UPPDATERING AV "N-ordet PETTERSON"!

Registerkortet för Pierre Louis Alexandre i Katolska Församlingens arkiv i Riksarkivet.
 
Ser att det återigen var länge sedan jag uppdaterade situationen beträffande konstnärsmodellen som kallades "Negern Petterson" och som i verkliga livet hette Pierre Louis Alexandre. I vart fall var det så namnet skrevs på registerkortet i Katolska Församlingen. Själv skrev han Pierre Louies.
 
Ni som följt det jag, Martin Stugart och andra skrivit om denne man, minns måhända att jag började skriva en bok om honom. Och att jag har och hela tiden har haft kontroverser med människor från alla håll beträffande mitt användande av det namn som han gick under som konstnärsmodell och som utgör namn på flera av de målningar han stod modell för. Ett namn som av många idag betraktas som närmast spetälskt. Det är ju inte ett ord som jag använder i dagligt tal, men om jag skriver om konstnärsmodellen kan jag inte gärna kalla honom för Svarte Peder, som var det namn han gick under som hamnarbetare. Och frågan är om det är bättre. På det ovannämnda registerkortet i katolska församlingen har registratorn skrivit "(neger)" efter namnet. Som ni märker gör jag vad jag kan för att i texten inte reta upp dessa lättkränkta genom att i görligaste mån undvika ordet ifråga. Jag tänker inte utveckla mina bevekelsegrunder för att använda detta svenska ord ytterligare här, utan hänvisar till det kapitel i den kommande boken som kommer att avhandla just detta ämne.

Den kommande boken ja, det är ett arbete jag bedrivit till och från under många år nu. Tidvis med långa pauser. De senaste tre åren har jag helt och hållet tvingats lägga arbetet åt sidan p.g.a. att jag fick åta mig först uppdraget som god man för en åldrad kusin som behövde mitt stöd och som avled förra sommaren vilket innebar att jag istället fick fungera som boutredningsman och testamentsexekutor. I slutet av våren kunde jag delta vid det slutliga arvsskiftet och överlämna det icke föraktliga arvet i form av en stiftelse till Kungliga Operan för förvaltning som en stipendiefond för unga talanger inom operans värld. Lite uppstädning efteråt och vila innebär att jag nu åter är beredd att sätta mig med bokprojektet. Denna uppdatering av läget får betraktas som en inledning.

Det har ju faktiskt hänt en del sedan jag rapporterade läget senast för två år sedan. Bland annat kan jag redan nu korrigera de två akvarellerna som i mitt senaste inlägg redovisades som del av katalogen över verk med modellen "Petterson": av Carl Fredrik von Saltza resp. Herman Lagercrantz. Efter noggrannt övervägande och forskning kring de båda konstnärernas förehavanden tidsmässigt har jag nu kunnat avfärda båda två såsom "Petterson-verk".
 
Carl Fredrik von Saltzas respektive Herman Lagercrantz franske modell. Målade i Paris 1882-83.

Redan från början hade jag lite svårt att få anletsdragen på den fina akvarellen av von Saltza (som jag fotograferade hos ägaren i Skåne för många år sedan) att stämma med den bild som övriga kända och dokumenterat riktiga verk ger av hur Pierre Louis Alexandre såg ut. von Saltzas bild visar en desillusionerad, resignerad och avtärd person, vilket inte alls stämmer med ens hans egen kända helbild av "Petterson" från akademitiden några år tidigare. För det var ju så att vid detta tillfälle så trodde jag mig känna till två målningar av von Saltza föreställande "Petterson". Den ena en akvarell i helfigur fullt signerad och från akademitiden. Den andra en oljemålning med modellen (fullt igenkännbar) iklädd samma storväst som på helfigursbilden samt en röd fez, men blott sigerad vS. Min oreflekterade tanke blev då att inte bara bilden med fez utan också den signerade "trötta akvarellen" borde kunna vara en "Petterson" kanske från ett senare återbesök i Sverige.

Lagercrantz å sin sida, gick aldrig på akademin. Men hans bild visar större om ock ej fullständig överensstämmelse med "Petterson". Men klädsel och huvudbonad gör det helt klart att dessa båda akvareller tillkommit samtidigt. Genomläsning av Herman Lagercrantz synnerligen intressanta memoarer och kontakter med hans ättlingar visar dock att enda gången Lagercrantz och vännen von Saltza målade ihop var under året i Paris 1882-83 efter von Saltzas akademitid, och därmed fick olikheterna sin förklaring, modellen var helt enkelt inte Pierre Louis!
 
Ida von Schultzenheims målning av "Petterson".

I samband med detta blev jag plötsligt lite tveksam till min attribuering av oljemålning av "Petterson" i röd fez. Påhejad av en av mina "supporters" i Göteborg  gjorde jag en närmare besiktning av och en ordentlig analys av hur von Salza signerade sina verk. Därvid fann jag att signaturen "vS" på oljemålningen stämde bättre överens med hur konstnärinnan Ida von Schultzenheim signerade! Supportern hade nog rätt. Jag måste erkänna att min första bedömning starkt kan kritiseras då den grundade sig på mycket förutfattade meningar om att kraftfullheten i signaturen mer antydde en man än en kvinna. Fy mig!

Jag har således också omkatalogiserat detta verk till att vara utfört av Ida von Schultzenheim och ingen annan. Detta innebär att vi då bara känner till en målning (Nr. 3) som Carl Fredrik von Saltza gjort av "Petterson" och inte tre!
 
