Pierre Louis Alexandre i tre "nya" versioner!
Omständigheterna har gjort att det blivit föga skrivet och publicerat här på bloggen på ett tag. Men man styr inte alltid över livets förvecklingar.
Dags dock nu att rapportera några nya konstverk som dykt upp efter Alma Holsteinsons härliga målning. Ägaren till denna besökte mig nyligen och fick se också Karin Bergöös målning från samma sittning. Vi hade ett givande och trevligt samtal.
Osignerad och odaterad målning utförd av Ernst Ellberg enligt påskrift a tergo.
Så dök en oljemålning upp på Crafoords auktioner som jag först avfärdade då konstnären föddes alldeles för sent för att ha kunnat göra målningen på Konstakademien. Dessutom hade han aldrig gått på akademien eller genomgått några andra konststudier. Vederbörande hette Ernst Ellberg och blev med tiden en framgångsrik tonsättare och professor vid Musikaliska Akademien. De har inte heller gått att belägga att Ellberg haft några konstnärliga kunskaper eller ambitioner utanför musiken. Målningen är tämligen enkelt utförd. Jag tog mig dock en extra funderare och jämförde Ellbergs bild med andra porträtt av Alexandre i profil. Och visst går det att säga att det med största sannolikhet är en bild av Pierre Louis Alexandre. Men då den inte kunde vara utförd IRL (som man säger idag) så återstår därför bara att konstatera att den blir den andra kända målningen som är en kopia av en okänd målning utförd av en okänd konstnär. Den första var den sedermere briljante gobelängkonstnären Leo Belmontes målning utförd då han var i 15-årsåldern och kopierade målningar i föräldrahemmet (Nr. 41 i katalogen).
Ingrid Steffenburgs "Färgad man på vakt" 1896
Återigen en lycklig slump. Under mitt engagemang emot Nobelcentret på Blasieholmen som leddes av min vän och årsbroder Björn Tarras-Wahlberg, kom jag i kontakt med hans administrativa allt-i-allo som visade sig vara gift med en gammal klasskamrat. Hon fick en dag syn på min blogg och berättade för mig att det i släkten fanns en målning av "Negern Petterson" utförd av hennes farmor Ingrid Steffenburg som var elev på Konstakademien mellan 1892-1896. Frånsett att det ser ut som om modellen tagit på sig skorna på fel fot så är det kanske roligaste med att detta konstverk återfanns, att det är det första av de fyra "Färgad man på vakt" i utstyrsel med leopardfäll, utsmyckad dolk och turban, vilka syns på det foto från elevutställningen på akademien 1896, som jag kunnat finna än så länge.
Utställningsvägg på Konstakademien 1896. Fyra målningar med Pierre Louis Alexandre som modell syns på väggen. Var finns de andra tre?
Den senaste uppdykande bilden är en teckning utförd 1901 av Signe Grünberger. Denna konstnär synes inte varit elev på Konstakademien men däremot på Högre Konstindustriella Skolan (sedermera Konstfack) där vi vet att Alexandre också satt modell. Teckningen är alltså gjord fyra år innan Pierre Louis avlider på Serafimerlasarettet.
MATS WERNER COLLECTION – A LEGEND UNCOVERED! Mina målningar till salu!
Omslaget till min bok om Pierre Louis Alexandre. Målat av konstnärinnan Ida von Schulzenheim tillhör de målningar jag nu säljer på auktion den 19 september.
Under alla år som jag forskade kring Pierre Louis Alexandre (innan jag ens visste hans namn utan bara det smeknamn han gått under som modell på Konstakademien: ”Negern Petterson”), stötte jag aldrig på något konstverk med honom som modell ute på auktionsmarknaden förrän 2009 då en akvarell av Bruno Hoppe såldes på Auktionskompaniet i Stockholm. Den fick nummer 11 i min senare katalog. De jag funnit tidigare hade alla varit i offentliga samlingar, privat ägo eller sålda för länge sedan på auktioner i Sverige och utomlands.
Hoppe-målningen kom till min kännedom efter att försäljningen redan skett, men kanske var det då tanken föddes på en framtida utställning av konstverk med Alexandre som modell och att jag skulle försöka få ihop en bra grund för en sådan utställning. Mitt första egna köp skedde efter att antik- och konstexperten Pontus Silfverstolpe tipsat mig om att han sett en ”neger” i Rehns konsthandel på Sibyllegatan i Stockholm. Jag åkte dit och fann en oljemålning av Matilda Berendt, gift Hanström som inköptes.
Under alla år som jag forskade kring Pierre Louis Alexandre (innan jag ens visste hans namn utan bara det smeknamn han gått under som modell på Konstakademien: ”Negern Petterson”), stötte jag aldrig på något konstverk med honom som modell ute på auktionsmarknaden förrän 2009 då en akvarell av Bruno Hoppe såldes på Auktionskompaniet i Stockholm. Den fick nummer 11 i min senare katalog. De jag funnit tidigare hade alla varit i offentliga samlingar, privat ägo eller sålda för länge sedan på auktioner i Sverige och utomlands.
Hoppe-målningen kom till min kännedom efter att försäljningen redan skett, men kanske var det då tanken föddes på en framtida utställning av konstverk med Alexandre som modell och att jag skulle försöka få ihop en bra grund för en sådan utställning. Mitt första egna köp skedde efter att antik- och konstexperten Pontus Silfverstolpe tipsat mig om att han sett en ”neger” i Rehns konsthandel på Sibyllegatan i Stockholm. Jag åkte dit och fann en oljemålning av Matilda Berendt, gift Hanström som inköptes.
Mina tretton verk med Pierre Louis Alexandre som modell. Av dessa säljs nu elva på auktion. De två jag ärvt och som var ursprunget till hela historien får hänga kvar i mitt hem.
Så småningom blev det elva verk plus de två jag fått efter föräldrarna. När arbetet med min bok kom igång utvecklades tanken till att utställningen skulle ske på Konstakadmien i samband med att boken släpptes och den skulle då också kunna fungera som utställningslkatalog. Chefen på Konstakademien och jag berörde detta när vi satt i under källarvalven och gick igenom akademiens räkenskaper och letade kvitton undertecknade av Pierre Louis.
Boken blev färdig vintern 2019-20 och jag tog kontakt med Konstakademien för att starta planering då pandemin slog till och chefen meddelade att hela hennes planering slagits i spillror. Allt hade fått ställas in eller skjutas upp. Själv satt hon hemma i Uppsala och jobbade och visste ingenting om framtiden. Jag beslöt att avvakta utvecklingen. Men när situationen var densamma ett år senare så beslöt jag att släppa tanken på en utställning och släppa boken för sig. Det innebar också ett förlagsbyte eftersom utställningen hade en avgörande betydelse för mitt gamla förlag. I slutet av maj släpptes så boken.
Eftersom jag aldrig planerat att starta någon egen samling av verk med ”Petterson” så gällde det nu alltså att avveckla mina inköpta tavlor på ett värdigt och adekvat sätt. Att ha dem travade i garderober och stå på vinden kändes inte bra på något sätt. Konst ska avnjutas inte gömmas undan! Mina ärvda tavlor hänger där de ska och kommer att förbli där.
Det första auktionshuset, vars chef var mycket positiv, tvangs att tacka nej på deras PR-avdelning sagt ifrån och varnat för antirasistiska och identitetspolitiska aktivistattacker på deras lokaler. Så känslig har alltså frågan om ett ord blivit i vårt land att det växt fram krafter som till och med anser sig ha rätten att förbjuda andra att använda ord i det svenska språket. Nyligen läste jag att det inte ens skulle vara tillåtet att en vit person översatte en svart persons text! Hur långt ska vi tillåta dessa galenskaper att fortgå?
Crafoord Auktioner som just anställt en kille som för ett par år sedan med gott resultat sålde en samling av ett helt annat slag för min räkning, tog istället tag i detta och nu ligger resultatet ute på nätet. Samlingen auktioneras ut söndagen den 19 september med början klockan 19.00. Hela tiden tills klubban faller kan man lägga bud. Om någon lägger ett bud alldeles innan ”sluttid”, förlängs budtiden med ytterligare minuter så att flera budgivare på sluttampen ska kunna vara med precis så länge de vill.
Auktionen är i stor utsträckning inriktad mot köpare i utlandet där intresset för orientalism är stort och där det identitetspolitiska giftskåpet aldrig öppnats på samma sätt som här i Sverige.
Mina egna favoriter bland de elva verken, är givetvis Ida von Schulzenheims fina porträtt med röd fez, som också är omslag (se ovan) på min bok ”Svarte Peder/Negern Petterson – från Cayenne till Nationalmuseum” (finns att köpa i alla välsorterade nätbokhandlar och även på beställning i vanliga boklådor. Mariefreds Bokhandel har den till och med i lager!).
Denna akvarell såldes som "Man i turban" och syntes vara inköpt i Spanien men är i själva verket av utstyrsel och detaljer att döma en detaljstudie till Ingeborg Westfelts tävlingsmålning från 1881. Den stora färdiga målningen såldes senast på Christies i London 1996 för 4.500 pund. En mindre förstudie i olja av hela målningen såldes senast på Bukowskis 2016 för 27.000:-.
Även den förmodade akvarellen av Ingeborg Westfelt (gift Eggertz) tillhör absolut favoriterna. En vacker bild som har en kul historia då den varit på utflykt till Spanien och kom hem då ett svenskt dödsbo från solkusten såldes i Sverige. Tavlan bar spanska gallerietiketter på baksidan och ingen hade anledning att koppla den till Sverige eller till ”Petterson” – utom jag som kände igen utstyrseln, västen, turbanen och tofsen som rekvisita från just Ingeborg Westfelts tävlingsmålning från 1881-82 till vilken denna akvarell torde vara en osignerad detaljstudie. På dess baksida finns även ett par mindre skisser på fruktträdskvistar av det slag som återfinns i den färdiga målningens vänstra kant.
Okänd konstnär. Daterad 1889. Det kanske intressantaste konstverket av alla. Vem var eleven som bör ha blivit något stort att döma av hur vederbörande angrep denna uppgift. Många av kamraterna på elevskolan uppvisar ett försiktigt avbildande medan denna konstnär tar sig an motivet på ett redan utvecklat sätt.
Slutligen den som i min katalog bär numret 14 (Auktionsnummer 1838483). Tyvärr osignerad. Däremot har vederbörande daterat den till 1889 genom att på ett högst eget sätt forma ett par penseldrag i det nedre vänstra hörnet till siffrorna 8 och 9. Målningens uttryck, fria förhållningssätt till modellen, dess pastos – allt vittnar om en konstnär som var långt före sin tid som akademielev. Jag vet att bland dem som gick i modellskolan 1889 finns flera konstnärer som senare skulle bli stora på många sätt. Att kunna attribuera denna målning till en bestämd konstnär vore en säkerligen mycket givande uppgift. Det är den kanske intressantaste målningen av alla.
ALMA gör överraskande entré i katalogen!
Alma Holsteinsons "Petterson". Känns den igen? Hon satt alldeles bredvid Karin Bergöö i ateljén. Alltid roligt att få modellen från nya vinklar.
Den 4 januari i år fick vi nya grannar. De tidigare i Östra Flygeln hade bytt sig till en lägenhet vid Järntorget i Gamla Stan i Stockholm, och in flyttade ett ungt par med två små barn. Situationen kände vi väl igen eftersom vi gjorde samma resa för 51 år sedan, med en dotter och nästa i magen från Stockholms city. Vi har aldrig ångrat det steget och vi hoppas att våra nya grannar inte heller ska göra det även om deras barns skolsituation blev annorlunda än vår. Då var inte skolplatser något problem. Idag tvingas nyinflyttade att sätta sina barn i skolskjuts till Stallarholmen eftersom kommunen verkar ha förlorat kontrollen över befolkningsutvecklingen.
