NK – Det Stora Varuhuset!

 
NK – det stora varuhuset! (Målning i blandteknik av Ferdinand Boberg till varuhusets 25-årsjubileum vid Hamngatan 1940)

Förebilderna för Sveriges främsta varuhus fanns givetvis utomlands. Idéer och impulser strömmade in om den förstoring i jätteformat av den gamla diversehandeln, butiken med allt under ett tak, från främst Paris, från London och från den gamla svenskstaden Stralsund och Berlin. I USA förädlades denna företeelse och där skapades också varuhus av en omfattning som aldrig tidigare skådats. Ett av de allra första – Lord and Taylor – som startade 1826 och öppnade sin flaggskeppsbutik på Femte Avenyn i New York 1914, har nu efter drygt hundra år dock stängt denna butik.
 
Joseph Lejas magasin vid Regeringsgatan. (Okänd fotograf)
 
 Lejas sommarkatalog från 1887.

I Sverige var det först Josef Sachs, ung chef för detaljhandelsföretaget Joseph Leja på Regeringsgatan, som anammade denna nya form av detaljhandel. Sachs hade ärvt företaget efter sin far Simon som i sin tur ärvt det efter sin morfar Joseph Leja. Lejas ”Pariserbazar” sålde ”galanterivaror”, leksaker och ”korta varor” bland vilka kunde finnas sådana märkliga blandningar som valfiskben, artificiella tänder, sadlar, teatersmink och galoscher. Sachs hade familjeförbindelser i alla de stora Europeiska metropolerna och studerade där också i början av 1890-talet. Genom de intryck han då fick fann han vår svenska detaljhandel mer än lovligt föråldrad och grep sig omedelbart an denna sin nya livsuppgift. Han ville skapa det första svenska verkliga varuhuset, men saknade själv tillräckliga resurser för att göra det. Han fick lov att söka stöd hos den andre av de två stora detaljhandelsföretagen i Stockholm kring det förra sekelskiftet, Karl M. Lundberg. Lejas hade sitt varumagasin på Regeringsgatan medan Lundbergs låg i ”strykjärnet” mellan Birger Jarlsgatan och Biblioteksgatan vid Stureplan. Lundbergs var det klart största företaget med 400 anställda, mot Lejas 150, och en omsättning på två miljoner mot knappt hälften för Leja. Andra betydelsefulla detaljhandlare i Stockholm vid tiden var Paul U Bergström (PUB), Herman Meeths och MEA. De hade alla lite olika huvudinriktningar och inte den varubredd som nu eftersträvades av Sachs.
 
K M Lundbergs varuhus vid Stureplan under Oscar II:s 75-årsfirande 1904. (Okänd fotogaf)

Trots Lundbergs storlek var det Sachs som var den drivande kraften i sammanslagningen som ägde rum 1902, och som också kom att hålla den större aktieposten i det gemensamma bolaget som döptes till AB NORDISKA KOMPANIET. Sachs var endast 30 år gammal medan Lundberg var över 50. Deras två skilda temperament, där Lundberg var den försiktigare och konservativare generalen som såg konsolidering som viktig medan Sachs var dynamisk och framåtsträvande och där expansion var målet, var en god kombination. De båda företagens rätt olika sortiment bildade grunden, vilken snart utökades för att nå den fulla varuhusbredden. Till en början fanns man kvar i de gamla lokalerna men bytte namnet, men snart tog planerna på att bygga nytt fart.

Genom skickligt manövrerande och med hjälp av utländska släktingar såg Josef Sachs till att skaffa sig en klart dominerande ställning i det nya bolaget, medan Lundbergs förhöll sig mer passiv. 1912 lämnade Lundberg helt ledningen och styrelsen. Detta skedde i samband med att Sachs drev igenom sin önskan om ett nybygge på central plats i Stockholm. Skilsmässan var inte helt problem- eller konfliktfri. Trots att de båda även fortsatt upprätthöll vänskapliga förbindelser på det personliga planet, så såg Sachs Lundbergs avgång som en stor befrielse: ”Nu hade jag fria händer att förverkliga min idé, att bygga det riktiga, stora varuhuset. Äntligen hade jag kommit det, jag i årtionden strävat”.

Först hade man tänkt att utvidga Stureplansfastigheten, men detta lät sig inte göras av stadsplanemässiga skäl. Kungsgatans framdragande hade ju inneburit en ny pulsåder mellan centrums östra och västra delar. Där ville staden att det nya varuhuset skulle byggas. Ett framtidsläge vid den nya huvudleden. Med tanke på att centrum inte ännu sträckte sig så långt norrut och Gustav Adolfs Torg ännu var att betrakta som stadens nav såg Sachs helst ett läge mitt emellan de båda gamla butikerna, vid Regeringsgatan och Stureplan, som optimalt och då hörnet Hamngatan-Regeringsgatan.

Problemet var att det inte fanns så mycket att välja på i den korsningen. Staden hade byggt ett elverk i hörnet Regeringsgatan-Smålandsgatan (Ferdinand Bobergs första byggnad i Stockholm). Den andra hörnfastigheten, Hästen 5, Regeringsgatan-Hamngatan, ansågs för liten. Intill, utmed Hamngatan låg det gamla Sparreska Palatset, på fastigheten Hästen 6, dock förvandlat till nöjestemplet Sveasalen. Men Sachs såg potentialen i det nya affärsstråk som då hade börjat uppstå kring Norrmalmstorg. Flera tongivande butiker hade flyttat från Gamla Stan och till Norrmalmstorg och Biblioteksgatan, som kom att binda samman Norrmalm och Östermalm. Från Norrmalmstorg band Hamngatan ihop stråket med den gamla affärsgatan Regeringsgatan och vidare mot Västerlånggatan som fortfarande var en betydelsefullt promenadstråk. ”Köp till Sveasalen! Där får Du tillräckligt utrymme” sa en gammal klasskamrat till Sachs i ett inspirerat och avgörande ögonblick. Sachs nappade och inledde förhandlingar som ledde till att båda fastigheterna inköptes för 4 miljoner kronor och bygget av Det Stora Varuhuset kunde inledas 1912.
 
Här pågår schaktningarna för det nya NK. Bilden tagen 26 november 1913 av fotografen Axel Svinhufvud på uppdrag av byggnadsfirman.
Som arkitekt för nybygget utsåg Sachs sin gode vän sedan länge, den redan välkände Ferdinand Boberg. Boberg och Sachs hade lärt känna varandra vid planerandet av Stockholmsutställningen 1897 och Sachs hade – Boberg ovetande – rekommenderat denne till bankdirektören K A Wallenberg som lämplig att rita den nya Saltsjöbadskyrkan som kom att bli Bobergs kanske käraste egna verk.

Sachs, Boberg och NK-disponenten Tore Grönwall reste över till USA för att studera varuhusbyggen och skaffa inspiration.
 
Schaktningen och grundläggningen för bygget måste tidvis ske med hjälp av dykare eftersom avvattningen från den intilliggande Brunkebergsåsen på vars topp Malmskillnadsgatan löpte, stundtals var mycket besvärande.
 
Bygget genomfördes sedan på rekordfart. Till exempel blev man av tidsskäl tvungna att beställa de 29 hissarna från fyra olika firmor eftersom det inte fanns något svenskt företag som kunde leverera så många hissar på så kort tid. Andra problem som uppstod var en viss brist på samordning mellan alla dessa företag som kom att bli inkopplade. Man kan nämna när ett nyinstallerat avloppsrör plötsligt befanns avsågat mitt på därför att en leverantör av sprinklersystem på sin ritning utläste att här skulle deras rör fram och avloppsröret var i vägen!
 
NK:s etageplan. Konfekttillverkning på taket minsann!
 
En serie vykort med interiörer från det nyöppnade varuhuset 1915

Tack vare att elektriskt ljus nu hade börjat bli tillgängligt på ett helt annat sätt än tidigare, kunde den nya byggnadens fönsterytor minskas till förmån för uppställning av skåp och hyllor för varor. Ljusinsläpp från taklanterniner blev mindre nödvändigt, även om det nya bygget kom att innehålla en större och en mindre ljusgård. Den större finns fortfarande kvar medan den mindre för längesedan byggts igen. Den större ljusgården blev det nya varuhusets nav som utnyttjades för evenemang, julskyltningar, utställningar och som mötesplats för Stockholmarna. De berömda korgstolarna i ljusgården kom, utöver som mötesplats, också att bli en replipunkt för Stockholms äldre damer som i lugn och ro kunde betrakta ”det Stockholm som rör sig” från en lätt upphöjd position utan krav på intag av mat eller dryck.

Elkraft behövdes i stor mängd. Inte bara för belysningen utan också för att driva hissar och andra nödvändiga installationer. Först hade man tänkt sig ett eget elkraftverk, men tack vare att Stockholms Elverk etablerat sig i kvarteret och erbjöd kraft till ett bra pris, så föll tanken på ett eget verk. Bara för alla ljuspunkter i varuhuset förbrukades mer el än vad Norrköpings stads elverk då kunde producera: 2.330 hästkrafter!

När NK den 22 september 1915 öppnade portarna till sitt nya affärshus hade det åtskilligt av intresse att erbjuda såväl tekniskt intresserade som en beundrande allmänhet.

På en tomtyta om 4.800 kvadratmeter hade man rest en byggnad med en höjd av 32 meter, en volym om 145.000 kubikmeter och en golvyta på över 30.000 kvadratmeter. Panncentralen hade en kapacitet av 5 ton ånga per timme, fläktarna pumpade in 220.000 kubikmeter filtrerad och uppvärmd luft i timmen. Över 5.000 sprinklermunstycken hindrade varje tänkbar eldslåga att utvecklas till eldsvåda och larmade direkt såväl varuhusets hela vaktkår som stadens brandkår om eld ändå skulle utbryta.

De 29 hissarna kunde transportera 325 personer på en gång och manövrerades av varsin uniformerad hissförare bakom de vackert utsirade mässingsdörrarna. Om hissar inte längre var en nyhet för Stockholmarna så var i vart fall rulltrappan mellan nedre källaren och bottenplanet en definitiv nyhet och attraktion (den försvann så småningom till Göteborgsutställningen 1923).

För interna meddelanden och penningöverföring hade ett modernt rörpostsystem installerats. Centraldammsugare för hela byggnaden! Telefonväxel för 500 anslutningar.

Men det gällde också att få kunderna att röra sig i huset på ett effektivt sätt. Och här gällde  inte bara placering av in- och utgångar, hissar etc. utan också hur de olika avdelningarna grupperades på ett ur försäljningssynpunkt fördelaktigt sätt.

Varuhuslegendaren Gordon Selfridges uttryckte sig en gång lite krasst om hur ett optimalt varuhus skulle fungera: kunden skulle kunna gå in helt naken för att vid utgången, fullt ekiperad, sätta sig i sin nyförvärvade bil och fara ut och möblera det likaledes på varuhuset inköpta sommarnöjet.
 
Stora Ljusgården ännu med den magnifika dubbeltrappan till första våningsplanet.
 
Vid stora utställningar eller kring jul så dekorerades hela ljusgården spektakulärt.
 
