Mats Werner

Ett par goda vänner som jag lärde känna under Dalaresan jag gjorde i fjol hade tipsat mig om denna tredagarsresa med buss för att se hur gamla industrilokaler och platser utnyttjades för att visa och göra konst. Arrangör var Världens Resor och reseledare en av dess grundare Jörgen Fredriksson.

Vi 23 resenärer samlades på Cityterminalen (ResKlara skulle den ju heta!) så där okristligt tidigt som man alltid gör när man ska resa till något angenämt – varför ska det behöva vara så?

Efter avprickning och lastning av bagaget avgick bussen på utsatt tid och färden gick mot Enköping och Avesta där det gamla jernbruket med anor från 1500-talet utvecklats via en dominerande kopparhantering, myntslagning m.m. inom Stora Kopparbergs Bergslags AB, till en idag stor finskägd industri för tillverkning av rostfritt stål. 1883 bildades efter en konkurs, Avesta Jernverks AB vars inititativtagare och drivande kraft var den då ca 40-årige Axel Johnson som kom att bli en av Sveriges mest framstående industrimän genom tiderna och upphov till ett nästan oräkneligt antal företag inom olika branscher.

Men först en rolig historia apropås Stora Kopparbergs Bergslags AB som ju hette så fram till 1984. Någon gång på 60-talet sades en beställning från detta företag ha landat på en amerikansk försäljningsdirektörs skrivbord. Det gällde något industritillbehör. Direktören plingar på sin sekreterare och ber henne ringa banken och höra efter vad det här är för ett litet ”shitty company”. Kan de betala? 
Strax blir han uppringd av bankens CEO som med avmätt stämma låter meddela att ”Ståra Caopperbörgs Börgslägs EjBee was a limited company already when Christopher Columbus discovered America”!
Troligen en skröna eftersom det först 1888 blev aktiebolag. Däremot anses det fram till sammanslagningen med finska ENSO ha varit världens äldsta igång varande aktiebolag.

 

Idag finns inte Avesta Jernverk längre. Verksamheten bedrivs inom Outokumpu Stainless Steel där anläggningen dock står för ”redefined excellence” och för ”precision performance”.

Det gamla järnbruket med sina masugnar, roster, smedjor etc. står dock kvar på sin gamla plats. Anläggningen torde idag ägas av kommunen men bedrivs sannolikt med stora bidrag från bland andra Johnson/Nordstiernan-koncernerna. Det verkar finnas ett mycket stort kulturhistoriskt intresse och ansvar inom den ledande ägarkretsen för att det gamla kulturarvet ska bevaras och förstås i framtiden.

 

Själva ”Verket” (anläggningen heter så idag) är ett industriarv av riksintresse som ska kunna visa malmens väg till järn och stål. Varje sommar återkommer också Avesta Art som visar konst i de gamla byggnaderna på ett fantastiskt och annorlunda sätt. En ypperlig kombination som utnyttjas fullt ut av de inblandade konstnärerna.

I år är det tio konstnärer som under temat ”Spår av tid, spår av liv” ställer ut plus en kvarvarande, förhoppningsvis permanent, utställning av glaskonstnären Kjell Engman. Denna senare var nog för oss alla den del som gjorde det starkaste intrycket. I den kolmörka lokalen framstod Engmans magiska glasskulpturer och ljusinstallationer som sagolika uppenbarelser. Var och en utomordentligt vackra.

 

Av de övriga konstnärernas alster var det nog Dalakonstnären Jonas Brandins grafiska verk och Belgiska Éloide Antoines fascinerande ”hårskulpturer” som gjorde det starkaste intrycket.

Också den residerande konstnären hade gjort en intressant och nyfikenhetsväckande installation.

Men framförallt var det nog själva miljön, det gamla järnverket med sina kvarvarande masugnar, rostugnar och andra delar som förblir den stora upplevelsen.

 

