0

Verket – Bruket – Konsten – Tre dagar med konst i bruk eller konst i själva verket?

På väg mot Avesta!

Ett par goda vänner som jag lärde känna under Dalaresan jag gjorde i fjol hade tipsat mig om denna tredagarsresa med buss för att se hur gamla industrilokaler och platser utnyttjades för att visa och göra konst. Arrangör var Världens Resor och reseledare en av dess grundare Jörgen Fredriksson.

Vi 23 resenärer samlades på Cityterminalen (ResKlara skulle den ju heta!) så där okristligt tidigt som man alltid gör när man ska resa till något angenämt – varför ska det behöva vara så?

Efter avprickning och lastning av bagaget avgick bussen på utsatt tid och färden gick mot Enköping och Avesta där det gamla jernbruket med anor från 1500-talet utvecklats via en dominerande kopparhantering, myntslagning m.m. inom Stora Kopparbergs Bergslags AB, till en idag stor finskägd industri för tillverkning av rostfritt stål. 1883 bildades efter en konkurs, Avesta Jernverks AB vars inititativtagare och drivande kraft var den då ca 40-årige Axel Johnson som kom att bli en av Sveriges mest framstående industrimän genom tiderna och upphov till ett nästan oräkneligt antal företag inom olika branscher.

Men först en rolig historia apropås Stora Kopparbergs Bergslags AB som ju hette så fram till 1984. Någon gång på 60-talet sades en beställning från detta företag ha landat på en amerikansk försäljningsdirektörs skrivbord. Det gällde något industritillbehör. Direktören plingar på sin sekreterare och ber henne ringa banken och höra efter vad det här är för ett litet ”shitty company”. Kan de betala? 
Strax blir han uppringd av bankens CEO som med avmätt stämma låter meddela att ”Ståra Caopperbörgs Börgslägs EjBee was a limited company already when Christopher Columbus discovered America”!
Troligen en skröna eftersom det först 1888 blev aktiebolag. Däremot anses det fram till sammanslagningen med finska ENSO ha varit världens äldsta igång varande aktiebolag.
 
Entréhallen i själva "Verket".

Idag finns inte Avesta Jernverk längre. Verksamheten bedrivs inom Outokumpu Stainless Steel där anläggningen dock står för ”redefined excellence” och för ”precision performance”.

Det gamla järnbruket med sina masugnar, roster, smedjor etc. står dock kvar på sin gamla plats. Anläggningen torde idag ägas av kommunen men bedrivs sannolikt med stora bidrag från bland andra Johnson/Nordstiernan-koncernerna. Det verkar finnas ett mycket stort kulturhistoriskt intresse och ansvar inom den ledande ägarkretsen för att det gamla kulturarvet ska bevaras och förstås i framtiden.
 
Stora ugnshallen med Saadia Hussains vackra fönstermåleri.
 
En titt ner i underjorden innan vandringen fortsätter uppåt.
 

Fascinerande rostugnar.

Själva ”Verket” (anläggningen heter så idag) är ett industriarv av riksintresse som ska kunna visa malmens väg till järn och stål. Varje sommar återkommer också Avesta Art som visar konst i de gamla byggnaderna på ett fantastiskt och annorlunda sätt. En ypperlig kombination som utnyttjas fullt ut av de inblandade konstnärerna.

I år är det tio konstnärer som under temat ”Spår av tid, spår av liv” ställer ut plus en kvarvarande, förhoppningsvis permanent, utställning av glaskonstnären Kjell Engman. Denna senare var nog för oss alla den del som gjorde det starkaste intrycket. I den kolmörka lokalen framstod Engmans magiska glasskulpturer och ljusinstallationer som sagolika uppenbarelser. Var och en utomordentligt vackra.
 
Bilder från Kjell Engmans sal.

Av de övriga konstnärernas alster var det nog Dalakonstnären Jonas Brandins grafiska verk och Belgiska Éloide Antoines fascinerande ”hårskulpturer” som gjorde det starkaste intrycket.

Också den residerande konstnären hade gjort en intressant och nyfikenhetsväckande installation.

Men framförallt var det nog själva miljön, det gamla järnverket med sina kvarvarande masugnar, rostugnar och andra delar som förblir den stora upplevelsen.
 