Här ses de berömda Korgstolarna på ömse sidor om centraltrappan. De inskänktes först till en rad utmed mässingsräcket men förvisades sedan upp till trappavsatsen på vardera sidotrappan.
 
Här har hela den vackra marmor- och mässingsdubbeltrappan rivits bort.
 
Och så här ser det ut vid juletid i Ljusgården. Från att varje år ha fått en ny julskyltning så övergick man i något "ekonomitänk" till att använda samma år efter år. Inte drar julskyltningen lika mycket folk längre.
 
Jag nämnde korgstolarna. NK var välutrustat för kundernas bekvämlighet. Här fanns utöver alla varuavdelningar, en ”sodafontän”, vad vi idag skulle kalla glassbar eller café, ett lunchrum (idag Bobergska Matsalen), en konditoriservering, bank- och postkontor, resebyrå, lekrum och en läsesalong! Vid huvudtrappan var inrett ”ett stort, komfortabelt läsrum, lämpligt som mötesplats och inbjudande till en vilostund och i samband med detta rum också ett rum med bekväma schäslonger, där den trötte kan finna lugn och ro”! Här fanns också ett sjukrum.
 
NK:s egen adventskalender från 50-talet med öppningsbara luckor.

Öppningspubliken förbluffades inte bara av de stora proprotionerna och mängden av varor som fanns under samma tak utan också av den medvetna lyxkaraktär som kännetecknade det hela. Det var till en utvald publik man i många fall vände sig, både när det gällde juveler, goda märken i vinaffären (detta var före systemets tid!) eller behandlingen på friser- och skönhetssalongen, som kallades ”Damernas Paradis”.

All denna omtänksamhet om kundernas välfärd och bekvämlighet hade sin grund i de studier Sachs, Boberg och Grönwall gjort i USA. Och bakom detta låg naturligtvis den enkla sanningen att ju längre en kund stannar i butiken/varuhuset, desto större chans att sälja mera till henne/honom! De enorma skyltfönstren som i sig blev en lockande attraktion. Inte minst på den så kallade skyltsöndagen som inföll runt första advent och då de försatta skyltfönstren avtäcktes och man kunde beundra den genomtänkta julskyltningen. Flest betraktare hade nog ändå leksaksavdelningens fönster som lockade med allehanda rörliga leksaker och skyltningar. Den stora ljusgården förvandlades också inför julen till något av tomteverkstad och utnyttjades för insäljningen av alla tänkbara julklappar som fanns att köpa i varuhuset. I centrum tronade NK:s tomte, som till vardags var den elegante vaktmästaren som med en honnör öppnade varuhusporten för besökande kunder. Han hette Gustaf Wellerstrand och skickades varje år till Börje Lundhs Perukmakeri där han förvandlades till TOMTEN! I ljusgården satt han och lät små barn viska önskningar i sitt öra eller lämna sin önskelista.
 
NK:s legendariske tomte, Gustaf Wellerstrand i full julmundering.


Givetvis fanns det vid leksaksavdelningen en ”parktant”, vars uppgift var att vaka över små barn som shoppande mödrar lämnat där under det att de själva kunde strosa runt i varuhuset. Kanske dock inte alltid ens på NK! Det berättas att ”parktanten” en gång påträffade ett litet barn som stod och grät bittert mitt bland alla härligheterna. Då tanten undrade hur det var fatt, snyftade barnet ”Mamma är på Sidenhuset och provar!” (Sidenhuset var en stor textil- och klädbutik tvärs över gatan som så småningom övertogs av NK).
 
1927 firade NK 25-årsjubileum som företag och för detta togs denna sparbössa fram i form av själva varuhusbyggnaden.

Men man tänkte inte bara på varuhusets besökare och kunder, utan lika mycket på personalens trevnad och välbefinnande. Jag skulle vilja karaktärisera AB Nordiska Kompaniet som Stockholms sista gammeldags handelsbruk. Med brukspatronen Josef Sachs i toppen som beskyddare och omhändertagare. Personalen var som en stor familj. ”NK-andan” genomsyrade hela verksamheten. Det fanns även för personalen vilrum, rökrum, sjukrum med mera. Och inte bara på arbetstid. Brukspatronen månade även om personalen på fritiden genom bland annat en egen idrotts- och skytteförening som anordnade årliga och uppskattade evenemang och tävlingar för personalen med tillhörande medaljregn. Att bära NK-nålen var en självklar identifikation personalen emellan. Och med åren blev denna allt mer gyllene för att efter 25 års tjänst vara helt i guld. Naturligtvis fanns den egna kören med för att förgylla alla dessa personalevenemang.
 
Joseph och Ragnar Sachs med antingen Karin eller Ellen Sachs emellan sig på Stora Skuggans skjutbana i samband med tävlingar inom NK:s skytteklubb.
 
Mina kusiner Birre och Hans Björklund med Ragnar Sachs på Stora Skuggans skjutbana vid samma tävling.
 
 
NK:s 50-årsfest inleddes på Konserthuset med hela personalen. På främsta bänk nere till vänster sitter min faster Dudde Björklund med maken Tom, Maj Kalderén med maken Rudolf. Den tomma stolen är Ragnar Sachs, vars fru Karin Ekelund-Sachs sitter bredvid.
 
 Glitterafton för personalen på Berns.

Chefen för NK:s Franska Damskrädderi, den legendariske Kurt Jacobson har iklätt sig parfymdrottningen Elisabeth Ardens gestalt och låter sig uppvaktas av Gustaf Holmqvist som lämnar NK för Arden.
 
 Reklamchefen Harry Ungewitters avskedsfest på Stallmästargården gick i Flamencons tecken då alla herrar ifördes "tangorabatt". Harry i mitten mellan Ellen Sachs och Ragnar Sachs (som har Harrys fru Märta på andra sidan.
 
 Ragnar Sachs 40-årskalas gick i Grönköpings tecken. Alla var utklädda till Grönköpingska profiler.

Till Josef Sachs främsta egenskaper som företagare hörde förhållandet till de anställda. Åtskilliga vittnar om hans förmåga att placera sina medarbetare på de verksamhetsfält som passade dem bäst. Han valde sina medarbetare med inkännande och skicklighet. Långt ner i personalorganisationen märktes också hans förmåga att entusiasmera och stimulera och han lyssnade gärna och tog till sig andras idéer och förslag. Han gav sin omgivning arbetsglädje!

En egen semestergård fanns även, där medarbetarna kunde tillbringa någon eller några semesterveckor. Om någon slutade sin anställning eller fyllde jämt, så uppmärksammades detta alltid på något uppskattande och festligt sätt. Gällde det någon i ledande ställning kunde det ta sig rent spektakulära former. När till exempel min farbror Toms efterträdare som reklamchef, Harry Ungewitter (farfar till min gudson), slutade på NK, hölls en fest för ett trettiotal av arbetskamraterna med verkställande direktören Ragnar Sachs i spetsen på Stallmästaregården och med spanskt tema vilket innebar att alla herrarna (för utöver Harrys fru Märta, Ellen och Karin Sachs så var det bara herrar) var utklädda till spanska flamencodansörer inkl. sliskiga mustascher! När en medarbetare lämnade varuhuset för att börja hos parfymhuset Elisabeth Arden så anordnades likaså en lustiger fest med ”Elisabeth Arden själv” närvarande.
 
Julmiddag för NK-direktionen med Josef Sachs vid bortre bordsänden.
 
Tom Björklund håller frågesport i NK-kunskap med personalen i Lunchrummet (Bobergska matsalen) 1940.
 
 
NK:s direktion står bakom styrelseordförande Josef Sachs när denne håller högtidstal i samband med att varuhuset firar 25 år vid Hamngatan 1940. Ekonomicheffen Rudolf Kalderén, vice VDn Tom Björklund står omedelbart bakom Sachs och bredvid denne sonen Ragnar, VD.


1922 kontaktade Josef Sachs Columbiauniversitetet i USA och ”beordrade” dem att sända hem den svenske studenten Tom Björklund för att bli reklamchef för det då blott sex år gamla varuhuset. Tom Björklund hade en gedigen examen från Handelshögskolan i Stockholm bakom sig och studerade marknadsföring och försäljning i USA. Sachs hade säkert haft ögonen på honom redan på Handels i vars styrelse Sachs ingick.

Genom Tom Björklund fick NK allt det senaste från amerikansk detaljhandels utveckling och inte minst erfarenheter från vad reklam och olika säljfrämjande åtgärder betydde. Tom blev varuhuset troget till sin pensionering 1958, varefter han fick NK:s och Reklamförbundets uppdrag att skriva det gigantiska bokverket ”Reklamen i Svensk Marknad 1920-1965” som utkom 1967.
 
NK flyttade varje höst ut en liten kunglig "filial" till Drottningholm där Kung Gustav V valde ut de julklappar han skulle ge till familj, vänner och anställda. Här syns Ragnar Sachs (skymd) till vänster och med NK:s mode- och textilansvariga Inga Björkman medan Tom Björklund samtalar med några ur den kungliga uppvaktningen.
 
 Här är det prins Carl som inviger en internationell dockutställning på NK 1936. Tom Björklund och Ragnar Sachs till vänster. Att anordna utställningar av internationell klass och bjuda in internationella modedesigners hörde till de verktyg Tom Björklund utnyttjade för att bygga intresse för varuhuset och där utställningarna fick bre ut sig i alla varuhusets avdelningar.
 
 
Här ett danskt evenemang på NK som invigs av Prinsessan Caroline Mathilde och Prins Knud (2a och 3a fr. vänster). Den svensk-danske nöjesjournalisten Jules Berman i grå kostym och NK:s Tom Björklund till höger.
 
Tom Björklund visar den svenska Hollywoodstjärnan Signe Hasso runt på NK.
 
 Tom Björklund (längst t.h.) låter brittiska PYE TELEVISION demonstrera det nya mediefenomenet för Radiotjänsts styrelse på NK i samband med en brittisk utställning.
 
Gustaf Wellerstrands efterträdare som elegant vaktmästare stänger bildörren medan Tom Björklund välkomnar Amerikas tidigare First Lady, Mrs Eleonore Roosevelt till NK 1950.

Som varuhus var NK det första i landet. Snart följt av Paul U Bergström (PUB) vid Hötorget och det från Insjön i Dalarna till Södermalm inflyttade Åhlén & Holm. Det började också växa upp andra varuhus- och butikskedjor över landet som Tempo och EPA. De båda sistnämnda med mer utpräglad lågprisprofil.
 
NK:s Takterrass! En fantastisk lunchrestaurang som öppnades på våren och hölls öppen hela sommarhalvåret. Makalös utsikt över Kungsträdgården och Stockholms hamninlopp. Ofattbart att den stängdes! Och att den inte återöppnats.
Här flankerar Tom Björklund och Harry Ungewitter två amerikanska marinofficerare i samband med utställningen "Klart Californien" 1947.


Josef Sachs lämnade över varuhuset till sin äldste son Ragnar medan den yngre sonen Herbert fortsatte som framgångsrik byggare av olika dotterbolag efter en karriär som vicedirektör i Turitz & Co, det företag som drev de många EPA-varuhusen runt om i landet.