Nils Asplunds "Petterson"
 
Vad har så i övrigt hänt? Det har faktiskt dykt upp ett par ytterligare målningar föreställande "Petterson". Ett fint ansiktsporträtt målat av den för mig helt okände men gode Eskilstunakonstnären Nils Asplund, som bjöds upp från utropets fullt rimliga pris 1500 SEK för att sluta på häpnadsväckande 24.500 SSEK!!

Var det den så kallade "Petterson-effekten"? Trots att den inte bjöds ut med någon referens till "Negern Petterson" vilket t.ex. Lagercrantz-målningen gjorde. Den har fått nummerr 37 i min katalog.
 
"Petterson" iförd den mundering som återfinns på bl.a. Ingeborgs Westfelt-Eggertz båda målningar. Samma utstyrsel men utan skjorta bar han också på de tidigaste kända helfigursmålningarna gjorda av Oscar Björk och Edward Forsström. Även på det lilla porträttet i Uppsala Museums ägo målat av Georg Arsenius d.y. bär han denna turban med tofs.

En som inte heller hade någon sådan referens lyckades jag själv smyga till mig. En fin men osignerad akvarell, samtida med de bilder jag tidigare visat här på bloggen av Ingrid Westfelt-Eggertz (N:is 28 och 30) och Georg Arsenius (Nr 26). Denna akvarell hade gjort en utflykt till spanska solkusten med en svensk ägare och omramats därnere. Därefter kom den hem med dödsboet och såldes här. Utan någon information från säljaren och med gallerietiketten från Altea, så bjöds den ut som "Man i turban" och kunde således utan "Petterson-effekt" inropas till ett rimligt pris. Även denna hjälpte mig Helen Skinner att frilägga från passepartoun, dock utan att vi fann någon signatur. Däremot ett par fina små studier av körsbärsblomkvistarpå baksidan. Denna bild som således är utförd av en okänd konstnär, har fått nummer 38 i katalogen.

John Bauers magnifika bild av "Petterson" från 1903. Alexandres sista posering på Konstakademien. Två år senare dör han av sin tuberkulos på Serafimerlasarettet.
 
I samband med en helt annan konstfråga som rörde ett verk av John Bauer, hade jag kontakt med författaren till en bok om John Bauer, som fick syn på mina skriverier om "Negern Petterson" och som berättade att också John Bauer hade målat en sådan bild. Den kallades inom familjen Bauer för "Moren". Jag fick också några dåliga fotografier av målningen som jag kunde konstatera var utförd vid Alexandres sista "sittning" 1903 i rollen som "Haremsväktaren". Alltså samtida med de två tidigare kända verken av Alex Kleimer (Nr. 17) och helfiguren av Gunnar Börjesson (Nr. 10), liksom av det enda fotografi Konstakademien har av "Petterson", som är taget i samma vinkel som John Bauers. Senare fick jag kontakt med ett brorsbarn till John Bauer och genom vederbörande också med den nuvarande ägaren som skickade mig ett bättre foto.

En "Petterson" av Carl Larsson hade varit roligt, men det hoppet har jag gett upp efter att i många år genom olika föreståndare på Carl Larssongården och kontakter med ättlingar till Karin och Carl ha sökt. Faktum är ju dock att Carl Larsson lämnat akademien innan "Petterson" började som modell. Men den jag har av Karin Bergöö är ju inte fy skam! Inte heller Bruno Liljefors verkar ha deltagit vid någon modellsejour med "Peterson". En ättling till Liljefors är en god vän och årsbroder. Denne har letat i släktens gömmor och inte kunnat återfinna något.
 
Däremot har jag fått kännedom om en "Petterson-målning" som konstnären Johan Åkerlund gjorde under sin akademitid. Målningen hängde i Pappas advokatkollega och -partners hem men såldes av dennes barn långt senare via en bekant konsthandel sedan modern dött. Jag har dock inte lyckats få besked från konstshandeln om var den har hamnat och har inte heller något foto. Men den har fått nummer 40 i katalogen.

 
En av de kanske roligaste sakerna som hänt var dock återfinnandet av ett av de första konstverken med Alexandre som modell som jag blev medveten om redan under min första "Petterson-letarperiod". Efter det att min Karin Bergöö-målning av "Petterson" varit utställd första gången i det Bergööska huset i Hallsberg så kontaktades jag av dåvarande föreståndaren för konstnärshemmet Tallbo utanför Sandviken, Sigge Lindvall. Tallbo var konstnären Ecke Hedbergs hem och där fanns en fin "Petterson-målning", samtida med bl.a. den av Oscar Björk som Nationalmuseum visade vid utställningen som kallades "Främlingen i Konsten" (trots att den hette något annat..). Men Sigge skickade mig dessutom en fotostatkopia av ovanstående bild ur en katalog från Konstakademien, där en byst kallad "Zambo" av Verner Åkerman avbildades. Alldeles uppenbarligen en "Petterson", men var fanns den? Detta har varit – och är än en – väl förborgad hemlighet. I våras dök dock bysten upp, nu utan sin sockel, på en online-auktion med det också mycket rimliga utropspriset på 2.500 SEK. Slutpriset blev dock efter en rafflande slutstrid, otroliga 43.200 SEK! Här kan man sannerligen tala om en "Petterson-effekt".
 
Den återfunna terracottabysten "Zambo" av Verner Åkerman. Dock utan sockel.

