"Jag personligen skulle gärna hamna här!" säger Tord Tjernström
Stackars Tord Tjernström! I sin iver att försvara det korkade beslutet att flytta alla Stallarholmsåldringar till Thomasgården i Strängnäs, tar han till vad som helst!
Säkert är lokalerna jättefina på Thomasgården och jag är övertygad att Tord talar sanning när han säger att han kan tänka sig att avsluta sitt liv där en gång.
Men han glömmer en mycket väsenlig sak: Han skulle välja det själv!
Det är ingen som i en annan ort sitter och bestämmer över hans huvud var någonstans han ska bo! Utan att ens fråga honom! Det är en sjuh-sikes skillnad, Tord!
Att kommunen tänker sig ett nytt äldreboende i Stallarholmen är ingen nyhet, Tord! Det har funnits med i planerna länge. Men jag tror inte någon hade tänkt sig att man skulle tömma Selaöhemmet innan detta nya hem fanns på plats. Det är och förblir den enda rimliga ordningen för detta.
Om Thomasgården blev "för mycket" just nu - låt inte Stallarholmens åldringar betala för den ev. planeringsmissen (våra prognosverktyg verkar ännu inte ha finslipats trots att det var förre ekonomichefens första mål att se till att de prognoser vi planerar efter är bättre verklighetsförankrade).
Om man inte kan krypa ur hyreskontraktet med Culmen AB, gör istället som Hélène Brodin Rheindorf föreslog på ett tidigt stadium: använd dessa nya fräscha lokaler till ungdomsbostäder. Det kunde dessutom vara en rimlig ersättning för de oerhörda misstag kommunen begick i Jägmästaren.
Men Tords främsta ordkonstverk är ändå detta:
"Den lummiga parkmiljön runt omkring boendet förhöjer upplevelsen ytterligare."!
Tord glömmer bara att berätta att under de närmaste fem-sex åren - som torde vara de väsentligaste för dem som nu ska flytta från Stallarholmen - kommer denna "lummiga parkmiljlö" till största delen vara en inhägnad byggarbetsplats eftersom det ska byggas nya hus runt om hela det gamla Thomasgymnasiet.
Skönmålning, Tord! Knappast särskilt snyggt.
Läs hela Tords försvarstal på hans blogg. Sedan får ni komma tillbaka hit för kommentarer för Tord tillåter inga kommentarer på sin blogg.
MyTravel på YouTube!
Att jag fick erbjudandet hängde ihop med att jag under några år deltog i ett gäng som spelade mordspel på Gripsholms Värdshus, baserade på manus av bl.a. Ulla Trenter och Olov Svedelid. En av mina medaktörer jobbade på en reklambyrå i Eskilstuna och bad mig en gång vara med i en reklamfilm. Den gången hade jag ingen möjlighet, men nu tog jag mig till det hemliga mötet.
Provfilmningen gick så till att jag och skådespelerskan Gerd Hegnell fick några kryptiska anvisningar om vad vi skulle säga och göra. Vi skulle vara oförskämda mot varandra och skälla på engelska och bli handgripliga.
Vi tumlade runt och jag sa saker som "I will hurt you". Det slutade med att stackars Gerd klagade över smärtor i armen och var ganska missnöjd.
Jag fick en roll men inte hon......Gissar att den improvisationserfarenhet jag fått under mordspelen betydde en del. Gerd - som f.ö. är en utomordentligt duktig skådis, hade väl inte just den kvalitén. Kanske var hon mer traditionellt manusbunden.
Det visade sig att det skulle bli en jättekampanj för att lansera den "nya" reseorganisationen MyTravel. Till att börja med i Sverige men ev. också över hela Europa.
Vi provade kläder en dag och fotograferade annonsbilder. Då hade jag lagt mig till med skägg vilket jag alltså hade på de stora annonser som så småningom ändå nådde marknaden. Men på kvällen kom filmens svensk-norske regissör Geir Hansteen Jörgensen och bekantade sig med oss sju skådisar varav ett par var heltidsproffs och vi andra fritidsamatörer. När han tittade på mig märktes det att det var något som inte stämde för honom. Till slut frågade han om jag lagt mig till med skägg sedan provfilmerna. Jag sa att så var fallet men att hustrun gärna såg att jag rakade bort det. "Då tycker jag att Du gör som hustrun säger" sa Geir. Och så åkte jag hem och rakade av skägget!
