Mats Werner

 

I Mariefreds Biohus stora salong ljöd nyligen massiva och typiska ackord från jazzmusikens 50- och 60-tal då den unga svenska jazzen sysslade med det som kallades bebop!

Bland de mer framstående svenska jazzmusikerna under den perioden fanns fyra ”Larsar”: Lars Gullin, som balanserade mellan den tidigare swingeran och bebopen och fortfarande tolererades av dåtidens dominerande mainstreambandledare Arne Domnérus men som också konserterade och turnerade med den sex år yngre Lars (Lasse) Werner. Den yngre Lasse var fullt hängiven bebopen och till och med det som kom att kallas hardbop. När Lars och Lasse turnerade så var det som två band: Lars Gullin Kvartett och Lars Werner Trio. Kompet i båda banden bestod av basisten Torbjörn Hultcrantz och trumslagaren Sune Spångberg medan pianot i Gullins band sköttes av Lasses pianomentor Clas-Göran ”Fager” Fagerstedt.
Så småningom dök det upp två ynglingar, också med namnet Lars, nämligen Färnlöf och Sjösten. Den förre var från en av Sveriges jazzvaggor, Västerås där också pianisten Bobo Stenson fanns, så Färnlöf kom väl aldrig riktigt in i den Stockholmska jazzsvängen. Det gjorde däremot pianisten Sjösten som kom att ersätta ”Fager” i Gullins band. Alla fyra Larsarna var inte bara vådligt duktiga musikanter utan också goda kompositörer och arrangörer.

Nu har åtta distingerade jazzgentlemen och en dito kvinna tagit sig för att återuppliva det musikaliska arvet från de fyra och kallar sig följdriktigt OKTETTEN LARS 8. Från början var de bara åtta. Då fanns fortfarande den härlige trummisen Rune Carlsson i bandet och han kunde också sjunga jazz. Men så gick Rune sorgligt nog bort för några år sedan och man stod då inte bara utan sin trummis utan också den nödvändiga vokalisten. Så Rune blev ersatt av två: Bosse Söderberg bakom trummorna och Christian Rosenberg bakom mikrofonen. Övriga i bandet är barytonsaxofonisten Rune Stålspets, altsaxofonisten Ulf Andersson, tenorsaxofonisten Cecilia Wennerström, trumpetaren Ulf Adåker, pianisten Claes von Heijne och basisten Jan Adefalk. Då Rune Stålspets var indisponerad p.g.a. sin ögonsjukdom, ersatte Cecilia Wennerström på barytonsaxen och Johan Alenius på tenorsaxen.

 

Bandet var lika spelsuget som publiken var utsvulten på musikaliska liveupplevelser. En lycklig kombination som gjorde konserten lyckad på alla sätt. Trots de hastiga inhoppen och instrumentbytena så fanns det ett fint samspel och en genuin känsla för den musik som de fyra Larsarna skrev. De flesta av musikanterna har spelat med en eller flera av dem och det hjälper givetvis till för att veta hur det ska låta. Det förekommer även andra kompositörer bland de framförda låtarna men då har till exempel Sjösten gjort fantastiska arrangemang vilket var en av hans styrkor. Eller så har Ulf Andersson skrivit en låt tillägnad den tidigare bandmedlemmer ”Rune C”.

Annars är det övervägande Gullinmusik vi får höra och det är ju följdriktigt då denne gigant lämnat en otrolig låtskatt efter sig varav vi får höra ”Heritage” (likaså namnet på oktettens CD-platta), ”Silhouette” med flera. Av Sjösten är det en stor variation av egna och andras låtar. Av Werner är det den klassiska 50-talslåten ”Sergel” medan Färnlöf får bidra med bland andra den så kallade Tandläkarlåten: ”Att angöra en brygga”!

 

Motiveringen löd:  2020 års Pris till Lasse Werners Minne tilldelas Oktetten Lars 8 för att de med liv och lust tagit sig an fyra ”Lassars” låtar – en guldålder i svensk jazzmusik – för att den ska förbli levande också för kommande generationer.

 

 

”THE BOUSTEDT-WERNER-SESSION”, in Molde, Norway, 1969.

 Lasse Werner tycks på 60-talet ha varit något av vad ”Gubben” Arefelt var på 40-talet – en lite ”crazy” kulturspridare i radio och TV, som hade ”sjuk humor” och var som en trygg, rolig och älskvärd ”sagotant” för alla stackars människor, både stora och små, gamla och unga! Givetvis med den skillnaden att Werner levde och verkade i den moderna TV-åldern, medan ju endast radio fanns att tillgå på Sven Arefelts tid.

 

En halvtimmeslång session, inspelad i norsk TV 1969, från Molde Jazzfestival, med mingusprofilen Ted Curson på trumpet, Lasse Werner på flygel, Christer Boustedt, altsax och Gösta Wälivaara, bas samt inte minst den amerikanske trummisen vid namn J.C. Moses. I Lasses pianospel hör jag ett visst inflytande från vad jag tror alla, i stort sett alla, kända pianister som medverkat på olika skivor med Charlie Parker, som jag vet att givetvis både Lasse W. och Christer B. i väldigt hög grad influerades av. Jag hör dock därvidlag hos Lasse mer av den yvige och dynamiske Bud Powell än av den mer strikt korrekta John Lewis. Men Al Haigs perkussiva och rytmiskt briljanta bop-piano lyser ofta klart igenom, när Lasse spelar på denna TV-inspelning. Alla någorlunda väl orienterade jazzälskare kan ju även hos Werner, i denna live-tagning, höra något av Lennie Tristanos virtuosa löpningar i tvättäkta be-bop-stil! Jag vet inte om minguspianisten Jaki Byard någonsin lirade på skiva med ”Bird”, men inflytandet från Byard kommer osökt och anmäler sig, när man hör Lasse. Kanske är det Ted Curson, vars vemodiga, karga trumpetstil, som jag tror är starkt influerad av Miles fåordiga minimalism, som får Lasse att låta som Byard, denne pianist, i denna tagning direkt kommen från sitt mångåriga samarbete med Mingus.

 

Men här, i denna fantastiska TV-inspelning från Molde, märks att Lasse Werner till skillnad från Jackie Byard hade stark förankring i Errol Garners swing-groove, medan Byard snarare istället lät mer som ”Fats” Waller, när han på jazzmusikers gängse manér ibland drog in ”den gamla jazzen” - ”The Old School” - som kontrasterande effekt i sina solon. Det gör Werner t ex på ett briljant sätt här, i denna långa låt, som mig veterligt tycks vara en helt fri improvisation, utan specifikt tema, som annars ju är brukligt, t ex teman ur ”The American Songbook” eller ur den moderna floran av jazzkompositioner bland efterkrigstidens kompositörer och jazzprofiler. Men jag kan ju i och för sig ha hört fel!

 

I denna halvtimmes-långa låt ingår också Jan Johanssons komposition, signaturmelodin till TV-serien ”Pippi Långstrump” ( även spontant i valda delar sjungen på svenska av Werner och även några av de svenska medmusikanterna i en slags ”allsång”!) och dessutom den  gamla svenska filmmelodin ”Jag Har Bott Vid En Landsväg”(och Lennon-McCartneys "Here, there and everywhere" MW:s anm.). I styckets andra hälft förekommer även ett jazz-rock-influerat, groovigt och fritt avsnitt, som ett slags mellanting mellan  filmmusik från en James-Bond-film, ”Hit the Road Jack” och någon form av  groove med twistkomp, á la pianisten Ramsey Lewis, fast här är hammondorgeln utbytt mot pianisten Lasses flygel.........Influenser kan också avläsas från de i 60-talets kulturella smältdegel då allra hetaste, aktuella free-form-pianisterna, det hörs tydligt i Lasses solon. Med detta menar jag ett visst inflytande från såväl Dolphy-pianisten Misja Mengelberg, Globe-unity-pianisten Alexander von Schlippenbach samt inte minst från den då ganska fullbordade stilbildaren Cecil Taylor! Lasses ofta ganska perkussiva solospel, med inslag av cluster, har ju uppenbara stildrag från den taylorska pianoskolan.......

 

Så tycks även de tre be-bop-fädrerna Charlie Parker, Bud Powell och Monk vila som svävande andar, projicerade i skyn över Lars Werner och hans flygel på Moldes scen 1969!

Dessa tre be-bop-giganter tror jag hade ett oerhört inflytande på jazzpianisten Werner, under hela hans alltför korta karriär som musiker och inspiratör i Nordens annars så torftiga kulturliv. TV-inspelningen från Molde visar denne musikers fenomenala ensembelspel, briljanta improvisationer och självklart stora betydelse som en av 60-talsjazzens stilbildare i Sverige. I denna långa session tycks indirekt hela världens jazz- och populärmusik från hela 1900-talets olika tidsperioder, speglas och återberättas i toner och sånger. Detta rymdålderns år, liksom året innan – 1968 – även det en milstolpe i världshistorien under förra seklet.

 

Man skulle nog kunna säga, att Lasse Werner, denna mångsidiga musiker, humorist, happening-pionjär och nydanare inom både nordiskt och europeiskt kultur- och musikliv, även skulle kunna kallas ”Jazzens Beppe Wolgers”!? Jag tycker hans mysiga, sunt barnsliga humor och charmiga ”Farsan-Baloo-gestalt”, påminner om ”Beppe”, som en slags seriös och mycket kompetent, jazzclown på scen, i likhet med både Dizzy Gillespie, ”Fats” Waller och faktiskt även jazzclownen Charlie Mingus, som ju även var en högst allvarlig politisk kämpe med ett stort samhällsengagemang. Vilken underbar musik och enastående improvisationskonst, denna session i Molde med Ted Curson 1969, i ett eldigt möte med radarparet Boustedt-Werner!!

   Anders Jansson, maj 2020.

 

 

 

 

 

För ett drygt år sedan, på Norges nationaldag avled den folkkäre norskfödde konstnären Peter Dahl. När Peter kom till Sverige, hamnade han i Kungsholms Läroverk i samma klass som bl.a. min bror Lasse. Vår Pappa som var mycket engagerad i föräldraföreningen och såg till att skolan fick sin första filmprojektor och filmer därtill, gav också 300:- i ett stipendium till Peter för att denne skulle göra en muralmålning i aulans stora absid. Sagt och gjort, Peter gjorde denna skissmålning "Spårvagn till Babylon" 1952 som han och en klasskamrat sedan målade upp på kartong i full storlek 2 x 6 meter för att den skulle kunna förevisas på plats. Skolan fyllde 50 år det året vilket skulle firas med bankett på Stadshuset och där hängdes den stora kartongen upp.

 

Sedan dess är den försvunnen! Om någon hittar en stor rulle någonstans på en vind med detta motiv, så hör av er till mig. Skolledningen tycket dock inte att motivet passade in i den tänkta rustika "dalastil" som det var tänkt att aulan skulle få efter renovering, varför saken helt enkelt lades ner och än idag gapar absidens vägg tom.


 

Men spårvagnen var starkt förknippad med skolan för alla elever som var tvungna att ta sig dit och därifrån med någon av de linjer som passerade skolan. Också bror Lasse inspirerades av den och ett tjugotal år senare hade han en natt drömt om hur han for till New York med spårvagn linje två och berättade för sin dåvarande sambo Maj Sjöwall (som lämnade oss för drygt två veckor sedan). Maj skrev ner drömmen i en text till Lasse som raskt tonsatte den. Men istället för att den blå spårvagnen skulle gå till Babylon så gällde New York för Lasse:

 

"Jag tog en spårvagn till New York härom natten


Min älskling borde varit med, men för katten,


hon hade inga stålar kvar,


så hon fick stanna där hon var,


på Skeppsbron och vifta med hatten

New York var mina drömmars mål, alltid varit


Jag hade tänkt mig att jag skulle ha farit


i jättestor lyxångare, 


(OBS, jag är ingen sångare)


Ta trick dit var faktiskt rätt marigt
Biljetten kosta tjugo öre,
precis som alltid när jag


åkte från Parmmätargatan till Riksbron,


med tvåan,


på plattformen längst bak

Jag tog en spårvagn till New York härom natten,


New York var mina drömmars mål, så för katten,


jag hade två och tjugofem
och ville inte åka hem
Så det blev blå spårvagn till New York
yeah, yeah


det blev blå spårvagn till New York
yeah, yeah...."