En fantastiskt vacker byst är det och jag undrade givetvis vem som ropade in den. Min vana trogen skickade jag till auktionshuset för vidare befordran till köparen, historien om "Petterson" och min koppling till den och min önskan om en kontakt för att kunna veta var bysten finns inför en framtida utställning. Dock hörde jag ingenting förrän det plötsligt helt nyligen dök upp en notis på Nationalmuseums Instagramsida som omtalade att man lyckats förvärva bysten ifråga! Detta var både glädjande och lugnande! Det blir därmed också Nationalmuseums första egna konstverk med denne konstnärsmodell.

Nationalmuseum ryggade säkert för att använda modellens alias och säkerligen var väl inte skulptören Åkermans egen namngivning så mycket mer politiskt korrekt idag. Så istället valde man att helt enkelt presentera den nyförvärvade bysten som ett porträtt av Pierre Louis Alexandre, troligen för att göra den mer rumsren! Visserligen upplyser man i en förklarande text att det är fråga om en genrebild, ett "karaktärshuvud" vars syfte inte var att vara ett porträtt av en speciell person.

Som sagt glädjande att bysten är återfunnen och att den slutligen hamnat på det bästa tänkbara stället!

 
 

HÅLLBARHET och ÅTERBRUK i PRAKTIKEN?

 Här sitter jag och min morfar Arvid Hardt i en av de gamla fåtöljerna i mitt föräldrahem. Fotot är taget under mitt första levnadsår och morfars cancer har redan satt spår. Han avled när jag var bara ett år och fyra månader. Fåtöljen var klädd i ett slitstarkt grönblått shaggliknande tyg. Eftersom morfar var textilgrosshandlare så kan jag nog utgå från att det var kvalitet i tyget.

 Här sitter syster Karin i en av de båda fåtöljerna på Kaplansbacken i det hem där Mamma och Pappa flyttade in då de gifte sig 1933 och där Mamma bodde kvar till sin död 2011 (Pappa dog 1972). Idag bor min syster Brittmarie och hennes make där.
 
Pappa var advokat och skattejurist men han var också mycket road och kunnig när det gällde gamla ting och inte minst möbler. Inte för inte var han i sin advokatgärning mångårig ombudsman och sekreterare i Stockholms Möbelhandlarförening och i Sveriges Möblehandlareförbund.

Under min uppväxt fick vi också lära oss att det mesta man köpte var för livet. Där fanns inget slit och släng. Trasiga strumpor stoppades, kläder lagades. När de inte längre gick att laga, klipptes alla knappar bort och återanvändes på andra kläder, plaggen revs i remsor och användes för att putsa fönster, mässing, silver etc.  Utjänta tandborstar användes likaså vid silverputsningen. Äldre ärvda järnstekpannor vårdades ömt. De fick aldrig diskas i vatten utan skulle torkas rena och sedan återfettas. Kläder ärvdes mellan syskonen. Min första kostym ärvdes från en gammal avliden farbror och syddes om för att passa mig. Tyget var suveränt skönt, snyggt randat och oslitet. Och den hade en märklig stor innerficka på kavajens ena sida. En ficka som jag fick stor glädje av då ett större ölglas under ungdomstidens "sturm und drang" skulle medtagas från Sternbräuhaus i Saltzburg på 60-talet (torde vara preskriberat...). Glaset doldes fullständigt och höll i kavajfickan och det håller och brukas än idag (vilket troligen inte varit fallet om jag inte "räddat" det....).

Då ärvdes kläder som sagt från äldre till yngre. Idag är det tvärtom. Jag är idag iklädd en underbart skön skjorta som vår son köpte för ca. tjugofem år sedan av märket Gant. Det är inte den enda jag "ärvt" efter honom när han i ungdomligt oförstånd och missriktad tidsanda tänkte slänga dem efter att ha tröttnat på dem. Den ena efter den andra har sedan slitits ut av mig. Hustrun har vänt på kragar och manschetter, men med tiden har hans och mina kroppar divergerat och därmed hans skjortors töjningsmöjligheter så nu kommer inga skjortor den vägen till min garderob. När den jag har på mig slutligt passerat det möjligas åtgärdsgräns, så får jag nog börja köpa nytt!!!
 
 En av fåtöljerna i hustruns och mitt första egna hem på Wallingatan 32 i Stockholm. Här omklädd av hustrun med ett vackert Morristyg.
 
Åter till Pappa! Han ogillade att göra sig av med saker. Det var en ärftlig genetisk gåva. Särskilt som han hade möjligheter att lagra saker. När Mamma en gång sade att "nu får det vara nog Einar! Nu kommer det inte in en sak till här om inte något försvinner samtidigt", så gick han till sin gode vän och hyresvärd Anders Sandrew och bad om ett vindskontor till! Men han ägde också ett par fastigheter som erbjöd lagringsmöjligheter. Något som hustrun och jag utnyttjade till fullo när vi 1967 satte vårt egna första bo. Utöver ett skötbord när det var dags för första barnet och en TV, tror jag inte vi behövde köpa en enda möbel! Vårt hem bestod av saker från mormors och morfars hem, från en äldre släktings hem och huvudsakligen från mina farföräldrars hem. Även de båda grönblå fåtöljerna från Kaplansbacken kom med den ena efter den andra. Den som syns på bildens mitt ovan, hade då  klätts om av hustrun i ett Morristyg. Den andra fåtöljen stod då t.v. kvar på sin vind. Den var lite speciell eftersom Pappa låtit tillverka den till sin studielya där ytan var knapp och han både ville ha en skön fåtölj att sitta och läsa i men som också kunde fungera som arbetsstol vid studiesekretären. Den var alltså lite högre i sitsen än normalt och lite rakare. Jätteskön att sitta i. Kan tänka mig att hans svåger Tom Björklund kan ha varit behjälplig med tillverkningen eftersom denne hade tillgång till NK:s möbelverkstäder.
 
