Kronan på verket – furstlig prakt!
Karl IXs begravningskrona. Ett lysande exempel på inledningen till Sveriges storhetstid när kungen t.o.m. begravdes med en fullt "bestyckad" krona och inte blott en enkel kopia.
Denna krona har varit på värdsturné och förekommit på affischer i alla världsdelar. Bilden ovan är från omslaget på katalogen för Victoria & Albert Museums stora utställning "Princely Magnificence", där vår krona utgjorde utställningens höjdpunkt.
Denna magnifika och unika pjäs - ett av vårt lands största sevärdheter - exponeras idag smått i skymundan uppe på ett klädskåp i sakristian i Strängnäs Domkyrka.
På Silvergenerationens site pågår en diskussion kring "den kungliga förlovningen" där jag skrev så här:
"Min glada nuna ovan härrör från det faktum att jag ju är fullblodsmonarkist. Har nog varit det sedan pappa satte Walter Scotts Ivanhoe i mina händer och jag sedan såg filmen med Elisabeth Taylor och Robert Taylor! Det var grejer det! Anthony Andrews! Pheeww! Vilken mes! För att inte tala om den anemiska Lysette Anthony. Patetisk. Olivia Hussey kunde dock matcha Elisabeth Taylor och James Mason som Isac of York i den nyare versionen var lysande."
Samtidigt hade jag förberett ett inlägg kring den tänkta nya marknadsföringsorganisationen för Strängnäs och Mariefred kallad "Skyltfönstret" där jag ånyo ville puffa för Strängnäs verkliga dyrgripar som idag känns lite undanskuffade och framförallt väldigt okända i vårt eget land, nämligen Karl IXs och Drottning Kristina (den äldres) begravningsregalier. Men inlägget kom att svälla till en rojalistisk krevad kring kungliga kronor som följer här:
Elisabeth den II kröntes till Drottning i London 1953. Jag var mitt inne i mitt Ivanhoe-liv och slukade allt jag kunde komma över om denna praktfulla ceremoni. Tre år senare bodde jag i London en sommar. Jag var 13 år och det var min första utlandsvistelse. Första månaden fanns min äldsta syster på plats i familjen där vi bodde som s.k. paying guests, men sedan var jag fri! Familjen hade tagit emot mig som undantag eftersom syrran bodde där. Annars tog man endast lite äldre flickor och jag lämnades därför utan alltför besvärande övervakning.
Drottning Elisabeth II krönes i Westminster Abbey vid en sagolik och praktfull ceremoni vars hela symbolik kommer att bli okänd för kommande generationer vilket jag upplever som tragiskt ur historisk synpunkt.
Gissa om jag lärde mig London. På den tiden kunde man ju röra sig säkert där - eller var det bara jag som var otroligt naiv och dumdristig? Förmodligen det senare.
Alltnog - med mitt intresse i åtanke, så var det givetvis de byggnader och museer med kunglig anknytning som jag ägnade större delen av min uppmärksamhet.
Främst kanske kröningskyrkan Westminster Abbey (Gissa om jag kunde svara på "På Spårets" fråga om var "Edvard Bekännarens sten (Stone of Scone)" förvaras! Under sätet på Edvards över 700 år gamla kröningstron i Westminster Abbey). Stenen symboliserar Englands herravälde över Skotland och det är inte för inte som den engelske monarken sätter sig på den skotska stenen när han - eller hon - kröns.
Men också givetvis Towern - där de kungliga regalierna förvarades.
Min uppfattning om dessa ting var mycket svävande fram till den sommaren. Jag hade nog inget begrepp alls om vad de innebar, vilka regalier som fanns i Sverige och givetvis inte en aning om andra länders kronjuveler.
Men nu lärde jag mig! Det fanns nog till slut inte en ädelsten jag inte visste var den satt.
Här ser vi några av de Engelska kronjuvelerna. Till kronjuveler brukar räknas krona, äpple, spira, svärd, ring, smörjkanna, mantel, handskar, banér och ytterligare några ting. Här nedan ska endast kronor behandlas. Och då endast kungliga slutna kronor. D.v.s. alla öppna prins/furste- och prinsesskronor berör jag inte.
Den första kronan jag lärde mig utantill var givetvis den vi ser på bilderna ovan och nedan: S:t Edvards krona. Gjord för Charles II på 1600-talet. Den har senare kommit att användas som kröningskrona. D.v.s. den används i princip endast vid själva kröningstillfället medan kungen / drottningen vid andra tillfällen bär andra kronor.
Detta hänger bl.a. samman med dess vikt. Den väger en hel del.
När jag kom hem gjorde jag en exakt kopia i kartong som guldmålades och förseddes med allehanda mer eller mindre äkta juveler. Denna krona lånades sedan vid ett tillfälle ut till en av Stockholms gamla ordenssällskap för att "förgylla" installationen av en ny Stormästare. För detta belönades jag med medaljen "Stundande skördar, mödornas lön"! Ännu har jag inte sett till den där "lönen"!
S:t Edvards krona.
Omedelbart efter kröningens avslutande byter numera monarken till den lättare Imperiekronan.
Imperial State Crown. Den röda rubinen är "Svarte Prinsens rubin". Nedanför sitter den näst största av "Afrikas Stjärnor". I korsets mitt sitter "Edvard Bekännarens safir".
Imperiekronan gjordes 1838 för Drottning Victoria och innehåller sammanlagt 3.095 ädelstenar.
Indiska Imperiekronan gjordes i början av 1900-talet och är exempel på en annan form. Oerhört elegant och lätt. Bars av den brittiske regenten då han/hon vistades i Indien som kejsare.
För Drottningmodern Elisabeth gjordes denna vackra korskrona (t.v.) vars främsta juvel är den berömda "Koh-i-noor-diamanten"
Även den gamla änkedrottningen Mary fick en egen krona (t.h.) i början av 1900-talet. Lika elegant som den Indiska Imperiekronan och den gjordes säkert just för att matcha den kronan när kungaparet uppträdde tillsammans.
Den gamla Drottning Victoria fick för sig att göra en egen liten krona (t.v.) som satt som en liten klutt högst upp på skulten. Den här kronan är nog inte mer än ca. 20 cm i diameter.
Till höger en Krona som gjordes för Mary of Modena, gift med Kung James II någon gång på 1660-talet.
Charles IIs krona (en av dem!) från 1661, George IVs från 1821, Drottning Charlottes från 1761 och Drottning Alexandras från 1902. Samtliga berövade sina ädelstenar och juveler och överförda till British Museum.
Sommaren 1956 då jag således var i London och hade uttömt till och med British Museum för att se de uttjänta kungakronor de har där satte jag mig på nattåget till Edinburg för att också bese den Skotska kungakronan i Holyrood Palace.
"Satte mig" är rätt uttryck för jag satt i mittplatsen i en sittkupé för sex personer och sov stora delar av resan på tvärsen i min stol med huvudet på det ena armstödet. Kom fram i arla morgonstunden och vandrade i det svaga morgonljuset upp mot det gamla skotska kungapalatset. Säkert föreställde jag mig Riddar Wilfred of Ivanhoe sprängandes fram på sin svarta hingst på de gamla gatstenarna.