Efter Ragnar Sachs tog ekonomidirektören Rudolf Kalderén över VD-posten i NK och varuhuset fortsatte i god anda. Rulle K hade börjat som kamrer i företaget, var gift med den oändligt eleganta Maj och de båda var goda och glada vänner till mina föräldrar och umgicks flitigt i vårt hem. Sedan Rulle och min Pappa dött upprätthöll Maj och Mamma täta förbindelser ända till Maj dog. Mer eller mindre dagliga per telefon, men Mamma besökte då och då Maj i Blekinge och även i vinslottet i Loire. 

NK kom ju av naturliga skäl att tidigt bli en viktig del i mitt liv. Det var också där jag fick mina första skollovsjobb: först i blomsterhandeln, som då låg i det intilliggande Sagerska Huset i vars gamla källare under välvda tegeltak, jag fick stå och plantera julgrupper som sedan såldes för hiskeliga priser uppe i butiken. För att komma till och från butiken fick man gå över innergården och ut genom det gamla portvalvet, allt försett med vackert träkubbgolv för att dämpa ljudet av hästhovar och vagnshjul för att inte störa herrskapen som bodde i lägenheterna i huset. Från början var till och med Hamngatan utanför de båda husen försedda med beläggning av stående träkubb.

Var man stamkund på NK hade man konto och till detta hörde ingalunda något plastkort utan en vacker oval mässingsbricka som man kunde ha på nyckelringen. Men om expediterna kände igen en, så räckte det ofta att bara säga ”8221” så debiterades skiv- eller bokköpet och dök upp på Pappas månadsfaktura, inte alltid föregånget av något faderligt tillstånd...
 
Kontobrickor från NK.


Idag är AB NORDISKA KOMPANIET inte längre något varuhus. Familjen Sachs har sedan länge lämnat rodret. Idag är bolaget en fastighet med en byggnad på där de olika lokalerna hyrs ut till separata affärsidkare som marknadsför sig under ett gemensamt ”paraply” – NK. En sorglig utveckling för oss som minns den goda andan, servicen och sammanhanget!  AB Nordiska Kompaniet har inget som helst intresse av sin stolta historia. Det är till och med märkligt att man behållit bolagsnamnet och inte bara låtit huset drunkna i AB Hufvudstadens allmänna fastighetsbestånd. När jag nu har hållit på att avveckla min kusins kvarlåtenskap, som omfattande en hel del NK-memorabilia tänkte jag att en liten vägg och kanske en hylla någonstans i direktionsutrymmena högt uppe i NK-huset vid Hamngatan borde det väl finnas för ett fint självporträtt i olja av min farbror Tom som var NK troget i ledande positioner i närmare 40 år, NK-nålar, manschettknappar med NK:s logga och en rolig oljemålning av annan konstnär, föreställande NK:s blomsteraffär i Sagerska Huset, en sparbössa i form av det Bobergska varuhuset – men icke. Jag fick inte ens ett svar på min fråga!
 
 
NK:s Blomsteraffär i Sagerska Huset som angränsade till varuhuset. Oljemålning av  Nils Apelman-Öberg (1912-1987) .


Också PUB är borta, liksom EPA och TEMPO. Åhléns finns dock kvar och håller väl ännu varuhusfanan högt även om det numera ingår i Axel Johnson-gruppen.


Josef Sachs på jubileumsmedaljen 1937
 
 "Medaljens baksida"....

Ännu en målning av NK utförd av dess arkitekt Ferdinand Boberg.


Källor:

Kurt Samuelsson: NORDISKA KOMPANIET, Historien om ett varuhus. Stockholm 1952
Staffan Tjerneld: Stockholmsliv, Stockholm 1952
Tom Björklund: Reklamen i Svensk Marknad. Stockholm 1967
Tom Björklunds efterlämnade foton och dokument.
NK:s företagstidning RULLAN.
Uno Gustafson, Fil dr.: NK under Josef Sachs. Ur Företagsminnen 1985 /foretagskallan.se

Edward H. Bohlin – "stjärnornas sadelmakare och silversmed"

 
År 1895 föddes som den näst yngsta av 13 syskon i Spånga Husartorp i Vintrosa, den lille Emil Helge Bohlin, kallad Helge. Samtidigt bodde min farfar Oscar inhyst på gården Holmtorp inte långt därifrån. Farfar ansvarade för byggandet av Örebro-Svartå Jernväg som invigdes med pompa och ståt två år senare av Kung Oscar II. Farfar Oscar och Helge träffades aldrig men möjligen kan det geografiska sammanträffandet haft betydelse 51 år senare!
Helges far var officer i livregementet till häst och hästar var tidigt ett stort intresse för Helge.

I tidsandan låg också ett stort intresse för Vilda Västern i Amerika. Intresset för att erövra ny mark och bygga ett nytt land hade väckts av de många emigranternas hemskickade historier. Sverige hade ju faktiskt förlorat närmare en femtedel av sin befolkning till Amerika under årtiondena före Helges födelse. Guldrush och indianromantik var något högst påtagligt. Helge var en gång, som barn, i Köpenhamn och fick där se Buffalo Bills Westernshow, tog mod till sig och tilltalade den stora idolen William Cody. Denne gav den unge Helge ett löfte om jobb om han någonsin skulle komma till USA – vilket löfte kom att infrias.

En gång i tidiga tonåren var Helge och vännen Lars Larsson i Örebro där de hoppades få lärlingsplatser hos en silversmed. Dennes hustru tog dock helt musten ur de två ynglingarna med nedgörande och nedsättande kommentarer. När de båda nedslagna pojkarna kom ut från verkstaden fick de syn på ett anslag som efterlyste besättning till ett fartyg som just skulle avgå. De fick båda arbete och blodad tand. Helge med sina drömmar om Vilda Västern och Buffalo Bill lyckades 1912, 17 år gammal, efter några kortare seglatser få hyra på det fyrmastade lastsegelfartyget POMMERN (som idag ligger som mueum i Mariehamn) destinerat till New York dit resan tog nästan en månad. De följde sedan med fartyget vidare söderut till Newport News i Virginia där de landsteg.

Ynglingarna arbetade sig sedan vidare till Lake City i Minnesota, Chicago och till Miles City i Montana. De försörjde sig på lantarbetarjobb och som sockerbetsplockare. Helge fick snart lära sig att inte allt i cowboyens liv var en dans på rosor! Men också att handskas med de djur som fodrades på sockerbetornas blast, alltefter de plockades, för att växa till sig inför marknadsförsäljningen. Bohlin lärde sig nu verkligen kärnan i cowboylivet. Miles City var ett mekka för cowboys och i Miles City Saddle Companys affär lyckades han långsamt få ihop sin egen cowboyutrustning. Mycket av det han kunde senare i livet lärde han sig ”the hard way” här i Miles City.
 
En föregångare till "the Marlboro Man"!  Ed Bohlin gör reklam för cigaretten Camel 1918.  23 år gammal.


Så kom avlöningsdagen! Alla klädde upp sig och skulle in till staden och fira. Självklart med den obligatoriska ”sixshootern” i hölstret. Männen lockade med sig de båda ynglingarna. När de kom till första saloonen så tillfrågades de vad de ville ha och Helge kom ihåg löftet till sin mor (villkoret för att han skulle få resa) att inte röka eller dricka! Så han bad om en kopp kaffe! Man försäkrade honom att han bara måste pröva ”Montanakaffet” – vilket innehöll en försvarlig mängd whisky, socker och vispad grädde.

Det dröjde inte länge förrän den unge Helge började bli högljudd, drog revolvern för att skjuta sönder lamporna! Sheriffen tillkallades och Helge slängdes i finkan. Efter ett par veckor som gäst hos den statliga ungdomsvårdsanstalten hade Helge lärt sig sin läxa om dryckenskap.  Hans dotter drog sig till minnes långt senare att närhelst någon frågade vad Helge ville ha att dricka så svarade han: ”jag tar ett äpple”!

Hans vänner hade dock svårt att uttala hans namn och hade börjat kallat honom Ed, vilket han själv tog till sig och så småningom ändrade sitt namn till Edward H Bohlin. ”H”-et behöll han för Helge.

Ed lärde sig mycket under dessa år. Inte minst att till fullo behärska språket, men han tog också korrespondenskurser i konst och måleri och han fulländade sina färdigheter att kasta lasso, skjuta med sin revolver och rida. Han fick förståelse för de hårda krav som måste ställas på de kläder och den utrustning som cowboys är beroende av för att kunna utföra sitt jobb. Betydelsen av kvalitet, men också av stil. För stil och mode var inte minst viktigt. Och det ändrades ständigt. Men Ed studerade inte bara sina arbetskamrater och deras sadlar och seldon utan följde noggrant Sears Roebucks årliga kataloger och besökte i studiesyfte sadelmakare varhelst han kom.

Han tog också tillfället i akt att skapa vänskapsband med många medlemmar av ”den stornäbbade fågelns stam” det vill säga kråkindianer, vilket väckte hans intresse också för indianer och gav honom förståelse och insikter som han fick stor nytta av i sitt liv. Han fick till och med äran att vara med och flytta gravar från Custers slagfält till indianernas reservat.
 
En annan typisk ingrediens i Ed Bohlins design – indianansiktet. Här som brosch men figuren återfinns på sadlar, sporrar och andra Bohlinalster.


1916 lämnade han Miles City och kom till Cody, Wyoming. Cody ligger på gränsen till Yellowstones nationalpark. Redan hade automobiler börjat visa sig med besökare till parken men Ed hann få jobb som kusk på en av de sista diligensrutterna från Cody till parkens östra sida. Han arbetade också på flera rancher i trakten, bland annat hos William Codys dotter och måg.

Det var vid den här tiden han började göra egna läderbearbetningsverktyg av gamla spikar och hästskosömmar. Samtidigt fick han goda råd av en lokal juvelerare som fick honom att göra en enkel silverflöjt och han började experimentera med att skära och löda koppar och silver. I gårdssmedjan förfärdigade han ett antal enkla bältesspännen och det stod snart klart att hans temperament och andra förutsättningar gjorde att tiden som praktiserande cowboy gick mot sitt slut.

Ed hade mött och gift sig med Leana Marie Freeberg och de fick dottern Lillian efter något år. Men lyckan blev kortvarig. Spanska sjukan härjade i USA 1918. I Cody dog bland andra Buffalo Bills (William F Cody) enda överlevande dotter Irma Garlow, hennes make och Leana Bohlin. Dottern Lillian och barnen Garlow kom sedan att tillbringa stor del av sin barndom tillsammans.


 
1920 öppnade Ed Bohlin sin första affär. Han annonserade läder- och hjortskinnskläder, reparation av läderleggings, sadlar och andra läderarbeten.
Hans liv stabiliserades igen och 1920 gifter han sig för andra gången, nu med Harriett Sweem. Äktenskapet blev dock inte så långlivat. Men de hann få en gemensam son, Orville, som Ed dock aldrig fick se och inte hade någon kontakt med. Orville kom att bära sin styvfars efternamn Davis.

