PIERRE LOUIS ALEXANDRE – who was he?


This register-card from the Catholic parish of S:t Eric in Stockholm around the turn of the 20th century, contains the essential facts about Pierre Louis Alexandres life.
His name, the fact that he was Black, his date of birth (one of them), that he was a harbour worker and that he was a French citizen.
The date on top is supposed to be the time of his arrival in Stockholm, but since the card has been rewritten a number of times it could be a miswriting or misinterpretation of someone else’s handwriting. Not to be fully trusted in other words.
The card further tells us that he was married for the second time (the first marriage was of no consequence for the Catholic Church as it was carried out in a Protestant church) and that he died in Stockholm on April 29th 1905 and was buried in the Catholic graveyard just outside Stockholm on May 3rd.
According to the marriage journal the two children from his second wife were registered as ”born within the marriage” which, together with other indications makes me rather convinced that these were his own natural children although concieved while he was still married to his first wife. The above card also gives the information that the two children belong to the parish.
A previous article by Esme Garlake at the Athena Art Foundation was mainly based on earlier findings from my research around Pierre Louis Alexandre, which started already in the 1970s and therefore needed updating after the publishing in 2021 of my book ”Svarte Peder / Negern Petterson – från Cayenne till Nationalmuseum”.
The article, however, established something about Pierre Louis which was rather interesting. When I started asking questions about ”Negern Petterson” – which was his nickname when working as a model in the Royal Academy of Arts in Stockholm (I will return to that subject), nobody had any idea about who he was, if that was his real name, where he came from, if he lived in Stockholm or anything. None of the art museums like the National Gallery or any of the major auction houses had ever even given the question a thought even if there had been a few works sold during the years. So the work I have been putting into this project has resulted in Alexandre most likely being the one artist model in the world that we know so much about and – as Esme Garlake puts it: ”..there are around 40 (today: 48) surviving works in which Pierre is the model, dating from between 1878 to 1903 in Stockholm – which probably makes him the Black sitter about whom we have the most images in pre-20th-century art.”
My interest in ”Negern Petterson” (”Black Petterson”) started early, as I grow up with the painting of him by Karin Bergöö hanging on the drawing-room-wall at home. My father was the lawyer of the Bergöö family, and he got the painting as payment from Karin Bergöö’s nephew in the 1920s. It has been in the family ever since and is now on my own wall. It was always referred to as ”Negern Petterson” by Karin Bergöö herself. So that was what I had to start with.


It was not until some years later that I could finally identify his full name as Pierre Louis Alexandre. I connected the story of a coal dumper being employed by AB KOL & KOKS (this employee had also been a model for the painting by Edward Forsström), with the story of how this same employee found his wife hanging from a beam in an outhouse, having killed herself, and then also found the police report on the incident. This tragic event became the origin of a rather well known nursery rhyme about how ”Poor Pedro” comes home and finds a dead body in the woodshed. This rhyme was orally handed down some generations and told to me by at least five different people who had all heard it in their childhood.
After that, everything was easy. Having a name opens the official archives about where people lived, not to mention the archive of the Catholic Church. I could follow his actual movements around Stockholm. Apart from a year when he lived in the old town, he spent all his Swedish life in various locations on Södermalm (the southern island). He worked in the harbour which was mainly situated on the northern part of Södermalm and on both sides of the old town. But as the ice during the hard winters of the late 1800s made it impossible for sailing ships or the small new steamers to come into the Stockholm archipelago, the harbour was simply closed between mid-December and April-May. During this period all the workers had to find something else to do. It is understandable that such a life must be extremely hard on people and relationships. Especially since there was a ”comforting and warming” tavern on every corner. The alcohol-problem was overall a great problem and killed many men and relationhips during these years.
Pierre Louis however had a landlady who was an elderly relative to the young academy student Pauline Neumüller and she probably told Pierre Louis to contact the Academy, since Orientalist art had become fashionable. So he was hired as a model almost every winter from 1878 to 1903 when his tuberculosis probably made it too difficult for him to pose. And sometimes he had sittings in private studios or also in the Technical High School (todays’ Konstfack).
Instead of freezing in the harbour for minimum wages he could sit or stand still inside (perhaps not the warmest of indoor places, but still) and for double the money! I am convinced he was a lucky guy and knew it.

On the whole Pierre Louis seemed to have been a proper and hard-working man. It was said about him that ”he was strong as four ordinary stowers, merry, ambitious, sober – on the whole an unattainable ornament for the stevedores guild” (According to P.L Lindgrens records of tales and legends in the Stockholm Harbour, kept in the City Archive of Stockholm)
Pierre Louis was first married to Kristina Erikson in 1879. She was a factory worker. It seems that she was unable to have children which made life hard for her and she periodically fell into depression and was also once hospitalised. In 1889 she committed suicide. A few years later Pierre Louis remarried, this time with Althea Wikman to whom he remained married until his death in 1905. Althea already had a son and a daughter. Several circumstances around their marriage, how the Catholic parish treated the subject and how the children were named and referred to by his fellow harbour-workers, has given me the impression that those two children could actually have been Pierre Louis’ natural children. It would mean that he had been unfaithful to his first wife having an affair ”on the side”. To speculate further one could suspect that Kristina found out about the affair and about the children. If she had been sad about having no children it could not have been easier to find out that her husband had two children with another woman and that it was in other words her ”fault” that they did not get any children, which of course could have added to her depression eventually leading to the suicide.

