God Jul och Gott Nytt Bloggår!
Nu ska jag göra marsipan och grava strömming och sedan äta upp'et i lugn och ro. Därför tänker jag ta en bloggpaus och återkommer efter helgerna!
Önskar alla i Sybehörsrymden en riktigt GOD JUL och ett lika
GOTT NYTT BLOGGÅR!
Hellboms Stockholm
Hoppas ni läser "Stockholm berättar" på Thorleif Hellboms blogg. En synnerligen intressant och välskriven historia av denne gamle rutinerade DN-journalist.
Men så har Thorleif gott påbrå. Hans pappa Emil var en god Stockholmsskildrare även han. Medan Thorleif målar sina bilder med penna och skrivmaskin, gjorde pappan det med pensel och palett.
Emil Hellbom, olja på duk, 1931: Riddarholmen
Mest gjorde han sig känd för sina grändbilder från Gamla Stan.Emil Hellboms bild av Sven Vintappares gränd har jag i behåll:
Emil Hellbom, olja på pannå: Sven Vintappares Gränd
Målningen får anses mycket typisk för Emil Hellboms måleri. Efter min Pappa övertog jag en hel rulle med ett trettiotal målningar av olika gränder. Jag vet ej hur Pappa kom över dem, men möjligen kan de ha varit betalning för någon juridisk hjälp eller också var det en ren mecenatsverksamhet. Konstnärer har i alla tider haft behov av välgörare.
Hur kontakten knöts mellan Pappa och Hellbom vet jag inte heller. Bara att det var under tidigt 30-tal alt. slutet av 20-talet. Den möjliga koppling som jag tidigare trodde fanns, nämligen det faktum att Emils andre son, filmaren Olle, hade sitt företag alldeles under min farfars bostad på Kungsholmstorg, stämmer ej eftersom Farfar och Farmor inte flyttade till den adressen förrän runt 1934.
Jag har också något som jag inte sett i övrigt av Hellboms hand, nämligen ett porträtt, eller rättare sagt två. De föreställer min farmor Hilma. Jag utgår från att det var en "kommission" från Pappa eller Farfar. Möjligen kan jag tänka mig att Emil Hellbom kände sig lite obekväm som porträttör. Det första oavslutade försöket har mina barn i alla tider använt när de ville skapa en riktig skräckstämning.
Han började om med en helt ny approach betr. kläder och miljö och resultatet blev inte helt oävet.
Emil Hellbom, olja på duk: Majorskan Hilma Werner, f. Kylander
Under åren på 80-talet då jag drev Lilla Galleriet i Mariefred ordnade jag en utställning med de tidigare hoprullade gränderna och sålde allihop. Dock behöll jag Sven Vintappares Gränd för att också ha en typisk. Övriga som jag behöll var två Stockholmsvyer dels den ovan över Riddarholmen, dels också en som visar Slussen före klöverbladen.
Emil Hellbom 1931, olja på duk: Slussen
Samt en härlig olja föreställande en av min barndoms lekplatser: Stadshusterrassen med pelargången. Den målningen fick jag av Mamma sedan hon dragit ihop sig i en mindre våning och inte längre hade plats för målningen.
Emil Hellbom, olja på pannå: Stadshusterrassen.
Emil Hellbom är idag en relativt okänd målare och Stockholmsskildrare. Det är tråkigt för hans bilder känns i de flesta fall ovanligt fräscha och omedelbara. Han vore väl värd en "revival". Kanske Liljewalchs, Kulturhuset eller rent av Thielska här kunde göra en insats!
Dalida!
Själv hörde jag Dalida första gången i Tyskland en sommar i slutet av 50-talet. Hennes mörka, lätt hesa stämma med eggande skarpa "r" sjöng den tyska landsplågan "Am tag als der regen kam" (Lyssna på inspelningen från 80-talet.
Hit till Sverige kom väl aldrig Dalida och hon är idag skulle kag säga helt okänd hos oss.
Från mitten på 50-talets genombrott (efter att först ha försökt en skådespelarkarriär med mindre framgång) som sångerska, kom hon att bli en av Frankrikes genom tiderna största sångerskor med en närmast sagolik karriär fram till sitt tragiska självmord 1987, då ensamheten som hon kände i tillvaron blev henne övermäktig.
Hon begravdes på Montmartres kyrkogård och fick en magnifik grav med en skulptur i full skala. Graven är än idag över 20 år efter hennes död alltid smyckad av färska blommor.
Gå gärna in på YouTube så hittar ni åtskilliga inspelningar med Dalida genom tiderna.