Alltnog. För ett par månader sedan så frågade vår nya granne om målningen av "Negern Peterson" som hon sett genom vårt fönster och som hon sedan läst om på min blogg. Jag berättade om Karin Bergöö, målningen och modellen varpå hon säger: "det är så märkligt men min bästa vänninna har den målningen hängande hemma hos sig!" Gissa om jag blev förvånad och nyfiken. Kunde hon skaffa mig ett foto och lite uppgifter om konstnären. Efter några dagar kom hon med ovanstående fotografi vilket gjorde mig oerhört glad och upprymd! Av Alexandres olika poseringear genom åren finns det flera där jag sett olika konstnärers versioner av samma pose. Och man ser också på de två fotografier från Akademiens ateljé som jag har med i boken hur en hel klass står uppställd med sina stafflier runt modellen och följaktligen med samma motiv ur olika vinklar på alla dukar. Det finns också åtminstone en session där jag sett dåliga foton av fyra varianter av en och samma posering på en utställningsvägg i Akademien men där jag hittills inte sett en enda i verkliga livet.
Och Karin Bergöös var så exceptionell på många sätt att jag ibland inbillade mig att den tillkommit i en privat sittning. Nu plötsligt dök det alltså upp en till! Wow! Och vilken fin målning. Som jämförelse visar jag här Karin Bergöös målning.
Och Karin Bergöös var så exceptionell på många sätt att jag ibland inbillade mig att den tillkommit i en privat sittning. Nu plötsligt dök det alltså upp en till! Wow! Och vilken fin målning. Som jämförelse visar jag här Karin Bergöös målning.
Karin Bergöös version
Men vem var då denna Alma Holsteinson som signerat den nya målningen?
Född den 31 januari 1859 i Norberg, Västmanlands län. Hon studerade vid Konstakademien 1878 till 1884. Deltog med porträttmålningar i olja och pastell i Konstföreningens för Södra Sverige utställningar 1879, 1886-88 och 1896 samt i en samlingsutställning i Karlstad 1905. Hon avled 1934. Så lyder i princip den kortfattade presentationen i Allhems stora konstnärslexikon.
Hon var alltså samtida i akademien med Karin Bergöö, Ottilia Adelborg, Eva Bonnier, Anna Cramér, Fanny Hjelm, Pauline Neumüller, Gerda Rydberg, Ida von Schultzenheim, Elisabeth af Sillén, Elisabeht Warling, Gerda Wallander och Charlotte Wahsltröm m.fl. Med andra ord idel synnerligen begåvade och till stor del också framgångsrika konstnärinnor, även om de flesta av dem likt Karin Bergöö fick kanalisera sin kreativitet på annat sätt sedan de gift sig. Detta "drabbade" inte Alma Holsteinson som förblev ogift livet ut och därmed kunde ägna sig åt sitt konstnärsskap utan krav på matlagning, städning och barnpassning.
Men det saknades inte romantik i hennes liv. En av mina goda hjälpare när det handlat om boken om Pierre Louis Alexandre har varit Hans-Georg Wallentinus, barnbarnsbarn till konstprofessorn, konstnären och författaren Georg Nordensvan. Hans-Georg skrev till mig apropås de sommarläger på Räfsnäs Kungsgård och på Gripsholm, ledda av professorn Edward Perséus, som såväl Georg, som Alma, Karin Bergöö, Emma Löwstedt m.fl. deltog i under akademieåren:
Född den 31 januari 1859 i Norberg, Västmanlands län. Hon studerade vid Konstakademien 1878 till 1884. Deltog med porträttmålningar i olja och pastell i Konstföreningens för Södra Sverige utställningar 1879, 1886-88 och 1896 samt i en samlingsutställning i Karlstad 1905. Hon avled 1934. Så lyder i princip den kortfattade presentationen i Allhems stora konstnärslexikon.
Hon var alltså samtida i akademien med Karin Bergöö, Ottilia Adelborg, Eva Bonnier, Anna Cramér, Fanny Hjelm, Pauline Neumüller, Gerda Rydberg, Ida von Schultzenheim, Elisabeth af Sillén, Elisabeht Warling, Gerda Wallander och Charlotte Wahsltröm m.fl. Med andra ord idel synnerligen begåvade och till stor del också framgångsrika konstnärinnor, även om de flesta av dem likt Karin Bergöö fick kanalisera sin kreativitet på annat sätt sedan de gift sig. Detta "drabbade" inte Alma Holsteinson som förblev ogift livet ut och därmed kunde ägna sig åt sitt konstnärsskap utan krav på matlagning, städning och barnpassning.
Men det saknades inte romantik i hennes liv. En av mina goda hjälpare när det handlat om boken om Pierre Louis Alexandre har varit Hans-Georg Wallentinus, barnbarnsbarn till konstprofessorn, konstnären och författaren Georg Nordensvan. Hans-Georg skrev till mig apropås de sommarläger på Räfsnäs Kungsgård och på Gripsholm, ledda av professorn Edward Perséus, som såväl Georg, som Alma, Karin Bergöö, Emma Löwstedt m.fl. deltog i under akademieåren:
Georg var lite intresserad av Alma och han skriver hem till sin mamma att ”han var hela dagen tillsammans med Alma”. Ändå blir det ingenting av och Georg gifter sig så småningom på ”rätt” social nivå med Anna Ekenstjerna (dotter till slottsintendenten på Gripsholm och syster till författarinnan Fanny Ekenstjerna). Man kan aldrig veta om det var efter övertalning eller inte.
Alma blev tydligen sinnessjuk så småningom. Läste någonstans att det var på grund av olycklig kärlek till Bruno Liljefors. Men jag har en känsla av att det kan ha varit Georg. Georg skrev en liten bok om konstnärerna kring 1880, Palettskrap. I sista kapitlet tar han farväl av en”kusin”, men jag undrar vad en kusin plötsligt skulle göra bland konstnärerna. Så det kan ha varit avskedet från Alma kapitlet handlar om. Och varför skulle han ha porträttet av Alma, han sparade ju mycket sällan på teckningar, eller tavlor som han fick av sina konstnärskamrater.
Alma Holsteinson avmålad av kamraten Emma Löwstedt, sedermera gift Chadwick och bosatt i Grez-sur-Loing med sin amerikanske make.
Alma Holsteinson tecknad av Georg Nordensvan på Räfsnäs utanför Mariefred den 23 juni 1880.
Från Karin Larssons vänförening i Hallsberg hade jag tidigare också fått en del gamla tidningsartiklar som också berörde Alma Holsteinson och Ingeborg Westfelt (se tidigare blogginlägg). Här är det troligen Hans-Georg Walentinus som ligger bakom redigering och urval även om det är Georg Nordensvans grundartikel:
Konstnärerna anländer
Hela Ängdens befolkning var samlad nere på stranden och såg med stora ögon, huru ångaren ”Gripsholm” vek af från sin vanliga stråt och vände stäfven mot Räfsnäs, der sällan en bullrande propeller stör gäddor och ”skomakare” i deras idylliska frid. Barnen gapade och undrade storliga kvad det var för slags menniskor som fylde båtens däck...
Och boar in sig
Trångt var det i herrarnes rum, men det voro de vana vid. De hade varit med i fjor på Rydboholm. – Hvarje qvadrattum der uppe var upptagen. Der uppenbarade sig i den mest målningsvärda oreda en mängd oljeflaskor med eller utan korkar, skinnböcker, pipor, karduser, cigarrlådor med färgtuber i, tomma tändsticksaskar och kringströdda tändstickor, pennskaft utan pennor, kammar, kragar, mustachsvärta o. s. v. Damernas rum törs jag inte skildra.
Försommarväder
Vädret var härligt. Under första veckan hade man nöjet att skaka af köld i öfverrock och skintröja..., då det ändtligen blef varmt, kom nordanvinden... Bäst man satt fördjupad i sitt behagliga arbete... kom en il och fattade i paraplyet – det blåste afvigt, stången rycktes upp ur marken, och så bar det af med hela härligheten ut efter ängar och diken. Och då man drypande af svett kom åter med sin fångade skatt, hade staffliet blåst omkull och taftan, som man försigtigtvis bundit fast dervid, naturligtvis fallit med den målade sidan nedåt. Suckande stälde man upp allt samman igen, skrapade tåligt bort sand och timotejfrö, som fastnat i färgen...
Bacchuståget på Räfsnäs tecknat av Georg Nordensvan
Avslutningskväll
Sista aftonen varsnades något högst sällsynt på landsvägen. Fyra oxar drogo den löfsirade vagn som högst upp intogs af ingen mindre personlighet än fader Bacchus sjelf. Blomstersmyckad svängde han sin tyrsosstaf, omgifven af solbrända, hornprydda, i hudar draperade fauner och af rosenkindade och undersköna nymfer... Vinguden... var kommen för att i norden återinföra drufvans utsinade och bittert saknade saft, – det förkunnade han på hexameter, ackompagnerad af nymfernas tamburiner och af faunernas pipor.
Hemåt det bär
Morgonen efter denna minnesvärda dag sken solen klarare än någonsin. Dimmorna bildade ännu fantastiska figurer öfver viken, då vursten körde fram, händer trycktes och afskedsord vexlades, näsdukar svajade och hurrarop ljödo. Det var professorn som reste.
Och nu började leden att glesna. Pilarna belägrades ej mera som förr, utan fingo växa ostördt vid sin vassbevuxna strand, de hvita tyllhattarna försvunno från motsatta stranden och ingen båt fann vägen dit, ingen Figge gick längre och sökte motiv med kikare, intet glads skratt ljöd från gungan under linden och inga brandgula rosetter lyste i solskenet, valdhornets käcka toner ljödo ej mera, samlande en hungrig skara till måltiden.
Teckning av Ingeborg Westfelt-Eggertz i Illustrerad Tidning 1880
Detektivarbete i "Pettersons" spår!
"Man med turban" i spansk inramning.
”Jakten på Negern Petterson” har inte minst också innefattat sökandet efter nya målningar, akvareller, teckningar och skulpturer med Pierre Louis Alexandre som modell. Det har varit en spännande uppgift som pågått i många år och som gör det än.
Med tiden fick jag också hjälp av några idoga personer runt om i landet som höll ögonen öppna och hörde av sig om de sett någon bild, en gammal auktionskatalog eller i en antikaffär.
Från att ha känt till den målning jag växte upp med och en kolteckning jag funnit i vårt källarkontor, när jag började sökandet, omfattar katalogen just nu 45 verk. Och många har kommit ut ur garderober eller vindar då ägarna har läst något av det som mina medhjälpare eller jag själv skrivit eller de har hört någon berätta eller sett något på TV och först då insett att de kanske hade något värdefullt i sin ägo.
Men givetvis har det också funnits förhoppningsfulla som ägt ett konstverk som jag funnit anledning att avföra från listan över möjliga ”Pettersöner”.
Ett verk som jag fick tips om från en av mina trogna ”scouter” var en akvarell som bjöds ut hos Stockholms Auktionsverk i Frihamnen. Det fanns ingen referens till "Negern Petterson" eller "Pierre Louis Alexandre". Jag slog upp objektet och läste att det kallades ”Man med turban”. Målat av en "oidentifierad" konstnär från 1800-1900-tal. Fotot av baksidan visade en etikett som sade att tavlan köpts hos alternativt ramats in av ett Galleri på spanska solkusten. Dock kunde jag ganska snart finna överensstämmelse mellan den turbankläddes utstyrsel och ett par målningar jag redan hade i katalogen och jag började därför titta närmare på akvarellen. Tog också kontakt med Auktionsverkets intagare som bara kunde upplysa om att tavlan hade ”kommit hem” till Sverige med ett dödsbo där arvingarna i Sverige inte hade en aning om någonting. Det var dessutom bara akvarellen som hade ”stuckit ut” enligt intagaren. Några andra uppgifter fanns inte. Lite märklig var beteckningen ”oidentifierad” konstnär. Det ordet brukar reserveras för signerade arbeten där man inte kunnat tyda signaturen. Här fanns ingen signatur alls. Då borde det stått ”okänd” konstnär.