Lunchen intogs vid sidan av Avestaforsens starka brus varefter bussen körde oss vidare till Kärrgruvan vid Norberg där en gammal härlig gulorange rälsbuss från ENJ, Engelsberg Norbergs Jernvägshistoriska förening väntade för att ta oss till Engelsbergs Bruk där vi fick en grundlig guidning inne i den gamla unika masugnsbyggnaden med vattenhjul (som en av våra kraftiga resenärer fick sätta i drift) och vidare runt hela bruksområdet. Trots – eller kanske just därför – sin relativa litenhet, räknas Engelsbergs bruk med sin intressanta historia som ett av världens viktigaste industriminnen och är det enda världsarvet i privat (Stiftelsen Nordstiernan) ägo. Tyvärr medgav inte reseschemat att vi också fick titta in i det berömda arkivet utan vi var tvungna att bryta för att gå vidare till skulpturparken. Eftersom jag ändå inte följde med till den så hade jag ju kunnat få kika in......
I Engelsbergsarkivet förvaras bland annat den fantastiska s.k. Vasasamlingen. 571 handritade och dito målade dekorationsskisser, kartor och byggnadsritningar vilka ingick i det bibliotek från Haga som Gustav IV medförde när han snöpligen tvingades lämna riket 1809. Biblioteket fick ett äventyrligt liv. Efter faderns död 1837 ärvdes det av sonen Gustav Prins av Vasa (en titel han fått av Kejsar Frans I av Österrike) som inte blev mindre än 78 år gammal. Dennes dotter Drottning Carola av Sachsen testamenterade de böcker som hade direkt anknytning till Sverige till sin kusins dotter Drottning Victoria av Sverige och på så vis kom dessa böcker tillbaka till sitt ursprungliga hem. Resten av biblioteket (som under tiden utökats med åtskilliga titlar) hamnade så småningom i händerna på olika antikvariatsbokhandlare som i flera omgångar försökte intressera Sverige för att köpa tillbaka det hela. Slutligen var det en handlare i Hamburg som lyckades att med hjälp av riksbibliotekarien Isak Collijn sy ihop en affär. Collijn hade upptäckt ett av numren i katalogen över biblioteket som var en mapp innehållande alla dessa teckningar, ritningar m.m. vars upphovsmän var inte minst Gustav III själv, men också alla de stora svenska arkitekterna som Tessin d.ä. och Tessin d.y. Hårleman, Rehn, Cronstedt, Adlercrantz, Palmstedt, Piper, Deprèz m.fl. som väl fick det att vattnas i munnen! Det blev bröderna Helge och Axel Axelson-Johnson som lyckades bärga denna skatt tillbaka till hemlandet för motsvarande 60.000 kronor. Den fjärdedel av biblioteket som direkt hörde till det gamla Hagabiblioteket återskänktes av bröderna till Kung Gustav V, övriga delar förblev hos Kungliga Biblioteket och mappen med ritningarna etc. stannade i familjen Axelson-Johnsons ägo och ägs idag av Marie Claire Cronstedts Stiftelse men förvaras i Engelbergsarkivet. Marie Claire var dotter till Axel (som då löst ut sin bror Helge ur samlingen) och gifte sig Cronstedt. Själv har jag nöjet att ha fått en kopia av Gustav IIIs egna skiss till en häcklabyrint som han tänkt sig plantera på Gripsholm, ur samlingen.

 

Därefter tog oss bussen till Grythyttans Gästgifvaregård där vi åt en god middag och sov gott över natten (men inte är det så bra som på Carl Jans tid!).

 

Efter frukost dag 2 bar det iväg till närbelägna Hällefors där jag varit några gånger under våra vistelser på Grythyttans Gästgiveri på 70-talet. Den avfolkade staden har satsat på att hålla sina bostadsområden attraktiva trots att vi kunde se att det fanns många vakanser i husen. Gräsmattor klipptes och skulpturer och fontäner gav miljöerna intresse. Staden har två parkområden där Millesparken är den näst största i Sverige för konstnärens skulpturala verk, efter Millesgården i Lidingö. Den andra kallas Mästarnas Park och innehåller verk av Sergel, Bror Hjort, Eric Grate, Carl Eldh med flera.

 

Vi fick också en visning av bostadsområdet Polstjärnan som när området byggdes om på 90-talet fick en ambitiös konstnärlig gestaltning på temat Universum och Människan. Verk av bland andra konstnärerna Hertha Hillfon, Lenny Clarhäll, Christopher Garney och Lisa Larsson.

Så bar det av till lunch i Sjöparken i Kumla varefter Kvarntorpshögen bestegs till buss – heter det då bebussades? Minns ni Kvarntorpshögen? Under andra världskriget blev oljetillgången begränsad för Sverige och man började utvinna olja ur de skiffrar som finns i Närke. Man fortsatte brytningen ända till 1966 då den lades ner efter att högen lagts upp! Och högen består av slaggsten som när den lades på ännu var 600-700 grader varm. Och den värmen håller i sig i vissa delar av högen. När man går runt är vissa områden avspärrade med varningsskyltar för ”hett område”. Men det verkar inte som om kommunen tar vara på den värmen för uppvärmning av bostäder vilket känns tokigt i dessa dagar. 
Högen är Sveriges största industriminne och med sina 157 meter över havet, bräcker den Himmelsbjerget med tio meter (säkert till alla Danskars stora förtret).