 

(Finns utgiven på LPn "Därför dricker jag" Dragon DRLP20 under titeln "Ambrosia")

När himlen öppnades sig för ett skyfall natten och morgonen mellan den 30 och 31 augusti 2017 så måste man ju fundera över om det i själva verket var glädjetårar från alla gamla spelkompisar däruppe som äntligen skulle få inte bara ännu en strålande jazztrummis utan också en skådis och målande konstnär men kanske framförallt en generös och ovanligt vänsäll medmänniska och vän, till sin krets.

Carlsson är död! Jan Edvard Carlsson, född den 12 mars 1937.

Janne – han var aldrig ”Loffe” för mig eller vår familj (någon gång möjligen bara ”Carlsson”) – har släppt stockarna för gott. En stark känsla av vemod och saknad växte i mig när jag tidigt på torsdagsmorgonen läste Jannes livsledsagarinna Guriannes inlägg på Facebook.

Jan Bruer intervjuade en gång Janne och kallade honom av misstag Jan Evert på vilket Janne svarade: 
Evert. Har jag aldrig blivit kallad i hela mitt i hela mitt liv men om du vill kalla mig för Evert så gör det men ta av dig glasögonen.

Hans mamma döpte båda sönerna efter kungar. Brodern blev Leopold. Janne: ”King Edvard”! Men det var inte potatisen Janne menade utan cigarren!

Det var dragspelet som var Jannes första instrument som han spelade från tre års ålder till 4-5-årsåldern då det gick sönder. Så fick han en trumma när han fyllde sex. Och till allas förvåning kunde han ganska raskt spela mellanmarschen på den (tills trumman också gick sönder..). I skolan blev det ventilbasun i skolorkestern. Han ville lira trumpet men läraren sa VENTILBASUN! Den spelade han på ett tag. Sen fick läraren tillbaka den efter några år. Janne lade ner det där musicerandet för att han började måla. Han skulle bli bildkonstnär. Brodern var ju det, gick på Konstakademin.

Men sedan efter skolan blev det för dyrt att måla. Han hade ju radioaffär också. Janne gjorde ju allt möjligt då för sitt uppehälle, sålde persienner och lite av varje och det för att kunna måla. Men när det blev mörkt på kvällarna, tänkte han att ska man måla ska man måla på heltid, på dagarna. Och då tänkte Janne: Fan, jag kan ju köpa trumset, för trummor det lär jag mig ju att spela på en halvtimme. Jag kan sitta på någon jävla restaurang och skramla på nätterna så kan jag ju måla på dagarna.

Och så hamnade han i Lennart Wärmells och Kettil Olsson orkestrar och Lennart Schejas där Janne trivdes för det var ordning och reda. Lennart Scheja (bror till Staffan) var tydligen en duktig pianist. Janne minns också med ett garv att när han skulle på gig med sina trummor så var det tunnelbana som gällde!

Så blev det en period med Kurt Silvéns orkester innan han till slut började få jobb på Gyllene Cirkeln i början av 60-talet. Janne har för sig att det första giget där var med Dexter Gordon. Och i den vevan mötte han också min bror Lasse Werner och blev tillsammans med basisten Kurt Lindgren och tenoristen Christer Boustedt kärnan i det som så småningom kom att bli känt som ”Lasse Werner och hans vänner” och som ibland utökades till kvartetter eller kvintetter och ända upp till nontetter.

Själv lärde jag känna Janne 1963 då han börjat lira med min bror.

 

I februari hade Lasse med en trio anlitats av jazzklubben Gyllene Cirkeln att backa upp den amerikanske trumpetaren Don Ellis. För denne var det väsentligaste att ”it’s never been done before” och svensk jazzpublik hade aldrig tidigare heller upplevt vad de fick uppleva under detta gästspel och det uppföljande under hösten. Janne, Lasse och Kurt fick lära sig att ”spräcka upp” och den lärdomen följde dem alla hela livet. Att inte vara regelbundna i ordets bokstavliga mening, att leka med musiken, ta ut så mycket som möjligt ur sitt instrument, att överraska och bryta normer.

Våren 1963 spelade Janne också med Lasse i en radioserie av Lars Björkman som hette ”Trivselmyra Story” och vars musik var skriven av Lasses barndomsvän Olle Adolphson. Vännerna denna gång voro Ulf Andersson på sax, Jimmy Woode på bas och Janne på trummor.

Lasse och hans vänner kom att anlitas av Stockholms Stadsteater då regissören, skådespelaren och dansören Sten Lonnert lite på nåder fått disponera studioscenen under några veckor före sommaruppehållet för en ny amerikansk pjäs som i Sverige hette ”Connection”. Handlingen utspelade sig i en knarkarkvart i New York där ett gäng musiker med polare väntar på att deras langare – ”the connection” – ska komma med en leverans.

 

Pjäsen kom – helt oväntat för teaterledningen – att på många sätt förändra svensk teater i en mer realistisk riktning. De etablerade stadsteaterskådisarna, Carl-Olof Alm, Axel Düberg, Lars Edström, Carl Billquist, Torsten Wahlund m.fl. var länge skeptiska till musikerna och deras attityd.

Jannes gode vän regissören och skådespelaren Lars Göran Karlsson berättade om repetitionsarbetet: Lasse Werner med vänner hade regisserat bort olater hos skådespelarna genom att oförblommerat säga till motspelarna: ”Varför pratar du så konstigt? Spänn av! Lägg av med det där teaterspråket. Snacka som vi gör. Snacka som folk! Relax man ha, ha!”

Lars Edström berättar: Jag tror att vi alla som jobbade med produktionen allt mer kände att här är något nytt på väg som i bästa fall kommer att jaga upp publiken en hel del.  Samarbetet mellan musiker och skådespelare flöt allt bättre.   Jag tror att det var Torsten Wahlund som uttryckte det: ”Dom är bra, dom lär oss att inte spela falskt!”

Och publiken kom och många av dem fick för första gången uppleva en föreställning som trots - eller kanske tack vare - sin supernaturalism bröt igenom den fjärde väggen – den mellan scen och salong.   

Trots sin trista miljö och knarkarnas upprörande elände blev det en rolig föreställning att spela. Det fanns ett ganska stor del av improvisation över föreställningen som på den tiden var mycket ovanlig för att inte säga otänkbar. Det märktes kanske framför allt på den musikaliska sidan men smittade också av sig i det dramatiska spelet. Pjäsens handling är ju en enda lång väntan på langaren – the connection - och den beskriver ju ett tillstånd mer än den har en handling. Det skapar större möjligheter för improvisationer.

Att Jannes insats i detta var betydande kan inte nog understrykas. Pjäsen hade premiär den 8 maj 1963. Men det blev också en sejour med pjäsen 1965.

 

En månad senare tog Janne tillsammans med Lasse, Christer Boustedt och basisterna Kurre Lindgren och Sven Hessle emot mig när jag tog studenten och spelade hemma hos oss på Kaplansbacken hela kvällen.

 

Så följde tiden på Pistolteatern, spektakulära och mycket uppmärksammade happeningkonserter på Moderna och Tekniska museerna då Janne också deltog med liv och lust och stor professionalitet. Janne hade ju trots allt också bland allt annat en skådespelarkarriär bakom sig. Han debuterade i Anderssonskans Kalle 1950 bara 13 år gammal och spelade sedan i flera filmer som ”Johan på Snippen”, flera Åsa-Nissefilmer och mot legendariska skådespelare som Julia Caesar, Adolf Jahr och Bellan Roos. Säkert lärde han sig timing och farsskådespeleriet från dessa storheter.

Janne och jag har alltid på ett eller annat sätt hållit kontakten. Trots att han så småningom bildade bolag med basisten Gösta Wälivaara och båda därmed ”försvann” från Lasses ordinarie vänner och så småningom ersattes av Ivve Oscarsson och Ivar Lindell, så har vi hållit kontakten. Janne har berättat för mig att han nog var lite besviken att bli ersatt i ”vännerna”, men jag gissar att Lasse, för vilken endast musiken var viktig, inte kunde förlika sig med att Janne och Gösta ibland inte kunde ställa upp hur som helst eftersom de hade sitt företag med dess aktiviteter och åtaganden.

Janne hade ju då också träffat Bosse Hansson och format Hansson & Karlsson (med ”K” för bättre grafisk impact) och skaffat sig egen klubb, Filips’ där Jimi Hendrix var flitig gäst.

 

Om H&Ks improvisatoriska musik säger Janne: Men vi hade alltid ställen vi kunde återkomma till. Så man kunde släppa lös helt och hållet. Och det går ju att spela med varandra. Bosse Hansson och jag, vi gjorde ju det. Det var ju så vi spelade. Det var ju ett friform-band, det är ju ingen som har tänkt på det. Men sedan är det jävligt bra att ha vissa ställen man kan hamna på: det här är en säker plats och där vet alla vad de ska göra. Och när man har ett kommunikationssystem då hör man: det här kommer att bli på det här sättet. Och nu gör jag så här, då vet alla vad jag vill.

Janne var inte bara besviken över att Lasse inte hörde av sig längre utan det var mer en allmän besvikelse över att bara för att man gjorde andra saker så blev man inte längre aktuell eller tagen på allvar som jazzmusiker. ”Nä’ Janne han håller ju på med film numer”, eller ”Janne spelar ju bara teater” och så hade han ju blivit ”popsnöre” i och med tiden i Hansson & Karlsson! Men H&K var ju egentligen bara en tidig utveckling av jazzen och det man spelade var ju faktiskt ren friformjazz.

Janne sa själv: Ja, jag har hållit på med allting, hela tiden, kan man säga. Och det är inte jag som bestämmer det, utan det är universum. Så att jag har ju aldrig sökt något jobb i hela mitt liv, till exempel. Utan … jag är en sorts fatalist, jag lever som de bestämmer. Så fort jag försöker göra något själv så jävlas de, gudarna. Så det bästa är om jag gör som den väg de visar mig. Gör jag så, fungerar det bra, då har jag inga problem och jag klarar mig bra. Jag utvecklas och har skojigt. Det är en rätt intressant tanke.

Bland det okända som Janne gjort hör att han spelat teater av Dario Fo, gjort filmmusik med Jacques Tati, spelat med radiosymfonikerna och han har spelat med Sergiu Celibidache som dirigent! På Operan spelade han bl.a. med i ”Drömmen om Thérèse” av Lars-Johan Werle.

Om detta äventyr berättar Janne: Och det var ju jävligt bra. Erik Saedén och Margareta Hallin och så var det tre orkestrar i Rotundan va’, så att det hände musik där och där och där så den gick runt, så här va’. Tre orkestrar – och då gick ju alla slagverksspelare åt. Jag var en av dem som skulle spela det här. Och då skulle jag ju spela vibrafon och xylofon och en jävla massa pinaler. Och det var ju noter överallt, vet du. Jag fick sån jävla ångest så jag kunde ju inte sova på flera da’r. Jag såg bara noter hela tiden. Och jag sade ”Jag klarar inte det här!” ”Jo, då! Det kommer gå så fint!”