Kan inte heller undanhålla er en rolig grej! När man går in på Wikipedia och söker på Dalida får man upp en heltäckande information om henne på engelska. Jag upptäckte att man kan klicka och få texten översatt till Svenska. Det är dock en direktöversatt text som stundtals blir mycket roande! Håll till godo:
"....1961, Dalida utförs en månad visar på Olympia, med varje säljer ut helt. Kort därefter Dalida inlett en rundresa i Hongkong och Vietnam. Throughout the 1960s Dalida would frequently perform sell-out shows at The Olympia, and international dates became more frequent. Under hela 1960-talet Dalida vill ofta utföra sell-out visar på Olympia, och internationella datum blev mer frekventa. In December 1968, she was awarded the Médaille de la Présidence de la République by Général de Gaulle , the only person from the music industry to have received this accolade. I december 1968, hon fick Médaille de la ordförandeskapet de la République av general de Gaulle, den enda personen från musikindustrin att ha fått det här till riddare."
Jag säger väl inget kritiskt nu!
Dagen inleddes nämligen inte bättre! Ett av de tre kommunalråden bad om några minuter innan Kommunstyrelsens nyinrättade arbetsutskotts första möte tog sin början. Han körde ut de närvarande tjänstemännen och spände sedan ögonen i oss (främst mig, Dag Bremberg och Maria von Beetzen tyckte jag! Av de närvarande var det ju vi som skriver bloggar. Och som båda kommenterat KSAU-mötet).
Sedan började han berätta att han inte kunnat sova efter gårdagens fullmäktigemöte. Och skyllde majoritetens misslyckanden på oppositionen sedan Moderaternas gruppledare kommit fram till honom och efterlyst samarbete för att undvika dessa totala misslyckanden i fullmäktige.
Kommunalrådet menade att majoriteten tvingats till detta p.g.a. att de inte vågade bolla idéer med någon av oss om saker de hade tänkt, eftersom detta omedelbart skulle hamna på någon blogg. Han menade att majoriteten inte kunde lita på någon av oss och därför tvingades till dessa illa övervägda och dåligt förankrade sista-minuten-framlagda förslag. Här har frågan om hönan och ägget full relevans.
Han ondgjorde sig över raljans och plumpa skämt även om han påstod sig själv kunna ta dessa med en klackspark och menade att det ibland är rena sandlådan.
Kommunalrådet - som normalt är en hyvens man - har tidigare sagt att han inte gillar att gå upp tidigt. Idag hade han nog stigit upp minst en trekvart för tidigt.
I mina ögon passar sig varken detta framträdande eller kommunfullmäktigepresidiets olika försök att läxa upp oss politiker som exekverar vår grundlagsskyddade rätt och - i vår politikerkapacitet - skyldighet att delge vår omvärld vad vi tycker i olika frågor.
Som jag också sagt tidigare: "Den som sig i leken ger får också leken tåla".
Det står var och en fritt att söka upp t.ex. min blogg och läsa vad jag anser.
Det står dem lika fritt att låta bli!
Däremot håller jag fullständigt med Kommunalrådet m.fl. om nivån på de kommentarer som bl.a. återfinns under ett inlägg i dagens Strängnäs Tidning som berör inköp av en kommunal julgåva. De är under all kritik och borde till största delen inte släppas igenom. Jag har slutat upp att delta i det kommenterandet.
För egen del vill jag påstå att jag åtminstone försöker undvika att skriva plumpa påhopp på personer i min blogg. Däremot vill jag inte undvika att min text har udd och kanske kryddas av någon ironisk knorr.
För att travestera Hasse Zs kommentar om Karl Gerhard: Udden står inte och sover i mina texter.'
Om någon känner att jag gått över gränsen någon gång, ber jag om ursäkt. Min mening är aldrig att vara ond - men provocerande, läsvärd och tankeväckande.
Nästa utskällning kom i lunchpausen. Då var det en av kommunens chefstjänstemän som tog mig åt sidan och läxade upp mig för mitt språkbruk! Att jag påstått att han och hans tjänstemän gjorde ett uselt arbete.
Jag rättade honom givetvis och sade att det avtal som förhandlats fram betr. våra gästhamnar, var uselt. Det är uselt och den uppfattningen står jag för. Jag har visserligen bara en halv jur.kand och har - utöver viss ärftlig och släktrelaterad påverkan - bara praktiserat och tjänstgjort några år på en av Sveriges mer framstående advokatbyråer i min ungdom. Men jag tror mig veta tillräckligt mycket för att påstå att ett avtal ska vara kristallklart och redigt, konsekvent och så "tolkningsfritt" som det någonsin går och dessutom återspegla verkliga förhållanden. Avtalsförslaget i fråga gör det inte. Jag fick inte svar på min fråga om den kommunjurist som anställts just för att nagelfara kommunens alla avtal på olika områden, ens hade sett detta avtalsförslag. Han kanske har fullt upp med att kolla vem som sitter med på vilket öppet eller slutet sammanträde.
Jag återkommer måhända till detta - såväl gästhamnsavtalet som det här med öppna sammanträden.
Det intressanta är att jag nu för tredje gången under min politiska karriär får veta av en kommunal tjänsteman att jag i princip inte bör kritisera förvaltningens personal! Kommer vi nu att få en "kommunikationspolicy" också för politiker?