Här står fåtöljen på Strömsborg, ett gammalt hemman som blev vårt första hem utanför Mariefred 1970-1980.


Så flyttade vi till landet utanför Mariefred efter tre år och så småningom ville vi ta hem också den andra fåtöljen. Men jag gissar att det då inte längre gick att få fram samma färgnyans på tyget så att också den andra fåtöljen kunde få samma klädsel och till slut blev det istället ett nytt Morristyg som hustrun klädde om båda fåtöljerna med. Och de hängde med också under ett par år i gamla Trädgårdsmästarbostaden vid Åkers Styckebruks Herrgård för att sedan hamna i biblioteket vid Strandvägen i Mariefred.
 
 
I biblioteket på Strandvägen 1 i Mariefred där vi bodde mellan 1981 och 1991. Här har de båda fåtöljerna ett ljusare Morristyg och kappor liksom tidigare för att ge intryck av att de hör ihop trots att det är två ganska olika fåtöljer.


Där slets de på ordentligt och i slutet av 80-talet var det åter dags för omklädsel. Denna gång blev det ett fantastiskt gammalt möbeltyg med beige botten och ett rostrött "prickmönster". En stor rulle som jag funnit väl inslagen i ett av föräldrarnas vindskontor när dessa skulle tömmas för att göras om till bostäder.
 
Här sitter en av våra mångåriga leverantörer med fru på besök i Mariefred i slutet av 80-talet.

 
Och här står de i biblioteket på Kumla Gård. Kapporna försvann vid den senare omklädseln. Kanske räckte inte rullen, kanske tyckte vi att det var enklare att städa?

Detta tyg visade sig oerhört slitstarkt men trots detta så fick det bli en omklädsel till under de tjugo åren på Kumla Gård. Även till det räckte tygrullen men sedan var den slut. Och så småningom insåg vi att också fåtöljerna i sig var "slut". Vi beslöt oss för att inköpa ett par nya fåtlöjer. Men vad skulle vi göra med de gamla? Även vi hade då lagringsmöjligheter. Vi hade sålt företaget och vår stora lada som till stor del var isolerad och användbar erbjöd möjligheter att skjuta på avgörandet, så där hamnade de båda fåtöljerna.
 
Fåtöljerna åter upplagrade!

2016 beslöt vi att sälja gården och flytta tillbaka till Mariefred. Mycket såldes, slängdes och lämnades till välgörenhet. Vi höll gårdsauktion och körde lassvis till soptippen. Lions och Tolv Korgar hämtade det som var kvar.

Men fåtöljerna då? Vi våndades och ville inte skiljas från dem! Istället beslöt vi att låta stoppa om dem hos en tapetserare. Vi körde dem till en av Sveriges i särklass mest erfarna tapeterare, Gunnar Nicklasson som har sin verkstad i den anrika gamla Byringe Gästgifvaregård med anor från 1500-talets skjutshåll. Men en egen källa som rinner under huset och som användes till Gästgifveriets ölbryggning, kylning av drycker etc. Gunnar – som en gång tidigare hjälpt oss med att stoppa om en soffa från svärföräldrarna – visade mig källaren med luckan ner till den förbirinnande källådern.

Hans ljusskylt på verkstadsflyglen är röd till färgen med ordet TAPETSERARE i svart. Uppbyggd på en gammal mjölkbutiksskylt från NEN:s mejeri. Men han har dragit sig för att ha den tänd. Tycker att den röda färgen gett tveksamma associationer!

Vi lämnade dem i hans verkstad där arbetsborden var fyllda av möbler under olika stadier av omstoppning och omklädsel. När vi hämtade dem tre år senare så gapade arbetsborden tomma så när som på våra båda vackra fåtöljer! Gunnar berättade att detta nog varit ett av de roligaste jobb han gjort. Dels var fåtöljerna rejält byggda så även om han varit tvungen att byta en slå som gett sig med åren, så var resten starkt och oanfrätt av tidens gång. Resultatet med vårt tygval tyckte han också var så bra! Han kände sig nöjd och berättade att detta nog var det sista jobb han skulle åta sig. Nu kände han sig redo att verkligen bli pensionär. På papperet var han det sedan flera år. Han och hans hustru bor dessutom långa tider i en egen lägenhet i centrala Barcelona vilket är hennes födelsestad.

Och vi kunde ju inte annat än instämma i att fåtöljerna nu åter är i prima skick och lär hålla ett par generationer till.
 
Här är nu Pappas gamla arbets/läsfåtölj i sin nya omstoppade och omklädda skepnad. Vi bad Gunnar att ta hem en bit extra tyg för att hustrun skulle kunna klä över en fotpall som hört till de provisoriska vikarierande fåtöljerna. Hon hade också tänkt sy armstödsöverdrag, men det hade Gunnar redan gjort när vi hämtade dem.
 
 Här ståtar de vackra stolarna i vårt vardagsrum på Kungsgården! Man kan sannerligen tala om återbruk och hushållning! Låt oss hoppas att någon framtida generation också kommer att uppskatta och vårda sina möbler. I hörnan bakom min fåtölj skymtar Krankaskåpet som redan har minst sju generationer bakom sig i min släkt. Och även om vi gjort oss av med det mesta av det arvegods som ingick i vårt första hem, så återstår ännu pärlorna.


