Mats Werner

(Vad är futurumformen för "bidde"? "Bir"?)

Hur som helt - av det omfattande åtgärdspaketet blir ingenting!

Vad menar jag?

Jo, den politiska majoriteten i Strängnäs, gemenligen kallad Tuttifruttigänget har länge talat om alla de kraftfulla åtgärder de skulle vidta. Nu skulle saker äntligen hända! Handlingskraft var ordet! Och med hjälp av den skulle man göra saker bättre än den "gamla alliansen".

Vad blev det? Eller rättare - vad blir det?

I stort sett ingenting.

Under kvällens kommunfullmäktigemöte backade tuttifruttisarna från först det ena sedan det andra.

Tosteröskolan blir kvar!

Rökdykargruppen i Mariefred blir kvar!

Plötsligt leker livet för Jens Persson och nya möjligheter öppnar sig för att göra ingenting! "Det går bättre för oss än vi väntat!" "Det vänder tidigare än vi trott!".

Men det är klart! Om man genom finter lyckas göra regeringens 29 miljoner i extrabidrag till 36 miljoner att fördela, då är man nog någon slags trollkarl iallafall!

Att man så hastigt och lustigt går med på saker som nuvarande oppositionen drivit får vi nog dessvärre utgå från inte är ett tecken på att man äntligen insett att oppositionens förslag är bättre, utan på att man kommit på att det är valår nästa år!

Och på Sixten Skullmans fullt berättigade fråga om vad Kommunalrådet hade för planer för att sänka kommunens stora låneskuld svarade denne fullt följdriktigt "Yxskaft!".

Inte har Kommunalrådet några planer på att sänka låneskulden inte! Det hade varken han, hans parti eller Folkpartiet heller så länge de deltog i den gamla alliansen, vilket effektivt förhindrade varje försök från Kristdemokrater, Moderater och Strängnäspartister att bringa ordning i den kommunala ekonomin. Och nu har dessa extravaganta partier lierat sig med ännu ett som inte förstår annat än att öka på verksamheter - aldrig minska eller förändra. Aldrig reflektera över alternativ.

Då blir det heller ingen reell förändring.

Alltsedan Jens Persson kom in i bilden har han predikat - inte att sänka låneskulden i sig - men väl att genom redovisningstekniska finter låtsas att soliditeten ser bättre ut än den i verkligheten är.

Jens Persson talade ikväll om att man genom "åtgärder" lyckats få till en så god förbättring av kommunens ekonomi att man nu kunde backa på Tosteröfrågan och rökdykarstyrkan i Mariefred.

Vad är det för "åtgärder"?

Den enda verkligt väsentliga åtgärd som tuttifruttigänget skulle vidtagit och som man fick makten tack vare, nämligen skolutredningen, har man ÄNNU INTE lyckats föra fram till något avslut.

Genom kvällens besked har vi efter ytterligare ett och ett halvt år inte kommit ETT STEG LÄNGRE än de direktiv som den gamla majoriteten gav - att avsikten var att friställa Karinslundsskolan!

Precis det läge som är idag.

Tuttifruttigänget har tömt Karinslundsskolan precis som vi föreslog. Karinslundsskolan är den dyraste skolbyggnaden vi har och följaktligen den som skulle ge bäst spareffekt om den försvann ur den kommunala ruljangsen. När vi föreslog det, fanns det intressenter som var villiga att överta byggnaden. Idag är läget ett annat och svårare för kommunen. Dessutom vill tuttifruttisarna ändå behålla den i stort sett tomma skolbyggnaden som "strategisk resurs". Alltså får vi inte någon som helst besparingseffekt trots att man tömt skolan! Är det vettigt?

Visst förekom det olämpliga kontakter och kontaktvägar mellan dåvarande kommunalrådet och utomstående personer i ärendet och visst var det olyckligt att vi namngav en möjlig köpare av Karinslundsskolan, men utvecklingen visar ju ändå att den tanke som hela den dåvarande majoriteten stod bakom var rätt och riktig. Det var klokt då! Och det är lika klokt idag!

Och hade inte somliga satt igång en cirkus kring det hela, så hade kommunens hela situation idag sett betydligt bättre ut!

Och är det då inte märkligt att trots att tuttifruttigänget i praktiken genomfört den gamla alliansens tankar runt detta så vill man ändå inte föra fram skolutredningen till ett avslutande beslut! Är det inte anmärkningsvärt?

Den fantastiska boxen med Olle Adolphsons hela musikaliska liv.

I måndags kväll var det så dags för nästa releaseparty. Denna gång var det skivbolaget EMI som stod för inbjudan och det som skulle släppas var en oerhört ambitiös box med tio CD-skivor, en DVD och en tjock bok om och med en av våra folkäraste trubadurer, Olle Adolphson, som lämnade oss 2004.

Olle var inte de stora gesternas trubadur, som Cornelis. Inte bullrande självutlämnande som Fred Åkerström. Hans försynta och  elegant sobra framtoning, välklippt och välklädd, stämde väl inte alltid med den klassiska bilden av ”trubaduren”. Men en mer värdig efterföljare till Bellman, Lucidor och Taube - poetiskt och musikaliskt - får man nog leta efter. Med allt från finstämda kärlekssånger till burleska oändliga skillingtryck. Hans sonora och personliga stämma med innerligt ackompanjemang på gitarren fullbordade hans visor. För Olle skedde detta fullbordande just i mötet mellan text, musik, framförare och lyssnare.

Olle Adolphsons fruktbara samarbeten med Sven-Bertil Taube och Beppe Wolgers gav oss oförglömliga cabaréer på Lilla Teatern i Stockholm på 60-talet. Många av hans visor har blivit folkkära som få.

Mina första minnen av Olle hänger samman med min fasters årliga nyårskalas på Kungsholmen. Familjen Adolphson bodde runt hörnet och jag har en känsla av att kalasen blev en slags debut för Olle som trubadur. Och det inte i något dåligt sällskap, för ofta framträdde också Lillebror Söderlund och andra.

Dock skilde det nio år oss emellan så trubadurer var väl inte mitt främsta intresse på den tiden. Jag hängde nog hellre i biblioteket med de - ganska många - ”farbröder” som inte heller var särskilt trakterade av viskonst.


