Skärgårdsflottans drottning! Palatsångaren NORRTELJE!
Här välkomnar jag och guiden Gisele Petré, sedermera ekonomie doktor, invigningsgästerna ombord på NORRTELJE den 1 juni 1965.
Under den gångna veckan var hustrun och jag uppbjudna till Norrtälje för att övervara årsmötet i Vänföreningen för s/s NORRTELJE. Anledningen var att föreningen beslutat att utnämna mig till hedersmedlem minsann! Jag har förvisso initierat och varit med och dragit igång åtskilliga föreningar under mina dagar. De flesta av dem lever och frodas än, men detta är första gången jag förärats ett hedersmedlemskap. Men det kanske tar drygt femtio år innan man gjort sig förtjänt av det!
Här befinner sig Bengt Adamsson från Stiftelsen Skärgårdsbåten, Stockholms läns turistdirektör Eric Thor, min gamla småskoleklassis och dåvarande Mälardrottningen Christina Palmstierna, Nyman & Schultz ägare och VD Bengt Lindwall och jag i kaptenshytten på kommandobryggan för att förrätta invigningen.
Hur gick det till då? Vi befinner oss i mitten av 60-talet och den vackra palatsångaren har nyligen stadigt förtöjts vid Gustav IIIs staty på Skeppsbron i Stockholm.
I juni 1965 invigs hon som ny restaurang och terminal för Nyman & Schultz sightseeingbåtar. N&S hade då räddat fartyget från en neslig upphuggning sedan det gamla Waxholmsbolaget ombildats till Tourist Sightseeing AB med några av de gamla uttjänta ångarna kvar "på lager". Det nya Waxholmsbolaget hade endast övertagit Express II, Storskär, Norrskär och Västan från det gamla bolaget. Med tanke på det konkurrensförhållande som rådde mellan N&S med Stockholms Sightseeing och Svea-bolaget med Tourist Sightseeing, var en direktaffär omöjlig. Istället anlitades en bulvan som uppträdde som köpare och som lyckades förhandla sig till att få köpa NORRTELJE för 65.000:-. Gissar att humöret inte var på topp hos Skeppsredarna Emanuel och Curt Högberg på Skeppsbron när de fick veta att de blivit dragna vid näsan av värsta konkurrenten. Och inte nog med det, de fick det totalupprustade fartyget direkt framför sitt eget huvudkontor men med N&S skorstensmärke istället!
I juni 1965 invigs hon som ny restaurang och terminal för Nyman & Schultz sightseeingbåtar. N&S hade då räddat fartyget från en neslig upphuggning sedan det gamla Waxholmsbolaget ombildats till Tourist Sightseeing AB med några av de gamla uttjänta ångarna kvar "på lager". Det nya Waxholmsbolaget hade endast övertagit Express II, Storskär, Norrskär och Västan från det gamla bolaget. Med tanke på det konkurrensförhållande som rådde mellan N&S med Stockholms Sightseeing och Svea-bolaget med Tourist Sightseeing, var en direktaffär omöjlig. Istället anlitades en bulvan som uppträdde som köpare och som lyckades förhandla sig till att få köpa NORRTELJE för 65.000:-. Gissar att humöret inte var på topp hos Skeppsredarna Emanuel och Curt Högberg på Skeppsbron när de fick veta att de blivit dragna vid näsan av värsta konkurrenten. Och inte nog med det, de fick det totalupprustade fartyget direkt framför sitt eget huvudkontor men med N&S skorstensmärke istället!
Här är jag rorsman med ett par kuttersmycken vid någon fest ombord.
N&S hade rustat upp fartyget för en knapp miljon vilket var oerhört mycket pengar. Och det skedde inte heller med N&S banks goda minne. Även Handelsbanken fick fartyget ständigt framför ögonen och lär inte ha varit glada. N&S blödde ganska krafitgt. Till stor del "internt". Ekonomichefen lär regelbundet ha flugit till Dubai med sedelbuntar i specialsydda fickor på insidan av byxbenen. Verkställande direktören och huvudägaren hade där etablerat ett shippingbolag som än idag lever och blomstrar med svensk ledning.
