MAJ SJÖWALL 1935-2020 – min härliga svägerska!

 Maj inviger Monica Zetterlunds sjungande bänk i Zetterlunden utförd av konstnären Fredrik Wretman.


”Sköna Maj, Välkommen våra lekars vän...”

Där står de nog, Pelle, Lasse, Göran, Monkan, Gösta, Olle, Chrille, Jacques och alla de andra vännerna, skrålande, lätt i gasen och gläds att de nu får sällskap av den varma, vänliga, glada Maj som lämnade det jordiska dagen före Valborgsmässoafton 84 år ung.
”Jag är för tillfället död” skulle hon säkert själv kalla tillståndet. Lasse lirar ”Om Maj och mej” på en stor vit flygel där pingpongbollarna studsar på strängarna där uppe i ”the Blue Skies”. Kanske vinkar också Ol’Blue Eyes!

För ganska precis en månad sedan pratades vi länge vid i telefon då hon ringde och berättade om sitt nya boende på ett hem i Landskrona där hon hade utsikt rakt över havet. Hon lät pigg och glad. Sedan länge hade hon lite svårt att prata men det gick jättebra.
Under många år bodde hon på Hven där vi var och hälsade på henne för två år sedan. Levde ett lugnt liv och körde runt i sin elektriska golfbil. Hennes äldsta dotter Lena bodde sedan länge på ön.

I mitt liv kom inte Maj in förrän på 70-talet. Hon och bror Lasse hade dock varit klasskamrater i Fagerlind och Moselius småskola på Norr Mälarstrand. För Lasse var Maj alltid den första kärleken – och den kom också att bli hans sista. Maj berättade en gång för mig om skoltiden med Lasse: ”Vi gick alltid längs med staketet vid kyrkogården. Och mitt första minne av ett samtal vi hade var när vi gick där och så sa Lasse så här: ’Vad tycker du bäst om, gammal eller modern dansmusik?’ Och jag var så kuvad i hemmet, så jag var inte säker på vad han tyckte att jag skulle svara. Jag ville ju så gärna tycka likadant som Lasse och hade inte riktigt nån uppfattning om vilket som var vilket. Och då lyssnade man ju på dagens grammofonmusik i radio och då förekom det alltid nån modern och nån gammal. Nån hambo eller nån foxtrot. Men jag drog till med modern och det var ju rätt.”
 
Klassfoto från Fagerlind och Moselius. Rektor Svea Fagerlind övervakar med Maj framför sig.
Lasse i glasögon till vänster om mitten i övre raden. Olle Adolphson sitter snett nedanför Maj till höger.


Maj bodde uppe på Brunkebergstorg där pappan var chef på Hotell Gillet (i vars bottenvåning den gamla Odeon-teatern låg som sedan blev Idéon under Povel Ramels och Felix Alvos direktorat), så hon hade skolkort och skulle åka tvåans spårvagn till Riksbron. Sen fick hon gå Drottninggatan och Brunkebergsgatan som inte finns längre. Den gatstumpen är bortbyggd. Men hon tappade alltid bort det där skolkortet med påföljd att hon fick kuta som en tokig, för på frukostrasterna skulle hon hela vägen hem för att äta. Skolluncher existerade inte. De som bodde långt bort hade med sig matlåda och fick äta i lärarnas kök.

I klassen gick även Olle Adolphson som också var Lasses vän genom livet. Maj berättar: 
”Lasse och Olle var mycket tillsammans. Jag kommer ihåg att jag tyckte att det var så läskigt när killarna från skolan på Kungsholmstorg kom ner och skulle bråka med oss. På Norr Mälarstrands kaj stod vedtravarna tätt under krigsåren. Och där hade Lasse och Olle stuckit undan en påk som var tunn så där.  Ett vedträ. Ganska långt, som jag minns det. Och av nån anledning kallade de den där påken för ‘Emmaboda’. Så när de här killarna – fienden –  kom från den andra skolan och sa att man skulle slåss ropade Lasse eller Olle: ’Emmaboda!’ Och sen rusade de in i nån av de här smala gångarna vid vedtravarna och kom ut med den här påken. Och så stod en av dem och bara snurrade runt med påken för att hålla killarna ifrån sig. Det kommer jag ihåg. Och jag frågade Olle nån gång för inte så hemskt länge sen om den här påken och varför de kallade den för ‘Emmaboda’, men det kunde Olle inte erinra sig. Han kom ju ihåg att den hette så, men mindes inte varför. Men det var ju deras hemliga vapen och skulle väl ha ett ‘täcknamn’.”
 