Olle och min bror Lasse i Tällberg 1944. De båda klasskamraterna höll kontakten livet ut.

Familjekontakterna var dock ganska intensiva mellan kvarteren. Den härliga mamma Mildrid var en av mina föräldrars bästa vänner. Äldsta dottern Kari flög tidigt ut. Olle var klasskamrat med min bror Lasse och lillasyster Kristina (Dramatenskådespelare och en av sveriges bästa radioröster) med min syster Karin. Pelle gick klassen under min.

Men hemmen skingrades och alla barnen gick skilda vägar och kontakterna blev mer sporadiska. Men min bror höll kontakten och spelade också då och då någon av Olles melodier. När Lasse bodde med Maj Sjöwall (som också gått i deras klass) på 70-talet i Malmö, hände det alltsomoftast att de hade ”klassmöten á trois” hemma hos Olle på Österlen, där han då bodde. Sista gången jag själv hade kontakt med Olle var 1992 då min bror Lasse dött. Däremot har jag förstått att Olle och jag delade en kärlek. För mig var hon en olycklig ungdomskärlek, för Olle lite senare i livet.

Hos Olle fanns också ett stort mörker som då och då framträder i hans visor. Men han släppte inte omvärlden inpå livet.

Klas Gustafsson, som nu också medverkat genom att skriva en riktig bok som följer med CD-boxen, skriver om Olles förhållande till pressen: '"Vet Du varför ingen har kunnat skriva något sensationellt om mig?" frågar Olle Adolphson en reporter. Han gav svaret själv: "Helt enkelt därför att jag är en helt vanlig kille. En kille med restskatt, bekymmer, glädjeämnen, dagar då allt kör fast och dagar då allt är som det ska."'

En bestickande beskrivning men förvisso inte helt sann i så måtto att jag känner åtsklliga s.k. kändisar och artister som också har restskatter, bekymmer och glada dagar men som det ändå skrivits sensationella artiklar om.

Anledningen till att jag denna gång var medbjuden på releasen var just den mening om Olles, min bror Lasses och Majs klassmöten på Österlen på äldre dagar som går att läsa ovan. Den hade Klas Gustafsson använt sig av i sin bok som introduktion till ett av spåren på en av de tio CD-plattorna, där bror min spelar en komposition av Olle som gjordes för en kortserie i TV som hette Trivselmyra Story.

Jan Bruer (f.d. Rikskonserter) och EMIs Kjell Andersson har gjort ett gediget arbete för att plocka ihop de totalt 272 spåren som ger en oerhört god bild av denne vår gigant till visdiktare. Här finns också överraskningar som sångerskan Cilla Blacks version av "Det gåtfulla folket" ("Mysterious People") och sånger från Fablernas värld m.m.


Mats Bergström framför Olle Adolphsons "Habanera" under Källaren "Then Gyldene Fredens" källarvalv. I bakgrunden lyssnar Rebecka Törnqvist som strax innan gett oss sin underbara version av "Siv och Gunne"

Vi underhölls med berättelser om Olle av Jan Bruer, brorsan Pelle Adolphson, systern Kari Thomée och andra. Bildspel och så Rebecka Törnqvist med sin härliga version av "Siv och Gunne" (som tyvärr inte finns på någon av CD-plattorna och slutligen Mats Bergström som på gitarr framförde Olles "Habanera".

Och återseenden! Givetvis Olles storasyster Kristina (eller bara Stina som hon kallades då) som det var roligt att prata med efter alla år. Maj Sjöwall (vi ses dock faktiskt nu och då) och Kerstin Wolgers igen som jag kunde reta med att den kortfilm, "Nattkörning", som jag spelade med i 1959 och som gick som förfilm till den Lille Fridolf-film där Kerstin gjorde sin debut fick bättre kritik än Kerstins film enligt en tidningsrecension jag funnit i min pågående "dödsstädning".

Men roligast av allt var det att oväntat återse min gamla Kungsholmsvän från ungdomsåren, Mona Andersson (syster till trubaduren John Ulf Andersson). Som Mona skrev idag, vissa människor kan man bara "koppla på" igen som om inga år förrunnit! Märkligt, men så var det med Mona.  Vi tillhörde dessutom båda det gäng som var och varannan kväll hängde på Berns "konditoriläktare" (där man i bästa fall kom undan utan att ens behöva ta in en kopp te) under åren med Swe-Danes (Alice Babs, Svend Asmussen och Ulrik Neumann).

Jag slutar med en av Olles texter som berört mig särskilt. Monica Zetterlund har sjungit in den och hennes stämma återger Olles visa med den enkla närhet och innerlighet som gör texten till en verklig angelägenhet för lyssnaren. För så var det med Olle Adolphsons visor, de var alltid angelägna.

Nu kommer kvällen
och solen går
och skuggorna är nära
Snart stiger natten
och mörkret rår
och kanske blir svårt att bära
Så sjung mens himlen ännu är ljus
och sång kan ge ro och lisa
I våldets natt
i ondskapens hus
där hjälper oss ingen visa
Men om den dödas
när modet flyr
för mörker, död och fara
så skall den födas
när dagen gryr
då blir åter gott att leva.


Men vintern hämtade  Olle och det blev kallare.

Detta handskrivna recept fann jag bland farfar och farmors papper. Hade hellre hittat farmors recept på köttbullar,  för maken till goda köttbullar har aldrig ätits sedan dess.

Som jag måhända har skrivit så håller jag på att "dödsstäda" (förutseende - ej förestående). Jag har länge bott så att jag haft lador eller andra uthus vilket gjort att alla släktingar när de tömt någon död anförvants bostad utbrustit - "De här fotoalbumen eller släktpapprena kan väl Du ta hand om, Mats! Du har ju plats!"

 

Ja, ja. Men nu har barnen (som ännu förvisso inte uppnått den ålder då intresset för varifrån de kommer har vaknat riktigt) klargjort att de inte tänker "ta hand om min skit".

 

Alltså rensar jag. Reducerar och koncentrerar!