Med tiden fick jag också hjälp av några idoga personer runt om i landet som höll ögonen öppna och hörde av sig om de sett någon bild, en gammal auktionskatalog eller i en antikaffär.
Från att ha känt till den målning jag växte upp med och en kolteckning jag funnit i vårt källarkontor, när jag började sökandet, omfattar katalogen just nu 45 verk. Och många har kommit ut ur garderober eller vindar då ägarna har läst något av det som mina medhjälpare eller jag själv skrivit eller de har hört någon berätta eller sett något på TV och först då insett att de kanske hade något värdefullt i sin ägo.
Men givetvis har det också funnits förhoppningsfulla som ägt ett konstverk som jag funnit anledning att avföra från listan över möjliga ”Pettersöner”.
Ett verk som jag fick tips om från en av mina trogna ”scouter” var en akvarell som bjöds ut hos Stockholms Auktionsverk i Frihamnen. Det fanns ingen referens till "Negern Petterson" eller "Pierre Louis Alexandre". Jag slog upp objektet och läste att det kallades ”Man med turban”. Målat av en "oidentifierad" konstnär från 1800-1900-tal. Fotot av baksidan visade en etikett som sade att tavlan köpts hos alternativt ramats in av ett Galleri på spanska solkusten. Dock kunde jag ganska snart finna överensstämmelse mellan den turbankläddes utstyrsel och ett par målningar jag redan hade i katalogen och jag började därför titta närmare på akvarellen. Tog också kontakt med Auktionsverkets intagare som bara kunde upplysa om att tavlan hade ”kommit hem” till Sverige med ett dödsbo där arvingarna i Sverige inte hade en aning om någonting. Det var dessutom bara akvarellen som hade ”stuckit ut” enligt intagaren. Några andra uppgifter fanns inte. Lite märklig var beteckningen ”oidentifierad” konstnär. Det ordet brukar reserveras för signerade arbeten där man inte kunnat tyda signaturen. Här fanns ingen signatur alls. Då borde det stått ”okänd” konstnär.
Den spanska gallerietiketten
Sannolikt tack vare att akvarellen med sin spanska etikett inte alls kopplades till Pierre Louis Alexandre lyckades jag förvärva akvarellen till ett rimligt pris och hämtade ut den.
Det är en fin bild och med tanke på vad jag börjat finna om de båda målningar som i olika omgångar sålts på svenska och engelska auktionshus så växte mitt intresse.
De båda målningarna, till synes identiska om ock i helt olika format, var utförda av akademieleven Ingeborg Westfeldt, sedermera gift Eggertz. Under mina efterforskningar i Konstakademiens bibliotek och arkiv så fann jag att Ingeborg Westfeldt 1881-82 anges som ”täflande i målning”. Att vinna något av akademiens priser var givetvis något eftertraktat och kunde leda vidare i karriären.
Ingeborg Westfeldt hörde till det fåtal svenska kvinnliga målare som kanske till och med blev mer framgångsrika internationellt än här hemma där få känner hennes namn idag. Men många av hennes Parismålningar hamnade i nord- och sydamerika. Väl hemkommen och gift ägnade hon sig mycket åt undervisning i måleri riktad till unga högre-ståndsdamer.
Sedan jag avlägsnat den lite märkliga inramningen fann jag att akvarellen var klistrad mot sin passepartout på ett sätt som jag inte själv skulle kunna ta loss utan risk för skador på papperet. Därför lämnade jag den till Sveriges främsta papperskonservator, Helen Skinner, som varit mig behjälplig flera gånger tidigare och hon lyckades frigöra målningen
från passepartout’n. Tyvärr fanns varken signatur eller någon datering under denna men det visade sig att konstnären på baksidan ”övat sig” med att måla en körsbärskvist som starkt påminner om den kvist som finns i kanten på Westfeldts båda målningar.
Baksidesskisser
Nu blev det verkligt intressant. Ingeborg Westfeldt skall alltså tävla i måleri och inte helt otroligt väljer hon ett för tiden populärt orientaliskt motiv, en ”morian” med en fruktskål framför en murad seraljvägg där delar av en morisk portal syns. Anledningen är kanske att akademien då ganska nyligen begåvats med en svart manlig modell kallad ”Negern Petterson” som inte sällan kommer att användas just i den rollen.
Westfeldt gör naturligtvis skisser för sin tävlingsmålning. Helt säkert känner vi en fullt utarbetad sådan i formatet 41 x 50 som blott i enskildheter skiljer sig från den stora färdiga målningen som är 75 x 120 cm.
Första helskissen för tävlingsmålningen. Såld november 2015 hos Helsingborgs Auktionsverk för 7.000:- och bara ett halvår senare hos Bukowskis för 27.000:-.
Men säkert också enklare detaljstudier. Min övertygelse är att den ”spanske mannen i turban” är en sådan där överdelen av kroppen, huvudets hållning, turbanen, västen, bussarongen och den hängande tofsen studerats.
Överensstämmelsen mellan flera andra porträtt av ”Petterson” från den tidiga perioden i Sverige säger mig att det definitivt är Alexandre som är modellen. Turbanen förekommer ofta som attribut på modellens olika poseringar, men här är den broderade västen, skjortan och den vackra tofsen som faller över axeln praktiskt taget identiska med motsvarande på den båda signerade oljemålningarna. Den gyllene turbanen med tofsen förekommer dessutom på två helfigursmålningar av Oscar Björck och Edward Forsström som utförs under samma period. Men på deras målningar ligger den över vänster axel.
Och så har vi då körsbärskvisten! Redan Helen Skinner med stor erfarenhet av konst från denna tid, sa direkt att akvarellen är gjord av en kvinna och definitivt körsbärskvisten. Varför skulle konstnären bakom akvarellen övat sig på just en sådan som ”råkar” förekomma på den första fullskissen och på den färdiga tävlingsmålningen om det inte var samma konstnär?
Men vid de poseringar som Alexandre gjorde på akademien så var det ju många elever närvarande och målade i stort sett samma bild. Kan det alltså inte ha varit en av Westfeldts akademikamrater som gjort akvarellen vid en sådan sittning för hela klassen?
Eftersom allt talar för att målningen ”Morian” är Westfeldts tävlingsbidrag är det knappast troligt att hon skulle delat motivet med andra utan denna posering skedde säkert i en egen ateljé enbart för tävlingsuppgiften. Inte heller har någon annat konstverk av annan konstnär med identisk "uppställning" dykt upp på marknaden.
Därför har jag landat i att den från Spaniens sol hemvändande ”morianen” måste kunna tillskrivas Ingeborg Westfeldt-Eggertz och dateras 1881.
Den färdiga tävlingsmålningen som såldes under namnet "Morian" hos Nordéns 1995 för 17.000:-. Såld igen hos Christies i London ett år senare för 4.500 GBP (ca. 53.000:-).
Ur en text skriven av Georg Nordensvan hämtar jag uppgifter om Ingeborg Westfelt:
Ingeborg Westfelt-Eggertz 1855-1936
Ingeborg var antagen till Konstakademin redan 1873 och är kvar 1882. Har kanske sysslat med annat däremellan. Hon studerade i Paris. Var också föreståndare för en målarskola i Paris, och från 1891 i Stockholm, Visby och Landskrona... Ingeborg Westfelt-Eggertz har fått flera utmärkelser.
Nästa inlägg kommer att handla om den överaskande entrén av nummer 44 i katalogen över kända verk med "Petterson" som modell. Den som läst min bok vet att katalogen bara går till nummer 43. Det vill säga, nummer 44 dök upp efter det att boken gått i tryck. Inget märkvärdigt med det. Det har redan dykt upp ytterligare en och det kommer att fortsätta att dyka upp nya konstverk som hängt på väggar eller stått i garderober eller till och med gömts i museimagasin. I det här fallet var det bara sättet som den dök upp som var överraskande! Och givetvis lite retfullt eftersom det var precis efter att manuset gått till tryckeriet! Men "such is life"!
"Svarte Peder/Negern Petterson – från Cayenne till Nationalmuseum"
Min bok om Pierre Louis Alexandre ligger nu ute hos nätbokhandlarna och kan beställas i vanliga bokhandeln. P.g.a. pandemin har detta tagit tid och det fortsätter att ta tid. Förlaget har haft en oväntad och hög anhopning av utgivningar och tryckeriet kan p.g.a. restriktioner inte hålla full produktion vilket innebär ytterligare leveransförseningar dessvärre.
Men nu befinner sig detta mångåriga projekt på väg mot sitt slut. Det lär väl bli en del föredrag och signeringar att genomföra under sommar och höst och jag kommer också att avveckla min samling av målningar med "Petterson", utöver de två jag ärvde efter mina föräldrar.
Jag har en hel del material som inte fått plats i boken men som kan passa här på bloggen som intressant komplettering.
Men nu befinner sig detta mångåriga projekt på väg mot sitt slut. Det lär väl bli en del föredrag och signeringar att genomföra under sommar och höst och jag kommer också att avveckla min samling av målningar med "Petterson", utöver de två jag ärvde efter mina föräldrar.
Jag har en hel del material som inte fått plats i boken men som kan passa här på bloggen som intressant komplettering.
Som t.ex. detta med Alexandres födelsedata. På hans registerkort i katolska församlingen i Stockholm, står det att han är född den 16 juni 1844.
Men då han tar ut lysning inför sitt första bröllop står det på lysningsbeviset att han är född den 16 juni 1845! Liksom på det prästbetyg som utfärdas av församlingen.
Av obegriplig anledning får han här också namnet "Pehr Johan"! Är det därifrån namnet "Jean" kommer som ibland dykt upp?
Vad står det i samband med det andra och sista äktenskapet?
Vad står det i samband med det andra och sista äktenskapet?
Visserligen på latin men födelsedatum är här tillbaka till 16 juni 1844.
Hur skulle jag kunna verifiera detta datum? Länge försökte jag få kontakt med borgmästeriet i Cayenne utan att få minsta svar från dem. Jag hade då planerat att själv flyga ner till Franska Guyana för att leta i arkiven lokalt. Och för detta ändamål sökte jag och fick också pengar från en stiftelse. Men ytterligare kontakter visade att det inte var någon idé att fara över jorden för detta ändamål eftersom den del av det franska riksarkivet som omfattar födelseregister etc. för Franska Guyana befinner sig i Aix-en-Provence. Och då kom jag i kontakt med en fransk genealog som kunde utföra jobbet för min räkning. Han gick igenom alla födslar den 16 juni för 1844 och 45 och åren däromkring utan att finna någon passande "Pierre Louis". Han utvidgade det till hela åren och dessutom åren ikring. Han fann nio pojkar med koppling till namnen "Pierre", "Louis" eller "Alexandre". Den jag fastnade för var en registrering från 19 november 1843 då "niggern" Rose som tillhör Monsieur Alexandre de Couy Deon, förvaltare på egendomen La Philippine föder ett gossebarn som får namnet Pierre Louies!
Detta kan vara både en felläsning och en felskrivning enligt min franske medhjälpare, men det är under alla omständigheter ett märkligt sammanträffande eftersom när Pierre Louis börjar kvittera sina modellarvoden själv (utan "handen på pennan") så skriver han otvetydigt just "Pierre Louies" med ett extra "e".
Därför har jag i brist på säkrare underlag valt att anta att den 19 november 1843 faktiskt kan vara en korrekt födelseuppgift.
Detta kan vara både en felläsning och en felskrivning enligt min franske medhjälpare, men det är under alla omständigheter ett märkligt sammanträffande eftersom när Pierre Louis börjar kvittera sina modellarvoden själv (utan "handen på pennan") så skriver han otvetydigt just "Pierre Louies" med ett extra "e".
Därför har jag i brist på säkrare underlag valt att anta att den 19 november 1843 faktiskt kan vara en korrekt födelseuppgift.
