åstad när föreställninge kommer på en scen nära Dig!
Årets mest minnesvärda konsert!
Gert Palmcrantz och Bengt-Arne Wallin kåserade, spelade skivor och visade filmer.
Årets mest minnesvärda musikaliska upplevelse! Det kan jag säga utan överdrift om årets stipendiekonsert i Monica Zetterlund Sällskapets regi.
Denna gång ägde den åter rum i Karlstad, men dock troligen för sista gången. Eldsjälen i Karlstads Jazzklubb dog nyligen och klubben hade inte förmått att ge detta evenemang dess rätta marknadsföring. Förra gången vi ordnade konsert i Karlstad (också fantastisk) var vi i stora konsertsalen i Kongressanläggningen som rymmer över 800 personer och vi fyllde salongen!!
Den här gången var konserten förlagd till Arenan i Biblioteket, en salong som rymmer några hundra åskådare. Även om det inte såg glest ut så var det inte mycket mer än halvbesatt. Trots att evenemanget inledde den tionde "Jazzfesten Karlstad".
Det är bara att beklaga dem som inte valt att köpa biljett för att få uppleva årets konsert!
Jag stod i entrén före konserten och pratade bl.a. med en amerikan som undrade vad som var på gång. Jag berättade att det var en jazzkonsert o.s.v. varpå han beslöt att avboka sin middag, hämta sin fru och gå på konserten istället! En från Falun utlokaliserad läkare som heller inte visste vad han skulle göra av sin kväll, lyckades jag också - om än något motvilligt - förmå att köpa en biljett.
Gert Palmcrantz och Bengt-Arne Wallin i full aktion.
Trots att det amerikanska paret inte förstod ett dyft av det inledande samtalet kring Monica Zetterlund, på scenen mellan den legendariske ljudteknikern Gert Palmcrantz och den lika legendariske trumpetaren Bengt-Arne Wallin, som förvisso tog nästan en halvtimme, men interfolierades med ljud- och filminspelningar med Monica Zetterlund, så var de översvallande förtjusta och nöjda när de lämnade salongen efter konserten. Faluläkaren fick vi nästan fösa ut, så entusiastisk var han, inte minst över det dubbelpianistiska framförandet av en dalsk gånglåt som exekverades av paret Monica och Carl-Axel Dominique. Dessa båda genier vet gu'skelov verkligen inga gränser för sitt musicerande.
Flankerad av Z-sällskapets v.ordf. Kerstin Bagge och ordföranden i stipendiekommittén, Monica Dominique får här Rune Gustafsson mottaga årets stipendium för den etablerade artisten till vilket hörde en check på 40.000:-. I bakgrunden applåderar basisten Hans Backenroth och konfrencieren Annica Smedius.
Så följde utdelningen av årets stipendier. Först till Rune Gustafsson, som är en av vårt lands mest framstående gitarrister varefter Rune fick framträda med orkestern i två nummer.
Årets "nykomling" som får samma ära men blott 20.000:- var sångaren Joachim Bergström. Monica Dominique poängterade i sin harang till pristagaren att han ju faktiskt är ett stort undantag som man bland alla dessa jazzsångerskor!
Här är det Joachim Bergströms tur att framföra sina två nummer. Orkestern för kvällen bestod av Monica Dominique på pianot, Hans Backenroth på bas och Johan Löfcrantz-Ramsey på trummor.
Joachim var för mig en helt ny bekantskap - men vilken bekantskap! Han påtalade själv sin musikaliska släktskap med sångaren Mel Tormé och han har en minst lika fin jazzstämma som Tormé. En otrolig känsla i frasering och framförande. Joachim är egentligen ingen nybörjare men ha mest synts till som skådespelare och musikalartist där han har ärftligt påbrå från pappa Jonas Bergström och farmor Anita Björk.
Så var det dags för kvällens gästartist som också var en ny och överväldigande överaskning för mig - Zoie Finer! Visst visste jag att Sarah Dawn Finer har en sjungande syster, men hade ingen aning om att det var jazz Zoie sjunger!