En del går till kusiner och andra släktingar. En del till scoutförbundet, en del till Järnvägsmuseum, en del till KTH o.s.v. Slutligen en förfärande stor del till pappersåtervinningen.

Det tar tid, men är förfärligt intressant och stimulerande. Man måste ju läsa alla gamla brev innan man vet vilken hög de ska hamna i. D.v.s. riktigt gamla brev som var gamla redan när min farfar arkiverade dem - behåller jag i släktforskningsarkivet. Men också en hel del yngre varianter som berättar något om familjen. Vykort från den tid då de bara var ett illustrerat långt brev med små, små bokstäver, behåller jag också, medan senare års hurtiga: "Här är vi nu och mår bra! Kära hälsningar" saklöst läggs i vykortsslådan f.v.b. någon välgörenhetssecondhand för vykortssamlare att göra sina egna val ur.

 

Nog om detta, hur kommer det sig att farmor hade ett paltrecept? Hon var född och uppvuxen i Västergötland, farfar född och uppvuxen i Värmland. Jo, när farfar var färdig väg- och vattenbyggare så hamnade han först i Örebro län för att sedan 1898 få tjänsten som baningenjör vid SJ med stationering i Sollefteå. Där bodde familjen i dryga 12 år på Hullsta Gård. Här föddes min pappa 1899 och min faster två år senare.

Naturligtvis antog farmor seder och bruk från trakten och palten hörde dit.

Så här följer receptet (ngt. anpassad skrivning):

"Den råskalade potatisen rives med ett rivjärn. Sedan man låtit vattnet rinna av till en del, knådar man in grovt kornmjöl i massan. I brist på sådant: vetemjöl eller hälften kornmjöl och hälften vetemjöl så pass mycket att (även någon - mycket lite - god (?) mjölk) man med händerna kan forma degen tll palt som lägges ned i kokande vatten. Degen göres ej för hård, ju lösare den är desto lösare och godare blir palten. Rågmjöl får ej användas ty då blir palten vällingartad."

Jag vet inte om jag är trakterad av palt! Jag fick däremot äta leverpalt en gång och det var mycket gott. Men man kanske ändå skulle pröva.....

Här ser vi Elisabeth Söderström i sin krafts dagar med vår gamle Mariefredsgranne Lars Roos.

Hovsångerskan Elisabeth Söderström är död. En av våra främsta operasopraner genom tiderna är borta. Hennes karriär var inte bara svensk utan i än högre grad internationell. Hon var länge knuten till Metropolitan-operan i New York och gjorde talrika succeartade framträdanden på Glyndebourne-operan i England. Engelsmännen tog henne till sitt hjärta.

Hon hade velat bli skådespelare men sprack i intagningsproven till Dramaten och vandrade så istället över till Operan. En kuggning vi som publik ska vara glada för! Men så ansågs hon - förutom som en av operakonstens mest framstående sopraner - också som en utomordentlig scenaktris. Något som vi inte minst fått glädje av under hennes humorfyllda samarbeten med Kerstin Meyer och Kjerstin Dellert i bl.a. "Prima Primadonnor".

Liksom Kungl. Operans hela elit, från dåvarande operachefen Göran Gentele, Kerstin Meyer och till balettens Gerd Andersson och Viet Betke, var också Elisabeth Söderström en mångårig klient och vän till min pappa som skötte det juridiska och skattetekniska åt henne så länge han var verksam.

En gång berättade Elisabeth ett par roliga historier i ett radioprogram som jag bad henne skicka till mig skriftligt (jag kan ju aldrig komma ihåg historier), och så här lät de:

Första historien:

"År 1848 levde i frankfurt am Main den stenrike barkiren Samuel Rothschild. Även här liksom överallt i Europa jäste det bland folket och mången trodde den stund var kommen, då man kunde göra upp räkningen med de rika.

En dag trängde fyra beväpnade män in i bankhuset och begärde under hotfulla åtbörder att få tala med Rotschild. Banktjänstemännen anade genast vad det var frågan om och utstötte förskräckta rop och inom ett par minuter stod den gamle Samuel i salen.

'Vad är det som för er till mig?' frågade han barskt. 'Edra miljoner', svarade en av slynglarna. 'Vi har ingenting och ni har allt. Det är ej rätt och nu måste ni som är så rik dela med oss'.

'Dela!', sade den gamle. 'Gärna för mig. hur högt uppskattar ni min förmögenhet?'.

'Ungefär till 40 miljoner mark' blev svaret.

'Gott' sade Samuel. 'Delningen skall snart vara gjord. Det bor i de tyska staterna ungefär 40 miljoner människor. Det blir en mark per huvud. Ni är fyra, här har ni era fyra mark. Och nu ut med er!" röt den oförskräckte gubben och pekade mot dörren och till stor förvåning begåvo sig de fyra slynglarna snopna därifrån'."

Andra historien:

"En mördare greps och dömdes till döden. Dagen innan han skulle avrättas inträdde fängelsedirektören i hans cell med en skrivelse i handen och sade: 'Vår nådige Furste har låtit sig berättas att du öppet bekänt allt och att du ej fördolt något. Han anser att en sådan uppriktighet bör belönas och han har därför beslutat att bevilja di en särskild nåd. I denna skrivelse ger han dig rätt att själv välja det sätt på vilket du vill dö'.

Mördaren svarade: 'Jag är djupt rörd av min nådige Furstes godhet som tillåter mig att själv välja dödssätt. Jag har mycket liten längtan efter att bli halshuggen, hängd eller skjuten. Säg därför min nådige Furste att jag tackar honom underdånigast för hans godhet och att jag väljer att dö av ålderdomssvaghet'."

I min gröna ungdom då man ännu hade råd och möjlighet att frekventera s.k. "bättre krogar" och man inte fann något tilltalande på menyn, så kunde man alltid vara säker på att kocken kunde få till en Biff Special! Som Biff Rydberg men ännu mer finhackad oxfile och stekt i senap och med lök. Serverad med finhackad råstekt potatis.

Så fann jag under pågående "dödsstädning" (ja, ni behöver inte bli oroliga -?- det är inte nära förestående - bara förutseende...) en gammal Svensk Damtidning från 60-talet med en annons från Slottsenap med en budgetvariant gjord på nötfärs.