Arkivforskning kan vara något av det roligaste man kan ge sig in på. Man börjar i en kapsel för att titta på ett speciellt dokument men finner sig snart fördjupad också i studiet av övriga handlingar i arkivkapseln och far ständigt iväg i de mest oväntade riktningar......
Man måste med andra ord vara väldigt disciplinerad!
Man måste med andra ord vara väldigt disciplinerad!
"Svarte Peder/Negern Petterson – från Cayenne till Nationalmuseum"
Mats Werner visar upp åtta av sina målningar med "Negern Petterson" som modell för Andreas Rydén i Antikrundan 2012
Nu kommer bloggen att under en längre tid domineras av material kring Pierre Louis Alexandre som är föremål för min nya bok: "Svarte Peder/Negern Petterson – från Cayenne till Nationalmuseum", är beräknad att utkomma om någon månad. Jag kan glädja mina följare med att ytterligare ett antal nya konstverk med Alexandre som modell har dykt upp sedan min senaste redogörelse. De allra sista bara häromdagen. Katalogen är nu uppe i 46 nummer. Tyvärr hann inte de två senaste med i den tryckta boken men det får väl bli en senare upplaga. Helt komplett lär katalogen knappast kunna bli då det fortfarande måste finnas mångder av målningar som inte "dykt upp". Om det blir lite ståhej kring boken så hoppas jag att det ska leda till att fler som äger målningar eller skulpturer av "Petterson" ska höra av sig.
De senast funna verken var dels den okände "Man med Turban" som inte säldes med någon referens till Pierre Louis Alexandre och som funnits i Spanien och ramats in där. Jag kunde ju dock slå fast att det var en riktig "Petterson". Tyvärr osignerad. Men ett par skissade körsbärsträdskvistar på baksidan som återfinns utmålade på den båda målningarna som Ingeborg Westfelt Eggertz gjorde som tävlingsbidrag har fått mig att misstänka att akvarellen är en detaljskiss inför den tävlingsmålning (nr 28) som Westfelt Eggertz gör 1880-81 och som även finns i en mindre förstudie (nr 30). Kostym och tofs mm överensstämmer mellan alla tre verken.
Dels också John Bauers fantastiska helfigursbild.
De senast funna verken var dels den okände "Man med Turban" som inte säldes med någon referens till Pierre Louis Alexandre och som funnits i Spanien och ramats in där. Jag kunde ju dock slå fast att det var en riktig "Petterson". Tyvärr osignerad. Men ett par skissade körsbärsträdskvistar på baksidan som återfinns utmålade på den båda målningarna som Ingeborg Westfelt Eggertz gjorde som tävlingsbidrag har fått mig att misstänka att akvarellen är en detaljskiss inför den tävlingsmålning (nr 28) som Westfelt Eggertz gör 1880-81 och som även finns i en mindre förstudie (nr 30). Kostym och tofs mm överensstämmer mellan alla tre verken.
Dels också John Bauers fantastiska helfigursbild.
Nils A Larssons akvarell. Signerad 1896
Sedan dess har följande nya dykt upp:
En akvarell av Göteborgskonstnären Nils A Larsson (nr 40). Se ovan.
En akvarell av Göteborgskonstnären Nils A Larsson (nr 40). Se ovan.
Den 15-årige Leo Belmontes kopia av okänd konstnärs målning av "Petterson"
En rolig kopia av okänd konstnär! Ja, ni läser rätt. En ung 15-åring som fick målarutrustning av sin pappa och satte igång att kopiera målningar som hängde på väggarna hemma. Leo Belmonte hette han. Två år senare for han till Paris och genomgick Académie Julien. Blir en oerhört fin gobelängkonstnär i Ungern och slutar sitt liv som välbetälld porträttmålare i Paris. Konstverket han målar av i stt föräldrahem är från samma tillfälle som Ida von Schultzenheims (Nr 21 – som för övrigt blir omslagsbild på min bok) men vi vet alltså inte vem som hade målat den.
Leo Belmonte hade också blivit undervisad av konstprofessorn Axel Jungstedt och denne står för nästa verk. En kroki från 1882.
Leo Belmonte hade också blivit undervisad av konstprofessorn Axel Jungstedt och denne står för nästa verk. En kroki från 1882.
Axel Jungstedts kroki från 1882.
Så har vi en besvikelse. En målning utförd av Johan Åkerlund (möjligen, men inte särskilt troligt, istället målad av hans hustru Pauline Neumüller). Denna målning fanns inom den Åkerlundska familjen ända fram till 2000-talet då den såldes genom en antikaffär på Östermalm. Inga foton finns på tavlan och vi vet bara att den verkar ha varit från samma sittning som Ecke Hebbergs (nr 4), Oscar Björks (nr 6) och Johan Krouthén (nr 24) m.fl. Inte heller kom antikhandlaren ihåg någonting om målningens utseende, ev. signering eller till vem han sålt den. Det är bara att hoppas att den dyker upp någonstans.
Så har vi två alldeles färska fynd. Av en ren slump, att "rätt" personer flyttar till "rätt" plats och visar sig ha en kompis som de vet har inte mindre än två "Pettersöner" i släkten. Än så länge har jag bara sett ett foto på den ena, men den gav mig å andra sidan gåshud eftersom det var den första målning jag sett utöver den som startade hela denna "jakt", nämligen Karin Bergöö-Larssons, som är från samma sittning! Konstnärinnan – som jag aldrig tidigare hört talas om – Alma Holsteinson hade tydligen sitt staffli alldeles bredvid Karin Bergöös!. Dessa båda verk kommer inte att hinnas med i bokens katalog men jag kommer att återkomma till dem i ett supplement. Och lite senare här i bloggen med lite mer kring alla sammanträffanden.....
Så har vi två alldeles färska fynd. Av en ren slump, att "rätt" personer flyttar till "rätt" plats och visar sig ha en kompis som de vet har inte mindre än två "Pettersöner" i släkten. Än så länge har jag bara sett ett foto på den ena, men den gav mig å andra sidan gåshud eftersom det var den första målning jag sett utöver den som startade hela denna "jakt", nämligen Karin Bergöö-Larssons, som är från samma sittning! Konstnärinnan – som jag aldrig tidigare hört talas om – Alma Holsteinson hade tydligen sitt staffli alldeles bredvid Karin Bergöös!. Dessa båda verk kommer inte att hinnas med i bokens katalog men jag kommer att återkomma till dem i ett supplement. Och lite senare här i bloggen med lite mer kring alla sammanträffanden.....
Karin Bergöös målning får påhälsning av en liten utskrift av Alma Holsteinssons målning från samma tillfälle 1880-81. Genom att Holsteinsons tid i Modellskolan kunnat konstateras började 1880 måste vi senarelägga Karin Bergöös som tidigare antogs ha målats 1879 till vintern 1880-81.
UPPDATERING AV "N-ordet PETTERSON"!
Registerkortet för Pierre Louis Alexandre i Katolska Församlingens arkiv i Riksarkivet.
Ser att det återigen var länge sedan jag uppdaterade situationen beträffande konstnärsmodellen som kallades "Negern Petterson" och som i verkliga livet hette Pierre Louis Alexandre. I vart fall var det så namnet skrevs på registerkortet i Katolska Församlingen. Själv skrev han Pierre Louies.
Ni som följt det jag, Martin Stugart och andra skrivit om denne man, minns måhända att jag började skriva en bok om honom. Och att jag har och hela tiden har haft kontroverser med människor från alla håll beträffande mitt användande av det namn som han gick under som konstnärsmodell och som utgör namn på flera av de målningar han stod modell för. Ett namn som av många idag betraktas som närmast spetälskt. Det är ju inte ett ord som jag använder i dagligt tal, men om jag skriver om konstnärsmodellen kan jag inte gärna kalla honom för Svarte Peder, som var det namn han gick under som hamnarbetare. Och frågan är om det är bättre. På det ovannämnda registerkortet i katolska församlingen har registratorn skrivit "(neger)" efter namnet. Som ni märker gör jag vad jag kan för att i texten inte reta upp dessa lättkränkta genom att i görligaste mån undvika ordet ifråga. Jag tänker inte utveckla mina bevekelsegrunder för att använda detta svenska ord ytterligare här, utan hänvisar till det kapitel i den kommande boken som kommer att avhandla just detta ämne.
Den kommande boken ja, det är ett arbete jag bedrivit till och från under många år nu. Tidvis med långa pauser. De senaste tre åren har jag helt och hållet tvingats lägga arbetet åt sidan p.g.a. att jag fick åta mig först uppdraget som god man för en åldrad kusin som behövde mitt stöd och som avled förra sommaren vilket innebar att jag istället fick fungera som boutredningsman och testamentsexekutor. I slutet av våren kunde jag delta vid det slutliga arvsskiftet och överlämna det icke föraktliga arvet i form av en stiftelse till Kungliga Operan för förvaltning som en stipendiefond för unga talanger inom operans värld. Lite uppstädning efteråt och vila innebär att jag nu åter är beredd att sätta mig med bokprojektet. Denna uppdatering av läget får betraktas som en inledning.
Det har ju faktiskt hänt en del sedan jag rapporterade läget senast för två år sedan. Bland annat kan jag redan nu korrigera de två akvarellerna som i mitt senaste inlägg redovisades som del av katalogen över verk med modellen "Petterson": av Carl Fredrik von Saltza resp. Herman Lagercrantz. Efter noggrannt övervägande och forskning kring de båda konstnärernas förehavanden tidsmässigt har jag nu kunnat avfärda båda två såsom "Petterson-verk".
Den kommande boken ja, det är ett arbete jag bedrivit till och från under många år nu. Tidvis med långa pauser. De senaste tre åren har jag helt och hållet tvingats lägga arbetet åt sidan p.g.a. att jag fick åta mig först uppdraget som god man för en åldrad kusin som behövde mitt stöd och som avled förra sommaren vilket innebar att jag istället fick fungera som boutredningsman och testamentsexekutor. I slutet av våren kunde jag delta vid det slutliga arvsskiftet och överlämna det icke föraktliga arvet i form av en stiftelse till Kungliga Operan för förvaltning som en stipendiefond för unga talanger inom operans värld. Lite uppstädning efteråt och vila innebär att jag nu åter är beredd att sätta mig med bokprojektet. Denna uppdatering av läget får betraktas som en inledning.
Det har ju faktiskt hänt en del sedan jag rapporterade läget senast för två år sedan. Bland annat kan jag redan nu korrigera de två akvarellerna som i mitt senaste inlägg redovisades som del av katalogen över verk med modellen "Petterson": av Carl Fredrik von Saltza resp. Herman Lagercrantz. Efter noggrannt övervägande och forskning kring de båda konstnärernas förehavanden tidsmässigt har jag nu kunnat avfärda båda två såsom "Petterson-verk".
Carl Fredrik von Saltzas respektive Herman Lagercrantz franske modell. Målade i Paris 1882-83.
Redan från början hade jag lite svårt att få anletsdragen på den fina akvarellen av von Saltza (som jag fotograferade hos ägaren i Skåne för många år sedan) att stämma med den bild som övriga kända och dokumenterat riktiga verk ger av hur Pierre Louis Alexandre såg ut. von Saltzas bild visar en desillusionerad, resignerad och avtärd person, vilket inte alls stämmer med ens hans egen kända helbild av "Petterson" från akademitiden några år tidigare. För det var ju så att vid detta tillfälle så trodde jag mig känna till två målningar av von Saltza föreställande "Petterson". Den ena en akvarell i helfigur fullt signerad och från akademitiden. Den andra en oljemålning med modellen (fullt igenkännbar) iklädd samma storväst som på helfigursbilden samt en röd fez, men blott sigerad vS. Min oreflekterade tanke blev då att inte bara bilden med fez utan också den signerade "trötta akvarellen" borde kunna vara en "Petterson" kanske från ett senare återbesök i Sverige.