Bohlin fick uppmärksamhet för en affisch han målat 1921 för en rodeo och han blev en skicklig promotor och showman, vilket inte minst yttrade sig i att han uppträdde med lassokastningskonster utanför sin butik för att locka kunder.

Han utvecklade också sina mekaniska färdigheter och började sälja handgjorda sporrar och andra seldonsdetaljer. Han tog fram tredelade silverspännen som först blev fashionabla accessoarer i trakten men sedan började bli kända i allt vidare kretsar. Han tillverkade nu både i silver och guld och blandningar av dem.

Men han var också en hetlevrad man och fängslades och bötfälldes för att ha slagit en man på käften och vid ett senare tillfälle skjutit hål i en kunds panamahatt. Men detta tycktes bara vara till fördel för hans rykte som showman och han fick jobb som modell för cigarettannonser och med reptrick och lassokonster på en varietéteater.

Han avvecklar sina affärer och ger sig ut på turné med varietén, där han blev stjärnan i ett nummer som kallades ”Arizona Joe and Cheyenne Days”. Sällskapet når Los Angeles för att framträda på Pantages Theater. Besöket börjar inte bra. När de rider från järnvägsstationen till teatern får Ed böta för att ha passerat ett stopptecken till häst!

En kväll på teatern ropar en man ur publiken en fråga om hur mycket Ed vill ha för sin kalvskinnsjacka. Ed svarar direkt: ”35 dollar”. Nästa dag kommer en man till Ed med en check på 35 dollar, underskriven av Tom Mix en av dåtidens största västernhjältar på vita duken. Med checken följde en inbjudan att besöka filmstudion och Mr Mix. Ed kommer till studion med sin utsirade läderväska och iförd sina arbetade och silverbeslagna stövlar i alligatorskinn. Mix komplimenterar Ed för utrustningen och det står inte på förrän han lämnar studion i strumplästen och med en ny check på 250 dollar! Han får dessutom en tiocentare som han använder för en taxifärd tillbaka till teatern.
 
 Ed Bohlins första katalog.

Ed blir kvar i Hollywood där han sätter upp en ny verkstad och förser filmens stjärnor, som Douglas Fairbanks och Bill Hart, med skjortor, stövlar, leggings och andra persedlar.
1922 var Hollywood fortfarande en liten stad men västernfilmer var filmens klart dominerande ämnesområde. Eds butik döptes till Hollywood Novelty Leather Shop men bytte snart namn till The Bohlin Shop. Han slog sig ihop med ett par kompanjoner och bildade aktiebolag: Edward H Bohlin Inc. vars syfte var att bedriva tillverkning, handel, import och export av silver- och lädervaror, sadlar och annan ridutrustning. Produkterna som tillverkades stämplades ”Bohlinmade, Hollywood, California”.

Alltmer utarbetade sadlar med tillbehör såg dagens ljus. Han tillverkade praktsadlar och annan utrustning till de stora västernhjältarna på film. Bland Bohlins kunder finner man förutom Tom Mix också Roy Rogers, John Wayne, Hopalong Cassidy, Gene Autry, Clark Gable, Gary Cooper, Bing Crosby, Clint Eastwood, Robert Taylor och många andra.  Men också kvinnliga stjärnor som Mae West. Han sålde utrustning till den tidens rika hästfolk, till amerikanska presidenter som Dwight D Eisenhower, Lyndon Johnson och Ronald Reagan, och till furstar i fjärran östern som kungen av Saudiarabien och den japanske kejsaren.
 
En paradsadel av Edward H Bohlin


Totalt gjordes över 12000 sadlar under Bohlins tid och i den mån de inte hamnat på museer så pysslas de om och vårdas som veteranbilar hos andra samlare och tas bara fram i samband med parader och liknande tilldragelser.

Hans butik var nu den mest exklusiva och en av de största i sitt slag i hela USA med en ställning och ett rykte som saknade motsvarighet i hela landet. Den snabba expansionen hade dock inte byggts under tillräckligt väl finansiellt och 1931 tvingades Bohlin ansöka om konkurs med skulder i företaget på närmare 23.000 dollar och tillgångar på knappt 6.000 dollar. Ed hade sedan en tid sällskapat med en svenska bosatt i Californien, Lillian Holm. Hon och hennes syster Louisa hade båda satsat pengar i Bohlins rörelse och Ed försökte i hemlighet rädda undan sina dyrbara och för verksamheten nödvändiga verktyg och stansar och gömma dem i Louisas källare. Men detta straffade sig och såväl Ed som Louisa dömdes för bedrägeri mot bolagets fordringsägare. Alla maskiner och verktyg såldes på auktion och hela konkursen tog större delen av 1932 i anspråk att utreda och avsluta.


1933 öppnade dock Bohlin på nytt i nya lokaler på Sunset Boulevard och arbetade hårt för att återta sin förlorade framgångsrika marknad. Hans tekniska skicklighet i att själv konstruera och bygga de maskiner, pressar, formar och stansar han behövde gjorde att han slapp bli lurad och kunde kontrollera kvalité och kostnader. Trots detta lyckades han kapa av sig ett finger. Men han var också en hård och temperamentsfull arbetsgivare som ville att allt skulle göras på ett visst sätt – hans sätt!
 
 
Sporrar av Edward H Bohlin


30- och 40-talen blev också de arbetsammaste för företaget. Men Bohlin hade på ett mästerligt sätt skapat en efterfrågan för sina produkter, en skicklig kombination av produktkvalité och försäljningsteknik. Han lyckades också ge de stora parader han var inblandad i – och i vissa fall – ansvarig för, en lyckad kombination av show, uppvisning och spektakel. Detta mitt under den pågående Stora Depressionen. När denna var över så formligen exploderade Californien med expanderande flyg- och försvarsfabriker och andra tillverkningsindustrier. Inte minst blomstrade filmindustrin och Ed hade kvar alla sina kunder och kontakter. Varje våg av popularitet för västernfilmer innebar gyllene tider för  Eds affärer.
 
Manschettknappar och slipsnål från Bohlin. Det jag först trodde var buffeltänder var i själva verket älggaddar. En ganska typisk Bohlinidé som fanns som hänge, halsband och manschettknappar.

1937 gifte sig Ed Bohlin för tredje och sista gången, och nu med Lillian Holm som han länge haft en relation med. Lillian som också bidragit med pengar före konkursen, och även efter, blev nu den sammanhållande kraften i företaget och dess utveckling och tillväxt. Lillian tog med sig en ansenlig familjeförmögenhet in i företaget. Ed blev nu ”artisten och kreatören” i företaget och spenderade mer tid i verkstaden medan Lillian höll i tyglarna och blev administratören och framförallt ekonomichefen!
 
Små piller-, sackett- eller snusdosor tillhörde också sortimentet. Utsökt arbetade i silver. Lika vackra på ut- som på insidan.
 

Den mindre butiken på Sunset Boulevard byttes mot en större och elegantare vid samma gata och en omfattande katalog på 232 sidor publicerades. Följd av en med ytterligare ett hundratal sidor ett år senare. Edward H. Bohlin Company stod på sin absoluta höjdpunkt mellan 1937 och slutet av 40-talet. Krigsåren blev oerhört framgångsrika och innebar militära kontrakt från inte bara USA utan också från andra länder. Fortfarande användes hästar i stor utsträckning inom det militära, och dessa behövde sadlar och seldon. Dock säkert inte så utstyrda som de paradsadlar som Ed fortfarande gjorde.

Ed hade insett att han skulle behöva ha en egen paradsadel när han red på uppvisningar. Hittills hade han använt sig av olika sadlar från sin butik. Men i mitten på 30-talet började han spara silver- och guldfragment som blivit över och utvecklade idéer för en speciell sadelutrustning som skulle bli utan konkurrens.
Det blev en praktsadel med slösande rik silver- och gulddekor. Genom scener skapade på silver med inslag av rött, gult, grönt och vitt guld, skulle den berätta om livet i vilda västern. Där skulle finnas indianer, cowboys, diligenser, prärievagnar, stegrande hästar och de flesta av de vilda djur som fanns i västern. Den kom att kallas Den Stora Sadeln!  En sadel han turnérade med och som visades på utställningar runt hela USA. Den köptes till slut av den sjungande cowboyen och filmstjärnan Gene Autry och finns numera att beskåda på Autry Museum i Los Angeles. Den hade redan 1947 ett värde som motsvarar drygt 3,5 miljoner svenska kronor i dagens penningvärde.
 
Edward H. Bohlin till häst på sin egen paradsadel som visades upp i Stockholm för första gången.


Hittills hade Bohlin aldrig gjort återbesök i sitt gamla hemland, men 1946 var min faster Dudde och farbror Tom tillsammans med en inköpsdelegation från varuhuset NK på resa i Californien inför en stor utställning med namn ”Klart California!” som planerades att genomföras under 1947 på NK. Farbror Tom Björklund hade själv rest över till staterna 1919 för att studera marknadsföring på Columbia-universitetet. Men 1922 blev han som man säger idag ”head-huntad” av ingen mindre än NK:s ägare och chef Joseph Sachs som helt sonika ringde till universitetet och sade till dem att skicka hem Tom Björklund för han skulle bli reklamchef på det några år tidigare invigda nya stora varuhuset vid Hamngatan i Stockholm. Tom blev kvar till sin pension i mitten av 60-talet. Först som reklamchef och efter ett tiotal år, som vice VD och försäljnings- och marknadschef.
Utställningen var liksom andra liknande events på NK hans idé.

Bohlins bjöd hela NK-delegationen på champagnemiddag i sitt hem och med de bästa musiker Hollywood hade att bjuda på. Vid uppbrottet på kvällen inträffade något oväntat. Lillian Bohlin stod och skämtade med ett par av herrarna vid en av bilarna ett stycke bort. "Det ska vi nog stävja" sade Ed Bohlin, tog upp sin lasso och kastade den på sitt suveräna sätt så att den drog till om hennes klack, varpå han lätt och elegant halade till sig sin gemål!
 
Faster Dudde Björklund, Ed Bohlin, Lillian Bohlin i Bel-Air 1946


I Bel Air möttes Lillian, Ed, Dudde och Tom och en livslång vänskap uppstod dem emellan och även om de senare bara möttes i samband med invigningen av NK-utställningen och då Tom å tjänstens vägnar befann sig i Californien, så utbyttes julgåvor med dedikationer ända in på 60-talet. Möjligen kan Vintrosa och Duddes pappas vistelse där ha varit en ”dörröppnare” i samtal och vänskap. Vid mötet bestämdes iallafall att Ed, Lillian och Lillians syster Louisa Holm skulle komma till Stockholm för invigningen av utställningen i maj 1947. Ed tog med sig sin just färdigställda egna paradsadel som alltså premiärvisades i Stockholm – och i full karriär på Skansen – och varor som skulle visas och säljas på NK:s utställning.

Tom Björklund, Los Angeles borgmästare Fletcher Bowron med fru och Ragnar Sachs
 
Helt lätt var det inte att ta alla Eds väskor genom den svenska tullen. Där fanns ju såväl vapen som värdefulla smycken, hela sadlar och annat.
 
