Mats Werner

Karl IXs begravningskrona. Ett lysande exempel på inledningen till Sveriges storhetstid när kungen t.o.m. begravdes med en fullt "bestyckad" krona och inte blott en enkel kopia.

Denna krona har varit på värdsturné och förekommit på affischer i alla världsdelar. Bilden ovan är från omslaget på katalogen för Victoria & Albert Museums stora utställning "Princely Magnificence", där vår krona utgjorde utställningens höjdpunkt.

Denna magnifika och unika pjäs - ett av vårt lands största sevärdheter - exponeras idag smått i skymundan uppe på ett klädskåp i sakristian i Strängnäs Domkyrka.

 

På Silvergenerationens site pågår en diskussion kring "den kungliga förlovningen" där jag skrev så här:

"Min glada nuna ovan härrör från det faktum att jag ju är fullblodsmonarkist. Har nog varit det sedan pappa satte Walter Scotts Ivanhoe i mina händer och jag sedan såg filmen med Elisabeth Taylor och Robert Taylor! Det var grejer det! Anthony Andrews! Pheeww! Vilken mes! För att inte tala om den anemiska Lysette Anthony. Patetisk. Olivia Hussey kunde dock matcha Elisabeth Taylor och James Mason som Isac of York i den nyare versionen var lysande."

Samtidigt hade jag förberett ett inlägg kring den tänkta nya marknadsföringsorganisationen för Strängnäs och Mariefred kallad "Skyltfönstret" där jag ånyo ville puffa för Strängnäs verkliga dyrgripar som idag känns lite undanskuffade och framförallt väldigt okända i vårt eget land, nämligen Karl IXs och Drottning Kristina (den äldres) begravningsregalier. Men inlägget kom att svälla till en rojalistisk krevad kring kungliga kronor som följer här:

 

Elisabeth den II kröntes till Drottning i London 1953. Jag var mitt inne i mitt Ivanhoe-liv och slukade allt jag kunde komma över om denna praktfulla ceremoni. Tre år senare bodde jag i London en sommar. Jag var 13 år och det var min första utlandsvistelse. Första månaden fanns min äldsta syster på plats i familjen där vi bodde som s.k. paying guests, men sedan var jag fri! Familjen hade tagit emot mig som undantag eftersom syrran bodde där. Annars tog man endast lite äldre flickor och jag lämnades därför utan alltför besvärande övervakning.

 

Drottning Elisabeth II krönes i Westminster Abbey vid en sagolik och praktfull ceremoni vars hela symbolik kommer att bli okänd för kommande generationer vilket jag upplever som tragiskt ur historisk synpunkt.

 

Gissa om jag lärde mig London. På den tiden kunde man ju röra sig säkert där - eller var det bara jag som var otroligt naiv och dumdristig? Förmodligen det senare.

Alltnog - med mitt intresse i åtanke, så var det givetvis de byggnader och museer med kunglig anknytning som jag ägnade större delen av min uppmärksamhet.

Främst kanske kröningskyrkan Westminster Abbey (Gissa om jag kunde svara på "På Spårets" fråga om var "Edvard Bekännarens sten (Stone of Scone)" förvaras! Under sätet på Edvards över 700 år gamla kröningstron i Westminster Abbey). Stenen symboliserar Englands herravälde över Skotland och det är inte för inte som den engelske monarken sätter sig på den skotska stenen när han - eller hon - kröns.

Men också givetvis Towern - där de kungliga regalierna förvarades.

 

Min uppfattning om dessa ting var mycket svävande fram till den sommaren. Jag hade nog inget begrepp alls om vad de innebar, vilka regalier som fanns i Sverige och givetvis inte en aning om andra länders kronjuveler.

Men nu lärde jag mig! Det fanns nog till slut inte en ädelsten jag inte visste var den satt.

 

Här ser vi några av de Engelska kronjuvelerna. Till kronjuveler brukar räknas krona, äpple, spira, svärd, ring, smörjkanna, mantel, handskar, banér och ytterligare några ting. Här nedan ska endast kronor behandlas. Och då endast kungliga slutna kronor. D.v.s. alla öppna prins/furste- och prinsesskronor berör jag inte.