Lagercrantz å sin sida, gick aldrig på akademin. Men hans bild visar större om ock ej fullständig överensstämmelse med "Petterson". Men klädsel och huvudbonad gör det helt klart att dessa båda akvareller tillkommit samtidigt. Genomläsning av Herman Lagercrantz synnerligen intressanta memoarer och kontakter med hans ättlingar visar dock att enda gången Lagercrantz och vännen von Saltza målade ihop var under året i Paris 1882-83 efter von Saltzas akademitid, och därmed fick olikheterna sin förklaring, modellen var helt enkelt inte Pierre Louis!
Ida von Schultzenheims målning av "Petterson".
I samband med detta blev jag plötsligt lite tveksam till min attribuering av oljemålning av "Petterson" i röd fez. Påhejad av en av mina "supporters" i Göteborg gjorde jag en närmare besiktning av och en ordentlig analys av hur von Salza signerade sina verk. Därvid fann jag att signaturen "vS" på oljemålningen stämde bättre överens med hur konstnärinnan Ida von Schultzenheim signerade! Supportern hade nog rätt. Jag måste erkänna att min första bedömning starkt kan kritiseras då den grundade sig på mycket förutfattade meningar om att kraftfullheten i signaturen mer antydde en man än en kvinna. Fy mig!
Jag har således också omkatalogiserat detta verk till att vara utfört av Ida von Schultzenheim och ingen annan. Detta innebär att vi då bara känner till en målning (Nr. 3) som Carl Fredrik von Saltza gjort av "Petterson" och inte tre!
Nils Asplunds "Petterson"
Vad har så i övrigt hänt? Det har faktiskt dykt upp ett par ytterligare målningar föreställande "Petterson". Ett fint ansiktsporträtt målat av den för mig helt okände men gode Eskilstunakonstnären Nils Asplund, som bjöds upp från utropets fullt rimliga pris 1500 SEK för att sluta på häpnadsväckande 24.500 SSEK!!
Var det den så kallade "Petterson-effekten"? Trots att den inte bjöds ut med någon referens till "Negern Petterson" vilket t.ex. Lagercrantz-målningen gjorde. Den har fått nummerr 37 i min katalog.
Var det den så kallade "Petterson-effekten"? Trots att den inte bjöds ut med någon referens till "Negern Petterson" vilket t.ex. Lagercrantz-målningen gjorde. Den har fått nummerr 37 i min katalog.
"Petterson" iförd den mundering som återfinns på bl.a. Ingeborgs Westfelt-Eggertz båda målningar. Samma utstyrsel men utan skjorta bar han också på de tidigaste kända helfigursmålningarna gjorda av Oscar Björk och Edward Forsström. Även på det lilla porträttet i Uppsala Museums ägo målat av Georg Arsenius d.y. bär han denna turban med tofs.
En som inte heller hade någon sådan referens lyckades jag själv smyga till mig. En fin men osignerad akvarell, samtida med de bilder jag tidigare visat här på bloggen av Ingrid Westfelt-Eggertz (N:is 28 och 30) och Georg Arsenius (Nr 26). Denna akvarell hade gjort en utflykt till spanska solkusten med en svensk ägare och omramats därnere. Därefter kom den hem med dödsboet och såldes här. Utan någon information från säljaren och med gallerietiketten från Altea, så bjöds den ut som "Man i turban" och kunde således utan "Petterson-effekt" inropas till ett rimligt pris. Även denna hjälpte mig Helen Skinner att frilägga från passepartoun, dock utan att vi fann någon signatur. Däremot ett par fina små studier av körsbärsblomkvistarpå baksidan. Denna bild som således är utförd av en okänd konstnär, har fått nummer 38 i katalogen.
John Bauers magnifika bild av "Petterson" från 1903. Alexandres sista posering på Konstakademien. Två år senare dör han av sin tuberkulos på Serafimerlasarettet.
I samband med en helt annan konstfråga som rörde ett verk av John Bauer, hade jag kontakt med författaren till en bok om John Bauer, som fick syn på mina skriverier om "Negern Petterson" och som berättade att också John Bauer hade målat en sådan bild. Den kallades inom familjen Bauer för "Moren". Jag fick också några dåliga fotografier av målningen som jag kunde konstatera var utförd vid Alexandres sista "sittning" 1903 i rollen som "Haremsväktaren". Alltså samtida med de två tidigare kända verken av Alex Kleimer (Nr. 17) och helfiguren av Gunnar Börjesson (Nr. 10), liksom av det enda fotografi Konstakademien har av "Petterson", som är taget i samma vinkel som John Bauers. Senare fick jag kontakt med ett brorsbarn till John Bauer och genom vederbörande också med den nuvarande ägaren som skickade mig ett bättre foto.
En "Petterson" av Carl Larsson hade varit roligt, men det hoppet har jag gett upp efter att i många år genom olika föreståndare på Carl Larssongården och kontakter med ättlingar till Karin och Carl ha sökt. Faktum är ju dock att Carl Larsson lämnat akademien innan "Petterson" började som modell. Men den jag har av Karin Bergöö är ju inte fy skam! Inte heller Bruno Liljefors verkar ha deltagit vid någon modellsejour med "Peterson". En ättling till Liljefors är en god vän och årsbroder. Denne har letat i släktens gömmor och inte kunnat återfinna något.
En "Petterson" av Carl Larsson hade varit roligt, men det hoppet har jag gett upp efter att i många år genom olika föreståndare på Carl Larssongården och kontakter med ättlingar till Karin och Carl ha sökt. Faktum är ju dock att Carl Larsson lämnat akademien innan "Petterson" började som modell. Men den jag har av Karin Bergöö är ju inte fy skam! Inte heller Bruno Liljefors verkar ha deltagit vid någon modellsejour med "Peterson". En ättling till Liljefors är en god vän och årsbroder. Denne har letat i släktens gömmor och inte kunnat återfinna något.
Däremot har jag fått kännedom om en "Petterson-målning" som konstnären Johan Åkerlund gjorde under sin akademitid. Målningen hängde i Pappas advokatkollega och -partners hem men såldes av dennes barn långt senare via en bekant konsthandel sedan modern dött. Jag har dock inte lyckats få besked från konstshandeln om var den har hamnat och har inte heller något foto. Men den har fått nummer 40 i katalogen.
En av de kanske roligaste sakerna som hänt var dock återfinnandet av ett av de första konstverken med Alexandre som modell som jag blev medveten om redan under min första "Petterson-letarperiod". Efter det att min Karin Bergöö-målning av "Petterson" varit utställd första gången i det Bergööska huset i Hallsberg så kontaktades jag av dåvarande föreståndaren för konstnärshemmet Tallbo utanför Sandviken, Sigge Lindvall. Tallbo var konstnären Ecke Hedbergs hem och där fanns en fin "Petterson-målning", samtida med bl.a. den av Oscar Björk som Nationalmuseum visade vid utställningen som kallades "Främlingen i Konsten" (trots att den hette något annat..). Men Sigge skickade mig dessutom en fotostatkopia av ovanstående bild ur en katalog från Konstakademien, där en byst kallad "Zambo" av Verner Åkerman avbildades. Alldeles uppenbarligen en "Petterson", men var fanns den? Detta har varit – och är än en – väl förborgad hemlighet. I våras dök dock bysten upp, nu utan sin sockel, på en online-auktion med det också mycket rimliga utropspriset på 2.500 SEK. Slutpriset blev dock efter en rafflande slutstrid, otroliga 43.200 SEK! Här kan man sannerligen tala om en "Petterson-effekt".
Den återfunna terracottabysten "Zambo" av Verner Åkerman. Dock utan sockel.
En fantastiskt vacker byst är det och jag undrade givetvis vem som ropade in den. Min vana trogen skickade jag till auktionshuset för vidare befordran till köparen, historien om "Petterson" och min koppling till den och min önskan om en kontakt för att kunna veta var bysten finns inför en framtida utställning. Dock hörde jag ingenting förrän det plötsligt helt nyligen dök upp en notis på Nationalmuseums Instagramsida som omtalade att man lyckats förvärva bysten ifråga! Detta var både glädjande och lugnande! Det blir därmed också Nationalmuseums första egna konstverk med denne konstnärsmodell.
Nationalmuseum ryggade säkert för att använda modellens alias och säkerligen var väl inte skulptören Åkermans egen namngivning så mycket mer politiskt korrekt idag. Så istället valde man att helt enkelt presentera den nyförvärvade bysten som ett porträtt av Pierre Louis Alexandre, troligen för att göra den mer rumsren! Visserligen upplyser man i en förklarande text att det är fråga om en genrebild, ett "karaktärshuvud" vars syfte inte var att vara ett porträtt av en speciell person.
Som sagt glädjande att bysten är återfunnen och att den slutligen hamnat på det bästa tänkbara stället!
Petterson är inte glömd!
Zorns akademistudie från 1880
Det har varit tunt med rapporter om utvecklingen på "Petterson-fronten" det senaste året. Det har främst hängt ihop med att vi genomfört en ganska långdragen flytt från vårt lantliga paradis tillbaka till staden Mariefred som vi lämnade för 20 år sedan (dock har vi bott kvar i samma kommun hela tiden).
ANDERS ZORN
Nr 38. Men visst har det dykt upp flera "nya" konstverk med "Negern Petterson" som objekt. Vi är nu uppe i 38 kända verk varav det senast funna inte är fy skam! En akvarell av Anders Zorn, som fick ett stipendium om 200 kronor för denna lilla studie, som ytterligare en månad kan beskådas på Sven Harry Karlssons konstmuseum vid Vasaparken i Stockholm där den ingår i sommarens utställning kring Zorn.
Det kanske mest spännande med denna bild var dock kanske den märkliga, och ännu outredda likheten med den tidigare kända teckningen som är signerad 1881 av Georg Nordensvan.
Nordensvans teckning.
Flera av de målningar jag hittills funnit har kunnat kopplas till Pierre Louis Alexandres perioder vid Kgl Konstakademin mellan 1878 och 1903. Jag har suttit i akademins arkiv tillsammans med intendenten Eva-Lena Bengtsson och gått igenom akademins räkenskaper från 1863 (det år som antecknats på katolska församlingens registerkort som registreringsår) till 1905 (det år Alexandre avled) och därmed kunnat avgränsa de vintrar han arbetade som modell på akademin.
Det första kvitto som återfanns i akademins räkenskaper är från 1878, samma år Alexandre också dyker upp i Rotemansarkivet i Stockholm. Notera att han signerar "P Louis Petterson", vilket antagligen är orsaken till att han kommer att kallas "Negern Petterson".
MAJA ANDERSSON WIRDE
Nr 37. Men det näst senaste porträttet (som även ledde till fyndet av Zornakvarellen) var en pastell målad av textilkonstnärinnan Maja Andersson Wirde som bevisligen aldrig gått på Konstakademin men däremot på den Högre Konstindustriella Skolan, föregångare till dagens Konstfack. Hade med andra ord Alexandre suttit modell även där. Jag visste ju att det fanns luckor i årtalen då han inte arbetat på akademin på hela vintrar och jag visste ju också att flera av de konstnärer vars målningar jag känner till inte heller genomgått akademin och framförallt finns det också genrebilder med Alexandre som knappast verkar tillkomna i akademimiljön utan förmodligen i privata ateljéer. Det fanns ju också privata målarskolor mer eller mindre hemma hos andra konstnärer där Alexandre kan ha haft uppdrag.
Maja Andersson Wirdes pastell.
Så det var häromdagen dags att sätta sig i Riksarkivets läsesal i Arninge och gå igenom Högre Konstindustriella (eller Tekniska) Skolans verifikationer mellan samma årtal. Dessvärre fann jag att han bara suttit modell under ett år, nämligen 1901, då Maja Andersson Wirde hade ett år kvar på skolan. Under mars och april kvitterade han han vid tre tillfällen ut sammanlagt 64:- för 32 timmars modellarbete. 2:- i timmen kan låta uselt, men med tanke på att en hamnarbetare vid samma tid tjänade 50 öre per timme med tio timmars arbetsdag med kol- eller spannmålslossning, så måste hans extraknäck på vintern då hamnen var stängd (mellan december och april/maj) varit en fantastisk upplevelse.