Jag sade till tjänstemannen ifråga att jag företräder kommunens skattebetalare som i sin tur är tjänstemannens arbets- och uppdragsgivare. Om jag i den kapaciteten anser att resultatet av en förhandling med en extern part utmynnat i ett avtal som är så bristfälligt som det föreliggande så torde det stå mig fullständigt fritt att kalla avtalet för uselt utan att för den skull bli anklagad för att påstå att tjänstemännen är usla eller att deras arbetsinsats är uselt. Något sådant har jag inte vare sig sagt eller ens tänkt. Varje arbetstagare måste väl ändå vara beredd att kunna få kritik. Speciellt om den är konstruktiv och som i detta fall påpekar vilka specifika brister som föreligger.
Jag fick sedan veta att under min bortovaro från sammanträdet för tandläkarbesök , hade Kommunchefen också tagit upp mitt "språkbruk" och varit mycket upprörd. Det hela hade lett till en ganska högröstad ordväxling där någon - dock inte jag - hade tillhållits att "skärpa sig".
"Den som sig i leken ger - får leken tåla".
Om vi eftersträvar ett öppet och förtroendefullt politiskt samtal - och det gör vi säkert alla - måste man ha i åtanke att man inte sviker "de sina". Gör man det - av naivitet, oaktsamhet, bristande erfarenhet eller makthunger - så får man nog svårt att återställa det förtroendet i brådrasket.
Hur det ska kunna ske är en fråga som åtminstone jag brottas med.
Lösningen sitter i vart fall inte vid samma sammanträdesbord som jag.
Tystnadens konformism?
Vårt nya Kommunalråd - som vitt och brett talade om samarbete och att "alla ska va' me'" när han tillträdde på senvåren, fortsätter att motbevisa sig själv i ärende efter ärende.
Säkert var hans ambitioner äkta men verkligheten visar mer och mer att han ju faktiskt sitter i knät på stora stygga vargen som talar om för honom vad som gäller.
På kvällens dagordning fanns tre ärenden som alla handlade om öppenhet, demokrati och yttrandefrihet.
Först var det Förvaltningens kommunikationspolicy, där Mariefredspartiets Dag Bremberg (som kommenterar kvällesn möte på sin blogg) m.fl. fick lov att påpeka för Kommunalrådet och hans majoritet att ett långt stycke var på ren kollisionskurs med grundlagens bestämmelser om meddelarfrihet och meddelarskydd. Stycket ströks sedan Socialdemokraterna insett fadäsen och godkänt strykningen.
Så var det Valnämnden och Demokratiberedningen. Då den nya majoriteten tillträdde i våras gjorde man på sedvanligt sätt så att man återkallade alla nämnd- och styrelseuppdrag för att omedelbart välja nya där ordförandeposterna speglade den nya majoritetssammansättningen. Det är helt enligt spelets regler - även om det denna gång spelades ojust av somliga.
Men man valde att inte göra någon förändring i den obligatoriska valnämnden och inte heller i fullmäktiges Demokratiberedning. Förrän nu! Då man ville upplösa valnämnden utan att ha gjort klart för sig hur den nya skulle se ut.
Fullmäktiges valberedning hade visserligen redan vid sitt sammanträde föreslagit omval på samtliga ledamöter och ersättare men med några rockader på ordförande- och vice ordförandeposterna. Men när ärendet om upplösning togs upp visade det sig att företrädare för majoriteten hade olika uppfattningar om hur det skulle bli. Resultatet kunde inte bli annat än en - av flera - återremisser.
Detsamma gällde Demokratiberedningen, där man valt en annan och helt obegriplig väg. Man föreslog att "mandatperioden" för Demokratiberedningen skulle ändras till att upphöra vid årsskiftet och att en ny beredning skulle tillsättas för resten av fullmäktiges mandatperiod.
Givetvis ifrågasattes det legala i detta handlingssätt. Ingen kunde/ville heller svara på varför man inte gjorde som i fallen med de övriga nämnderna. Givetvis blev det till slut en återremiss också här.
Det tredje ärendet var Dag Brembergs motion om utredning av ändrade (OBS! Ej "minskade" som KS-beslutet säger) ägarförhållanden i SEVAB.
Motionen tog avstamp i ett konsensusbeslut i KF år 2006 i samband med att beslutet om byggandet av Strängnäs Kraftvärmeverk togs. För att kunna komma fram till ett beslut om bygge var flera partier tvungna att gå med på en kompromiss, nämligen att man skulle utreda möjligheterna att ha en annan ägarfördelning i det bolag som skulle äga kraftvärmeverket och kraft- och värmeproduktionen, än i moderbolaget SEVAB. Detta som ett led för att minska kommunens riskexponering och också minska kommunens stora låneskuld. Det var m.a.o. inte vilket KF-beslut som helst.
Beslutet berörde inte bara Strängnäs Kommun utan också Eskilstuna Kommun som genom sitt Energibolag äger 20% av SEVAB. På basis av de möjligheter som Eskilstuna måhända såg i KFs beslut har man från det hållet mer än villigt gått in i en hel del samarbetsprojekt kring Kraftvärmeverket. Därför kan inte heller Strängnäs Fullmäktige så ensidigt som SEVABs ordförande Leif Lindström på sedvanligt pompöst sätt ville, ändra på det gamla fullmäktigebeslutet utan att åtminstone förankra en ändring hos medägaren.