De skotska regalierna är långt ifrån lika omfattande som de brittiska. Ser man till ädelstenarna är den skotska kronan verkligen den "fattiga kusinen" med sina bergkristaller, topaser, karbunkler och ametister. Inte en diamant eller rubin så lång ögat kan nå.
Men det den saknar i strålglans tar den igen i ålder. Den "gjordes om" 1540. D.v.s. den är sannolikt mycket äldre. Sir Walter Scott ansåg att vad som skedde 1540 var att man förvandlade kronan från en äldre öppen typ (den sort Prins John brukar ha på sig i Ivanhoe-filmerna) till en sluten "modernare" form av kungakrona med de fyra bågarna som förenades i världsäpplet och kröntes av det kristna korset.
Den skotska kungakronan som på James Vs order "moderniserades" 1540.
Den skotska kronan har en definitiv släktskap med vår svenska kungakrona.
Erik XIVs krona. Vår svenska nationalklenod. Utförd av holländaren Cornelis ver Weiden 1561.
Fram till 1970 var det väldigt få svenskar som överhuvudtaget hade haft möjlighet att se våra svenska riksregalier. Senaste gången de användes för att kröna en konung var då Oscar II blev kung.
Han son Gutaf V beslöt sig för att avstå från kröning och det har även hans efterträdare gjort. Följden blev att dessa praktpjäser endast togs fram och lades på hyenden (speciella dynor/kuddar) på ömse sidor om Kungen då denne tillträdde resp. vid de Högtidliga Öppnandena av Riksdagen så länge dessa skedde i Rikssalen med stampande soldater iklädda Karl XII-uniformer och med hovets damer på Slottsläktaren iklädda den Svenska Hovdräkten alt. djupa sorgdräkter om det rörde sig om ett nytt kungatillträde.
I övrigt hölls alla dessa föremål väl skyddade i kammarkollegiets skattkammare i Slottet, i enlighet med 1594 års instruktion, fram till 1907 då de överfördes till Riksbankens säkra valv. Endast de kungliga hovjuvelerarna hade ynnesten att få se regalierna då de en gång om året togs fram för putsning och rengöring. 1938 gjordes ett undantag då det anordnades en Regalieutställning på Kungliga Livrustkammaren som då var inrymd i Nordiska Museets stora entréhallar. Utställningen skedde till förmån för Gustaf Vs Jubileumsfond och för Svenska Röda Korsets nationella verksamhet.
Sedan låstes föremålen in igen för att först 1970 åter - och nu permanent - kunna beskådas av allmänheten i de särskilt iordningställda skattkammarrummen i Slottskällaren.
Men även Sverige har fler slutna kronor. Framförallt sådana som gjorts för drottningar.
Maria Eleonoras krona gjord av Ruprecht Miller år 1620. Märk den guldbroderade sammetshatten. En motsvarande gudlbroderad hatt fanns även i Erik XIVs krona från 1600-talet och fram till vår tid då kronan återfick en ren sammetshatt.
Även Adolf Fredriks gemål Lovisa Ulrika försåg sig med en egen krona utförd av en svensk guldsmed, Andreas Almgren 1751. Den är också av en mindre typ.
När sedan våra konungar och drottningar till slut lades till den eviga vilan var det vanligt att det gjordes enklare guldkronor som sattes på det kungliga liket i kistan. Kanske till och med en krona man snodde från någon Kristusstaty likt den som ligger i Erik den Heliges relikskrin i Uppsala Domkyrka.
Men ingen lär ha haft en så ståtlig begravningskrona som Karl IX. Den bildade höjdpunkten på renässansens strålglans - och står idag undanskuffad uppe på ett klädskåp i Strängnäs Domkyrkas sakristia.
Karl IXs begravningskrona utförd av Anthonius Groth 1611. Kronan avlägsnades från kistan 1830
Drottning Kristina (den äldres) begravningskrona från 1625 som även den avlägsnades från kistan 1830.
På Gustaf II Adolfs direkta instruktion var svart emalj den enda dekorationen på kronan som idag exponeras i Strängnäs Domkyrka tillsammans med kungaparets alla övriga begravningsregalier.
Monarkin är vad som gör dessa praktföremål till levande och betydelsefulla nationalklenoder och ingenting som står undanstoppat i något dammigt museum (även om just dessa begravningsregalier kanske är lite undanskuffade...).
Litteratur:
Rudolf Cederström: "De svenska Riksregalierna", Stockholm 1942
Rudolf Cederström: "Regalieutställningen" Stockholm 1938
Lawrence E Tanner: "The Coronation Church" London 1956
Martin Holmes: "The Crown Jewels" London 1949
Her Majesty's Stationary Office: "The Crown Jewels" Official Guide 1956
Her Majesty's Stationary Office: "The Crown Jewels" Official Guide 1968
W D Collier: "The Scottish Regalia" Edinburgh 1951
Stig Fogelmarck: "Skattkammaren" Strängnäs 1970
A G Somers Cocks m.fl. "Princely Magnificence" London 1980
Mats Werner: Föredrag Stockholm 1958
Munkhagsgärdet - igen!
Denna trista entré till Mariefreds idylliska stadskärna. Denna totalt obegripliga anomali som av outgrundlig anledning åsatts ett kulturhistoriskt värde av Riksantikvarieämbetet. Månne tanken på att RÄ numera huserar på visst avstånd på Gotland ha väckt förhoppningen att man kanske inte bryr sig så mycket längre?
Tidigare hette det att man var tvungen att invänta ett generationsskifte på RÄ innan någon ändring skulle kunna komma till stånd.
I den senaste Fördjupningen av Områdesplanen för Mariefred, gick dåvarande stadsarkitekten t.o.m. så långt att han skrev in - trots ett flertal protester - att kommunen "accepterat" att gärdet inte skulle få bebyggas.
Jag hoppas detta också är blott en generationsfråga. De flesta i min generation tror jag skulle välkomna en anpassad bebyggelse på Munkhagsgärdet. Inte minst för att mjuka upp den hemska "50-talsmuren" utmed Nygatan, som sannerligen inte väcker någon önskan hos turister av att "kika bakom".
Den märkliga formulering som RÄ, Planverket m.fl. tidigare använt, nämligen att det är så unikt med en plats där "stad möter land" med en så tvär gräns, inger stor förundran.
Ack ja! Jag ber om ursäkt men jag har svårt att inse värdet i en sådan företeelse. I all synnerhet som man uppenbarligen kan tänka sig att släppa fram bostadsbebyggelse på den andra sidan Kungsladugården - där landsbygdens koppling till den gamla försörjningskulturen för de Kungliga Slotten borde tillmätas ett betydligt högre värde än ett risigt och ovårdat gammalt gärde inklämt mellan bebyggelse, transformatorstationer, bensinmackar, länsvägar och annat.
Här nedan några exempel från 70-talets slut på tänkbar Munkhagsbebyggelse.
Här ett förslag från arkitekten Gösta Nordin, 1978. Vi ser den befintliga transformatorstationen uppe till vänster, Nygatsbebyggelsen till höger och bensinstationen i nederkant.