Jag var inte sen att prova detta gamla recept och kan nu anbefalla detsamma! Det blev riktigt gott. Jag valde fortfarande att råsteka potatisen, men som framgår av receptet så finns det varianter.

Smaklig måltid!

BIFF SPECIAL / budget (4 personer)

Finhacka 2 gula lökar och fräs dem i 2 msk smör (går givetvis lika bra med selleri....f'låt - margarin) tills de börjar få färg.

Öka värmen och tillsätt 0,5 kg grovmalen nötfärs, 1 tsk salt och en aning vitpeppar och rör om så att massan blir grynig och lite brynt.

Tillsätt då 2 msk Slotts-senap (går säkert bra med Felix åsså.. eller kanske Johnnys?).

Lägg upp på hett fat med finskuren stekt potatisströdd med hackad persilja. Eller servera med brödkrutonger, råa äggulor eller stekta ägg och ge färg med tunna tomat- eller paprikaskivor.

På Typealyzers site får man veta vem man är? (Tipset kommer från PeO Wågström)

Så här bekrevs jag på grund av vad jag skriver i min blogg:

"VISIONÄREN

Den charmiga och trendkänsliga typen. De är översiktsmänniskor och särskilt bra på att förutse trender. De är ofta språkbegåvade och framstår som slagfärdiga och sociala. I grund och botten så fattar de sina beslut på objektiva och pragmatiska grunder.

De gillar arbete som låter dem använda sin smarthet, utmärkta språkfärdigheter och talang för nya spännande projekt. De behöver lära sig att avsluta projekt då de lätt blir uttråkade efter att den kreativa spännande uppstartsfasen är över."

Skam till sägandes känner jag igen vissa bitar.......


PS: Margit Urtegård tillhör samma kategori! DS

Konstnären, f.d. skådespelaren m.m. Leif Ahrle och jag föddes med tio dagars mellanrum vägg i vägg på Allmänna BB. Våra mödrar var lekkamrater sedan bandomens somrar på Östra Ekudden i Vaxholm och pratar fortfarande (97 resp. 98 år gamla) dagligen med varandra på telefon.

 

Här står Leif på sin gamla arbetsplats (tvåa fr. vänster) på Stadsteaterns scen.

För några år sedan lockade Leif in mig i Föreningen 1943 Års Män! Jag var uppvuxen med de stiliga skinnbundna banden med "1866 års män" och "1899 års män" och var lite tveksam först. Men i vår förening har inte några skinnband ännu gjort sig motiverade! Däremot i digital form utan band!

 

 

Vi träffas nu och då och käkar en middag föregången av något intressant föredrag eller besök.

 

 

I går fick vi ta en tur bakom Stockholms Stadsteaters scen! En tur som jag varmt rekommenderar. Det verkar som om teatern har en visningsverksamhet med duktiga guider så hör efter om ni är intresserade.

 

Vi började (sedan vi inväntat de som fortfarande beger sig till Folkets Hus . nuv. Dansens Hus) i salongen där vår guide just berättade att det fortfarande kommer folk flåsande från Barnhusgatan vid Norra Bantorget i sista minuten till föreställningarna. Själv föreställde jag mig också den entrén när programmet presenterades men kom i tid på att det nu är "ett par år sedan" som Stadsteatern flyttades till det hus som byggdes för den men som bryskt ockuperades av Sveriges Riksdag under ett antal år.

 

Salongen är likt en gammal Shakespeare-teater, åttkantig till formen och ingenstans sitter Du längre än 20 meter från scenen.

 

Operan och Dramaten har båda sina scenverkstäder utlokaliserade och måste således transportera sina kulissbyggen till teatern från annat håll. Stadsteatern har allting i sitt eget hus vilket är oerhört imponerande.

 

Här visar vår guide upp de första tittskåpsmodellerna till en ny scenbild. Det lilla trädet i minutiöst utförd modell fanns till beskådande också i full skala. Illusionsmakeri på hög nivå!

Bakom scenen ryms scenerierna till minst två-tre olika uppsättningar som altenerar på stora scenen, just nu t.ex. "De tre musketörerna" och "Puntilla och Matti".

 

En gammal dekormålning "vilar sig" högt upp på väggen i dekorverkstaden.

Kulisser som byggs i källarens verkstäder eller som ska upp i repetitionslokalen högre upp i huset, transporteras med en i sanning imponerande hiss: dryga 20 kvm och tio meter hög!

Att ens föreställa sig att det i princip finns tre sådana höjdplan - plus flera andra med normal takhöjd - ovanför varandra i byggnaden, är svårt.

 

Vi tog oss ner i scenverkstaden där vi fick veta lite om de kreativa människor som arbetar där nere i underjorden. Bl.a. finns en scen i "Puntilla och Matti" där ett fordon körs in på scenen genom en vedstapel som splittras. När pjäsen sattes upp på 90-talet kom regissören till verkstadsfolket och sa: "Jag vill ha en bil för tre personer som kan köras snabbt in på scenen, krocka med en flaggstång och liksom "klättra" upp för denna för att sedan kunna lyftas ner av en man"...........

Naturligtvis löste kreatörerna detta som blev ett succeartat inslag i uppsättningen.

 

Hela huset omfattar ca. 37000 kvadratmeter av vilka vi väl hann se en bråkdel.

 

Varje plagg märks med namnet på den skådespelare som använt dem och dessa märkningar finns kvar, så på somliga plagg kunde man läsa upp till ett tiotal skådespelarnamn. Alla plagg tvättas i det egna tvätteriet efter varje föreställning.

Klädförrådet var imponerande (som så mycket annat, tygförrådet t.ex.). Det rymmer löpande ca. 15000 plagg. Ca. 1000 nya tillkommer varje år och vart tredje år gallras ca. 3000 plagg bort.

 

Här konstaterar en av årsbröderna vilken otrolig - men praktfull - vikt som stackars Leif Andrée tvangs släpa på som Hamlets fader.

 

 

Och att behöva vara så här uppbullad under kläderna är också rätt så svettigt! Den dagliga tvätten lär vara nödvändig.

 

En liten del av det omfattande stövelförrådet!

