Vart tog 1,6 miljarder vägen, Jens Persson?
Vart tog 1,6 miljarder vägen, Jens Persson?
I en insändare i lokaltidningen den 20 augusti fortsätter kommunalråden Terese Askerstedt (MP), Fredrik Lundgren (FP), Jens Persson (C) och Tord Tjernström (S) – eller med andra ord: Persson Inc. i Strängnäs – att slå sig för bröstet över ”den starka ekonomi” man har åstadkommit under de sex år rödklövern suttit på kommunalrådsposterna. Tidigare var det utspelet med de sänkta taxorna från SEVAB.
Varje år har Jens Persson inför fullmäktige och press orerat om det goda resultat han åstadkommit. Att det är ”ordning och reda”, överskott i kommunens ekonomi och att ”firman går bra”!
Men hur förhåller det sig egentligen?
Kommunalrådet Persson tillträdde i maj 2008. Den sista december 2007 hade kommunkoncernen (inkl. SEVAB, SFAB och SBAB) en total extern skuld på lite mer än 2 miljarder kronor eller drygt 63.000 kronor på varje kommuninvånare.
Det är en ganska dyster siffra i sig. Men redan efter två och ett halvt år vid makten hade Persson Inc. lyckats ta sig till 18e platsen i kommunskuldligan med 102.753 kronor per invånare. Alltså en ökning av kommunskulden med drygt 63%!
Katrineholms kommun som ur storleks- och lägessynpunkt är jämförbar med Strängnäs hade år 2008 en kommunskuld per invånare på 59.171 kronor och hamnade därmed på 199e plats av landets 290 kommuner. Med andra ord bättre än snittet. Hur klarade sig Katrineholm 2010 då? Jovisst man hade också där ökat sin kommunskuld. Till 67.877 kronor per invånare och hade därmed ”avancerat” till 176e plats.....
Vad säger detta om hur kommunekonomin i Strängnäs sköts?
Sedan Persson Inc. tillträdde har Strängnäs kommunkoncerns totala skuld ökat med 1.313 miljoner kronor till närmare 3,4 miljarder (inkl. pensionsskuld).
En ökning med 1,3 miljarder!
I en kommun vars intäkter är 746 miljoner inkl. skatter, taxor och avgifter (inkl. bolagen).
1,3 miljarder lånade EXTRAKRONOR har alltså rödklövern kunnat röra sig med. Man kan också säga att genom att låna mer än man ”behövde”, så har ett överskott kunnat uppnås på resultatsidan som man kan skryta med för fullmäktige och press.
Hur har dessa 1,3 miljarder använts då? Svårt att säga. Där det verkligen behövdes, på skollokalsidan verkar inte de ilskna ropen efter åtgärder och resurser ha tystnat direkt.
Men är detta de enda extrapengarna Persson Inc. haft att röra sig med utöver sina tidigare årliga koncernintäkter runt halvmiljarden?
Nej, vi får inte glömma att man redan hösten 2008 beslöt slå till med Sveriges alla tiders högsta skattehöjning! 90 öre!!! Absolut värst i riket!
Denna nittioöring har under dessa år inneburit att Persson Inc. haft YTTERLIGARE 330 miljoner kronor att spendera på sin verksamhet (55 extra miljoner per år)! Det borde väl ha räckt till en del ökade lärarkostnader inom skolan och vårdbiträden inom den sociala omsorgen! Särskilt med tanke på att Fredrik Lundgren säger sig klara sig med en tredjedel av dessa 55 årliga miljoner för att kunna ge alla skollärarna 3000 kronor mer i månaden!
När skattehöjningen tillkännagavs angavs följande: 20 miljoner ska användas till satsningar inom skola och förskola. Något bättre personaltäthet i äldreomsorgen och första etappen på nya Larslunda idrottsplats ligger också i budgeten.
Nu har man haft dessa årliga 55 miljoner i snart sex år! Är det någon som sett en högre personaltäthet i äldreomsorgen eller den aviserade satsningen på skolan?