Få vet väl om att det framgångsrika reklambolag som drevs av Janne och Gösta fick sitt namn av Monica Zetterlund. Om detta berättar Janne: Ja, vi hade alla möjliga förslag och kombinationer av bokstäver, som patentverket inte godkände för att det var för likt någonting. Vi höll då på med någon inspelning där Monkan var med, jag kommer inte ihåg vilken det var … Och då sade jag: ”Fan att man inte ska kunna hitta på ett namn som fungerar! Vi håller ju på med reklamfilm. Jag vill göra någonting som löser problemen för dem som ska köpa reklamen eller dem som har produkter.” Och då plötsligt säger hon ”Att laxeras!”  Briljant! Och han fortsätter: Och det är ju latin och betyder upplösande, att lösa upp. Men alla tror ju att det har med att skita på sig att göra. Så när man var på posten … ”Det är Attlaxeras.” ”Att vad då?”. Det var ju rätt så roligt. Men det godkände Patentverket, så vi hette det i femton år, tror jag. Och vi kammade hem alla priser man kan tänka sig, på filmsidan. Både i Cannes och här i Sverige gjorde vi årets bästa reklamfilm flera gånger. Och fick utmärkelser i Cannes och så. Vi fick till och med en Clio, i Amerika. Det är den finaste reklamutmärkelse som man kan få.

Att Janne däremot aldrig fick Monica Zetterlunds stipendium trots flera års nomineringar, plågar mig och jag kan inte annat än tillskriva detta samma anda som utesluter jazzmusiker som ”jönsar sig”. För om det var någon som ”verkade i Monica Zetterlunds anda” (som stipendiestatuterna säger) och hade varit en värdig mottagare så var det väl Janne Carlsson. Men Monica själv ”got away with it” (att "jönsa sig"), men tydligen inte Janne!

Det är samma anda som finns kvar sedan motsättningarna mellan Dompangänget och de nya unga musikerna  på 50- och 60-talen och som Janne sade: Ja, Dompan hade hand om allting. Ingen fick vara med på någonting. Man visste ju, det är ingen idé att försöka. Han ägde allting, och så några av de andra stora grabbarna. De ägde allting. All musik och alla kontakter.

På frågan om Janne aldrig pratade med Dompan svarar han: Nej. För han pratade inte med några yngre musiker.

Jag är iallafall glad över att Janne blev den naturlige förste mottagaren av Stipendiet till Lasse Werners minne – ”Muggen”, 2014, med motiveringen: För spridande av spel- och livsglädje, musikanteri och scennärvaro – en sann batterast! (Det sista ordet med en blinkning till Lasses favoritändelse på särskilt hängivna musikantvänner)

 

Idag minns huvuddelen av pressen Jannes garv, TV-underhållningar och lättsamma komediskådespel, men få berör hans allvarligare roller, hans berättande, sköna och framgångsrika måleri och framförallt hans mycket seriösa bana inom konstmusik och jazz. Okunnigheten tog nog dock priset då Aftonbladet skriver om Janne att han medverkade på den dåvarande VPK-riksdagsmannen (och senare partiledaren) Lars Werners LP ”Lars Werner och hans vänner'”…

Själv minns jag den gode, glade, generöse och omtänksamme vännen. Han som ringde mig på min 70-årsdag och ville ge mig en tavla föreställande brorsan och den gemensamme vännen Christer Boustedt, som Christers första fru målat och som han hade hängande i sin ateljé, där jag egenhändigt hakade ner den. Och det var inte den sista tavla jag fick av honom, men den var istället av hans egen hand.

 

 

Som avslutning återger jag en bit av Jan Bruérs och Roger Bergners intervju i Jazzarkivet från vilken många av citaten ovan kommer:

Jag skaffade ju familj och då fick man ju börja tänka om. Men det intressanta är egentligen vad man vill göra och vad man gör. Jag började ju med att jag skulle vara bildkonstnär. Och för att ha råd med det började jag spela, för att kunna finansiera målandet. Sedan blev jag för bra på att spela så då tänkte jag, måla kan jag göra sedan, när jag inte behöver vara så vital längre. Och sedan ville jag spela ordentlig jazzmusik och för att slippa åka omkring och spela med dansorkestrar så måste jag ha råd att spela musik. Och då började jag med film och reklam, för där fanns ju pengar att göra och dessutom kunde jag försörja en familj. Men då tjänade jag så jävla mycket pengar så då hade jag inte råd att spela. Nej, det var inte riktigt så, men det fanns ju ingenstans att spela. Och det fanns ju egentligen inga att spela med heller. Det blev ju ett hål där, på något sätt.

Roger Bergner: Men du hade ju förmånen att kunna vara mångsysslare.

Jan Bruér: Vad har du för förebilder?

Janne: Philly Joe Jones.

Jan Bruér: Punkt slut?

Janne: Ja. – Ja!

 

 

Kikade igenom min mailkorrespondens med den för några år sedan i förtid tragiskt avlidne finske musikprofessorn, jazztrumpetaren och kompositören Otto Donner som jag besökte två år före hans bortgång och fick vara med om förstadiet till en mycket speciell komposition med anledning av avtäckningen av ett minnesmärke över målarinnan Helene Schjerfbeck.

Några av de senaste mailen berörde dels ett foto som jag sökte som funnits publicerat i den finska tidningen Hufvudstadsbladet men Otto skrev också som slutkläm: "Hör av dig om du behöver något av mig!!! Bl.a. om 'Mera, mera ropade 350 barn i Västerfärnebo' (Lars Weck i DN) – och alla historier om Odd Uhrbom!"

 

Det gjorde mig nyfken så jag svarade: vem denne man var varpå Otto svarade:

Beträffande Odd Uhrbom kan jag i korthet relatera att det för det första fanns två män, far och son, med detta namn. Odd d.ä. var anställd av ABF och fungerade som vår tour-manager under Västmanlands-turnén. Jag tror att det var 1966 eller 67 på våren. Han var mannen som alltid förklarade vårt "konstiga" beteende till det bästa, inför omvärlden.

 

 

Senare hade bandet något slags kontakt med Odd d.y. som hade ambitioner på Manager-området, jag upplevde honom aldrig själv.

Bakgrunden till ovanstående finns att läsa i min bok om Lasse: "LASSE WERNER – en lycklig skit. Den svenska jazzens Gossen Ruda" (Gidlunds Förlag 2014):

Den 17 januari 1965 gav sig Lasse, tillsammans med den finländske trumpetaren Otto Donner, Kurt Lindgren, Christer Boustedt och Janne Carlsson ut på en niodagars ”debatturné”. Det var ett arrangemang i Västmanlands ABF:s regi.  Organisationen hade ambitioner att försöka hålla sig à jour med vad som hände inom kulturlivet och hade väl sneglat på ABF-Stockholms framgångar med Gyllene Cirkeln. Nu skulle också glesbygden få ta del av det nya. Turnén omfattade elva konserter varav två på eftermiddagstid. Trots att de flesta var offentliga kvällskonserter riktade man sig främst till skolungdom. ABF ville se ett alternativ till popmusiken och därför hade skolungdom ett speciallågt biljettpris. Före och efter konserterna ställde musikerna upp och diskuterade med publiken. Tanken var att turnén skulle få en pedagogisk slagkraft. Konserterna innehöll inslag av ”instrumental teater” och var därigenom en del av kulturlivets frontlinje, som Alf Arvidsson skriver i sin bok Jazzens väg, och blev därför hett stoff att diskutera. ”Mera, vi vill höra mera!” skrek skolbarnen i publiken enligt Lasse Wecks rapport i DN (vilket även bekräftas av Otto Donner). Åke Brandel skriver i Aftonbladet den 16 februari om nödvändigheten av att Rikskonserter får en mer uppdaterad inriktning. Brandel tar ABF-distriktets initiativ som exempel när han påstår att den offentliga konserttypen har överlevt sig själv. Rikskonserter har ingen framtid om inte nya former skapas:

"Sett mot detta är den jazzturné som Västmanlands ABF-distrikt nyligen anordnade oerhört betydelsefull.
Werner-Lindgrenkvintetten gav en bländande uppvisning i jazzmusikalisk improvisationskonst som också rymde ett avsnitt med happening. Men lika viktigt var att musik och konsert diskuterades efteråt. Musikerna belyste sin medvetna vilja att ständigt variera ett musikaliskt förlopp och ge det talande dramatik. Lyssnarna visade sig som regel obefläckade av publikkonventioner. Musiken får gärna smaka starkt men den måste serveras aptitligt. ABF:s organisatoriska blodomlopp är som skapat för konsertgivare med fantasi."

 

 

 

För unga människor som idag frekventerar dom allt fler små jazzklubbarna i och omkring Stockholm är det kanske svårt att fatta vilken väl synlig och nästan dominerande personlighet vännen Lasse Werner var i Stockholms jazzliv för 20-30 år sedan. Lasse Werner som alltså avled häromdagen. Pianist, som alla vi som var med och lyssnade på svensk jazz tidigt minns mycket väl.

På 60-talet och en bra bit in på 70-talet var Lasse den – som det tycktes – allestädes närvarande entusiasten lite varstans i det skandinaviska jazzlivet.

Utanför de svenska gränserna fanns han på en del turnéer i dåvarande Västtyskland. Det var sent femtiotal. Med jazzkamrater som turnerade på amerikanska baser på den tiden. Rätt ofta befann sig Lasse Werner i Finland på turnéer med polaren Otto Donner.

Men åren gick och gick och Lars Werner drabbades tragiskt av en förlamande sjukdom och han sågs väl inte så mycket till på jazzestraderna från 1978 och framåt. Och som så ofta i den allra som mest levande musikens kretsar gäller väl tyvärr den gamla tesen som amerikaner och engelsmän så praktiskt sammanfattar med att den som är ”out of sight” är också ”out of mind”. Det vill säga bortglömd. För de yngre kanske Lasse Werner är bortglömd och det är orättvist. Han är inte riktigt bortglömd. Inte för oss. Inte Lasse Werner

Döm om min egen förvåning när jag i höstas befann mig i sydvästra Kanada på en jazzturné med svenska grupper som var arrangerad av svenska Rikskonserter. Det blågula sällskapet hade just angjort Vancouver. Det är en stad som är rätt aktiv på jazzsidan och där skulle de här grupperna spela på en klubb tre kvällar i sträck. Och faktiskt redan första kvällen så råkar jag själv hamna i samtal med en lokal Vancouverperson, en som lyssnat på jazz ungefär lika länge som jag själv och det, gott folk, är rätt så länge det, vid det här laget.

Hur som helst, plötsligt frågar den här nyvunne vännen om jag minns en gammal platta som försvann från åtminstone den internationella jazzvärldens skivdiskar ungefär lika fort som den hade kommit till. Den hette Bombastica och gavs ut på det lilla jazzmärket Jazzland som var en hobbyförgrening till  det dåförtiden rätt stora jazzbolaget Riverside. Just på den plattan spelade Lasse Werner med Bernt Rosengren och med de sedermera nästan alltid närvarande kompkamraterna Torbjörn Hultcrantz (bas) och Sune Spångberg (trummor).

Skivan är sedan länge en raritet och lär väl heller aldrig bli föremål för någon stilig återutgivning på CD (Dragon trotsade Hasse Fridlunds profetia: DRCD 287, MW:s anmärkning). Men den har sina förtjänster. Det var en tidig Wernerplatta  och förtjänsterna: det finns ett gäng tyvärr alldeles för korta versioner av en del dåtida svensk musik som vi får prov på. Vi får prov inte bara på den entusiastiske jazzkompositören Lars Werner utan också en herre vid namn Kjell Samuelsson. Denne Samuelsson är numera och sedan länge läkare, forskare och jazzentusiast lite mer i det tysta. Och dessutom går denne Samuelsson hemma hos självaste Dizzy Gillespie som barn i huset.