 

Här står vi vid "Inspirationshörnan" i klädförrådet. Modetidningar från 1900 till vår tid ger dräktmakarna möjlighet att skapa sin bit av illusionen.

 

Vi avslutade uppe i perukverkstaden. Alla peruker tillverkas av riktigt människohår. Vårt hår är alls icke så slätt och fint som vi får lära oss i TV-reklamen "för att vi är värda det"....

 

Perukstocksförrådet.

Istället är varje hårstrå fjälligt varför det är oerhört viktigt att varje hårstrå i en peruk ligger åt samma håll för att peruken ska kunna hanteras och kammas som riktigt hår. Det räcker med att ett hårstrå ligger fel för att det ska uppstå trassel som leder till rena knutar i peruken. Då måste man ta bort det partiet av peruken och börja om från början.

 

 

Kvällen avslutades med gemensam middag på intilliggande krog. Jag hamnade mellan en annan gammal barndomsvän till mig och en ny bekantskap. En glad och underhållande IT-konsult som varit med "från början" i sybehörsrymden. Bl.a. hade han ordnat det första e-postmeddelandet mellan vår ambassad i Tokyo och UD här hemma. På den tiden gällde det att avtala ihop alla telefonbolag utmed sträckan.

Efter maten tog han upp och stoppade i sig ett par piller och jag tänkte att det väl var matsmältningshjälpmedel men sade tanklöst något om "uppåttjack" tills jag såg vad det stod på pillerkartan: "Morfin". Det ledde till att min nyvunne årsbroder berättade att han opererats för prostata och blivit av med det men att man upptäckt en metastas på ryggraden. Hittills hade man kunnat hålla den i schack med cellgifter men nu gjorde de ingen verkan längre. Han väntade på besked om det fanns något annat att göra. Men pillren var han tvungen att ta för att hålla smärtorna stångna.

Man inser hur besparad man egentligen är många gånger.

En vy som visar den fulla utbredningen av eländet.


Under rubriken "Svartbygge i Jagbacken" skriver kommunens nya heltäckande nyhetstidning MÅSEN om den skandalartade utvecklingen i det område som skulle blivit en mönsterexploatering i Mariefred och Strängnäs Kommun. Tyvärr kan jag inte länka till artikeln eftersom den bara finns i pappersupplagan som dock ligger ute hela veckan. Prenumererar ni inte så läs den på biblioteken eller medborgarkontoren.

Få detaljplaner i kommunen har varit mer detaljerade när det gäller utformningen. Plan- & Byggnämnden har lärt sig vad som är juridiskt bindande inslag i en detaljplan och vad som är "önskektänkande".

I såväl texter som illustrationer beslutades en plan som tog hänsyn till naturen och som skulle innebära "anpassning till geografi och topografi" för att ge möjlighet att "bygga varierade bostäder i anpassade lägen för att ge utblickar".

Döm därför om nämndens förvåning när bygglovsansvariga rapporterar att de i samband med kontroll på platsen av ett helt annat problem får syn på den skövling av Jagbacken som exploatören Panorama Bygg AB genomfört.

Inte nog med att man skövlat området från näst intill all befintlig växtlighet och lagt upp jättelika jordmassor, man har också byggt upp jätteterrasser öster om vägen, där man redan lagt ner rör och ledningar för en tänkt bebyggelse. Allt utan bygg- och/eller marklov.


Vem vill ha den slänten alldeles bakom sitt hus?

Hur någon kan tänka sig att människor skulle vilja bo i ett hus som på baksidan har en sju meter brant slänt som en vägg, begriper jag inte. Jag kan däremot livligt föreställa mig de kontroverser som skulle uppkomma mellan dessa fastighetsägare - "upstairs- och downstairs" - om vems ansvar det är att sköta och underhålla slänten (om det ens blir tekniskt möjligt!) för att inte tala om de insyns- och rasproblem som uppstår. En gåta - det är vad det är. Framförallt som det således på alla tänkbara sätt strider mot den antagna detaljplanen.


Här ser man "slätten" för de nio typhusen.

Efter påstötningar kom exploatören in med en bygglovansökan avseende området tvärs över vägen från terrasserna. Det område man helt planat ut och skalat av. Där föreslår man två rader om totalt nio typhus - exakt likadana - uppradade i två rader! Kan någon överhuvudtaget se någon koppling till planens "varierad bebyggelse" som tar hänsyn till "terräng och natur"? Jag gör det inte. Inte heller Plan- & Byggnämnden som istället stoppade all vidare byggnation vare sig på eller ovanför marken och dessutom utdömde ett stort vitesbelopp om inte de ursprungliga marknivåerna återställdes.

Detta vitesföreläggande har Panorama Bygg inte ens besvärat sig med att lösa ut utan kommunen lär väl bli tvungen att ta till delgivningsman. Frågan är dock om det är någon större idé eftersom Panorama Bygg verkar vara ett företag på snabbt fallrep. Deras soliditet är -93,95%!!! Inte heller lär de slutbetalt köpet av marken från tidigare ägaren. De ingår i en företagsgrupp som heter CMF Group AB som enligt uppgift ska syssla med dataprogrammering. En inte heller särskilt framgångsrik koncern med eget kapital på drygt MINUS 17 miljoner, med en soliditet på -42,86% och som inte har visat vinst på i vart fall de senaste fyra åren. Den ende styrelseledamoten återfinns i 23 olika bolagsstyrelser. Bostadsrättsföreningar. Ljudinspelning, reklam och PR är andra intressen tydligen.


En praktfull gammal tall har man slaktat genom att köra på den med bulldozer eller helt enkelt slitit upp den ur marken.


Vad sker nu? Ja som jag ser det måste kommunen och den tidigare markägaren gemensamt vidta snabba åtgärder för att minimera skadorna för sig själva.

Att Panorama Bygg skulle komma fram med sådana pengar att marken skulle kunna återställas torde få anses otänkbart. Om den gamle markägaren ej fått fullt betalt finns möjlighet för denne att återta fastigheten. Men hur ska man lösa problemet med återställandet?