LÅT INTE DUMHETEN BESEGRA FÖRNUFTET – EN GÅNG TILL!

 "Låt Stå!" heter Hasse Frooms litografi från 1980 där dåvarande kommunalrådet Thure  Wargloo försedd med oförtjänt helgongloria försöker rättfärdiga det kommunala rivningsbeslutet inför en uppretad, sjungande och skanderande åskådarkör av Mariefredsbor. Den skäggige är de protesterandes anförare Keramikern och konstnären Bror Börsum. Bakom honom står Mats Werner och bakerst Lasse Börjesson. Bakom Thure Wargloo står kommunstyrelsens arbetsutstkott i form av Willy Nilsson (s), Anneka Andersson (m) och Lasse Thor (c), alla försedda med välförtjänta djävulshorn


1980 revs den Vita Skolan i Mariefred. Det började i nattens mörker inför påsklovet och man hade räknat med att kunna göra en grushög av den fina byggnaden innan morgonen grydde för att Mariefredsborna skulle tas på sängen när de vaknade och inte kunna protestera.

Men tack och lov fanns det grannar till skolan som hörde och såg vad som skedde och väckte upp staden som mer eller mindre gick man ur huse för att stoppa det hela. Det lyckades man också med och skolan fick stå kvar – om än stympad – i ytterligare några veckor innan den slutligen ändå revs.

Den gången byggde de kommunala besluten dels på vad som senare visade sig vara rena lögner och dels på avskräckande ekonomiska kalkyler. Skolstyrelsens ordförande påstod att Skolöverstyrelsen krävde att byggnaden måste bort för att skoleleverna skulle få tillräcklig uteyta när nya högstadiet byggts intill. Det visade sig vara en ren lögn! Och idag är uteytan mindre än någonsin på skolfastigheten. De tendentiösa kalkylerna sa att det skulle kosta 2,8 miljoner att rusta upp byggnaden. Då visade det sig vid sakkunnig kontroll att man räknat på att rusta till dåtida modernaste skolstandard – inte till vad de protesterande pekade på: lokaler för fritidsverksamhet som saknades stort. En av ledamöterna i Byggnadsnämnden, tillika stadsingenjör i Södertälje räknade istället fram siffran 250.000:- för att få just de fungerande fritidsytorna som behövdes.

Nu verkar kommunen vara på gång att upprepa detta fatala misstag och den här gången gäller det Biohuset – Mötesplatsen – i Mariefred. En samlingspunkt för Mariefredsbor alltsedan Mariefreds Arbetareförening den 30 november 1902 kunde inviga huset som såväl inrymde samlingslokaler som ett antal mindre lägenheter som skulle hjälpa till att bära kostnaderna för fastigheten. Oscar II skänkte den vackra takkronan i papier maché. Det var en av de tre kronor som hängt i Rikssalen på Gripsholm och som kan ses på C J Billmarks bild av Rikssalen.
 
Bild av Rikssalen på 1850-talet publicerad i C J Billmarks planschverk "Gripsholm"


1963 skänkte Arbetarföreningen huset till dåvarande Mariefreds stad på villkor att ”hålla lokalerna tillgängliga för föreningslivet”. Och det har fungerat väl! Som bio, som teater, som hem för Mariefredsrevyn, som festlokal, som studielokaler och som möteslokaler. Människor har bidragit med möbler, arbete och engagemang.

Men nu har det lagts fram en utredning där det klassiska fantasikalkylen åter kommit till heders. Nu ska det kosta 20 miljoner kronor att sätta det i stånd!! Även den här gången krävs en professionell granskning av hur man nått fram till denna hårresande siffra vars enda syfte kan vara att förmå kommunens politiker att istället välja ett ”billigare” alternativ som då antagligen dessutom skulle gå Derome till viljes, nämligen att få en ny Mötesplats i  Stadsparken. Något företaget har lobbat för länge.

Men hur tänker man då? Vad jag förstår är meningen att den gamla byggnaden ska säljas. Hur då? Det är fråga om en villkorad donation. Arbetarföreningen existerar måhända inte längre och kan återkräva byggnaden av kommunen men säkert finns någon rättsinnehavare med berättigat intresse av att villkoren upprätthålls. Under alla omständigheter skulle detta bli en komplicerad affär med många svårlösta problem. Byggnaden lär på grund av sitt kulturhistoriska skyddsvärde knappast kunna förvandlas till ett bostadshus utan kommer bara att kunna utnyttjas för i stort sett det ändamål för vilken den är byggd. Med andra ord, bygger kommunen ett nytt hus för Mötesplatsen så lär man ändå på något sätt bli sittande med Biohuset och dess kostnader i knät. Så vad är då vitsen?

I synnerhet som det i högsta grad skulle gå emot invånarnas önskemål beträffande Biohusets framtid.

En starkt uppmaning till kommunens politiker: släng utredningen i papperskorgen där den hör hemma och se till att göra det som era uppdragsgivare önskar av er: Bevara Biohuset som Mötesplats för Mariefreds förenings- och kulturliv. Det har huset byggts för och skall fortsätta som.

 

AXEL HIRSCH 1879-1967

Axel Hirsch 1879-1967     (Byst av konstnären Erik Hedland Foto fr. Stift. Isaak Hirsch Minne)


Banbrytare inom fattigvården, folkbildningspionjär och oavlönad socialarbetare. Kultiverad. förmögen, filantrop.

