"Lev länge – dö ung!" Vännen Jacques Werup finns inte längre här.

(Detalj av bokomslag från Albert Bonniers Förlag. Omslag av Johan Melbi och foto av Cato Lein)
 
Håller på att packa upp bokkartonger och ställa in i hyllorna i vårt nya hem och håller plötsligt en bunt böcker skrivna av vännen Jacques Werup i händerna. De väcker glada minnen och vemodiga! Jag lärde känna Jacques Werup när vi båda som unga gymnasister tillbringade en sommar på samma svenska ferieskola i Menton på Franska Rivieran. Jacques var två år yngre och då jag hade ett gäng jag kände på skolan så blev väl inte våra kontakter så omfattande då. Uppriktigt sagt hade jag glömt att han var där.
 
Däremot lärde jag mig ju senare att han var en ung poet från Malmö och att han kom att både umgås och arbeta med min nio år äldre bror Lasse som under sina år i Malmö bl.a. hörde till de mer eller mindre regelbundna deltagarna i Jacques och Lasse Söderbergs Cabaret Fredagsbarnen där han och hans vänner och hans sambo Maj Sjöwall gjorde remarkabla insatser!
 
Så en dag 2002 så står jag på Kabusa konsthall i Skåne och repeterar tillsammans med kören Pax Mariae och Kirk Quintet inför kvällens konsert med ett Ellington-Gullin-Sjösten-program och in genom dörren kommer Lill Lindfors tillsammans med en vildrufsig gänglig man. Lill och jag vinkar förvånade till varandra. När repetitionen är över så letar jag upp henne i ett litet sidorum och berättar vad jag gör där och vad kören ska framföra. Bredvid sitter den gänglige och säger inget men lyssnar. När jag sedan går dröjer det inte lång stund innan han kommer rusande efter mig. Förmodligen har han då av Lill fått veta vem jag var och kopplat. "Mats! Kommer Du inte ihåg mig. Vi träffades i Frankrike på 60-talet" sade han på sin breda trygga skånska. Först fattade jag inte men så gick det upp för mig vem han var och sedan dess hade vi rätt tät kontakt. Inte minst sedan jag börjat skriva min bok om bror Lasse. Då kunde Jacques fylla i med stora sjok av härliga historier. Eftersom jag och Lasse de åren bodde på olika håll i Sverige hade jag dålig koll på vad som skedde honom där i Malmö. Jacques, tillsammans förstås med Maj Sjöwall, Olle Adolphson och Ale Möller gav mig dock fantastiska inblickar i det stundtals lätt absurda livet som levdes bland Lasses vänner där nere. 70-talet var ett märkligt årtionde.
 
Jacques var märkligt nog inte en pennans man när det gällde att kommunicera. Medan jag skrev brev till honom, ringde han hellre upp mig och så pratade vi ibland vådligt länge och ibland snabbare samtal.
 
Bror Lasse hade ett motto: "Lev länge – dö ung!" Genialiskt formulerat! Jacques bad Lasse att få använda det som boktitel på den bok Jacques då skrivit om jazzmusikanten Gunnar "Siljabloo" Nilson som även han levde ett självförbrännande liv liksom Lasse. Som tack skrev Jacques denna dikt till/om Lasse:
 
Smoke gets in my eyes eller En lycklig skit som inte levt färdigt men levt ut.

    Värme kräver förbränning.
    Själv satte jag eld på min egen kropp.
    Röken stack i ögonen. Men det blev en vana.
    Det brann hastigt, det stod ett lätt gnistregn om mig.

    På mornarna liknade jag ett förkolnat vedträ.
    Jag satte fyr igen på det lilla som fanns kvar.

    Kvarterets folk – läkare – tjänstemän –
    såg friska och sorgsna ut. No swing, inte en blå ton.
    I promise: no soul!

    De frös och hade bläckröster.
    De liknade förvuxna dvärgar. De skötte sina täppor
    och undvek mig. De vågade inte se på mig, fyllbulten,
    slarvern, som kom hem i gryningen när de gick till jobbet.

    De var rädda för att känna igen sig i mig!
    Jag påminde dem om närheten till källaren, om döden.
    Men jag påminde dem också om deras förlorade ungdom,
    och deras längtan bort, ut, om respektlösheten, friheten, yeah man!

    Numera liknar jag det allra sista vedträet,
    den spröda askpelaren som blivit kvar för vintern
    i jordens mest övergivna sommarstuga.

    Kroppen är slut. Det drar. Det viner
    och blir frostblommor på toalettspegeln.
    Jag har inget mer att elda med.
    Men frihet, my friends, är att sakna något att värna om.
    Jag slår inte ens vakt om musiken, mitt enda tillgodohavande.
    Jag lyssnar mest till mellanrummen mellan tonerna.

    Knappt femtio, men uråldrig. Ensam gubbe,
    skör som ett kinesiskt porslinsägg.
    Jag är askan efter femtio års ständig eld.
    Jag är den pyrande askan efter mitt eget liv.
    Smoke gets in my eyes, det är en vacker begravningssång,
    den har pågått hela mitt liv. En jordfästningsmusik,
    fan så mycket mindre patetisk än de flestas
    enda lilla fuga av Bach!

    Smoke gets in my eyes
    För denna vackra sång var självförbränningen nödvändig.

 
Sista kontakterna had jag med Jacques när han flyttat tillbaka till Malmö och då flyttat in i det hus där min ena dotter hade bott några år och just flyttat ifrån.
 
Jacques upplevde att han som ung musiker 1972 fick ett oerhört stöd av Lasse och sa "Lasse var mycket road av våra övningar och mycket vänlig. Vi fick bra kontakt och mötet satte starka spår hos mig". Denna attityd förde tydligen Jacques vidare . Artisten Jason ”Timbuktu” Diakité berättade att han såg Jacques som en mentor och välvillig guide och det tror jag att också Lasse var för Jacques.

Nu brakar det väl loss där uppe i Fredagshimlarna med vansinniga upptåg och utspel! Vad kul de kommer att ha! Och vad ledsamt att vi inte får vara med!
 
 

Året runt på Kumla Nergård!

 
 
 Här har jag samlat ett antal fotografier som visar Kumla Nergård under årets alla skeden. Vi börjar vid nyåret!
 
 
 
 
 
 
Om ni undrar vad detta föreställer så är det en tjuvkik på vatten- eller snarare isnivån, i poolen.
 
 
Här gör vi en paus i årstiderna för att infoga ett antal himmelbilder. Vi har upplevt fantastiska himlar här på Nergården genom åren! Här följer några!
 
 
 
 
Nu återgår vi till ordningen och landar i försommar och sommartid!
 
 
Snäckkrattningen skapades första gången av Eliot och är nu kanske den vanligaste finkrattningen.
 
 
 
Så sakteliga gör hösten sin entré!
 
 
 
 
Barnbarnen lånar ladan för en Halloween-fest!
Och till slut nalkas Julen!
 
 
 
 
 
 
Och så börjar snart året om igen!
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Resta stenar gav gården dess namn.

Kumla by på 50-talet. Oppgården är rödfärgad och Nergården gul medan Drängstugan är röd. Det lilla utedasset (idag omgjort till ett charmigt lusthus för kräftätande!) som egentligen återfinns vid vägkurvan i bildens mitt har retuscherats bort.....
 

Redan för 5000 år sedan vet vi att det fanns människor på fastlandet i södra delen av dagens Härad. En flintyxa har hittats vid Ekesvallen.

Det var jägarfolk som rört sig norrut efter inlandsisens bortdragande. Isen hade lämnat långa grusåsar, fält med flyttblock och nedtryckt land. Land som sakta började sticka upp ur havet. Vid tiden för mellersta bronsåldern hade en ö rest sig som idag motsvarar Överås samhälle, kyrkbyn och Kumla. Vattenytan låg 20 meter över dagens nivå mot landet.

Fiskare och så småningom också jordbrukare hade blivit bofasta ovanför Rödbobacken.

Under den sena bronsåldern hade vattnet sjunkit undan ytterligare fem meter och ön hade blivit en halvö med landförbindelse mellan dagens kyrkby och Hagby-Kumla på västsidan. Snytberga var ännu en ö i den stora viken. En betydande försvars- och tillflyktsborg har byggts på Sandbacksberget.

Vid övergången från brons- till järnålder (ca. 500 f Kr) har en storbonde etablerat sig vid Rödbobacken. Förmodligen blev hans ättlingar också sjöfarare av viss dignitet. Och en av dessa fick sedermera sin framträdande gravhög på Odens egen holme – Ånsholmen, överblickande den södra farleden från Arboga mot Birka och Sigtuna. Denna grav har aldrig blivit utgrävd och kan alltså fortfarande gömma på skatter. Övriga i släkten hade börjat begravas i Kumlas egen ättebacke där utgrävningarna inför motorvägsbygget avslöjade dels att fältet var mycket mer omfattande än man trott och även innehöll fynd av ett slag man heller inte förväntat sig. Inte minst den unika s.k. demonmasken, eller Kumlamasken. Ett bronshänge vars like endast funnits på Birka, vid floden Dnjeprs strand och vid Norska kusten. Masken ingår sedan dess också i Hembygdsföreningens logotype. Namnet Kumla etableras antagligen nu i samband med att stenar reses över dem som gett sig av över haven, för det är just vad namnet Kumla betyder – resta stenar.
 
Demonmasken, bronshänget som idag fått symbolisera Härad.
 