Men egentligen är det ju Lasse Werners och Bernt Rosengrens platta denna tidiga sak.

Vad denne Vancouverentusiast ville veta var om det fanns fler Wernerplattor att få tag i. Det hade ju nämligen  gått över 30 år sedan den här Jazzlandplattan kom till. Jodå, sa jag. Visst finns det väl fler plattor. Det finns  rätt många faktiskt. Till och med från åren på 60-70-talet då den svenska jazzen satt som allra trängst till kommersiellt sett.

Jag kommer till exempel ihåg en minnesvärd sak från tidigt 70-tal. Den döptes till Saxofonsymfonin. Vid den här tiden – från 60-talets slut och framåt – så råkade det förhålla sig så att mina föräldrar bebodde en liten så kallad småstuga på Lokattsvägen i Bromma. Tvärs över gatan huserade Lasse Werner med hustru, två barn och katt. Och i närheten i de här villakvarteren fanns dessutom operasångaren Erik Saedén, en av Stockholmoperans firade barytonsångare än idag.

Då och då sammanstrålade dessa två hemmansägare, Werner och Saedén kring Werners piano. Gärna då – skulle jag tro – för att slippa krävande och själsdödande trädgårdsarbete. Och då och då hade Lars Werner en eller flera av sina saxofonkollegor  hembjudna. En kunde till exempel  ofta vara Christer Boustedt.

Ja,  ”saxofonkollega”  var ett ord som inte förekom i Lars Werners och Christer Boustedts vokabulär – ”saxofonast” kallades dessa saxofonspelande herrar. Saxofonasten Christer Boustedt med flera brukade befinna sig kring Werners flygel med just Erik Saedén. Werner, som alltid fick annorlunda idéer fick av Saedén idén till Saxofonsymfonin.

Den kom att uruppföras på Uppsala Stadsteater någon gång 1972, När denna symfoni lite senare hamnade på skiva valde upphovsmannen själv i typisk Lasse Werner-anda att ge ut den dagens allra första repetitionsupptagning istället

Och då var såväl pianot ostämt som musikanterna föga instämda på musiken. Men så var han, denne musikmakare Lasse Werner. Han var oberäknelig, full av oplanerade infall och han var en svuren fiende till allt som kunde kallas omtagningar  

Själva skivomslaget, konvolutet, är nog den bästa Lars Werner-bild jag vet. En skäggig furie som med naken överkropp, med ren Mike Tyson-plastik dirigerar sina saxofonaster.

Andra skivor från den här tiden, mitten på 70-talet tillkom på tillskyndande av dåvarande EMI-producenten för jazz, Gunnar Lindqvist. Gunnar och jag fick lära oss utav den alltid lika entusiastiske Lasse om  beboppianister som George Wallington  och Elmo Hope. Det var två storheter som dittills hamnat i skymundan av den store Bud Powell. Lasse var nämligen en pedagog också, för oss yngre. Och han var en upptågsmakare därtill förstås. Vi var rätt många som var med på det här ljuva tidiga 60-talet då happenings och den visuella musiken gjorde entré i den dåtida avantgardejazzen. Det var i stor utsträckning Lars Werner som drog sina strån och satte igång den här trenden genom att använda både saltkar och pepparkvarn som kryddor inuti den här Gyllene Cirkeln-klubbens kvidande strängar. Det var en syn minsann och det väckte ett visst uppseende i spalterna även bland folk som inte gillade jazz på den tiden.

För Lasse Werner var jazzmusiken lika med själva livet. En livsnödvändighet  

All slags musik egentligen och gärna de avancerade klassikerna,  de samtida kompositörerna Alban Berg eller för  den delen Kurt Weill. Men mest älskade Lasse Werner kanske ändå den genuina bebopmusiken. Den han växt upp med på sent 40-tal då han fortfarande försökte sig på att bli en sådan där saxofonast. Men någon gång 1949-50 kanske något senare övergick han till att bli pianist på heltid. Han föddes 1934 så ni förstår att han kanske inte var ett riktigt proffs bara 15 år senare.

[Denna text var avsedd som ett avslutande kapitel i min bok om bror Lasse (LASSE WERNER En lycklig skit! Gidlunds Förlag ISBN:978 91 7844 894 4) men föll för utrymmesbristen. Så den kommer här istället!]



”Men glädjen över att ha fått uppleva detta, blandas hos oss genast med förtvivlan. Förtvivlan över att denna musik har så få tillfällen att möta publik. Inte därför att den är för svår, utan därför att den är för avvikande: varken stat eller näringsliv kan använda den i sin tjänst, den är inget för P3 och knappast möjlig i P2:s jazzprogram. Den måste få möta levande människor, öra mot öra, annars dör den.”
(Aftonbladets innerspalt om Lasse Werner och hans vänner på Hallands Nation i Göteborg)

Ingmar Bergman frågade i sitt legendariska Sommar-program varifrån musiken kommer. Han bad människor skicka in sina tankar kring denna fråga. Han fick säckvis med svar, läste dem och brände sedan alltihop! Vilket oerhört slöseri och så olikt denne man som var så noggrann med dokumentation. Det hade varit intressant att få veta vilka idéer som fanns om varifrån musiken faktiskt kommer.

Olle Adolphson har sagt att musiken uppstår först när den möter sin lyssnare. En kompositörs ansträngningar på kammaren med notblad och klaviatur eller strängar är alltså av intet värde i sig. Det är först när det skrivna eller tänkta framförs inför ett lyssnande sinne, som musik uppstår.

Jag lyssnar själv gärna på live-inspelningar (om jag inte kan närvara vid själva spelningen förstås). Har många gånger jämfört studioinspelade låtar med samma låt och utförare i en live-situation. Skillnaden är enorm. I studion blir allt oftast snyggt, elegant, felfritt och svalt, för att inte säga känslolöst. Lasses musik var i hög grad också visuell. För att ta den till sig fullt ut behövde fler sinnen vara närvarande än blott hörseln.

För Lasse var den omedelbara känslan viktig för upplevelsen av musiken – inte den väl inövade. Fanns flera tagningar inför en skivproduktion valde han nästan undantagslöst den första. Ibland till och med en tagning från en sound-check. Att det kanske förekom felslag på klaviaturen eller andra misstag var underordnat den intensiva och nakna upplevelsen av musiken. Uttrycket, känslan, upplevelsen!  

Jag kommer att tänka på en norsk konstnär (Yngve Henriksen) som sade i en radiointervju 2006:
 
Mycket konst faller igenom. Det är för vackert att måla det. Det blir som vykort som inte har något annat väsen än att vara vackert.
Konsten ska beröra och angå djupare och mera mentalt. Ha en mental laddning och en andlig dimension. Den ska vara ett psykologiskt drama. Kampen för tillvaron pågår också i ett vackert landskap.

Detta tankesätt kan också appliceras på musik. En del av mina egna ”gamla gudar” var just bara för vackra i sitt uttryck. För mycket yta och för lite djup.

Salig trumslagaren och vännen Sune Spångberg formulerade samma tanke så här:

Den musik som verkligen betyder något är den som spelas med livet som insats. Visst kan det vara imponerande med virtuositet, men det som ändå betyder något är att musiken verkligen berör.

Det räcker inte med bara briljans och teknik. Det måste finnas något mera.

Ludvig Rasmusson skriver i sitt kapitel i boken att Lasse aldrig bildade skola. Det är en sanning med modifikation. Han har rätt när det gäller just att kombinationen av jazzmusikaliskt kunnande, lekfullhet och dramatisk närvaro saknas hos dagens jazzmusiker.

Själv skriver Ludvig i en av sina första recensioner 1963:

Men framförallt blev kvällens konsert en mycket stor konstnärlig framgång för Lars Werner och Kurt Lindgren. Både som solister och arrangörer är de ju framstående. Ingen svensk jazzpianist spelar angelägnare än Lars Werner idag. Men jag tror att deras största värde ligger i en vidare musikalisk och konstnärlig betydelse, som vägröjare och inspirationskällor i stort. Vad de gör har en aktualitet långt bortom jazzen.

Och jag tror att just där ligger Lasses insats. Att ha varit vägröjaren och inspirationskällan. Inte många nämner Lasse Werner idag. Få minns honom, och gör någon det, är det för saltets skull.

Janne Carlsson hittade på nätet en inspelning från en konsert med Herbie Hancock och Chick Corea på varsin flygel. De improviserade, använde sig av smällar i klaviaturlocken, trummade på pianot, knäppte på strängarna, dämpade strängar och så vidare. Fullt naturligt och helt uppskattat av publiken. Året var 1988! När Lasse gjorde samma saker femton år tidigare hånades han. Musikerkollegor som tillhörde ”klanen” kring Arne Domnerus utbrast att ”så får man inte göra!”

Flera musiker beskrivs i Svensk Jazzhistoria som tillhörande ”kretsen kring Lasse Werner” och idag finns åtskilliga som faktiskt verkar i ”hans skola” eller ”hans art” – om vi ska fortsätta bruka konstnärstermer – och de gör det oftast utan att veta att de har Lasse Werner att tacka därför.

Till exempel noterade jag att den unge pianisten Mathias Landaeus under en spelning plötsligt river av en bit silvertape och klistrar över ett antal strängar på pianot eller lägger en hand över strängar för att få en annan klang. Han har lärt sig att utnyttja sitt instrument till fullo, för att göra musik, inte bara med hjälp av de svarta och vita tangenterna.

När salig pianisten Gösta Rundqvist en gång i Eskilstuna, några år innan han dog, blev lite lättsinnig på Blüthnerflygeln, böjde sig sångerskan Karin Krog in under flygellocket och ropade ner i klanglådan: ”Lars Weeerner!

Lasse i DN-intervju 1989:  

Jag hade tur som lärde mig lira med människor som dansar. Det finns ett naturligt samband mellan musik och rörelse. De som börjar lira jazz nu får aldrig det sambandet. Jag minns när jazzen blev fin och det blev jazzkonserter när man bara skulle sitta still och lyssna. Vi gick på dem, men det var inget roligt. Jag tycker fortfarande jazzkonserter är skitlöjliga.

Det är roligt att många unga tjejer och killar har börjat spela nu. De är duktiga men de kan ingenting. De fattar inte vad fan de sysslar med. Det är syntar och trummaskiner hit och dit, men jazzmusik är levande människor.

Det är den fysiska utlevelsen och de tankegångar den fysiska rörelsen vill uttrycka som är ”showen”.

Där tror jag Lasse hade helt rätt. Men han är medskyldig till den utveckling han beskriver. För genom Lasses och många av hans generationskamraters insatser, genom Emanon och senare FSJ, så blev jazzen ”salongsfähig”. Den blev en musik som flyttade från rökiga källarlokaler med intensivt spel till svala och eleganta konsertscener. Jazzen blev något man upplevde på lite avstånd.

Jag minns när jag vid några tillfällen på 80-talet och början av 90-talet tog med mina barn till Zum Tiroler i Gamla stan för att de skulle få uppleva sin farbror, så var det en revolutionerande upplevelse för dem, som då var i tonåren. Hittills hade deras ”live-upplevelser” inskränkt sig till en pytteliten Stevie Wonder, Michael Jackson eller Prince långt därnere på Globens scen. En upplevelse som inte blev verklig eftersom det ändå bara var den uppförstorade storbildsskärmen man tittade på.
Nu fick de uppleva musikanter på nära håll! Fick se hur samspelet mellan musikerna födde musik.

Jag tror att om Lasse fått leva och verka in i vår tid hade han slagits för att återföra jazzen till den nära, intima musikupplevelsen.