Då hade såväl posten som Konsum och Systembolaget lokalproblem i stadskärnan som man hoppades kunna lösa på Mukhagsgärdet. Idag skulle det väl istället helt och hållet föra sig om en mjuk villa/radhusbebyggelse.
Socialdemokraterna i Strängnäs såg 1979 i sin egen tidning, ovanstående möjlighet för Munkhagsgärdet utmed Kärnbogatan. Nygatshusen i bakgrunden
Det behövs en "Lex Margit" för kriminalvården!
Det var tyst ett tag i luren och så frågade den gode Helmuth med viss osäkerhet i stämman: "Du verkar känna så många här....har vi möjligen haft nöjet att se Dig som gäst här hos oss?"
Jag skrattade och sade som det var och att just där hade jag inte varit "gäst".
Hans uttryck ringer i mina öron när jag hör om hur det kan vara att vara "gäst" på Hall. Det torde inte vara det angenämaste av våra svenska "pang" direkt. Vad värre är - det verkar inte heller vara en särskilt angenäm arbetsplats.
När jag läser om de "initieringsriter" som nyanställda "plitar" utsatts för på Hall undrar jag om hela gänget där är skolade på Solbacka Läroverk och motsvarande institutioner där pennalism och översitteri satt i väggarna.
Än värre blir det när jag inser att chefer som påstår sig inte ha "hört talas om detta", inte reagerar på det korrekta sättet och tar itu med den faktiska problematiken inom personalen utan istället stänger av och brännmärker den person som informerar om missförhållandena!
Vad är det för slags chef?
Råder verkligen en sådan "kåranda" inom Kriminalvården att man hellre "skjuter på pianisten" än tar itu med kompositören!
Isåfall torde det vara dags att upplysa höga vederbörande om vilka som är deras uppdragsgivare och egentliga chefer!
Det är inte rimligt att en svensk myndighet utan påföljder ska kunna uppträda som stat i staten och inte belöna anställda som påtalar missförhållanden utan istället utsätter dem för rena trakasserier.
Hade det funnits en "Lex Maria" - eller då snarare "Lex Margit" för kriminalvården hade pressen brännmärkt sådana chefer och hängt ut dem till allmänt hån och löje. Men inom Kriminalvården kan man tydligen bete sig hur man vill?
Ska det få vara så?
Läs även andra bloggares åsikter om Kriminalvården, Hall,
Tips mot centralkök?
Ett litet matlagningshäfte utgivet 1941 - mitt under brinnande världskrig - av Husqvarna Vapenfabriks (sic!) Aktiebolag! Och tillhandahållet i en av Stockholms mer välförsedda järnhandelsbutiker.
Följer i spridda skurar Jamie Olivers öden och äventyr i de engelska - och kontinentala - köken.
Inser vilken tur att vårt land begåvats med människor som Carl Jan Granqvist m.fl. som predikar Måltidens lov. Vikten av att inte bara maten är rätt och god utan att också måltidssituationen är väsentlig för det mänskliga välbefinnandet.
I Strängnäs fortsätter vår kamp mot centralköken. Tillsammans med moderaterna har vi motionerat i fullmäktige om försäljning av Det Stora Centralköket. Vi har gemensamt med ALLA partier i Barn- och utbildningsnämnden gått emot tanken på att lägga ner de förskolekök som fortfarande fungerar och istället satsa på utbyggnad av förskolekök för att fler ska kunna laga maten på plats.
Nu har vår ibland väl ivriga förvaltning på nytt visat tecken på kraftig hörselnedsättning och återkommit till Kommunstyrels och fullmäktige med ett förslag om total centralisering - av ekonomiska skäl - till kommunens tre tillagningskök, med åtföljande utleveranser av mat som sakta blir taskig under transporten till dem som ska "njuta" av den. Konsekvenserna känner vi ju faktiskt till: alltför stor del av den mat som lagats - med eftertanke och kompetens - slängs i sopsäcken därför att den vid framkomsten är, om inte tjänlig, så dock fullståndigt oaptitlig.
En klar konsekvens av detta centralistiska tänkesätt blir att vi till slut får en kommun där likt Rutherham i England, INGEN har mattillagningsutrustning i hemmen, där INGEN vet ens hur man kokar ett ägg, där huvuddelen av invånarna lever på chips och trist snabbmat.
Måltiden har förvandlats till något man till nöds utför medan TVn står på.
Är det dit vi vill?
Nu står vi åter inför kris-, om dock inte krigs-, tider. Då är det ändå lättare att använda ekonomin som skäl för att "spara in" på mathållningen för våra små och våra gamla. Beige mat i små plastbunkar, i bästa fall levererade en gång om dagen. I värsta fall - en gång per vecka! Är det vad vi själv vill ha när vi blir så gamla?
Nej, använd istället de magra tiderna till att finna nya vägar att laga mat på som tar hänsyn just till knappheten. Det gjorde Husqvarna 1941! Recepten i häftet använde sig av ingredienser som inte var lika hårt ransonerade eller svåra att få tag på.
De "Billiga biffar med rödbetsmos" som jag prövade att göra tillhörde väl inte direkt gommens absoluta höjdpunkter, men Potatisbrödet (recept nedan) kan rekommenderas. Oerhört lättbakat - även när hushållsassistenten är utlånad. Istället för en stor ugnsform, lägg degen i tre-fyra vanliga formar i ugnen. Urgott för oss gottegrisar som gillar sirapslimpa!
Och låt oss sedan bekämpa all form av central tillagning av mat som sedan ska varmhållas. Det är och förblir ett otyg.
Konsertscen på Visholmen?
Det finns behov av en sådan och kombinationen med en möjlig hitflytt av Sveriges Jazzmuseum vore naturligtvis inte bara en god tanke utan framförallt en ekonomiskt bärkraftig tanke.
I det detaljplaneprogram som nu går ut på samråd finns en stor utomhusscen inritad liksom en hotellanläggning. Denna är också nödvändig för att få en ekonomisk bärkraft i hela projektet. Tanken är att hotellet ska stå för själva konsertsalen som ska kunna byggas som kongresshall.
Att ta upp yta för såväl en kongresshall som en utomhusaréna känns onödigt när man kan kombinera. Låt oss ta en titt på Jay Pritzker Pavillion i Chicagos Millenium Park, ritad av arkitekten Frank Gehry.
Jay Pritzker Pavilion i Chicagos Millennium Park
Detta är en utomhusaréna med en fullt och professionellt utrustad scen som när den inte är i bruk döljs bakom en järnridå. Framför den och delvis under tak finns 4000 fasta platser. Därbakom ytterligare runt 7000 platser på en jättelik gräsmatta.Över alltihop väver sig ett nätverk av rör som stöder den enastående ljudanläggning som ger en akustik fullt i klass med en inomhushall.
Givetvis är det inte en motsvarande anläggning jag vill se i Strängnäs, men idén med en fast del - en inomhusscen med fast salong, vars bakre vägg kan dras undan och möjliggöra utomhussittning under sommartiden skulle ge en platsbesparande kombination.