Drawing by Albert Engström for a comic magazine:
”Kolingen (typical lazy harbour "floating" figure) to the negro in the harbour: Eh, you - get yourself into the shadow otherwise you’ll get a tan, Öh!
From the beginning I knew of only the Karin Bergöö-painting. When my father passed away, my mother asked me to empty the storerooms in the basement as there had been problems with burglars, I went through and moved away a number of crates containing my father’s childhood memories, school-books, drawings, music sheets and other such stuff that all had been there untouched since they moved in 1933, when they got married. Far back, behind all the crates, a thick art-folder stood against the wall.
This was of course interesting. It contained a great number of academy studies of urns and antique ornaments in red chalk and nude-sketches, further old etchings, drawings and some watercolours of various known and unknown artists. After a while I found that the nude studies were all signed by different female artists in the same class as Karin Bergöö, so I assumed that the folder also came from Karin’s academy years and that the classmates exchanged works as memories. But it also had later additions, possibly included when Carl and Karin Larsson spent time in the Bergöö-home. For instance when Carl executed the frescoes in the great dining room for his parents-in-law. Among these later addition were drawings by Albert Engström, a watercolour by John Bauer and a drawing by Emil Österman depicting ”Negern Petterson”, which became the second picture of ”Petterson” for me and which more or less started my search for other works of art with him as sitter.
My hunt for works of art with Pierre Louis as model has been fun, interesting, often surprising and full of coincidences. Like when my new neighbour saw the Karin Bergöö painting through my window and said, ”my friend has that painting at home as well”! It turned out to be a painting made by Alma Holsteinson at the same sitting as my painting and from a position next to Karin Bergöös. Fantastic coincidence. Without this neighbour the owner would have never got in touch with me. The same happened when I found the owner of the Oscar Björck-painting from the exhibition in the National Gallery. Another friend of mine called and said that her cousin had a ”Petterson”.
By the time I was finishing the work with the book, I had found 43 works of which two were sculptures and the rest oil paintings, water-colours or drawings. When I say ”found”, it means that I know they exist and at best I have pictures of them, but in several cases I do not know who owns them or where they are located today. About the last catalogue number in the book I know it belonged to the law partner of my father (or rather his wife). I know who made it and on the whole what kind of sitting it was. I also know through which art dealer the family sold it. But no pictures exists and the art dealer did not remember to whom he sold it..... But one day it will certainly reappear.
After the publishing of the book, at least five new works have surfaced depicting Pierre Louis Alexandre:

Oil painting made 1879-1880. From the same
sitting as No. 1 Karin Bergöö but showing quite
another impression by the artist.

Oil painting. This is another example on a painting which has not been made with the actual sitter present but instead probably is a copy of someone elses painting. Ellberg never attended the Royal Academy or any other art schools. He was a composer and violinist. After careful studies of the physionomy and various caracteristics I have decided that it should be included in the catalogue.

This is the first of the four paintings from this particular sitting that has been found. I knew of these four from a photo of the exhibition wall on the Royal Academy where students exhibit works from the passed year.

Pencil signed 1901
Grönberger studied at the Royal Academy of art 1901-1908, but had a previous education at
Caleb Althins Art School

Garibaldi Lindberg (1863-1957) ”African”
Signed oil painting.

”Lasse Werner – en lycklig skit. Den svenska jazzens Gossen Ruda (Lasse Werner – a lucky piece of shit. Enfent terrible of Swedish Jazz)” Gidlunds Publishing 2014
”Svarte Peder / Negern Petterson – från Cayenne till Nationalmuseum (Black Pedro / Negro Petterson – from Cayenne to the National Gallery)” BoD 2021
Pierre Louis Alexandre på väg ut i världen!




Pierre Louis Alexandre i tre "nya" versioner!





MATS WERNER COLLECTION – A LEGEND UNCOVERED! Mina målningar till salu!

Under alla år som jag forskade kring Pierre Louis Alexandre (innan jag ens visste hans namn utan bara det smeknamn han gått under som modell på Konstakademien: ”Negern Petterson”), stötte jag aldrig på något konstverk med honom som modell ute på auktionsmarknaden förrän 2009 då en akvarell av Bruno Hoppe såldes på Auktionskompaniet i Stockholm. Den fick nummer 11 i min senare katalog. De jag funnit tidigare hade alla varit i offentliga samlingar, privat ägo eller sålda för länge sedan på auktioner i Sverige och utomlands.
Hoppe-målningen kom till min kännedom efter att försäljningen redan skett, men kanske var det då tanken föddes på en framtida utställning av konstverk med Alexandre som modell och att jag skulle försöka få ihop en bra grund för en sådan utställning. Mitt första egna köp skedde efter att antik- och konstexperten Pontus Silfverstolpe tipsat mig om att han sett en ”neger” i Rehns konsthandel på Sibyllegatan i Stockholm. Jag åkte dit och fann en oljemålning av Matilda Berendt, gift Hanström som inköptes.

Så småningom blev det elva verk plus de två jag fått efter föräldrarna. När arbetet med min bok kom igång utvecklades tanken till att utställningen skulle ske på Konstakadmien i samband med att boken släpptes och den skulle då också kunna fungera som utställningslkatalog. Chefen på Konstakademien och jag berörde detta när vi satt i under källarvalven och gick igenom akademiens räkenskaper och letade kvitton undertecknade av Pierre Louis.
Boken blev färdig vintern 2019-20 och jag tog kontakt med Konstakademien för att starta planering då pandemin slog till och chefen meddelade att hela hennes planering slagits i spillror. Allt hade fått ställas in eller skjutas upp. Själv satt hon hemma i Uppsala och jobbade och visste ingenting om framtiden. Jag beslöt att avvakta utvecklingen. Men när situationen var densamma ett år senare så beslöt jag att släppa tanken på en utställning och släppa boken för sig. Det innebar också ett förlagsbyte eftersom utställningen hade en avgörande betydelse för mitt gamla förlag. I slutet av maj släpptes så boken.
Eftersom jag aldrig planerat att starta någon egen samling av verk med ”Petterson” så gällde det nu alltså att avveckla mina inköpta tavlor på ett värdigt och adekvat sätt. Att ha dem travade i garderober och stå på vinden kändes inte bra på något sätt. Konst ska avnjutas inte gömmas undan! Mina ärvda tavlor hänger där de ska och kommer att förbli där.
Det första auktionshuset, vars chef var mycket positiv, tvangs att tacka nej på deras PR-avdelning sagt ifrån och varnat för antirasistiska och identitetspolitiska aktivistattacker på deras lokaler. Så känslig har alltså frågan om ett ord blivit i vårt land att det växt fram krafter som till och med anser sig ha rätten att förbjuda andra att använda ord i det svenska språket. Nyligen läste jag att det inte ens skulle vara tillåtet att en vit person översatte en svart persons text! Hur långt ska vi tillåta dessa galenskaper att fortgå?
Crafoord Auktioner som just anställt en kille som för ett par år sedan med gott resultat sålde en samling av ett helt annat slag för min räkning, tog istället tag i detta och nu ligger resultatet ute på nätet. Samlingen auktioneras ut söndagen den 19 september med början klockan 19.00. Hela tiden tills klubban faller kan man lägga bud. Om någon lägger ett bud alldeles innan ”sluttid”, förlängs budtiden med ytterligare minuter så att flera budgivare på sluttampen ska kunna vara med precis så länge de vill.
Auktionen är i stor utsträckning inriktad mot köpare i utlandet där intresset för orientalism är stort och där det identitetspolitiska giftskåpet aldrig öppnats på samma sätt som här i Sverige.
Mina egna favoriter bland de elva verken, är givetvis Ida von Schulzenheims fina porträtt med röd fez, som också är omslag (se ovan) på min bok ”Svarte Peder/Negern Petterson – från Cayenne till Nationalmuseum” (finns att köpa i alla välsorterade nätbokhandlar och även på beställning i vanliga boklådor. Mariefreds Bokhandel har den till och med i lager!).