Efter mycken debatt och ajournering, insåg på nytt majoriteten att man var ute på hal is och gick med på att återremittera ärendet.
När denna fråga var uppe i Kommunstyrelsen, förelåg ett tjänstemannaförslag till beslut som givetvis med stöd av det gamla fullmäktigebeslutet plus det faktum att man redan på olika sätt förberett denna utredning, ville att Kommunstyrelsen och fullmäktige skulle tillstyrka resp. bifalla motionen. Vid sittande Kommunstyrelsebord sprang dock samme ordförande som tidigare så generöst talat om samarbete, öppenhet och samförstånd och att "alla ska' va' me'" runt med ett eget förslag till beslut som föreslog inte bara avslag utan dessutom att fullmäktige skulle återkalla sitt tidigare beslut om utredning!
Allt detta tal om samförstånd och samarbete! Vad har det visat sig värt?
Vart har öppenhet och lyssnande tagit vägen? Här ser vi prov på allt annat än "samarbete och samförstånd"
- Ingen ska'va'me'! Det är vad som tycks gälla. Ingen ska ha insyn och ingen ska få vara med och tycka.
En nämndordförande försöker stänga tidigare öppna nämndsammanträden, en annan slänger resolut ut oönskade åhörare.
I samma anda ringer Fullmäktiges ordförande till en hög moderat och vill diskutera möjligheter att förbjuda ett antal bloggar som fullmäktigeledamöter driver.
I samma anda håller Fullmäktiges vice ordförande ett svavelosande tillrättavisande tal till - underförstått - dessa bloggare att de ska vara försiktiga i sitt språk etc.
Egentligen borde detta tal tagits upp som ett exempel i den utbildning kring hot och våld som fullmäktige lyckades besluta om ikväll.
När jag ställde frågan till tidningens reporter efter förra fullmäktigemötet om det inte var märkligt att tidningen inte på något sätt berörde dessa försök att tysta oppositionella. Försök som var direkt lagstridiga.
Så här skrev jag:
"Det gällde hur det kunde komma sig att tidningen inte på något sätt kommenterat den märkliga uppläxning som kommunfullmäktiges ledamöter fick vid senaste sammanträdet av 1e vice ordföranden eller de försök från ordförandens sida att strypa den offentliga debatten genom att på allvar föreslå en företrädare för moderaterna att man skulle stoppa bloggandet hos ledamöterna.
I all synnerhet som tidningens politiske redaktör satt på åhörarläktaren när uppläxningen skedde. Man måste ställa sig frågan om den uteblivna kommentaren från tidningens politiska skribent på detta exempellösa brott mot demokratin och yttrandefriheten som delar av fullmäktiges presidium visade prov på har något att göra med att vederbörande själv var en av orsakerna till presidiets handlande. Det vore i så fall synnerligen anmärkningsvärt."
Idag fick jag följande svar från tidningens chefredaktör:
"Hej Mats!
NN på Strengnäs Tidning har sänt över en fråga till mig som du skickat till honom. Jag ber att få lämna följande svar;
Alex har bedömt att han så här långt inte tycker att frågan är så intressant att han tar upp den på ledarplats just nu.
När det gäller nyhetstidningen så gör vi en normal nyhetsvärdering om vad som ska rapporteras.
Har du nya uppgifter om att ledande politiker försöker stoppa bloggandet är vi givetvis intresserade att skriva om det. Hör då av dig till Strengnäs Tidning eller direkt till mig.
Vänliga hälsningar
PeO Wärring"
Det är inte utan att man undrar över att yttrandefrihet för politiker och försök från andra politiker att stävja denna rätt inte anses "intressant" av den politiske redaktören på en förment obunden liberal tidning!
Då får tystnadens konformism ett nytt innehåll. När de känsliga frågorna berör majoritetspolitiker och journalister - då blir de inte "intressanta"!
Intressant!
Det där med kvinnliga tomtar....njae, jag vet inte jag....
Jag har själv blivit brädad av en kvinna i rollen som tomte! Sedan vår äldsta dotter med familj bosatte sig i Mariefred var det dags att bryta traditionerna med julafton hos oss (på samma sätt som vi en gång bröt med turnerandet till vardera föräldraparet och istället krävde att de fick komma till oss istället!).
Slut med snapsen till jullunchen och den goda mumman, för man skulle ju köra hem bevars!
Jag fortsatte att fungera som tomte tills dottern för två jular sedan kom överens med en annan familj att tomte skulle utbytas. Så istället för en "riktig" (?) tomte som stannade och delade ut, fick barnbarnen nu nöja sig med en kraftigt förklädd kvinnlig tomte med förställd röst som dansade in en kort stund och lämnade en säck för att sedan "hasta vidare till nästa snälla barn...".