Under i princip 2,5 dagar spelades de 50 sekunderna in! Det var en serie synnerligen komplicerade trickfilmningar för att få det hela att fungera som Geir hade ritat det i sin regibok. Sveriges främste stuntman Kimmo Rajala och en kvinnlig kollega till honom ersatte oss i de mer våldsamma scenerna.
/>
Vi var väl färdiga på förmiddagen den fjärde dagen och gjorde sedan några separata ljudupptagningar som lagts på under tumultet. Bl.a. kom Geir ihåg mitt "I will hurt you" vilket han bad mig upprepa och det hörs väl i filmen.
Vid det här laget var vi ganska mosiga då man kom på att vi också skulle spela in några korta 15-sekunders "väderpresentationer". Klockan var väl bortåt fyra på eftermiddagen.
Sedan höll vi på till klockan var närmare fyra på morgonen därpå innan Geir begrep att det nog var dags att sluta. Jag som var uppbullad med vadd p.g.a. en för stor kostym badade i svett och var totalt slut.
/>
Jag vet inte om det blev några hundra olika versioner, men fyra kom att användas, bl.a. en som jag gjorde helt efter eget huvud och egentligen emot Geirs anvisningar, vilket givetvis gladde mig.
/>
Meningen var att MyTravel skulle lanseras till hösten. Men så hände 9-11 och allt lades på is.
/>
Det dröjde väl nästan två år innan lanseringen blev av och då betydligt nedtonad. Uppslagsannonserna kördes bara ett par dagar om ens det. Några stortavlor såg jag aldrig. 50-sekundersfilmen (+ en förkortad version) kördes i reklam-TV-kanalerna under några veckor. Allt det man verkligen lagt ner omsorg, pengar och möda på.
En film som kommer att gå till reklamhistorien som en av de roligaste som gjorts.
Däremot det vi hafsat fram under sista natten, trötta och eländiga - det harvades i närmare ett år före varje väderleksrapport på TV3!
Versionen från engelsk TV har legat ute på YouTube under 2 år och närmare 40.000 människor har tittat på den där.
Nu ligger också originalversionen för svenska marknaden ute på YouTube, liksom kortversionen och de fyra "väderspotarna".
Håll till godo!
Skattepengar räddar inga jobb!
Det är en ogenomtänkt ryggmärgsreflex från vänsterhåll.
SAAB räddas inte av skattepengar! SAAB räddas om man producerar en bil som marknaden efterfrågar och vill betala för!
Det är en basal sanning som socialister aldrig tycks begripa. De tror alltid att om man bara pumpar in mera pengar så löser sig allt.
Ack, ack! Denna naivitet!
Kommunfullmäktigemötet den 31 augusti ska hållas!
Kan meddela att gruppledarna för Moderaterna, Kristdemokraterna och Strängnäspartiet i morse enades om att begära hos KFs ordförande att i första hand det tidigare schemalagda fullmäktigemötet den 31 ds skall avhållas och därest detta möter något formellt hinder kan en förskjutning en vecka accepteras.
Eftersom de tre partierna tillsammans förfogar över den tredjedel av mandaten som krävs för att begära ett "extra" fullmäktigemöte torde samma gälla för att begära att redan beslutat möte faktiskt ska avhållas och inte ställas in.
Förutom formalia, interpellationer och frågor (från allmänhet och ledamöter) ska mötet i enlighet med tidigare överenskommelser mellan alla partier ägnas en övergripande debatt kring mål och visioner för nämndernas kommande budgetarbete (strategisk plan).
Tuttifruttialliansen började så storstilat med att spola tidigare procedurer kring den strategiska planens framtagande. Nu skulle nya vindar blåsa. "Alla ska vara med" hette det. Vi skulle börja tidigare för att arbetet inte skulle behöva hastas fram utan vara väl förankrat.
Då känns det inte helt klockrent att samma person anser att jakt på utrotningshotade fåglar är viktigare än att fullfölja dessa "framsynta" tankar för att få denna önskade förankring och fördjupning.