Nej, nu hoppas Folkpartiet att vi väljare ska ha glömt att det var just bl.a. lärarsituationen som skulle förbättras med de nya miljonerna och vill höja skatten med 30 öre och plocka in ytterligare 18 miljoner för ”samma ändamål” medan Tord Tjernström i TV kräver en höjning med 40 öre för att klara äldreomsorgen! Således en skattehöjning med 70 öre totalt!
Alltså: trots att man årligen tar in 55 miljoner EXTRA för just skolan och äldreomsorgen, kräver man nu att ytterligare drygt 40 miljoner kronor ska tas in från skattebetalarna!
Men vad gör de med alla pengar?
Persson Inc. skryter nu också om att man nu ska sänka taxorna inom VA-sidan! Jamen det borde man ha gjort för länge sedan! Kommunen har ju fått 50 miljoner kronor för mycket av SEVAB vid överlåtelsen av VA-verksamheten och på detta dessutom en orimligt hög ränta. Dåvarande vd för SEVAB, Lena Lundberg redovisade inför bolagsstyrelsen 2011, att denna ränta plus kapitalkostnadseffekten av de felaktiga 50 miljonerna utgjorde ca 5 årliga miljoner i för hög VA-taxa för taxekollektivets medlemmar. Med andra ord sänker inte Persson Inc. några taxor alls utan han tvingas bara avstå från överdebiteringar. Men det är ju bra i valtider att försöka framstå som Jultomten.
Låt tomten fastna i skorstenen den 14 september!
I en insändare i lokaltidningen den 20 augusti fortsätter kommunalråden Terese Askerstedt (MP), Fredrik Lundgren (FP), Jens Persson (C) och Tord Tjernström (S) – eller med andra ord: Persson Inc. i Strängnäs – att slå sig för bröstet över ”den starka ekonomi” man har åstadkommit under de sex år rödklövern suttit på kommunalrådsposterna. Tidigare var det utspelet med de sänkta taxorna från SEVAB.
Varje år har Jens Persson inför fullmäktige och press orerat om det goda resultat han åstadkommit. Att det är ”ordning och reda”, överskott i kommunens ekonomi och att ”firman går bra”!
Men hur förhåller det sig egentligen?
Kommunalrådet Persson tillträdde i maj 2008. Den sista december 2007 hade kommunkoncernen (inkl. SEVAB, SFAB och SBAB) en total extern skuld på lite mer än 2 miljarder kronor eller drygt 63.000 kronor på varje kommuninvånare.
Det är en ganska dyster siffra i sig. Men redan efter två och ett halvt år vid makten hade Persson Inc. lyckats ta sig till 18e platsen i kommunskuldligan med 102.753 kronor per invånare. Alltså en ökning av kommunskulden med drygt 63%!
Katrineholms kommun som ur storleks- och lägessynpunkt är jämförbar med Strängnäs hade år 2008 en kommunskuld per invånare på 59.171 kronor och hamnade därmed på 199e plats av landets 290 kommuner. Med andra ord bättre än snittet. Hur klarade sig Katrineholm 2010 då? Jovisst man hade också där ökat sin kommunskuld. Till 67.877 kronor per invånare och hade därmed ”avancerat” till 176e plats.....
Vad säger detta om hur kommunekonomin i Strängnäs sköts?
Sedan Persson Inc. tillträdde har Strängnäs kommunkoncerns totala skuld ökat med 1.313 miljoner kronor till närmare 3,4 miljarder (inkl. pensionsskuld).
En ökning med 1,3 miljarder!
I en kommun vars intäkter är 746 miljoner inkl. skatter, taxor och avgifter (inkl. bolagen).
1,3 miljarder lånade EXTRAKRONOR har alltså rödklövern kunnat röra sig med. Man kan också säga att genom att låna mer än man ”behövde”, så har ett överskott kunnat uppnås på resultatsidan som man kan skryta med för fullmäktige och press.