Den synnerligen långsamma bussfärden uppför i 18 graders lutning kändes rätt äventyrlig. Väl uppe kunde den oändliga utsikten över Närkeslätten avnjutas. Vädret var vackert, inget regn, lagom temperatur och ingen blåst! Idealiskt. Men det är inte bara utsikten (eller skidbacken på vintern) som lockar besökare att åka upp eller gå den 427 steg lång trappan. På 90-talet fick galleristen Anders Fasth och konstnären Olle Medin den briljanta idén att förlägga en konstpark ”på hög”. Efter nästan 30 år lockar ”Konst på Hög” runt 30000 årliga besökare för att beskåda de 33 konstverken!

Vad får de då se? Jo, verk av varierande slag och intresse. Lars Vilks första träskulptur brann ner efter ett attentat. Istället uppförde han sitt ”Corona Borealis” i metall som är det första som möter en när man har kommit upp på toppen. Andra sevärda och fina konstverk är ”Hesperidernas Trädgård” (Vilks); ”Absit Omen” (Kent Karlsson); ”Peripheri III” (Sirious Namazi) men kanske allra roligast att se var Marc Broos (som själv var inne för reparation?) ”Var är Konstverket?” som föreställer hans fru Karin som sitter på en bänk tillsamman med Lars Lerin i full skala. Själv ska Broos stå lutad vid sidan av bänken spanande ut över slätten. Idag intog vår reseledare Jörgen Fredriksson hans plats.

 

Därefter bar det av nerför i bromsad fart för vidare befordran till Katrineholm och Dufveholms Herrgård där vi inkvarterades och fick en visning av delar av ägaren Fredrik Åströms samlingar av allehanda (emaljskyltar, glass- och korvkiosker och korkskruvar), samt det roliga gamla lusthuset vid Dufveholmssjöns strand. På dess väggar har konstnärerna Zorn, Larsson, Liljefors och Engström roat sig med att teckna av varandra och andra remarkabla personager från förra sekelskiftet. En drink på gårdsplanen i den avtagande solen föregick den goda middagen och den goda sömnen.

 

På tredje dagen uppstodo vi igen och efter en lika god frukost bar det av till industrilandskapet i Norrköping. Där hann vi med en rundvandring innan det var dags för besöket på Ståhl Collection. Men då hade eländesvädret hunnit ikapp oss ordentligt. Jag hade klokt nog utbett mig om att få låna med mig ett paraply från Dufveholm (vilket jag dagen efter återbördade i motsvarande tunna på Gripsholms Värdshus – samma regim!) som jag hade en oerhörd nytta av eftersom regnet utvecklades till ett skyfall då jag skulle gå tillbaka till bussen.

 

Ståhl Collection, som nu fått en fast plats i en gammal yllefabrik, har byggts upp av konstsamlaren Mikael Ståhl. Den anses vara en av landets främsta när det gäller samtidskonst och består av ca 400 verk, varav utställningen visar knappt hälften. Några av samlingens verk visas permanent men varje år har man en ny utställning då resterande bytts ut.

Vi fick en exklusiv förhandsvisning eftersom den skulle öppnas officiellt dagen efter. I årets utställning hade Ståhl ett par – i mina ögon – speciellt intressanta salar. Dels en som koncentrerades kring hans tidiga inköp alltifrån den målning som fick honom att intressera sig för modern konst: Glädjande nog Per Gunnar Thelanders ”Pingvin nr 7” – som mötte betraktaren vid inträdet i salen. Själv har jag fem eller sex små och mycket tidiga grafiska verk av Per Gunnar (som på 50-60-talen var gift med min kusin Tonie). Bland annat etsade han små roliga bilder som användes som julkort till släkt och vänner. Min syster och svåger däremot har ett antal senare och större saker med olika djur och potatisar. Per Gunnar besitter en skön humor som avspeglas i hans verk. Den andra salen tillägnades Linn Fernström där samlingens sex egna mäktiga verk kompletterats med en inlånad skulptur. 

Det var som jag sa till värdinnan att det är märkligt med många samlare av modern konst att ”det börjar bra men så urartar det....”. Innehållet i den första salen gillade jag till fullo. Inte minst att återse Cecilia Edelfalks ”En annan rörelse” som ställdes ut i montern bredvid min på Konstmässan i Sollentuna 1990. Jag minns den med tillfredsställelse eftersom jag året innan varit ensam gallerist som ställde ut föreställande måleri. 1989 var allt ännu abstrakt. Mina tavlor av fransmannen Mario Roffler föll då helt ur bilden. 1990 däremot platsade såväl den amerikanske målaren Ron Stout som fluxus-konstnären Yoko Ono.
Också Linn Fernström tillhör mina favoriter och det finns ett klart släktskap mellan hennes och Cecilia Edelfalks måleri.