Ett journalfilmsklipp som jag av en händelse fann i det svenska mediadataarkivet och lyckades få köpa loss där man ser när Ed Bohlin rider på Skansen i full västernutrustning.
Det tog några försök innan han fann en häst som var stark nog att bära hans tunga paradsadel! Och ännu mer förvånad blev jag när jag såg att det var min då tonåriga kusin Birre Söderhjelm (f. Björklund) som red tillsammans med Bohlin i en autentisk cowboyutrustning som han skänkt henne.
 
Utställningen gick av stapeln våren 1947 och fyllde i stort sett hela varuhuset. Det flögs in blommor, grönsaker och frukter från Californien som hämtades på Bromma varje morgon.
Det förekom olika events under hela sommaren med Californien som tema. Invigningstalen av Los Angeles borgmästare, USA:s ambassadör, skådespelaren Walter Pidgeon som ordförande för det amerikanska skådespelarfacket, ordföranden för Handelskammaren i Los Angeles, NK:s vd Ragnar Sachs och dess vice vd Tom Björklund finns alla inspelade på lackskivor som jag fann efter min kusin och som nu finns i tryggt förvar i Kungliga Bibliotekets audiovisuella mediaarkiv.
 
Här kommer Ed Bohlin ridande på sin praktsadel med min kusin Birre bakom sig.
 
Farbror Tom Björklund reagerar på Eds "hands up!"


Innan Ed och hans fru Lillian och svägerska Louisa Holm, efter invigningen återvände till Hollywood, gjorde de ett besök i Vintrosa och Örebro. Där besöktes också den silversmed som hade nekat honom en praktikplats under förödmjukande former. Kvinnan bakom disken som sagt att han inget var värd och att det aldrig skulle bli något av honom, stod märkligt nog fortfarande bakom disken. Ed släppte sin senaste katalog på disken framför kvinnan och påtalade för henne med stolthet att det faktiskt blivit ”något av honom”!
 
Lillian och Ed Bohlin med Lillians syster Lousia Holm på Bromma inför hemfärden den 29 maj 1947.


Men tiderna skulle åter förändras. 50-talet kom att innebära en nedgång i affärerna. Cowboyfilmer var inte längre i ropet och slutade helt att framställas efter 1954 och de stora country-and-western-musikartisternas popularitet dalade. De anställda hos Bohlins märkte att det inte längre var lika mycket att göra och sökte sig till andra inkomstkällor eller avskedades. Delar av verksamheten som kläder och textiler såldes av. Ed hyrde ut frontdelen av sin butik och tillbringade mer och mer tid i verkstaden med att skapa bronsskulpturer av de vilda djuren han mindes från förr. Dessa fann dock inget större gensvar hos hans kunder vilket gjorde honom allt bittrare. Hemmets Journal skrev sommaren 1970 om Lennart Hylands och Alan Schulmans besök i Hollywood och Los Angeles för att spela in en "Hörna" följande: En berömd svensk sadelmakare i Hollywood som gjort bl.a. sadlar till gamle cowboyhjälten Tom Mix närmast kastade ut Hyland och Schulman – "Damned Swedes!" sa han, "Jag skäms över mitt ursprung!" Man måste hålla i minnet att Vietnamkriget ännu pågick och många svenskamerikaner var mycket förbittrade över Sveriges ställningstagande och Olof Palmes roll.

På 70-talet fick också Ed ett samtal från det japanska konsulatet. Det visade sig att den vita häst som Bohlin hade skickat med till Japanske Kejsaren som skulle orka bära den nya sadeln, hade dött och returnerats till Bohlin. ”Hur ville Mr Bohlin att man skulle förfara med kadavret?”. Ed svarade: ”Lämna det på däck. När fartyget är 300 miles från kusten så kan ni lämpa det överbord”!


 
Den 28 maj 1980 avled Edward H Bohlin. När den visionäre konsthantverkaren var borta saknade företaget ledning och inte heller Eds änka (som avled några år senare) kunde föra arvet vidare, så dottern Lillian Bohlin Pinkerton beslöt att sälja företaget, som sedan kom att vandra mellan olika ägarhänder (bland andra skådespelaren Burt Reynolds), åtskilliga gånger innan det till slut verkar ha kommit till ro år 2000 i Dallas, Texas då Dave Marold, med sin kompetens från Cartiers och andra högklassiga smyckesprodukter köpte företaget. Han har visat sig kunna föra Ed Bohlins arv och ande vidare.
 
Eds syskonbarnbarn Göran Malmsten vid "The Big Saddle" på Autry Museum i Los Angeles vid besök 2014.

 
Vill man se Edward H Bohlins egen paradsadel och en stor mängd av hans verk så har The Autry Museum i Los Angeles en stor permanent specialutställning om Bohlin. Även andra museer runt om i västra USA har verk av Bohlin i sina samlingar.
 
När jag fann den lilla asken med Älgtandsmanschettknapparna och såg etikettens "Bohlinmade, Hollywood, Calif." blev jag oerhört nyfiken, Först trodde jag det hängde ihop med den svenska juvelerarfamilj som i Sankt Petersburg blev hovleverantör till den ryska tsarfamiljen. Dock stavade den familjen utan "h", så jag fick leta vidare. Fanns det alls en svensk anknytning. Och visst fanns det! Det blev en överraskande resa på nätet och andra källor för att till sist få en fullständig bild av denna fascinerande människa som ingen här i Sverige verkade alls känna till.

Tänk att Sverige inte bara skickat en Bolin österut för att bli "jeweller to the tsars" utan också en Bohlin åt andra hållet för att bli "silversmith to the stars"!
 
På tiden att denne fine svenske konsthantverkare får ett äreminne också i sitt födelseland.

Källor:


"Saddlemaker to the stars – the leather and silver art of Edward H Bohlin” av James H Nottage, Autry Museum 1996
Tom Björklunds efterlämnade foton och dokument om utställningen 1947
Wikipedia
Korrespondens med Göran Malmsten, Enköping, Edward Bohlins systersonson.
https://www.bohlinmade.com/ och andra websidor
http://theautry.org/

Erik de Paris - bonddrängen som blev hattmakare åt kungligheter.

NK:s vice verkställande direktör, Tom Björklund, välkomnar Monsieur Erik vid tåget på Stockholms Central den 24 mars 1946. (Foto Erik Holmén för NK)


När jag har sorterat och röjt efter min i somras avlidne gamle kusin Hans Björklund så har jag också fått ägna en hel del tid åt att gå igenom Hans föräldrars fotografier och minnen. Vi har ju nu en gång den genen gemensamt, Hans och jag, att vi har lite svårt att göra oss av med saker och ting. Och så länge vi har utrymmen så fyller vi dem ganska väl. När det blev för mycket hemma hos mina föräldrar så gick Pappa till hyresvärden (som var en god vän) och bad om ett vindskontor till! Själv har jag varit något av släktens arkivarie och så länge vi bodde på Kumla Gård så gick det väl an. ”Du kan väl ta hand om de här gamla släktkartongerna Mats. Du har ju plats!”. Hans hade inte bara hyrt förråd på staden (som jag hjälpte honom att tömma för något år sedan), han var ju också inredningsarkitekt och hade utnyttjat sin lägenhets alla skrymslen och vrår.

Alltnog. Jag stötte på ett antal kuvert med fotografier från Hans pappa Tom Björklund. Flera av fotografierna väckte min nyfikenhet. Bland annat två där farbror Tom tar emot en blond man med storrutig rock och med en stor päls över armen, vid tåget på Centralstationen. Tom lyfter på hatten och tar i hand. På baksidan läser jag ”TB hälsar Monsieur Erik vid Centralen” Söndagen den 24 mars 1946. ”Monsieur Erik”?

Eftersom det i Toms uppgifter som Försäljnings/Marknadschef och vice verkställande direktör på NK ingick att ta emot prominenta gäster till varuhuset och mannen onekligen såg rätt modemedveten ut, utgick jag från att det måste ha med något gästspel på NK  inom modevärlden att göra.

Men vem var den blonde mannen. ”Monsieur” antydde Frankrike och Paris medan ”Erik” och det blonda hårsvallet gav mer nordiska vibbar.

Jag googlade på ”Monsieur Erik” utan resultat. Hade Hans syster Birre Söderhejlm, mångårig moderedaktris på FEMINA varit i livet hade hon måhända kunnat lösa mysteriet. Men jag lyssnade med vår syssling dräkthistorikern Tonie Lewenhaupt, med min syster Karin Ellhammar som var toppmannekäng och skrev i Damernas Värld på 50- och 60-talen och till sist också med grevinnan Marianne Bernadotte som inte bara varit en högst modemedveten och dito kunnig kvinna utan också var anställd på NK under många år.

Ingen av dem hade en aning om vem denne Monsieur Erik var. Men så valde jag sökbegreppet ”Bilder” istället och då kom ett antal träffar som visade sig höra till Nordiska Museets bildarkiv (det hör till saken att museet också ansvarar för Nordiska Kompaniets hela arkiv). Av bilderna framgick med önskvärd tydlighet att vi hade att göra med en hattmodist av rang. Fantastiska kreationer fanns avbildade, liksom också foton av denne Monsieur Erik i full färd med hattskapande och därtill bilden av en logotype: ”Erik de Paris”.
 
 
Erik Braagaards logotype från Paris och Europa, medan han i USA kom att enbart använda namnet "BRAAGAARD" – "med fyra A" – då det tydligen fanns en annan i New York som använde Erik som varumärke.

Nytt googlande. Nej inga andra träffar än en kiropraktor, verksam i Paris idag, som kallar sig så, men någon ”Erik de Paris” inom modebranschen fann jag inte. Jag utvidgade sökningarna på ”hattmodister”, ”modister”, ”hattdesigners” och allt möjligt och plötsligt fick jag ett napp på en dansk hemsida tillhörande författarinnan Vivian Hvenegaards som visade sig ha skrivit en bok för bara några år sedan om ”Tjenerdrengen – Erik Braagaard – en dansk modist och designer”!

 Nu föll alla bitar på plats och det blev en fascinerande läsning om en ung gosse som föddes 1912 i Köpenhamn i sina morföräldrars lägenhet. Han döptes till det osannolikt långa namnet Karl Erik Georg Braagaard Hansen Olsen. Eriks föräldrar var ångfartygseldaren Robert Vilhelm Frederik Olsen och hans hustru Mary Christine Elisabeth, född Braagaard. Paret hade gift sig 1911 men separerade redan efter ett halvårs äktenskap och modern flyttade åter till föräldrahemmet. Erik kom att bo kvar med sina morföräldrar tills han uppnådde 15 års ålder och fick anställning hos en direktör, ”gulaschbaron” och hovrättsjurist vid namn Harald Plum. Denne bodde i Köpenhamn men ägde också ön Thorø, där han bodde ofta och länge och dit han också tog med den unge Erik. Plum kom att kallas ”Thorøkungen”. Thorø var då fortfarande en ö men är idag en halvö förbunden med fastlandet på Fyn. Plum är själv värd att läsa mer om men det kan den intresserade själv göra genom att från Vivian Hvenegaards förlagshemsida rekvirera hennes bok om ”Tjenerdrengen” som pdf-fil alldeles gratis.