Vissa jazzmusiker har också förmågan att likt Lasse skapa kontakt med publiken, och ”att ha sinne för lite skoj”, som Janne Carlsson sa. När jazzen blev konsertmusik blev framförandet ofta  gravallvarligt, introvert och därmed ganska trist. Det finns en alltför stor dos navelskådande hos många jazzmusiker.

Jag beskrev ett beklämmande exempel på detta på min blogg en gång:

Jag skrev tidigare om vikten av publikkontakt. Inte ens den mest meriterade artist har råd att behandla sin publik nonchalant. Som om det inte spelade någon roll att den finns där utanför rampen.

Spelglädje är en annan nästan obligatorisk ingrediens i musicerandet. Har inte musikanterna roligt med varandra och den musik de skapar, utan lika gärna kan sitta på sin kammare och spela var för sig (men samtidigt), kan de lika gärna hålla till i en studio och låta bli att bjuda in publik.

Om sedan lokalen i sig lägger en viss sordin på stämningen blir saken inte bättre.

OK, en färglös stadsteatersalong är knappast jordens mest tilltalande plats att lyssna på jazz i.

Efter att ha förvånats igenom två timmars konsert dedicerad till en av vår tids stora sångare, måste jag tyvärr säga: "Köp hellre CDn".

Här är några av Sveriges främsta jazzmusikanter. Skickliga, erfarna, oerhört drivna på sina instrument. Och så har de absolut NOLL PUBLIKKONTAKT! Inte ens en vridning på huvudet antydde att de brydde sig det minsta om de varma applåder de ändå fick. För mig är det ett oerhört respektlöst uppträdande.

Pianisten spelar oerhört habilt, ofta till och med briljant. Han har gjort suveräna arrangemang för kvällen. Gitarrlegenden spelar legendariskt på sin gitarr utan att röra en min eller lyfta blicken. Den unge basisten är den enda som jag har en känsla av verkligen anstränger sig! Ibland spricker hans ansikte rent av ut i ett leende. Och hans härliga bassolon är också de enda som belönas med spontana applåder. Jag tror han känner sig lite främmande i det här gänget.

Sångaren – en av Sveriges underbaraste jazz- och bluesröster, försöker lätta upp det hela med berättelser om och kring den store sångaren, men vad hjälper det när gänget bakom honom "gör sin grej" och gör det klanderfritt ur musikaliskt synpunkt – men var för sig! Inte egentligen tillsammans. Inte tittar upp ur noterna en enda gång och inte visar minsta tecken på att musiken är kul att spela eller att det är roligt att just nu spela, just här och tillsammans med just de tre andra.

Nej, det var en sorglig upplevelse av saknad spelglädje, saknat engagemang, saknad publik- och musikantkontakt. Man hade lika gärna kunnat sitta på sin kammare och lyssna på en CD.

”Musiken blir ju inte sämre av att man har lite roligt ibland också!”

Just kombinationen av urskickliga musikanter, en enorm spelglädje och sinne för det dramatiska och för att ge publiken en verklig upplevelse utöver det vanliga. Var ser vi det jazzbandet idag?

Kommer vi någonsin att få uppleva en ”ny Lasse Werner”? En gränsöverskridande provokatör, en jazzmusikalisk förnyare, en estradör!

Dagens Nyheter anordnar något de kallar Kulturdagen och puffar för arrangemanget med stora helsidesannonser och ett späckat dagsprogram.

Men inte en blå ton! Inte en jazzmusiker så långt ögat kan nå! Jag skrev till Jazzriksförbundet (numera: Riksförbundet Svensk Jazz) och FSJ och frågade: Finns det inte längre några verbalt begåvade och utåtriktade jazzmusiker? Hänger alla introvert över klaviaturer och bassträngar? Vem säger "Ner med alla kulturgangsters" idag?

Svaret från SJR:s ordförande var: ”Det finns massor av blå toner idag. Men språket förändras över tiden. Så också arenorna”.

Men också idag får jazzen kämpa för sin överlevnad. Tack vare Lasse och hans generationskamrater blev jazzen ett undervisningsämne ända upp på akademisk nivå. Men det har fått till följd att vi istället utbildar en massa ambitiösa, engagerade och musikaliska ungdomar till arbetslöshet. Det finns inte jobb för så många musiker som vi utbildar. Därför blir det också fortfarande ett låglönejobb där utövarna många gånger tvingas jobba svart, ”på dörren” eller motsvarande.

Problematiken som Lasse och hans generationskamrater upplevde, med svårigheter att få spelmöjligheter är om möjligt ännu större idag än då, på grund av den större mängden musikanter.

Vi har en regering som, istället för att sprida och decentralisera, i än högre grad än någon socialdemokratisk dito gjort sig skyldig till, centraliserar och slår ihop.

Vem har någonsin hört något mer stalinistiskt än ”Statens Musikverk”!

Ska det innebära mer pengar till jazzen? Knappast!

Det finns en i sig sund tanke i botten – att varje kulturyttring ska betala sig själv. Att således människor som gillar jazz också är beredda att betala vad det kostar att få njuta av jazz.

En tanke vars realism dock omgående faller då den skattefinansierade Kungliga Operan kommer på tal. Eller just med tanke på alla de ungdomar vi utbildar inom musik, trots att vi vet att en betalande publik inte finns för dem alla.

Vi lär också i framtiden vara hänvisade till en mixad finansiering av såväl jazzen som många andra kulturyttringar, där det alltså är viktigt att tillse att dessa inte drunknar i en koloss som ska rymma allt – ”Statens Musikverk”! Huh!

Jazzen, liksom annat är starkt beroende av entusiaster. Inte bara inom musikerkåren, utan i minst lika stor utsträckning inom arrangörs- och  publikleden. Ett jättelikt oavlönat arbete läggs idag ner i massor av kultur- och musikföreningar runt om i landet. Där eldsjälar ser till att jazzkonserter och teaterföreställningar anordnas. Att lokaler hyrs, att biljetter säljs, att kaffe serveras, att lokalen städas och så vidare – allt utan ett öres ersättning!

Jag vågar påstå att den absoluta majoriteten av alla dessa entusiaster är 40-talister och möjligen en och annan 50-talist. Men hur tänker man sig inom ”Statens Musikverk” att allt som görs av dessa eldsjälar, vilka håller igång stora delar av svenskt kulturliv, ska utföras när den generationen faller ifrån?

För det står fullständigt klart att de unga, de som nu kastar sig ut i musiklivet, i mångt och mycket saknar intresse, vilja och förmåga att som tidigare generationer organisera sig, bilda föreningar och driva verksamhet i dessa. Det finns inte heller någon egentlig återväxt i våra jazzklubbar. De flesta medlemmar är idag just 40-talister.

Och var är de som kan tänkas komma fram på samma sätt som musikerna bakom till exempel Emanon? Musiker som genom en utåtriktad personlighet förmådde attrahera publik ur många åldrar och samhällsskikt. Som genom just humor och entusiasm, nytänkande och provokation kan locka nya publikskaror till jazzscenerna?

Dåtidens unga arga jazzmusikanter skrek på mer pengar från staten. Man skulle givetvis villkorat sina kontakter. Mer pengar från staten innebär per definition mer byråkrati och mer lustförkvävande intrång i den frihet som ligger i jazzens natur.

Jazzen som musikalisk form är rebellisk och provokativ till sitt ursprung.

Släck inte dess låga genom att inlemma musiken i ett syrefattigt statligt mastodontkonglomerat. Släpp ut Jazzen och befria ”kulturgangstrarna”!

Den 22 maj 2014, den dag då min bror skulle fyllt 80,  kommer min bok om LASSE WERNER – EN LYCKLIG SKIT att släppas. Ca. åtta års mer eller mindre koncentrerat arbete är (nästan) till ända. Av manusets drygt 600 A4-sidor har texten kokats ihop för att tillsammans med bildmaterialet bli dagens 400 boksidor. En hel del material fick då stryka på foten och några delar av det som försvann kommer jag att lägga ut på min blogg. Den lilla texten om JAZZ från en fransk tidning i början av förra seklet hörde till dessa försmådda texter.  Här följer nästa: en berättelse skriven av vår farfar Oscar om hur han lyckas ställa till det för Lasse 1945, då Lasse var 11 år, men med risk för liv och lem reder upp det hela!

 

JAZZ

Ur en Paristidning 1919


”Till jazz hör ett särskilt kapell om man så får kalla det, ty civiliserade musikinstrument äro oförmögna att åstadkomma den primitivitet och det vilda furioso som höra tillsammans med den. Påpassliga impressarier har därför i Sydamerika sammansatt en mängd jazzkapell och importerat dem till Paris.

Man tänker sig en hop negrer med väldiga kopparkastruller, trummor, kastanjetter, biltrumpeter, sirener och liknande larminstrument. Därtill två kineser med ett slags trumpeter.

Dansparen gruppera sig på parkettgolvet. Plötsligt ljuder en alarmsignal som ur en ångvissla, och spektaklet går löst. Det är ett dunder och brak, ett gnisslande och vrål, så att man tror att taket skall ramla ned. Men i allt detta är dock en viss primitiv rytm omisskännlig. Paren vända och vrida sig, som gällde det att få alla lemmar ur led, för att slutligen snurra omkring i en vild virvel. Då och då smälla skott med lösa patroner, elektriska larmsignaler sättas i rörelse tills plötsligt det hela slutar upp med ett enda ryck, efterföljt av en gnällande flöjtton som final.

Belysningen dämpas till halvdunkel och dansparen sjunka utmattade ned i bekväma fåtöljer, medan arrangören ropar: ”En kvarts timmes paus”!

Så förfriskar man sig med champagne eller whisky och soda, äter persikor eller malagadruvor, och om en kvarts timme äro de nya dansparen på benen och spektaklet går löst på nytt.”

....kunde nästan beskriva en happeningafton med Lasse Werner, eller hur.....

 

Härom kvällen hade ett drygt femtiotal vithövdade (den verkliga trendfärgen enligt inledaren Lars Westin) kvinnor och män samlats i Jazzarkivet på Torsgatan i Stockholm för att gemensamt minnas saker kring föreningen EMANON som bildades våren 1963 av ett gäng aktiva men frustrerade jazzmusikanter som tröttnat på att sitta och vänta på arbetstillfällen för att istället vända på steken och ordna konserter och andra speltillfällen själva.

 

De kallade det för "musikernas självständighetsförklaring"!

 

Den första styrelsen bestod av Gunnar Lindqvist (ordförande), Lasse Werner (v.ordf.), Kajsa Persson (sekr.), Göran Leijonhufvud (kassör), Kurt Lindgren, Gugge Hedrenius (ledamöter) och Göran Lindberg (suppleant).

 

Redan hösten 1963 inledde man med en ambitiös konsertserie på Moderna Museet vars chef Pontus Hultén välkomnade musikernas initiativ och öppnade museets portar för dessa stundtals spektakulära konserter.

 

Den första konserten ägde rum den 7 oktober med Bernt Rosengrens kvintett med Nannie Porres (= JazzClub'57 plus Lalle Svensson på trumpet). Därefter följde den 21 oktober Eje Thelins kvintett med Ulf Andersson, Joel Vandroogenbroeck, Roman Dylag och Rune Carlsson. I november först en kväll med Börje Fredrikssons kvintett med Gunnar Fors, Bobo Stenson, Ivar Lindell och Ivve Oscarsson följd av en kväll med Gugge Hedrenius orkester med Bosse Broberg. Bertil Lövgren, Bengt Ernryd, Christer Boustedt, Göran Östling, Lennart Åberg, Peje Isberg, Sigge Andersson och Ivve Oscarsson. Första säsongen avslutades den 2 december med Kurt Lindgren och Lasse Werner tillsammans med musikerna Arne Larsson, Gilbert Holmström, Thomas Fehling, Gösta Wälivaara och Janne "Loffe" Carlsson.