Hur har dessa 1,3 miljarder använts då? Svårt att säga. Där det verkligen behövdes, på skollokalsidan verkar inte de ilskna ropen efter åtgärder och resurser ha tystnat direkt.
Men är detta de enda extrapengarna Persson Inc. haft att röra sig med utöver sina tidigare årliga koncernintäkter runt halvmiljarden?
Nej, vi får inte glömma att man redan hösten 2008 beslöt slå till med Sveriges alla tiders högsta skattehöjning! 90 öre!!! Absolut värst i riket!
Denna nittioöring har under dessa år inneburit att Persson Inc. haft YTTERLIGARE 330 miljoner kronor att spendera på sin verksamhet (55 extra miljoner per år)! Det borde väl ha räckt till en del ökade lärarkostnader inom skolan och vårdbiträden inom den sociala omsorgen! Särskilt med tanke på att Fredrik Lundgren säger sig klara sig med en tredjedel av dessa 55 årliga miljoner för att kunna ge alla skollärarna 3000 kronor mer i månaden!
När skattehöjningen tillkännagavs angavs följande: 20 miljoner ska användas till satsningar inom skola och förskola. Något bättre personaltäthet i äldreomsorgen och första etappen på nya Larslunda idrottsplats ligger också i budgeten.
Nu har man haft dessa årliga 55 miljoner i snart sex år! Är det någon som sett en högre personaltäthet i äldreomsorgen eller den aviserade satsningen på skolan?
Nej, nu hoppas Folkpartiet att vi väljare ska ha glömt att det var just bl.a. lärarsituationen som skulle förbättras med de nya miljonerna och vill höja skatten med 30 öre och plocka in ytterligare 18 miljoner för ”samma ändamål” medan Tord Tjernström i TV kräver en höjning med 40 öre för att klara äldreomsorgen! Således en skattehöjning med 70 öre totalt!
Alltså: trots att man årligen tar in 55 miljoner EXTRA för just skolan och äldreomsorgen, kräver man nu att ytterligare drygt 40 miljoner kronor ska tas in från skattebetalarna!
Men vad gör de med alla pengar?
Persson Inc. skryter nu också om att man nu ska sänka taxorna inom VA-sidan! Jamen det borde man ha gjort för länge sedan! Kommunen har ju fått 50 miljoner kronor för mycket av SEVAB vid överlåtelsen av VA-verksamheten och på detta dessutom en orimligt hög ränta. Dåvarande vd för SEVAB, Lena Lundberg redovisade inför bolagsstyrelsen 2011, att denna ränta plus kapitalkostnadseffekten av de felaktiga 50 miljonerna utgjorde ca 5 årliga miljoner i för hög VA-taxa för taxekollektivets medlemmar. Med andra ord sänker inte Persson Inc. några taxor alls utan han tvingas bara avstå från överdebiteringar. Men det är ju bra i valtider att försöka framstå som Jultomten.
Låt tomten fastna i skorstenen den 14 september!
"För Lasse Werner var jazzmusiken lika med själva livet. En livsnödvändighet!"
Lasse dirigerar "Saxofonsymfonin" på Uppsala Stadstater 1972 (Foto: Anita Westin)
I slutredigeringen av boken om Lasse Werner, togs bilagan "Post festum – nekrologerna" bort av utrymmesskäl. Flera av dem innehåller roliga historier som gärna kan komma fler till del.
Här återger jag journalisten Hans Fridlunds transkriberade fina nekrolog från Radio SKAP (en kortlivad radiostation som drevs av just föreningen för Sveriges kompositörer och textförfattare – SKAP):
För unga människor som idag frekventerar dom allt fler små jazzklubbarna i och omkring Stockholm är det kanske svårt att fatta vilken väl synlig och nästan dominerande personlighet vännen Lasse Werner var i Stockholms jazzliv för 20-30 år sedan. Lasse Werner som alltså avled häromdagen. Pianist, som alla vi som var med och lyssnade på svensk jazz tidigt minns mycket väl.