När dotterbolaget Transair tvangs att byta flygplansflotta några år "för tidigt" och blev sittande med dyra propellerkärror medan konkurrenterna kunde byta till den nya jetplanen, blev krisen akut och Handelsbanken tog över för att rädda vad som räddas kunde. En av de första åtgärderna för banken var att göra sig av med det irriterande fartyget vid Skeppsbron. Men till vem? Man sökte med ljus och lykta efter en köpare som kunde se till att fartyget försvann ur alla inblandades åsyn! Den 1 oktober 1967 stängdes fartyget och låstes. Själv hade jag försökt att finna en möjlighet för att fartyget skulle kunna finnas kvar i Stockholm. Uppvaktade borgarråd och organisationer. De flesta organisationer var välvilliga men utan pengar. Borgarråden tyckte att det väl räckte med att ha en modell och några fotografier på Sjöhistoriska Museet!
Då ringde telefonen en kväll och en kraftig stämma tillkännagav: "Hej! Jag heter Lennart Hasselfeldt!"
Då ringde telefonen en kväll och en kraftig stämma tillkännagav: "Hej! Jag heter Lennart Hasselfeldt!"
Jag hade hört talas om att det i Norrtälje hade startats en räddningsaktion för att kunna flytta fartyget till sin gamla hemmahamn. Det var ju inget förstahandsval för min del som visste vilka möjligheter som fanns att driva en bra fartygskrog i centrala Stockholm. Men den glade och bullrige Lennart fick mig snart på andra tankar och tillsammans med Viking Lines legendariske Apollo III-kapten Johan Kull, hamnkaptenen i Norrtälje Sven Hafeldt, kyrkoherden i Norrtälje Walfrid Selinus och några andra var jag snart involverad i räddningsaktionen. Så snart det stod klart att aktionen lyckats komma överens med Handelsbanken på en nivå som överensstämde med det belopp man lyckats samla in, nämligen 100.000:- så bildades en formell förening med namnet Stiftelsen s/s NORRTELJE vars ordförande blev dåvarande turistdirektören i Stockholms län, Eric Thor. Andra prominenta ledamöter var Stockholms läns fantastiske landsantikvarie Alf Nordström, advokaten Lars Bergmark och inte minst vår klippa, Rosie Hermansson som fortsätter att tjänstgöra som klippa i den nuvarande vänföreningen som tog över föreningsrollen när man för ett antal år sedan, av rädsla för att fartyget kuppartat skulle kunna komma att säljas till det stora rederiet som med ljus och lykta letade efter gammalt skärgårdstonnage, istället överförde ägandet av båten till en faktisk och juridisk stiftelse.
På mindre än tre år hade fartygets värde gått från 65.000:- till över en miljon för att reas ut för 250.000:- vilket prutades ner till 100.000:-! Viljan att bli av med fartyget var uppenbarligen större än de affärsmässiga övervägandena.
Så vidtog ett skrapnings-, putsnings-, fejnings- och målningsarbete av frivilliga krafter och den 27 juli 1968 kunde det skinande fartyget i triumf dras in till sin ursprungliga hemmahamn, eskorterad av ångfartyget Blidösund och en jättearmada av fritidsbåtar. Själv hade jag ansvaret för marknadsföringen och genomförandet av själva det publika evenemanget och fungerade som confrencier under hela dagen. Det var oerhört spännande och täcktes av rikspress och nationell TV. Om jag minns rätt så trängdes omkring 5000 människor på kajen och hurrade för båten när hon sakta gled in och förtöjdes. Erik Thor var med igen och invigningstalade liksom den dåvarande Mälardrottningen!
Så vidtog ett skrapnings-, putsnings-, fejnings- och målningsarbete av frivilliga krafter och den 27 juli 1968 kunde det skinande fartyget i triumf dras in till sin ursprungliga hemmahamn, eskorterad av ångfartyget Blidösund och en jättearmada av fritidsbåtar. Själv hade jag ansvaret för marknadsföringen och genomförandet av själva det publika evenemanget och fungerade som confrencier under hela dagen. Det var oerhört spännande och täcktes av rikspress och nationell TV. Om jag minns rätt så trängdes omkring 5000 människor på kajen och hurrade för båten när hon sakta gled in och förtöjdes. Erik Thor var med igen och invigningstalade liksom den dåvarande Mälardrottningen!