Någon måste ju betala detta. Det finns ett åläggande från Plan- & Byggnämnden och detta torde gälla oavsett markägare. Men om inte markägaren lyckas komma till en uppgörelse med ägarna till Panorama Bygg så drabbar kostnaden alldeles tveklöst priset på marken för dem som ska bosätta sig där i framtiden. Tragiskt!


Här ser man bakom den glesa kvarlämnade trädraden en av de jättehögar med jordmassor som lagts upp där det tidigare var en moränkulle.

Jag har några gånger efterlyst återinförande av kommunala byggnadsinspektörer. Dessa försvann i något tidigare lagstiftningsskede och ett ack så populärt men i realiteten verkningslöst "egenkontrollsystem" infördes av dåvarande regering.

Jag förstår inte att ingen har propsat på ett återinförande sedan alla dessa byggskandaler med fukt och mögel uppdagats. I Mariefred fick t.ex. JM återköpa hela sitt prestigeprojekt vid Marielundsviken och bygga om fuktspärrar m.m.

Enligt uppgift så borrade de nya hantverkarna helt enkelt nya rörgenomgångar genom de nya fuktspärrarna innan allting avslutades, husen såldes om och JM drog sig ur Strängnäs Kommun. Undrar m.a.o. när det blir dags nästa gång.

Inget av detta hade hänt om det funnits en av kommunen utsedd byggnadskontrollant. Som hade slagit larm på ett tidigare stadium innan saker och ting gått alla ur händerna.

Är det inte något som är helsjukt i vårt samhälle, då våra förskolor och skolor tvingas tacka nej till kassar med härliga knispriga, smakfulla svenska äpplen som elever eller deras föräldrar tar med sig till skolan för att barnen ska kunna äta  bra äpplen till de storknar om de så vill - under en kortare period om året?

Istället ska de hänvisas till besprutade, långtidslagrade, polerade och smaklösa saker bara för att man "ska kunna verifiera smittgången" om någon skulle bli sjuk av ett äpple intaget i skolan!!!!!!

Och hur vet man att den ev. sjukan inte uppstått av ett pallat äpple från någon trädgård på vägen till skolan?

Fullständigt vettlöst!

Häromåret ondgjorde jag mig - och flera med mig - över att EU-regler gjorde att apelsinbönder på de grekiska öarna körde lastflakslaster med fina apelsiner och tippade i raviner i bergen, för att de av olika orsaker inte kunde säljas på markanden.

Är vi ett dugg bättre?

Är det vettigare att vi importerar dessa smaklösa substitut för goda äpplen och låter våra egna ruttna i komposterna (i bästa fall) eller på marken för att tillfredsställa några "miljö- och hälsonissar" som uppenbarligen inte har något vett i skallen.

Man brukar prata om de stora långa transporterna av livsmedel som en av de verkliga bovarna. Vad är då detta utomordentliga slöseri med svenska bra råvaror för att istället transportera besprutade, preparerade och gröna importäpplen långa vägar?

Eskiltuna har beslutat avsätta en halv miljon för att köpa till några tågavgångar till och från Stockholm (tveklöst sådana som ska gå direkt och strunta i Strängnäs, Läggesta och Nykvarn).

Alex Voronov efterlyser samordning med övriga kommuner utmed sträckan, något som borde varit självklart för Eskisltunas kommunledning.

Såvitt jag minns är det Strängnäs kommun som har de flesta pendlarna mot Stockholm. Mångdubbelt fler än de som pendlar från Eskilstuna. Redan tidigare har det lyckats Eskilstuna att få ett exklusivt direkttåg 6:42 medan det flertal pendlare som finns i Strängnäs och Läggesta får se tåget svischa förbi. Halvtomt får man förmoda.

Är Eskilstunas väg verkligen rätt väg?

Är det inte precis det SJ vill?

Få mer pengar för det man faktiskt åtagit sig att göra?

Var det inte precis så man agerade när det gällde UVEN?

Om ett år löper SJs monopol på sträckan ut.

Jag UTGÅR från att våra tre kommuner redan nu förbereder en upphandling där fler anbudsgivare finns med än bara SJ.

När det gällde UVEN fick ju visserligen SJ förnyat förtroende p.g.a. att man plötsligt visst kunde köra trafiken - t.o.m. något utökad om jag inte minns fel - för mindre pengar än man påstått sig behöva några månader tidigare.

Är inte istället den logiska konsekvensen av dagens situation att våra kommuner köper till den kompletterande trafik som krävs för att klara morgon- och kvällstrafik med direkta snabbussar för att inte gå i SJs fälla.

Lägg inte fler skattekronor på SJ!

I mitt rensande av gamla familjearkivet fann jag dels ovanstående foto från hamnen i Lidköping med ångaren Motala Ström på väg ut. På kajen står min farmors morbror Gottfrid Swanström som också skickat kortet till Farmor.

Om jag förstått familjens skrönor så var denne Morbror Gottfrid en hyvens karl omtyckt av släktens alla ungdomar.

 

Om han däremot tjänade bra eller dåligt på sitt arbete vet jag inte om man kan utläsa av nedanstående skattsedel för kommunalskatten för Wings Pastorats Kommunalnämnd från 1875. Kanske var dessa 1:25 också en betungande summa på den tiden!

 

Det nya tredje förslaget i utredningen som bygger på det s.k. Tornstigsalternativet

I våras var det väldigt bråttom för kommunen att ta ställning till de två slutliga förslag som Banverkets järnvägsutredning kommit fram till att valet stod emellan.

Det var bråttom för att i juni skulle Regeringen ta beslut om vilket förslag som skulle väljas hette det. Och kunde inte regeringen ta ställning då så var risken stor att pengarna flyttades till något annat projekt.

Plötsligt hade Juni gått och hela sommaren och inget förslag lagts till Regeringen. Banverket hade istället gjort vad kommunen bett om - kikat på det förslag som ett antal boende på Tornstigen, i elfte timmen lagt fram.

Nu kommer en förnyad Järnvägsutredning med samma brådska. Nio dagar före Plan- & Byggnämndens kommande AU-sammanträde, kommer kommunen att få det slutliga förslaget. På dessa nio dagar skulle kommunens tjänstemän räkna igenom materialet för att komma fram till vilket av de nu tre förslagen som är bäst ur kommunens synpunkt.