Även den förmodade akvarellen av Ingeborg Westfelt (gift Eggertz) tillhör absolut favoriterna. En vacker bild som har en kul historia då den varit på utflykt till Spanien och kom hem då ett svenskt dödsbo från solkusten såldes i Sverige. Tavlan bar spanska gallerietiketter på baksidan och ingen hade anledning att koppla den till Sverige eller till ”Petterson” – utom jag som kände igen utstyrseln, västen, turbanen och tofsen som rekvisita från just Ingeborg Westfelts tävlingsmålning från 1881-82 till vilken denna akvarell torde vara en osignerad detaljstudie. På dess baksida finns även ett par mindre skisser på fruktträdskvistar av det slag som återfinns i den färdiga målningens vänstra kant.

Slutligen den som i min katalog bär numret 14 (Auktionsnummer 1838483). Tyvärr osignerad. Däremot har vederbörande daterat den till 1889 genom att på ett högst eget sätt forma ett par penseldrag i det nedre vänstra hörnet till siffrorna 8 och 9. Målningens uttryck, fria förhållningssätt till modellen, dess pastos – allt vittnar om en konstnär som var långt före sin tid som akademielev. Jag vet att bland dem som gick i modellskolan 1889 finns flera konstnärer som senare skulle bli stora på många sätt. Att kunna attribuera denna målning till en bestämd konstnär vore en säkerligen mycket givande uppgift. Det är den kanske intressantaste målningen av alla.
ALMA gör överraskande entré i katalogen!


Och Karin Bergöös var så exceptionell på många sätt att jag ibland inbillade mig att den tillkommit i en privat sittning. Nu plötsligt dök det alltså upp en till! Wow! Och vilken fin målning. Som jämförelse visar jag här Karin Bergöös målning.

Född den 31 januari 1859 i Norberg, Västmanlands län. Hon studerade vid Konstakademien 1878 till 1884. Deltog med porträttmålningar i olja och pastell i Konstföreningens för Södra Sverige utställningar 1879, 1886-88 och 1896 samt i en samlingsutställning i Karlstad 1905. Hon avled 1934. Så lyder i princip den kortfattade presentationen i Allhems stora konstnärslexikon.
Hon var alltså samtida i akademien med Karin Bergöö, Ottilia Adelborg, Eva Bonnier, Anna Cramér, Fanny Hjelm, Pauline Neumüller, Gerda Rydberg, Ida von Schultzenheim, Elisabeth af Sillén, Elisabeht Warling, Gerda Wallander och Charlotte Wahsltröm m.fl. Med andra ord idel synnerligen begåvade och till stor del också framgångsrika konstnärinnor, även om de flesta av dem likt Karin Bergöö fick kanalisera sin kreativitet på annat sätt sedan de gift sig. Detta "drabbade" inte Alma Holsteinson som förblev ogift livet ut och därmed kunde ägna sig åt sitt konstnärsskap utan krav på matlagning, städning och barnpassning.
Men det saknades inte romantik i hennes liv. En av mina goda hjälpare när det handlat om boken om Pierre Louis Alexandre har varit Hans-Georg Wallentinus, barnbarnsbarn till konstprofessorn, konstnären och författaren Georg Nordensvan. Hans-Georg skrev till mig apropås de sommarläger på Räfsnäs Kungsgård och på Gripsholm, ledda av professorn Edward Perséus, som såväl Georg, som Alma, Karin Bergöö, Emma Löwstedt m.fl. deltog i under akademieåren:
Alma blev tydligen sinnessjuk så småningom. Läste någonstans att det var på grund av olycklig kärlek till Bruno Liljefors. Men jag har en känsla av att det kan ha varit Georg. Georg skrev en liten bok om konstnärerna kring 1880, Palettskrap. I sista kapitlet tar han farväl av en”kusin”, men jag undrar vad en kusin plötsligt skulle göra bland konstnärerna. Så det kan ha varit avskedet från Alma kapitlet handlar om. Och varför skulle han ha porträttet av Alma, han sparade ju mycket sällan på teckningar, eller tavlor som han fick av sina konstnärskamrater.

Alma Holsteinson avmålad av kamraten Emma Löwstedt, sedermera gift Chadwick och bosatt i Grez-sur-Loing med sin amerikanske make.


Från Karin Larssons vänförening i Hallsberg hade jag tidigare också fått en del gamla tidningsartiklar som också berörde Alma Holsteinson och Ingeborg Westfelt (se tidigare blogginlägg). Här är det troligen Hans-Georg Walentinus som ligger bakom redigering och urval även om det är Georg Nordensvans grundartikel:
Konstnärerna anländer
Hela Ängdens befolkning var samlad nere på stranden och såg med stora ögon, huru ångaren ”Gripsholm” vek af från sin vanliga stråt och vände stäfven mot Räfsnäs, der sällan en bullrande propeller stör gäddor och ”skomakare” i deras idylliska frid. Barnen gapade och undrade storliga kvad det var för slags menniskor som fylde båtens däck...
Och boar in sig
Trångt var det i herrarnes rum, men det voro de vana vid. De hade varit med i fjor på Rydboholm. – Hvarje qvadrattum der uppe var upptagen. Der uppenbarade sig i den mest målningsvärda oreda en mängd oljeflaskor med eller utan korkar, skinnböcker, pipor, karduser, cigarrlådor med färgtuber i, tomma tändsticksaskar och kringströdda tändstickor, pennskaft utan pennor, kammar, kragar, mustachsvärta o. s. v. Damernas rum törs jag inte skildra.
Försommarväder
Vädret var härligt. Under första veckan hade man nöjet att skaka af köld i öfverrock och skintröja..., då det ändtligen blef varmt, kom nordanvinden... Bäst man satt fördjupad i sitt behagliga arbete... kom en il och fattade i paraplyet – det blåste afvigt, stången rycktes upp ur marken, och så bar det af med hela härligheten ut efter ängar och diken. Och då man drypande af svett kom åter med sin fångade skatt, hade staffliet blåst omkull och taftan, som man försigtigtvis bundit fast dervid, naturligtvis fallit med den målade sidan nedåt. Suckande stälde man upp allt samman igen, skrapade tåligt bort sand och timotejfrö, som fastnat i färgen...