Kan man sedan kika på hur man löst kombinationen av salongssittning med en bankettsal i Conventum i Örebro finns möjligheten att på liten yta kunna få till en tip-top-anläggning för större evenemang. Och som grädde på moset - Jazzmuseet!
Hittar vi den entreprenören?
Ett lovvärt initiativ!
Apropå Signaltornet på Visholmen i Strängnäs.
Stockholms Stadshus, underbart skildrad av konstnären Nisse Zetterberg (mina kusiners härlige styvpappa) 1926. Tre år efter invigningen.
Någon gång i varje stads historia kommer idén eller kravet på en signalbyggnad. Ett landmärke som ska "sätta staden på kartan". Just nu är frågan aktuell i Strängnäs i och med detaljplaneprogrammet för Visholmen där förre Stadsarkitekten Anders Ericsson lanserade tanken på en hotellbyggnad med ett högt "fyrtorn" som tillsammans med den gamla vindmöllan på Kvarnberget och Domkyrkan på sitt berg kunde bli Strängnärs nya signalbyggnad.
I Stockholms fall började väl diskussionen sedan den gamla kvarnbyggnaden, kallad Eldkvarn, på Kungsholmen påpassligt brunnit ner 1878 ("När Eldkvarn brann").
Eldkvarn brinner den 31 oktober 1878.
Dock kunde man hjälpligt fortsätta malandet ända fram till 1906 då mjölnarepoken definitivt tog slut och byggnaden revs. 1907 tog så staden beslut om att bygga sig ett nytt stadshus på platsen. Efter en tävling vann den unge arkitekten Ragnar Östberg och fick uppdraget att fullfölja detta bygge som kom att resultera i en av Sveriges - för att inte säga världens - vackraste byggnadsverk.
Men det såg inte ut så från början. Det förslag han vann med var en byggnad i den gamla tidens anda. Den kvardröjande något pompösa jugendstilen från Ferdinand Bobergs tid vilket märks på förslaget.
Överst Ragnar Östbergs vinnande förslag från 1909. En byggnad som lika gärna kunde varit signerad Ferdinand Boberg. Signaltornet finns där dock redan. Nedan syns det sanslöst vackra slutliga förslaget som blivit lätt och elegant. Smäckert och svävande. Med klara influenser från italiensk arkitektur men med en klar nordisk touch, istället för den kompakta tunga secessionsbyggnaden i det övre förslaget. Byggnaden klassas som vårt lands främsta i nationalromantisk stil och var den sista som byggdes på klassiskt hantverksmässigt sätt.
Vilket lyft!
Ur Wikipedia: "Under tolv byggnadsår, 1911-1923, gick det åt nära en miljon handslagna och sju miljoner maskinslagna tegelstenar samt arton miljoner sexhundra tusen bitar förgylld mosaik för att färdigställa arkitekten Ragnar Östbergs skapelse. Teglet, ett mörkrött s.k. munktegel, hämtades från Lina tegelbruk utanför Södertälje och virket till portarna byggda i svartek kommer från Regalskeppet Riksäpplet. Ragnar Östberg anställde Oskar Asker från Askersby i Värmland som byggledare när bygget påbörjades. Oskar Askers byst sitter idag i en av borgarrådens korridorer. Den komplicerade grundläggningen för Stadshuset utfördes av byggnadsfirman Kreuger & Toll under ledning av Paul Toll.
Stadshusbygget har kallats den sista riktiga byggnadshyttan i Sverige, där skickliga hantverkare arbetade med uråldrig, traditionell byggnadsteknik sida vid sida med konstnärer och arkitekten Östberg, alltid närvarande, som en dirigent mitt i det hela."
1919 hade bygget hunnit upp till tornkronan.
Denna bild som är anledningen till detta inlägg, fann jag som negativ bland porträtt av min pappas ungdomskärlek. Fotot är taget från mina farföräldrars balkong på Torsgatan vid Norra Bantorget. Troligen 1922 året innan invigningen. Ställningarna runt torntoppen antyder att färdigställandet är nära. Kungsbron finns på plats över järnvägsområdet. Nere till vänster skymtar Norra Bantorget och till höger syns Centralsaluhallen som till del fanns kvar till i början av 60-talet. Bortom den byggdes så småningom Klarahallarna som var nuvarande Årsta Partihallars föregångare från 1933.
Stadshuset från Tegelbacken på 30-talet. Notera järnvägsbron och jämför med dagens. Här ser vi början till "Tegelbackseländet". De olika trafikslagen tvingades hela tiden ta hänsyn till varandra. Bilar och spårvagnar skulle korsa järnvägsspåren och skutor skulle komma till och från Rödbotorget. Jag har sedan dess upplevt en underfart för spårvagnar och bilar och en överfart innans dagens lösning fanns på plats 1967 i och med högertrafikomläggningen.
Jag avslutar med ytterligare ett par målningar. Dels Stockholmsskildraren Emil Hellboms vackra vy från pelargången vid Stadshusterrassen. Dels bror Lasses målning under hans Munch-influerade period, av Riddarfjärden efter solnedgången där Stadshusets silhuett ses till höger och lyktorna från Västerbron speglar sig i fjärdens vatten.
I Januari! (lite sent kanske...)
I Januari....
I januari månad
står tiden nästan still
i februari månad
slår vintern plötsligt till
och småningom förvånad
har mars med aftonblånad
och längtansfull förväntan
gått över i april
Och så har vi den tiden
den underbara tiden
då dagarna är långa
och aldrig räcker till
Clara Salander
Känns tongångarna igen?
Men i någons ögon har han blivit lite stor. Kanske uttalat sig lite kaxigt. Det räcker för att någon liten banktjänsteman som inte blivit bjuden på det stora kalaset ska börja dra i trådar.
Sundquist må vara hårt belånad. Men en oberoende värdering tycks ju ha gett vid handen att hans tillgångar fortfarande är värda mer än hans skulder. Och därför borde varje seriös bank som vill bygga långsiktiga relationer stötta och hjälpa istället för att hota och stjälpa.
Men likt så många före Sundquist, finns hos hans bankförbindelser folk som ser nya möjligheter för sig själva och som hellre stjälper än hjälper.
Så man startar en process som otvetydigt kommer att leda fram till en stor konkurs. Det kommer antagligen att vara "den största" och den kommer att sluta med att ett stort antal konkursförvaltare gör sig grova förtjänster under flera år för att till slut lämna ifrån sig en berättelse över de slumputförsäljningar man gjort och som lämnat ett stort underskott i boet.
Sundquist lämnas med en jätteskuld som förföljer honom resten av livet. Advokaterna som handhaft konkursen visar stora vinster och ett antal banknärstående företag har för småmynt kunnat gama till sig godbitarna ur Sundquists forna imperium.
Känns det igen?
Jovisst! Så gick det till när Ivar Kreuger tvangs in i en återvändsgränd där på den tiden inget annat än självmordet återstod.
Så gick det till när tycoonen Axel Wenner-Grens livsverk slog till spillror.
Så gick det till när Finansmannen Eric Penser fick en krona för sitt företag .
Så gick det till när byggmästaren Lars Gullstedts livsverk slogs i spillror.
Alltid har bankerna eller närstående investmentbolag efteråt kunnat kontrollera industriella pärlor som SKF, Boliden, Elektrolux.