Framme i hemmahamnen! Bilden måtte vara tagen från andra sidan ån. Johan Kull i vitt vid skorstenen.
Föreningen Stiftelsen s/s NORRTELJE förvaltade fartyget väl och med goda restauratörer. 1971 hade hustrun och jag flyttat från Stockholm till Mariefred och sakta men säkert skiftades mitt ångfokus över på ångfartyget MARIEFRED, "Maja" kallad och mitt engagemang i NORRTELJE-föreningen minskade med avståndet men jag uppehöll hela tiden kontakten med det stolta fartyget. Och nu är jag hedersmedlem på livstid! Tack!
År 2000 firades fartygets 100-årsdag och här ses delar av det gamla järngänget: mångårige ordföranden advokaten Lasse Bergmark, Eldsjälen och guldsmeden Lennart Hasselfeldt, Mats och sjökaptenen och eldsjälen Johan Kull.
Och här pratar hustru Ann med en annan entusiast och mångårig supporter, Bertil Perrolf vars radioprogram "Skivor till kaffet" ofta spelades in just på NORRTELJE.
Allteftersom dog de gamla kämparna och kvar är "bara" Rosie Hermansson och Bo Palm – och så jag på avstånd. Men som Rosie sa vid årsmötet så är det jag som har haft den längsta direkta kontakten med fartyget.
Just nu genomförs en stor ombyggnad av Norrtälje hamn. De stora silobyggnaderna är borta, kajen är ombyggd och nu kommer det att resa sig bostadshus utmed hela inloppet. Vännen Harry Karlsson tecknade en gång för Dagens Nyheters Namn&Nytt-sida, en bild av s/s NORRTELJE med de stora silobyggnaderna bakom och skrev texten: "Det är knappast båten som ger hamnen dess profil"! Och frågan är om den nya bebyggelsen blir en bättre bakgrund. Just nu är det rentav svårt att ta sig fram till båten för alla skjul, bodar, plank och inte minst en jättekökscontainer som ställts upp alldeles framför fartyget. En skamlig och helt obegriplig placering. Har man inget skönhetstänkande i Norrtälje byggnadsnämnd?
Bilden tagen vid något senare jubileum eftersom Blidösund är på besök också. Här syns också de jättelika och dominerande silobyggnaderna som nu är borta. Men man gillar uppenbarligen redan här att dölja det vackra fartyget. Här är det det stora bryggeriet som gör sitt bästa!
Än idag är det nästan svårt att se fartyget bakom alla skyltar, plank och bodar.
Det känns inte särskilt välkomnande dessvärre!
Och VAD ÄR DETTA?
Tänker den nya krögaren göra om båten till containerfartyg?
Även om föreningen och restaurangen har bytt logga några gånger så sitter fortfarande den som jag ritade 1968 och som då användes på menyer och broschyrer och i reklamen, kvar på lejdarduken.
Men en föga stilenlig soffa har letat sig in på huvuddäck. Den får nog krögaren tänka bort!
Och så här ser damsalongen på huvuddäck ut idag! Där förlovade vi oss för 52 år sedan!
Och i konversationssalongen på övre däck hade vi vår bröllopsmiddag!
Akterdäck fungerar idag tydligen som huvudmatsal märkligt nog. När man har en av Sveriges vackraste första-klassmatsalar på övre däck! Här är det dock årsmötet i vänföreningen som pågår.
Här gjorde Harry Karlsson och jag gemensam sak på DNs N&N-sida och här ser man den vackra matsalen som idag alltså bara verkar användas för beställningsmåltider!
Rosie Hermansson, den sanna förkämpen för s/s NORRTELJE! Hedersmedlem sedan länge och fortfarande verksam i vänförening och stiftelse.
Nästa år är det 50 år sedan NORRTELJE återkom till hemmahamnen och det kommer givetvis att firas med dunder och brak. Som hedersmedlem är det självklart att jag kommer att vara med och njuta! Gör det ni också!