Intressant är också att vi här har svart på vitt på att han vid tiden kallade sig Peder Louis Alexanderson (även om han fortfarande bara plitade "Pierre Louis" eller "P L Alexandre" på kvittona. Två år senare sitter han för sista gången modell på akademin och är då betydligt mer märkt av sin sjukdom (TBC) än vad han verkar vara på Anddersson Wirdes pastell. 1905 avlider han. (Vill man läsa mer finns hans biografiska data liksom hans levnadshistoria i Sverige sådan den var känd fram till 2008, så finns det längre ner i denna blogg.) Då har han preis gått med i fackföreningen under namnet Alexandersson.
Första kvittensen på Tekniska Skolan den 18 mars 1901
Nu har vi gått händelserna lite i förväg med att publicera de två senaste fynden av "Petterson-bilder" så nu återgår vi till ordningen och lägger ut de konstverk jag funnit sedan senaste publiceringen av Ingeborg Westfeldt Eggerz båda genrebilder med Alexandre. Det senaste hade nummer 31 i förteckningen.
IRIS RYSTEDT
Nr 32 blev Iris Rystedts oljemålning från någon av "turbansittningarna" (ska systematisera de olika bilderna så småningom utifrån kvitton och målningar). Den dök upp på Metropol och såldes till en person som jag sedan fick kontakt med. Jag försöker hela tiden hålla koll på var de olika konstverken finns eller tar vägen. Lyckas långt ifrån alltid men har ändå pejl på hur man kan få tag på ägarna den dagen det blir aktuellt med en utställning.
Iris Rystedts oljemålning.
ALBERT ENGSTRÖM
Nr 33 var ett riktigt lyckat fynd. Någon tipsade om att också Albert Engström, vars kände Stockholmsfigur "Kolingen" ofta uppehöll sig bland Stockholms "hamnslödder" och "sjåare", skulle ha gjort en teckning med Alexandre, eller "Svarte Peder" som han kallades i hamnen. Och mycket riktigt den fanns i en av Engströms böcker och jag har försökt att finna ut var originalteckningen kan finnas. Engströms teckningar hamnade hos konstnären Sixten Lundbohm och ärvdes möjligen inom familjen Molin. Jag hoppas finna originalet.
Albert Engströms teckning med "Svarte Peder" och Kolingen.
GÖREL WIMAN
Nr 34 en oljemålning av en för mig okänd konstnärinna Görel Wiman ser ut så här:
Görel Wimans oljemålning från sent 1890-tal.
MARTIN ARONSON-LILJEGRAL
Nr 35 var ett ganska intressant fynd. Den dök upp på Bukowskis Market som "okänd konstnär". Ett helfigursporträtt i skadat och ganska dåligt skick. Det hade att döma av en notering på baksidan varit vinst i något lotteri 1906 men tillbringat sin mesta tid undanställt i en garderob på ett skånskt företag.
Signaturens första initial kunde vara något av flera alternativ medan efternamnet klart och tydligt var Aronson och daterad 1900.
Jag lyckades förvärva målningen och lät laga revor, komplettera färg och tvätta den mycket smutsiga duken.
Det tog mig inte heller så lång tid att identifiera vem konstnären var, nämligen Martin Aronson-Liljegral 1869-1954. Han började sin konstnärsutbildning sent i livet. Han var då över 30 år. Skrev också ett par böcker och har målat en del medioker religiös konst. Enligt biografiska data så organisesrade Aronson-Liljegral själv konstlotterier vilket väl antagligen var ett lukrativt och effektivt sätt att sälja sina tavlor till hyggliga priser.
Martin Aronson-Liljegrals helfigur.
Målningen efter varsam renovering.
HERMAN LUDVIG FABIAN LAGERKRANTZ
Nr 36. Det här var en rolig och spännande akvarell att hitta. Också denna hade kategoriserats som ett verk av en "okänd konstnär" av Stockholms Auktionsverks "stadsauktioner". Det fanns en signatur som dock doldes av den ovala passepartouten. Jag lyckades ropa in akvarellen och tog ut den ur ramen. Det visade sig att passepartouten var limmad mot själva akvarellen och det var således ett uppdrag för ett proffs och som tur är så finns vännen Helen Skinner, Sveriges kanske främste papperskonservator trots att hon numera är pensionär. Hennes pappa Jack var en av mina kollegor (och konkurrenter) som chef och delägare (tillsammans med Rune Tumlare) till Tourist Sightseeing på 60-talet. Vi höll till på var sin sida av Strömbrons fäste vid Karl XIIs torg/Blasieholmskajen men hade många goda stunder tillsammans. Helen lyckades separera akvarellen från passepartouten. Men klistrets skador satte fortfarande stopp för en direkt identifikation. Med hjälp av en stark lampa kunde jag dock genomlysa akvarellpapperet och därigenom uttyda signaturen som visade sig vara "H L F Lagercrantz". Och vem var då denne konstnär? Född 1859, som intvingad i en bana som brukspatron på Virsbo herrgård, diplomat men också överste i Frälsningsarmén, fick han nog aldrig blomma ut som konstnär. Han sattes att sköta familjebruket och gjorde det framgångsikt. Han var mycket god vän hela livet med en annan porträttör av "Petterson" nämligen Carl-Fredrik von Salza och jag anar att åtminstone ett av de verk vi känner av von Salza är tillkommet samtidigt som Lagercrantz akvarell. Troligen roade de sig tillsammans i en privat ateljé.
H L F Lagercrantz akvarell.
Signaturen sedan passepartouten avlägsnats......
.....och genomlyst!
Carl-Fredrik von Saltzas samtida akvarell.
INTRESSANT "NEGER PETTERSSON" I DUBBEL UPPLAGA.
"Morian" av Ingeborg Westfeldt Eggerz
För något år sedan blev jag uppmärksammad på en oljemålning med titeln "Morian" som sålts 1995 på Nordéns Auktioner i Stockholm. Har sedan dess sökt uppgifter om den målningen och sökt kataloger från den numera nedlagda auktionsfirman men förgäves.
I höstas blev jag tillfrågad om jag sett en målning som då bjöds ut på Helsingborgs Auktionsverk. Jag kände då igen den som den "Morian" jag sökte. Men vid närmare jämförelse fanns skillnader som gjorde det klart för mig att det rörde sig om två skilda verk.
Men att båda var målade av konstnärinnan Ingeborg Westfelt Eggertz som levde mellan 1855 och 1936 var helt klart då båda var signerade. Och att båda också var avbildningar av "Negern Pettersson" anser jag var ställt utom allt tvivel. Westfelt Eggertz genomgick modellskolan runt 1880 så det stämmer tids- och utseendemässigt med Pierre Louis Alexandres aktiva tid på Konstakademien.
Idag nås jag så av informationen att den tavla som såldes hos Nordéns 1995, såldes året efter igen, och då på Christies i London för £ 4.500.-. Så den målningen finns förmodligen utomlands numer. Det var en större målning (120x75) varför den målning som såldes i Helsingborg torde vara en skiss.
Idag nås jag så av informationen att den tavla som såldes hos Nordéns 1995, såldes året efter igen, och då på Christies i London för £ 4.500.-. Så den målningen finns förmodligen utomlands numer. Det var en större målning (120x75) varför den målning som såldes i Helsingborg torde vara en skiss.
Skiss till "Morian" av Ingeborg Westfelt Eggerz
John Österlunds "Negern Pettersson"!
Ännu en tidigare okänd målning föreställande "Negern Pettersson" har dykt upp. En oerhört fin akademistudie i olja av konstnären och kanske framförallt konservatorn John Österlund (1875-1953).
Målningen är utförd under 1903 eller möjligen året innan och visar en mer avklädd version av "haremsväktaren" som var temat för de sista sittningarna som Pierre Louis Alexandre kom att göra vid Konstakademin. 1905 avlider han i den tuberkulos som hans kropp bär spår av på Österlunds målning. Avsikten med "Modellskolan" som ingick i de två sista åren av akademiutbildningen var ju att studera den mänskliga anatomin bl.a.
Tavlan har enligt en notis på baksidan ställts ut på Värmlands Museum någon gång och jag efterforskar just nu information om denna utställning.
Nuvarande ägaren bekräftar också att tavlan i hans familj alltid gått under beteckningen "Negern Pettersson" vilket faktiskt är den första bekräftelsen på just detta jag fått.
Tavlan får nummer 30 i katalogen över återfunna konstverk föreställande "Negern Pettersson".
Det vore roligt att finna också några fler skulpturer av "Negern Pettersson". Hittills känner jag till två, en på Gotland och en byst som blott kunnat återfinnas på ett foto i en bok. Denna byst är gjord av Verner Åkerman och bär titeln "Zambo". Var kan den finnas? Och var finns andra?
Negern Pettersson tittade snabbt in på Antikmässan
En god vän på ett av de stora auktionshusen som brukar hålla koll på vad som rör sig på antik- och konstmarknaden, brukar tipsa mig när det dyker upp någon ny "neger" på marknaden. Det har varit lite tunnsått länge nu!
Men i fredags morse fick jag ett sms som sa att det fanns en målning av Negern Pettersson i en monter på Antikmässans förhandsvisning kvällen innan. Jag hastade dit. Ingen målning i montern ifråga. Frågade och fick då veta att det var ägarens privata och att vederbörande egentligen inte villle skiljas från den utan hade ångrat sig och tagit hem den efter förhandsvisningen. Men jag fick ovanstående bild som visar en kraftfull Pierre Louis Alexandre, inte olik några av de som jag har eller har sett. Målad innan han drabbades av sin TBC. Troligen någon gång på 1880-talet. Tyvärr osignerad men med inskriptionen "Australiern" på spännramen. En mycket fin målning som nu fått nummer 28 i min katalog.
Men jag konstaterar att jag varit dålig på att redovisa de nya konstverk som dykt upp under senare tid!
Men jag konstaterar att jag varit dålig på att redovisa de nya konstverk som dykt upp under senare tid!
Den senaste som jag visade i ett tidigare inlägg var Professor Emerich Stenbergs porträtt som måhända inte är någon konstnärlig höjdare men som kan vara samtida med ovanstående av skjortan att döma.
Så en dag blev jag kontaktad av en man som ägde en oavslutad studie av Negern Pettersson utförd av Johan Krouthén.
Samtida med Oscar Björks och Ecke Hedbergs. Målningen blir framförallt intressant för dess notering på baksidan. Noteringen är än så länge unik eftersom den tveklöst kopplar modellen och hans olika namn till verket och till namnet "Pettersson". Samt att det var Alexandre själv som kallade sig så, förmodligen för att göra det lättare för sin omgivning och smälta bättre in som svensk.
Med Jean Louis Pierre kvitterade Pettersson sina arvoden för sittningarna på Konstakademin, men namnet Jean finns inte med på Katolska kyrkans registerkort som säger Pierre Louis Alexandre.
Krouthéntavlan såldes efter några månader på en auktion i Skåne till en konsthandlare för runt 16.000:- men bjöds efter ytterligare några månader ut i Stockholm och inropades där av en okänd köpare för över 30.000:-. Är det Antikrundans makt?
Krouthéntavlan såldes efter några månader på en auktion i Skåne till en konsthandlare för runt 16.000:- men bjöds efter ytterligare några månader ut i Stockholm och inropades där av en okänd köpare för över 30.000:-. Är det Antikrundans makt?
Det kom ett mail till mig från en ättling till författaren och konstnären Pelle Molin som undrade över en ärvd målning som mycket riktigt föreställer Negern Pettersson. Målad av Axel Bäckman som blev mest känd som tecknare. Bäckman gick i klassen under Molin på akademin och kanske var det en vängåva från Bäckman till sin äldre kollega.