Njae! Jag vet inte jag. Inte för att jag saknar tomtandet för egen del. Det är nog snarare tvärtom, men .......
Själv växte jag upp med RIKTIG tomte! Han hette Westerberg (lärde jag mig som vuxen) och var till vardags stiligt uniformerad vaktmästare i NKs stora port. Under skyltsöndagarna (som var verkligt stora evenemang på den tiden. NKs hela ljusgård dekorerades med nya fantasterier varje år och inte som nu med samma gamla hängande gran) skickades Westerberg till Börje Lundhs perukmakeri och gjordes om till TOMTEN för att tjänstgöra i ljusgården och på sin tron låta alla små barn komma upp i knäet och önska sig julklappar.
En respektfullt förtjust Mats och TOMTEN!
Och varje julaftons eftermiddag kom han till oss och delade ut julklapparna till hela den församlade släkten.
Anledningen till denna ynnest var att min farbror Tom Björklund var vice vd på NK och den som skapat hela NKs moderna och för den tiden mycket framsynta marknadsföring. Farbror och Faster och kusinerna fanns givetvis bland mottagarna hemma hos oss.
När sedan Westerberg pensionerats och så småningom gick ur tiden blev det pappa som fick rycka in. Ett år hade han förlagt utstyrseln och kom in iklädd en vanlig röd toppluva med tofs och med svart spritpenna hade han tydligt textat "Mustasch" resp. "Skägg" på resp. plats i ansiktet.
Det blev jul ändå!
Stockholmshelg!
Hustrun och jag genomförde vår årliga Stockholmshelg under den gångna veckohelgen. Något som sedan några år blivit tradition istället för födelsedagspresent till hustrun. Då det var pensionärsdags även för henne (Yeaah! Nu kan hon inte skadeglatt längre säga att hon är två år yngre än jag vilket hon alltså gärna gör fem månader under året!) förlängdes det hela till tvenne dygn. P.g.a. dopet av vårt barnbarn Elsa Alva Maria i lördags i Mariefreds kyrka blev helgen dock uppskjuten ett dygn.
Vi brukar kosta på oss helgerbjudande på Diplomat på Strandvägen som har himmelska sängar att sova i, en schyst utsikt, nära till allt, härlig lounge och god frukost. Nu kunde vi också passa på att se vännen Gunilla Hedéns utställning om Bossa Novans 50-årsjubileum i lobbyn.
När vi kom till sta'n efter dopkalaset blev det snabbincheckning och sedan iväg till Oscarsteatern och "My Fair Lady". Ett trivsamt återseende. Tommy Körberg sjunger dj-gt mycket bättre i rollen som Professor Higgins än vad Jarl Kulle gjorde, men Kulles elegans och "wit" - det kan aldrig Körberg nå upp till. Istället har han tillfogat ett härligt morrande som tas till då och då.
Helen Sjöholm är ju, precis som Ulla Sallert på sin tid inte längre någon ungdom heller för att spela blomster"flicka", men sjunger underbart.
Mikael Segerström - denne djupt underskattade skådespelare - gör en Överste Pickering som är värd att minnas längre än Georg Funkqvists.
Och så förstås - den professionellaste musikalartisten av dem alla: Janne Malmsjö i rollen som sopåkare Doolittle, gör en dundrande fantastisk insats som nog får anses som kvällens stora behållning. Erik Stolpe må ha haft en mer kongruent apparation än den trots allt elegante Malmsjö, men ingen slår Malmsjö på scen, vilken roll det än gäller.
Nu är det många år sedan jag var på Oscars som synes ha blivit mindre än förr! Eller är det bara jag som blivit större?
En sen supé på hotellets T-bar fick avsluta dagen innan de härliga sängarna tog emot.
Sen morgon på söndagen. Efter frukosten med vitaminshots och allt iväg per apostlahäst mot Djurgården och Waldemarsudde. Tänk att man nästan alltid upptäcker nya saker, till och med "nya" hus som man inte sett förut. Vilka villor det finns där ute.
Jag ska återkomma med lite gamla bilder på hur t.ex. Alhambra såg ut. Idag borta och ersatt av en trist länga mellan Cirkus och Skansens entré. Jägarhyddan där vi en gång hade vänner som bodde. En av Sveriges mest okända begravningsplatser, Amiralitetskyrkogården där min morbror och moster ligger begravda. Lindgården i sitt sorgliga förfall! När sätter någon ner foten och tar över stället och rustar det. Inte bygger ett åttavånings lyxhotell!
På Waldemarsudde pågår två intressanta utställningar. Intressanta på fler sätt. Inte bara bilderna och konstnärerna utan också ramningen är sådant jag som gammal f.d. gallerist kikar på.
I Galleriet en stor utställning med Prins Eugens protegé norrlandsmålaren Helmer Åslund - eller som han kom att skriva sig - Osslund. Stora klassiska norrlandsvyer med typisk kolorit. Osslund känner man igen. Men hans allra tidigaste saker varav några finns med på utställningen är underbart friska och härliga. Liksom mycket av det porslin han formgav och dekorerade.