På 60-talet och en bra bit in på 70-talet var Lasse den – som det tycktes – allestädes närvarande entusiasten lite varstans i det skandinaviska jazzlivet.
Utanför de svenska gränserna fanns han på en del turnéer i dåvarande Västtyskland. Det var sent femtiotal. Med jazzkamrater som turnerade på amerikanska baser på den tiden. Rätt ofta befann sig Lasse Werner i Finland på turnéer med polaren Otto Donner.
Men åren gick och gick och Lars Werner drabbades tragiskt av en förlamande sjukdom och han sågs väl inte så mycket till på jazzestraderna från 1978 och framåt. Och som så ofta i den allra som mest levande musikens kretsar gäller väl tyvärr den gamla tesen som amerikaner och engelsmän så praktiskt sammanfattar med att den som är ”out of sight” är också ”out of mind”. Det vill säga bortglömd. För de yngre kanske Lasse Werner är bortglömd och det är orättvist. Han är inte riktigt bortglömd. Inte för oss. Inte Lasse Werner
Döm om min egen förvåning när jag i höstas befann mig i sydvästra Kanada på en jazzturné med svenska grupper som var arrangerad av svenska Rikskonserter. Det blågula sällskapet hade just angjort Vancouver. Det är en stad som är rätt aktiv på jazzsidan och där skulle de här grupperna spela på en klubb tre kvällar i sträck. Och faktiskt redan första kvällen så råkar jag själv hamna i samtal med en lokal Vancouverperson, en som lyssnat på jazz ungefär lika länge som jag själv och det, gott folk, är rätt så länge det, vid det här laget.
Hur som helst, plötsligt frågar den här nyvunne vännen om jag minns en gammal platta som försvann från åtminstone den internationella jazzvärldens skivdiskar ungefär lika fort som den hade kommit till. Den hette Bombastica och gavs ut på det lilla jazzmärket Jazzland som var en hobbyförgrening till det dåförtiden rätt stora jazzbolaget Riverside. Just på den plattan spelade Lasse Werner med Bernt Rosengren och med de sedermera nästan alltid närvarande kompkamraterna Torbjörn Hultcrantz (bas) och Sune Spångberg (trummor).
Skivan är sedan länge en raritet och lär väl heller aldrig bli föremål för någon stilig återutgivning på CD (Dragon trotsade Hasse Fridlunds profetia: DRCD 287, MW:s anmärkning). Men den har sina förtjänster. Det var en tidig Wernerplatta och förtjänsterna: det finns ett gäng tyvärr alldeles för korta versioner av en del dåtida svensk musik som vi får prov på. Vi får prov inte bara på den entusiastiske jazzkompositören Lars Werner utan också en herre vid namn Kjell Samuelsson. Denne Samuelsson är numera och sedan länge läkare, forskare och jazzentusiast lite mer i det tysta. Och dessutom går denne Samuelsson hemma hos självaste Dizzy Gillespie som barn i huset.
Men egentligen är det ju Lasse Werners och Bernt Rosengrens platta denna tidiga sak.
Vad denne Vancouverentusiast ville veta var om det fanns fler Wernerplattor att få tag i. Det hade ju nämligen gått över 30 år sedan den här Jazzlandplattan kom till. Jodå, sa jag. Visst finns det väl fler plattor. Det finns rätt många faktiskt. Till och med från åren på 60-70-talet då den svenska jazzen satt som allra trängst till kommersiellt sett.
Jag kommer till exempel ihåg en minnesvärd sak från tidigt 70-tal. Den döptes till Saxofonsymfonin. Vid den här tiden – från 60-talets slut och framåt – så råkade det förhålla sig så att mina föräldrar bebodde en liten så kallad småstuga på Lokattsvägen i Bromma. Tvärs över gatan huserade Lasse Werner med hustru, två barn och katt. Och i närheten i de här villakvarteren fanns dessutom operasångaren Erik Saedén, en av Stockholmoperans firade barytonsångare än idag.