Allteftersom den gamla viken grundas upp uppstår ny men mycket dyig mark. Ån som tömmer nuvarande Öknasjön har namnet Lifån. ”Lif” är ett fornsvenskt uttryck för just dyig och trakten runt ån kallas följaktligen Lifiaherat (med lite olika stavningar) ända in i senmedeltid då marken sedan länge helt har torkat upp och istället är bevuxen med ekar i stor mängd. Sådan stor mängd att båda åarna i socknens vardera ända får namn just efter eken. Med 30-åriga kriget och stormaktstiden försvann hastigt detta ekbestånd och idag är det bara just å-namnen som minner om detta.

Vi går tillbaka en bit. Stormannnen på socknens centrala gård, Kumla, blir tidigt kristen och avstår den östra delen av sin gård till en församlingskyrka och dess fortbestånd, d.v.s. det som idag är Kyrkbyn och stora delar av Överås samhälle. Möjligen avstår samtidigt herren till den östligare belägna Näsby en del mark till samma gemensamma ändamål.

Ytterligare några generationer efter är Kumla-bonden i behov av försörjning på ålderns höst. Och det vanligaste sättet att försäkra sig om att bli omhändertagen på sin ålderdom på den tiden var att donera egendom till något närliggande kloster, vilket vår bonde alltså gjorde. Halva Kumla gård, eller det som idag är Oppgården överläts till Vårfruberga kloster i vars jordebok från 1287 (Sveriges äldsta bevarade fastighetsregister), Kumla nämns som del av klostrets jord.

Förmodligen bodde bonden kvar på sin gård, vars plats torde överensstämma med dagens Oppgård och brukade såväl sin egen jord som klostrets, som om inget hänt (utöver att avkastningen av klosterjorden tillföll klostret). 

Så kom Gustav Vasa till makten och genomförde sin reformation i syfte att kväsa den allt mäktigare kyrkan. Klostret och alla dess tillgångar drogs in till kronan inklusive Kumla Oppgård.

Nu blev bonden tvungen att bygga sig en ny gård på den mark han fortfarande ägde, medan Oppgården blev boställe för Kungens kronojägare. Härmed uppstod dagens Nergård.
 
 
På 1695 års karta ser vi två identiska gårdssymbolbyggnader. Lägg märke till att Oppgården har nummer 1 och Nergården nummer 2. Idag är det tvärtom.

 
På 1776 års karta är Oppgården fortfarande angiven som en enkel envånings parstuga (om ock med tvenne skorstenar istället för en). Nergården har dock färgats gul och försetts med en vindsvåning med frontespis, vilket antyder en ståndsmässig förändring. Förmodligen har nu gården kommit att ingå i det Bilbergska-Nauckhoffska jordagodset. Dess ställning som skattegård har dock aldrig förändrats. 
 
1882 sker det s.k. laga skiftet då bygårdarnas respektive jordar fördelas mellan de ingående gårdarna. För första gången ser vi då också de faktiska byggnaderna avbildas till storlek och läge.

Nu har också gårdarna bytt beteckning. Förmodligen i samma anda som den fastighetsbeteckningsförordning som kommer i början av 1900-talet anger då man utgår från det som var ursprungsfastigheten från vilken olika avsöndringar skett. Och då blev Nergården istället ”A” (senare 1).

Själva gårdsbilden på Oppgården tycks idag oförändrad från 1882 år skifteskarta. Ett litet uthus har försvunnit mellan de båda foderladorna och nuvarande garaget har förlängts.
Stallet synes vara kvar liksom delar av ladugårdsbyggnaden medan vad som förmodligen var en tvärstående lada har ersatts med en påbyggd ladugård. Ett par mindre byggnader mellan stall och ladugård har också försvunnit.

När det gäller Nergården däremot kan konstateras att av alla de byggnader som fanns 1882 när kartan ritades är det bara en som ännu står kvar och det är den s.k. Drängstugan som är vinklad mot huvudbyggnaden.
 
 
På flygbilden från 50-talet står fortfarande ladugården i vinkel kvar. Bakom den till höger syns gaveln på den efter 1882 byggda ladan som står än idag så när som på fyra meter som försvann i branden 1970.
Av de båda kastanjerna som flankerar gårdsgrinden finns dock bara den vänstra kvar, svårt härjad av branden. Bakom den högra kastanjen skymtar det gamla timmermagasinet.

Huvudbyggnaden ersattes tio år senare av en helt nybyggd alldeles bakom den gamla som sedan revs. Denna nya huvudbyggnad står än idag. De tre byggnaderna i det nedre vänstra hörnet är borta sedan okänt år. Trevåningsmagasinet av timmer nedanför Drängstugan, och den vinklade ladugården brann ner 1970 tillsammans med fyra meter av den lada som fortfarande finns kvar men som alltså byggts efter 1882. Av källarvinden i nedre högra hörnet av kartan återstår idag endast rester av själva jordkällaren.
 
Med ordentliga inristningar på tre hörnor av husets grundstenar  manifesterade Carl Otto Berglund att han var en framgångsrik bonde. Han registreras dock inte som ägare av fastigheten förrän 1910 efter att pappan Anders Gustav dött. På bilden ser man huset med sin gamla glasveranda och utan brädpanelning. Färgen ser ut att vara gul eller ljusgrå, men ger ett närmast helt vitt intryck på de timmerstockar som än idag kan ses under panelen vid vindsgluggarna. Notera också bikuporna.
 
På 50-talet ägdes Nergården av Karl-Axel Karlsson som genom gifte med Anders Gustaf Berglunds dotterdotter Altina kommit att bli ny lagfaren ägare av Kumla 1. Han företrädde fastighetsmäklaren Carlsson-Ring och anordnade själv lösöresauktioner i ladan på Nergården där den gamla auktionistbänken finns kvar än idag.

Karl-Axel Karlsson dog 1975 varefter hans änka bodde kvar på gården, vars jordbruk sedan länge sköttes av Oppgården. Efter änkans död 1982, övertog dottern Gun-Christin och hennes man Lars Elgén gården.  Husen renoverades och tilläggsisolerades. Taken belades med svart sandstenstegel. En pool byggdes.
    
På 90-talet byggdes den nya motorvägen rakt över Kumlagårdarnas gamla gravfält. Det visade sig ju vara ett långt intressantare fält ur arkeologisk synpunkt än någon kunnat tro innan. Vi får vara tacksamma mot Vägverket som valde denna väg så att så mycket värdefull kunskap kunnat komma fram. Man ska heller inte glömma att också Lunda en gång tillhörde socknen och var dess kultplats och förmodligen tingsplats under lång tid tills den avlöstes av Ellasunds Härads tingsplats vid Eldsund.

I samband med bygget av Svealandsbanan sålde paret Elgén den södra delen av den gamla stamfastigheten inkl. själva gårdsplatsen, till Banverket som därmed slapp bygga ytterligare en bro! Bara i Härads socken hade man pga fastigheternas belägenhet tvingats bygga tolv broar eller vägportar. Nu kunde man istället stycka upp marken så att man slapp denna ytterligare bro. Huvuddelen av jordbruksmarken såldes till Oppgården, skogsdelen i norr, med fornborgen på toppen och strandbadsängen behölls alltså av Gun-Christin och Lasse. Kvar blev själva gårdsplatsen med ca en hektar mark, som hustrun och jag efter diverse turer lyckades köpa 1996. Det höll på att inte gå eftersom vi fick veta redan när vi accepterade att det redan var en svenskamerikan som slagit till, men efter ett halvår återkom mäklaren och frågade om vi fortfarande var intresserade för det första affären hade havererat. Vi kunde flytta till Nergården den 1 december 1996.
 
Så här såg husen ut när vi tog över. Den skära färgen och de svarta tegeltaken var genomgående på de båda boningshusen. Nedre verandan var öppen. Endast en mindre blomsterrabatt med rosor fanns.
 

Eftersom en av anledningarna till vår flytt hade varit en önskan att kunna ha vårt reklamföretag där vi bodde och slippa ha dess lager utspritt på fyra ställen, så var en av de första åtgärderna att iordningsställa ladan så att vi där fick ett fungerande kontor med packrum och lagerutrymmen. Det fungerade utmärkt tills vi 2008 sålde företaget och pensionerade oss.

I Drängstugan har två av våra barn omväxlande bott med sina familjer. Två av våra barnbarn är födda på gården.

Nu synes vår tid på denna vackra och på alla sätt härliga gård vara på väg mot sitt slut.
Med ålderns rätt känns ytor och volym lite för stor för oss båda och vi har börjat kika efter något mer ”åldersanpassat”.

Men vår förhoppning är att de ägare som kommer att ta över ska uppskatta den vida utblicken men att att ändå kunna vara helt fri från insyn. Att det också blir någon som kan uppskatta och bygga vidare på den blomsterprakt som trädgården numera har tack vare hustruns gröna gener (minst en trädgårdsmästare i varje generation sedan 1400-talet!).

 




   

DEMONSTRERA MOT NOBELKLOSSEN! MÅNDAG 25 APRIL klockan 16.30!

Demonstration

I måndags eftermiddag samlades flera hundra människor i snålblåsten på Ragnar Östbergs plan vid Stadshuset i Stockholm för en första demonstration mot det beslut som majoriteten av ledamöterna i Stockholms stadsfullmäktige i form av Moderater, Socialdemokrater och Centerpartister avser att nästa måndag klubba igenom och som innebär att de kulturhistoriskt värdefulla Tullhuset med de två hamnmagasinen, som hittills utgjort den sista depåverksamheten för den för Stockholm och Stockholms skärgård så viktiga båttrafiken, jämnas med marken och ersätts av en ”gyllene” kloss! Det s.k. Nobel Center.