1929 när Erik har arbetat två år för Plum far de åter till Thorø en måndag. Morgonen efter mår Plum dåligt och Erik (som tydligen delar sovrum med honom) tillkallar läkare. Plum lider av diabetes och när han kommer tillbaka hem samma dag går han direkt till sängs och försöker ta livet av sig genom att två gånger skjuta sig i bröstet med ett gevär. Han överlever och geväret tas ifrån honom och man tror att faran är över, men på onsdagen skjuter han sig direkt i hjärtat med en revolver han haft i nattygsbordet och dör. Samtidigt inträffar den stora börskraschen i New York. Hade han insett att hans situation blev ohållbar eller vad var orsaken? Det lär vi aldrig få veta. Men det är Erik som finner honom död.
 
Erik Braagaard i full tillskärarfart med saxen under Stockholmssejouren. Med tanke på den snabbhet han visat i sitt skapande är det sannolikt att han gjorde alla hattar som visades och såldes i Stockholm på plats.

Nästa gång vi stöter på Erik Braagaard är 1935. Då är han alltså 23 år gammal och öppnar tillsammans med den sedermera legendariske mode- och parfymskaparen Jacques Fath, en hattsalong på Rue Saint Florentin i ett av Paris dyraste och mondänaste kvarter. Då hade Erik studerat konst och börjat göra hattar. Snabbt blev han parisiskornas älskling och fick göra alla hattarna till bland annat Balenciagas klädkollektion.

Jacques Fath var vid denna tidpunkt helt okänd och verkade som Eriks assistent men förhållandena skulle komma att bli annorlunda och medan Jacques Fath fortfarande är en stjärna på himlen, är det inte många som vet vem Erik Braagaard var. Men på vägen gifte sig Fath med Eriks favoritmannekäng.

Men som hattdesigner gjorde Erik de Paris fortsatt succé och blev omskriven i världens alla modemagasin. Man har funnit bilder av hans hattkreationer i tidskrifter från Frankrike, Australien, Brasilien, Holland, Island, Israel, Texas, Ryssland, Schweiz och Tjeckoslovakien.

Redan 1936 reser Braagaard till New York där en journalist från New York Evening Post skickas till hotel Waldorf-Astoria för att intervjua den nyanlände kreatören. Denne berättar om sin filosofi kring hatten: ”Kvinnor bör vara vidunderliga att se på men också förnäma. Den vanskligaste tidpunkten är på eftermiddagen”! Han utvecklar detta: ”På kvällen kommer glamorösa klänningar automatiskt att höja en kvinnas elegans. I fritidskläder kan de vara så avslappnade de vill och ändå behålla sin stil. Men på eftermiddagen är det enkelhet som gäller med nedtoning av klädsel och accessoarer. Bekymmersamt nog ligger utmaningen i problemet med eftermiddagshatten!”

Han säger att de amerikanska kvinnorna använder inte bara hatt utan de ”bär” dem! Medan brittiska kvinnor börjat gå utan hatt – till och med på restaurang!
 
 Erik Braagaard med en hattmodell. (Foto Erik Holmén, Nordiska Museets NK-arkiv)


I London hade Braagaard också öppnat en salong men den blev inte så långlivad utan upphörde 1938 som en följd av att Braagaard hade förklarats persona non grata och nekats inresa! Vad hade då hänt? Det enda dokument i sammanhanget som står att finna enligt Vivian Hvenegaard är ett från Metropolitan Police arkiv som lyder: ”UNNATURAL OFFFENCES, Karl Erick Georg Braagaard (Dane), a moral pervert: refused leave to land”!

 Kort och koncist! Men kanske anar man här lösningen på en annan gåta; hur Braagaard som obemedlad ung ”bonddräng” finansierade sina konststudier och öppnandet av sin salong i Paris. Förmodligen så enkelt som att Braagaard var homosexuell. Något som på den här tiden var kriminellt och som inte var något man som yrkesmänniska kunde vidgå öppet men som för oss i dagens samhälle inte är något särskilt anmärkningsvärt.

Sannolikt var det med den äldre Plum som Braagaard hade fått sin homosexuella debut. Anmärkningen att den unge Erik delade sovrum på landet med sin husbonde stärker antagandet. Och det torde varit så att Plums familj helt enkelt köpte den unge mannens tystnad genom att ge honom ekonomiska möjligheter att fara till Paris och studera. Plum var trots allt en på många sätt bemärkt person vars eftermäle man inte ville fläcka.
 
En av Monsieur Erik:s museala hattar. Denna finns på V&A i London.

Erik beslöt dock att permanent flytta till USA där han bosatte sig i New York 1939. Sin första hattvisning anordnade han i februari 1940 på Jay-Thorpe Beauty Shop på West 57th Street, som redan tidigare hade fört hattar av Braagaards tillverkning i sina kollektioner. Han gör åter succé med sina hattkreationer. Han betraktas som attraktiv, ung och med en vidunderlig känsla för humor.

Han hade dock inte lämnat Paris med några stora pengar i reskassan utan denna handlade snarare om ”några få hundra dollar”. Men hur skulle han med denna skrala kassa – men förvisso med ett namn som var känt, men inte i tillräckligt vida kretsar – kunna etablera sig. Han gick då till en producent av lågprishattar som tidigare hade köpt några modeller av honom i Paris och frågade om denne kunde tänka sig att köpa ett antal originalhattar. Hattillverkaren svarade entusiastiskt att det kunde han visst och beställde omgående två dussin hattar till priset 25$ per styck! Inom bara några timmar var Braagaard tillbaka med de 24 hattarna. Kunden som inte trodde sina ögon, betalade dock prompt och Erik hade sitt startkapital. Med modellerna som grund såldes så hattar som ”autentiska kopior av Braagaards Parissydda hattar” på Bloomingdales för 5$ per styck.

Han etablerar sin salong som några gånger flyttar till alltmer fashionabla adresser och han räknas till de yppersta konstnärerna i sin bransch enligt en artikel i The Brooklyn Daily Eagle i juli 1946. Bland kunderna kan han räkna bl.a. Hertiginnan av Windsor och andra storheter.

 Samma vår har han alltså varit på en flera veckor lång sejour på NK i Stockholm där han skapat hattar som visades och såldes på varuhuset. Tack vare att NK:s arkiv finns i behåll så har också Nordiska Museet en unik samling fotografier av de hattar som Braagaard skapade för NK. Husfotografen Erik Holmén har flitigt dokumenterat såväl arbetet som de färdiga resultaten (se mer nedan).
 
Erik de Paris har hattmodevisning för Stockholms damer i NK:s stora lunchrum, numera Bobergska Matsalen 1946.
 
Prinsessan Ingeborg vid Monsieur Erik:s modevisning på NK. Även Prinsessan var ju danska!


Braagaard får en mängd designpriser under de kommande åren och höjdpunkten är kanske det pris för ”Outstanding Achievement in Design” han får av Philadelphia Millinery Council 1951.

Erik Braagaard hämtade sin inspiration från naturen, historien, teatern, filmen och inte minst från måleri. Möjligen en och annan gång också från sitt stora intresse för matlagningskonsten!
 
Erik Braagaard och Josephine Baker


Den sista artikeln som Vivien Hvenegaard har kunnat finna om Braagaard  är från en brasiliansk tidning 1954 som berättar att inspirationen till det årets kollektion kom från den spanske konstnären Francisco Goya.

Därefter försvinner Erik Braagaard ur offentlighetens ljus! Man vet att han flög med SAS  till Köpenhamn 1957. Men vad som händer honom under de återstående åren fram tills han dör i New York så sent som 2004 är höljt i dunkel. Dock vet man att han mellan 1995 och till sin död bodde i ett lägenhetskomplex på East 31 Street i New York som var avsett för äldre med låga inkomster.

Hade det att göra med problemen kring försäljningen av den jättekoncern som levererade grundstommen till Braagaards hattar, eller snodde helt enkelt den unge Adolfo Sardinia som börjat sin karriär hos och tränats upp av Erik Braagaard, hans kunder? Eler var det Jacques Faths död samma år? Vi lär aldrig få svar på detta.

Det finns åtskilliga av Braagaards hattar representerade på museer runt om i världen bl.a. på Metropolitan Museum i New York, Philadelphia Museum of Art och Victoria and Albert Museum i London.
 
Här avslutar vi med en kavalkad av bilder som är ett urval av alla som finns i NK:s arkiv (Digitala Museet) på Nordiska Museet. Alla tagna av NK:s egen husfotograf Erik Holmén.
 
 


Källor:
Huvuddelen av texten ovan som berör Erik Braagaards person och liv, är med författarens tillstånd hämtat från Vivian Hvenegaards bok ”Tjenerdrengen. Erik Braagaard – en dansk modist og designer”, Hvenegaards Forlag 2015. http://www.hvenegaardsforlag.dk/
Övriga källor:
Tom Björklunds efterlämnade foton och dokument.
Nordiska Museets NK-arkiv.
 

Tom Björklund – svensk reklam- och handelspionjär!

Självporträtt i olja av en ung Tom Björklund, som var en mycket duktig konstnär dessutom
 
Som jag skrev tidigare så har jag hållit på att gå igenom min avlidne kusin Hans kvarlåtenskap under den gångna hösten. Det har inneburit såväl sorge- som glädjeupplevelser. Sorgligt därför att så mycket av roliga minnen och annat kommer att försvinna och slängas för att ingen finns kvar som stod honom tillräckligt nära för att kunna glädjas åt dessa föremål och minnen. Jag har förmått kusiner att ta hand om foton av dem och deras familjer och sådant som rör släktfrågor. Men beträffande flertalet fotografialbum finns ju ingen i Hans familj kvar i livet som kan glädjas åt dem. 

Själv har jag plockat ut en hel del fotografier som berört mig och/eller min familj. Bland annat en svit fotografier som farbror Tom tagit under en veckolång skärgårdstur som gjordes ombord på Mammas och Pappas motorbåt ”Bumsi” före kriget, tillsammans med farbror Tom och faster Dudde och två bröder Gyllang, Eric och Nisse.  Den salongsbåten hann jag, som född efter kriget, aldrig uppleva. När kriget och ransoneringarna kom, lades båten upp på ett varv i Vaxholm och där hann den förtäras av tiden innan kriget tog slut. Men mina äldre syskon hann uppleva den. Inte minst min syster Karin efter vilken den är döpt. Märkligt förresten, det äldsta barnbarnet till Hilma och Oscar Werner, döptes till Hans men kallades Bimbo (idag inte lika kul kanske...), Birgitta blev Birre, Karin blev Bumsi men vad blev Lasse? Och Brittmarie? Och jag....?
 
Men också foton som berört farbror Toms olika projekt för NK där han var verksam största delen av sitt liv i avsikt att skriva ner berättelser kring dessa.
 
Mrs Sterling, hustru till den amerikanske ambassadören, Drottning Louise och Farbror Tom vid en utställningsinvigning på NK. Kung Gustav VI Adolfs byxben syns emellan.

Dels handlar det om en stor utställning på NK sommaren 1947 som hette ”Klart Kalifornien!” och som omspände kläder, mat, frukter, konsthantverk m.m. Där stötte jag på ett för mig helt okänt namn – Ed Bohlin!
 