Därefter skulle PBAU fatta ett beslut om förord för detta förslag som sedan skulle beslutas i Kommunstyrelse och Kommunfullmäktige vid respektive Decembermöten. Allt under loppet av en månad!

"För annars kan inte Regeringen fatta beslut i Januari och då vet man inte om pengarna finns kvar sedan...." Tongångarna känns igen!

Det fanns en tid i vår kommuns historia då vi hade ett "starkt Kommunalråd" som om han ville få igenom någonting snabbt och elegant och utan att oppositioner hann bildas och märkas, så förlade han ett KSAU-sammanträde på morgonen, ett KS-sammanträde på eftermiddagen följt av ett Kommunfullmäktigesammanträde på kvällen. Därigenom kunde hans beslut klubbas igenom i alla tre instanserna samma dag och innan motståndet ens hann bildas.

Så tycks Banverket agera i frågan.

Mitt ställningstagande är fortfarande detsamma: för mig är människor och människors hem ett betydligt viktigare skyddsobjekt än bergmassor. Om bergsskärningen som vi ser den idag vid järnvägsstationen flyttas 15 meter bakåt ger inte mig någon förändrad syn på bergväggen. Den ser likadan ut.

Skogshyddan behöver förvisso flyttas men det har dess brukare inget emot. Han tycker alternativet är självklart.

I det alternativet sparas i vart fall två - kanske tre - familjers hem. Utmed Mariefredsvägen söder om stationen måste i vart fall en 7-8 fastigheter försvinna i vilket alternativ man än väljer liksom Benninges annexbyggnad.

Men vare sig man kan spara 7-8 eller bara 2-3 hem är det i mina ögon väsentligare än att man ska spara 15 meter bergmassor. En människas hem är dess borg och ska inte behandlas så lättvindigt som somliga ledamöter i Plan- & Byggnämnden gjorde under onsdagskvällens förberedande diskussion i frågan. Än har vi inte nått diktaturens självklara överhöghet över invånarnas egendom.

Anledningen till den diskussionen var just begäran att nämnden skulle delegera till sitt AU (d.v.s. fem personer) att besluta för hela nämndens räkning i en fråga av denna dignitet med bäring på hela stadens framtida utveckling.

Jag fick gehör för att ärendet istället skall behandlas av hela nämnden även om det innebär att KS/KF inte kan fatta sina beslut förrän i Januari.

Vid mötet kunde t.f. stadsarkitekten ytligt redogöra för utredningen eftersom en av utredarna "glömt kvar" sitt exemplar vid ett möte.

Där finns ännu inget klart förord, men man kan nog utläsa att det s.k. "Tornstigsalternativet" fallit utredarna på läppen.

Detta ska dock inte vara kommunens utgångspunkt när vi politiker gör vår bedömning. Istället måste vi se till vilka kostnader och andra konsekvenser de olika alternativen innebär för kommunen och dess skattebetalare. Det är inte kristallklart att kommunens kostnader för att lösa t.ex. trafiksituationen runt stationsområdet är något som Banverket kommer att ersätta. Inte heller finns någon lösning för hur man ska behandla det säkra bergrum där SEVAB installerat hela stadsnätets centrala nod. En installation som inte helt enkelt kan flyttas vart som helst.

Att Södertäljevägens bro måste rivas och byggas ny står klart om man väljer "Tornstigsalternativet" eller "Sidoplattformar" som Banverket kallat alternativet. Denna nya bro kommer att bli så hög att dess norra ände hamnar en bit upp på husfasaderna utmed Södertäljevägen. Nerfartsvägen till stationsområdet, den s.k. Furuledsvägen, blir mycket brant och kommer att inkräkta på intilliggande fastigheter.

Sedan ska vi veta att vad vi än må tycka, så blir det i slutändan så som Regeringen bestämmer och vi har bara att rätta och packa oss därefter!

I februari illustrerade jag ett inlägg om Visholmsscenen med Frank Gehrys millenniescen i Chicago, "The Jay Pritzker Pavillion" vars idé med en fast anlagd salongsdel och en öppen gräsyta bakom ger en oerhört flexibel lösning. På Visholmen kunde byggnaden förses med sidoväggar och en öppningsbar bakre vägg mot en öppen gräsyta varigenom kombinationen för vinter och sommar är löst utan att man behöver göra två separata scener.


Det är inte ofta som Alex Voronov och jag är på samma linje. Vi har upplevt ett par tillfällen och nu dyker ett nytt upp!

I dagens ledare efterlyser Alex Voronov politiker som står upp för det förslag till Detaljplaneprogram för Visholmen som lagts fram.

Jag tycker - och har så tyckt hela tiden sedan jag biträdde förslaget i Plan- & Byggnämnden - att det är ett utmärkt förslag. Det enda felet med det är Anders C Ericssons illustrationsskiss över det som han kallade "Mälarfyren". Den illustrationen har låst människors tänkande under hela processen.

Det är samhällsplanerarnas stora dilemma. Ritar man bara en plan på marken och säger att så här och så här kan man få bygga om den här planen går igenom. Men man kan också bygga så där och så där. Allt sådant bestäms först när man når detaljplaneskedet. Programmet ska bara måla upp möjligheter.

Men då skriker allmänheten efter illustrationer på hur det skulle kunna se ut. När så planerarna känner sig tvingade att göra en skiss så blir det plötsligt precis så som man tror att planerarna menar att det ska bli - och så uppstår blockeringarna och ramaskriet!

För det var ett förfärligt trist torn Anders C lyckades få till. Ett riktigt avskräckande fantasilöst höghus.

Hade han istället plockat in Turning Torso på platsen hade kanske människors fantasi satts i rörelse och kanske hade man begripit att här har staden en möjlighet att få en profilbyggnad från vår tid. En byggnad som kan ritas av en riktigt bra arkitekt och som kan bli ett dragplåster i sig.

Men så invänder de vanliga nej-sägarna med att vi inte behöver en profilbyggnad till för vi har ju väderkvarnen och vi har domkyrkan. Javisst. Stockholm hade också Storkyrkan, Riddarholmskyrkan och Högloftet. Inte hade man behövt bygga de fem Hötorgsskarporna och inte heller Globen. Det var ju bara dumt, eller....?