DIE ZARAH! Alltid stora bokstäver!
I brevskattkistan ligger också ett brev från Zarah Leander. Med tanke på att hon är högaktuell genom en ny omdebatterad biografi kan det vara kul att lägga ut detta. Skrivet med stor kraftig handstil. Upprörda bokstäver!
Det skrevs inte till mig men det var jag som fick ta hand om det och besvara det.
Historien bakom: Någon gång i början av 60-talet blev min dåvarande svåger Henning Sjöström ordförande i Svenska Boxningsförbundet. Det var ett gott val för att ge förbundet ett lyft på flera områden som det just då behövde. Henning träningsboxades visserligen men han hade en gedigen bakgrund som friidrottsman och han tillhörde den svenska eliten inom spjutkastning.
Historien bakom: Någon gång i början av 60-talet blev min dåvarande svåger Henning Sjöström ordförande i Svenska Boxningsförbundet. Det var ett gott val för att ge förbundet ett lyft på flera områden som det just då behövde. Henning träningsboxades visserligen men han hade en gedigen bakgrund som friidrottsman och han tillhörde den svenska eliten inom spjutkastning.
En av Hennings första åtgärder var att efter modell utifrån, bilda en Boxningens Supporterklubb som skulle vara en väg att höja sportens anseende. Vid ringside skulle blåa dynor markera var klubbens medlemmar skulle sitta och dessa medlemmar värvades bland "det Stockholm som sågs och roade sig". Artister, författare, skådespelare och andra s.k. "kändisar". "Kändis" var ju ett ord som skapades av Hennings vän Yngwe Gamlin i TV-programmet med "Skäggen", med i princip två personeri tankarna: Alice Timander och Henning.
Styrelsen satte Henning raskt ihop: ordförande blev skivbolagsdirektören, basisten mm Simon Brehm, vice ordförande var väl Henning själv och mig utsåg han till sekreterare och skattmästare. Övriga styrelseledamöter blev advokaten Axel Wahlberg, direktören Sten Dahlander, syster Karin Sjöström, direktörerna Gösta Landegren och Gösta Danell (tillika gammal idrottsdomare) och skivbolagsdirektören, sedermera framgångsrike fastighetsmäklaren Per "Pelle" Nyström.
Nytt i klubbsammanhang var att medlemmarna genom avtal förband sig att under tre år betala en medlemsavgift om 100:-, eller 50:- om man var bosatt utomlands. Värvningen av medlemmar skedde vid olika tillställningar där medvetenheten om vad man skrev på kanske inte alltid var på topp...
En av de som värvades på detta sätt var Zarah Leander som dock sedan aldrig betalade sina medlemsavgifter. Vi skickade givetvis påminnelser i hövlig och vänlig ton som väl möjligen formulerades allt skarpare. Zarah var förvisso inte den enda som slarvade men de flesta andra betalade dock snällt efter påminnelser. Dock icke Zarah. Det blev en diskussion i styrelsen om hur vi skulle förfara med detta varvid Simon deklarerade att artister precis som andra måste lära sig att man håller ingånga avtal och att man också precis som andra måste vara beredd att ta konsekvenserna av att man bryter ett avtal.
Alltså fick klubbmedlemmen Fredrik Fredriksson med egan jurist- och inkassofirma avsända ett inkassomeddelande till Die Zarah!
Och detta ledde omgående till ett mycket upprörd svar!
Alltså fick klubbmedlemmen Fredrik Fredriksson med egan jurist- och inkassofirma avsända ett inkassomeddelande till Die Zarah!
Och detta ledde omgående till ett mycket upprörd svar!
Någon avsändaradress behövdes minsann inte!
Jag fick alltså styrelsens uppdrag att försöka blidka den sköna och med uppbådande av mina allra bästa diplomatiska förmågor (mina föräldrars vänner sa alltid att antingen blir Mats begravningsentreprenör eller dilpomat! Ingen tokig kombination egentligen. Takt och inkännande behövs i båda fallen) skrev jag följande bre tillbaka till Den Upprörda:
Det ledde inte till något svar från Zarah men väl i inbetalandet av de utestående medlemsavgifterna!