Lunchen intogs vid sidan av Avestaforsens starka brus varefter bussen körde oss vidare till Kärrgruvan vid Norberg där en gammal härlig gulorange rälsbuss från ENJ, Engelsberg Norbergs Jernvägshistoriska förening väntade för att ta oss till Engelsbergs Bruk där vi fick en grundlig guidning inne i den gamla unika masugnsbyggnaden med vattenhjul (som en av våra kraftiga resenärer fick sätta i drift) och vidare runt hela bruksområdet. Trots – eller kanske just därför – sin relativa litenhet, räknas Engelsbergs bruk med sin intressanta historia som ett av världens viktigaste industriminnen och är det enda världsarvet i privat (Stiftelsen Nordstiernan) ägo. Tyvärr medgav inte reseschemat att vi också fick titta in i det berömda arkivet utan vi var tvungna att bryta för att gå vidare till skulpturparken. Eftersom jag ändå inte följde med till den så hade jag ju kunnat få kika in......
I Engelsbergsarkivet förvaras bland annat den fantastiska s.k. Vasasamlingen. 571 handritade och dito målade dekorationsskisser, kartor och byggnadsritningar vilka ingick i det bibliotek från Haga som Gustav IV medförde när han snöpligen tvingades lämna riket 1809. Biblioteket fick ett äventyrligt liv. Efter faderns död 1837 ärvdes det av sonen Gustav Prins av Vasa (en titel han fått av Kejsar Frans I av Österrike) som inte blev mindre än 78 år gammal. Dennes dotter Drottning Carola av Sachsen testamenterade de böcker som hade direkt anknytning till Sverige till sin kusins dotter Drottning Victoria av Sverige och på så vis kom dessa böcker tillbaka till sitt ursprungliga hem. Resten av biblioteket (som under tiden utökats med åtskilliga titlar) hamnade så småningom i händerna på olika antikvariatsbokhandlare som i flera omgångar försökte intressera Sverige för att köpa tillbaka det hela. Slutligen var det en handlare i Hamburg som lyckades att med hjälp av riksbibliotekarien Isak Collijn sy ihop en affär. Collijn hade upptäckt ett av numren i katalogen över biblioteket som var en mapp innehållande alla dessa teckningar, ritningar m.m. vars upphovsmän var inte minst Gustav III själv, men också alla de stora svenska arkitekterna som Tessin d.ä. och Tessin d.y. Hårleman, Rehn, Cronstedt, Adlercrantz, Palmstedt, Piper, Deprèz m.fl. som väl fick det att vattnas i munnen! Det blev bröderna Helge och Axel Axelson-Johnson som lyckades bärga denna skatt tillbaka till hemlandet för motsvarande 60.000 kronor. Den fjärdedel av biblioteket som direkt hörde till det gamla Hagabiblioteket återskänktes av bröderna till Kung Gustav V, övriga delar förblev hos Kungliga Biblioteket och mappen med ritningarna etc. stannade i familjen Axelson-Johnsons ägo och ägs idag av Marie Claire Cronstedts Stiftelse men förvaras i Engelbergsarkivet. Marie Claire var dotter till Axel (som då löst ut sin bror Helge ur samlingen) och gifte sig Cronstedt. Själv har jag nöjet att ha fått en kopia av Gustav IIIs egna skiss till en häcklabyrint som han tänkt sig plantera på Gripsholm, ur samlingen.
 
Vid Kärrgruvans gamla station väntade rälsbussen på att föra oss till Ängelsberg
 
Där vi blev avlämnade vid Engelsbergs Bruks hållplats.
 
Och vandrade direkt till brukets unika gamla masugn. Engelsbergs masugn och smedja är unika genom att vattenhjul, kross, blåsmaskin och hammare kan demonstrationsköras.


 
Engelsbergs bruksherrgård. De båda runda slaggstensbyggda tornbyggnaderna på ömse sida som skymtar under grönskan kallas "Nöd" och "Lust" och namnen antyder vad de brukats för: ett avträde och ett lusthus".
 
Därefter tog oss bussen till Grythyttans Gästgifvaregård där vi åt en god middag och sov gott över natten (men inte är det så bra som på Carl Jans tid!).
 
Från gästgifveriets entré mot det vackra trekantiga torget. Den spånklädda röda kyrkan skyms numer av en utbyggd uteservering.
 