WOW! Vilken grej! Vilken känsla! Och inte ett enda skivbolag tycks ha begripit vilken sensationellt bra jazzsångerska Sverige har fått i Zoie. Skäms musikindustrin!
Och allra sist fick Zoie och Joachim sjunga en duett tillsammans med orkestern förstärkt med Rune Gustafsson och Carl-Axel Dominique.
Och för mig som satt med vid repetitionerna då man bollade runt ordningen på verser och annat var det obegripligt att musikerna och sångarna fick alla delar helt rätt när det väl gällde! Proffs!
Som sagt - årets bästa jazzkonsert!
Zoie Finer med ibland just den lätt raspiga ton som osökt förde tankarna till Billie Holiday.
Publikkontakt och barriärer!
Sarah Riedel och Jonas Knutsson på Café & Galleri Agueli på Söder i Stockholm
Jag skrev tidigare om vikten av publikkontakt. Inte ens den mest meriterade artist har råd att behandla sin publik nonchalant och som om det inte spelade någon roll att den finns där utanför scenen.
Spelglädje är en annan nästan obligatorisk ingrediens i musicerandet. Har inte musikanterna roligt med varandra och den musik de framför utan lika gärna kan sitta på sin kammare och spela var för sig (men samtidigt), kan de lika gärna hålla till i en studio och låta bli att bjuda in publik.
Om sedan lokalen i sig lägger en viss sordin på stämningen blir saken inte bättre.
Det senare kan man dock inte klaga på när det gäller lilla Agueli på Blecktornsgränd vid Mariatorget på Söder. Lokalen rymmer en publik på runt 30 personer. Stämningen blir omgående intim och familjär.
Jag har lyssnat på mycken god jazz i den lokalen och aldrig blivit besviken. Senast var det "Knutssons Karameller" som lockade. Med Jonas Knutsson på div. saxar, Arne Forsén på piano och Sarah Riedel, sång. Här fanns såväl publikkontakten (t.o.m. nästan fysiskt) som spelglädjen och samspelet.
Kvällens båda karameller: Forsén och Riedel hade valt att bjuda på dels ett set med låtar av Arne Forsén med texter skrivna av den avlidne basisten Kurt Lindgrens änka Kerstin. Finstämda texter och melodier, vackert tolkade av trion. Dels också ett set med bl.a. några låtar av min bror Lasse. Det är kul att flera röster upptäcker hans sånger. Överhuvudtaget var hans musik alltid väldigt sångbar. Kanske blir det tid framöver att förse ytterligare några av hans låtar med texter.
Det kan ju också finnas andra barriärer mellan artist och publik. På Agueli kan man ju stark ifrågasätta varför det i en så liten lokal ska behövas förstärkning och två jättehögtalare. Är dagens sångerskor så organiskt sammanvuxna med mikrofoner att de inte klarar att sjunga rakt ut utan att hålla i något?
Pratade i fredags med den legendariske ljudteknikern Gert Palmcrantz (som spelat in gräddan av svensk jazz genom åren) om detta. Hans uppfattning, som han också lite senare upprepade på Arenascenen i Karlstad efter att vi sett en gammal TV-upptagning med Monica Zetterlund, är att tekniken sannerligen inte gått framåt. På den 60-talsupptagning vi fick se, sjunger Monica till en orkester. Inte en mikrofon inom kamerasynhåll! Och det låter ändå fantastiskt. Idag måste varje sångerska/sångare med självaktning ha en skymmande jättemikrofon rakt framför nyllet hela tiden - och ändå låter det inte bättre!
Nästa gång på Agueli - Snälla Karameller - skippa högtaleriet och möt publiken helt "live"!
Arne Forsén och en av de gigantiska (relativt) högtalarna!
Ny finansiering av politikerlöner inom landstinget?
Bakom en skärm vid kassorna i Vårdcentralen i Strängnäs fann jag denna skylt! Kan det vara så att landstingsråden funnit ett sätt att låta influensasjuka finansiera deras löner vid sidan av det ordinarie systemet?