 

BTW

Kampanjgeneralen Björn Tarras-Wahlberg eldar massorna och låter representanter för de sex av nio partier i fullmäktige som säger nej liksom för organisationer som Samfundet Sankt Erik, Skönhetsrådet m.fl. framträda och bidra till argumentationen mot detta projekt: För Stort, För Dyrt och på Fel Plats!

 

Detta ska huvudsakligen finansieras av lån som ges från Wallenberg- och H&M-stiftelserna (trots att ordföranden i Wallenbergstiftelsen är starkt emot projektet) till ett aktiebolag som ägs av Nobelstiftelsen. Det är ju så att Nobelstiftelsens krympande kassa inte får användas för fastighetsbyggnation. Inte heller de båda andra stiftelsernas pengar får användas för sådant ändamål. Därför förkläs bidragen i ”låneformen”.

Stockholms skattebetalare får dock stå för den verkliga investeringen: man upplåter tomten mot en symbolisk tomträttsavgäld OCH ikläder sig kostnaderna för allt grundläggningsarbete inklusive kostnaden för de arkeologiska utgrävningar som kommer att krävas och vars slutnota man endast kan spekulera kring. På denna plats låg Stockholms skeppsgård där Wasa byggdes och man kan jämföra med den lilla plätt på kajen framför Grand Hotell som grävdes ut i samband med den utbyggnaden och där man gjorde åtskilliga skeppsfynd. Vad ska man då inte göra här. I måndags fick vi veta att man för närvarande (utan markvärdet och utan den arkeologiska kostnaderna) beräknar stadens kostnader till 220 miljoner och att det finns en tjänstemannapromemoria som beräknar att det snarare kommer att sluta på det dubbla. Bland de kostnader man inte ens börjat titta på finns kostnaden för iordningsställande av den återstående delen av Balsieholmsudden till park.

 

På tomten kommer en kloss att byggas som inte längre får ens en mässingsfasad utan blott en gulmålad stålfasad. Projektet har föregåtts av en internationell arkitekttävling med 140 av världens främsta på området. OCH UT AV TÄVLINGEN KOMMER BLOTT ÄNNU EN KLOSS – om än ”förgylld”!!!! Var finns den arkitektoniska fantasin och visionen idag kan man onekligen fråga!

 

Oppositionen (90% av alla remissvar är negativa!) mot bygget menar att om det ska byggas ett Nobel Center så ska det ske på annan plats. t.ex. den nya vetenskapstaden/Hagastaden inte i ett läge där trafikinfarkten redan är nära och på en plats som kommer att behövas för Nationalmuseums framtida expansionsmöjligheter.

Att våra politiker ens har mage att fatta beslut som vilar på så stor och okänd andel skattemedel på så lösa grunder är oförsvarligt.

 

Beslutet kommer att fattas på måndag den 25 april.


MÖT UPP PÅ RAGNAR ÖSTBERGS PLAN VID STADSHUSET KLOCKAN 16.30  NU PÅ MÅNDAG DEN 25 APRIL OCH DEMONSTRERA MOT HANTERINGEN AV DENNA FRÅGA. Nya talare utlovas, bland annat Edward Blom som uttryckt starka åsikter om detta projekt.

 

(Klicka på annonsen för att se den i läsbart format)

Silvergen


Har alla blivit galna?

APPLEs planer på en jättebutik vid Hamngatan i Kungsträdgårdens norra ände.
 
Det framgångsrika och genomkommersiella företaget APPLE har förvärvat tomträtten till den byggnad och serveringsyta som skapades i samband med Stockholms stads 700-årsjubileum 1953. Avsikten var att där ha en jubileumsutställning och en sommarservering.

Eftersom det var Stockholms Handelskammare som genom ett dotterbolag stod för den allmänna ruljangsen i Kungsträdgården i samband med jubileet så fick de väl tomträtten och uppdraget att genomföra utställning och programverksamhet. Och därmed uppförandet av serveringsbyggnaden. För att möjliggöra finansieringen av detta torde Stockholms stad så ha upplåtit tomträtten där byggnaden uppfördes till Handelskammaren utan någon ersättning eller av symbolisk natur. Det är ju så det går till när kommunen skänker bort skattebetalaranas tillgångar, som man nu också vill göra för Nobelklossen.

Jag hade på 80-talet mycket att göra med Stockholms Handelskammare som då leddes av Lars Almström som var en man med stort och starkt kulturintresse och -kunskap. De bedrev sin verksamhet i Kungsträdgården med känsla och ansvar för uppgiften.
 
7Sekel skymtar i gränskan med NK och de gamla Sagerska Husen i bakgrunden.
 
Lars är sedan länge borta och ägnar sig åt andra kulturella landvinningar och nya vindar tycks blåsa i Handelskammaren. Inte vet jag om det var därför man blev av med eller återlämnade uppdraget att sköta Kungsträdgården 2015 till staden. Det moraliskt riktiga hade väl varit att då också återlämna tomträtten till 7Sekel/THIFriday-byggnaden, men icke! Man sålde den – inte till ett restaurangbolag – utan till APPLE!

Som här vädrade möjligheten att få en jättebutik i primeläge utan någon möjlighet för konkurrenter att gå emellan. Man kan inte lägga några synpunkter på APPLEs agerande här. De har givetvis utnyttjat en strålande möjlighet.

Men! Det finns problem. Den byggnad man tänkt sig bygga (se bilden ovan) strider mot gällande detaljplan för området på många sätt och man har nu begärt ändring av detaljplanen för att kunna genomföra sina idéer.

Och det är nu som det märlliga händer! Istället för att säga "Sorry men vi kan inte ändra detaljplanen! Syftet med tomträtten är att det ska finnas en servering med viss utställningsverksamhet, inte en jättelik butik", så börjar man humma om att istället ge APPLE möjlighet att sätta upp sin butik mitt på Norrmalmstorg!

MEN VAD ÄR DET FÖR DUMHETER!
 
Staden har planmonopol och bestämmer var man kan ha olika verksamheter. Kungsträdgården är en plats för alla Stockholmare och inte bara för oss Apple-frälsta. Det är väl bara att säga nej, det går inte. Ni får bygga och bedriva er verksamhet på tomträten i enlighet med gällande detaljplan. Passar det inte så får ni söka er någon annanstans.
 
Ingen ska inbilla mig något annat än att APPLE här tagit en chans! Går det så går det. De var givetvis väl medvetna om vad detaljplanen säger och var beredda att ta denna chans. Ingen behöver "kompensera" APPLE om de beslutar dra sig ur om staden inte vill ändra detaljplanen för deras syften. Det är de kommersiella villkor APPLE och deras gelikar lever med.
 
Vi kan väl inte börja dela ut parker och torg till olika företag! Samsung får Humlegården, Microsoft kan husera på Plattan vid Sergels Torg, Nokia får disponera Stureplan och varför inte Sony på inre Borggården på Stockholms slott! Det vore väl något. Den ytan är ju så tom och trist!
 
Kungsträdgården enligt Erik Dahlbergs Suecia Antiqua, med De la Gardieska palatset "Makalös" i fonden vid nuvarande Karl XIIs Torg.
 
 
 

Vetenskap och medier – olika roller eller?

Riksbanksigelkotten....
 
Ibland blir man så glad när man öppnar morgontidningens ledarsida! I fredags (19/2) var rubriken Bekvämt utan betyg, och handlade om urvattningen av kvaliteten på högskolorna genom bristen på betygssättning, verklig kvalitetskontroll, forskningsfusk och annat. Utgångspunkten var givetvis det som hänt på Karolinska Institutet.

”Men där den verkliga sakkunskapen finns kan också kåranda eller behovet av goda relationer för att trygga egna anslag finnas” skriver ledaren. Som också våndas över att den avslöjande granskningen universiteten emellan försvinner genom ett regeringsförslag som riksdagen förväntas godta denna vecka. Nu ska man också inom universitetsvärlden övergå till den ”egenkontroll” som inte minst inom byggsidan visat sig rent katastrofal.

Som av en händelse skriver Andreas Bergström från tankesmedjan Fores, i spalten bredvid en gästkrönika under rubriken: Fel, flum, fusk även i vetenskap.

Man kunde tro att den handlade om samma sak, men icke. Istället berättar Bergström om en av de största vetenskapsnyheterna förra året, en artikel i tidskriften Science: ”Estimating the reproducibility of psykological science” vilken var ett försök att upprepa resultaten från ett hundratal publicerade psykologiska studier, Det visade sig att i de flesta fall gick det inte att få samma resultat som i originalstudierna.

”Forskarna har en tendens att publicera studier som visar positiva resultat och ignorera försök där den effekt man hade väntat sig inte uppstod”. Man kan inte heller utesluta rent fusk. 

Bergström exemplifierar vidare hur man kan vilseleda med ”vetenskapliga” metoder som när Riksbanken förra året publicerade ett diagram över sin ränteutvecklingsprognos och genom kraftiga uppåtkurvor visade att räntan snart skulle stiga brant uppåt. I själva verket rörde sig räntan i en helt annan bana. Bergström fortsätter: ”Det finns också hela vetenskapliga områden som i stor utsträckning arbetar med intervjuer och observationer, på ett sätt som gör att det nästan aldrig syns om forskarna, medvetet eller omedvetet ger en skev bild av resultaten.”