Det verkar vara dags igen
Rätt eller orätt - eller Hembränningen i Vintrosa!
Arbetaren Axel Leonard Lantz i Vintros har åtalats för olovlig brännvinstillverkning, var på nytt inkallad till tinget liksom fem vittnen av vilka en fru berättade, att hon "vid ett tillfälle bjudits på hembränt hos Lantz. Samtidigt hade hon uppmärksammat ett kärl med 6 liter jäsning stå på kakelungsfrisen".
Ett annat vittne hade strax före Landsfiskalens besök hos Lantz sett hur dennes hustru gömt en nära 50 cm stor plåtburk som senare grävdes ner i vedstacken. Samma vittne hade vid besöket hos Lantz (då han varnat för landsfiskalens nära ankomst) fått i uppdrag av Lantz dotter att bära bort ett paket med flaskor "vars innehåll givit vid handen att vara någon vätska"!
Ett par andra vittnen hade besökt den dansbana där Lantz hade hand om serveringen. "Därvid hade det ena vittnet iakttagit att en del av de läskedrycksflaskor, som Lantz försålde, saknade etiketter. Dock kunde vittnet inte säga om folket vid dansbanan blivit berusade genom att de druckit av Lantz läskedrycker".
Lantz bestred att någon skulle blivit berusad av hans dricka och försvarade sig med att etiketterna fallit av då han kylt flaskorna i vattenbaljan och att hustrun skulle ha bjudit ett av vittnena på en nubbe ansåg Lantz vara en ren lögn.
Lantz erkände dock att han "tillvärkat 1/2 liter" men anhöll om mildast möjliga dom på grund av ekonomiska bekymmer.
Själva utslaget får vi leva i ovisshet om! Hoppas att Pappa var mild i sin bedömning....
Men som sagt, brott mot staten och dess uppbördsförordningar ansågs ju som betydligt mycket grövre än om man slog till en medmänniska.
Vid samma tingstillfälle dömdes tre personer för "misshandel" "uppsåtlig misshandel" och "våldsamt motstånd" till vardera 15 kronor medan en stackars diversehandlare från Vintrosa (Lantz igen?) dömdes för olaga pilsnerförsäljning med 30 kronor och för brott mot hälsovårdsstadgan med 20 kronor och för brott mot förordningen om mått och vikter med 15 kronor!
Är det inte lite snett?
Rätt eller orätt - eller Den Svansviftande Hästen!
Rubriken återfinnes i Örebro-Kuriren från den 14 juli 1925 och var uppenbarligen en stående rubrik där allehanda domslut från Örebro Tingsrätt publicerades.
Så här kunde man t.ex. läsa om
"Den svansviftande hästen!
Utslag meddelade på måndagen i det segslitna målet mellan V.Jansson och K.A. Sandberg om återgång av köpet av det numera välbekanta svansviftande stoet.
Resultatet av den ettåriga rättegången blev att djuret skall återbördas till sin forne ägare, då och emedan rätten ansåg det styrkt att, att märren under bördan av dåligt lynne behagat använda svansen till att lyfta upp tömmarna med och därjämte med densamma viftat i tid och otid. Vidare ansågs bevisat att djuret skrikit och slagit med bakbenen, vilka avvikelser från vanligt bruk måste anses vara lynnesfel.
Rätten tillade t.o.m. att felen inte voro ringa. Svaranden ålades att till käranden återgiva köpeskillingen, 650 kr., med 5% räntaoch att ersätta käranden för kostnaderna i målet med 450 kr.
Inom nämnden ha avvikande meningar framkommit beträffande domen. Sannolikt torde svansviftandet komma att skärskådas även av hovrätten, ty möjligt är att svaranden går till högre instans. Det blir en dyr märr, men det för ingenting."
Jag misstänker att anledningen till att Pappa sparat detta och andra liknande urklipp är att det var han som ung e.o. Hofrättsnotarie tjänstgjorde som domare i tingsrätterna kring Örebro och förmodligen var pappa till detta domslut. Formuleringarna i tidningstexten får mig dessutom att misstänka att han blivit ombedd av tidningen att själv skicka in referatet.
Vid samma tingrättstillfälle bötfälldes också fabrikörerna Carl och C.O. Gillberg med vardera 500 kr för brott mot "Läderförtyngningsförordningen" (!!!) medan en icke namngiven person som dömdes för misshandel slapp undan med 50 kr i böter!
Det känns som brott mot staten redan då dömdes hårdare än brott mot enskilda.
"Förflutenhetens outplånlighet" - klimattankar!
Sug på rubrikens citat! Det är så underbart formulerat av författaren Arne Dahl och rymmer all den visdom som så många idag i vårt historielösa samhälle bara rycker på axlarna åt.
"Förflutenhetens outplånlighet"!
Just utplånar är vad många försöker göra idag. Man sätter en oerhört förmäten tilltro till människans förmåga att behärska och förändra skeenden som ligger långt utanför vår pyttiga kontroll. Vad är det f.ö. som säger att just mänskligheten kommer att vara utvecklingens krona? Och att bevara ett status quo skulle vara ens önskvärt med hänsyn till erfarenheterna från den hittillsvarande utvecklingen?
Förra lördagen var jag på ett seminarium om "klimatsmartare kommuner" där generalsekreteraren i Svenska Naturskyddsföreningen, Svante Axelsson höll ett skygglappsförsett ångvältsanförande. I onsdags fick vi en föredragning av vår kommuns miljöstrateg som blev rena domedagsprofetian.
Det är ingen måtta på eländet! 6 grader varmare och 7 meter högre vattenstånd väntar våra barn och barnbarn - om vi inte gör något NU!
I somras deltog jag för andra gången i en tvärvetenskaplig kurs i Åkers Bergslag (se kategorin TNKK till höger), där vi bl.a. ägnade oss åt att kika på gamla jordbävningsspår i sandtag och bergsförskjutningar, vi borrade i bottensediment som sträckte sig tusentals år tillbaka, vi fick studera klimatutvecklingens alla faser genom tiotusentals år, vi grävde i Littorinahavets strandbankar, besåg vårt lands möjligen första gruva, följde Ingvar Vittfarnes färder, gick i förfädenas hålvägar och runt deras gravfält. Vi fick lära oss helt nya saker om skärvstenshögar och fick hela tiden utblickar mot världen i övrigt. En oerhört intressant vecka med några av Sveriges främsta föredragshållare inom sina resp. områden (Det blir en kurs i sommar också, så skynda på att anmäla er. Varje kurs har varit - och kan bli - den sista!).
Jag lovade redan då att jag skulle återkomma med några reflektioner kring kursen senare, men det har varit så mycket annat.....
Men nu måste jag bara invända när klimatlobbyn börjar gå till alldeles för vilda överdrifter. Jag anar att några av mina läsare anser att jag har "foliehatten" på (tänk vilken kunskapskälla internet är!) men jag anser nog att konspirationerna finns på annat håll.
Docenten Nils-Axel Mörner, internationellt erkänd havsforskare och "sea level expert" är den som anordnar den ovan nämnda TNK-kursen vilket givetvis innebar en hel del naturliga diskussioner om den aktuella situationen.