Edward H "Ed" Bohlin i full västernmundering ("huvudbonaden" torde dock vara en dekoration i bakgrunden...) håller Farbror Tom i schack!

Vi vet alla att svenske Carl Edvard Bolin for österut och grundade ett företag som kom att jämte Carl Fabergé bli tsarfamiljens främste hovjuvelerare. Men hur många vet att en annan Bohlin, Emil Helge, hundra år därefter for västerut för att bli ”stjärnornas sadelmakare”? Edward H Bohlin (som han kallade sig i USA) arbetade sig till en helt enastående position alltifrån att Tom Mix köpte en specialsydd kalvskinnsjacka av honom till stamkunder som Hopalong Cassidy (William Boyd), the Lone Ranger (Clayton Moore and John Hart), Roy Rogers, Ray “Crash” Corrigan, The Cisco Kid (Duncan Renaldo), Pancho (Leo Carrillo), Ken Maynard, Clark Gable, John Wayne, Barbara Stanwyck och många andra av Hollywoods stjärnor. Hans företag finns kvar om än under nya ägare och hans egna konsthantverksalster är efterfrågade som aldrig förr. Nyligen såldes hans Lone Ranger-sadel på en auktion i Kalifornien för 130.000 $ (närmare 1,2 miljoner kronor)! Och här i Sverige är han idag helt okänd! Det kommer jag att försöka ändra på i en senare artikel.

Farbror Tom välkomnar "Monsieur Erik" på Stockholms Central
 
Ett annat lika okänt namn dök upp på ett fotografi: ”Monsieur Erik”! Han såg ut att kunna ha med mode att göra på bilden där han välkomnas på Stockholms Central av farbror Tom. Men vem han var eller vad han sysslade med, tog det lång tid för mig att finna ut. Att han visade sig vara en av världens främsta hattkreatörer genom tiderna, representerad på såväl Victoria and Albert Museum som på en mängd amerikanska designmuseer, var det mer en slump att jag kom på. Han föddes i Danmark och började som 15-åring som dräng hos en stor pamp. Men redan två år senare etablerade han sin första salong i Paris tillsammans med den sedermera världsberömde Jacques Fath! Tidvis hade han även salong i London men etablerade sig 1936 i New York och där blev han kvar under varumärket ”Braagaard” (för det fanns redan en ”Erik”).
Även om denne bemärkansvärda herre kommer jag att skriva.
 
Farbror Tom flankerad av två kockar från den legendariska Pariskrogen Maxim:s som gästspelade på NK.

Men den gemensamma nämnaren – farbror Tom – förtjänar en närmare presentation. För han tillhörde de verkliga pionjärerna inom svensk reklam och marknadsföring.

Tom Albert Björklund, född den 27 juni 1898. Tog studenten i Södra Latin och gick igenom Handelshögskolan 1919. Efter Handels for han och några andra studenter över till USA för att studera marknadsföring vid Columbia University. Då lärde han känna Ivan Nordgren som blev hans vän för livet. Ivan, kallad ”Ki”, blev sedermera också min gudfar och del av det klassiska ”gäng” som innehöll mina föräldrar, Dudde och Tom Björklund, Ivan ”Ki” och Gull Nordgren, Karin och Elof Ahlström samt Anna och Birger Casserman. Herrarna möttes varje måndagskväll under vårar och höstar på SALK-hallen i Alvik för en timmes tennis. Därefter middag hemma hos något av paren, avslutat med bridge. Alla herrarna hade någon form av reklam- eller handelsmannabakgrund. De tre paren Nordgren (Apoterkarnes Bryggerier), Ahlström (Annons-Krantz) och Casserman (Cassermans Väskor) blev alla mina gudföräldrar. Undra på att jag kom att ägna mig åt såväl butiksreklam som köpenskap!
 
Min sedermera gudfar Ivan "Ki" Nordgren som blev chef för Apotekarnes Bryggerier och farbror Tom i ett något "lantligare" Central Park i New York 1921!

När Tom varit ett par år i USA så blev rektorn vid universitetet, 1922,  uppringd från Sverige och en röst säger: ”Hello. My name is Josef Sachs. You have a young talented student there by the name of Tom Bjorklund. Can you, please, see to it that he packs his bags and is sent back to Stockholm. He is to become head of advertising at my department store here in Stockholm”. Josef Sachs hade bara sju år tidigare invigt sitt nya stora varuhus vid Hamngatan i Stockholm och ville ha en verklig kraft med ett modernt sätt att tänka och verka vid sin sida.

Tom packade sina väskor och reste hem och efter den dagen förblev han AB Nordiska  Kompaniet – NK – troget resten av sitt yrkesliv. Först som reklamchef 1922-1929, sedan som Försäljningsdirektör från 1931 och som vice verkställande direktör från 1944 tills han 1958 pensionerades och avslutade sin yrkesgärning med att på NKs och Svenska Reklamförbundets uppdrag, skriva den svenska reklamens historia: ”Reklamen i svensk marknad 1920-1965”, 1200 sidor i två betydelsefulla band. Redan tidigare hade han gett ut flera undervisningsböcker kring reklam och marknadsföring. Han var ordförande i Stockholms Reklamförbund och i Svenska och Nordiska Reklamförbunden. Han var hedersledamot av Handelshögskolan i Stockholm och försedd med Reklam- och Marknadsförbundets guldmedalj. Kort sagt: han var en av reklamens stora och mest fram-stående pionjärer i Sverige. En förnyare av detaljhandeln och utvecklingsdrivande nytänkare.

En av de yngre NK-direktörerna, Carsten Bratt, sa en gång till min syster Brittmarie: ”Du ska veta det, Brittmarie, Tom var den ende av oss alla som verkligen visste vad vi sysslade med!”
 
Parhästarna Ragnar Sachs och farbror Tom på cykel framför NK. Förstasidesbild på personaltidningen Rullan.


1937 lämnade Josef Sachs över VD-stolen till sin son Ragnar, som börjat på företaget tre år efter Tom. Man kan säga att Ragnar och Tom blev ett radarpar som tillsammans gjorde NK till DET STORA VARUHUSET. De kompletterade varandra, hade samma referensramar då också Ragnar studerat amerikansk detaljhandel, och de hade roligt och trivdes ihop.
 
 
Ragnar Sachs och Tom.
 
Invigningen av den nya Brommaterminalen 1954 med egen NK-butik. Min Pappa och Mamma till vänster om farbror Tom och faster Dudde.
 
 Och här invigs NK-BO. Tom demonstrerar för min Mamma, faster Dudde och goda vännen Karin Gyllang.
 
Tom Björklund, Ragnar Sachs och det franska ambassadörsparet (t.h.) välkomnar estradören Maurice Chevalier till NK i samband med en Frankrikevecka.
 
Farbror Tom blir Hederslegionär och dekoreras av den franske ambassadören i NK:s Ljusgård.
 
 
Under Toms tid tillkom inte bara de amerikainfluerade julhandelsaktiviteterna, den påkostade och omfattande julskyltningen av hela varuhuset (som blev ett event varje års första skyltsöndag), tomten i ljusgården som tog emot barnens önskelistor (vaktmästare Gustav Wellerstrand, omstyrd av Dramatens perukmakare Börje Lundh), utan också ”sodabaren”, ”korgstolarna”, de stora specialutställningarna. Och inte minst den medvetna satsningen på svenskt konsthantverk. Tom knöt tidigt arkitekten Elias Svedberg till NK som chef för möbel- och inredningssidan. NKs verkstäder i Nyköping blev en viktig kugge i varuhusbygget. Möbelformgivare som Axel Einar Hjort och textilkonstnärer som Astrid Sampe knöts till verksamheten. Nära samarbete med de stora glasbruken och porslinsfabrikerna ledde till stora framgångar. Elias Svedberg kom så småningom att efterträda Tom som vice VD.
 
NK:s vaktmästare Gustav Wellerstrand förvandlades varje år till TOMTEN!

När Tom närmade sig pensionen och det stod klart att också Ragnar skulle lämna VD-posten för att bli styrelseordförande och varuhuset därigenom skulle genomgå ett generationsskifte, så gjordes det upp att Tom på uppdrag av NK och Reklamförbundet skulle få sammanfatta det drygt halva sekel av svensk reklamhistoria som han varit med om att bygga och förverkliga. Så han fick ett kontor på Västra Trädgårdsgatan där han kom att tillbringa några år med efterforskning och skrivande av sitt magnum opus.  

En person han inte kunde förbigå i boken var faktiskt hans egen svärfar, som han kallade ”Sveriges Reklamchef”! Oscar Werner hade i sin roll som grundare av och föreståndare för Järnvägsmuseet, samtidigt som han uppehöll sin tjänst som SJs Förste Baningenjör (motsvarande chef för det senare Banverket), redan tidigt på tjugotalet byggt upp en reklamavdelning inom museet. Det dröjde inte länge förrän denna avdelning hade fler anställda än själva museet!
Detta hängde samman med hans aktiva roll i samband med världsutställningar och internationella mässor då han kom att verka som generalkommissarie. I samband med minst två av dessa, 1926 vid en internationell utställning i Grenoble och 1939 vid världsutställningen i New York så beordrade han sin svärson på NK att flyga ut ett svenskt smörgårdsbord för servering till i det första fallet en begränsad skara VIPs och i andra till alla inbjudna vid öppnandet. I det senare fallet hade farfar Oscar förfärdigat ett stort roterande runt bord från vilket läckerheterna serverades.

[GRENOBLE. Tidningsreferat:

"Rensadel per flygmaskin till Grenoble!

Nästa onsdag komma enligt DN, generaldirektör Granholms (oläsligt) att bjuda på  bankett i Grenoble, en verkligt svensk måltid, som till på köpet skall tillagas i kungliga huvudstaden och sedan delvis nedsändas pr flygmaskin till ort och ställe. Enligt vad man berättar hos NK utgöras gästerna av ett tjugotal utlänningar, fransmän, italienare, spanjorer m.fl. representanter vid Grenobleutställningen vars officiella svenska representant och generalkommissarie för Sverige, Kapten Oscar Werner, skall fungera som värd vid banketten.

Först upptager matsedeln ett hejdundrande svenskt smörgåsbord vars olika rätter kommer att förses med små kort, som på franska tala om deras beståndsdelar och var i Sverige de mest förekomma. Bordet kommer att upptaga sill i olika former, strömming i olika former, massor av svensk ost, bl.a. Västerbottens och Jämtlands mesost, kaviar och en del delikatesser m.m. varav en del redan nedsänts per järnväg till Grenoble. ..... Till efterrätt serveras äkta skånsk spettekaka, likaså framställd på NK. Spettekakan blir så stor att den måste tas itu i två delar vid transporten - pr tåg - vilka sedan hopsättas vid framkomsten. ..... Bordet ska dekoreras med grenljus i blått och gult, rönnbär och andra svenska prydnader. Som placeringskort blir det ballonger från NK som fasthålles vid bordet av små ankare. På varje ballong skall gästens namn stå tryckt, och snöret skall vara prytt med respektive länders flaggor.  ....  Det är den första större måltid NK skickar utomlands, men i somras levererade firman kokta kräftor pr flygmaskin till Paris."