Avslutningskväll
Sista aftonen varsnades något högst sällsynt på landsvägen. Fyra oxar drogo den löfsirade vagn som högst upp intogs af ingen mindre personlighet än fader Bacchus sjelf. Blomstersmyckad svängde han sin tyrsosstaf, omgifven af solbrända, hornprydda, i hudar draperade fauner och af rosenkindade och undersköna nymfer... Vinguden... var kommen för att i norden återinföra drufvans utsinade och bittert saknade saft, – det förkunnade han på hexameter, ackompagnerad af nymfernas tamburiner och af faunernas pipor.
Hemåt det bär
Morgonen efter denna minnesvärda dag sken solen klarare än någonsin. Dimmorna bildade ännu fantastiska figurer öfver viken, då vursten körde fram, händer trycktes och afskedsord vexlades, näsdukar svajade och hurrarop ljödo. Det var professorn som reste.
Och nu började leden att glesna. Pilarna belägrades ej mera som förr, utan fingo växa ostördt vid sin vassbevuxna strand, de hvita tyllhattarna försvunno från motsatta stranden och ingen båt fann vägen dit, ingen Figge gick längre och sökte motiv med kikare, intet glads skratt ljöd från gungan under linden och inga brandgula rosetter lyste i solskenet, valdhornets käcka toner ljödo ej mera, samlande en hungrig skara till måltiden.

Teckning av Ingeborg Westfelt-Eggertz i Illustrerad Tidning 1880
Detektivarbete i "Pettersons" spår!


Med tiden fick jag också hjälp av några idoga personer runt om i landet som höll ögonen öppna och hörde av sig om de sett någon bild, en gammal auktionskatalog eller i en antikaffär.
Från att ha känt till den målning jag växte upp med och en kolteckning jag funnit i vårt källarkontor, när jag började sökandet, omfattar katalogen just nu 45 verk. Och många har kommit ut ur garderober eller vindar då ägarna har läst något av det som mina medhjälpare eller jag själv skrivit eller de har hört någon berätta eller sett något på TV och först då insett att de kanske hade något värdefullt i sin ägo.
Men givetvis har det också funnits förhoppningsfulla som ägt ett konstverk som jag funnit anledning att avföra från listan över möjliga ”Pettersöner”.
Ett verk som jag fick tips om från en av mina trogna ”scouter” var en akvarell som bjöds ut hos Stockholms Auktionsverk i Frihamnen. Det fanns ingen referens till "Negern Petterson" eller "Pierre Louis Alexandre". Jag slog upp objektet och läste att det kallades ”Man med turban”. Målat av en "oidentifierad" konstnär från 1800-1900-tal. Fotot av baksidan visade en etikett som sade att tavlan köpts hos alternativt ramats in av ett Galleri på spanska solkusten. Dock kunde jag ganska snart finna överensstämmelse mellan den turbankläddes utstyrsel och ett par målningar jag redan hade i katalogen och jag började därför titta närmare på akvarellen. Tog också kontakt med Auktionsverkets intagare som bara kunde upplysa om att tavlan hade ”kommit hem” till Sverige med ett dödsbo där arvingarna i Sverige inte hade en aning om någonting. Det var dessutom bara akvarellen som hade ”stuckit ut” enligt intagaren. Några andra uppgifter fanns inte. Lite märklig var beteckningen ”oidentifierad” konstnär. Det ordet brukar reserveras för signerade arbeten där man inte kunnat tyda signaturen. Här fanns ingen signatur alls. Då borde det stått ”okänd” konstnär.

Sannolikt tack vare att akvarellen med sin spanska etikett inte alls kopplades till Pierre Louis Alexandre lyckades jag förvärva akvarellen till ett rimligt pris och hämtade ut den.
Det är en fin bild och med tanke på vad jag börjat finna om de båda målningar som i olika omgångar sålts på svenska och engelska auktionshus så växte mitt intresse.
De båda målningarna, till synes identiska om ock i helt olika format, var utförda av akademieleven Ingeborg Westfeldt, sedermera gift Eggertz. Under mina efterforskningar i Konstakademiens bibliotek och arkiv så fann jag att Ingeborg Westfeldt 1881-82 anges som ”täflande i målning”. Att vinna något av akademiens priser var givetvis något eftertraktat och kunde leda vidare i karriären.
Ingeborg Westfeldt hörde till det fåtal svenska kvinnliga målare som kanske till och med blev mer framgångsrika internationellt än här hemma där få känner hennes namn idag. Men många av hennes Parismålningar hamnade i nord- och sydamerika. Väl hemkommen och gift ägnade hon sig mycket åt undervisning i måleri riktad till unga högre-ståndsdamer.
Sedan jag avlägsnat den lite märkliga inramningen fann jag att akvarellen var klistrad mot sin passepartout på ett sätt som jag inte själv skulle kunna ta loss utan risk för skador på papperet. Därför lämnade jag den till Sveriges främsta papperskonservator, Helen Skinner, som varit mig behjälplig flera gånger tidigare och hon lyckades frigöra målningen


Nu blev det verkligt intressant. Ingeborg Westfeldt skall alltså tävla i måleri och inte helt otroligt väljer hon ett för tiden populärt orientaliskt motiv, en ”morian” med en fruktskål framför en murad seraljvägg där delar av en morisk portal syns. Anledningen är kanske att akademien då ganska nyligen begåvats med en svart manlig modell kallad ”Negern Petterson” som inte sällan kommer att användas just i den rollen.
Westfeldt gör naturligtvis skisser för sin tävlingsmålning. Helt säkert känner vi en fullt utarbetad sådan i formatet 41 x 50 som blott i enskildheter skiljer sig från den stora färdiga målningen som är 75 x 120 cm.