Resultatet skulle bli att nämnderna ändå skulle komma att formulera sina egna mål utan någon vägledning från fullmäktige. Långt ifrån önskvärt. Spretigheten skulle bestå.
Utflykt i det Grönsööa.....
Dotra från Malmö är ju blomterdekoratör och florist. Hon har enligt sin mors morbror haft minst en trädgårds- eller blomtoking per generation sedan 1400-talet bakom sig!
Alltså skulle vi se på parker idag! Det blev en tripp till Enköpings alla fantastiska parker! Det är kul att se hur denna parkhysteri har utvecklats genom åren.
Jag minns från 80-talet att det började med att man för att slippa ett konstant och kostsamt gräsklippande och löpande underhåll lät en idérik herre anlägga små miniparker istället för gräsytor och mödosamma rabatter. De försågs med marktäckare och en växtlighet som var perenn och inte krävde någon egentlig tillsyn. I vart fall inte dagligen eller ens veckovis.
Den tiden är för länge sedan förbi. Den kraft med vilken Enköpings parkers rykte spritt sig över landet har gjort just dessa till dragplåster av stor dignitet! Idag vallfärdar folk till Enköping från när och fjärran för att bese alla dessa underverk.
Det verkar ha lett till en omsvängning i budgettilldelning inom Enköpings kommun, för hugaligen vad mycket ettåringar det ståtar i rabatter och hänglådor och vilken mängd parkarbetare som ansar och putsar!
Det som var en besparingsåtgärd har istället blivit en inkomstkälla för kommunen!
Och visst är Drömparken fantastisk. Nominerad till Årets Park. Men min favorit är ändå Fridegårdsparken - en riktig mikropark där Du kan slå Dig ner för en stunds kontemplation till ljudet av en stilla porlande springbrunn under den svalkande pergolan.
Grönsöö medeltida slottsbyggnad på sin höjd över Mälarviken.
Vi åkte dock vidare! Hade länge längtat att få se Grönsöö. Det vackra gamla slottet vi sett från sjösidan och där vännen Lennart Bernadotte (vars "bryggfogde" jag var i Mariefred under många år) alltsomoftast ankrade sin ståtliga "M/Y Stella Nova" ("Eftersom soppan är så dj-a dyr har jag inte råd att fara runt" som han sa en gång).
En halvtimme på småvägar genom ett fagert Mälarlandskap, förbi gamla vackra små kyrkor och kungsgårdar, tar oss till Grönsöö Slott. Som framgår av namnet ligger det på en egen ö intill stora farleden i Mälaren.
En halvtimme väl värd att "offra"!
Eftersom det var vardag var inte slottet öppet för visning (får bli nästa gång) men det var ju parken vi åkte dit för att se ty också den är nominerad till tävlingen om Årets Park i konkurrens med bl.a. Drömparken i Enköpng.
Vid entrén till slottsparken ståtar denna fantastiska lind, planterad en gång i tiden av Drottning Christina (d.ä. eller d.y. vet jag dock ej). Bredvid en liten "baby" i jämförelse, planterad av Drottning Silvia för några år sedan. Den lär vi som nu lever aldrig få se i den äldre lindens storlek, men kanske våra ättlingar!
Den gamla kastanjeallén upp mot slottet är unik. Beroende på att ingen upplyst de åldriga kastanjeträden om att de ej kan bli så här gamla!
Nya står på tillväxt på lämplig plats och kommer om några år att ersätta dessa gamla bjässar.
Motvilligt gick dottern med på att gå in i en gammal urgröpt kastanj för att förevigas där. Men visst är dessa träd fantastiska! Vi har själva kvar en av två kastanjer som stod på varsin sida av huvudgrinden. Den ena strök med vid en förödande brand på 50-talet som tog ladugården, delar av vår lada och ett trevånings timmermagasin. Den andra står dock kvar. illa sargad av elden och näst intill lika urgröpt som den på bilden, men ack så full av liv. Jag klappar om den var dag och säger något uppmuntrande och jag tror det har effekt, för den blommar lika kraftfullt varje år och fortsätter att växa obändigt.
Likt en dansös slingrar sig resterna av denna kastanj graciöst mot ljuset.