NEW YORK.


"Smörgåsbordet slog igenom internationellt på världsutställningen i New York 1939 där den svenska paviljongen hade ett roterande smörgåsbord i paviljongrestaurangen ’Three Crowns Restaurant’. Det var i New York som ordet förlorade sina prickar och ringar för att istället uttalas ´smorgasbord’. (Wikipedia)" ]

När Oscar gick i pension, tvingades SJ för första gången inrätta en egen reklamavdelning!

Så det är kanske inte så konstigt att jag också kom att ägna min yrkesgärning åt köpenskapsreklamverksamhet! Tom var mig behjälplig med val av utbildning. Han kopplade ihop mig med sin vän Chris Ottander som var rektor vid IHR och senare nästgårdsgranne i Stallarholmen. Tom var en av grundarna till IHR. Men det blev Reklam- och Marketinginstitutet RMI(-Berghs) som jag hamnade hos och fick min utbildning.
 
Farbror Tom bläddrar stolt i sitt just utkomna bokverk "Reklamen i Svensk Marknad"
 
Tom Björklund som färsk reklamchef på NK vid sitt skrivbord 1926
 Och 33 år senare som vice verkställande direktör och försäljningschef 1959
 
 
 
För sina insatser belönades han rikligen. Bl.a. med Nordiska Försäljnings- och Reklamförbundets Guldmedalj 1956, med motiveringen: "För sina förtjänstfulla insatser inom nordiks reklam, som uppbyggare av det svenska förbundet såsom riksorganisation och dess förste ordförande, för avgörande initiativ och mångårigt värdefullt arbete för reklamens sanering, för förtjänstfulla insatser till fromma för reklamundervisningen i Norden, som skapare av betydelsefulla internationellaoch internordiska kontakter, för att i den dagliga gärningen städse ha använt reklamen på ett föredömligt sätt till gagn för näringsliv och konsumenter."

Tom var en utomordentlig sällskapsmänniska, glad och fryntlig. Öppen och nyfiken. En härlig farbror!

Tom Björklund avled den 2 maj 1968 och ligger begravd i vår gemensamma familjegrav på Norra Kyrkogården där också hans hustru och deras båda barn vilar.

Självporträtt som renässansman av Tom Björklund

 
 
I dag är rollerna ombytta. Det är icke Tom, som sin vana trogen knackar på dörren till mitt kontor, sticker in huvudet och frågar: ”Ragnar, har Du tid för mig, det här går på en minut.”
I dag däremot är det jag, som knackar i glaset och frågar: ”Tom, vill Du höra på mig en minut.” Båda rollerna ha dock ett gemensamt, det där med minuten är nämligen icke med sanningen överensstämmande. Lika litet som Toms ärenden till mig äro föredragna på ett ögonblick, lika litet kan jag avfärda det jag har att säga nu på en minut. Därtill har jag alltför mycket på hjärtat och känner föremålet för väl. Jag säger som min morfar sade en gång i tiden: ”Den mannen har jag verkligen praktiserat.”

Hade jag Toms artistiska förmåga och skulle kunna ta till pensel och palett för att måla ett porträtt av Tom, så skulle det bli en färgstark tavla, fylld av liv och rörelse, ty det mest utmärkande draget hos Dig, käre Tom, är just den färg Du sätter på allt Du rör vid, den entusiasm Du själv har för Dina uppgifter och som Du överför på dem Du samarbetar med. Jag skulle kunna tänka mig att det är Du som inspirerat Harry Ungewitter till en av NK:s sagofigurer som lanserades på sin tid, nämligen general Pim-Pim. Liksom denne marscherar Du alltid i täten, slår på stora trumman, samlar Dina trupper till att attack och ger Dig icke förrän slaget är vunnet, d.v.s. den köpande allmänheten har tillfångatagits och givit sig på nåd och onåd. Liksom general Pim-Pim så vilar Du aldrig på Dina lagrar. Ditt vakna intellekt är alltid på språng för att hitta något nytt, som kan tjusa och dra publik och sätta färg på det annars kanske många gånger gråa varuhuset.
 
General Pim-Pim. Skulptur, byst, iförd militär huvudbonad med plym och tofs. På varuhuset Nordiska Kompaniet i Stockholm 1937.


Ditt motto är: ”Aldrig något stillastående – NK alltid på allas läppar”.

Otaliga är de evenemang Du satt i verket och de slogans Du hittat på. Det var Du, som bad att ”få släppa in Herr Thoresen” och dymedelst gav revyförfattarna anledning till ett litet tillägg ”och Du känner inte igen Ditt bankkonto”. ( Den danske inredningsarkitekten Svend Thoresen var slagfärdig och något av en social institution. I hans lilla rum på möbelavdelningen på NK trängdes tidens celebriteter för att få sina hem möblerade efter gällande mode. Ville man ta avstånd från funktionalismen var barocken i ropet i en bekväm 1930-talstappning kryddad med konst och antikviteter. Thoresen möblerade och inredde på detta sätt åt både Gösta Ekman den äldre och Zarah Leander. MW:s anm.). Det var Du som släppte in King Bore i NK, det var Du som släppte in olika damer i och för borddukningstävlan, som blev en sådan succé, att en oavbruten kö ringlade genom hela varuhuset. Det var Du, som började med miniatyrgolfbanan på takterrassen, Du introducerade badmintonspelet, Du visade de engelska kronjuvelerna. Du ordnade julgranstävlan, det är Du som är pappa till ”Brud och Hem”, det är du som är initiativtagare till ”NK i Ord och Bild” och till det som kallas NK:s Guldklubb, och det är Du som lade ner hela Din själ i det som vi alla ännu ha i färskt minne ”Klart California”. Där uppbådade Du verkligen allt som tänkas kunde, men jag förstår fortfarande inte att Du inte i samband därmed kunde ordna med ett besök av president Truman, åtminstone kunde Du väl ha åstadkommit ett litet telegram från honom eller en grammofonskiva, där han tackade mig för att jag släppt in California i NK. 

Det här är ju bara ett litet axplock på vad Du gjort, och man frågar sig med häpnad: Hur kan en enda människa hinna med så mycket? Svaret blir: Det är bara möjligt, om man har Tom Björklunds arbetsförmåga och arbetsintensitet. Man frågar kanske också: Hur är det att ha en sådan man till medarbetare? På det kan jag lämna svaret i ett enda ord: Idealiskt!

Tom, som är så konstnärligt begåvad på alla de områden, står nämligen i trots av detta med bägge fötterna på jorden och saknar helt de överdrivna känslosvängningar, som i många fall brukar utmärka konstnären och många gånger kan bli påkostande i samarbetet. Jag vill ju inte påstå, att Du alltid är så ekonomisk, när det gäller reklamen, där kommer Din bohemnatur till uttryck. Därför kan jag väl förstå att Pappa blev något häpen när Du på sin tid i samband med en NK-realisation lanserade uttrycket: ”Bli NK-nomisk”. Han hade svårt att förstå, vad NK hade med ekonomi att göra. Han tänkte givetvis då uteslutande på reklambudgeten. Du är emellertid så pass ekonomiskt lagd att Du böjer Dig för sak- och sifferskäl och avstår, om ock med svidande hjärta, från vissa projekt, som absolut inte finna genklang i Dina medarbetares öron. En man med en sådan idérikedom, som den Du besitter, måste ju givetvis då och då sväva ut i det blå. Ja nu är också detta sagt, käre Tom, annars skulle Du väl icke känna igen mig, om jag lät ett sådant tillfälle gå mig ur händerna.

Vad som icke heller passar riktigt ihop med Din konstnärliga läggning är det lugn med vilket Du arbetar, den balans, som är utmärkande för Dig. Du är en osedvanligt harmonisk människa. Förklaringen härtill är måhända den atmosfär av trivsel och förståelse Du funnit i Ditt hem och i Din ledsagarinna genom livet. Hon har förstått Dig, stött Dig och hjälpt Dig på alla sätt. Ett ytterligare bidrag till denna Din balans är nog också, att Du med rätta har den sanna tron på Dig själv. Denna har tydligen redan i ungdomens vår varit ett utmärkande drag för Dig. Det ryktas nämligen att när Tom sökte sin första anställning i USA, så ritade han en tom skruvstol i sin ansökningshandling och skrev över: ”Who can fill that chair?” och på sidan ”I myself”. Huruvida han fick anställningen eller ej, vet jag icke, men att Du ”have filled and still are filling a big chair” i NK, det kan jag intyga.

Jag skulle kunna fortsätta i det oändliga, när jag talar om Dig, käre Tom, både om Dina förtjänster som medarbetare, och som familjefar, vän och människa, ty i alla dessa egenskaper är Du prima. Jag har emellertid en känsla av, att den utbedda minuten nästan hunnit i nivå med tiden för våra samtal på NK och då förstår jag, att det är tid att sluta. Innan dess vill jag dock bringa Dig ett tack, ett varmt och hjärtligt tack för vad Du betytt för NK och för mig personligen. Du har varit en osedvanligt lojal, skicklig och inspirerande medarbetare och har gjort en stor insats i bolaget. Du har varit en trogen och god vän, som man kunnat lita på i alla väder.

Det är min innerliga förhoppning, att hälsa och krafter må stå bi, så att Du ännu länge må få verka på samma föredömliga sätt som hittills, gå till attack med samma frejdiga mod och artistiska förmåga som under gångna år och att Du må få leva lycklig i kretsen av dina kära.

RAGNAR SACHS

 




Tom var en duktig konstnär och lämnade många fina oljemålningar och skulpturporträtt efter sig. Här har han förevigat familjens vackra Pettersson-båt "Mejs" ute i Stockholms Skärgård.
 
Och här är hans byst av sin svärfar Oscar Werner när bysten invigs på Järnvägsmuseet (som Oscar grundade 1915 och sedan förestod till sin pension på 30-talet samtidigt som han for världen kring på Järnvägsstyrelsens uppdrag som "Sveriges Reklamchef" som Tom kallade honom. När Oscar gick i pension hade museets reklamavdelning fler anställda än själva museet och SJ tvangs att för första gången inrätta en egen reklamavdelning). Mellan bysten och originalet (som då fyllde 80 år) står hans efterträdare som museichef.
 

TOM BJÖRKLUND
Född 26 juni 1898
Död 2 maj 1968
Examen från Handelshögskolan i Stockholm
Studier vid Columbiauniversitetet 1919-1922
Reklamchef AB NORDISKA KOMPANIET 1922-29
Försäljningsdirektör 1931-1958
Vice Verkställande Direktör 1944-1958
 
Ordförande i Stockholms Reklamförening 1934-36
Ordföfande i Svenska Reklamförbundet 1935-38
Ordförande i Nordiska Reklamförbundet 1936-39
En av grundarna till IHR
 
BÖCKER:
"Hur man annonserar med framgång" 1924
"Hur man gör reklam" 1931
"Handbok i försäljning och reklam" 1938
"Reklamen i Svensk Marknad 1920-1965" 2 band 1967

RSS 2.0