Men säkert också enklare detaljstudier. Min övertygelse är att den ”spanske mannen i turban” är en sådan där överdelen av kroppen, huvudets hållning, turbanen, västen, bussarongen och den hängande tofsen studerats.
Överensstämmelsen mellan flera andra porträtt av ”Petterson” från den tidiga perioden i Sverige säger mig att det definitivt är Alexandre som är modellen. Turbanen förekommer ofta som attribut på modellens olika poseringar, men här är den broderade västen, skjortan och den vackra tofsen som faller över axeln praktiskt taget identiska med motsvarande på den båda signerade oljemålningarna. Den gyllene turbanen med tofsen förekommer dessutom på två helfigursmålningar av Oscar Björck och Edward Forsström som utförs under samma period. Men på deras målningar ligger den över vänster axel.
Och så har vi då körsbärskvisten! Redan Helen Skinner med stor erfarenhet av konst från denna tid, sa direkt att akvarellen är gjord av en kvinna och definitivt körsbärskvisten. Varför skulle konstnären bakom akvarellen övat sig på just en sådan som ”råkar” förekomma på den första fullskissen och på den färdiga tävlingsmålningen om det inte var samma konstnär?
Men vid de poseringar som Alexandre gjorde på akademien så var det ju många elever närvarande och målade i stort sett samma bild. Kan det alltså inte ha varit en av Westfeldts akademikamrater som gjort akvarellen vid en sådan sittning för hela klassen?
Eftersom allt talar för att målningen ”Morian” är Westfeldts tävlingsbidrag är det knappast troligt att hon skulle delat motivet med andra utan denna posering skedde säkert i en egen ateljé enbart för tävlingsuppgiften. Inte heller har någon annat konstverk av annan konstnär med identisk "uppställning" dykt upp på marknaden.
Därför har jag landat i att den från Spaniens sol hemvändande ”morianen” måste kunna tillskrivas Ingeborg Westfeldt-Eggertz och dateras 1881.

Ingeborg var antagen till Konstakademin redan 1873 och är kvar 1882. Har kanske sysslat med annat däremellan. Hon studerade i Paris. Var också föreståndare för en målarskola i Paris, och från 1891 i Stockholm, Visby och Landskrona... Ingeborg Westfelt-Eggertz har fått flera utmärkelser.
"Svarte Peder/Negern Petterson – från Cayenne till Nationalmuseum"

Men nu befinner sig detta mångåriga projekt på väg mot sitt slut. Det lär väl bli en del föredrag och signeringar att genomföra under sommar och höst och jag kommer också att avveckla min samling av målningar med "Petterson", utöver de två jag ärvde efter mina föräldrar.
Jag har en hel del material som inte fått plats i boken men som kan passa här på bloggen som intressant komplettering.



Vad står det i samband med det andra och sista äktenskapet?

Detta kan vara både en felläsning och en felskrivning enligt min franske medhjälpare, men det är under alla omständigheter ett märkligt sammanträffande eftersom när Pierre Louis börjar kvittera sina modellarvoden själv (utan "handen på pennan") så skriver han otvetydigt just "Pierre Louies" med ett extra "e".
Därför har jag i brist på säkrare underlag valt att anta att den 19 november 1843 faktiskt kan vara en korrekt födelseuppgift.


Man måste med andra ord vara väldigt disciplinerad!
"Svarte Peder/Negern Petterson – från Cayenne till Nationalmuseum"

De senast funna verken var dels den okände "Man med Turban" som inte säldes med någon referens till Pierre Louis Alexandre och som funnits i Spanien och ramats in där. Jag kunde ju dock slå fast att det var en riktig "Petterson". Tyvärr osignerad. Men ett par skissade körsbärsträdskvistar på baksidan som återfinns utmålade på den båda målningarna som Ingeborg Westfelt Eggertz gjorde som tävlingsbidrag har fått mig att misstänka att akvarellen är en detaljskiss inför den tävlingsmålning (nr 28) som Westfelt Eggertz gör 1880-81 och som även finns i en mindre förstudie (nr 30). Kostym och tofs mm överensstämmer mellan alla tre verken.
Dels också John Bauers fantastiska helfigursbild.

En akvarell av Göteborgskonstnären Nils A Larsson (nr 40). Se ovan.

Leo Belmonte hade också blivit undervisad av konstprofessorn Axel Jungstedt och denne står för nästa verk. En kroki från 1882.

Så har vi två alldeles färska fynd. Av en ren slump, att "rätt" personer flyttar till "rätt" plats och visar sig ha en kompis som de vet har inte mindre än två "Pettersöner" i släkten. Än så länge har jag bara sett ett foto på den ena, men den gav mig å andra sidan gåshud eftersom det var den första målning jag sett utöver den som startade hela denna "jakt", nämligen Karin Bergöö-Larssons, som är från samma sittning! Konstnärinnan – som jag aldrig tidigare hört talas om – Alma Holsteinson hade tydligen sitt staffli alldeles bredvid Karin Bergöös!. Dessa båda verk kommer inte att hinnas med i bokens katalog men jag kommer att återkomma till dem i ett supplement. Och lite senare här i bloggen med lite mer kring alla sammanträffanden.....

UPPDATERING AV "N-ordet PETTERSON"!