N-A Mörner säger ingalunda att vi ska strunta i den globala uppvärmningen och koldioxidutsläppen. Han menar att människan visst till någon del påverkar klimatutvecklingen och att man visst ska begränsa utsläppen av allehanda gaser i luften.
Men vi ska göra det av rätt skäl!
Det handlar om resurshushållning snarare än ett patetiskt försök att styra en universell utveckling som styrs av helt andra faktorer.
De kurvor som visas oss av FNs Klimatpanels (IPCC) tillskyndare (se exempel ovan) är en enkel extrapolering av en temperaturökningskurva som avspeglar höjningen under det sista århundradet. Och trots att någon ytterligare temperaturhöjning inte kunnat beläggas de senaste tio åren så gör man det enkelt för sig och drar ut linjen rakt upp i himlen, utan någon som helst förankring i naturvetenskapens grundförutsättningar. Utan att se vad som hänt förr och förmodligen kommer att hända igen.
Grupphysterin sprider sig och påstår sig genom sin FN-uppbackning och allmänt duktiga lobbyister stå på "beprövad vetenskaplig grund" men är inget annat än en enkel datorsimulering med alldeles felaktig input.
Man har lyssnat på metereologer som kikar på de senaste århundradet (Axelsson visar kurvor och temperaturförändringar från 1860 och framåt) och drar helt tokiga slutsatser av vad de då ser.
Frågar man istället naturvetenskapsmän får man ett helt annat perspektiv. Inte minst genom att man då tittar tiotusentals år bakåt och på basis av den lätt avläsbara korrelationen mellan solens aktiviteter, jordaxelns lutning och våra istider resp. varmperioder, drar slutsatsen att vi just nu befinner oss på krönet av en fullt naturlig och förutsebar varmperiod som föregår en nedåtgående temperaturkurva som slutar i en ny liten istid som kan beräknas ta sin början runt 2040-2050.
Ser man på denna kurva som visar solens aktivitetscykel och dess påverkan på jordens klimat så får man en annan bild än den som nu effektivt trummas in av Klimatpanelens politiserade lobbyister.
Märk väl! Denna kurva är inte resultatet av någon datamodell utan resultatet av mätningar och observationer av verkligheten fram till dagens datum.
Kan någon på fullt allvar tro på klimatlobbyns fantasiprodukter, hur "uppbackade" de än är?
Inom naturvetenskapen har man alltid arbetat med tre grundläggande steg: Observation, Tolkning och Slutsats. Den moderna möjligheten att skapa datorgenererade modeller är spännande men ohyggligt farlig satt i händerna på människor som tror att datorn är överlägsen de tre grundstegen.
Mörner menar att IPCCs klimatmodell helt bortser från solens påverkan på vårt klimat trots att korrelationen mellan solaktiviteten och jordtemperaturen är uppenbar och fastslagen genom mätningar och naturvetenskapliga forskningsresultat som sträcker sig över betydligt längre tid än IPCC verkar ha begrepp om.
Vår jord har upplevt åtskilliga perioder av betydligt högre temperatur än dem vi talar om här och till och med högre än IPCCs värsta scenario. Senast häromdagen läste vi i samband med fyndet av ett ormfossil att man tvingats ompröva tidigare teorier och nu konstaterat att där har funnits perioder då temperaturen på jorden varit tio grader varmare än idag. Och vi lever ändå och frodas!
Och hur är det med havsnivån?
INQUA, som är det internationella havsforskningsinstitut som specialiserat sig på förändringar av havsytans höjd, har förutspått en variation mellan - 10cm och + 10 cm för det kommande århundradet. De senaste tio åren har ingen förändring skett alls som kunnat mätas. Mellan 1850 och 1970 steg havsytan med 10-11 cm som en följd av den naturliga solcykelvariationen och den därpå beroende uppvärmningen.
Hur är det då med den smältande arktiska isen?
Eftersom det är en förhållandevis tunn och flytande is, har den ingen inverkan på havsnivån. Glaciärer som t.ex. Kilimandjaros smälter inte p.g.a. "global warming" utan p.g.a. att regnskogarna huggs ner runt omkring vilket i sig förändrar det omgivande klimatet. Grönlands isar skulle kunna bidra med ett kraftigt tillflöde om de smälte, men inga sådana kraftiga effekter har kunnat uppmätas. Antarktis isar växer snarare till än smälter.
Inte ens IPCC talar de facto om några dramatiska förändringar av havsnivån. 1990 räknade IPCC md en höjning på 67 centimeter. För sex år sedan var bedömningen 48,5 cm och i den nu aktuella rapporten är uppskattningen 38,5 cm!
Det är väldigt långt från sju meter!
Till och med Klimatpanelen underkänner därmed en av de skräckscenarios som Al Gore trumpetar ut där han talar om 6 meters höjning. Det finns inget vetenskapligt godtagbart belägg för Gores idé härvidlag. Och då kan man ju ifrågasätta det vetenskapliga värdet av resten av hans story.
Mörner är inte ensam om sin uppfattning. För den som följde Vetenskapsradions vecka kring klimatfrågan i fjol framgick att ett flertal framstående svenska vetenskapsmän också omfattar denna ståndpunkt.
Professorn i Oceanografi vid Göteborgs Universitet, Anders Stigebrandt sade t.ex. om IPCCs senaste rapport: "Hopplock av osammanhängande kunskaper", "Långtgående slutsatser på dåliga grunder som uttnyttjas kallhamrat av sådana som Al Gore". Han menar också att det är lätt idag att få anslag för forskning som "stämmer" med IPCCs idéer medan de som vill granska kritiskt har svårare att finna finansiering. Hans uppfattning är att I-länderna använder klimathotet för att bromsa U-länernas utveckling.
Professor Vibjörn Karlén är en annan av "skeptikerna" och säger rent ut om Al Gore att han för en snedvriden debatt med många direkta felaktigheter. "Business istället för vetenskap".
Professorn i naturgeografi vid Geocentrum i Lund, Ulf Heldén sade att det är en myt som IPCC sprider att öknen brer ut sig. Tvärtom den växer inte alls vilket kunnat konstateras med satellitobservationer. Han menar att IPCC inte styrs av vetenskapsmän utan av politiker och tjänstemän som har egna agendor.
Så vad ska vi stackars okunniga lekmän tro? Tror vi på vad några dataknuttar låtit sina maskiner skissa upp så står vi inför en katastrof. Väljer vi däremot att tro på vad "förflutenheten" visar för oss om framtiden, blir bilden en helt annan.
En eländes kallperiod - en liten istid är illa nog. Men kanske är det så att de få extra grader som människan bidragit med i uppvärmningen ändå gör att den blir uthärdlig och låter oss bo kvar på våra breddgrader. Kanske är det i själva verket så att vi ska vara tacksamma för detta mänskliga påslag!
Följ gärna Klimatralisternas, Klimatkarusellens och Klimatsans sidor.
Och missa inte Professor Bob Carters briljanta föreläsning:
Läs även andra bloggares åsikter om klimatbluffen, global warming, klimatfrågan, klimatdebatten,
Är Obama verkligen President?