Som slutkläm lägger jag en länk till Zarahs vackra inspelning av "Yesterday"!
Alice Babs – en helt och hållet professionell människa och vän!
Eftersom jag blev god vän med Alice runt 1950 då hon och Nils Ivar plötsligt stod utanför vår dörr på Kungsholmen en söndagsmorgon och lämnade mig en ask Marbous "Symfoni" (Läs här om detta tillfälle)
och vi sedan dess haft löpande kontakt, mestadels via brev och kort, så finns det givetvis en hel del roliga pärlor i min skattkista. Emellertid väljer jag som andra och sista exempel just med Alice, ett "dubbelkorrespondenskort" (med ett följdfax) som hon skrev till mig i December 2002. Jag hade då skickat henne en kassetttape med upptagning från en körkonsert med Ellington-Strayhorn-Gullin och Sjöstenmaterial. Ett program som Mariefredskören Pax Mariae, under Staffan Sandströms ledning, gjorde under en turné som gick till Södertälje, Strängnäs, Stockholm och runt om på fem platser i Skåne det året. Det var ett samarbete med vibrafonisten, författaren m.m. Erik Dahlberg och hans Kirk Quintet som i övrigt bestod av Claes Brodda på div. saxofoner, Lars Sjösten på piano, Arne Vilhelmsson på bas och omväxlande på trummor: Ronnie Gardiner och Hasse Karlsson.
Jag hade också uppenbarligen gjort ett försök att förmå Alice att sjunga med vår kör vilket hon vänligt men bestämt avböjer och jag misstänker av hennes vidare kommentarer kring kassetten att hon inte var särskilt imponerad av våra ansträngningar. Inte heller av Lars Sjöstens arrangemang och Erik Dahlbergs faktakontroll....!
Blott ett nummer föll henne på läppen och det var "Is God a three-letter word for love" (som också var skriven för henne) som hon tyckte att vi sjöng mycket bra. Alice var inte obekant med vår kör eftersom jag sänt henne kassetter tidigare men då alltid med vår klassiska repertoar som t.ex. Vivaldis "Gloria" som hon berömde och berättade att hon och Nils Ivar haft som julmusik det året.
Blott ett nummer föll henne på läppen och det var "Is God a three-letter word for love" (som också var skriven för henne) som hon tyckte att vi sjöng mycket bra. Alice var inte obekant med vår kör eftersom jag sänt henne kassetter tidigare men då alltid med vår klassiska repertoar som t.ex. Vivaldis "Gloria" som hon berömde och berättade att hon och Nils Ivar haft som julmusik det året.
Men Alice var en oerhört professionell musiker. Hon visste vad hon ville och kunde och hur hon ville ha saker och ting. En egenskap som hon t.ex. delar med Lill Lindfors. De vet båda hur belysningen på scenen ska vara för att vara till deras fördel, hur ljudet ska låta, var musiker ska stå och så vidare. Det var alltid imponerande att följa henne under en soundcheck före en konsert.
Under turnén kördes Billy Strayhorns Lotus Blossom som ett rent instrumentalt nummer men Erik och jag pratade om att det borde finnas en text till den vackra melodin och så kom vi på att Alice väl sjungit en text. Så jag skrev och frågade henne om den och vi talades också vid på telefon. Hon berättade att texten skrivits för henne och för att hon skulle sjunga den på Dukes begravning, men hon hade inte klarat av att framträda då så texten framfördes av en annan sångerska. Som hon skriver kände hon att det var en alldeles för personlig text för att hon skulle kunna låta någon annan sjunga dem (den finns dock insjungen med Alice själv på cd:n "Don't be blue" under namnet "Thank you for everything").
Följden blev att jag skrev en egen text som jag fick godkänd av Billy Strayhorns dödsbo/rättighetsinnehavare efter mycket procedurer och kunde "stimma". Titeln är "Jag är musik" och givetvis är den tillägnad Alice! Jag framförde den solo med Kirk Quintet i Kungsholms kyrka under 2004.