Och vidare: ”En rimlig tanke är att staten inte borde finansiera forskning och prognoser som mest ger okontrollerbara eller vilseledande resultat. Men vi kan inte vänta oss att forskare och prognosmakare inom en disciplin ska leda den utrensningen, de har allt att förlora på att säga att det de har hållit på med inte fungerar. Och de som inte är experter har förstås svårt att säkert avgöra vad som är värdelöst och vad som bara är svårtolkat.”

Tänk så klokt! Och tänk om medierna tillämpade den skepsis inför och kritiska granskning av olika vetenskapliga påståenden som ledarartikeln och Bergströms krönika efterlyser också i sin bedömning av t.ex. IPCCs olika alster kring klimatförändringarna!

Kanske skulle man då se att den branta uppåtgående temperaturkurva som ofta åberopas alltför mycket liknar Riksbanksigelkotten!
 
Se även denna länk!

SWEDISH HALL OF FAME @ GRIPSHOLM

Agneta E Nilsson, grundare av den världsomspännande utbildningsorganisationen SWEA. Målad av Ingrid Hodgson. Donation 2015 till Statens Porträttsamling från SWEA.


Alltsedan Gustav Vasa inledde det som genom århundradena vuxit till en av Europas största nationella porträttsamlingar har samlingen huvudsakligen befunnit sig och visats på Gripsholms Slott.

Under de år som Landstingets folkhögskola inhystes i de gamla bränneribyggnaderna vid Almnäs vid Hjorthagen, så träffades avtal mellan Statens Porträttsamling/Nationalmuseum och Landstinget om att härbärgera den moderna delen av porträttsamlingen inom folkhögskolans lokaler med möjlighet för allmänheten att under sommartid besöka och se också denna stora och mycket viktiga del av samlingen.

Idag visas blott ett fåtal av de moderna porträtten på slottets översta våning. Ett antal av de moderna porträtten är förmodligen utlånade men det stora flertalet verk befinner sig idag dessvärre i magasin. Och dessutom delvis i ett sådant som inte längre håller modern standard.

Många försök har under åren gjorts att få tillstånd en visningsmöjlighet för hela den moderna porträttsamlingen under ett tak. I samband med slottets 450-årsjubileum 1987 var vi några som lanserade tanken på en visningshall i glas och tegel på pålar i kärret mellan järnvägsstationen och slottsholmen. Mälsåkers slott som genomgått stora renoveringar men som står tomt och i princip oanvänt undersöktes ett tag men befanns vara på för stort avstånd från huvudsamlingen på Gripsholm. I början av nittiotalet yppade sig en möjlighet att genom en större donation kunna skapa en sammanhållen visningsmöjlighet för hela den moderna porträttsamlingen vid Gripsholm men donationen uteblev p.g.a. olyckliga omständigheter utanför den presumtive donatorns kontroll.

Gripsholmsföreningen som bildades vid 400-årsjubileet 1937 vårdar ett par stora donationer från 50-talet och har tack vare dessa varje år donerat ett eller flera s.k. hedersporträtt, totalt 104 stycken varav alltså knappt hälften hänger framme och resten i magasin.

Därutöver förvärvar Nationalmuseum ständigt också andra moderna porträtt antingen genom egna köp eller genom donationer från annat håll, som t.ex. det ovan avbildade porträttet av Agneta Eckerström-Nilsson, grundare av den världsomspännande kvinno-organisationen SWEA (Swedish Womens’ Educational Association) och målad av den svensk-amerikanska konstnärinnan Inger Hodgsons, som donerades till porträttsamlingen i höstas av en privatperson. Jag visar här också några andra intressanta verk ur porträttsamlingen som vi inte heller kan se idag.
 
Den moderna porträttsamlingen räknas från och med år 1809. När Nationalmuseum år 1998 i en utställning på Gripsholm, redovisade "20 års nunor", d.v.s. tjugå års egna inköp eller donationer från annat håll än Gripsholmsföreningen och dess fondmedel, så var det 52 porträtt. Vilket alltså innebär 2,6 porträtt per år. Om man försiktigtvis räknar med ett genomsnitt på 2 porträtt om året som tillförts porträttsamlingen från annat håll än Gripsholmsföreningen skulle det innebära att den moderna porträttsamlingen omfattar drygt 500 verk inklusive de som donerats av eller genom Gripsholmsföreningen. Av dessa finns alltså bara en bråkdel utställda i dag.

Samtliga dessa moderna konstverk avbildar svenskar som gjort betydelsefulla insatser för vårt samhälle, vårt land och vår omvärld. Idag är begreppet ”Hall of Fame” så vanligt i många sammanhang att det nästan blivit inflationsskadat. På Arlanda välkomnas den anländande av stora fotografier föreställande idag betydelsefulla och/eller kända svenskar. Swedish Music Hall of Fame öppnade för några år sedan i det s.k. ABBA-museet på Djurgården. Till och med lilla Läggesta hållplatsbyggnad ska ha en ”hall of fame”!

Gemensamt för dessa är att de svenskar som visas huvudsakligen är nu levande personer.

Men Sverige har genom århundrandena haft många för sin samtid och för efterkommande generationer betydelsefulla personer som i de flesta fall finns avbildade i Statens Porträttsamling på Gripsholm. Denna samling är ju själva arketypen för en ”hall of fame”.
Men idag är samlingen begränsad inte bara av lokalbristen utan också av de restriktioner som råder kring det kungliga slottet och dess handhavande. Alltför många revirtänkande myndigheter är inblandade och den lokala slottsförvaltningen starkt försvagad av bristen på en aktiv egen slottsfogde. Jag försökte få den siste fogden att införa ett fjärde ”V” efter de tre som förre ståthållaren Björn Sprängare lanserade: ”Värna, vårda, visa”. I mitt sätt att tänka saknas ”Våga”. Att våga ta till sig ny visningsteknik, våga tänka nytt, att våga släppa loss fantasi och illusion för att göra unga generationer intresserade av något de inte längre naturligt kommer i kontakt med i sitt skolarbete.

Lena Croqvists självporträtt 1982. Grh 3873. När få vi se den på Gripsholms väggar? Eller David Tägströms härliga porträtt av Olof Winnerstrand som inte får fastna i Dramatens chefsrum.
 
 
 Och när får vi tillbaka Georg von Rosens ståtliga porträtt av Nordenskiöld i packisen som hängde bredvid öppna spisen i gamla folkhögskolans matsal?
 
 
 Eller Hanna Paulis underbara "Vännerna"?

När därför Gripsholms Kungsladugård så olyckligt brann ner till grunden uppenbarades trots allt en möjlighet att lösa denna fråga. Grafikens Hus som då ännu förmodades återkomma i en återuppbyggd Kungsladugårdsbyggnad, utnyttjade trots allt bara en tredjedel av byggnaden. Att Grafikens Hus, trots avancerat brandskydd ändå inte kunde räddas berodde ju huvudsakligen på att övriga delar av byggnaden saknade all form av brandskydd. En återuppbyggd Kungsladugård skulle kunna innebära samma brandskyddsstatus i hela byggnaden och om Nationalmuseum kunde förmås att investera i en utställningsdel för den moderna porträttsamlingen så skulle man kunna ha gemensam entré, café etc. med Grafikens Hus.

Redan dagen efter den förödande branden tog jag kontakt med Fastighetsverkets ansvarige samt chefen för Statens Porträttsamling och pekade på denna nu öppnade möjlighet och man har där uppenbarligen arbetat vidare med denna tanke.

Nu står det klart att Grafikens Hus inte längre är kvar i Mariefred och därmed inte heller kommer att flytta tillbaka till Kungsladugården. Istället har Worlds Childrens Prize engagerat sig för att kunna hyra in sig i den centrala delen av byggnaden plus en ev. hotelldel i den norra längan.

Återstår då den södra gamla stallängan där Grafikens Hus fanns. Såvitt jag förstår har den ansvarige på Nationalmuseum uttalat att man kan tänka sig tusen kvadratmeter som yta för den moderna porträttsamlingen.

Det som är viktigt om nu denna tanke kommer att förverkligas är att det inte bara blir utrymme för en statisk utställning av den moderna porträttsamlingen utan att det också finns yta för temautställningar av olika slag.

En samling av Gripsholms kaliber innehåller näst intill oändliga kombinationsmöjligheter för att lyfta fram människor ur historien och nutiden och ge dem liv kring teman som ”musik”, ”vetenskap”, ”statsmän/kvinnor”, ”kvinnor som föregångare” och så vidare. Genom att ta tillvara alla tänkbara moderna interaktiva tekniker kan utställningar kring alla våra berömdheter göras till något alldeles enastående unikt och intressant för stora besökarskaror.

Nu måste vi arbeta hårt på många fronter för att förverkliga denna Swedish Hall of Fame @ Gripsholm!

 
Lars Hillersbergs frustande underbara gruppporträtt "Storfamiljen" Grh 3918. En av dessa många som vi aldrig får se.



GÄSTBLOGG OM NOBELMAUSOLEET PÅ BLASIEHOLMEN!

Gun och Finn Löfquist i Bromma skrev följande tänkvärda brev till Stockolms kommunfullmäktigeledamöter för att övertyga dem om vansinnet i det planerade lådbygget på den
platsen.
 
 
 
Till alla i kommunfullmäktige

Stockholms politiker bör inte medverka till att kommersialisera varumärket Nobel

Det är synd att vi stockholmare ska behöva förknippa Nobelstiftelsen med den kulturstrid som nu rasar på Blasieholmen. Varför bygga ett hus som är alldeles för stort för Nobelstiftelsens behov och varför inte bygga den på en plats som kan förknippas med vetenskap.  Nu gäller det att stoppa planen och se till att staden tar upp en diskussion med Nobelstiftelsen om andra placeringar.