Maten presenteras. En ordning som infördes av Carl Jan Granqvist men som på hans tid var betydligt mer "elaborate"!
Här i stora matsalen firades alltid nyåret in. När det var dags öppnade Carl Jan fönstret rakt fram så att kyrkans klockor skulle höras när de slog tolv. Sedan skålades det och önskades Gott Nytt År. Ebbe och Lena Krook lyssnar på middagsintroduktionen.
 
Valde att äta min frukost i lugn och ro och med morgontidningen i en mindre matsal.
 
En kort promenad runt torget hann jag med innan avfärd. Där har man rest en byst över Carl Jan. Tyvärr inte särskilt vare sig bra eller portrtättlik. Men Carl Jan hade aldrig klarat denna stora satsning som gästgifveriet var på 70-talet om han inte haft den gamle Artur Lindqvist som stöd. Artur grundade och drev Grythyttans Stålmöbler och var den som förhindrade kommunens planer på att riva det gamla värdshuset för att låta Konsum bygga där, och sedan fann Carl Jan och stöttade honom. Så länge Artur levde hade han ett stående middagsbord till sin disposition i matsalen.
 

Efter frukost dag 2 bar det iväg till närbelägna Hällefors där jag varit några gånger under våra vistelser på Grythyttans Gästgiveri på 70-talet. Den avfolkade staden har satsat på att hålla sina bostadsområden attraktiva trots att vi kunde se att det fanns många vakanser i husen. Gräsmattor klipptes och skulpturer och fontäner gav miljöerna intresse. Staden har två parkområden där Millesparken är den näst största i Sverige för konstnärens skulpturala verk, efter Millesgården i Lidingö. Den andra kallas Mästarnas Park och innehåller verk av Sergel, Bror Hjort, Eric Grate, Carl Eldh med flera.
 
Vi började i Mästarnas park. Omgiven av klassiska 50-tals hyreshus på tre sidor och idrottsplats med ett par hallar på den fjärde sidan. Här är det Carl Eldhs "Ungdom" som står omgiven av vackra blomrabatter.
 
"Löparna" likaså av Carl Eldh
 
Per Hasselbergs "Grodan" som jag själv har i en mindre upplaga i alabaster.
 
Eric Grates "Tre fåvitska jungfrur". Eric och hans son Pontus umgicks flitigt i mitt barndomshem genom att Erics fru Astri var syster till min gudfar Ivan Nordgren (som i mina ögon var gudaförklarad såsom chef för Apotekarnes läskedrycker!)
 
Arne Jones "Katedral" hade fått en passande placering på en höjd.
 
I Millesparken fanns ett av mina absoluta favoritkonstverk alla kategorier: Carl Milles "Guds Hand". Tyvärr lyckades jag inte komma i en vinkel så att jag kunde få den fri från grönskan bakom. Men den i sin tur var egentligen illande röd av alla mogna rönnbären.
 
Carl Milles "Beethoven" som förbannar någon högre makt för sin dövhet och tilltagande blindhet. Även Milles led av försvinnande syn och hörsel.
 
I Bostadsområdet Polstjärnan fanns en hel mängd lekfulla skulpturala inslag. Som t.ex. detta elskåp på vilken en katt lurar på en ekorre (Aline Magnusson).
 
Och vid entrén till den intilliggande folkhögskolan fanns denna vackra fontän.
 


Vi fick också en visning av bostadsområdet Polstjärnan som när området byggdes om på 90-talet fick en ambitiös konstnärlig gestaltning på temat Universum och Människan. Verk av bland andra konstnärerna Hertha Hillfon, Lenny Clarhäll, Christopher Garney och Lisa Larsson.

Så bar det av till lunch i Sjöparken i Kumla varefter Kvarntorpshögen bestegs till buss – heter det då bebussades? Minns ni Kvarntorpshögen? Under andra världskriget blev oljetillgången begränsad för Sverige och man började utvinna olja ur de skiffrar som finns i Närke. Man fortsatte brytningen ända till 1966 då den lades ner efter att högen lagts upp! Och högen består av slaggsten som när den lades på ännu var 600-700 grader varm. Och den värmen håller i sig i vissa delar av högen. När man går runt är vissa områden avspärrade med varningsskyltar för ”hett område”. Men det verkar inte som om kommunen tar vara på den värmen för uppvärmning av bostäder vilket känns tokigt i dessa dagar. 
Högen är Sveriges största industriminne och med sina 157 meter över havet, bräcker den Himmelsbjerget med tio meter (säkert till alla Danskars stora förtret).