Men också inramningarna var intressanta att se. Genom att detta var en utställning där stora delar lånats in från andra muséer runt om i landet, förekom en flora av olika sätt att rama in bilderna. Alltifrån svulstiga och utsmyckade till de mest minimalistiska. Det var en god exposé över vad en ram kan betyda för att antingen ta död på en målning, eller att förhöja den. Att rama in den eller att skilja av den från sin omgivning. Att tillföra bilden något eller att ta bort intresset från den.
Men den för mig stora, för att inte säga överväldigande, upplevelsen var ändå utställningen i Stora Husets två översta våningar - Lars Lerin! En helt enastående akvarellmålare. För att inte säga unik.
För mig en helt revolutionerande ny bekantskap. Jag missade - av okunskap - hans stora utställning tidigare på Grafikens Hus i Mariefred. Jag har hört hans namn nämnas, men nu var det svågern på Kulturhuset som tyckte att det vore dumt att gå och se Trompe l'oeil-utställningen å Nationalmuseum som jag sett men inte hustrun utan sa att vi bara måste se Lerins utställning.
Akvarell är nog den svåraste måleritekniken av alla. Min gode vän, den schweizisk-franske konstnären Mario Roffler vars huvudsakliga måleri omfattar fantastiskt superrealistiskt stillebenmåleri och surrealsistiska landskap och interiörer berättade för mig apropos tre akvareller från hans provencalska landskap runt Rustrel som jag köpte, att han efter att ha varit låst i ateljén med någon stor och petig oljemålning bara måste ut och måla i naturen, i ljuset och den friska luften. Och då blev det akvarell. För hans del snabba och underbara landskap. Men som han sa: det gäller att veta vad man vill, för till skillnad från oljemåleriet där man alltid kan göra om när det blivit fel, genom att måla över, så går det inte att ändra i en akvarell. Vattenfärgen avslöjar och omintetgör varje försök till övermålning. Det blir ett väldigt direkt och omedelbart måleri.
Att med den kännedomen se Lars Lerins stora bilder var en riktigt häftig upplevelse. Att klara av att göra så stora bilder utan att behöva ändra, utan att behöva rätta. Det är alldeles enastående. Men så är han också produktiv. Hela utställningen bestå av eget material. Men här visas också bakgrundsmaterial, foton och arbetsböcker m.m. Inte minst hans mycket personliga postala hälsningar till familjen är underbara.
Ramningen - i den mån den förekommer - lyfter vackert fram pappersarken innanför glaset utan störande passepartouer. Vita (whitewashed) enkla tunna träramar som inte gör väsen av sig utan bara lyfter arket med målningen från vägg och bakgrund.
Missa inte denna utställning!
Gamla 7ans spårvagn tillbaka. För första gången för min del med pensionärsbiljett (om man undantar den där gången för några år sedan då man tvingade på oss pensionärsbiljetter när vi skulle in på Westminster Abbey i London!). Även hustrun fick åka snålskjuts trots att hon inte blev 65 förrän igår!
Så efter en promenad inkl. choklad med vispgrädde och bakelsefrosseri på Wienerkonditoriet (som fick bli vår lunch) med lite julshopping (Det var då jag såg de vämjeliga huvudbonaderna som bebe gillar att bära i oktober) hamnade vi på biografen Saga och "Vi hade iallafall tur med vädret - igen".
Jag säger bara: öda inte en spänn på att se eländet! En serie av ogenomförda möjligheter. Trist, trist, trist! Publiken var påtagligt nedstämd när filmen plötsligt var slut. En gång skrattade vi till och eftersom ni inte ska se filmen kan jag berätta att det är när giraffen på Kolmården (vars geografiska läge vi upplevde som mycket oklart i filmen) spyr inne i Stigs knä. Det var kul. Men likt resten av filmen fullföljs inte det roliga utan plötsligt är man tillbaka på motorvägen till Norrland.
Så det fick bli en god middag istället efter stopp med drink på hotellet. Vi tänkte oss något av våra gamla vattenhål i Gamla Stan. Så en ny rask promenad med paus vid Strömbron för att titta på och lyssna till måskongressen som pågick på taket till en av sightseeingbåtarna. Fascinerande. Där låg åtminstone fyra-fem båtar, men bara ett tak dög för sammankomsten. Ja, med undantag då för observatörsmåsarna som var ett tiotal och som fick sitta på grannbåtstaket.
Så vek vi in på Österlånggatan. Gamla Diana finns icke mer, men Fem Små Hus eller Gyldene Freden kunde väl duga. Huga! Sådana priser! Vi drev vidare förbi Slingerbulten, Mårten Trotzig m.fl. men ingen föll oss i smaken. Italienska ställen - nej! När vi hade hunnit upp en bit på Västerlånggatan sa vi att det får väl bli Cattelin då. Men icke! Trots att det stod att det skulle vara öppet så gapade fönstren svarta och tomma. Vi fick senare höra att Cattelin inte längre tycks vara "gammal och hederlig" utan har fått en annan inriktning. Trist! Tänk deras fiskavdelning! Det var grejer det på Harry Uhrs tid. Deras Chokladmousse! Namnam!
