Mats Werner

 

Solen strålade ner på poolterrassen på Hotel Atlantic Palace i Sorrentos utkant. Jag lade ifrån mig Herman Lindqvists utmärkta bok om Erik av Pommern (och framförallt dennes hustru Filippa som var det intressantaste i boken) när mobilen surrade.

Den som ringde mig hade en dålig linje och jag hade svårt att uppfatta vad han hette och vad han ville. Efter diverse sprakiga försök så förstod jag att han var konstexpert som hade jobbat på ett av världens främsta auktionshus och att han arbetade med en brittisk konsthandlare som hjälpte amerikanska konstmuseer att finna objekt. Han ville veta om det var jag som ägde Karin Bergöös målning ”Negern Petterson” och om jag isåfall kunde tänkas vara intresserad av att sälja den. Han hade museikunder i USA som skulle kunna tänkas betala ”ett ansenligt belopp” för målningen. Vad han hette hade jag haft svårt att uppfatta men jag hade hans telefonnummer. Jag sa att målningen varit i vår familjs ägo i snart hundra år och att jag inte hade några planer på att sälja men vi kom överens om att höras av igen när jag var hemma och vi hade tillgång till bättre förbindelser.

 

Jag tog reda på vem som hade numret som ringt upp och fick därigenom veta vad han hette. Mailade några bekanta i auktions- och konstvärlden och en svensk-amerikansk vän som köpt och donerat mycket fin svensk konst till bl.a. Nationalmuseum, för att höra om och vad de visste om denne man och om de hade några goda råd. Fick svar från två av dem. Mannen var den han utgav sig för att vara såtillvida att han arbetat för auktionshuset ifråga länge men nu var expert och frilansande konstförmedlare. Jag uppfattade att han var kontroversiell på något sätt men att det aldrig funnits något ohederligt eller bedrägligt inslag i hans verksamhet. Det kändes lugnande. Jag googlade honom också och då förstod jag det kontroversiella. Klart som sjutton att man blir kontroversiell bland auktionsfolk om man läxar upp dem och sätter dem på pottan så ordentligt som denne man gjort.

Alltnog.

 

Jag hade verkligen ingen tanke på att sälja min älskade tavla. Den hade kommit att betyda så mycket för mig och jag hade ägnat mycken tid och forskning kring den och dess modell.

Men vi talades vid efter min hemkomst och jag fick veta lite mer. Den brittiska konsthandeln som han samarbetade med hade förmedlat en hel del mycket värdefull konst till olika amerikanska konstmuseer som man hade synnerligen goda kontakter med.

Museerna var intresserade av verk som "stod ut", som inte varit ute på marknaden och som hade god och belagd proveniens och med ett motiv som ligger i tiden. Var de dessutom målade av en erkänd konstnär som inte fanns representerad i samlingen redan och konstnären därutöver var kvinna så fanns det inte så mycket mer att önska. Min målning fyllde väl alla kriterier. Den beskrevs av en branschkollega som "a masterpiece".

Jag funderade då på framtiden. Jag är 81. Har tre barn som inte ska behöva slåss om en värdefull ägodel. Lite beroende på var priset skulle hamna sa jag alltså ja till att gå vidare. Det ledde till att den brittiska konsthandlaren kom på besök och besiktigade tavlan. Vi hade ett långt och mycket förtroendeingivande samtal där processen framåt gicks igenom. Vi skulle skriva ett avtal som sträckte sig ett drygt halvår framåt där de hade ensamrätt att företräda mig och målningen. Denna skulle överlämnas (så snart jag låtit göra en bra kopia av den för att behålla, vilket var ett villkor från min sida) till en av Stockholms främsta konservatorer som rengjorde och åtgärdade en del mindre skavanker. Därefter skulle målningen förvaras i ett externt säkerhetsförvar tills vidare. Jag hade också flera Teams-möten med konsthandlaren.

 

Framåt hösten stod det klart att det fanns ett museum (jag fick då inte veta vilket) som preliminärt hade bestämt sig att köpa målningen. Personer från museet hade varit över och besiktigat den och sedan hade ett beslut tagits i museets förvärvskommitté som innebar att målningen förts upp på förvärvslistan. Detta skulle sedan följas av en process för att få fram finansiering för köpet och slutligen skulle museets styrelse godkänna förvärvet och utbetalningen av det överenskomna priset och först då skulle målningen släppas från det säkra förvaret. Eftersom museistyrelsen endast sammanträder ett par gånger om året och nästa möte var i slutet av Januari 2024 var vi tvungna att förlänga vårt avtal vilket jag gick med på.

Sedan någon tid hänger min målning dock framme på museet och har (dock ännu utan bild) annonserats i samlingskatalogen vilket gjort förvärvet offentligt. Det är inte utan både stolthet och glädje även jag kan tillkännagöra att min målning förvärvats av USAs motsvarighet till vårt Nationalmuseum: The National Gallery of Art i Washington DC – och förblir där och kan beskådas och beundras av generationer framåt, vilket naturligtvis inte kan vara annat än glädjande.
Om vi väljer den av många versioner om hur Pierre Louis Alexandre kom till Sverige, som säger att han kom till Stockholm från New York så kan vi ju säga att han återvänder till – om inte sitt hem så dock nästan till – sin kontinent.