Den kommande boken ja, det är ett arbete jag bedrivit till och från under många år nu. Tidvis med långa pauser. De senaste tre åren har jag helt och hållet tvingats lägga arbetet åt sidan p.g.a. att jag fick åta mig först uppdraget som god man för en åldrad kusin som behövde mitt stöd och som avled förra sommaren vilket innebar att jag istället fick fungera som boutredningsman och testamentsexekutor. I slutet av våren kunde jag delta vid det slutliga arvsskiftet och överlämna det icke föraktliga arvet i form av en stiftelse till Kungliga Operan för förvaltning som en stipendiefond för unga talanger inom operans värld. Lite uppstädning efteråt och vila innebär att jag nu åter är beredd att sätta mig med bokprojektet. Denna uppdatering av läget får betraktas som en inledning.
Det har ju faktiskt hänt en del sedan jag rapporterade läget senast för två år sedan. Bland annat kan jag redan nu korrigera de två akvarellerna som i mitt senaste inlägg redovisades som del av katalogen över verk med modellen "Petterson": av Carl Fredrik von Saltza resp. Herman Lagercrantz. Efter noggrannt övervägande och forskning kring de båda konstnärernas förehavanden tidsmässigt har jag nu kunnat avfärda båda två såsom "Petterson-verk".

Redan från början hade jag lite svårt att få anletsdragen på den fina akvarellen av von Saltza (som jag fotograferade hos ägaren i Skåne för många år sedan) att stämma med den bild som övriga kända och dokumenterat riktiga verk ger av hur Pierre Louis Alexandre såg ut. von Saltzas bild visar en desillusionerad, resignerad och avtärd person, vilket inte alls stämmer med ens hans egen kända helbild av "Petterson" från akademitiden några år tidigare. För det var ju så att vid detta tillfälle så trodde jag mig känna till två målningar av von Saltza föreställande "Petterson". Den ena en akvarell i helfigur fullt signerad och från akademitiden. Den andra en oljemålning med modellen (fullt igenkännbar) iklädd samma storväst som på helfigursbilden samt en röd fez, men blott sigerad vS. Min oreflekterade tanke blev då att inte bara bilden med fez utan också den signerade "trötta akvarellen" borde kunna vara en "Petterson" kanske från ett senare återbesök i Sverige.
Lagercrantz å sin sida, gick aldrig på akademin. Men hans bild visar större om ock ej fullständig överensstämmelse med "Petterson". Men klädsel och huvudbonad gör det helt klart att dessa båda akvareller tillkommit samtidigt. Genomläsning av Herman Lagercrantz synnerligen intressanta memoarer och kontakter med hans ättlingar visar dock att enda gången Lagercrantz och vännen von Saltza målade ihop var under året i Paris 1882-83 efter von Saltzas akademitid, och därmed fick olikheterna sin förklaring, modellen var helt enkelt inte Pierre Louis!

I samband med detta blev jag plötsligt lite tveksam till min attribuering av oljemålning av "Petterson" i röd fez. Påhejad av en av mina "supporters" i Göteborg gjorde jag en närmare besiktning av och en ordentlig analys av hur von Salza signerade sina verk. Därvid fann jag att signaturen "vS" på oljemålningen stämde bättre överens med hur konstnärinnan Ida von Schultzenheim signerade! Supportern hade nog rätt. Jag måste erkänna att min första bedömning starkt kan kritiseras då den grundade sig på mycket förutfattade meningar om att kraftfullheten i signaturen mer antydde en man än en kvinna. Fy mig!
Jag har således också omkatalogiserat detta verk till att vara utfört av Ida von Schultzenheim och ingen annan. Detta innebär att vi då bara känner till en målning (Nr. 3) som Carl Fredrik von Saltza gjort av "Petterson" och inte tre!

Var det den så kallade "Petterson-effekten"? Trots att den inte bjöds ut med någon referens till "Negern Petterson" vilket t.ex. Lagercrantz-målningen gjorde. Den har fått nummerr 37 i min katalog.

En som inte heller hade någon sådan referens lyckades jag själv smyga till mig. En fin men osignerad akvarell, samtida med de bilder jag tidigare visat här på bloggen av Ingrid Westfelt-Eggertz (N:is 28 och 30) och Georg Arsenius (Nr 26). Denna akvarell hade gjort en utflykt till spanska solkusten med en svensk ägare och omramats därnere. Därefter kom den hem med dödsboet och såldes här. Utan någon information från säljaren och med gallerietiketten från Altea, så bjöds den ut som "Man i turban" och kunde således utan "Petterson-effekt" inropas till ett rimligt pris. Även denna hjälpte mig Helen Skinner att frilägga från passepartoun, dock utan att vi fann någon signatur. Däremot ett par fina små studier av körsbärsblomkvistarpå baksidan. Denna bild som således är utförd av en okänd konstnär, har fått nummer 38 i katalogen.

En "Petterson" av Carl Larsson hade varit roligt, men det hoppet har jag gett upp efter att i många år genom olika föreståndare på Carl Larssongården och kontakter med ättlingar till Karin och Carl ha sökt. Faktum är ju dock att Carl Larsson lämnat akademien innan "Petterson" började som modell. Men den jag har av Karin Bergöö är ju inte fy skam! Inte heller Bruno Liljefors verkar ha deltagit vid någon modellsejour med "Peterson". En ättling till Liljefors är en god vän och årsbroder. Denne har letat i släktens gömmor och inte kunnat återfinna något.


En fantastiskt vacker byst är det och jag undrade givetvis vem som ropade in den. Min vana trogen skickade jag till auktionshuset för vidare befordran till köparen, historien om "Petterson" och min koppling till den och min önskan om en kontakt för att kunna veta var bysten finns inför en framtida utställning. Dock hörde jag ingenting förrän det plötsligt helt nyligen dök upp en notis på Nationalmuseums Instagramsida som omtalade att man lyckats förvärva bysten ifråga! Detta var både glädjande och lugnande! Det blir därmed också Nationalmuseums första egna konstverk med denne konstnärsmodell.
Nationalmuseum ryggade säkert för att använda modellens alias och säkerligen var väl inte skulptören Åkermans egen namngivning så mycket mer politiskt korrekt idag. Så istället valde man att helt enkelt presentera den nyförvärvade bysten som ett porträtt av Pierre Louis Alexandre, troligen för att göra den mer rumsren! Visserligen upplyser man i en förklarande text att det är fråga om en genrebild, ett "karaktärshuvud" vars syfte inte var att vara ett porträtt av en speciell person.
Som sagt glädjande att bysten är återfunnen och att den slutligen hamnat på det bästa tänkbara stället!

Petterson är inte glömd!








Jag lyckades förvärva målningen och lät laga revor, komplettera färg och tvätta den mycket smutsiga duken.