Den synnerligen långsamma bussfärden uppför i 18 graders lutning kändes rätt äventyrlig. Väl uppe kunde den oändliga utsikten över Närkeslätten avnjutas. Vädret var vackert, inget regn, lagom temperatur och ingen blåst! Idealiskt. Men det är inte bara utsikten (eller skidbacken på vintern) som lockar besökare att åka upp eller gå den 427 steg lång trappan. På 90-talet fick galleristen Anders Fasth och konstnären Olle Medin den briljanta idén att förlägga en konstpark ”på hög”. Efter nästan 30 år lockar ”Konst på Hög” runt 30000 årliga besökare för att beskåda de 33 konstverken!

Vad får de då se? Jo, verk av varierande slag och intresse. Lars Vilks första träskulptur brann ner efter ett attentat. Istället uppförde han sitt ”Corona Borealis” i metall som är det första som möter en när man har kommit upp på toppen. Andra sevärda och fina konstverk är ”Hesperidernas Trädgård” (Vilks); ”Absit Omen” (Kent Karlsson); ”Peripheri III” (Sirious Namazi) men kanske allra roligast att se var Marc Broos (som själv var inne för reparation?) ”Var är Konstverket?” som föreställer hans fru Karin som sitter på en bänk tillsamman med Lars Lerin i full skala. Själv ska Broos stå lutad vid sidan av bänken spanande ut över slätten. Idag intog vår reseledare Jörgen Fredriksson hans plats.
 
Vi befinner oss på toppen av Kvarntorpshögen där Lars Vilks "Corona Borealis" tar emot oss.
 
Och strax nedanför ser vi hans "Hesperidernas Trädgård"
 
Här syns inte mindre än tre av konstverken men det var faktiskt de vackra molnen som fångade min blick.
 
Ett av de fantasifulla konstverken. Ja, inte linbanestationen förstås (den är igång för skidbacken på vintrarna) men Sirous Namazis "Periphery III" som är ett riktigt roligt verk i sann 60-talsanda.
 
Marc Broos fantastiska verk "Var är konsverket?" består av hans maka Karin (även hon väletableradd konstnär) liksom Lars Lerin som sitter bredvid henne på bänken. Däremot verkar konstnären själv ha tröttnat på att leta efter konstverket och på hans plats ställde vi istället vår reseledare Jörgen Fredriksson som dock givetvis precis som den rätta skulpturen skulle spanant ut över slätten skuggandes ögonen med handen.
 

Därefter bar det av nerför i bromsad fart för vidare befordran till Katrineholm och Dufveholms Herrgård där vi inkvarterades och fick en visning av delar av ägaren Fredrik Åströms samlingar av allehanda (emaljskyltar, glass- och korvkiosker och korkskruvar), samt det roliga gamla lusthuset vid Dufveholmssjöns strand. På dess väggar har konstnärerna Zorn, Larsson, Liljefors och Engström roat sig med att teckna av varandra och andra remarkabla personager från förra sekelskiftet. En drink på gårdsplanen i den avtagande solen föregick den goda middagen och den goda sömnen.
 
Dufveholms herrgård vid Dufveholmssjöns strand.
Herrgården från gårdsplanen. Mitt rum var det hitersta med balkong.
 
Herrgården är omgiven av vatten. Den gula byggnaden innehåller gårdens SPA. Den röda byggnaden innehåller den gamla "lanthandeln" bensinmacken mm.
 
Här står också den gamla korvmojen från Auktionshallen i Mariefred som jag minns väl.
 
Liksom en fin glasskiosk. Killen var dock inte särskilt meddelsam och ville inte sälja någon glass till mig!
 
I vår promenad ingick ett besök i det lilla unika lusthuset vid sjökanten där konstnärer som Zorn, Engström och Larsson m.fl. roat sig med pennor under säkerligen livfulla baccanaler!
 
Akta Dig Ebbe så att Du inte fastnar på väggen också!
 