Nobelpriset är ett välkänt begrepp över hela världen. Att Sverige också blir känt tack vare detta ädla varumärke är både glädjande och värdefullt. Det gör att vi alla måste värna om detta varumärke så att det inte förstörs eller svärtas ned. Men frågan är om inte det håller på att hända nu när Stockholms politiker hand i hand med starka kommersiella krafter driver på bygget av ett kitschigt Nobelhus på Blasieholmen.

Högt ansedda ekonomer menar att Nobelstiftelsen inte kommer att mäkta med att plötsligt bli fastighetsförvaltare av ett enormt hus som ska rymma så många ovidkommande verksamheter. Stiftelsen kommer direkt att få problem och därför snart överföra det hela till en kommersiell fastighetsförvaltare som av ekonomiska skäl förstås kommer att hyra ut till den som betalar bäst.

Det kommer att leda till att staden och Nobelstiftelsen snart förlorar kontrollen över husets framtid. Det troliga är att stiftelsen flyttar ut och säljer huset. Vad var det då för glädje med att staden skänkte bort tomtmarken – värd över en miljard sägs det? Ett varnande exempel är fallet Wennergren center som etablerades 1962. Det skulle bli ett vetenskapligt center och locka forskare över hela världen. Idag är det vetenskapliga perspektivet som bortblåst och så är även den vackra idé som gjorde att politikerna skänkte bort tomten. Idag är det affärsverksamhet som gäller.

Att Nobelstiftelsen tydligen är i behov av pengar är klart men det är inte klart varför bidraget måste kombineras med att man bygger en stor fastighet med många utrymmen som inte behövs. Man kan faktiskt undra varför Wallenberg och HM helt enkelt inte skänker pengarna direkt om man nu vill stödja Nobelstiftelsen i den nuvarande ekonomiska svackan. Men att staden skänker bort värdet av tomtmark på kanske över en miljard väcker frågor: enligt Kommunallagen får inte kommunen ge bort kommuninnevånarnas pengar! Vad säger Justitieombudsmannen JO om kommunens agerande?

Nej, kommersialisera inte marken utan låt Nationalmuseum bygga ut så att man kan ställa ut sina enorma samlingar som kan mäta sig med Louvren och andra museer i världsklass. Idag ligger konstskatterna dolda i magasin. Använd sedan det vackra tullhuset och magasinsbyggnaderna på Blasieholmen för publika aktiviteter, skapa en vacker park i kontakt med vattnet och skärgårdsbåtarna. Allt detta kan om något blir en turistmagnet och kassako som gynnar stadens ekonomi!

Det som hänt är ett misstag som går att rätta till. Som vanligt i stadsplanering nu för tiden togs alla med överraskning och det gavs inga alternativ för oss som skulle ge synpunkter. De flesta sakkunniga som sedan satte sig in i frågan är dock emot Nobelhuset. Inse att den politiska ledningen har blivit kidnappad av en reklammässigt dum idé. Nu bör alla kräva att omröstningen i stadsbyggnadsnämnden och fullmäktige ska vara fri dvs. att partipiskan inte ska hindra någon från att lyssna på folkets och experternas kloka råd. Ännu finns tid att stoppa planerna – låt inte detta bli ytterligare ett misslyckande likt Stockholm Waterfront.

Gun och Finn Löfquist, Bromma

 
Jag kan bara instämma!

INTRESSANT "NEGER PETTERSSON" I DUBBEL UPPLAGA.

 "Morian" av Ingeborg Westfeldt Eggerz
 
För något år sedan blev jag uppmärksammad på en oljemålning med titeln "Morian" som sålts 1995 på Nordéns Auktioner i Stockholm. Har sedan dess sökt uppgifter om den målningen och sökt kataloger från den numera nedlagda auktionsfirman men förgäves.
 
I höstas blev jag tillfrågad om jag sett en målning som då bjöds ut på Helsingborgs Auktionsverk. Jag kände då igen den som den "Morian" jag sökte. Men vid närmare jämförelse fanns skillnader som gjorde det klart för mig att det rörde sig om två skilda verk.
 
Men att båda var målade av konstnärinnan Ingeborg Westfelt Eggertz som levde mellan 1855 och 1936 var helt klart då båda var signerade. Och att båda också var avbildningar av "Negern Pettersson" anser jag var ställt utom allt tvivel. Westfelt Eggertz genomgick modellskolan runt 1880 så det stämmer tids- och utseendemässigt med Pierre Louis Alexandres aktiva tid på Konstakademien.

Idag nås jag så av informationen att den tavla som såldes hos Nordéns 1995, såldes året efter igen, och då på Christies i London för £ 4.500.-. Så den målningen finns förmodligen utomlands numer. Det var en större målning (120x75) varför den målning som såldes i Helsingborg torde vara en skiss.
 
Skiss till "Morian" av Ingeborg Westfelt Eggerz

Lasse Werner i Västerfärnebo, Helsingfors och Landet Runt!

Fr. vänster till höger: Erkki Koskimo tb, Otto Donner tp, Göran Östling ts, bakom honom Erik Dannholm ts, Christer Boustedts as, Seppo Paakkunainen bs, Christian Schwindt dr, Tapani Tamminen b , Lasse Werner p och dirigering, Cameron Brown b. Vidare medverkade Janne Carlsson dr och Heikki Rosendahl tp som båda torde vara skymda på bilden som alltså är tagen på det finskspråkiga Arbetarinstitutets scen i Helsingfors. Sättningen är "Lasse-typisk" enligt Otto som berättat vilka som var med.
Vem eller vilka som tagit bilderna (varav en i annan vinkel publicerades i Hufvudstadsbladet) är fortfarande ett mysterium.
 
 
Kikade igenom min mailkorrespondens med den för några år sedan i förtid tragiskt avlidne finske musikprofessorn, jazztrumpetaren och kompositören Otto Donner som jag besökte två år före hans bortgång och fick vara med om förstadiet till en mycket speciell komposition med anledning av avtäckningen av ett minnesmärke över målarinnan Helene Schjerfbeck.

Några av de senaste mailen berörde dels ett foto som jag sökte som funnits publicerat i den finska tidningen Hufvudstadsbladet men Otto skrev också som slutkläm: "Hör av dig om du behöver något av mig!!! Bl.a. om 'Mera, mera ropade 350 barn i Västerfärnebo' (Lars Weck i DN) – och alla historier om Odd Uhrbom!"
 
Det gjorde mig nyfken så jag svarade: vem denne man var varpå Otto svarade:

Beträffande Odd Uhrbom kan jag i korthet relatera att det för det första fanns två män, far och son, med detta namn. Odd d.ä. var anställd av ABF och fungerade som vår tour-manager under Västmanlands-turnén. Jag tror att det var 1966 eller 67 på våren. Han var mannen som alltid förklarade vårt "konstiga" beteende till det bästa, inför omvärlden.
 
Han var bl.a. blixtsnabbt framme när Lasse, något indisponerad plötsigt spydde upp allt han hade i sig precis när vi skulle göra entré. Jag vill minnas att det var just i Västerfärnebo, det hela var kanske ännu känsligare genom att skolans rektor i samma ögonblick uppenbarade för att önska bandet lycka till inför konserten; aldrig har en spya försvunnit så snabbt! Och medan orkestern värmde upp med EGAD, och Odd lugnande konverserade med rektorn, drog Lasse på sig Fantomen-dräkten och gjorde sedan en något försenad men desto mer bejublad entré. Tala om teatererfarenhet. Ungarna var helsålda och trodde naturligtvis att allt detta var planerat.
Odd blev snart en legend inom bandet för han hade en naturlig förmåga att se det fina i allt vi företog oss.
 
Senare hade bandet något slags kontakt med Odd d.y. som hade ambitioner på Manager-området, jag upplevde honom aldrig själv.

Bakgrunden till ovanstående finns att läsa i min bok om Lasse: "LASSE WERNER – en lycklig skit. Den svenska jazzens Gossen Ruda" (Gidlunds Förlag 2014):

Den 17 januari 1965 gav sig Lasse, tillsammans med den finländske trumpetaren Otto Donner, Kurt Lindgren, Christer Boustedt och Janne Carlsson ut på en niodagars ”debatturné”. Det var ett arrangemang i Västmanlands ABF:s regi.  Organisationen hade ambitioner att försöka hålla sig à jour med vad som hände inom kulturlivet och hade väl sneglat på ABF-Stockholms framgångar med Gyllene Cirkeln. Nu skulle också glesbygden få ta del av det nya. Turnén omfattade elva konserter varav två på eftermiddagstid. Trots att de flesta var offentliga kvällskonserter riktade man sig främst till skolungdom. ABF ville se ett alternativ till popmusiken och därför hade skolungdom ett speciallågt biljettpris. Före och efter konserterna ställde musikerna upp och diskuterade med publiken. Tanken var att turnén skulle få en pedagogisk slagkraft. Konserterna innehöll inslag av ”instrumental teater” och var därigenom en del av kulturlivets frontlinje, som Alf Arvidsson skriver i sin bok Jazzens väg, och blev därför hett stoff att diskutera. ”Mera, vi vill höra mera!” skrek skolbarnen i publiken enligt Lasse Wecks rapport i DN (vilket även bekräftas av Otto Donner). Åke Brandel skriver i Aftonbladet den 16 februari om nödvändigheten av att Rikskonserter får en mer uppdaterad inriktning. Brandel tar ABF-distriktets initiativ som exempel när han påstår att den offentliga konserttypen har överlevt sig själv. Rikskonserter har ingen framtid om inte nya former skapas:

"Sett mot detta är den jazzturné som Västmanlands ABF-distrikt nyligen anordnade oerhört betydelsefull.
Werner-Lindgrenkvintetten gav en bländande uppvisning i jazzmusikalisk improvisationskonst som också rymde ett avsnitt med happening. Men lika viktigt var att musik och konsert diskuterades efteråt. Musikerna belyste sin medvetna vilja att ständigt variera ett musikaliskt förlopp och ge det talande dramatik. Lyssnarna visade sig som regel obefläckade av publikkonventioner. Musiken får gärna smaka starkt men den måste serveras aptitligt. ABF:s organisatoriska blodomlopp är som skapat för konsertgivare med fantasi."
Det blev fler skolturnéer för Lasse. Efter några år kom Jan Bruér, som just tillträtt som producent på Rikskonserter, på den briljanta idén att para ihop Lasse med den klassiskt skolade konsertpianisten och professorn vid Musikhögskolan, Iréne Mannheimer för att dela på ett piano och visa olika attityder inför det. "När jag sätter mig vid pianot och lägger händerna på tangenterna, så blir det musik! Men om Iréne ska få till musik så måste hon ha en massa svarta prickar på ett papper!" sa' Lasse. Denna lika bejublade kombo blev mångårig och innan de båda hade gjort sin sista turné tillsammans så hade de nog klarat av högstadier och gymnasier i landets alla län.
 