Ett av de säkert många rykten som är i svang är att Obama i själva verket är född i Kenya. Han har nämligen "bara" ett "Certificate of live birth" från Hawaii, men inget "Birth Certificate".
Och si! Det är faktiskt en enorm skillnad. För 12 dollar får man ut "birth certificate" för var och en som är född i USA, eftersom det är ett nationellt offentligt register. Men Obamas uppgifter är blockerade, så någonting hålls hemligt.
Ett av konstitutionens krav är att landets President måste vara minst 35 år och "natural born" amerikansk medborgare.
Att hans far var Kenyan har ingen betydelse så länge han själv fötts på amerikanska kontintenten (USA), eller en amerikansk besittning, en amerikansk militärbas eller till och med i en amerikansk ambassad. Han kan också vara född utomlands så länge båda föräldrarna är amerikanska medborgare.
Obamas födelseplats har inte kunnat bekräftats officiellt på ett tillfredsställande sätt.
Om han är född i Kenya kunde Gud själv ha röstat på honom utan att han för den skull kunnat bli Amerikansk President. Ingenting han gör som President skulle anses legalt.
Högsta Domstolen, med 8 av de 9 domarna, hade ett möte bakom lyckta dörrar med Obama alldeles innan han svors in som President. Mycket ovanligt!
Finns det en adekvat förklaring? Det vore att önska. Risken vore uppenbar att USA annars skulle stå inför en konstitutionell kris av oanat slag.
Och det vore ju i sig ett gott skäl om något att sopa detta under mattan!
Läs även andra bloggares åsikter om Barack Obama
"Det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta"
Tyvärr är det dock mer av rubrikens gamla citat som gäller i dagens Strängnäspolitik.
Vid gårdagens kommunstyrelsesammanträde (som föregicks av ett utomordentligt intressant seminarium som bl.a. berörde just tydlighet som ett viktigt inslag i politisk styrning) var huvudnumren två från fullmäktige återremitterade ärenden: skollokalsutredningen och hamnarrendeavtalet med Viamare ProMarina.
Fågelsången
Men först ytterligare ett prov på det dunkelt tänkta. Fågelsången i Mariefred. Det gamla vattenverket har tjänat ut och den vackert belägna fastigheten vid Gripsholmsvikens strand skall exploateras. Återigen valde kommunen att utlysa en tävling. En s.k. markanvisningstävling. D.v.s. man säger att här har vi ett markområde - vad skulle ni vilja göra med det? Och så förutsätts man som arrangör att välja det bästa alternativet och låta vinnaren köpa markområdet och utföra sitt förslag.
Givetvis hade man givit vissa förutsättningar från kommunen, t.ex. att den gamla vattenverksbyggnaden skulle bevaras, att man skulle titta på möjligheten med flytande boende, att allmänhetens tillgång till strandlinjen inte fick förhindras etc.
En fackmannamässig bedömningsgrupp tillsattes. De kriterier som skulle betygsättas var dels gestaltningen i förslagen och dels det ekonomiska utfallet för kommunen. De båda bedömningsgrunderna skulle väga jämt.
Åtta förslag kom in från olika tävlanden. Bedömningsgruppen föreslog ett förslag som vinnare helt utifrån den ekonomiska aspekten.
Vem som lämnat vilket förslag skall vara hemligt tills tävlingen avgjorts. Men efter en tid visste alla vem som lämnat vilket förslag märkligt nog. Att den politiska bedömningen därefter av naturliga skäl måste anses korrumperad av denna kunskap är självklart.
Av det skälet är det beslut kommunstyrelsen fattade helt följdriktigt. Man utsåg ingen vinnare av tävlingen.
Från mitt parti har länge hävdats att vår kommun inte är bra på att arrangera den här typen av tävlingar. Vi behöver bara peka på resultatet i Sjöviken och Jägmästaren. Fågelsången utgör därmed inget undantag utan snarare en ytterligare bekräftelse på att vi ska sluta med denna typ av markaffärer.
I tvälingen fanns ett enda förslag som på något sätt kunde sägas anknyta till den bebyggelsetradition som finns i Mariefred och som särskilt på denna plats vid stranden av infarten från sjösidan mot staden är en känslig fråga. Nummer 8, Fågelsångsviken! Enda felet med förslaget var den alltför låga exploateringsgraden som gjorde förslaget ekonomiskt mindre intressant för kommunen.
Mitt förslag har hela tiden varit att kommunen efter tävlingens avgörande skuile kontakta upphovsmännen till detta förslag och uppdra till dem att lägga till ytterligare en eller två huskroppar och sedan uppdra åt dem att genomföra det omarbetade förslaget. Då får vi en fin entré sjövägen mot Mariefred.
Förslaget innebar även ett mindre bryggtorg med några flytande villor. Dessa sköt inte på något störande sätt ut i vattnet utan blev till en liten udde i ett område som idag mest är vass.
Skollokalsutredningen
Sammanträdet hade föregåtts av en hel del kontakter mellan majoritet och opposition för att få till en samsyn i denna fråga.
Bl.a. hade v.ordf. i Barn- och Utbildningsnämnden, Helena Hallgarn ringt flera av oppositionens medlemmar och framställt det så som att man från majoriteten nu var beredd att helt tillmötesgå oppositionens förslag i frågan.
Detta förslag gick ut på att det beslut man nu skulle ta endast skulle omfatta samgruppering av högstadierna i Paulinska och Karinslund till Paulinska skolan fr.o.m. höstterminen 2009. Allt annat fick anstå tills den redan beslutade utredningen av de båda slutförslagen i skollokalsärendet slutförts och redovisats i april.
Döm därför om vår förvåning när det nya förslag som förelades kommunstyrelsen för beslut - som vanligt numera vid sittande bord utan chans till förberedelser - fortfarande omfattade den komplicerade beslutsmeningen om samordning till en F-9 -skola kallad Centrumenheten m.m.
Därutöver en ytterligare attsats om att upphandla ombyggnad av skolbyggnaderna hos Fastighetsbolaget samt att i övrigt avvakta utredningens förslag.
Lång debatt följde där oppositionen på nytt poängterade att man inte ville ha en F-9-skola. Där man på nytt var tvungen att upplysa majoriteten att Mariefreds skola inte längre är en F-9-skola sedan man delat den i två rektorsområden. Att man inte ville ha någon "Centrumenhet" men att man i övrigt utgick från att de samordningsfördelar som kan uppnås mellan Paulinska och Vasaskolan givetvis ska tillvaratas.
Efter ett antal ajourneringar hade majoriteten backat något och gick med på att ta bort ordet "Centrumenhet" och att byta ut "upphandla" mot att "begära underlag för" ombyggnader etc. men längre kunde man inte gå utan att få en krasch i de egna partierna enligt Jens Persson.
Då stod det klart att det inte kunde bli någon överenskommelse. Då vädjade några av oppositionens ledamöter till majoriteten att när vi nu var så nära varandra måst man då verkligen hålla fast vid F-9-frågan?
Lotta Grönblad begärde då ytterligare en ajournering. Kommunalrådet Tord Tjernström utbrast då "Men va' fan! Kör nu!"