Återigen en samtida med Krouthén, Björk och Hedberg.
Slutligen kom det en fråga från Uppsala Konstmuseum som undrade över om ett litet porträtt de hade i samlingarna målad av Georg Arsenius kunde föreställa Negern Pettersson. Arsenius blev liksom sin far känd framförallt som hästmålare. Museet trodde det var Arsenius den äldre som målat, men jag är av uppfattningen att det är sonen som målat detta porträtt.
Var blev ni av......
Vi har nu följt det drama som utspelade sig i Paris i förra veckan, och imponerats av den mastodontiska demontration som ägde rum till förmån för yttrandefriheten och pressfriheten. För rätten att i bild obehindrat skildra någonting, i det här fallet satirteckningar av profeten Mohammed m.fl.
Vad jag kan se av illustrationer som finns återgivna på nätet så har tidningen Charlie Hebdo vimlat av det som i andra sammanhang skulle karaktäriserats som "extremt rasistiska" eller "rasistisk stereotypisering" för att använda ett modeuttryck.
Det är väl rimligt att vi alla försvarar press- och yttrandefriheten och vässar våra pennor och höjer dem när saker som massakern i Paris inträffar, eller då Jyllands-posten hotas för motsvarande publiceringar. Jag ställer mig till fullo bakom dem som demonstrerat på Paris och Stockholms gator och torg.
Det är väl rimligt att vi alla försvarar press- och yttrandefriheten och vässar våra pennor och höjer dem när saker som massakern i Paris inträffar, eller då Jyllands-posten hotas för motsvarande publiceringar. Jag ställer mig till fullo bakom dem som demonstrerat på Paris och Stockholms gator och torg.
Den enda fråga jag ställer mig är:
Var fanns ni den gången Stina Wirsén hetsades till att dra tillbaka filmen om den lilla tecknade figuren "Lilla Hjärtat"?
Vem höjde pennan till upphovsrättens försvar när Pippis pappa Negerkungen skulle tvingas till yrkesbyte?
Eller då megaindustrin Disney fick kalla fötter och raderade en liten "Hoppe Jack" i "Jultomtens verkstad"
för att denne hade en lika krokig näsa som den som Mohammed har på teckningarna i Charlie Hebdo och som där anses så försvarbara att statsöverhuvuden från världens alla hörn flyger in till Paris för att demonstrera på Place de la Republique?
Eller när en stark liten självständig svart docka i samma Disneyfilm röner samma öde för att hon anses tecknad som en rasistisk schablon?
Är det "double-standard" det heter på Engelska? Hyckleri säger vi väl här.
NEGERN PETTERSSON FÖRBLIR NEGERN PETTERSSON! VÄGRAR ATT BLI ”ENTARTETE KUNST”!
Negern Pettersson målad av Karin Bergöö-Larsson
På Facebook kom jag i dag i diskussion hos jazzmusikern Anna Lundqvist som skrev följande ”status”:
Pinsamt många som reagerar på Pippi-grejen och att böckerna städas på ord som neger osv. "Nu har det väl ändå gått för långt" "Snart får man inte säga någonting utan att bli kallad rasist"
Tragiskt. Och helt plötsligt förstår jag hur SD har fått 13% och hur många av folk jag faktiskt trodde hade lite hjärna och bildning som faktiskt bara är obildade, trötta, trångsynta svennar.
Jag ser verkligen ner på er och jag skiter i om denna status gör att SD får fler anhängare. Det funkade inte med mass-psykos-samba-tåg på Götaplatsen heller, direkt.
Jag gav mig mot bättre vetande in i debatten med följande inlägg:
Utan att kommentera sakfrågan vill jag bara uttrycka en viss förundran över hur lättvindigt Du plötsligt betraktar den upphovsrätt jag har en känsla av att Du i andra sammanhang försvarar med näbbar och klor. Ponera att Du skriver en låt med en text som ligger Ditt hjärta nära. Låten blir så populär att den får samma nationalsångskaraktär som "Öppna landskap" eller "Ta mig till havet" för ett par generationer. Men så en dag får förlaget som hanterar Din låt ett tiotal år efter Din bortgång, för sig att ett par rader i Din text innehåller ord som av olika skäl kommit att bli politiskt inkorrekta och tar sig för att ändra i Din text på ett ganska mekaniskt och i Dina öron okänsligt sätt. Skulle det m.a.o. vara helt OK?
Anna svarade ”Ja” varpå jag replikerade: "Så Ditt försvar för upphovsrätten handlar i grunden alltså inte om det konstnärliga, formen eller innehållet, vilket kan ändras av andra efter tycke och smak. Det är alltså bara stålarna Du vill ha?"
Svaret kom från Anna: "Men detta handlar inte om upphovsrätt för mig. Tycke och smak?! Det handlar om att göra det rätta och om moral, solidaritet och välvilja. Det går väl före allt, eller? Jag förstår inte hur du tänker nu."
Det förekom också kommentarer om att Astrid Lindgren själv kallat det hon skrivit då för ”idiotier” som hon inte skulle använt om hon vetat bättre. Även kommentarer om att Saltkråkan AB som för familjen Lindgrens räkning hanterar rättigheterna, godkänt att SVT redigerat bort repliker.
Att Saltkråkan godkänt är i grunden helt irrelevant så länge Astrid Lindgren själv lät bli att uppmana filmbolaget att göra dessa ändringar så länge hon var i livet. Hon var medveten om känsligheten i dessa ord och valde ändå att låta dem stå oförändrade.
Jag hör till dem som håller en konstnärs rätt till sitt verk, högt. Det ska inte pillas i eller förändras av andra utan stå för sig själv. Vill omvärlden inte veta av det eller delar av det så får man helt enkelt avstå från att köpa det, titta på det, lyssna på det eller låsa in det i en garderob och glömma bort det. Men man ändrar inte!
Detta att alltefter mode och politisk korrekthet, gå in och förändra konstverk som inte passar in i den rådande paradigmen är inte bara ett allvarligt kränkande av de författare, konstnärer och artister som utsätts för förvanskning av sina verk, det är en historieförfalskning som bara inte borde få förekomma.
Anna Lundqvist frågar en av kommentatorerna varför det är så viktigt att behålla ett visst ord och på det vill jag svara att om ordet – vilket det nu må vara – upplevs som kränkande av någon ska man givetvis inte använda det själv men att städa bort det ur redan befintliga texter eller filmer eller målningar eller vad du vill, är helt fel väg att gå.
Pinsamt många som reagerar på Pippi-grejen och att böckerna städas på ord som neger osv. "Nu har det väl ändå gått för långt" "Snart får man inte säga någonting utan att bli kallad rasist"
Tragiskt. Och helt plötsligt förstår jag hur SD har fått 13% och hur många av folk jag faktiskt trodde hade lite hjärna och bildning som faktiskt bara är obildade, trötta, trångsynta svennar.
Jag ser verkligen ner på er och jag skiter i om denna status gör att SD får fler anhängare. Det funkade inte med mass-psykos-samba-tåg på Götaplatsen heller, direkt.
Jag gav mig mot bättre vetande in i debatten med följande inlägg:
Utan att kommentera sakfrågan vill jag bara uttrycka en viss förundran över hur lättvindigt Du plötsligt betraktar den upphovsrätt jag har en känsla av att Du i andra sammanhang försvarar med näbbar och klor. Ponera att Du skriver en låt med en text som ligger Ditt hjärta nära. Låten blir så populär att den får samma nationalsångskaraktär som "Öppna landskap" eller "Ta mig till havet" för ett par generationer. Men så en dag får förlaget som hanterar Din låt ett tiotal år efter Din bortgång, för sig att ett par rader i Din text innehåller ord som av olika skäl kommit att bli politiskt inkorrekta och tar sig för att ändra i Din text på ett ganska mekaniskt och i Dina öron okänsligt sätt. Skulle det m.a.o. vara helt OK?
Anna svarade ”Ja” varpå jag replikerade: "Så Ditt försvar för upphovsrätten handlar i grunden alltså inte om det konstnärliga, formen eller innehållet, vilket kan ändras av andra efter tycke och smak. Det är alltså bara stålarna Du vill ha?"
Svaret kom från Anna: "Men detta handlar inte om upphovsrätt för mig. Tycke och smak?! Det handlar om att göra det rätta och om moral, solidaritet och välvilja. Det går väl före allt, eller? Jag förstår inte hur du tänker nu."
Det förekom också kommentarer om att Astrid Lindgren själv kallat det hon skrivit då för ”idiotier” som hon inte skulle använt om hon vetat bättre. Även kommentarer om att Saltkråkan AB som för familjen Lindgrens räkning hanterar rättigheterna, godkänt att SVT redigerat bort repliker.
Att Saltkråkan godkänt är i grunden helt irrelevant så länge Astrid Lindgren själv lät bli att uppmana filmbolaget att göra dessa ändringar så länge hon var i livet. Hon var medveten om känsligheten i dessa ord och valde ändå att låta dem stå oförändrade.
Jag hör till dem som håller en konstnärs rätt till sitt verk, högt. Det ska inte pillas i eller förändras av andra utan stå för sig själv. Vill omvärlden inte veta av det eller delar av det så får man helt enkelt avstå från att köpa det, titta på det, lyssna på det eller låsa in det i en garderob och glömma bort det. Men man ändrar inte!
Detta att alltefter mode och politisk korrekthet, gå in och förändra konstverk som inte passar in i den rådande paradigmen är inte bara ett allvarligt kränkande av de författare, konstnärer och artister som utsätts för förvanskning av sina verk, det är en historieförfalskning som bara inte borde få förekomma.
Anna Lundqvist frågar en av kommentatorerna varför det är så viktigt att behålla ett visst ord och på det vill jag svara att om ordet – vilket det nu må vara – upplevs som kränkande av någon ska man givetvis inte använda det själv men att städa bort det ur redan befintliga texter eller filmer eller målningar eller vad du vill, är helt fel väg att gå.
Bortrensad leksak ur Disney-klassiker
Hitler ansåg den moderna konsten för urartad (entartet) och konfiskerade allt som omfattades av denna bannbulla.
Katolska kyrkan våndades över alla blottade manslemmar och sköten på marmorstatyer och i målningar och försåg dessa med lämpligt utplacerade fikonlöv.
Är det det samhälle som Anna vill tillåta? För börjar vi acceptera att man stryker lite här och lite där, målar över misshagliga figurer på målningar eller hugger bort från skulpturer. Bränner böcker på bål. Klipper bort svarta dockleksaker eller clowner med för krokig näsa i gamla Disneyfilmer. Att vi spränger bort gudabilder som talibaner.
Var slutar vi?
Erik Helmerson, ledarskribent i DN skriver apropås Pippi-klippen: "Att rusa in med saxen är det sämsta alternativet. Ingen annan än konstnären själv ska ändra i sina verk. Den som ständigt vill redigera efter tidens värderingar hamnar på ett sluttande plan, där man ser olämpligheter överallt och tillgången på saxar synes obegränsad"
Om inte vi som på ett eller annat sätt är upphovsmän hävdar rätten till våra verk och skyddar dem från en temporärt rådande tafsande majoritet, vad är då den rätten värd? Varför uppbär vi isåfall ersättning för den rätten då den ju i realiteten inte längre blir okränkbar. För det är ju faktiskt så att rätten till det egna konstnärliga verket borde stå högre än att handla om STIM-avräkningar eller biblioteksersättningar.
Jag ogillar starkt Anna Lundqvists kommentar om att det var bra att media ”högg” på denna ”nyhet” – ”så vi får reda på var folk står och ev. svaret på vilka som röstade på SD”.
Att försvara upphovsrätten och anse att också misshagliga ord inte ska eftercensureras av säkerligen välmenande men klåfingriga besserwissrar är alltså enligt Anna liktydigt med att man röstar med Sverigedemokraterna! Det är sannerligen magstarkt.