Irène Mannheimer och Lasse Werner
 
 
 
 
 

PILOTKRYSSNING UTMED BOHUSKUSTEN MED KANALBÅT!

 
Wilhelm Tham x 2!
 
En riktigt lockande inbjudan att få vara med om en pilotkryssning utmed Bohuskusten med Göta Kanalbåt fick oss omgående på fall! Arrangerad av Vänföreningen för Göta Kanalbåtarna i slutet av sommaren 2015. Av olika skäl blev inte historien skriven förrän nu men låt de vackra sommarvyerna bedåra er när den kalla vintervinden ylar utanför knuten. Och tag chansen att delta i någon av de tre kryssningarna som arrangeras i maj resp. augusti i år. Blir de framgångsrika så lär rederiet låta dem finnas kvar i sortimentet framöver. Om några år ska kanalen börja renoveras och då kanske kanaltrafiken kan behöva dras ner periodvis och då kan dessa kryssningar vara ett gott alternativ.

Dag 1.


 
Resan anträddes tidigt en sensommarmorgon vid Packhuskajen i Göteborg dit vi anlände efter diverse lokaliseringsproblem (google maps angav kartbilden för Göta Kanalbolagets kontor vid en av Göteborgs kanaler – och gör så fortfarande! – vilket inte kändes helt rätt).

 
 
Ann Löfgren med Kapten Pierre Drackner
Vid kajen låg M/S WILHELM THAM och väntade oss. Kapten med besättning lotsade oss och bagaget ombord. Solen flödade och medresenärerna såg trevliga ut. Vi började att presentera oss men märkte snart att det inte väckte någon efterföljd vilket kändes lite märkligt. Några kände vi sedan tidigare men det fanns uppenbarligen några grupper med som reste tillsammans och utan några ambitioner att träffa nya människor. Eller ens hälsa på dem. Helt olikt tidigare resor med kanalbåten där presentationer varit naturliga. En passagerarlista hade underlättat. Det är ju inte direkt någon färjeresa där människor ska snabbfraktas mellan två hamnar utan istället tillbringa ett antal dygn tillsammans i ett relativt trångt fartyg, äta och förhoppningsvis umgås och ha trevligt ombord. En av passagerarna var märkligt nog dock både namne och ättling i rakt nerstigande led till den Wilhelm Tham som fått ge sitt namn åt fartyget.

Att använda den gamla filmtiteln ”Vi hade iallafall tur med vädret” är inte alls fel. Men inte blott vädergudarna var oss nådiga under de tre dygnen utan också allt annat.
 
 
M/S Wilhelm Tham lägger ut från Packhuskajen. M/S Juno har seglat färdigt för säsongen.

Vi lade ut från Packhuskajen och i strålande sol stävade vi ut under Älvsborgsbron mot västerhavet. Ett kanske något ovant vatten för ett fartyg som är specialbyggt för smala och korta kanalslussar. Skulle hon rulla mycket? Hög, grund och smal! Men all oro var i onödan. Thammen uppförde sig väl hela tiden.

 Ankomst till Känsö gamla karantänsstation. Den vita färgen var dyr varför endast väggarna utåt vattnet beströks med den färgen. baksidorna är faluröda!

Efter att i sakta mak passerat och avnjutit Styrsö och den s.k. Snobbrännan lade vi till vid Känsö gamla karantänsstation. Inrättades 1770 då underrättelser inkommit om att pest utbrutit i turkiska hamnar och om en epidemisk sjukdom i Polen. Det innebar att inga fartyg från hamnar med befarad smitta fick anlöpa svenska hamnar utan att först ha legat isolerade vid denna karantänsstation, eller någon av de andra fyra, i fyrtio dagar (=quarante). Den tid man ansåg vara säker för att slippa spridning av olika smittor. Vid Känsös brygga fanns en särskild ”Parloir”-byggnad där befälhavare från de ankommande fartygen kunde prata med karantänspersonalen, läkare etc. Det skedde på varsin sida om ett dubbla galler mellan vilka en svavelrök skulle förhindra att elände spreds från den befarat sjuka sidan till den friska. Eventuella dokument passerade ett ammoniakbad innan de kunde hanteras av den andra sidan.

 
 
Inne i Parloiren med de dubbla gallren mellan vilka svavelrök steg upp.
Ingen av de övriga fyra stationerna finns bevarad vilket gör Känsö unik också i ett internationellt perspektiv. Fyra sjukhusbyggnader uppfördes på varsin liten ”ö” omflutna av vatten där sjuka i olika stadier kunde behandlas.
 
 Under tiden var fartyget välbevakat.

Känsö är sedan före andra världskriget ett avlyst militärt skyddsområde och används idag för möten, utbildning och konferenser. Enda möjligheten för utomstående att få se detta unika kulturarv är genom specialresor som denna.

Mot Vinga fyr
 
Trångt i Vinga hamn
 
Vinga fyr i bakgrunden

In i det sista var det osäkert om vi skulle nå nästa tänkta hamn, nämligen Vinga fyr. Men väder- och framförallt vindguden Eol var oss välbevågna så att vi kunde anlöpa den trånga lilla hamnen under fyren. Förutom en mängd fritidsbåtar fick vi dela brygga med M/F Walona på utflykt från Göteborg. Fyren och Evert Taubes barndomshem är givetvis intressanta besöksmål och för dem som orkade uppför alla trapporna fick en hisnande utsikt över västerhavet bilda slutkläm på besöket. Vår medföljande värdinna guidade förtjänstfullt under färd och på Vinga. Varvade skrönor och fakta gjorde berättelserna levande och intressanta.

Genom Kalvsund

Så vände vi stäven norrut förbi Kalvsund för att så småningom nå Marstrand som skulle bli vår första natthamn.

Ankomst till Marstrand där vi möttes av den gamla Stockholmsbekantingen M/S S:t Erik som bar illegal nationsflagga. Den svenska flaggan får inte innehålla främmande delar om det inte är riksvapnet el. motsvarande. Att föra den s.k. Sillsallaten  är inte lagligt vare sig den "hör till fartygets historiska tid" eller ej.

Där fick vi en guidad stadsvandring innan middagen intogs i de båda matsalarna ombord.
Kvällskaffe och kanske en avéc på övre akterdäck fick avsluta dagen innan vi kojade. Eftersom hustrun och jag rest med Thammen flera gånger och prövat de fina hytterna på bryggdäck och nu insett att det där med klättring till överslafar börjar bli för jobbigt, hade vi denna gång speciellt bett om den hytt på huvuddäck som dittills haft två kojer på durken istället för ovanför varandra. Nu hade man kompletterat med två kojer till och gjort den till fyrbäddshytt, men tack och lov var dessa uppfällda och outnyttjade. Bagage ska man inte ha med sig ombord. Stuvutrymme på dessa fartyg är lika obefintligt som i moderna bostäder. ”Du kan ingenting ta med dig dit du ska” borde vara rederiets devis. Minns ett autraliensiskt par som vi hade sällskap med en tidigare färd. De hade fått uppgift från sin resebyrå att förhållandena ombord var mycket ”compact” men hade ändå aldrig kunnat föreställa sig hur lite de borde haft med sig! Men tack och lov så förväntas man numer inte klä om till middagen, varför garderoben avsevärt kan minskas.

Stillaliggande i Marstrand somnade vi till ett stilla kluckande.

Dag 2

 
Marstrandsarkitektur. På samma sätt som i de gamla medeltida städernas trånga gator byggde man sig mer golvyta genom att öka måtten på de övre våningsplanen!

Dagen påbörjades med en ensam vandring utmed kajerna och fram till det gamla magnifika Societetshuset som byggdes på 1880-talet för att vara uppehållsrum för kungligheter och societet under de årliga regattorna. Först på 1970-talet blev det en restaurang och festvåning för allmänheten. Praktfullt nyrenoverat mötte det morgonsolen.
 
 
Societetshuset och fästningen

Frukosten intogs på däck i solskenet medan vi i sakta mak lämnade hamnen och fortsatte norrut genom gattet mellan öarna. Över Marstrandsfjärden och förbi det märkliga Åstol, en karg klippö utan märkbar växtlighet men med en påtaglig tätbebyggelse bestående av vita tättbyggda villor.