Efter att ha bankat förgäves på Källaren Auroras port (stänger 16 på söndagen) gick vi med stigande håglöshet och ökad hunger nerför Lilla Nygatan med den alltmer som realistisk framstående tanken att det nog blir en varm korv till slut, då vi ser skylten som säger "Gunnels krog"! Ack! Vi skådade ljuset i tunneln, hoppet återvände, kroppsvärmen steg, förväntningarna hoppade jämfota! Mat! Mat!
Visst! Man kan misstänka att vår uppfattning om stället färgades av våra umbäranden på vägen, men så är inte fallet! Stället såg intimt och mysigt ut. Meny var tilltalande. Priserna likaså. Bord fanns. Det var bara att öppna dörren och kliva in!
Vi åt en ypperlig middag och humör och livsvilja återvände. Gunnel själv - med de bästa tänkbara anor från Wretmans imperium - står i baren/kassan som en riktig fransk Madame. Hon sköter serveringen vid de ca. 10-12 borden och har hjälp av en person i köket som lagar till den läckraste hummersoppa (till en fjärdedel av priset som källarstället ville ha för vad som säkert var en öppnad burk) och förrädiskt goda älgfärsbiffar följt av en Creme Brulée som t.o.m. föll mig som gammal ledamot av L'Academie du Creme Caramel, å läppen.
Ett utomordentligt rekommendabelt ställe att nyttja! Tyvärr dock ej till lunch då Gunnel håller stängt. Endast middag!
Måndagen ägnades åt ytterligare julshopping och besök på vårt gamla företag i dess nya lokaler på Ekerö.
Dagen och långhelgen avslutades över en god Lasagne och ett glas vin hemma hos jazzriksförbundets Bengt Säve Söderberg, i glatt sällskap med Kerstin Bagge, Tom Alandh, hyllad och prisbelönt dokumentärfilmare, Eva Bysing och Bengt-Arne Wallin, Leif-Åke Falk, Susanne Westin och den oförliknelige Gert Palmcrantz som har sitt finger med i varje mer väsentlig inspelning av musik som har förekommit i vårt land de senaste fem decenierna och som underhöll oss med sina fantastiska historier!
Tåget hem till vardagen!
Skandallöpsedel!
Jag är lite dålig med bloggandet just nu men den snart gångna veckan har verkligen varit så fullproppad att knappt en sekund funnits över. Veckan avslutas i morgon med dop av vårt senaste lilla barnbarn Elsa i Mariefreds kyrka varefter hustrun och jag åker direkt på vår årliga decemberweekend i Stockholm med My fair Lady på kvällen!
Sedan ska vi andas ut........
Men jag kan inte undanhålla er en tidsstudie! Hittade nedanstående löpsedel från Strengnäs Tidning (lokaledition av Eskilstuna-Kuriren) från den 13 augusti 1976. Det är alltså 32 år sedan. Inte så jättemycket egentligen.
Jag har förvisso varit med om att skapa en och annan skandalrubrik också på löpsedelsplats, men frågan är ändå om inte denna är den märkligaste!
Kommer ni ihåg när det kom grillförkläden som var blå och hade ett gult kors på precis som svenska flaggan. Hustrun och jag hade tagit hem sådana för att sälja i vår manufaktur-, sybehörs-, gardin-, present- och hemslöjdsbutik vid torget i Mariefred. En butik som vi gett namn efter ett gammalt smeknamn på fastigheten: Skrapgården. Kan ni tänka er att detta oskyldiga tilltag skulle kunna resultera i krigsrubriker!
Mycket har ändrats sedan dess! Men om byggnation på Krutbrukets gamla mark tjafsar man fortfarande.......
Nya majoriteten kör hårt - men med huvudet i sanden!
Han distribuerade nämligen en lista med förslag till beslutsmeningar i de olika ärenden (nja, kanske inte alla...). Ännu bättre hade det givetvis varit om han gjort det redan i förväg, men vi får väl vara glada för det lilla.
Samtidigt gav han ytterligare ett prov på hur man kan utnyttja detta med överrumpling för att härska.
Inte samtidigt med den ovan nämnda listan, men alldeles innan ärendet om Motionen från Mariefredspartiets Dag Bremberg om en utredning av konsekvenserna av ändrade ägarandelar i SEVAB, skulle behandlas, delade han ut ytterligare en halv A4-sida till alla närvarande som gick ut på att han föreslog att KS dels skulle avstyrka motionen dels också
"....att ödmjukast be fullmäktige upphäva sitt beslut om att utreda ägareförhållandena i SEVAB".
Man baxnar! Och det gjorde hela den samlade oppositionen! Som givetvis i full enighet protesterade och senare reserverade sig efter att i votering ha blivit överkörda av majoriteten.