Ja, jag vet! Jag är fixerad vid vackra gamla dörrar och portar!
Det nyrenoverade lilla lusthuset på sin brygga nedanför slottet.
Lusthusets interiör är uppbyggd med snäckskal!
På andra sidan farleden ligger det medeltida Utöhus som tyvärr står tomt och oanvänt efter att länge ha använts som sädesmagasin.
I slottsparken finns åtskilliga märkliga träd som denna cypressbjässe - sedd under lövkronan.
Frun och dottern poserar på andra sidan den vilsamma lilla fåfängan i den formella trädgården.
"I remember Michael!" (Fåfängan sedd från andra sidan....)
Hortensiorna i full blom.
Gör ett besök på Grönsöö! Det är väl värt en "omväg" som ett antal stjärnor brukar antyda.
"Finns det en vilja så finns det en väg"
Den svenska filmens nestor, Gösta Werner begrovs idag. Officianten filmvetaren Bengt Forslund till höger.
Min gamle onkel Gösta dog för en tid sedan, några månader efter sin 101-årsdag. För ganska precis ett år sedan fick han sin sista och just utkomna bok i sin hand, en biografi om Gunnar Bjurman som verkade som chef för den svenska filmcensuren i 32 år. När Gösta hållit den i sin hand tycktes han nöjd med livet och lade sig att dö. Men det tog ett drygt år.
"Finns det en vilja så finns det en väg"
sa, Gösta när han 97 år gammal gav sig av i sällskap med filmvetaren Bengt Forslund till staden Odessa i Ukraina för att uppfylla sin egen sista önskan - att se den berömda trappan i vilken Sergei Eisentein låter en barnvagn rulla ner, i en för evigt i filmhistorien inristad scen. Resan skulle Gösta ha gjort när han blev 95, men ett elakt och omopererat lårbensbrott tvingade honom att senarelägga resan. Men den blev av! "Finns viljan - finns vägen"!
Filmprofessorn Leif Furhammar harangerade också sin företrädare: Gösta som tillsammans med Rune Waldekrantz, Bengt Idestam-Almqvist och Einar Lauritzen är de fyra män vi kan tacka för att filmen blev ett akademiskt ämne och att Sverige har en framstående filmforskning som står sig gott också i internationell jämförelse. Gösta blev den förste att doktorera på ämnet film och fick en docentur. För Leif Furhammars generation kunde dock Gösta vara en rätt så besvärlig herre. Orden "arrogant" och "besserwisser" dök upp i flera tal. "Men så var det ju så att han faktiskt oftast visste bäst!"
Som akademisk opponent var han fruktad och han hade svårt att spontant ge beröm. När Bengt Forlsund hade kommit ut med sin bok om filmregissören Gustaf Molander sände han i vanlig ordning ett exemplar till Gösta. Hörde ingenting. Ringde till slut och frågade om Gösta fått boken. Jodå, det hade han väl "men Du borde ha talat med mig först"!
Men han kunde också vara realist. En dag stannade han Leif Furhammar i biofoajén på Röda Kvarn och sa: "Du och jag har svårt att prata med varandra. Har Du en tid som jag kan komma till Dig så vi kan språka om detta?". Så Gösta kom till Furhammars tjänsterum på utsatt tid och de båda pratade runt ett tag men erkände till slut båda två att det fanns positiva sidor hos den andre och så var den saken klar och de förblev nära vänner livet ut. Leif Furhammar säger: 'Han var faktiskt anmärkningsvärt erkännsam mot mig - när vi väl talat ut. "Den boken
hade inte jag kunnat skriva" sa han om "Filmen i Sverige"'.
Barbro och Leif Furhammar med Gösta vid 100-årsmiddagen.
Journalisten och cineasten Michael Tapper skriver i Sydsvenskan om mina tre absoluta favoriter bland Göstas filmer:
"Efter tolv års anonymt slavande som manusförfattare, klippare, reklammakare och mycket annat i branschen slog han igenom 1945 med ”Midvinterblot”. Den hade den för Gösta Werner talande underrubriken ”En berättelse i bild” och var en kärvt naturalistisk skildring av en fornnordisk offerrit. Tre år senare fullkomnade han sin dröm om att, likt experimentfilmspionjärerna han beundrade: Viking Eggeling och Walter Ruttmann, göra en film enbart berättad i bild och musik. Det blev också hans internationella genombrott: ”Tåget” (1948).