EMANON föddes i en av de mest turbulenta perioder som svenskt kulturliv har upplevt. Efterkrigstiden exploderade fullkomligt i kreativitet. Allt var möjligt och en känsla av att det aldrig mer skulle bli krig hade infunnit sig. Säkerligen besläktad med "the roaring twenties" efter första världskriget.

Det kom också att bildas ett pedagogiskt utskott som under ledning av basisten Kurt Lindgren anordnade banbrytande seminarier. Liksom också ett storband som så småningom kom att ledas av amerikanen George Russel.

 

Den musik som verkligen betyder något ar den som spelas med livet som insats. Visst kan det vara imponerande med virtuositet, men det som ändå betyder något är att musiken verkligen berör.

Det räcker inte med bara briljans och teknik. Det måste finnas något mera.

 

"På tischda, på tischda, på tischda......."

 

Sune Spångberg – vid sidan av Max Roach den ende som verkligen kunde spela vispkomp, enligt min bror, Lasse Werner – har avlidit, 82 år gammal. Han efterlämnar hustrun Inga-Britt och barnen Lotta och Mikko samt sondottern Sigrid.

 

Lasse som då ännu spelade saxofon hade lärt känna Sune (som då spelade altsax) på Stockholms Jazzklubb 1949 och kom att spela i Sunes kvintett med vilken de också vann den s.k. AT-Jazzen (Aftontidningens orkestertävling) 1953. Då hade Lasse sagt till Sune att de behövde en trummis och att Sune fick ta det på sig, varefter Sune alltså blev trumslagare för gott.

 

Jerk Fehling berättar i sin bok ”Flygunderrättelser” om hur Sune Spångbergs grupp ”sopade banan” med dem alla och körde över dem med besked vid tävlingen.

 

Då hade Lasse redan blivit "pianast" och övningarna skedde ofta hemma på Kaplansbacken. För mig som tio-åring var det Sunes trumspel som lockade. Att se honom sitta med drömskt slutna ögon och huvudet riktat åt sidan samtidigt som han hanterade trumstockar och vispar, imponerade och förundrade. På den tiden var det inga stora trumset likt dagens. En virveltrumma och en hi-hat var väl vad som bjöds.

 

Då tyckte nog folk att de var väldigt underliga. Den jazz de spelade var inte vanlig i Stockholm. Dompan lirade inte alls på det sättet och Carl-Henrik Norin och Putte Wickman lät också helt annorlunda. Där var det ju också oftast dansmusik det var fråga om.
Men  Sunes gäng var en kvintett som spelade bebop och som inte tog hänsyn till om folk ville dansa.

En period under 1954 ägde kvintetten en ”turnébil”, en stor amerikanare av udda märke. Troligen en DeSoto eller en Nash. Eftersom Sune var den ende som hade ålder och körkort, så registrerades bilen på honom.

 

När Lee Konitz första gången kom till Sverige 1951, stegade Lasse och Sune (17 resp. 21 år gamla) fram för att prata med idolen. Sune frågar om inte Konitz vill följa med hem till honom för att prata vidare. Sune hade just fått sin egen första våning på Upplandsgatan. Han hade bara några torra kex hemma att bjuda Konitz på. Men de satt och rökte, pratade och spisade plattor större delen av natten och Konitz uppskattade att kunna koppla av.

 

Så småninom blev rollerna ombytta och Lasse "kapellmästare", när Lars Werner Combo drog iväg på en åtta-månaders jazzklubbsturné genom dåvarande Västtyskland. En oerhörd utmaning för detta unga gäng som alltså förväntades spela cool dansmusik på klubbarna – vilket de givetvis struntade i. De lirade sin musik! En "svart – men högst egen – jazz" som då ännu var praktiskt taget okänd för den tyska publiken och de tyska musikerna.

 

1960-talet kom att bli omvälvande för de flesta svenska jazzmusiker. Sune inte undantagen! Sune var en självlärd musikant som inte kunde läsa noter utan spelade helt intiutivt. Han hade musiken i sig och behövde "inga prickar på ett papper".

 

Det gjorde honom också oerhört följsam vilket väl var en av orsakerna till att han och basisten Torbjörn Hultcrantz valdes som kompmusiker när legenden Bud Powell skulle göra sin debut i Sverige med ett besök på Gyllene Cirkeln. Denna sedermera lika legendariska jazzklubb i ABF-huset i Stockholm invigdes med just detta tvåveckorsprogram 1962. Bud Powell var försenad så det blev inga repetitioner utan det var direkt på – och succé! Vilken gjorde att Powell bjöds in till en upprepning på hösten samma år, då samma komp ställde upp.

Bud Powell var en tystlåten person som under pauserna gärna satt och höll i Sunes och Torbjörns händer utan att säga ett ord. Han hade (förmodligen för att haka upp minnet) ofta ljudbilder och ljudlikheter som "krokar". Således berättade Sune att han blev "the sooner the better"! "Soone" var också det namn han fått av den brittiske trumpetaren Stu Hamer som kom att ingå i Lasse Werner Combo på Tysklandsturnén.

 

En annan storhet som Sune arbetade med var Albert Ayler. Bl.a. på dennes första skiva.

 

De kanske främsta avtrycken i svensk jazz har Sune dock lämnat genom sin medverkan i JazzClub'57 med Claes-Göran Fagerstedt, Bernt Rosengren,Torbjörn Hultcrantz och Nannie Porres, och i den fria improvisationsgruppen ISKRA, bestående av Arvid Uggla, Tuomo Haapala, Jörgen Adolfsson och Tommy Adolfsson.

 

En lång period av sitt liv lämnade Sune jazzmusiken. En bidragande orsak var den nedgörande kritik han fick av Lasse Weck  i Expressen vid ett tillfälle på slutet av 60-talet. "Hans spolning av min bristande rutin knäckte självförtroendet" sade Sune.

 

Istället ägnade han sig åt den profession han hela arbetslivet upprätthöll inom fotokonsten. Under många år var han skicklig och uppskattad bildredaktör på TioFoto (Tio Fotografer) bland vars delägare fanns sådana namn som Sven Gillsäter, Pål-Nils Nilsson, Hans Hammarskiöld, Rune Hassner och Georg Oddner.

 

 

I slutet av 80-talet kom Sune åter att spela med Lasse Werner. Tillsammans med de båda ungdomarna, pianisten Arne Forsén och sångerskan Pia Olby, bildade de "Dubbelduon" som stod för ett antal mycket uppskattade sejourer varje år under ca. fyra år i den lilla restaurangen Zum Tiroler i Gamla stan. Lasse hade då drabbats av diabetes och en svår koma hade förändrat hans rörelseförmåga. Sune hade sedan många år kämpat mot sin MS. Det blev "Käpparnas Intåg" när de båda äldre herrarna mödosamt tog sig fram till estraden där de dock slängde sina käppar åt sidan och svängde!

 

 

Sedan Lasse avlidit 1992 bildade Sune istället en egen trio. Till en början med varierande medlemmar. Nytt stamställe blev också Agueli Café & Galleri på Södermalm. Så småningom utkristalliserades dock en fastare ensemble med Arne Forsén på piano och Ulf Åkerhielm på bas. De sista åren med årliga spelningar på Rosenhills Trädgårdar på Ekerö.

 

Under åren på Agueli och Rosenhill tillkom också ett antal fina CD-skivor. Den sista, "Surviving", med helt egna kompositioner. Den pryddes på omslaget av ett underbart porträtt av Sune som min vän, den serbiske konstnären Mirko Vucinic, vävt och målat. Sunes trio spelade på en av Mirkos vernissager på Agueli.

 

För Sune var musiken en bromsmedicin. Han höll sin sjukdom i schack genom att spela på sina trummor. När de regelbundna framträdandena på Agueli en tid var hotade p.g.a. "störda grannar", ställde hans trogna publik upp och skrev på listor till fastighetsägare och grannar för att förhindra att Sunes möjlighet att få spela med sina vänner skulle försvinna. Med någon tidsjustering fick man fortsätta att spela!

 

Han var – om än kroppsligt bräcklig – en klippa inte bara i de orkestrar där han ingick utan också för sina vänner och sin familj. För mig också en ständig källa till kunskap om min bror under skrivandet av en bok om denne.

Tomrummet efter Sune blir stort. Värmen och ljuset i minnena fyller det dock – med råge.

 

Keep swingin' Sune! Keep swingin'!

 

”Saxofonsymfonin - Lasse Werner och hans Vänner”
(Dragon DRLP6)


Saxofonsymfonin - Ruby my dear - Ner med alla kulturgangsters - Low tide - Gni-H-Saf

Spår 1: Bossse Sanderud (ss), Christer Boustedt (as + bars + fl), Tommy Koverhult (ts + fl), Bernt Rosengren (ts + fl + taragot), Gunnar Bergsten (fl), Lasse Werner (p + voc)
Inspelad Uppsala 16 maj 1972

Spår 2 + 3: Lasse Werner (p)
Inspelad Stockholm (Fasching) 5 mars 1975

Spår 4: Lasse Werner (p), Ivar Lindell (b), Ivan Oscarsson (dr)
Inspelad Stockholm (Fasching) 14 april 1975

Spår 5: Lasse Werner (p), Ivar Lindell (b)
Inspelad Stockholm (Fasching) 28 oktober 1975

Signaturen H W skriver i OJ:

”Lasse Werner är en oemotståndlig gamin, en humorist med en musikalisk ömsinthet utöver det vanliga. Han är mannen som förstår förverkliga sina infall och klä dem i en konstnärlig skepnad. sex saxofoner i kollektiv improvisation inom en given ram, enbart stödda av ett piano - det fordras en Werners organisationstalang, återhållsamhet och gladlynthet för att ett sådant äventyr inte ska bli en äventyrlighet. Uppgiften försvåras naturligtvis inte av att han mönstrar några av våra bästa blåsare till sin hjälp, men resultatet bär ändå Lasses otvetydiga hallstämpel.

Redan i inledningen av ’Saxofonsymfonin’ slår han an den humoristiska tonen med en verkligt festligt framförd sång. Därefter tar blåsarna vid och presenterar i mörk mäktig samstämmighet ämnet för dagen. Som sedan vidareutvecklas i kollektiv improvisation med mängder av roliga vändningar och inpass men också med en märkbar glöd. Men hela tiden lyser den Wernerska ömsintheten igenom i en vek lyricism, som flyter som en underström genom hela ’symfonin’, som i sitt bjudande manér skapar en intim känsla av samhörighet.

Lasses organisationstalang får sitt finaste uttryck i den välavvägda balansen, i en genomgående mjukt kontrollerad intensitet.

Det är kanske inte rätt att i ett verk, som bär en så utmärkt kollektiv prägel, nämna några namn, men för att ändå göra detta är det nog Boustedts alt som längst dröjer sig kvar i medvetandet. Här är en musiker, som helt förstår Werners intentioner och som till fullo förmår att utnyttja det utrymme som getts honom.

I övrigt ryms på skivan  några glimtar av Werners pianospel, ensam och i grupp. Om detta är inte mycket mera att orda - det är Lasse Werner ut i fingerspetsarna. Mjukt poetiskt, fullt av humor, en uttrycksfullhet där musikaliteten är ledstjärnan.”