Att man efter ett par generationer ger ut språkreviderade upplagor av gamla böcker är försvarligt, för att en levande generation också ska kunna läsa och förstå äldre tiders författare, men modernisering av en hel text av just det skälet kan aldrig jämföras med textjusteringar för att tillfredsställa det just då rådande politiska klimatet.
Det bättre vetandet som jag nämnde inledningsvis grundar sig på lång erfarenhet av förändringen i språkbruket kring just ordet ”neger” och det surr som numer uppstår så fort detta ord används. Det skulle kanske kunna sansa debatten om dessa som säger sig beskydda alla kränkta färgade personer läser t.ex. Makode Lindes lysande DN-artikel från den 28 september 2012 och Cecilia Sylván Henrikssons och Patrick Gibsons utmärkta bok ”Svart i Sverige” (Bladh By Bladh, 2012).
Makode Linde avslutar sin artikel med följande:
Jag tror inte att historierevisionism och kulturcensur är rätt väg att gå. Låt oss istället blicka framåt och hylla de konstnärer som vågar teckna såväl onda, goda, fula och vilda porträtt av oss svarta, för först när svarta kan avbildas på alla tänkbara sätt kommer konsten att återge den mångfald av blackness som återfinns i verkligheten.
Jag tror inte att historierevisionism och kulturcensur är rätt väg att gå. Låt oss istället blicka framåt och hylla de konstnärer som vågar teckna såväl onda, goda, fula och vilda porträtt av oss svarta, för först när svarta kan avbildas på alla tänkbara sätt kommer konsten att återge den mångfald av blackness som återfinns i verkligheten.
Nästa vecka är det dags för Negern Pettersson att göra debut i TV!
I nästa veckas Antikrundan presenterar jag Negern Pettersson i åtta versioner för Andreas Rydén som blev alldeles begeistrad när programmet spelades in den 28 augusti i fjol.
Inslaget presenteras som "en udda konstsamling" och det kan man kanske hålla med om. Avsikten är egentligen bara att kunna kontrollera en tillräcklig mängd målningar för att tillsammans med de övriga 15 som jag känner till i andra samlingar, kunna utgöra grunden för den utställning som jag önskar att Konstakademien ska genomföra (när de åter berfriats från Nationalmuseum om sju år) kring sin gamle märkvärdige konstnärsmodell.
Det har ju hunnit bli ytterligare en i min samling sedan programmet spelades in. En olja av Professor Emerik Stenberg som är samtida med de målningar av Matilda Berendt och signaturen "GH" som jag redan har. D.v.s. målade 1889-90.
Men det som var nästan roligast att se i gårdagens Antikrundan som sändes från Gävle, var en annan målning av Carl Larssons hustru Karin Bergöö. En målning jag länge sökt. Ursprungligen hängde nämligen min målning som utförts av Karin Bergöö i trapphallen i det Bergööska Handelshuset i Hallsberg. Länge lär dess spik ha funnits kvar i väggen. Som en pendang hängde enligt uppgift "Vikingen", en annan av Karins elevarbeten vid Konstakademien. Karins bror Per Bergöö som så småningom tog över järnhandeln gillade aldrig "den där djälva negern", som istället hamnade hos hans son med samma namn, för att därefter runt 1930 komma i min pappas ägo. Var "Vikingen" tog vägen var det ingen som riktigt visste.
Men igår dök den alltså upp i Antikrundan och visade sig tillhöra en sentida ättling till familjen Bergöö i Gävle.
Men igår dök den alltså upp i Antikrundan och visade sig tillhöra en sentida ättling till familjen Bergöö i Gävle.
Nu måste vi se till att dessa båda åter får konfronteras på plats i Hallsberg i någon framtida utställning.
Olle Hjortzbergs neger
Negern Pettersson målad av Olle Hjortzberg
Märker att jag inte berättat om Olle Hjortzbergs målning av "Negern Pettersson". Den fick jag vetskap om då ägaren mailade mig efter att ha läst min blogg eller någon tidningsartikel om Pierre Louis Alexandre, alias Negern Pettersson. Den svarte man från Franska Guyana som hamnade i Stockholm och blev hamnsjåare och modell på Konstakademin under ca. 15 år innan han dog 1905 och begravdes på Norra Kyrkogården.
En neger till i samlingen!
Negern Pettersson av Ida von Schultzenheim
Glädjande nog har jag själv lyckas komma över "en åttonde neger". Denna är målad av Ida von Schultzenheim .
Vart har "Negern Pettersson" tagit vägen?
Matilda Wigerts porträtt av "Negern Pettersson"
Det var ett tag sedan jag rapporterade om Negern Pettersson, den svarte man som hoppade av från ett amerikanskt fraktfartyg i Stockholm 1863. Mannen hette Pierre Louis Alexandre och kom från Franska Guyana, där han antingen var en frigiven eller en förrymd slav. Frankrike avskaffade slaveriet här vid just den tiden.
Namnet hade han antagligen från sin tidigare ägare. Det var ett vanligt namnskick att slavbarn namngavs efter sina ägare.
Läs historien om honom här, scrolla ner till "Historien om Negern Pettersson" och följ sedan kapitelordningen.
Konstnären Axel Kleimers "Haremsväktaren". Samma motiv från den sista modellsejouren 1903 som är känt från G. Börjesson och från det enda kända fotografiet av Pierre Louis Alexandre (utöver de atelierfotografier som finns där han figurerar i bakgrunden) Se här.
Mitt intresse för denne man började tidigt. Redan i barndomen då jag fascinerades av det fantastiska porträtt av Alexandre som målats av Carl Larssons hustru Karin Bergöö under hennes år på modellskolan vid Kungliga Akademien och som hängde på vår vardagsrumsvägg. Porträttet utstrålar kraft och styrka men också ett vemod och en längtan.
Sedan dess har jag sett många målningar med Negern Pettersson, som han alltså kom att kallas på akademien (antagligen för att det var "enklare") men inget som kunnat mäta sig med Karin Bergöös.
När jag väl aktivt började intressera mig för att ta reda på mer om den man som väl borde ha lämnat fler spår efter sig än det Bergööska porträttet och den kolteckning av Emil Österman som jag vid en källarröjning efter en bekant till familjen hade funnit, fann jag till min förvåning – ingenting!
Det kan väl inte bara gjorts ett enda porträtt? Akademien hade ju under de år Alexandre extraknäckt som modell haft åtskilliga elever som alla borde ha lämnat efter sig ett eller flera verk föreställande denne man.
En gång fann jag en fråga i Antik & Auktion om en målning med Negern Pettersson av C-F von Saltza, men lyckades aldrig spåra den som frågade.
Men så plötsligt verkade det lossna och det började dyka upp målningar och skulpturer och snart var jag uppe i hela tio målningar, teckningar och skulpturer av kända konstnärer som Georg Nordensvan, Oscar Björk, Ecke Hedberg m.fl.
Så blev det tyst igen tills nästa våg kom. På auktioner och genom telefonsamtal från bekantas bekanta eller andra som läst min blogg eller hört talas om mitt intresse för Negern Pettersson, dök det upp sammanlagt elva nya porträtt, varav jag själv lyckats förvärva fem. Så min lilla samling omfattar nu totalt sex målningar och en kolteckning.
Mitt senaste förvärv! En målning av en okänd elev på Konstakademien. Det satt i en parram tillsammans med en 1700-talsherre! Köparen på Bukowskis Market var mest intresserad av den magnifikt skurna parramen och sålde gärna målningen av "Negern Pettersson" till mig. Den starkt krakelerade målningen torde vara beskuren för att passa i ramen varvid ev. signatur har fallit bort.
Carl-Fredrik von Salzas "Neger Pettersson" i dubbel upplaga!
Ovanstående målning av Carl-Fredrik von Saltza var den första jag noterade utanför mina egna väggar som föreställde "Negern Pettersson". Bilden är scannad från en läsarfråga i Antik & Auktion på 70-talet.
Detta var innan mitt sökande börjat så jag tog aldrig reda på vem frågaren var och var målningen finns.
Om någon känner igen denna målning - hör av er till mig: mats.werner@telia.com
Målningen är såtillvida ovanlig eftersom den tycks avbilda modellen i en "vanlig situation" alltså inte någon typisk uppgjord akademiuppställning.
För ett antal månader sedan fick jag via Bukowskis tipset om en privatägd målning av von Saltza föreställande "Negern Pettersson". Givetvis hoppades jag då att jag återfunnit målningen från Antik&Auktionsfrågan. Men så var inte fallet. Detta var ännu en målning av von Saltza som därigenom vid sidan av Oscar Björk är den enda kända målaren som gjort två bilder av "Negern Pettersson".
Under vår skånska resa nyligen fick jag också tillfälle att besöka ägaren av denna nyupptäckta "Neger" och kunde konstatera att det är en närbild av huvudet och en utomordenligt vacker akvarellmålning.
Återstår alltså fortfarande att finna ut var ovanstående målning hänger idag!
Carl-Fredrik von Saltzas nyfunna akvarell. Målad 1892.
Klockan gick fel! Missade just en "neger"!
En oerhört vacker målning av "Negern Pettersson" såldes i kväll på Auktionskompaniet i Stockholm.
Ett osignerat elevarbete från Konstakademiens modellskola, troligen 1887, såldes i kväll på Auktionskompaniet i Stockholm. Det var tydligen mycket "nikotinbrunt" och fullt av färgsläpp. Alltså ett riktigt renoveringsobjekt.
Ändå gick det relativt högt. För trots att det är osignerat kan man klart se att det är gjort av en mycket god konstnär. En akademielev som sedermera säkerligen blev en framstående konstnär.
För något halvår sedan såldes, också på Auktionskompaniet, en akvarell från samma tillfälle som ovanstående, målad av konstnären Bruno Hoppe.
"Negern Pettersson" av Bruno Hoppe 1887.
Det som är extra intressant, men också lite förbryllande, är nedanstående fotografi som är en ateljéinteriör från Akademines modellskola som jag hittat i målarbröderna Bernard och Emil Östermans arkiv i Eskilstuna Konstmuséum.
Det tycks vara ett foto från just den sittning som avbildats av Bruno Hoppe och den okände konstnären. Med hjälp av kroppsvinkeln på det okända porträttet vore det kanske t.o.m. möjligt att se den okände konstnären på fotot.
Problemet är bara, om fotot verkligen är från 1887, varför finns det då i det Östermanska arkivet. Bröderna Österman gick på akademien mellan 1890 och 1893, vilket innebär att de gick modellskolan 1892-93. Visst kan man tänka sig att akademien använde samma uppställning vid flera tillfällen, men det känns som om de vore från samma tillfälle.
Ännu ett tidsmysterium i samband med Pierre Louis Alexandre, den stolte svarte mannen från Franska Guyana.
Atlejeinteriör från Akademiens modellskola (Foto från Östermanska arkivet i Esklistuna Konstmuseum
Å en "neger" till!
Återigen har David Brolin, min specielle "negeremissarie" spanat in en målning föreställande "Negern Pettersson", alias Pierre Louis Alexandre, den från Franska Guyana hitrymde svarte mannen som levde som kollossare och till slut spannmålssjåare i Stockholms hamn men som också satt modell på Konstakademiens modellskola.
Innan jag började leta, var få av de säkerligen många elevmålningar, -teckningar, -akvareller och -skulpturer som borde finnas av denne modell, kända.
Nu "poppar" de upp den ena efter den andra. Ovanstående oljemålning är signerad "GH 1889". På spännramens baksida har någon skrivit med kulspets: "Gustaf Hellqvist" men den attributionen kan vi glömma eftersom Gustaf Hellqvist långt före 1889 hade lämnat akademiens modellskola.
Vid tillfälle ska jag åter sätta mig i Akademiens arkiv och leta efter vilka elever som gick när, eftersom jag nu börjat samla på mig åtskilliga "negerporträtt".
Och möjligen kan det bli en till snart om jag förstått min emissarie rätt!