Då och då sammanstrålade dessa två hemmansägare, Werner och Saedén kring Werners piano. Gärna då – skulle jag tro – för att slippa krävande och själsdödande trädgårdsarbete. Och då och då hade Lars Werner en eller flera av sina saxofonkollegor hembjudna. En kunde till exempel ofta vara Christer Boustedt.
Ja, ”saxofonkollega” var ett ord som inte förekom i Lars Werners och Christer Boustedts vokabulär – ”saxofonast” kallades dessa saxofonspelande herrar. Saxofonasten Christer Boustedt med flera brukade befinna sig kring Werners flygel med just Erik Saedén. Werner, som alltid fick annorlunda idéer fick av Saedén idén till Saxofonsymfonin.
Den kom att uruppföras på Uppsala Stadsteater någon gång 1972, När denna symfoni lite senare hamnade på skiva valde upphovsmannen själv i typisk Lasse Werner-anda att ge ut den dagens allra första repetitionsupptagning istället
Och då var såväl pianot ostämt som musikanterna föga instämda på musiken. Men så var han, denne musikmakare Lasse Werner. Han var oberäknelig, full av oplanerade infall och han var en svuren fiende till allt som kunde kallas omtagningar
Själva skivomslaget, konvolutet, är nog den bästa Lars Werner-bild jag vet. En skäggig furie som med naken överkropp, med ren Mike Tyson-plastik dirigerar sina saxofonaster.
Andra skivor från den här tiden, mitten på 70-talet tillkom på tillskyndande av dåvarande EMI-producenten för jazz, Gunnar Lindqvist. Gunnar och jag fick lära oss utav den alltid lika entusiastiske Lasse om beboppianister som George Wallington och Elmo Hope. Det var två storheter som dittills hamnat i skymundan av den store Bud Powell. Lasse var nämligen en pedagog också, för oss yngre. Och han var en upptågsmakare därtill förstås. Vi var rätt många som var med på det här ljuva tidiga 60-talet då happenings och den visuella musiken gjorde entré i den dåtida avantgardejazzen. Det var i stor utsträckning Lars Werner som drog sina strån och satte igång den här trenden genom att använda både saltkar och pepparkvarn som kryddor inuti den här Gyllene Cirkeln-klubbens kvidande strängar. Det var en syn minsann och det väckte ett visst uppseende i spalterna även bland folk som inte gillade jazz på den tiden.
För Lasse Werner var jazzmusiken lika med själva livet. En livsnödvändighet
All slags musik egentligen och gärna de avancerade klassikerna, de samtida kompositörerna Alban Berg eller för den delen Kurt Weill. Men mest älskade Lasse Werner kanske ändå den genuina bebopmusiken. Den han växt upp med på sent 40-tal då han fortfarande försökte sig på att bli en sådan där saxofonast. Men någon gång 1949-50 kanske något senare övergick han till att bli pianist på heltid. Han föddes 1934 så ni förstår att han kanske inte var ett riktigt proffs bara 15 år senare.
På 60-talet och en bra bit in på 70-talet var Lasse den – som det tycktes – allestädes närvarande entusiasten lite varstans i det skandinaviska jazzlivet.
Utanför de svenska gränserna fanns han på en del turnéer i dåvarande Västtyskland. Det var sent femtiotal. Med jazzkamrater som turnerade på amerikanska baser på den tiden. Rätt ofta befann sig Lasse Werner i Finland på turnéer med polaren Otto Donner.