Koncentration, reducering, förenkling, var hans konstnärliga nyckelord. Och när vi talades vid blev det snart tydligt att Stig Dagerman-filmatiseringen ”Att döda ett barn” (1953) var den han tyckte bäst följde detta credo. Trots den talade novelltexten på ljudbandet. Filmen spelades in några vitbrännande sommardagar 1952 kring Haväng på Österlen, och blev så suggestiv i sin skräckstämning att många i biopubliken lämnade salongen.
I högtalarna hörs skådespelaren Gunnar Sjöbergs mjuka röst mässa fram novelltexten till de idylliska tonerna från ”Springtime Romance”. Längs landsvägen får vi och filmens aningslöse lastbilschaufför onda förebud. Några svartklädda kvinnor står plötsligt där likt ödesgudinnorna, nornorna. På stranden av en å ligger Charons svartmålade båt redo att föra det snart dödade barnet över floden Styx till andra sidan. När väl olyckan inträffar ser vi det inte i bild, men vi hör skriket. Fast vems? Barnets eller förarens? Eller var det lastbilsbromsarnas klagosång?
Denna filmkonstnärliga pärla är Gösta Werners testamente; hans estetik i ett koncentrat på mindre än tio minuter. Jag tvivlar på att Alfred Hitchcock, Stiller eller någon av hans andra husgudar kunde ha gjort den bättre."
'And the rest is silence!'
Som Gösta sa en gång: den viktigaste ljudeffekten är just tystnaden!
Mats och Gösta på utflykt till Östhammar för fem år sedan
Kräftor kräfva dessa sånger!
Eftersom vi var så många kunde inte Lusthuset tas i anspråk utan det fick bli glasverandan
Årets kräftpremiär är överstånden! Vi försöker hålla på traditionerna med den 8 augusti (eller lördagen därefter). Dottern från Malmö hade rest upp (dock utan sambo - som saknades), Dottern och Sonen från Mariefred med familjer hade mött upp så det blev till att slänga ut möblerna från glasverandan och duka långbord. De gamla glaslyktorna som nu tjänar sin fjärde generation Werner hängdes upp och fulländade den underbara känslan som bara minnet av en god barndomsveranda kan inge.
Det blev svenska Vättern-kräftor eftersom Hjälmarkräftorna enligt leverantören "skalade om" och inte lät sig fångas i tillräcklig mängd. Skala om? Ömsa skal hette det "på min tid".
Sånger sjöngos som sig bör. Dock fick årets sånghäfte (som nu hängt med några år) underkänt av barnen eftersom inte deras egna odödliga bidrag till den sångskatt som kräftor kräfva, fanns med! Det utlovades på stående fot (nåja...) att de skulle fixa nya häften till nästa år.
Efter att ha åsett hur mågen från Amerikat på sin splitternya iPhone (han är i branschen) fingrat fram några av sina egna sturm-und-drang-sånger från någon avlägsen website misstänker jag att framtidens "sånghäften" blir en liten lässkärm på vilken alla på nätet tillgängliga snapsvisor kan "accessas".
Hur passar det med glaslyktor och lustiga hattar?
Ett par visor kan jag bidra med:
Nubbevisa ur Radioprogrammet Meny 18/6-09
Mel. Vi gå över daggstänkta berg, fallera!
På faten så tager man sill sill sill
Men också anjovis om man vill vill vill
Och om man är oviss om sillen är anjovis
så tar man bara några nubbar till till till
Följande kan enkelt anpassas för eget bruk:
JUBILEUMSSNAPSTAGNING
Mel: Hej Tomtegubbar
HELAN:
Hej våra vänner, slå i glasen
och låten sorgerna fara
Hej, pimpla i er utå fasen
de rar dropparna klara.
Var inte dum
låt tid och rum
ej störa vårat jubélium
Hej, pimla snapsarna ur glasen
och låten tomglasen fara
HALVAN:
Hej våra vänner, låt ej helan
skvalpa ensam därnere.