 

Den första kronan jag lärde mig utantill var givetvis den vi ser på bilderna ovan och nedan: S:t Edvards krona. Gjord för Charles II på 1600-talet. Den har senare kommit att användas som kröningskrona. D.v.s. den används i princip endast vid själva kröningstillfället medan kungen / drottningen vid andra tillfällen bär andra kronor.

Detta hänger bl.a. samman med dess vikt. Den väger en hel del.

 

Jag gjorde till och med en "exakt" kopia i kartong som guldmålades och förseddes med allehanda mer eller mindre äkta juveler. Denna krona lånades sedan vid ett tillfälle ut till en av Stockholms gamla ordenssällskap för att "förgylla" installationen av en ny Stormästare. För detta belönades jag med medaljen "Stundande skördar, mödornas lön"! Ännu har jag inte sett till den där "lönen"!

 

S:t Edvards krona.

 

Omedelbart efter kröningens avslutande byter numera monarken till den lättare Imperial State-kronan.

 

Imperial State Crown. Den röda rubinen är "Svarte Prinsens rubin". Nedanför sitter den näst största av "Afrikas Stjärnor". I korsets mitt sitter "Edvard Bekännarens safir".

 

Imperiekronan gjordes 1838 för Drottning Victoria och innehåller sammanlagt 3.095 ädelstenar.

 

Indiska Imperiekronan gjordes i början av 1900-talet och är exempel på en annan form. Oerhört elegant och lätt. Bars av den brittiske regenten då han/hon vistades i Indien som kejsare.

För Drottningmodern Elisabeth gjordes denna vackra korskrona (t.v.) vars främsta juvel är den berömda "Koh-i-noor-diamanten"

Även den gamla änkedrottningen Mary fick en egen krona (t.h.) i början av 1900-talet. Lika elegant som den Indiska Imperiekronan och den gjordes säkert just för att matcha den kronan när kungaparet uppträdde tillsammans.

Den gamla Drottning Victoria fick för sig att göra en egen liten krona (t.v.) som satt som en liten klutt högst upp på skulten. Den här kronan är nog inte mer än ca. 20 cm i diameter.

Till höger en Krona som gjordes för Mary of Modena, gift med Kung James II någon gång på 1660-talet.

 

Charles IIs krona (en av dem!) från 1661, George IVs från 1821, Drottning Charlottes från 1761 och Drottning Alexandras från 1902. Samtliga berövade sina ädelstenar och juveler och överförda till British Museum.

 

Sommaren 1956 då jag således var i London och hade uttömt till och med British Museum för att se de uttjänta kungakronor de har där satte jag mig på nattåget till Edinburg för att också bese den Skotska kungakronan i Holyrood Palace.

"Satte mig" är rätt uttryck för jag satt i mittplatsen i en sittkupé för sex personer och sov stora delar av resan på tvärsen i min stol med huvudet på det ena armstödet. Kom fram i arla morgonstunden och vandrade i det svaga morgonljuset upp mot det gamla skotska kungapalatset. Säkert föreställde jag mig Riddar Wilfred of Ivanhoe sprängandes fram på sin svarta hingst på de gamla gatstenarna.

De skotska regalierna är långt ifrån lika omfattande som de brittiska. Ser man till ädelstenarna är den skotska kronan verkligen den "fattiga kusinen" med sina bergkristaller, topaser, karbunkler och ametister. Inte en diamant eller rubin så lång ögat kan nå.

Men det den saknar i strålglans tar den igen i ålder. Den "gjordes om" 1540. D.v.s. den är sannolikt mycket äldre. Sir Walter Scott ansåg att vad som skedde 1540 var att man förvandlade kronan från en äldre öppen typ  (den sort Prins John brukar ha på sig i Ivanhoe-filmerna) till en sluten "modernare" form av kungakrona med de fyra bågarna som förenades i världsäpplet och kröntes av det kristna korset.

 

Den skotska kungakronan som på James Vs order "moderniserades" 1540.

 

Den skotska kronan har en definitiv släktskap med vår svenska kungakrona.

Erik XIVs krona. Vår svenska nationalklenod. Utförd av holländaren Cornelis ver Weiden 1561.