Men åren gick och gick och Lars Werner drabbades tragiskt av en förlamande sjukdom och han sågs väl inte så mycket till på jazzestraderna från 1978 och framåt. Och som så ofta i den allra som mest levande musikens kretsar gäller väl tyvärr den gamla tesen som amerikaner och engelsmän så praktiskt sammanfattar med att den som är ”out of sight” är också ”out of mind”. Det vill säga bortglömd. För de yngre kanske Lasse Werner är bortglömd och det är orättvist. Han är inte riktigt bortglömd. Inte för oss. Inte Lasse Werner
Döm om min egen förvåning när jag i höstas befann mig i sydvästra Kanada på en jazzturné med svenska grupper som var arrangerad av svenska Rikskonserter. Det blågula sällskapet hade just angjort Vancouver. Det är en stad som är rätt aktiv på jazzsidan och där skulle de här grupperna spela på en klubb tre kvällar i sträck. Och faktiskt redan första kvällen så råkar jag själv hamna i samtal med en lokal Vancouverperson, en som lyssnat på jazz ungefär lika länge som jag själv och det, gott folk, är rätt så länge det, vid det här laget.
Hur som helst, plötsligt frågar den här nyvunne vännen om jag minns en gammal platta som försvann från åtminstone den internationella jazzvärldens skivdiskar ungefär lika fort som den hade kommit till. Den hette Bombastica och gavs ut på det lilla jazzmärket Jazzland som var en hobbyförgrening till det dåförtiden rätt stora jazzbolaget Riverside. Just på den plattan spelade Lasse Werner med Bernt Rosengren och med de sedermera nästan alltid närvarande kompkamraterna Torbjörn Hultcrantz (bas) och Sune Spångberg (trummor).
Skivan är sedan länge en raritet och lär väl heller aldrig bli föremål för någon stilig återutgivning på CD (Dragon trotsade Hasse Fridlunds profetia: DRCD 287, MW:s anmärkning). Men den har sina förtjänster. Det var en tidig Wernerplatta och förtjänsterna: det finns ett gäng tyvärr alldeles för korta versioner av en del dåtida svensk musik som vi får prov på. Vi får prov inte bara på den entusiastiske jazzkompositören Lars Werner utan också en herre vid namn Kjell Samuelsson. Denne Samuelsson är numera och sedan länge läkare, forskare och jazzentusiast lite mer i det tysta. Och dessutom går denne Samuelsson hemma hos självaste Dizzy Gillespie som barn i huset.
Men egentligen är det ju Lasse Werners och Bernt Rosengrens platta denna tidiga sak.
Vad denne Vancouverentusiast ville veta var om det fanns fler Wernerplattor att få tag i. Det hade ju nämligen gått över 30 år sedan den här Jazzlandplattan kom till. Jodå, sa jag. Visst finns det väl fler plattor. Det finns rätt många faktiskt. Till och med från åren på 60-70-talet då den svenska jazzen satt som allra trängst till kommersiellt sett.
Jag kommer till exempel ihåg en minnesvärd sak från tidigt 70-tal. Den döptes till Saxofonsymfonin. Vid den här tiden – från 60-talets slut och framåt – så råkade det förhålla sig så att mina föräldrar bebodde en liten så kallad småstuga på Lokattsvägen i Bromma. Tvärs över gatan huserade Lasse Werner med hustru, två barn och katt. Och i närheten i de här villakvarteren fanns dessutom operasångaren Erik Saedén, en av Stockholmoperans firade barytonsångare än idag.
Då och då sammanstrålade dessa två hemmansägare, Werner och Saedén kring Werners piano. Gärna då – skulle jag tro – för att slippa krävande och själsdödande trädgårdsarbete. Och då och då hade Lars Werner en eller flera av sina saxofonkollegor hembjudna. En kunde till exempel ofta vara Christer Boustedt.
Ja, ”saxofonkollega” var ett ord som inte förekom i Lars Werners och Christer Boustedts vokabulär – ”saxofonast” kallades dessa saxofonspelande herrar. Saxofonasten Christer Boustedt med flera brukade befinna sig kring Werners flygel med just Erik Saedén. Werner, som alltid fick annorlunda idéer fick av Saedén idén till Saxofonsymfonin.