I samband med en stadgerevision i Gripsholmsföreningen fick jag anledning att sätta mig in i vem Axel Hirsch var och fann en oerhört intressant och mångfasetterad människa som lämnat stora spår efter sig – och ändå inte!

Med det menar jag att han – utöver alla de donationer han gjorde under sin livstid – efter att generösa arvslotter till släktingar och vänner avräknats, vid sin död 1967, lämnade inte mindre än över 14 miljoner kronor (130 miljoner i dagens penningvärde) till 20 olika institutioner. Karolinska Institutet fick den största posten (8 miljoner), följd av Nationalmuseum som fick 2 miljoner och Samfundet S:t Erik som fick 1 miljon. Därefter allt från 25.000:- till en halv miljon till socialt och kulturellt inriktade institutioner och organisationer. Pengar som gjort oerhörd nytta och kunnat skänka glädje och livskvalitet till många! Och fortsätter att göra det!

Och detta till trots är det få människor om ens några, som vet vem Axel Hirsch var. Han tillämpade sannerligen det valspråk som brukar tillskrivas familjen Wallenberg, att verka utan att synas. Det finns få fotografier av honom. Inga stiliga oljemålade porträtt. Det skulle ha blivit ett som den unge Isaac Grünewald skulle ha målat av sin välgörare, men andra uppdrag kom emellan och det blev aldrig något portrtätt. Det enda jag efter mycket sökande fann var en bronsbyst som finns i ett av familjen Hirsch filantropiska stiftelsers kontor och som Nationalmuseum kostat på att göra en avgjutning av för Statens Porträttsamlings räkning – för att sedan ”begrava” i magasin! Det ska tilläggas att det är tack vare Axel Hirsch donation 1958 och testamentslegat 1967, som den kanske största delen av de porträttförvärv som Nationalmuseum gjort till porträttsamlingen sedan dess alls kunnat ske. Och samtliga de så kallade Hedersporträtt som varje år doneras till samlingen av Gripsholmsföreningen sker med hjälp av dessa medel.

Så vem var han då? Jag började givetvis googla och fann att det finns en biografi om Axel Hirsch, skriven på Svenska Akademiens uppdrag, av Hirsch släkting Per Wästberg. Hade också mailkontakt med såväl Per Wästberg som dennes bror Olle och deras kusin Carl E. Hirsch. Lånade hem och läste Per Wästbergs bok med växande intresse. Lånade också hem den första bok som fadern Oscar Hirsch satte i händerna på sin son: ”Sveriges store män, snillen, statsmän, hjeltar och fosterlandsvänner samt märkvärdigaste fruntimmer” samt de två böcker Axel Hirsch själv skrev. 

Hirsch egna böcker är inga memoarer i egentlig mening men innehåller minnesporträtt av människor som han arbetat ihop med i de olika bostadssociala, folkbildande och fattigvårdande organisationer han ägnade sin kraft. Också äldre släktingar, gamla vänner och studiekamrater. Människor han ansett har varit betydelsefulla och värda att minnas. Att framhålla sig själv eller sina insatser synes ha varit honom helt främmande. I den sista boken från 1953 ”Minnen som dröjt sig kvar”, inleder han med ett kapitel om sin långa vistelse på Serafimerlasarettet i samband med att han visat sig ha en svårupptäckt benmärgsinflammation som höll på att ta hans liv. ”På sjukhuset” kallar han skildringen och han skriver i förordet att han placerat den först i boken ”emedan jag i densamma tycker mig bäst ha fått fram det jag velat”.
Jag kan hålla med honom. Det är strålande vackert skrivet. En bildframkallande miljö- och människobeskrivning. Överhuvudtaget har han en utomordentlig stilistisk förmåga och hade han inte kommit att ägna sig åt sin sociala verksamhet kunde han blivit en fängslande och inte oäven författare av romaner eller filmmanuskript. Hirsch själv betraktade en författare som "den som ur livets diffusa flöde räddade gestalter, öden, tankar och ögonblick".

Av de olika porträtten tyckte jag givetvis att det var roligt att läsa om personer som också jag själv upplevt eller på annat sätt kommit i kontakt med: Harald Lettström som var gift med min farmors kusin och vars hem på Djurgården jag gästat några gånger och vars barnbarn tillhör mina kära vänner, förläggaren Folke Lars Hökerberg med hustru Eva – journalist och chefredaktör för tidskriften IDUN, som var föräldrar till en av mina klasskamrater, och nästgårdsgrannar till skolan. Slutligen också författaren Gustaf Lindqvist, signaturen Mari Mihi! Legendarisk siste borgmästare här i Mariefred med bostad och ännu befintligt tjänsterum i Rådhuset i Mariefred. Idag passande nog fungerande som kommunalt bibliotek. Hirsch berättelse om denne märklige man kommer jag att återge i annat sammanhang.

Det är märkligt att tänka sig den tidsmässiga spännvidd som finns här. Hirsch föddes samma år som Sverige fick gemensam tid! Alltså klockan var tolv på en och samma gång i hela landet! De första hästspårvagnarna började rulla i landet. Thomas Edison demonstrerar för första gången elektriskt ljus offentligt. Och Albert Einstein föds! Och samtidigt skriver han om människor som också jag haft förmånen att få träffa under mitt liv eller som varit mycket närvarande också i mitt liv, som Beyron Carlsson, Calle Björkman m.fl. 140 år!
 