På tredje dagen uppstodo vi igen och efter en lika god frukost bar det av till industrilandskapet i Norrköping. Där hann vi med en rundvandring innan det var dags för besöket på Ståhl Collection. Men då hade eländesvädret hunnit ikapp oss ordentligt. Jag hade klokt nog utbett mig om att få låna med mig ett paraply från Dufveholm (vilket jag dagen efter återbördade i motsvarande tunna på Gripsholms Värdshus – samma regim!) som jag hade en oerhörd nytta av eftersom regnet utvecklades till ett skyfall då jag skulle gå tillbaka till bussen.
 
Motala Ström forsar genom det gamla textilindustrilandskapet.
 
På ett av de små "torgen" stötte jag ihop med "Den svenska Tanten" (av Susanna Arwin). Tyckte nog dock att hon var lite stel.
 
Mikael Ståhl själv med sitt första inköp: P G Thelanders "Pingvin nr 7".
 
Ståhl Collection, som nu fått en fast plats i en gammal yllefabrik, har byggts upp av konstsamlaren Mikael Ståhl. Den anses vara en av landets främsta när det gäller samtidskonst och består av ca 400 verk, varav utställningen visar knappt hälften. Några av samlingens verk visas permanent men varje år har man en ny utställning då resterande bytts ut.

Vi fick en exklusiv förhandsvisning eftersom den skulle öppnas officiellt dagen efter. I årets utställning hade Ståhl ett par – i mina ögon – speciellt intressanta salar. Dels en som koncentrerades kring hans tidiga inköp alltifrån den målning som fick honom att intressera sig för modern konst: Glädjande nog Per Gunnar Thelanders ”Pingvin nr 7” – som mötte betraktaren vid inträdet i salen. Själv har jag fem eller sex små och mycket tidiga grafiska verk av Per Gunnar (som på 50-60-talen var gift med min kusin Tonie). Bland annat etsade han små roliga bilder som användes som julkort till släkt och vänner. Min syster och svåger däremot har ett antal senare och större saker med olika djur och potatisar. Per Gunnar besitter en skön humor som avspeglas i hans verk. Den andra salen tillägnades Linn Fernström där samlingens sex egna mäktiga verk kompletterats med en inlånad skulptur. 

Det var som jag sa till värdinnan att det är märkligt med många samlare av modern konst att ”det börjar bra men så urartar det....”. Innehållet i den första salen gillade jag till fullo. Inte minst att återse Cecilia Edelfalks ”En annan rörelse” som ställdes ut i montern bredvid min på Konstmässan i Sollentuna 1990. Jag minns den med tillfredsställelse eftersom jag året innan varit ensam gallerist som ställde ut föreställande måleri. 1989 var allt ännu abstrakt. Mina tavlor av fransmannen Mario Roffler föll då helt ur bilden. 1990 däremot platsade såväl den amerikanske målaren Ron Stout som fluxus-konstnären Yoko Ono.
Också Linn Fernström tillhör mina favoriter och det finns ett klart släktskap mellan hennes och Cecilia Edelfalks måleri.
 
Cecilia Edelfalks "En annan rörelse" tillsammans med några samtida kvinnliga konstnärer.
 
Rolig idékonst finns också!
 
Här blandas åskådare och konstverk handgripligen.
 
Ai Weiweis otroliga svit om tre tavlor som helt och hållet är uppbyggd av legoklossar!! Vet inte om det är korrekt att kalla dem för en triptyk men de visas ju i och för sig som en enhet även om den inte har en sammanhängande ram.
Årets Ståhlstiepndiat heter Erik Öberg har skapat en fantastiskt vacker orm som han klätt med tusentals små pappersfjäll. Ormen saknar början och slut utan är evig.


Av den övriga konsten vill jag nog särskilt framhålla de tre stora lego-verken av Ai Wei Wei som möter blicken vid inträdet i konsthallen. Magnifika och med en laddad symbolik som känns ohyggligt aktuell. Den fantastiska ormen
Ett och annat verk i de övriga salarna kunde jag stanna inför. Njuta eller roas av, men det fanns också en hel del som helt föll utanför min uppfattningsvärld.

Men är ni i Norrköping – missa definitivt inte ett besök på Ståhl Collection.

Sedan blev det en promenad i hällregnet till bussen som väntade vid Resecentrum. Resan gick mot sitt slut men jag fick hoppa av redan i Södertälje Syd vilket besparade mig ett par timmar.