Den kom att uruppföras på Uppsala Stadsteater någon gång 1972, När denna symfoni lite senare hamnade på skiva valde upphovsmannen själv i typisk Lasse Werner-anda att ge ut den dagens allra första repetitionsupptagning istället
Och då var såväl pianot ostämt som musikanterna föga instämda på musiken. Men så var han, denne musikmakare Lasse Werner. Han var oberäknelig, full av oplanerade infall och han var en svuren fiende till allt som kunde kallas omtagningar
Själva skivomslaget, konvolutet, är nog den bästa Lars Werner-bild jag vet. En skäggig furie som med naken överkropp, med ren Mike Tyson-plastik dirigerar sina saxofonaster.
Andra skivor från den här tiden, mitten på 70-talet tillkom på tillskyndande av dåvarande EMI-producenten för jazz, Gunnar Lindqvist. Gunnar och jag fick lära oss utav den alltid lika entusiastiske Lasse om beboppianister som George Wallington och Elmo Hope. Det var två storheter som dittills hamnat i skymundan av den store Bud Powell. Lasse var nämligen en pedagog också, för oss yngre. Och han var en upptågsmakare därtill förstås. Vi var rätt många som var med på det här ljuva tidiga 60-talet då happenings och den visuella musiken gjorde entré i den dåtida avantgardejazzen. Det var i stor utsträckning Lars Werner som drog sina strån och satte igång den här trenden genom att använda både saltkar och pepparkvarn som kryddor inuti den här Gyllene Cirkeln-klubbens kvidande strängar. Det var en syn minsann och det väckte ett visst uppseende i spalterna även bland folk som inte gillade jazz på den tiden.
För Lasse Werner var jazzmusiken lika med själva livet. En livsnödvändighet
All slags musik egentligen och gärna de avancerade klassikerna, de samtida kompositörerna Alban Berg eller för den delen Kurt Weill. Men mest älskade Lasse Werner kanske ändå den genuina bebopmusiken. Den han växt upp med på sent 40-tal då han fortfarande försökte sig på att bli en sådan där saxofonast. Men någon gång 1949-50 kanske något senare övergick han till att bli pianist på heltid. Han föddes 1934 så ni förstår att han kanske inte var ett riktigt proffs bara 15 år senare.
PALLE SOM STATSMINISTER!
Professor Joakim Milder inledde den historiska konserten i Rikssalen på Gripsholms Slott
Bakgrunden till kvällens unika konsert på Gripsholms Slott var den tragiska branden som ödelade hela Gripsholms kungsladugård inklusive Grafikens Hus. Kungen själv grep in och tillhöll slottsförvaltningen att på alla sätt bistå Grafikens Hus med vad slottet kunde bistå med. Så inledde slottfogden Claes-Göran Hedén sitt korta välkomsttal i kväll. Det blev en grafikutställning som pågår i sommar och det blev att också ställa upp för föreningen Jazz i Mariefred som varje år på Grafikens Hus anordnat två dagar med Palle Danielsson och vänner.
Den nedgående solens ljusspel på väggen i "min loge".
Därför uppstod denna unika konsertkväll: jazzmusik i Gustav Vasas rikssal! Traktens egen världsbasist, Palle Danielsson, hade denna gång omgett sig med en mästerlig kvartett: Anders Persson på piano, Ove Ingemarsson på saxofon och Terje Sundby på trummor.
Men konserten inleddes av en annan saxofonist, professorn vid Musikhögskolan i Stockholm, Joakim Milder som gav oss en mycket personlig betraktelse av improvisationsmusikens historia. Han menade att kvällens konsert var denna musikforms återkomst i dessa salar. Musiken på Gustav Vasas dagar och senare var många gånger endast fragmentariskt noterad och mycket av resultatet berodde på musikernas förmåga att improvisera. Så förblev det till långt senare då kompositörerna genom allt mer detaljerade instruktioner i partituren band framförandet till ett visst, av kompositören eftersträvat sätt att framföra musiken.
Men ännu Mozart var en stor improvisatör och Carl-Axel Dominique sa till mig en gång att Mozart skulle vända sig i sin grav om han visste att någon skrivit ner hans kadenser och att dessa nu spelades exakt som han gjorde. Så var ju aldrig tanken! Varje musiker skulle ge sin tolkning i vissa partier.