Maj Sjöwall och Lasse Werner



30 år efter det att de slutat skolan träffades Maj och Lasse igen, ett år efter det att Per Wahlöö dött, och om detta berättade Maj för mig när jag i mitten på 2000-talet skrev min bok om brorsan och tillbringade en dag i hennes skrivarstuga på Södermalm: ”-76 måste det ha varit. Per dog -75 vid midsommartid. Och det här var på Valborg. Lasse och Chrille spelade på en jazzklubb som hette Bohemia och det var fullt med folk. Jag stod längst bak. Jag brukade gå dit och lyssna på jazz. Som vanligt var Lasse fräck i mun och sa nåt fult. Då ropade jag: ’Det där skulle fru Fagerlind inte tyckt om.’ Och Lasse sa: ’Maj! Är du här?’ Då hade vi inte setts sen vi var barn. Nästa dag var det första maj och då satt vi hela dagen på Savoy och snackade och snackade och snackade. Sen följde jag honom till tåget tvärs över gatan. Dagarna efter pratade vi i telefon i timmar tills han plötsligt bara kom ner och bosatte sig hos mig, med en trave skivor under armen.”
 
Under åren i Malmö blev det också återigen en hel del umgänge med gamle vännen och klasskamraten Olle Adolpshon som då bodde på Österlen. Maj brukade referera till dessa träffar som "klassmöten á trois".
 
Min son Pontus, Maj, Fatima Svendsen och Bengt Säve Söderbergh efter invigningen av Monica Zetterlunds parkbänk. I bakgrunden Eva Bysing.


Så kommer också en dråplig upplevelse i Danmark: ”Jag vet inte om du har hört om vår Danmarksturné? Jag blev tillfrågad om jag ville komma ner till Sönderborg och läsa på ett bibliotek där i samband med att nån skulle göra nåt nordiskt, tror jag. En vecka. Och då sa jag: ’Jag kommer om jag får ta med mig en jazztrio. Om ni har utrymme för en kväll med en svensk jazztrio så vill jag gärna komma.’ Jodå. De hade aldrig hört talas om den här jazztrion, men jag hyrde en Mercabuss och så kom Ivve (Oscarsson) och Ivar (Lindell) ner till Malmö och så körde vi ner till Sönderborg. Och där fick vi ett hotell, varsitt rum. Och så skulle vi gå och titta på den här lokalen där de skulle lira. Det var en fullständigt hopplös lokal. Den var jävligt bred. Estraden var liksom en kilometer lång och mycket grund. Och Lasse sa ’va’ fan!’. Men i alla fall, flygeln var okej och så där. Sen gjorde jag mitt framträdande samma kväll som vi hade kommit fram. Nästa kväll skulle de spela. Då visade det sig att Ivve hade krökat hela dagen och låg nästan medvetslös på sitt rum, och Ivar sa: ’Det går inte, vi kan inte ta med honom. Vi får spela på duo.’ Och där satt en massa jazzintresserade, medelålders danskar. Och Lasse och Ivve, du vet… Och Lasse började idiotiskt nog med att göra just det där med att sitta och stirra på tangenterna, dunka i locket, plonka på strängarna. Och folk började mumla. Och sen började han lira så där explosivt. Då gick det ut en gubbe därifrån och återkom efter ett bra tag med en annan gubbe. De satt en stund och sen gick den andra gubben upp och försökte slå igen klaviaturlocket. Och Lasse sa: ’Man kan ju inte slå klaviaturlocket över händerna på pianisten.’ ’Ja, men det här är inte jazz. Det här är inte musik, så var så god att sluta. Det här vill vi inte höra.’ Och då började Lasse spela ett jättevackert Night and Day, men det gick inte. Då visade det sig att den första mannen var arrangör och den andra mannen var ordförande i Sönderborgs jazzklubb. Och publiken var också såna som ville höra  Chrille Boustedt. Så de blev utkörda. Då kom det en kille till vår räddning och sa: ’Ni har kommit hit och ska ha era stålar. Ni kan hänga med mig hem.’ Och det visade sig att den här snubben var bebop-fantast och var med i den här jazzklubben, men hade inget att säga till om på den konserten. Han bodde i en villa och gjorde jättegoda mackor. Jag kommer ihåg att han samlade på telefoner. Han hade telefoner av alla möjliga sorter. Så nästa dag åkte vi hem. Och den där historien har berättats på alla möjliga sätt inom jazzkretsar”.
 