Klipp lilla halvan eller dela’n
så blir fröjderna flere
I tio år
vi kanske får
på (platsnamn) vänta på nästa tår
Hej våra vänner, låten helan
få ”se opp nu därnere”
Ett av döttrarnas alster från tidigt 80-tal:
Just nu!
Mel. Just nu av Tomas Ledin
Just nu vill jag dricka -
Just NU!
Längtan på Jazzens Museum!
På min solbelysta Panamahatt slog sig plötsligt en vacker trollslända till ro och i bakgrunden fick Lill just syn på mig när jag tog bilden.
Att leva i längtan
är längtan att leva
Att längta - är strävan att leva ett liv
Längtan är gammal
som Adams till Eva
Längtor - det är känslornas tidsfördriv
Längtan föds i det sjätte av sinnen
och fordrar en viss fantasi.
Längtan är framtidens finaste minne -
Man minns hur det en gång ska bli!
En underbar dikt av Björn Barlach använder Lill Lindfors som introduktion till en av sångerna ("Jag vill nå Dig") hon framförde vid sin konsert på Jazzens Museum.
Hon gör det på ett så fantastiskt sätt som är Lills oöverträffade signum - hon kan få det hon säger att låta som något fullständigt improviserat och orepeterat. Som om hon griper orden ur luften för stunden - just för oss som finns där och lyssnar.
Jag var tvungen att fråga henne efteråt om det var en text som fanns eller om hon bara hitte' på! Hon berättade att det var en dikt av Björn Barlach, durkdriven författare av sångtexter.
Det ÄR en härlig dikt om något vi alla känner. Bort, till, från, efter eller att - alltid är det väl något som är föremål för vår längtan.
Lill är och förblir en härlig och mycket personlig jazzsångerska. Hon har liksom andra också tagit till sig visan och schlagern men alltid med en stark jazzkänsla som hon fick med sig tidigt på Viggbyholmsskolan där hon och Anders Linder fostrades av bl.a. min bror Lasse som också gav dem båda framträdande roller i TV-projekt som "Nobborna" - en jazzopera på Lysistratemotivet (60-61) och "Vi slappa" som byggde på tecknaren Jules Pfeiffers figurer som Lasse gjorde med Staffan Westerberg.
Det roliga var att när hon under föreställningen påpekade att jag borde känna till att "Django" skrevs av John Lewis i Modern Jazz Quartet, kunde jag visa henne att på ett foto inne i museet av bror Lasse med Janne Carlsson på trummor, Christer Boustedt på sax och Kurre Lindgren på bas så sitter vid Lasses piano en jätteaffish just med MJQ. Visst kände jag till det! MJQ var ju husgudar.
Lill backas upp av ett fantastiskt gäng musikanter: Claes Crona på piano, Hans Backenroth på bas (WOW!), Jocke ? på trummor (inhoppad?), Mats Norrefalk på gitarrer (WOW igen!) och så till sist stora DUBBELWOWET: Hector Bingert på sax och flöjt. Hans "Jag vill tacka livet" på inkaflöjt var fullständigt "breathtaking". Ah - en sådan njutning! Han berättade för mig att Violeta Para skrev sången alldeles innan hon tog livet av sig. Hector hotar med att "flytta hem" till Sydamerika nu. Hans längtan är stor! Är vår efter honom större?
Bloggtroll
Jag fann det olyckligt att behöva ta till detta. Alla som vill kommentera det jag skriver och publicerar på min blogg är välkomna att kommentera. Men jag vill påminna om att det är min blogg och det jag skriver gör jag på det sätt jag själv önskar.
Jag skriver inte för att tillfredsställa någon annan.
Jag har nu kopplat bort förhandsgranskningen igen.
Kommentarer som handlar om det jag skriver och därmed för diskussionen framåt är fortfarande välkomna, men sådana som enbart handlar om hur jag skriver och vilka formuleringar jag använder, kommer jag i framtiden att plocka bort. Passar inte mina formuleringar någon läsare, står det denne fritt att själv starta en blogg och att där formulera sig på ett sätt som bättre motsvarar vederbörandes krav på formuleringskonsten.
I övrigt önskar jag en fortsatt skön sommar till alla mina läsare!
MATS WERNER