 

I samband med det stora intresse som Alexandre väckt internationellt redan innan, främst p.g.a. min bok och försäljningen av elva av mina totalt tretton målningar (av vilka åtminstone en såldes vidare via en annan konsthandlare i London till High Museum of Art i Atlanta), så håller jag på att undersöka möjligheten till en engelsk upplaga av min bok. Det visar sig att många utlänningar köpt min bok som e-bok och sedan kört den via någon översättningsapp. Så intresset finns uppenbarligen. Det som uppenbarligen gör Alexandre intressant är att han tydligen är den (svarte) modell man vet så mycket om överhuvudtaget och där det finns en serie identifierade konstverk från hela hans verksamma tid som modell.

En ung fransman hade sett till att ge Pierre Louis Alexandre en egen Wikipediasida
.
En brittisk konststiftelse uppmärksammade Alexandre i en serie artiklar och har till och med lagt ut ett bildspel på YouTube.

 

När jag således bestämt mig så gällde det att finna någon som kunde göra en tillräckligt bra kopia av min målning. Jag studerade möjligheten att göra en fotografisk kopia och printa på kanvas men fastnade för att jag ville ha en riktig målad kopia. Ganska omgående föll då mina blickar på Gabriella Norum. En mycket duktig ung självlärd konstnär som närmast målade fotografiskt. Men hennes främsta förtjänst just i detta sammanhang var att hon för några år sedan på Facebook (där vi kom att bli vänner) presenterat ett projekt hon blivit ombedd att genomföra för en god väns räkning. Då gällde det att kopiera Oscar Björcks ena målning av ”Petterson” (nr. 6 i min katalog), vilket i original tillhörde vännens far.
 Gabriella klarade detta med bravur trots att hon då endast hade fotografier att utgå från.

 

 

I mitt fall skulle hon under tre veckor få tillgång till Karin Bergöös målning som utgångspunkt för sin kopia. Med tanke på att hela affären måste förbli hemlig tills alla beslut var fattade så fick Gabriella också arbeta med kopian under sekretess. Framförallt var det den tänkta köparen som inte skulle oroas av ”rykten” utan ville förbehålla sig rätten till att ge offentlighet kring affären när deras egen procedur var slutförd och de kunnat planera för sitt offentliggörande.

Men jag fick följa Gabriellas fascinerande arbete med målningen, vilken dock kom att utföras i akrylfärger eftersom hon inte arbetat med oljefärger. Det fanns en viss oro att jag kunde ha gett felaktiga mått på målningen men när den kom hem gled den in i den gamla ramen perfekt! Det är dock inte målningens originalram.

 

Det stod tidigt klart att en tänkt museal köpare skulle vilja ha en annan typ av ram. Men hur skulle den se ut för att stämma i tid med målningens tillkomst i slutet av 1870-talet?  Jag gick därför igenom målningens ramhistoria. När den tillsammans med Karin Bergöös andra elevarbete kallat ”Vikingen” först hängdes upp i trapphallen i det Bergööska huset i Hallsberg var båda målningarna sannolikt oramade. När den sedan fick den smala mörka ram som syns på bilden av målningen i min pappas ungkarlsrum på Torsgatan 2 i slutet av 20-talet och som finns kvar när den hänger i föräldrarnas första sovrum på Kaplansbacken 3 efter giftermålet 1933, vet jag inte. Den kan ha ramats av Per Bergöö den yngre sedan denne övertagit tavlan från sin far Per (d.ä.) som var den förste Bergöö som kom att bo i huset eftersom fadern Adolf dött innan bygget blev klart. Per d.ä. var nog glad att bli av med ”den jävla negern” som han ska ha kallat målningen. ”Vikingen” i sin tur hamnade hos en annan Bergöö-ättling och dök upp först på 2010-talet då den förekom i Antikrundan och därefter såldes på en auktion något år senare.

 

Sannolikt i samband med att vår stora våning på Kaplansbacken blev större och byggdes om kom Bergöö-målningen att hamna på paradplats mellan två Liljeforsmålningar i det stora vardagsrummet och då torde Pappa ha bytt ut den smala ramen mot en beige-flammig pastellageram som väl var mer ”i tiden”. Den ramen hade målningen sedan kvar till någon gång efter 1996 då min fru och jag flyttat till en gammal gård på landet och där åter ville hänga målningen i trappan mellan botten- och övervåningarna, som den hängt i vår tidigare bostad i Mariefred. Men pastellaget hade farit illa av flyttningar och annat genom åren och behövde bytas. Jag valde en silvergrå, melerad fyrkantig ”brutalram” som jag valde efter ett vinkelprov. Den stod sig mycket vackert mot den blå bakgrundsfärgen på målningen. Det som inte framgick av provet men som blev alltför påtagligt när hela ramen var på plats var att det fanns ett mönsterrepeat som gjorde att man fick intryck av ”strålar” ut från tavlan.

 

Troligtvis tyckte även personalen på Carl Larsson-gården detsamma för när målningen hängde där under sommaren 2014 (då man fokuserat på Karins konstnärsskap), blev jag tillfrågad om jag kunde tänka mig att låta gårdens rammakare förgylla min ram eftersom man allmänt tyckte att det borde vara en guldram (även om den var ”brutalkantig”). Så då fick han göra det.

Medan Karin Bergöös originalmålning nu istället hänger till allmän beskådan i ett av världens kanske mest prestigefulla konstmuseer så sitter Gabriella Norums fina kopia av Karins målning i den av Carl Larsson-gårdens rammakare förgyllda ramen på väggen i min matsal och skänker mig samma förnöjelse som originalet gjort i alla år. Nästan mer eftersom den bidrar med ännu ett kapitel i ”Negern Pettersons” liv. Ännu mer att berätta!

Gissa vilken som är vilken!