INTRESSANT "NEGER PETTERSSON" I DUBBEL UPPLAGA.

Idag nås jag så av informationen att den tavla som såldes hos Nordéns 1995, såldes året efter igen, och då på Christies i London för £ 4.500.-. Så den målningen finns förmodligen utomlands numer. Det var en större målning (120x75) varför den målning som såldes i Helsingborg torde vara en skiss.

John Österlunds "Negern Pettersson"!


Negern Pettersson tittade snabbt in på Antikmässan

Men jag konstaterar att jag varit dålig på att redovisa de nya konstverk som dykt upp under senare tid!


Krouthéntavlan såldes efter några månader på en auktion i Skåne till en konsthandlare för runt 16.000:- men bjöds efter ytterligare några månader ut i Stockholm och inropades där av en okänd köpare för över 30.000:-. Är det Antikrundans makt?


Var blev ni av......

Det är väl rimligt att vi alla försvarar press- och yttrandefriheten och vässar våra pennor och höjer dem när saker som massakern i Paris inträffar, eller då Jyllands-posten hotas för motsvarande publiceringar. Jag ställer mig till fullo bakom dem som demonstrerat på Paris och Stockholms gator och torg.



NEGERN PETTERSSON FÖRBLIR NEGERN PETTERSSON! VÄGRAR ATT BLI ”ENTARTETE KUNST”!

Pinsamt många som reagerar på Pippi-grejen och att böckerna städas på ord som neger osv. "Nu har det väl ändå gått för långt" "Snart får man inte säga någonting utan att bli kallad rasist"
Tragiskt. Och helt plötsligt förstår jag hur SD har fått 13% och hur många av folk jag faktiskt trodde hade lite hjärna och bildning som faktiskt bara är obildade, trötta, trångsynta svennar.
Jag ser verkligen ner på er och jag skiter i om denna status gör att SD får fler anhängare. Det funkade inte med mass-psykos-samba-tåg på Götaplatsen heller, direkt.
Jag gav mig mot bättre vetande in i debatten med följande inlägg:
Utan att kommentera sakfrågan vill jag bara uttrycka en viss förundran över hur lättvindigt Du plötsligt betraktar den upphovsrätt jag har en känsla av att Du i andra sammanhang försvarar med näbbar och klor. Ponera att Du skriver en låt med en text som ligger Ditt hjärta nära. Låten blir så populär att den får samma nationalsångskaraktär som "Öppna landskap" eller "Ta mig till havet" för ett par generationer. Men så en dag får förlaget som hanterar Din låt ett tiotal år efter Din bortgång, för sig att ett par rader i Din text innehåller ord som av olika skäl kommit att bli politiskt inkorrekta och tar sig för att ändra i Din text på ett ganska mekaniskt och i Dina öron okänsligt sätt. Skulle det m.a.o. vara helt OK?
Anna svarade ”Ja” varpå jag replikerade: "Så Ditt försvar för upphovsrätten handlar i grunden alltså inte om det konstnärliga, formen eller innehållet, vilket kan ändras av andra efter tycke och smak. Det är alltså bara stålarna Du vill ha?"
Svaret kom från Anna: "Men detta handlar inte om upphovsrätt för mig. Tycke och smak?! Det handlar om att göra det rätta och om moral, solidaritet och välvilja. Det går väl före allt, eller? Jag förstår inte hur du tänker nu."
Det förekom också kommentarer om att Astrid Lindgren själv kallat det hon skrivit då för ”idiotier” som hon inte skulle använt om hon vetat bättre. Även kommentarer om att Saltkråkan AB som för familjen Lindgrens räkning hanterar rättigheterna, godkänt att SVT redigerat bort repliker.
Att Saltkråkan godkänt är i grunden helt irrelevant så länge Astrid Lindgren själv lät bli att uppmana filmbolaget att göra dessa ändringar så länge hon var i livet. Hon var medveten om känsligheten i dessa ord och valde ändå att låta dem stå oförändrade.
Jag hör till dem som håller en konstnärs rätt till sitt verk, högt. Det ska inte pillas i eller förändras av andra utan stå för sig själv. Vill omvärlden inte veta av det eller delar av det så får man helt enkelt avstå från att köpa det, titta på det, lyssna på det eller låsa in det i en garderob och glömma bort det. Men man ändrar inte!
Detta att alltefter mode och politisk korrekthet, gå in och förändra konstverk som inte passar in i den rådande paradigmen är inte bara ett allvarligt kränkande av de författare, konstnärer och artister som utsätts för förvanskning av sina verk, det är en historieförfalskning som bara inte borde få förekomma.
Anna Lundqvist frågar en av kommentatorerna varför det är så viktigt att behålla ett visst ord och på det vill jag svara att om ordet – vilket det nu må vara – upplevs som kränkande av någon ska man givetvis inte använda det själv men att städa bort det ur redan befintliga texter eller filmer eller målningar eller vad du vill, är helt fel väg att gå.

Hitler ansåg den moderna konsten för urartad (entartet) och konfiskerade allt som omfattades av denna bannbulla.
Katolska kyrkan våndades över alla blottade manslemmar och sköten på marmorstatyer och i målningar och försåg dessa med lämpligt utplacerade fikonlöv.
Är det det samhälle som Anna vill tillåta? För börjar vi acceptera att man stryker lite här och lite där, målar över misshagliga figurer på målningar eller hugger bort från skulpturer. Bränner böcker på bål. Klipper bort svarta dockleksaker eller clowner med för krokig näsa i gamla Disneyfilmer. Att vi spränger bort gudabilder som talibaner.
Var slutar vi?
Om inte vi som på ett eller annat sätt är upphovsmän hävdar rätten till våra verk och skyddar dem från en temporärt rådande tafsande majoritet, vad är då den rätten värd? Varför uppbär vi isåfall ersättning för den rätten då den ju i realiteten inte längre blir okränkbar. För det är ju faktiskt så att rätten till det egna konstnärliga verket borde stå högre än att handla om STIM-avräkningar eller biblioteksersättningar.
Jag ogillar starkt Anna Lundqvists kommentar om att det var bra att media ”högg” på denna ”nyhet” – ”så vi får reda på var folk står och ev. svaret på vilka som röstade på SD”.
Att försvara upphovsrätten och anse att också misshagliga ord inte ska eftercensureras av säkerligen välmenande men klåfingriga besserwissrar är alltså enligt Anna liktydigt med att man röstar med Sverigedemokraterna! Det är sannerligen magstarkt.
Det bättre vetandet som jag nämnde inledningsvis grundar sig på lång erfarenhet av förändringen i språkbruket kring just ordet ”neger” och det surr som numer uppstår så fort detta ord används. Det skulle kanske kunna sansa debatten om dessa som säger sig beskydda alla kränkta färgade personer läser t.ex. Makode Lindes lysande DN-artikel från den 28 september 2012 och Cecilia Sylván Henrikssons och Patrick Gibsons utmärkta bok ”Svart i Sverige” (Bladh By Bladh, 2012).
Jag tror inte att historierevisionism och kulturcensur är rätt väg att gå. Låt oss istället blicka framåt och hylla de konstnärer som vågar teckna såväl onda, goda, fula och vilda porträtt av oss svarta, för först när svarta kan avbildas på alla tänkbara sätt kommer konsten att återge den mångfald av blackness som återfinns i verkligheten.