Intressant var också att läsa om Isaac Grünewald som tidigt blev en av Axel Hirsch främsta protegéer. Hirsch lärde känna denne unge konstnär i vardande genom den Mosaiska församlingen och insåg omgående potentialen i hans måleri. Tillsammans med sin vän Nils Geber, underhöll han Grünewald så att denne kunde fullfölja sina studier hos Matisse i Paris. Hela tiden med korrespondenskontakt. I en av Hirsch böcker finns ett stort antal brev från Grünewald återgivna (med dennes tillstånd kort innan han dog). Det hade också varit intressant att få läsa några av Hirsch brev till Grünewald.

Jag återger en härlig passage i ett av breven från den unge självmedvetne Grünewald i ett läge där välgörarnas stödperiod uppenbarligen var tänkt att avslutas. Brevet är daterat Paris den 21 maj 1911 ställt till både Geber och Hirsch:

"Jag vet nu ej till hvem jag skall vända mig annat än till Er, som så länge hjälpt mig. Jag besvär Er om att ej släppa mig nu. Jag måste och skall fram! Jag är öfvertygad om min begåfning och vet att jag skall lyckas. Huru många konstnärer har kommit fram före 30-40 årsålder? Jag är bara 21 år. Ge mig blott 3 år ännu. Tre års studium i lugn och ro så att jag äfven en gång kan få i grund misslyckas för att sedan lyckas så mycket mer. Hittills har jag ju ej haft råd eller tid att misslyckas, då jag måste ha arbeten att ställa ut. Och det är en välkänd sak, att en konstnär lär sig lika mycket om ej mer på att i grund misslyckas som på att lyckas. Vore jag en medelmåtta så vore kanske den studietid jag har bakom mig nog. Men jag syftar högre och ser också vanskligheterna, och vore det så 20 år till skulle jag vara glad. Men jag begär endast några få. Och jag skall spänna mig till det yttersta. Tre år! Det gör en fix summa 9.000 kr. Alla våra rika judar med konstintresse och goda affärsmän! Är det så farligt att riskera denna öfverkomliga summa på en ung konstnär som vill och skall fram? 9.000 kronor! Det är den summa akademien offrar på den ena oduglingen efter den andra. Då de har gått igenom akademien får de kunglig medalj och 3 år att fortsätta på. Min akademitid är slut. Min kungliga medalj är min tro på mig själv. Men de 3 åren måste NI ge mig. Förlåt mig att jag så tränger mig på Eder men hvem skulle hjälpa mig annars? Och jag är förtviflad. Det finns säkert 9 konstintresserade i Stockholm. 1.000 kr. är en låg skatt på denna gudagåva: att ha konstsinne. Af Er begär jag endast några timmar och tro på min begåfning och då måste Ni lyckas! Framtiden skall då utvisa om Ni behöfver ångra Eder.
Med största högaktning och tillgifvenhet
Eder alltid tacksamme
Isaac Grünewald"


Sammantaget insåg jag efter läsningen av och om honom och därmed något ha lärt känna Hirsch, att när landshövdingen Bo Hammarskjöld på 50-talet föreslog sin vän att denne genom en donation till Gripsholmsföreningen skulle bidra till att inom Svenska statens Porträttsamling på Gripsholms Slott, skapa ett avgränsat svenskt pantheon, ett hedersporträttgalleri över svenskar som gjort betydelsefulla insatser för sitt land och dess samhälle och kultur, så appellerade detta alldeles säkert till Axel Hirsch hela person och bakgrund. Han inte bara donerade en då avsevärd summa för att tanken skulle kunna förverkligas utan också genom sitt testamente ännu mer pengar för att säkra att detta hedersporträttgalleri också för framtiden skulle kunna kompletteras.

Axel Hirsch                                            (Foto: Bergne)

Axel föddes alltså 1879. Ett år senare skulle modern föda hans lillasyster men det hela gick så illa att såväl mor som barn dog.

För fadern, Oscar Hirsch , blev detta en katastrof han aldrig hämtade sig ifrån. Mellan honom och hustrun Fanny fanns glädje, kärlek, uppsluppenhet och framtidshopp. Allt detta tycks ha släckts hos Oscar när hustrun dog. Han blev aldrig en särskilt närvarande far för sonen Axel i och med att han begravde sig i arbete, för att som Axel senare skriver, döva sin sorg. Arbetet blev ett opiat. Om Oscar finns inte så mycket personligt att berätta, det är som Per Wästberg skriver om sin äldre släkting: ”En man som inte skrattar föder inga anekdoter”.

Axel var emellertid ett snällt barn som sällan togs i upptuktelse. Han hade en betydande frihet eftersom modern var död och fadern ofta frånvarande.

Fadern gjorde honom medveten om hans sociala skyldigheter. Eftersom han inte var ”född till arbetshjon på Grubbens, inte registrerad för venerisk kontroll på Eira, inte såld på auktion eller omhändertagen som kringstrykare”, så var han priviligierad. Med Oscars tolkning innebar det att han borde arbeta för dem som i motsats till honom tvingades tänka på sig själva och sin överlevnad. Han måste leva under sina tillgångar för att så förvalta dem för andra. Familjen var i likhet med många andra av de tidigt invandrade judiska familjerna, mer eller mindre religiöst sekulära. Däremot var nog den mosaiska församlingens sociala liv väsentligt.
 
Oscar inpräntade också i sin son följande: "Var inte den du är, var den du kunde bli"!