”Triple play JAZZ PIANO Vol. 2”
(Dragon DRLP13)

Till Annmari - Fem svarta, en vit - Do you remember the last silence? - Valiha boogie - Fingerspelet - Ballad för Laila - En lycklig skit - Tre-flugor-i-en-smäll-blues

Lasse Werner (p) Spår 1 och 7
Bobo Stenson (p) Spår 5 och 6
Jan Wallgren (p) Spår 2,3 och 4
Alla tre på spår 8

Inspelad på Konserthusets Grünewaldsal den 20 Februari 1976

Konvolutet avslöjar:

”I Stockholms Konserthus, Grünewaldsalen, fredagen den 20 februari 1976, klockan 19.30, sattes det hela igång - Pianoafton eller ”Tre flugor i en smäll” med Bo Gustav ’Bobo’ Stenson, Jan Edvard ’Janne’ Wallgren och Lars Olof ’Lasse’ Werner, framförande oomkullrunkeliga verk av egna och andra.
Så här presenterade dom sig på det programblad, som stacks i händerna på den tillströmmande massan:

Bo Gustav Stenson föddes 4 augusti 1944. studier för bl.a. Werner Wolf-Glaser, Gunnar Hallhagen samt vid Bombay Free school of Music. Medverkar bl.a. i gruppen Rena Rama, Jan Garbareks kvartett samt Bernt Rosengrens grupp. Har framträtt i en mängd olika sammanhang, så t.ex. med G.Fors, B.Fredriksson, G.Hampel, R.Mitchell, S.Getz,  F.Brinner, D.Gordon, G.Burton, A.Farmer, D.Cherry, Sh.Jordan.....dock aldrig med Seymor Österwall.

Jan Edvard Wallgren föddes 21 februari 1935. Pianostudier för tant Karin, Fröken Jansson på Söder, gerda Swedjemark samt Robert Riefling (2 ggr). Kompositionsstudier för Alan Hovhaness. Wallgren har de senaste åren i huvudsak framträtt med egna grupper. tidigare har han framträtt med bl.a. T.Jederby, G.Vernon, E.Thelin, G.Törner, K.Lindgren, B.Ernryd ....dock aldrig med Seymor Österwall.

Lars Olof Werner föddes 24 maj 1934. Studier för fröken Selander samt Lennie Tristano (per koorespondens). Har varit lärare till Stanley Cowell. Framträder med egna grupper under samlingsbeteckningen ’Lasse Werner och hans vänner’. Har framträtt med bl.a. L.Young, D.Ellis, D.Liebman, O.Donner, L.Konitz, G.Törner, P.Holland, S.Getz, D.Gordon, I.Sulieman, K.Krogh, D.Gillespie, M.Jackson, Z.Sims, K.Clarke ....dock aldrig med Seymor Österwall.”


OJs Anita Westin recenserade själva konserten så här:

”Pianoafton i Konserthuset. 20.2. visade almanackan när detta evenemang gick av stapeln, som förmodligen är det första i sitt slag i detta majestätiska hus. Pianisterna var Lasse Werner, Bobo Stenson och Janne Wallgren som framförde oomkullrunkeliga verk av egna och andra under rubriken ’Tre flugor i en smäll’.
Det var pianisterna själva som tagit initiativet och hyrt Grünewaldsalen. Ekonomiskt har de hittills fått stå för kalaset själva. Även om publikstillströmningen var god, så gick det väl inte ihop riktigt och om bidrag inte strömmar till, så står man inför det faktum att att här har musiker ställt upp till folks förnöjelse och själva varit tvungna att betala för att få spela, vilket nog är bakvända världen.

Evenemanget var oklanderligt förberett, stora affischer har suttit uppe runt stan, i god tid hölls presskonferens, ett programblad trycktes upp med minnesvärda data om musikerna. Detta är alltså fakta bakom den succé det faktiskt blev av kombinationen Werner-Wallgren-Stenson. En kombination som verkar outgrundlig både musikaliskt och när det gäller att genomföra en högeffektiv show.

Lasse Werner inledde med tre egna verk. Man ska inte tro, att Werner enbart är komiker. Han är en ordentligt begåvad pianist, vilket har bevisats för länge sen, men bör påpekas ytterligare.

Janne wallgren gjorde en något mer sofistikerad entré och spelade helt följdriktigt ett stycke noterad musik av Karl Philip Emmanuel Bach, kallad ’Fantasia’. Därefter en egen komposition, jazzsviten ’Harald’, som bestod av tre satser, den första tillägnad L.Werner. ’Harald’ bedårade publiken, som log inombords.

Bobo Stenson nästan smög sig in på scenen. Försiktigt började han spela. Knäpp tyst i publiken och en enda lång improvisation som rymde musik av sällsynt slag. efter paus fortsatte Bobo bl.a. med Börje Fredrikssons ’Ballad för Laila’. Det var faktiskt ett genialiskt framförande, med nerv och massvis med vibrationer. Märkligt att ingen kommit på idén att göra en soloplatta med Bobo för länge sen.

Mera Wallgren. Eget verk, kallat ’Fem Svarta och en Vit’. Namnet kommer sig av, enligt kompositören, att han bara använder fem svarta och en vit tangent på pianot, detomvända om det framförs på cembalo. Men för mig lät det i alla fall som om fler tangenter var med i leken.

Åter noterad musik. Alan Hovhanes heter kompositören till stycket med enbart långa toner. Egendomlig musik, ett evigt väntande på något som skulle hända men aldrig hände. Mycket konstigt, men effektivt.

Lasse Werner med muggen i beredskap och spelsug i blicken, trasslade sig ur draperierna och bemannade pianot som siste solopianist på scenen. Vart Wagner och  Rachmaninoff tog vägen, som möjligen utlovats i programbladet, vet man inte, men inte desto mindre blev det Wernersk blandning, vilket inte är sämre det.

Konsertens final blev överväldigande. Tänk er själva tre pianister som spelar på samma piano samtidigt! Det blir trångt det. Men hjärtans roligt när Werner-Wallgren-Stenson ger sig på det. Och publiken led av skratthicka på väg ut från Grünewaldsalen, vilket faktiskt inte var något dåligt betyg åt ’Tre flugor i en smäll’.”

De båda Triple Play Jazz piano recenseras när de släpptes 1978 av OJ’s Jan Olsson:

”Det som etsar sig fast i skallen efter några genomlyssningar av dessa båda plattor med idel solopiano är Bobo stensons versioner av Börje Fredrikssons ’Ballad för Laila’. Med sitt lyriska, i och för sig ganska enkla men geniala (för det är det!), spel förmår Bobo förmedla massor av värme och känslor och jämfört med hans bidrag känns Werners och Wallgrens insatser faktiskt mest som utfyllnad. Detta inte sagt för att förringa de båda senare utan enbart för att understryka Stensons storhet!

Den första plattan domineras av Lasse Werner, som fått en hel skivsida att breda ut sig på med frenetiskt spikpianospelande. Tyvärr kan jag dock inte med bästa vilja i världen få ut särdeles mycket av värde ur all denna frenesi och inlevelse. spelglädje, burleskeri och en väldig självsäkerhet kan ju i och för sig vara positiva kriterier, men i Werners fall - på denna skiva - upplever jag dem enbart som tröttande. På live-skivan, där han spelar flygel, är han betydligt mer till sin fördel.

Jan Wallgren, den synnerligen ambitiöse, är som vanligt klart intressant. Själv säger han, att hans musik är en blandning av bebop och Alan Hovhaness, en amerikansk tonsättare och organist, som är mycket starkt påverkad avösterländsk musik. På plattan från Stockholms Konserthus framför också Janne ett stycke av Hovhaness, ’Do you remember the last silence?’, som definitivt har väckt mitt Hovhaness-intrese. Så mycket jazz är det inte förstås, fast det är ju en annan historia.

Men som sagt, Stenson är outstanding på de båda plattorna. Tyvärr har han dock fått minst utrymme av de tre.. Av en total speltid på 77 minuter har han begåvats med 19, Wallgren med 23 och Werner med 31 minuter. I de återstående 3 minutrarna musicerar alla tre tillsammans.”

Åter noterad musik. Alan Hovhanes heter kompositören till stycket med enbart långa toner. Egendomlig musik, ett evigt väntande på något som skulle hända men aldrig hände. Mycket konstigt, men effektivt.

Lasse Werner med muggen i beredskap och spelsug i blicken, trasslade sig ur draperierna och bemannade pianot som siste solopianist på scenen. Vart Wagner och  Rachmaninoff tog vägen, som möjligen utlovats i programbladet, vet man inte, men inte desto mindre blev det Wernersk blandning, vilket inte är sämre det.

Konsertens final blev överväldigande. Tänk er själva tre pianister som spelar på samma piano samtidigt! Det blir trångt det. Men hjärtans roligt när Werner-Wallgren-Stenson ger sig på det. Och publiken led av skratthicka på väg ut från Grünewaldsalen, vilket faktiskt inte var något dåligt betyg åt ’Tre flugor i en smäll’.”

De båda Triple Play Jazz piano recenseras när de släpptes 1978 av OJ’s Jan Olsson:

”Det som etsar sig fast i skallen efter några genomlyssningar av dessa båda plattor med idel solopiano är Bobo stensons versioner av Börje Fredrikssons ’Ballad för Laila’. Med sitt lyriska, i och för sig ganska enkla men geniala (för det är det!), spel förmår Bobo förmedla massor av värme och känslor och jämfört med hans bidrag känns Werners och Wallgrens insatser faktiskt mest som utfyllnad. Detta inte sagt för att förringa de båda senare utan enbart för att understryka Stensons storhet!

Den första plattan domineras av Lasse Werner, som fått en hel skivsida att breda ut sig på med frenetiskt spikpianospelande. Tyvärr kan jag dock inte med bästa vilja i världen få ut särdeles mycket av värde ur all denna frenesi och inlevelse. spelglädje, burleskeri och en väldig självsäkerhet kan ju i och för sig vara positiva kriterier, men i Werners fall - på denna skiva - upplever jag dem enbart som tröttande. På live-skivan, där han spelar flygel, är han betydligt mer till sin fördel.

Jan Wallgren, den synnerligen ambitiöse, är som vanligt klart intressant. Själv säger han, att hans musik är en blandning av bebop och Alan Hovhaness, en amerikansk tonsättare och organist, som är mycket starkt påverkad avösterländsk musik. På plattan från Stockholms Konserthus framför också Janne ett stycke av Hovhaness, ’Do you remember the last silence?’, som definitivt har väckt mitt Hovhaness-intrese. Så mycket jazz är det inte förstås, fast det är ju en annan historia.

Men som sagt, Stenson är outstanding på de båda plattorna. Tyvärr har han dock fått minst utrymme av de tre.. Av en total speltid på 77 minuter har han begåvats med 19, Wallgren med 23 och Werner med 31 minuter. I de återstående 3 minutrarna musicerar alla tre tillsammans.”

Noterade plötsligt att jag hoppat över tre LP-plattor i diskografin för bror Lasse, nämligen "Triple Play piano Vol 1", "Triple Play piano Vol 2" och "Saxofonsymfonin". Därför följer dessa här. Härutöver kommer diskografin i min bok att omfatta en del skivor där Lasse medverkade på ett och annat spår under andra orkesterledare, som Börje Fredriksson och Bosse Wärmell, "Sven Klangs Kvintett" m.fl. samt också nya inspelningar av Lasses musik  med andra musiker.



”Triple play JAZZ PIANO Vol. 1”
(Dragon DRLP12)

Födslovåndor - To Dashiell Hammett - To Raymond Chandler - To Ed McBain -
Ballad för Laila - Dragon’s dance - My favourite modes

Lasse Werner (spikpiano) Spår 1-4, Bobo Stenson (p) Spår 5, Jan Wallgren (p) Spår 6--7
Inspelad i Stockholm 16 augusti 1972 (1-4), Stockholm 12 April 1973 (5) resp. Stockholm 7 Februari 1973 (6-7)

Så här skriver Lasse på baksidan av skivkonvolutet:

”Dom pianosolon som Stenson, Wallgren och jag har skapat, är alla ursprungligen radiosändingar. Vilket osökt för fram till min vän Lasse Westin, redaktör för radioprogrammet Jazzmagasinet, och därmed inititativtagare till denna musiks tillblivelse!