Till saken hör att Strängnäs Kommunfullmäktige i samband med att beslutet om jätteinvesteringen i ett Kraftvärmeverk togs, i full enighet också tog beslutet om att utreda möjligheterna att lägga kraft- och värmeproduktionen i ett separat bolag där ägarandelarna skulle kunna bli annorlunda än i moderbolaget. Bakgrunden var givetvis den enorma påfrestning denna investering innebar på en redan hårt skuldsatt kommun. Riskspridning var givetvis en klok tanke som låg bakom fullmäktiges beslut.
När så Dag Bremberg (som kommenterat detta på sin blogg) skrev sin motion var det uppenbarligen för att få konsekvenserna av detta fullmäktigebeslut utredda. TILLAGT den 4/12: Även Vänsterpartiets David Aronsson skriver på sin blogg!
Under hela tiden har det pågått förhandlingar mellan Strängnäs Kommun, Eskilstuna Kommun, Eskilstuna Energi & Miljö AB (EEM) och SEVAB AB i syfte att nå fram till ett förslag med anledning av Kommunfullmäktiges beslut. En långsiktigt hållbar lösning för såväl det tungt lånebelastade SEVAB och den lika tungt belastade Strängnäs Kommun eftersträvades.
Förvaltningschefen hade med stöd av just det återgivna gamla fullmäktigebeslutet föreslagit att kommunstyrelsen skulle tillstyrka motionen. Men tuttifruttialliansen ville alltså annorlunda.
Den nya majoriteten är beredd att dels desauvera en enig fullmäktigeförsamling i kraft av nya majoritetsförhållanden och dels också att kasta hela detta pågående arbete mellan kommunerna och deras bolag i papperskorgen.
Har man överhuvudtaget funderat på att man faktiskt har en partner att ta hänsyn till? Som i sin tur säkerligen planerat och utrett olika möjligheter på sin kant.
Jag talar givetvis om Eskiltuna Kommun genom EEM som äger 20% av aktierna i SEVAB och som var den partner vår kommun såg som den naturliga delägaren i ett gemensamt ägt kraftbolag där EEM isåfall skulle kunna ha en större andel.
Redan idag finns ett antal områden där samarbetet med EEM utvecklats, t.ex. fjärrövervakning under helger m.m. Samarbeten som EEM kanske inte alls är beredda att genomföra i ett läge då Strängnäs skulle backa från den tanke om förändrade ägandeförhållanden i kraftvärmeverket och dess produktion som det givna utredninguppdraget återspeglade.
Men som vanligt sticker somliga majoritetsföreträdare hellre huvudet i sanden än ens utreder tanken på en annan ägarkonstellation i SEVAB.
Man börjar onekligen fråga sig om det ligger en hund begraven här, när man inte ens vågar utreda frågan innan man säger nej.
Eller är man rädd för att det då faktiskt skulle bli ett - ja?
GÄSTBLOGG: Lödigt!
På silvergen.org, skrev igår min bloggarkollega "Gunillago" ett så fullödigt inlägg att jag bad att få återge det här:
"Lödigt
Skrevs 2008-12-01, 03:09 av gunillago
Något av värde borde man någon gång få till sig och ur sig.
Nu är ju det som är värdefullt en högst individuell historia.
En del finner att saker och ting är det man ska satsa på, grejer att göra och att sätta ihop kanske eller att helt enkelt beskåda och njuta åsynen av.
Musik, spelad eller avlyssnad, blir till livsinnehåll för tusen sinom tusen besökare i konsertlokaler, kyrkor och friluftsarenor. Teaterupplevelser, uppläsningar, konstutställningar och museer får miljontals besök av ivriga och sugna livsbejakare.
Andra sätter sig i ashrams och bevistar avlägsna tempel, utandas det heliga ordet "om" med emfas till klockspel och nynnande mantras. Det är en resa till det inre landskapet som gör mödan värd.
Ytterligare andra sätter sig på ett plan till en annan miljö med hotellpool, drinkar, high life och utlevelse i alkoholdimmor och kroppars närhet.
Så finns det några som trampar fuktig mossa under fötterna, lutar sig mot en solbelyst tallstam i en torr skobsbacke mot en vattenhorisont och finner att det är livets kärna. Båten ankrad i vattenbrynet och vattnet vilsamt kluckande mot strandstenarna.
Alla, dock, alla utan undantag, vill ha någon som smeker kinden, som tar i en med vänlig hand och berör med mjukhet. Som kan ge en kram i trängda lägen och av pur förtjusning. Familj , barn, vad kan vara viktigare än den närhet som familjen kan ge eller ett djur, en hund eller katt som ser svårmodigt på en om man inte uppfyller sin del av avtalet.
Det är vad som uppenbarar sig i livet som blir av värde. Livsledsagaren, karriären, det där åtråvärda man sett och vill ha...
men det verkligt lödiga, det som består och som får ett allt mer avskalat uttryck är ett levande väsens närhet, känslan av att man är inte ensam....
vi är universums levande avtryck och vi delar det som är allra längst in...
det lödiga....."