Åstol
 
 Styrman Göran Ruckman och kapten Pierre Drackner på bryggan
 
 Det gäller att ha tungan rätt i mun
 
Trångt
 
Eftertraktad fångsttransport
 
Ankomst till Skärhamn

Genom det trånga Kalvesund nådde vi sedan dagens första stopp, i Skärhamn. P.g.a. något missförstånd betr. tilläggsplats fick vi tydligen en längre guidad vandring än tänkt utmed bryggorna fram till det Nordiska Akvarellmuseet som de flesta resenärerna också besökte. En enastående och unik kultursatsning som visat sig oväntat framgångsrik.

Lady Ellen

Därefter tog oss guiden vidare till Lady Ellens tilläggsplats. En vacker tremastad skonare från 1908 som räddats och rustats av den kände Tjörnredaren Lars Johansson vars familj idag chartrar ut den.

Plötsligt ser jag att jag har de fossila spåren efter en jordbävning vid mina fötter
 
Ankomst till Gullholmen
 
Välkomstkommittén
 
Del av Skepparhusets samlingar

Avfärd mot nya äventyr. Genom Kyrkesund och Mollösund nådde vi vårt eftermiddagsmål Gullholmen. Där möttes vi också av en kunnig lokal guide som tog oss med på en vandring genom de vindlande små gatorna upp och nerför klipporna mellan fiskestugor och prunkande trädgårdar. Slutmålet var vad som väl får betecknas som en helt unik hembygdsgård med samlingar utöver det vanliga. Baserat huvudsakligen på en fiskarfamiljs kvarlåtenskap. Medan halva gruppen fick en visning av museet så samlades den andra hälften vid den lilla privata brygghamnen där vi fick undervisning kring ostron- och musselfisket. Plötsligt som vi står där börjar det bubbla i vattnet och upp kliver en dykare med nyfiskade ostron som öppnas och bjuds runt. Att skaldjur alltid ska ätas så färska som möjligt framgick med full tydlighet! Enligt kännarna så var det enastående gott.

Överraskande uppdykande!

Färskare och godare kan det inte bli.

Tillbaka på fartyget väntade godsaker till kaffet

Skaftöbron passeras

Eftermiddagssolen avnjuts på övre akterdäcket. Kanske till och med med en svängom till dragspelsackompanjemang!

I sakta mak stävade vi därefter genom Malö strömmar, ett grönt och lummigt landskap besjunget av Evert Taube. Bassholmen förbi för att genom en bakväg som inget fartyg av Thammens storlek tidigare färdats i nå vår andra natthamn, Lysekil. I den rodnande aftonsolens sken intog vi vår sista middag ombord.

Kaptenen inbjuder till sin middag med ett glas bubbel


Om maten kan man säga följande: den är alltid god ombord på kanalbåtarna. Men jag vill föreslå att eftersom man nu tydligen bestämt sig för att genomföra dessa Bohuskryssningar fler gånger, man anpassar menyn mer till omgivningarna. Det är förvisso alltid gott att äta vilt hjortkött och annat, men det passar bättre på kanalen än på västkusten där lokala delikatesser som räkor, musslor och fisk borde dominerat måltiderna.

Kvällssol över Fiskebäckskil

Dag 3

Vi lämnar Lysekil
 
Många sover än ombord!

Efter en störd natt då fartyget låg med generatorerna igång hela natten då landströmsanslutning saknades frukosterade vi på nytt i strålande sol på däck. Frågan är om inte frukosten borde dukas upp på övre akterdäck när det är så strålande väder som vi hade. Att själv hämta sin kaffekopp med smörgåsar etc. och försöka ta sig upp för lejdaren är förenat med stor fallrisk. Själva slog vi oss ner på det smala shelterdäcket utanför matsalen för att inte riskera liv och lem.

 
Frukost på däck
 
Sotenkanalen
 
Somliga har det bra....
 
Smögen passerades på avstånd men Sotenkanalen uppvägde istället! En sagolikt vacker passage liksom Hamburgssund.

Utanför Fjällbacka ville kapten visa oss Ingrid Bergmans och Lasse Schmidts Danholmen och vi närmade oss genom ett smalt gatt då det började skrapa betänkligt och till slut gick det inte längre utan kapten fick slå full back vilket färgade om vattnet omkring oss! Vi rörde upp ordentligt med dy innan vi på nytt hade vatten under kölen och istället fick runda hela ön.
 
 Vi tar oss loss från alltför grund passage!
 
Ingrid Bergmans och Lasse Schmidts Danholmen som fortfarande ägs och bebos sommartid av Ingrid Bergmans barn.

 
 
På väg mot Fjällbackabad

Så nåddes dagens första och resans näst sista stopp, Fjällbacka. Här möttes vi också av en lokal guide som tog merparten av passagerarna på en säkert intressant vandring genom den lilla Bohusidyllen. Säkert handlade vandringen mycket om Ingrid Bergman och Camilla Läckberg. Hustrun och en till avvek dock mot badklippa och själv tog jag mig ner till hamnen för att få en glass. Det visade sig dock inte vara helt enkelt. Sommarsäsongen hade just avslutats och skolorna börjat någon dag tidigare. Men dörren in till glasskiosken stod öppen, så förhoppningfull gick jag in och frågade försynt om det var öppet. Tjejen som stod inne i kiosken tittade inte ens upp från sitt intensiva mobilflipprande när hon svarade: ”Ser det så ut?”. ”Kommer Du att öppna snart då?”. Fortfarande inte en blick: ”Nä”. ”Kan man köpa glass någon annanstans då?”. ”Tidningskiosken”. ”Men de har inte lösglass va’?”. ”Nä”. The End. Den turismtränade välkomnande sommarattityden var som bortsopad. En ensam turist är inget att bry sig om!
 
 
 
Kapten lägger ut rutten för oss

Jag hoppas att rederiet vid kommande turer förser passagerarna med ett enkelt sjökort i hanterbart format, med rutten inlagd. Det är väldigt positivt att kunna ta reda på vad öarna heter som man passerar eller orterna man ser och så vidare. Jag har förståelse för att det inte fanns på denna pilotfärd men sedan bör detta kunna lösas. Istället kom kapten Pierre Drackner akteröver och lade upp sjökortet på skylighten på övre däck och förevisade var och hur han tänkte gå vilket var mycket uppskattat.

Ankomst till slutdestinationen Grebbestad med det nyrenoverade Greby’s på bryggan
 
Avsked
 
Så lämnade vi Fjällbacka och anlände så småningom till resans slutmål, Grebbestad, där besättningen mannade kaj till avsked. Bagaget var redan ilandburet och bussen väntade för återfärd till Göteborg. Och inte vilken buss som helst. Det var Svenska Handbollslandslagets buss! Jag är inte så säker på att laget uppskattade att människor på gatan såg hur gamla skröpliga 60-70-åringar debarkerade bussen mitt framför Hotell Post. Vad skulle de tro om lagets kvalitet!
 
Svenska Handbollslandslaget – really?



Vill ni läsa mer om Göta Kanalfärder så gå in under "kategorin" "Ångfartyg och andra frustande företeelser" så finner ni en sexdagars kanalkryssning med samma fartyg beskriven.

Vännen Lasse Gullstedt död.

(Foto: Gunilla Nilars)
 
 
 
Entreprenören Lars Gullstedt, Riddare av Finlands Vita Ros' orden, född den 15 juli 1935 i Yttermark, Österbotten i Finland, har i mellandagarna avlidit i sitt vinterhem i Florida. Han blev 80 år och efterlämnar dottern Caroline med familj, sonen Michael, syskon med familjer, övrig släkt och många vänner

Vännen Lars kom bokstavligen talat med två tomma händer till Sverige 1955. Hans bakgrund var enkel och bottnad i de nordiskt kärva rättesnörena kring rätt och fel. Han var en direkt person som aldrig drog sig för eller hade svårigheter att prata med någon, hög som låg.

Idrotten gjorde honom till tävlingsmänniska. Som timmerman vidareutbildade han sig inom byggbranschen och med sin klurighet och ett oöverträffat siffersinne och -minne, grundade han snart sin egen byggverksamhet.

Med sin visionära förmåga såg han de kommersiella möjligheterna utmed vägen mellan Stockholm och dess nya storflygplats, Arlanda, som invigdes 1960. Han började köpa mark vid det som kallades Bredden nära Upplands-Väsby. Där utvecklade han sitt GLG Center (idag InfraCity), en utomordentligt framgångsrik satsning som även innefattade Sveriges enda huvudsakligen privatfinansierade motorvägsavfart.

Mot slutet av 80-talet såg han också möjligheterna i USA och den kommande olympiaden i Atlanta. Han lät inte sina begränsade språkkunskaper vara ett hinder utan började också där att köpa mark. Som mest ägde han omkring elva kvarter som bebyggdes med köpcentra, hotell m.m. Allt totalt obelånat eftersom lånen togs hos svenska banker med hans svenska fastighetsinnehav som säkerhet.