Följden blev att jag skrev en egen text som jag fick godkänd av Billy Strayhorns dödsbo/rättighetsinnehavare efter mycket procedurer och kunde "stimma". Titeln är "Jag är musik" och givetvis är den tillägnad Alice! Jag framförde den solo med Kirk Quintet i Kungsholms kyrka under 2004.
Men si det skulle jag aldrig ha gjort! Det gjorde Alice "återhållet" störtförbannad att döma av det fax jag fick från henne med stora svarta bokstäver. Hon gillade inte mitt tilltag att ge sig på hennes husgudar.
Men jag lät mig uppenbarligen inte nedslås och Strayhorns Estate var nöjda med texten (som de fick läsa i original och översättning) och hos STIM är den registrerad. Kontraktet jag fick från Strayhorns Estate var dock av "slavkaraktär" där jag i princip inte skulle få en enda STIM-promille ens, men jag lyckades faktiskt förhandla mig till en ovanlig men mer rimlig fördelning av rättighetsersättningarna.
Men som sagt, jag tror att Alice hade svårt att komma över mitt tilltag även om hon aldrig nämnde det med ett ord igen. När jag berättade för dottern Titti innan debaclet med Alice låsta dörr på äldreboendet 2013 hade eskalerat för långt, så hade hon aldrig hört Alice nämna detta heller.
Men som sagt, jag tror att Alice hade svårt att komma över mitt tilltag även om hon aldrig nämnde det med ett ord igen. När jag berättade för dottern Titti innan debaclet med Alice låsta dörr på äldreboendet 2013 hade eskalerat för långt, så hade hon aldrig hört Alice nämna detta heller.
Såå dålig tycker jag inte texten är......eller...?
Nostalgipromenad i Åkersparken
Åkers Styckebruks herrgårdsbyggnad
Idag gick hustrun och jag en nostalgirunda i Åkers Styckebruks herrgårdspark i solskenet.
Lyssnade till fågelsång och porlande forsar! Mellan 1980 och 82 bodde vi i Trädgårdsvillan från 1794, som 1972 blivit tillbyggd med en vinkelbyggnad då den sista brukspatronänkan Phyllis von Seth gjorde huset till sitt "undantag" då godset och bruket såldes efter maken Rutgers bortgång.
Del av Bruksraden mitt emot herrgården, en gång i tiden arbetarbostäder för styckebrukets och godsets anställda. Idag omgjorda till bostadsrättslägenheter.
När Phyllis dog sa vår gamle mäklarvän till oss att vi borde titta på ett hus han fått in till försäljning i Åker. Han visste att vi då var i behov av större ytor och höll på att undersöka möjligheterna att bygga till vårt hus utanför Mariefred. Åker! Aldrig i livet! Sa vi! Och åkte och tittade – för det kunde vi ju göra då vännen insisterade. Vi föll pladask för detta underbara hus, och dess då fantastiska trädgårdsmöjlighet. Huset hade tjänat som herrgårdens trädgårdsmästarbostad och låg som slutkläm i den fina bruksraden av arbetarbostäder mellan parken och Bergaån och med en lång damm framför sig vars vatten kommer genom en mängd bäckar och forsar uppifrån Åkers bergslag genom parken och vidare genom ett litet uppdämt fall på Trädgårdsvillans tomt där vi varma sommardagar helt sonika klev ner och satte oss och lät oss översköljas av det svala forsande vattnet.
På den tiden var det bara herrgården och Trädgårdsvillan som hade tillgång till den stora underbara inhägnade parken med kälk- och skidbackar, små öar, forsar, spännande lövsalar, fåfängor, ekotempel, ridvägar och äppelträdgård. Ett paradis för våra ungar. Ingen bodde då i herrgården men flygeln var uthyrd till vår numera salige vän "Söders Clark Gable", antikhandlaren Torsten Björklund, som vi då återknöt vänskapen med.