 

Fram till 1970 var det väldigt få svenskar som överhuvudtaget hade haft möjlighet att se våra svenska riksregalier. Senaste gången de användes för att kröna en konung var då Oscar II blev kung.

Han son Gutaf V beslöt sig för att avstå från kröning och det har även hans efterträdare gjort. Följden blev att dessa praktpjäser endast togs fram och lades på hyenden (speciella dynor/kuddar) på ömse sidor om Kungen då denne tillträdde resp. vid de Högtidliga Öppnandena av Riksdagen så länge dessa skedde i Rikssalen med stampande soldater iklädda Karl XII-uniformer och med hovets damer på Slottsläktaren iklädda den Svenska Hovdräkten alt. djupa sorgdräkter om det rörde sig om ett nytt kungatillträde.

I övrigt hölls alla dessa föremål väl skyddade i kammarkollegiets  skattkammare i Slottet, i enlighet med 1594 års instruktion, fram till 1907 då de överfördes till Riksbankens säkra valv. Endast de kungliga hovjuvelerarna hade ynnesten att få se regalierna då de en gång om året togs fram för putsning och rengöring. 1938 gjordes ett undantag då det anordnades en Regalieutställning på Kungliga Livrustkammaren som då var inrymd i Nordiska Museets stora entréhallar. Utställningen skedde till förmån för Gustaf Vs Jubileumsfond och för Svenska Röda Korsets nationella verksamhet.

Sedan låstes föremålen in igen för att först 1970 åter - och nu permanent - kunna beskådas av allmänheten i de särskilt iordningställda skattkammarrummen i Slottskällaren.

Men även Sverige har fler slutna kronor. Framförallt sådana som gjorts för drottningar.

 

Maria Eleonoras krona gjord av Ruprecht Miller år 1620. Märk den guldbroderade sammetshatten. En motsvarande gudlbroderad hatt fanns även i Erik XIVs krona från 1600-talet och fram till vår tid då kronan återfick en ren sammetshatt.

 

Även Adolf Fredriks gemål Lovisa Ulrika försåg sig med en egen krona utförd av en svensk guldsmed, Andreas Almgren 1751. Den är också av en mindre typ.

 

När sedan våra konungar och drottningar till slut lades till den eviga vilan var det vanligt att det gjordes enklare guldkronor som sattes på det kungliga liket i kistan. Kanske  till och med en krona man snodde från någon Kristusstaty likt den som ligger i Erik den Heliges relikskrin i Uppsala Domkyrka.

 

Men ingen lär ha haft en så ståtlig begravningskrona som Karl IX. Den bildade höjdpunkten på renässansens strålglans - och står idag undanskuffad uppe på ett klädskåp i Strängnäs Domkyrkas sakristia.

Karl IXs begravningskrona utförd av Anthonius Groth 1611. Kronan avlägsnades från kistan 1830

 

Drottning Kristina (den äldres) begravningskrona från 1625 som även den avlägsnades från kistan 1830.

På Gustaf II Adolfs direkta instruktion var svart emalj den enda dekorationen på kronan som idag exponeras i Strängnäs Domkyrka tillsammans med kungaparets alla övriga begravningsregalier.

Monarkin är vad som gör dessa praktföremål till levande och betydelsefulla nationalklenoder och ingenting som står undanstoppat i något dammigt museum (även om just dessa begravningsregalier kanske är lite undanskuffade...).

Litteratur:

Rudolf Cederström: "De svenska Riksregalierna", Stockholm 1942

Rudolf Cederström: "Regalieutställningen" Stockholm 1938

Lawrence E Tanner: "The Coronation Church" London 1956

Martin Holmes: "The Crown Jewels" London 1949

Her Majesty's Stationary Office: "The Crown Jewels" Official Guide 1956

Her Majesty's Stationary Office: "The Crown Jewels" Official Guide 1968

W D Collier: "The Scottish Regalia" Edinburgh 1951

Stig Fogelmarck: "Skattkammaren" Strängnäs 1970

A G Somers Cocks m.fl. "Princely Magnificence" London  1980

Mats Werner: Föredrag Stockholm 1958