Mats Werner

 

Hustrun gav mig igår uppdraget att städa ovanpå några skåp i matsal och bibliotek, dit hon inte når. Bl.a. står där en liten byst av min farfar Oscar ovanpå ett gammalt reseschatull som farfar köpte 1945 av sin vän och yrkesbroder Kaptenen Ernst von Posts änka Tante Lotten, för att ge till sin son, min pappa Einar, i julklapp samma år.

 

Schatullet, som tillhört Farbror Ernsts pappa (eller möjligen rentav farfar. Båda hette Ludvig den ene var generalmajor och den andre major), majoren vid Sörmlands Regemente,  Ludvig von Post, var vid köpet ganska defekt, med märken efter lägerliv och efter militära och andra resor. Att det varit med i skakande skjutsvagn och på trossen syntes. Invändigt hade alla mahognyytor beklätts med enkelt glanspapper. Några glasburkar var borta eller trasiga, sanddosan helt försvunnen.

 

Farfar lämnade skrinet till renovering. Nya glasburkar och lock anskaffades. De gamla silverlocken som fanns kvar var stämplade 1839, men de nya tillverkades av mässing som försilvrades. De ursprungliga träytorna togs fram. Alla mässingsbeslagen sågs över och putsades.

 

Det vackra schatullet stod alltid i hallen i mitt föräldrahem och fälldes alltid ut när det vankades gäster. Gästboken lades fram på den sluttande filtklädda pulpeten och gästerna uppmanades att skriva in sig redan när de kom (för att det inte skulle glömmas bort).

 

En gäst skrev följaktligen: "Uppmanad redan vid ankomsten att skriva i gästboken, kan jag inte annat än konstatera att åtminstone dagen hittills varit god!"

 

 

När nu schatullet ändå skulle ner, tog jag mig för att för första gången på länge öppna det igen och gå igenom alla finesser. Dessa reseschatull var ju uppenbarligen inte bara ett litet skrivbord under resor utan också rakspegel (finns i locket) och med allehanda toalettartiklar i olika små lönnfack och utrymmen. T.ex. upptäckte jag idag ytterligare två små lönnlådor bakom vad som såg ut som en kantlist. När denna list drogs uppåt avslöjades inte bara de båda små lådorna bakom utan också att listen i själva verket var en linjal. Tala om ingenjörskonst.

I schatullet finns också kvar Majoren von Posts sigillstamp och en täckduk som bär hans monogram under den adliga kronan.

Men också något annat skojigt som dock måste vara av senare datum – en nubbevisa! Sannolikt från 1930-talet av anspelningarna på Brattsystemet att döma. Det handlar ju om "egenproduktion"!

 

 

Här följer den i renskrift:

 

 

 

 

 

I söndags gick sista delen av tre om Muhammeds liv i SVT2. Programmet kan ännu en tid ses i SVT Play. Det var ett intressant program och det är inte utan att man förundras över den diskrepans som finns mellan hur Muhammed uppenbarligen ville att hans folk och efterföljare skulle bete sig och den bild vi idag får av dessa rasande och hoppande vildar som påstår sig hata och bekriga allt vad västerlandet står för i denne milde profets namn. En man som liksom Jesus, snarare tycktes predika att man skulle vända andra kinden till än att hugga av händer och huvuden.

 

Idag publicerade Dagens Nyheter en lika intressant artikel av den amerikanske journalisten Thomas Friedman under rubriken "Det våras för toleransen" som jag hoppas ska läsas av många. För den är ytterligt tänkvärd. Dessvärre finns den bara i papperstidningen eller för dem som särskilt prenumerarar på webtidningen.

 

Friedman menar att det nu finns allt fler tecken på en omsvängning av den muslimska opinionen när det gäller synen på väst. Låt oss hoppas att han har rätt.

 

Han skriver bl.a.:

 

Läs gärna detta citat en gång till, för som jag ser det är det något av det viktigaste som skrivits i denna sak på länge.

 

Jag kan inte heller låta bli att göra en ankdammsjämförelse med den omsvängning som verkar vara på gång inom Miljöpartiet. Detta parti har inte olikt muslimernas mullor och andra bakåtsträvare hittills predikat något som i realiteten skulle innebära att människor helst borde återgå till grottstadiet. Att döma av en artikel på DN Debatt häromdagen så sker också inom det tidigare så rabiata Miljöpartiet en omsvängning till en mer realistisk och pragmatisk syn på tillvaron och framtiden.

Kanske finns det trots allt hopp för mänskligheten – i stort som i smått!