Jocke Milder menade att nu kom den improviserade musiken tillbaka till Rikssalen på Gripsholm! Så rätt han har! Han önskade dock att dagens medlemmar av den kungliga familjen, likt sina föregångare, hade trakterat instrument och på samma sätt som t.ex. Vasa-sönerna, kunnat skriva och musicera. Han trodde att mycket hade varit annorlunda då.
Han fortsatte sin inledning med att konstatera att ett jazzband förmodligen torde utgöra den bästa tänkbara grund för en regering genom sin förmåga att lyssna av varandra och att samspela för att nå ett gemensamt gott resultat. Därefter utnämnde han den ena efter den andra av kvällens musiker till olika poster och avslutade med att utse Palle Danielsson till statsminister!
Palle Danielsson som Kung, Förlåt Statsminister! Gustav Vasa på väggen med vita strumpbyxor ser skeptisk ut?
Lustigt nog fann han uppenbarligen ingen av de närvarande musikanterna lämplig som kulturminister, en post som saknar adekvat innehavare idag. Kanske ville han vika den posten för sig själv?
Palle på bas och Jocke Milder på sopransax.
Så började konserten med en fantastisk duett mellan Jocke och Palle, "The Peacocks" var det träffande namnet på kompositionern.
Därefter kallades de olika regeringsmedlemmarna upp på scenen och konserten tog sin början.
Palle Danielsson och 2014 års vänner!
Här blandades standardlåtar och stycken komponerade av bl.a. pianisten Anders Persson. Tyvärr glömde Palle i sommarhettan bort att presentera alla låtar, så därför blir det svårt att referera alla stycken.
Palle har jag ju hört förr och han övertygar bara mer och mer för varje gång. I särklass en av Sveriges bästa basister genom tiderna. LÄNGE ÄN!
Slagverkaren Terje Sundby har jag hört förr men ikväll imponerade han stort på mig. Ett kraftfullt, flödigt, drivande spel med variation, närvaro och stark känsla. Överhuvudtaget var samspelet i gruppen stort men man skulle önskat mindre vördnadsfullt viskande dem emellan och mer inkluderande samtal mellan låtarna, hörbart också för åskådarna.
Pianisten Anders Persson var däremot en ny bekantskap för mig. Också han imponerade genom sin absoluta närvaro i varje kropssdel under spelet. Min- och kroppsspel avslöjade hans känsla för musiken. Att låta hela kroppen delta i spelet. Underbart!
Anders Persson och Terje Sundby kommer från Västkustmetropolen Göteborg medan saxofonisten Ove Ingemarsson stammar från Halmstad. Också en ny bekantskap. En habil musiker med ett kraftfullt spel och stor känsla för materialet. Kanske ännu lite för vag i de mer personliga konturerna. Men absolut en hörvärd upplevelse.
Den drygt 100 minuter långa pauslösa konserten var fantastiskt! Musiken flöt fram liksom svetten från de stackars musikerna i den sommarvarma stensalen. Men akustiken för jazzmusiken visade sig utmärkt och säkert är jazzen välkommen tillbaka till Kungens salar. Rikssalen var välbesatt om ej alldeles full. Dock gick det in åtskilligt fler åhörare i Rikssalen än i den tidigare lokalen på Grafikens Hus, vilket på ett sätt kan vara till gagn för arrangerande Jazz i Mariefred, men samtidigt får man aldrig glömma att jazzen per definition är en rebellisk musikform som fötts och götts i rökiga källarklubbar. Den mår aldrig bra av att konformeras till elegant konsertmusik.
För er som missade kvällens konsert ges möjlighet att ta igen skadan i morgon Lördag den 2 augusti! Då dock utan Joakim Milders medverkan.
På väg ut i sommarkvällen efter konserten. Kan man tänka sig en vackrare sorti?