Lasses och min Mamma Ann-Mari uppvaktas på 98-årsdagen av Maj och sin kusin Brita Hardt. Nu är alla tre borta.


Så var det det här med Cabaret Fredagsbarnen! Det var en klubb som leddes av Jacques Werup och Lasse Söderberg. Och vi gjorde en kväll där, en fredag. Jag hittade ett häfte med en kort pjäs av Conan Doyle. En Sherlock Holmes-pjäs som hette Krondiamanten. Och sen hittade jag på att vi skulle göra en föreställning av den här pjäsen och så skulle de medverkande inte få läsa manus, utan vi skulle spela med manus i hand, och de medverkande skulle alltså se texten för första gången när vi spelade, ungefär som en skolteaterpjäs. Och då spelade jag Sherlock Holmes. Jag lånade en sån där mössa och en rock på Stadsteatern. Paula Brandt spelade Watson i smoking med kudde på magen. Chrille Boustedt spelade skurken och Lasse spelade… Eller var det tvärtom? Lasse och Chrille var skurkar båda två, tror jag. Eller om Lasse var polis, kanske. Och Per Eggers var betjäntfolket. Och min dotter stod ute i kulissen, för historien var nåt om att Sherlock Holmes riggade upp en docka av sig själv så att skurken skulle tro att han satt där. Och så hade han lagt på en skiva med fiolspel, så att skurken skulle tro det. Sen gömde han sig nån annanstans. Och Lena stod i kulissen och spelade Internationalen på fiol. Och sen hade jag whisky i en stor sån här brun medicinflaska som alla gick och drack ur. Det var fullsatt i salongen och folk garvade så att de tjöt. Jag träffar fortfarande människor som minns föreställningen. Det var verkligen himla roligt. Jag tror att jag tog upp det på band, men kan inte riktigt komma ihåg var den kan finnas. Ja, vi gjorde mycket sånt där kul”.
 
 
 
 
Maj och Mats på Hven 2018
 
 Maj i sin tuffa golfbil


Maj förblev en del av familjen även sedan Lasse dött och var ofta med på Mammas årliga födelsedagsmottagning före jul. Vi höll kontakten. En gång frågade hon mig: ”Lasse och jag gifte oss ju aldrig men skulle inte jag kunna få kalla Dig för min svåger?”. Klart att hon fick det den härliga människan! 2016 hade Maj ”Sommar i P1” och berättade då bland annat den legendariska historien om när hon och Lasse ringde upp Frank Sinatra på julafton. Hela programmet finns på Sveriges Radios hemsida. Eller lyssna enbart på berättelsen om samtalet med "The Voice" genom att klicka HÄR.

Maj var ju inte bara vårt lands kanske främsta deckarförfattare. När Per Wahlöö dog kom hon att ägna sig mycket åt översättningarbeten. Och vad passar bättre att sluta med än med den översättning Maj gjorde för Lasses räkning av deckarlegenden Raymond Chandlers ”Requiem”:
        
        Det finns ett ögonblick efter döden när ansiktet är vackert
        när de milda trötta ögonen är slutna och smärtan är borta
        och kärlekens långa tåliga oskuld sakta kommer in
        för att stilla dröja ännu en stund.

        Det finns ett ögonblick efter döden, ja, knappt ett ögonblick
        när de ljusa kläderna hänger i garderobens doft
        och den förlorade drömmen bleknar och bleknar efter hand
        när flaskorna av silver och glaset och den tomma spegeln
        och de tre långa hårstråna i en borste och en vit näsduk
        och den nybäddade sängen och den släta mjuka kudden
        på vilken inget huvud skall vila
        är allt som är kvar av den långa vilda drömmen.

        Men kvar finns alltid breven.
        Jag håller dem i min hand bundna med grönt band
        prydligt och fast av kärlekens mjuka starka fingrar
        Breven skall inte dö.
        Jag skall vänta och vänta på främlingen som ska läsa dem
        Han skall komma sakta ut ur tidens och förändringens dimma
        Han skall komma sakta, tveksamt genom åren.
        Han skall klippa bandet och sprida ut breven
        och läsa dem noggrant, sida för sida.

        Och kärlekens långa tåliga oskuld kommer sakta in
        som en fjäril genom ett öppet fönster om sommaren
        för att stilla dröja ännu en stund.

        Men främlingen vet ingenting. Drömmen är förbi.
        Främlingen är jag.


Maj på Hven 2018
 
Maj på Hven sista sommaren 2019 (Foto Lena Sjöwall)
















RSS 2.0