Medan ordföranden klubbade ajourneringen ropade Lotta till de sina "Hörni,hörni, lyssna nu. Det räcker om vi tar bort F-9. Det ryms inom samordningen ändå".
Kommunstyrelsen kunde därmed ta ett beslut som kommer att stå sig i sin kärna, nämligen samgruppering av de båda högstadierna. Alla partierna tillstyrkte förslaget utom vi. Hélène Brodin Rheindorf hävdade med rätta att man inte ska fatta beslut om saker man redan fattat beslut om, d.v.s. har vi redan fattat beslut om en utredning av kostnader och barnkonsekvenser för de båda lagda huvudförslagen ska vi inte föregripa det utredningsresultatet genom att påbörja några åtgärder i de berörda skolorna. Hon röstade inte emot och reserverade sig inte, men tillstyrkte heller inte förslaget.
"Det dunkelt sagda..."! Vi lär få återkomma om tolkningen av meningen i andra punktsatsen "2.Samordna Paulinska skolan, Karinslundsskolan och Vasaskolan". Uppenbart finns här två uppfattningar om innebörden.
Hamnarrendefrågan
Här visade majoriteten upp sin nonchalans och maktfullkomlighet i full ornat! På senaste Kommunfullmäktige återremitterades ärendet sedan en stor mängd frågor ställts av fullmäktigeledamöterna.
Inte EN enda av dessa frågor tänkte man ens bereda. Kommunchefen upplyste oss om att om man önskade ytterligare beredning av ärendet skulle kommunstyrelsen isåfall fatta beslut om det nu. Kommunalrådet Björn Lind läste - efter att ha pressats - upp en mening som innebar att avtalet med ProMarina skulle kompletteras med en passus om Blå Flagg. Men detta var ett påpekande från en medborgare om ett bortglömt fullmäktigebeslut.
Men frågorna kring de nuvarande bryggornas ev. framtid eller framförallt de båda stora frågorna: hur dagens ekonomi såg ut i detalj kring de områden som skulle utarrenderas resp. om man på något sätt i avtalet kunde binda upp de investeringar i 15-20-miljonersklassen som arrendatorn påstås ha för avsikt att göra - dessa frågor tänkte inte majoriteten ens lägga en månad på att bereda och besvara.
Nu var det bara att tuta och köra! Ångvälten är lös! Eller som den gode Ebbe Ollman berättade om att man en gång i Östersunds studentkårs (korrigerat efter kommentar nedan) styrelse använde sig av "Socker-Connys" replik om "Järnrör" som beskrivning av den typ av överkörningstaktik som majoriteten här demonstrerar.
Ett snabbt överslag gav vid handen att den minimiarrendesumma som avtalsförslaget anger motsvaras av de intäkter som kommunen idag redan har från de småbåtshamnar och de båda gästhamnar som överlåtes. Därutöver har kommunen intäkter från sjömack, bodar och restauranger. Med tanke på att kommunen nu ska investera ytterligare en miljon i muddring och bidrag till utbyte av bryggor m.m. - hade det då inte varit rimligt att höja ambitionsnivån något när det gäller arrendet?
Man hade också från fullmäktige velat ha en klausul i avtalet som reglerade möjligheterna till oskälig höjning av hamnavgifter.
Ett duktigt och kreativt kommersiellt företag kan med enkla medel tillse att den verksamhet som kommunen har rätt till insyn i aldrig ger mer än minimiarrendet stipulerar. Jag säger inte att det blir så, men kommunens avtal ska aldrig ens ge möjligheten till en sådan tolkning.
Jag har i såväl KSAU som tidigare KS och KF kritiserat tillkomsten av detta avtal och hur det ser ut. Det vimlar av otydligheter och rena felaktigheter. Björn Lind hävdar med en dåres envishet att avtalet "är granskat av jurister", trots att jag talat om för honom att den enda jurist som kommunen anställt just för att granska att de avtal som kommunen träffar med externa parter ska vara vattentäta och fullständigt korrekta, nämligen vår kommunjurist, inte sett avtalet förrän det var färdigförhandlat och förelades Kommunstyrelsen första gången.
Jag har vidare förstått att kommunkontoren i stort sett aldrig begär hans hjälp utan att hans tid mest upptas av att korrigera alla felaktigheter som görs. Var det så vi tänkte när han anställdes? Svar - nej!
De som får bära konskevenserna - är inte de turister som kommer att nyttja de hundratal gästhamnsplatserna och som majoriteten så omhuldade i debatten utan - det kan bli alla de över 570 båtägare i kommunen som under femton-tjugo år framåt inte kan vända sig till kommunen och klaga och inte heller har någon annan hamn att flytta till.
Återigen tecknar kommunen ett avtal som kommer att bli föremål för tolkningar. Som inte är klart och entydigt. Som är det dunkelt skrivna!
Läs också på Margit Urtegårds, Maria von Beetzen och Dag Brembergs bloggar om gårdagsmötet.
Nu också i microbloggosfären!
Barack Obama lär ha vunnit sin presidenttitel (om han nu har gjort det?) genom sitt microbloggande på Twitter. Att det har ett otroligt genomslag och börjar få det också här i Sverige, fick vi lära oss på ett intressant seminarium i lördags under Kristdemokraternas kommun- & landstingsdagar i Örebro.
Jag återkommer om Obama verkligen är president eller ej, och om Örebrodagarna och om dagens Kommunstyrelsesammanträde som föregicks av ett lika intressant seminarium kring styrning av kommunal verksamhet och kommunala bolag.
Titta gärna in på min microblogg . Där kommer jag att lägga in kortare texter och notiser.
Carl Larsson - unika etsningar
"Modell på stol/Nakenstudie" H&H nr 112 Neergaard nr 1678
Etsningen ovan utförde Carl Larsson 1916. Den baserades på en oljekritteckning han gjort där modellen dock saknar "hattskrållan" på huvudet utan har håret bart och lått uppsatt.
När han arbetade med etsningen hade modellen heller ingen hatt. Det första avdraget han gjorde av den färdiga plåten där hatten alltså saknas är känt i ett enda exemplar (Neergaard nr 1677) och avdraget bär en dedikation till dåvarande chefredaktören för DN, Beyron Carlsson.
Vid något senare tillfälle, men innan han dog 1919, kom Carl Larsson uppenbarligen på idén med hatten och kompletterade plåten. Den färdiga upplagan trycktes inte förrän efter konstnärens död och dödsbosignerades då "KL" (Karin Larsson).
Jag vore mycket intresserad av att få veta på vilken vägg den unika etsningen utan hatten hänger idag. Har någon sett den så hör av Er.
"Teresa Vitti" etsning av Carl Larsson 1888-89. H&H nr 11 Neergaard nr 377
"Teresa Vitti" är en etsning som Carl Larsson arbetade med 1888-89 i Paris. Den är känd i två upplagor och räknas bland Carl Larssons bästa grafiska verk. Den finns dessutom i ett unik mellanstadium, känt i ett exemplar (se bild), signerad "C.L." och märkt "R.R."
Även denna etsnings vidare öden är jag intresserad av. Hör av er den som vet något.