Fastighets- och finanskrisen runt 1990 drabbade Lars hårt. Hans framgångar och vänskapsband, även privat hos kungafamiljens medlemmar och samhällets toppar runt om i världen, parat med en viss – om än ack så berättigad – kaxighet, skavde i ögonen på somliga bankdirektörer och en dag krävde man att han omgående skulle lösa sina lån. Från att ha varit en av Sveriges förmögnaste män blev han dess mest skuldsatta! SEB hade bara några månader innan värderat fastighetsinnehavets nettovärde till 2,8 miljarder. Han, som aldrig gömt sig bakom några smarta bolagskonstruktioner utan rakt och personligen ställt sig bakom allt han åstadkommit, tvingades nu i konkurs. Bankerna kunde likt gamar, för 600 miljoner, lägga beslag på alla tillgångar. Lars och hans barn utsattes för en oerhört förnedrande sex år lång rättslig process som slutade med att Lars frikändes på alla punkter utöver ett enkelt bokföringsfel som gav 4000:- i böter. I en verksamhet med mångmiljardomslutning är det futtiga bötesstraffet inte ens att jämföra med en parkeringsbot! Med andra ord en fullständigt obefogad, onödig och för skattebetalarna oerhört kostsam konkurs. Hans livs skapelse var borta och han fick ägna sig åt att försöka återfå sin heder. Bl.a. genom den egna boken ”När banken tog för sig” som utkom på Ekerlids Förlag 2006.

Lars Gullstedt var sina vänners vän, en generös och humorfylld gentleman som alltid stod vid sitt ord. Något han fick tillbaka i sina svåra stunder.

Han tvekade aldrig att rycka ut också med handakraft när vänner kallade. När Gripsholms slott firade 450-årsjubileum, bekostade och byggde han en stor utescen som fortfarande används vid utomhusevenemang.
Vid den tiden ägde och bebodde han Gripsnäs på andra sidan Gripsholmsviken.


Han skämdes inte för sina framgångar. Hade gjort en klassresa och gjort det med rena händer. Han var på alla sätt värd varje uns av vad han unnade sig, sin familj och sina vänner. Att hamna bredvid honom i systemkön (före konkursen) var alltid uppfriskande. ”Hur många Gula Änkan har ni inne?” – ”49 flaskor” – ”Jag tar dom!” Men då hade han råd! Det var hans ärligt förtjänta pengar och hans generositet. Efter konkursen fanns generositeten kvar men kanske byttes bubbelmärket mot Freixenet istället.

Sorgligt att vårt samhälle tillåter banker att bete sig som skedde i fallet med Lars Gullstedt.
Det borde aldrig ha skett och bankerna borde ha fått ersätta honom fullt ut. En skam för den svenska rättvisan. Han var värd en full upprättelse!

Bild och bildtext från Lars bok "När bankerna tog för sig". Vår kung sade vid tillfället: vi är fyra kungar vid bordet! Ja – vi tre och så Du fastighetskungen!
 
Läs mer om Lasse Gullstedt HÄR

"Jag är automobilen"

 
 
Efter min pappa har jag en vacker tändsticksaskhållare i brons, som han fick av Hans Osterman. Idag vet få vem Hans Osterman var. En av pionjärerna inom svensk bilhandel. Startade sin bilfirma redan 1908 och blev generalagent för General Motors. Han dog 1941 men företaget levde kvar i familjen fram till 1979 då det såldes.
Namnet lever ännu kvar i Osterman Helicopter, tidigare Osterman Aero som grundades av Hans son Lennart.

Men det som jag saknar allra mest är nog Ostermans Marmorhallar! Denna framgångens magnifika manifestation!

På Birger Jarlsgatan 18 bredvid biografen Spegeln låg denna stora lokal i flera plan, allt i grön vacker kolmårdsmarmor. Utan tvekan Stockholms vackraste och elegantaste utställningslokal någonsin!
Tidning för byggnadskonst skrev år 1930 att lokalen "med sin hypereleganta inredning i grön kolmårdsmarmor" utan tvekan kunde "rubriceras så som Europas elegantaste och kanske största bilförsäljningshall".
 
 
 
Och inte bara för bilförsäljning! Här hölls mässor och utställningar långt innan S:t Eriks- eller Älvsjömässan var påtänkta. Båtmässan Allt för Sjön började här på 40- och 50-talen.
 
Varje senhöst hade Röda Korset en stor julbasar här och ett besök där ingick då min faster Dudde Björklund var mycket engagerad i Röda Korsets verksamhet och givetvis då också i denna basar. Något år när jag var i de nedre tonåren städslades jag dessutom för att vara mannekäng för barnkläder och vandrade på cat-walken förmodligen starkt generad.
 
 
 
Sedan bilförsäljningen flyttat ut i början på 60-talet användes lokalerna också fortsatt för utställningar och mässor tills Stockholms Rullskridskocenter frlyttade in. När detta etablissemang lade ner 1981 så byggdes lokalerna om och idag vet jag inte om det ens finns en rest kvar. Dessa vansinnigt sköna och vackra trappor med breda mjuka balustrader. Jag kan utan tvekan säga att det var en sensuell upplevelse att stryka handen över balustraderna. Hela Marmorhallarna borde ha byggnadsminnesmärkts!

Inför företagets 25-årsjubileum beställde Hans Osterman av Marmorbruks AB Kolmården, en 2 x 1,25 meter stor marmortavla där en hyllningsdikt till bilen var ingraverad. Dikten var skriven av John O. Munn och hette på engelska The automobile. Den är en hyllning till bilen. Vid denna tid var motorfordon ju något nytt och spännande:
 
 
Tavlan finns fortfarande kvar i byggnaden i en av entréerna men föga iögonenfallande.
 
 
Tänk om man kunde få Swedish Match att åter tillverka tändsticksaskar i det format som krävs för att fylla dessa hållare!

 
 
 

Varför stannade den arkitektoniska utvecklingen upp efter Legoklossens entré?

 
Genom århundranden kan man följa stilhistorien också inom arkitekturen. Det går att finna karaktärsdrag från varje stilhistorisk epok också inom arkitekturen. Former, strukturer, dekorationselement, materialval etc. Den sista stora ”vackra” svenska arkitektepoken var nog 20-talets. Dess stramhet och ändå med stor formfulländning får sitt uttryck i åtskilliga vackra bostadsfastigheter i Stockholm och i andra städer, och manifesteras kanske främst i det stora mästerverket från perioden, Stockholms Stadshus.

Så kommer trettiotalet och dess funktionalism där åtskilliga svenska arkitekter gör banbrytande insatser. Man börjar se till funktion före form, men överger ändå inte arkitektens möjlighet att ge en personlig utformning i fasader och andra delar. Hästskopalatset i Stockholm är ett praktexempel på personligt utformad funktionalism.

Men sedan....

Vad händer? Ännu idag – ÅTTIO år senare – ritar arkitekter samma funktionella byggnader med en och annan variation. Utan några personliga uttryck.

I Amerika har jag för mig att arkitekturutbildningen är uppdelad i vad som väl motsvarar arkitekt resp. ingenjör här i Sverige. Och det verkar som om arkitekterna – som borde vara visionärerna och konstnärerna idag helt fått böja sig för konstruktörerna/ingenjörerna – de som kan rita raka injer och räta vinklar.
 
 
I lördags var jag på Kgl. Operan med några av barnbarnen. När den byggnaden tillkom på 1800-talets slut talade man om lådbygge. Cigarrlådor som staplats på varandra. Men sett i backspegeln är ju ändå Operan en vacker, spännande och varierad byggnad. Som ger nya synvinklar och perspektiv från alla håll.
 
 
Men vad kan man då säga om den senaste tidens inslag i den Stockholmska byggnationsdebatten, Nobelcentret och Gallerian?


För min egen del, står det klart att arkitektutbildningen numer helt och hållet skippat ritstift och ljusbord och istället ägnas utbildningstiden för studenterna åt en jättelåda med legobitar som de får lära sig att kombinera och stapla på olika sätt.
 
 


För vad annat kan man tro när man ser resultatet? Det är ju fortfarande lådstaplande, fyrkanter, glasfasader, raka linjer och räta vinklar! Vari ligger visioner och konstnärlighet i dessa förslag? Var finns arkitekten? Vad är det för ”fomspråk” man talar om i sammanhanget? Här finns väl bara två former: rektangeln och kvadraten! 

Bara för att man lägger in guldfärg i glas och fasadlister så förändras ju inte grundformen. Det är och förblir en trist och intetsägande opersonlig låda som inte visar på någon som helst arkitektonisk kunskap, konstnärlighet eller vision. Det är och förblir en ritbordsprodukt som vilken EPA-ingenjör som helst skulle kunna ha åstadkommit.
 
Att inte Nobelstiftelsen skäms! Man är satt att dela ut priser till de vetenskapsmän, författare och fredsivrare som ”gjort mänskligheten den största tjänsten” under det gångna året. Men när man vill manifestera sig i en byggnad, väljer man inte bara ett uselt bakgårdsläge som har större värde som det är, utan dessutom gör man det med en byggnad som bara är en hög med staplade legoklossar! Skäms! Det finns ju faktiskt fortfarande en och annan verklig arkitekt som har en visionär syn på form och material. Frank Gehry, Santiago Calatrava bara för att nämna ett par. Hade Nobelstiftelsen haft tillräcklig kompetens och använt sig av någon av dessa storheter eller någon ung ny som drivs av samma konstnärliga visioner i sitt yrke, så hade möjligen också i värsta fall lokaliseringen på Balsieholmen kunnat nödtorftigt motiveras. Men något lådbygge är inte stadsbilden förtjänt av vare sig där eller någon annanstans.


GOD JUL och GOTT NYTT ÅR!

      
 
Det har varit lite slött här på bloggen! Ledsen för det! Men så mycket annat har upptagit min tid. Förhoppningsvis kan det bli en förbättring på det nya året!
I varje fall önskar jag er alla ett GOTT SÅDANT!

RSS 2.0
Mats Werner

Skapa en profillänk
google-site-verification: google19ae22fed26b439b.html