Vi hade nog bott kvar där än om det inte varit för att våra naivt överoptimistiska planer att barnen kunde fortsätta gå kvar i skolan i Mariefred med sina nära kompisar visat sig vara just det – naivt överoptimistiska. Vi tänkte att vi ju kunde köra dem till skolan på morgonen samtidigt som vi åkte till våra två företag i Mariefreds centrum och sedan kunde de åka hem med hustrun efter skolan. Men ack vad vi bedrog oss. Det var en mil mellan Mariefred och Åker och på den tiden fanns bara den gamla vingliga omvägen med bl.a. en dokumenterad dödsfälla, via Ärja. Snart visade det sig att vi satt och for som tättingar fram och tillbaka eftersom det ju var danskurser, körer, kompismöten hela tiden – i Mariefred. Hästarna som vi byggt om det gamla slaggstensgaraget till stall för, hanns inte med och till slut flyttade vi dem till den numera nedbrunna kungsladugårdens stall i Mariefred för att någon alls skulle hinna bry sig om dem. Hästarna gick då i den övergivna och ledsna hage som ligger alldeles bakom vårt nuvarande hem.
Här står hustrun i det vi brukade kalla "skrotträdgården" med rester av två större växthus mm. Allt numer mejat till marken. Det verkar som om man tänker sig att göra något här. Snett bakom mig ligger den lilla "salutkullen" med utsikt över sjön Visnaren. Där lär Rutger von Seth ha haft en salutkanon som användes vid speciella tillfällen. Rakt fram syns gaveln på den gamla trädgårdsmästarbostaden med sin 70-talstillbyggnad, baksidan på stall/garage och till höger gaveln på den lilla gäststugan. Muren till vänster är ca. 1,5 meter högre på andra sidan och mot den odlades värmebehövande växter. Såväl Phyllis von Seth som hustrun var ju blom- och trädgårdstokiga så det var ju en idealisk plats att odla och påta på. Men senare ägare tycks ha saknat allt trädgårdsintresse så idag är det bara gräsmattor över alltihop. Sorgligt.
Så när en vän tipsade om att gamla provinsialläkarvillan vid ångbåtsbryggan skulle säljas så beslöt vi att flytta tillbaka till Mariefred. Men vi minns fortfarande med glädje och värme åren i Åkers Styckebruk med dess fantastiska omgivningar, vandringsstigar, utflyktsvägar, badsjöar, skogar och berg. Och vi var ihågkomna visade det sig då vi mötte ett par gamla glada vänner vid kvarnforsen som var riktigt kul att återse och prata med.
Plötsligt rörde sig fjolårslöven framför våra fötter och en halvstor groda hoppade på väg ner mot den forsande bäcken. Den fick hjälp sista biten sedan hustrun konstaterat att det inte var någon prins....
En av alléerna i den Engelska Parken som går mellan grinden mot sjön Visnaren och upp till parkens mitt. En gång har den säkert hållits grusad och krattad.
En av alléns lindar med eget "spännband"! Mellan den vänstra och den högra stammen har en gren fogat samman de båda stammarna och fungerar som ett naturligt "spännband" för att hålla ihop dem!
Dottern Filippa har satt outplånliga spår i barken av en bok! Men Magnus är "long gone"....
I parken finns såväl en liten ö mellan forsande bäckar där favorittidhästarna begravdes och här, på östsidan av parkens centrala kulle ligger på en terrass fem av herrgårdens trotjänande gårdvarar, sällskaps- och/eller jakthundar på 1800-talet, begravda. Omgivna av blå- och vitsippor.
Sedan Engelska Parken öppnades för allmänheten några år efter att vi återflyttat till Mariefred flyttades också dansbanan som under många årtionden förnöjt Mariefreds dansanta publik, från Hjorthagen vid Gripsholm och hit till Engelska Parken där den fortsatt att tjäna som just dansbana.
Under de sista årtiondena i Mariefred var det nöjeslegenden Henning Hendrix som basade och som såg till att alla de stora dansbanden och de populära sångstjärnorna gästade Hjorthagens festplats som var uppskattad inte minst av alla sommargäster i stugor och campingplatser.
Under de sista årtiondena i Mariefred var det nöjeslegenden Henning Hendrix som basade och som såg till att alla de stora dansbanden och de populära sångstjärnorna gästade Hjorthagens festplats som var uppskattad inte minst av alla sommargäster i stugor och campingplatser.