Nästa vecka är det dags för Negern Pettersson att göra debut i TV!


Men igår dök den alltså upp i Antikrundan och visade sig tillhöra en sentida ättling till familjen Bergöö i Gävle.
Olle Hjortzbergs neger

En neger till i samlingen!

Negern Pettersson av Ida von Schultzenheim
Glädjande nog har jag själv lyckas komma över "en åttonde neger". Denna är målad av Ida von Schultzenheim .
Vart har "Negern Pettersson" tagit vägen?

Matilda Wigerts porträtt av "Negern Pettersson"
Det var ett tag sedan jag rapporterade om Negern Pettersson, den svarte man som hoppade av från ett amerikanskt fraktfartyg i Stockholm 1863. Mannen hette Pierre Louis Alexandre och kom från Franska Guyana, där han antingen var en frigiven eller en förrymd slav. Frankrike avskaffade slaveriet här vid just den tiden.
Namnet hade han antagligen från sin tidigare ägare. Det var ett vanligt namnskick att slavbarn namngavs efter sina ägare.
Läs historien om honom här, scrolla ner till "Historien om Negern Pettersson" och följ sedan kapitelordningen.

Konstnären Axel Kleimers "Haremsväktaren". Samma motiv från den sista modellsejouren 1903 som är känt från G. Börjesson och från det enda kända fotografiet av Pierre Louis Alexandre (utöver de atelierfotografier som finns där han figurerar i bakgrunden) Se här.
Mitt intresse för denne man började tidigt. Redan i barndomen då jag fascinerades av det fantastiska porträtt av Alexandre som målats av Carl Larssons hustru Karin Bergöö under hennes år på modellskolan vid Kungliga Akademien och som hängde på vår vardagsrumsvägg. Porträttet utstrålar kraft och styrka men också ett vemod och en längtan.
Sedan dess har jag sett många målningar med Negern Pettersson, som han alltså kom att kallas på akademien (antagligen för att det var "enklare") men inget som kunnat mäta sig med Karin Bergöös.
När jag väl aktivt började intressera mig för att ta reda på mer om den man som väl borde ha lämnat fler spår efter sig än det Bergööska porträttet och den kolteckning av Emil Österman som jag vid en källarröjning efter en bekant till familjen hade funnit, fann jag till min förvåning – ingenting!
Det kan väl inte bara gjorts ett enda porträtt? Akademien hade ju under de år Alexandre extraknäckt som modell haft åtskilliga elever som alla borde ha lämnat efter sig ett eller flera verk föreställande denne man.
En gång fann jag en fråga i Antik & Auktion om en målning med Negern Pettersson av C-F von Saltza, men lyckades aldrig spåra den som frågade.
Men så plötsligt verkade det lossna och det började dyka upp målningar och skulpturer och snart var jag uppe i hela tio målningar, teckningar och skulpturer av kända konstnärer som Georg Nordensvan, Oscar Björk, Ecke Hedberg m.fl.
Så blev det tyst igen tills nästa våg kom. På auktioner och genom telefonsamtal från bekantas bekanta eller andra som läst min blogg eller hört talas om mitt intresse för Negern Pettersson, dök det upp sammanlagt elva nya porträtt, varav jag själv lyckats förvärva fem. Så min lilla samling omfattar nu totalt sex målningar och en kolteckning.

Mitt senaste förvärv! En målning av en okänd elev på Konstakademien. Det satt i en parram tillsammans med en 1700-talsherre! Köparen på Bukowskis Market var mest intresserad av den magnifikt skurna parramen och sålde gärna målningen av "Negern Pettersson" till mig. Den starkt krakelerade målningen torde vara beskuren för att passa i ramen varvid ev. signatur har fallit bort.
Carl-Fredrik von Salzas "Neger Pettersson" i dubbel upplaga!

Ovanstående målning av Carl-Fredrik von Saltza var den första jag noterade utanför mina egna väggar som föreställde "Negern Pettersson". Bilden är scannad från en läsarfråga i Antik & Auktion på 70-talet.
Detta var innan mitt sökande börjat så jag tog aldrig reda på vem frågaren var och var målningen finns.
Om någon känner igen denna målning - hör av er till mig: [email protected]
Målningen är såtillvida ovanlig eftersom den tycks avbilda modellen i en "vanlig situation" alltså inte någon typisk uppgjord akademiuppställning.
För ett antal månader sedan fick jag via Bukowskis tipset om en privatägd målning av von Saltza föreställande "Negern Pettersson". Givetvis hoppades jag då att jag återfunnit målningen från Antik&Auktionsfrågan. Men så var inte fallet. Detta var ännu en målning av von Saltza som därigenom vid sidan av Oscar Björk är den enda kända målaren som gjort två bilder av "Negern Pettersson".
Under vår skånska resa nyligen fick jag också tillfälle att besöka ägaren av denna nyupptäckta "Neger" och kunde konstatera att det är en närbild av huvudet och en utomordenligt vacker akvarellmålning.
Återstår alltså fortfarande att finna ut var ovanstående målning hänger idag!

Carl-Fredrik von Saltzas nyfunna akvarell. Målad 1892.