Som enda barnet fick han delta i de vuxnas tillställningar – förutsatt att han yttrade sig först då han blev tillfrågad. Ingen bad honom springa ut och leka. Oscar lade knappast märke till honom. Därför var det rörande att läsa Oscars brev till sin son om dennes kärleksbekymmer i lite vuxnare ålder.  Breven var långt varmare och ömsintare än vad skildringen av den ”frånvarande” fadern, som slöt sig inom sig själv och aldrig kom över sin sorg, antydde.

En man som under studieåren och senare i livet kom att betyda mycket för Axel Hirsch var den blivande ärkebiskopen och författaren Nathan Söderblom som en gång, oanmäld, höll ett lysande tal inför en hänförd skara studenter som satt och åt vid långbord uppdukade i Skoklosters slottsallé. Många år senare träffade Hirsch Söderblom i ett sammanhang som rörde faderns filantropiska verksamhet och Axel nämnde då att Söderbloms tal den gången betytt oerhört mycket för honom. Hirsch berättar i en av sina böcker att några dagar senare kom ett paket med en vackert inbunden bok av Nathan Söderblom med en vänlig dedikation. Hela Skoklostertalet fanns i boken och Hirsch återger hela talet i en av sina böcker. Även Per Wästberg återger i sin bok om Axel Hirsch ett kortare utsnitt:


För kommande tider, när mången blixtrande genialitet och senare klokskap slocknat i glömskans natt, skola dessa ord och hänförelsen som de tänt, lysa förklarande och försonande på vårt sekels änne....

Nu ligger faran i de yngsta folkens ömtålighet för nationalitetssjukdomens smitta... Den dådkraftiga lycksalighetsvissheten från seklets början blev rubbad, när i världsloppet och människans liv avgrunder upptäcktes, som överhöljs av optimismens grönskande lövverk. Goethes och Tegnérs harmoniska mänsklighet stod sig slätt i ljuset av Kierkegaards och Ibsens röntgenstrålar. Humanitetens klara luft svärtades av stenkolsröken, dess jubelsång överöstes av knot och kvidan från industrialismens grottekvarn.

Vägen är tung från det Rousseuska natursvärmeriets veka vemod till den tävlingskamp, Darwin såg i tillvaron och till Schopenhauers förtvivlan över viljedriftens lönlösa smärta...
Över de andra krafterna i utvecklingens kamp står den lidande rättfärdighetens tålamod, ännu högre den i döden samvetslydige, sig offrande, troende kärleken...

Söderbloms maning om att aldrig hejda sig halvvägs blev viktig för Axel.

Axel Hirsch var i grunden moralist. Tidigt ivrande för jämställdhetssträvanden och för socialt utsatta människor. Erinrade om Elsa Eschelssons tragiska öde: juristen som tog sitt liv då hon inte fick den post vid universitetet som hennes meriter berättigade till men som oskrivna värdenormer förvägrade henne.

Eftersom bostadsbyggande ”låg i släkten” kom mycket i hans liv att handla om just bostäder för sämre lottade och utsatta människor.

Verdandist sedan första Uppsalaåret. Föreningen lärde honom att politik är öppna samtal mellan medborgare av olika åsikt. Idén om det offentliga rummet var motsatsen till rasism, elitism, särbehandling och påtvingad eller eftersträvad segregation. I Verdandi fann han klart förnuft, hjälpsamhet, engagemang i andra människors livsöden.

Han valde bort den akademiska banan eftersom han kände att den skulle begränsa honom. Han såg armod och otillfredsställelse inpå knutarna och insåg sitt kall. Han hade också lovat sin far att aldrig ta betalt för sina arbetsinsatser.

Han hade lätt för att beundra handlingens män men ville inte nöja sig med att studera deras bedrifter. Dock var han ingen romantiker som trodde han kunde utföra stordåd som individ. Han tillskrev sig ingen nyskapande kraft, däremot en lugn klarsyn och en känslighet för elden hos andra.

Om människan kastade av sig fördomarna, ifrågasatte konventionerna och blev fri att växa genom ett ocensurerat kunskapssökande, då skulle hon förändras. Historien fick aldrig förträngas, endast omprövas.

Han kom in i diskussionsföreningen Studenter och Arbetare i Uppsala. Enl. DN var Stockholms motsvarande den mest livaktiga diskussionsföreningen. Idén att ordna läsestugor i Stockholm väcktes här liksom fröet till arbetarhem. Liksom till ABF.

Många är de människor och organisationer som fått glädje av Axel Hirsch och hans släktingars insatser och pengar. Finns bland dagens rika och förmögna, människor som utan tanke på egen vinning vill offra sin tid, sina krafter och sina pengar för andra som inte fått samma förutsättningar på det sätt som Axel Hirsch gjorde?

Axel Hirsch                                                                    (Foto: Lennart af Petersens)

Källor:
Per Wästberg, AXEL HIRSCH, Svenska Akademien 2002 (Flitigt citerad ovan)
G H Mellin, Sveriges store män, snillen, statsmän, hjeltar och fosterlandsvänner samt märkvärdigaste fruntimmer, 1840-49
Axel Hirsch, Levande och bortgångna, Lars Hökerbergs Bokförlag 1943
Axel Hirsch, Minnen som dröjt kvar, Lars Hökerbergs Bokförlag 1953
Mailkontakter med Per Wästberg, Olle Wästberg och Carl E Hirsch
Axel Hirsch Donationsbrev 1958 till Gripsholmsföreningen
Axel Hirsch Testamente 1966
Hemsidor för Stiftelserna Isaak Hirsch Minne och Oscar Hirsch Minne
 

RSS 2.0