Men man måste inte göra just en spektakulär tornbyggnad, man kan lika gärna göra en spektakulär scenbyggnad (se bilden ovan), bara man anstränger sig och låter hela projektet genomsyras av god och nydanande arkitektur.

Programförslaget utesluter inget av detta. Det ger som sagt bara möjligheter för en detaljplanering i ett senare skede som motsvarar precis det som eftersträvas.

Det finns en starkt opinion i Strängnäs, som jag bedömer det, som önskar en bra kulturbyggnad med en scen som kan användas såväl sommar som vinter för olika evenemang. Gärna ett jazzmuseum med aktiviteter året om varav ett 60-tal välbesökta sommarkonserter med våra stora artister. Det finns en stark opinion för en uppsnyggning av grönområdet på Visholmen och framförallt av bad och olika banor.

Men detta kostar givetvis pengar. Och vi vet att kommunen inga har.

Då finns också de - och de är inte så få har vi inom mitt parti kunnat konstatera - som anser att dessa investeringar ska kunna betalas genom att kommunen upplåter mark till en hotell- och konferensanläggning (som kan sambrukas med den scenbyggnad vi vill ha) och att man uppför några "packhus" utmed Västervikssidan av holmen. Packhus som i sig rymmer lokaler för olika maritima verksamheter på bottenplanet och kan inrymma ett antal kontors- och/eller bostadsrättslägenheter ovanpå.

Dels skulle finansieringen av nyttigheterna därigenom kunna lösas utan att kommunen behöver ta nya jättelån, dels skulle projektet verkligen kunna bli av och slutligen skulle det skapas det dygnet-om-liv på holmen som är en förutsättning för att människor ska kunna röra sig där även under de dunklare timmarna utan att känna oro för sin säkerhet och utan att riskera att snubbla in i A-lagets sammankomster.

Det här är ett uttryck för vad politiken önskade åstadkomma med Visholmen - inte vad några slemma exploatörer försöker tvinga på oss.

TOMOMIF-rörelsen är stark i Strängnäs! Vad är nu det för en rörelse? Jo - TOMOMIF står för "Till Och Med Oss Men Inte Fler" och arbetar aktivt mot alla nya bostadsexploateringar i centrala Strängnäs. Den är starkt besläktad med NIMBY-rörelsen som uttytt betyder Not In My Back Yard och som starkt bejakar alla former av nya förskolor och industrier - bara inte just där man tänkt sig bygga.

De senaste utslagen av TOMOMIF är dagens två svar på Folkpartisten Fredrik Lundgrens utmärkta debattartikel härförleden. Det är Strängnäspartiets militanta gren i form av Jan Eriksson som ogärna ser nya hus någonstans och det är Folkpartiets Lillemor Mundebo som åter drar en lans för sin barndoms svampställen i Bresshammarsskogen.

Det är en sak att Lillemor Mundebo skriver som hon gör eftersom hon inte är aktivt engagerad politiker, men att Jan Eriksson förfasar sig över Fredrik Lundgrens artikel är mer förvånande. För det är ju faktiskt så att Fredriks artikel på intet sätt motsäger den Fördjupning av Översiktsplanen för Strängnäs-Härad som också Strängnäspartiet ställt sig bakom, eller....?

Att det finns enskilda kommuninvånare som i kommentarer ger uttryck för såväl TOMOMIF- som NIMBY-tankar är inget som vi kan ha synpunkter på som politiker, men när aktiva politiker ger uttryck för att de tänker motarbeta de långsiktiga planer som vi politiker gemensamt ställt oss bakom (och som ju faktiskt är vår egentliga uppgift inom politiken) är mer anmärkningsvärt. Dessutom planer som inte ens bläcket torkat på. Fanns det några reservationer från Strängnäspartiets sida när det gällde FÖPen?

Såväl Lillemor Mundebo som Jan Eriksson låter antyda att kommunen låter sig styras av slemma markexploatörer som trycker på för att få bygga på varje kvadratcentimeter.

Så här skriver Jan Eriksson: "Grundläggande anser Strängnäspartiet att det är olämpligt att låta marknaden på det här sättet styra villkoren för samhällsbyggandet" och så här Lillemor Mundebo: "Det i särklass största och mest inflytelserika särintresset är i stället byggbolagen, som kräver förmåner och får de flesta av sina önskemål tillgodosedda."

Sanningen är ju knappast att det står några stora byggbolag och knackar kommunen på axeln (utom då möjligen det Kommunalrådet närstående). Istället är det ju så att t.ex. JM har övergivit kommunen och inte lär återkomma. Erfarenheterna förskräcker.

Inga av de stora svenska byggbolagen är särskilt intresserade av att etablera sig i Strängnäs, trots dess intressanta läge i Mälardalen. Vad kommer detta sig? Ja inte är det för att det saknas möjligheter, men det är kanske för mycket strul här. Men det är alltså knappast så som Jan Eriksson och Lillemor Mundebo antyder att det är någon stor press på kommunen från de slemma byggbolagen och knappast heller "fritt fram för exploatörerna att få göra vad de vill".

Istället tvingas vi importera norska byggbolag (som inte vet bättre när det gäller hur det är att bygga i Strängnäs) eller hitta små nischbolag som lyckas ta sig förbi hindren.

Villkoren för vårt samhällsbyggande har vi politiker bestämt och de står i de planer vi arbetat fram gemensamt och som utgör grund för allt som sker just nu i vår kommun. Eller kan Jan Eriksson och Lillemor Mundebo peka på något större projekt som går stick i stäv med vad vi som politiker beslutat?

Inte ens Bresshammar är emot de planer som finns! Detta projekt grundlades när kommunen en gång köpte marken för att någon gång i framtiden bygga bostäder där. De bostäder som nu kommer till omfattas alla av godkända och lagakraftvunna planer.

Harry Martinsson skrev en gång en pjäs som heter "Tre knivar från Wei" där ett centralt tema är att protester ska ske "inifrån lydnaden". Att man alltså ska göra sina protester kända i "rätt skede" och från "rätt håll". Tänk på det Janne!