I mitt fall gick det till så att Westinpojken föreslog att jag skulle lira in lite pianosolo, och det klaffade precis med att jag hade gått havande (som det heter)  med lusten att spela på spikpiano.....

Spikpiano är det ljud man associerar till Western saloons och stumfilmsackompanjemang. Hammaren, som slår an pianosträngen, är normalt filtklädd. efter en längre tids användning, blir filten nedsliten, tonen förlorar sin skärpa, och filten måste bytas ut. det är troligtvis snåla pianoinnehavare vi har att tacka för spikpianot, för där har man helt enkelt klätt över hammarens filt med metall, antingen med en plåtbit eller, som i mitt föreliggande fall, med en gemliknande ståltrådskonstruktion. Eureka! Inget filtbyte nödvändigt!

Numera finns dessa instrument bara i musikinspelningsstudios och måste dessutom specialbeställas. det hade jag gjort i samband med en del TV- och radiojobb, mest teater av olika slag, där jag använde det mer eller mindre traditionellt. Men i inspelningspauser kom jag på att här fanns den rika klang, alltifrån cembalo till malmklockor, som jag sökt i mitt eget pianospel, och allt på en juste pianoklaviatur, med dess möjligheter till ett personligt anslag. Så pianist jag är, så har jag en blåsares eller sångares strävan att uppnå den mänskliga stämmans uttrycksförmåga i mitt sätt att spela piano.

När jag åkte till radiostudion så hade jag bara bestämt de tre titlarna. Dedikationer till tre älsklingsförfattare, som jag alltid försöker göra lite PR för! Min pianomusik är däremot improviserad på plats, utan programinnehåll eller litteraär anknytning till, eller tolkning av författarna.

Den (spik)pianomusik du hör här, är helt och hållet ett uttryck av pianisten Lasse Werner, och visar i någon mån hur människan Lasse Werner kände på eftermiddagen den 16 augusti 1972, när han satt vid ett spikpiano med muggen på plats och Lasse Westin vid sin sida, och dessutom eleven Ove Hollner på lagom respektfullt avstånd.

Kära vänner! Mycket nöje! Kolla de tre författarnas böcker också! Finns i pocket.
Hur nära är socialismen?”

”Lasse Werner och hans vän Christer Boustedt” (Bellatrix BLP 702)

Blues for Theo Werner - Sweet summer - Kungsholmsvalsen - I can’t get started -
Gustav Mahler - Lady Bird - Sommarregn - Utan noter - Ryska snuvan

Christer Boustedt (as), Lasse Werner (p+voc)

Inspelad i Malmö en kväll i maj 1978

Bellatrix-studion i Malmö hade en August Förster-flygel som Lasse gillade. Den hade just den ”spikiga pitch” som han älskade. Staffan Holmgren skriver om det på konvolutet: ”Lasse kan, som ett fåtal andra bemärkta pianister, av vilka Thelonius Monk kanske är den mest bemärkte, få vilket piano som helst, inklusive en August Förster, att låta likadant: nära spikpianot. Fråga honom inte hur det går till.”

Christer befinner sig i Malmö på kort gästspel ”som utlokaliserad medlem av den ultrademokratiska musikteatergruppen Oktober”.

För att åter få tillfälle att spela med Christer, ringer Lasse studion och frågar om de kan hysa de båda kumpanerna några timmar. Dan Tillberg som äger studion bestämmer sig på nolltid för att banda evenemanget och ge ut den på skiva.

När de båda sent på kvällen lyssnar på resultatet faller Christer i sömn medan Lasse ”röker pipa och verkar alltmer lyssnande ju längre bandet går. Till slut ser han ut som en som fått in själva Själens Hav  i den snäcka han håller mot örat.” (Staffan Holmgren på konvolutet).

Holmgren för ett intressant resonemang kring Lasses och Christers sound: ”Det finns ett annat inslag i i det här soundet som är ännu intressantare: det är ett moment av fjärmande som är mer Brechtskt och Weillskt än Monkskt. Det är, kan man säga, ett slags svensk motsvarighet till bebopmusikernas estetiska svar på den s.k. swingerans totala strömlinjeform. Lasse och Christer kan när det vill sig, driva denna teatrala del av sin verksamhet långt, och jag tror nästan att de i längden måste göra det mot sitt eget bättre vetande. Det finns gränser för varje idiom, och när Christer och Lasse är som mest fragmentariskt Brechtska går de stick i stäv mot det jazzmusikaliska idiomets sociala gränser, om än inte dess innehåll.

Men det är spännande, så länge det varar, och vad jag än må tycka om det, ängslig  och vaksam, så går det att förklara. Förklaringen står att finna i dessa ’yngre’ svenska jazzmusikers förhållande till sina föregångare (Alice Flams, Knutte Pickman etc.), vilkas relation till det jazzmusikaliska språket ännu på 50-talet var i första hand imitativ och vilkas estetiska attityd tycktes gå ut på att vinna en oändlig serie segrar för formen på innehållets bekostnad. Det var denna rad Pyrrhus-segrar som generationen Fagerstedt-Rosengren-Werner såg sig nödsakad att sätta stopp för. Historien gick tillbaka, tog ansats och gjorde ett jättesprång på 60-talet.”

Holmgren passar också på att citera två av Lasses husgudar:

”I want the people to understand what I’m doing - at least appreciate it. I want them to walk out and be whistling something I’ve written.” Tadd Dameron, 1947.

”But there is nothing I long for more intensely than to be taken for a better sort of Tchaikovsky - for heaven’s sake: a bit better, but really that’s all. Or if anything more, then that people should know my tunes and whistle them.” Arnold Schönberg, 1947.

Hans Wachmeister skräder dock inte orden i OrkesterJournalen:

”Musiken på den här plattan är ungefär lika opretentiös som dess tillkomst uppges ha varit: Werner och Boustedt råkar stöta på varandra efter att inte ha spelat ihop på länge och lånar därför en inspelningsstudio för att tillsammans fördriva några timmar. Varde därmed sagt att den här musiken inte säger en utomsående ett skvatt, även om Lasse och Christer säkert hade förfärligt roligt. Jag vill ogärna sätta några stjärnor på musiken - det vore ungefär lika meningsfullt som att betygsätta den konversation som utspinner sig när två vänner som inte sett varandra på lång tid åter möts. Den ensamma stjärnan ovan siktar mera på skivproducentens dåliga omdöme att ge ut det här albumet. Jag kan inte frigöra mig från tanken att han, i syfte att tjäna ’ a fast one’, medvetet exploaterar två aktade namn. Personligen tycker jag det här är på gränsen till bedrägeri!”

”Helf me! Lasse Werner Trio”
(Odeon-EMI 50-1 062-35239)

Leon looked at me and said: HELF ME - Till Daniel - Round midnight - Smink och luder - Ner med alla kulturgangsters, del 28C - Knirbramräks - All the things you are.

Lars Werner (p+voc.+ div. slag och blås), Ivar Lindell (b), Ivan Oscarsson (dr+v)
Inspelad 1-3 september 1975


Skivbolaget EMI hade börjat ge ut en serie under samlingsnamnet Svenska Jazzpianister. Det var jazzentusiasten Gunnar Lindqvist som var ansvarig producent på skivbolaget. ”Helf me!” blev nummer tre i ordningen och den första där Lasse arbetar med Ivar Lindell på bas och Ivan ’Ivve’ Oscarsson på trummor. En trio som bestod till 78 då Lasse drabbades av sin coma.

Lasse beskriver sig själv på konvolutet:

”Lasse Werner, pianist och framförare på diverse små och humoristiska instrument, såväl slagna som blåsta”

Lasse som älskade att spela på små klubbar, skriver att denna skiva återspeglar något av hur en sådan klubbspelning kan låta. Noter förekom inte. De tre var redan väl samspelta.

Tre dagar tog inspelningen. Som vanligt inga omtagningar och inga pålägg. Man spelar till bandet tar slut. Medan ny tape laddas tar man rast med något drickbart och några roliga historier och sedan var det bara att köra igen.

Så här skriver OJs Dick Idestam-Almkvist  i februari 1976:

”Lasse Werners musik handlar om krig och körlek. Kriget för han mot alla verkliga och presumtiva kulturgangsters. Han är t.ex. livrädd för att etablera någonting varaktigt och tjusigt i sin musik. Han kanske försiktigt börjar knäppa på strängarna till sitt preparerade piano och hans medmusikanter följer efter och fyller i. Men så fort de tre lyhörda spelarna börjar skapa någon sorts väv, en tjusig struktur och vi lyssnare sluter våra darrande ögonlock, lutar oss tillbaka och börjar njuta, så är Werner där med bockfoten och kickar till oss, häller en hink vatten över oss och räcker ut sin långa röda tunga genom att triumferande bryta av med något helt annat.

Kärleken yttrar sig i hans förtjusning att uppträda. Förälskat grabbar han tag i allting som stundens ingivelse säger till honom att grabba tag i.. Det är som om han ville tala om att livets mening är ett nyfiket improvisatoriskt letande, där det gäller att försöka sträcka sig efter allt inom och utom räckhåll, syna och kombinera. Det är som att vara med på ett barnkalas där barnen ständigt prövar nya lekar och snabbt överger dem igen och på så sätt skaffar sig kunskap om omgivningen och varann.

Ur den här aspekten är Werner omistlig för oss. Han är ett levande varningsmärke för oss vuxna: Stanna aldrig! Stelna aldrig Bli inte förträfflig och slut ögonen!

Tack för det!

Ibland har jag undrat om Werners ovilja att arbeta igenom och etablera något och hans våldsamt grova kast i själva verket döljer en känslighet och sårbarhet. En odefinierbar rädsla för att bli avslöjad. Ungefär som om man är så rädd för att bli avklädd och utskrattad att man för säkerhets skull tar av sig byxorna själv.

Men förmodligen är det inte riktigt, för när Werner brister ut i sina vanliga kärleksförklaringar till Bud Powell, då är han så fruktansvärt kär att han blir sårbar.

Personligen tycker jag bäst om honom så. När han spelar Bud Powell rör hans musik vid hjärtat, när han jobbar med de andra formerna är det mer en glad demonstration av en livshållning.

Ur en annan synvinkel kan det finnas en fara med Werners musik. I sin rädsla för att stanna någonstans och röra vid något som liknar djupsinne kanske han inte heller kräver så mycket av sin publik. Man hinner ta ställning till hans attityd, till hans livshållning, men man kanske inte alltid hinner ta ställning till hans musik. Det kan finnas en fara någonstans att musiken blir ytlig. Jag tror  i alla fall att man måste vara medveten om faran.

Men förmodligen har Werners musik ’en bred kontaktyta’ : är man anarkist borde man älska den, är man socialist borde man respektera dess prövande hållning, är man liberal borde man glädja sig åt dess förmenta omfattande av alla sanningar (neutral hållning), och är man konservativ borde man hata den p.g.a. dess brist på respekt. Kort sagt, Werners musik borde kunna ge något till alla som inte har somnat in helt!

Det är naturligtvis meningslöst att sätta stjärnor på den här musiken, det sista trion vill är att bli poängsatt. Men eftersom det på sista tiden har utbildats en praxis i OJ att alla svenska skivor med någon som helst musikalisk substans skall ha fyra eller fem stjärnor, så sätter jag fyra. Men glöm det så fort som möjligt!”