Husebyfröken Florence Stephens - en småländsk fura!

Fröken Florence Stephens. Det härliga omslagsfotot hon dock inte tyckte om själv.
 
För dagens unga är Fröken på Huseby, Florence Stephens, och hennes kamp för att bli fri från en förmyndare hon inte ville ha, en helt okänd historia. Men för oss som upplevde den, finns det väl få händelseförlopp som slår den, ifråga om intriger, spänning, försmådd kärlek, lurendrejeri, bedrägeri, fantasi och intressanta människor. Allt med en kunglig touch!

När kommer filmen?

Det är en berättigad fråga, för historien bär på alla möjligheter att bli en spännande och bra film. Intressant också för dagens människor.

För den som vill läsa mer om Fröken Stephens (hon var alltid mycket noga med sin titel, ”Fröken om jag får be” sa hon likt Julia Caesar) utan att behöva gå till tidningsarkiven, så finns nu två böcker. Den första, Frökens egna memoarer, ”Kungar, torpare och kavaljerer” som utkom 1961 och finns att låna genom alla bibliotek och den i höstas utkomna romanen ”Florence Stephens förlorade värld” av de båda juristerna-författarna Lena Ebervall och Per E Samuelsson. Boken är alltså ingen dokumentär utan en roman som bygger på Frökens liv med stort faktaunderlag men också med en del ”fria tolkningar” av skeden i historien. Dock mycket spännande och läsvärd!

Man kan kort beskriva hennes liv som en produkt av en gången tid. Hennes far kom till Sverige i mitten av 1800-talet.
 
Huseby masugn


Pappa Joseph Stevens (som hade en brittisk far och en svensk mor) hade gjort sig en förmögenhet på att bygga järnvägar i bortre Asien och kom till Sverige och mötte sin kärlek. Han behövde något att göra i Sverige med sina pengar och kom att köpa Huseby Bruk som då råkade vara till salu. Han köpte bruket för 600.000 kronor vilket var en svindlande summa på den tiden och han ansågs vara Sveriges rikaste person. Stephens var en uppfinningsrik och energisk människa. Han såg till att järnbruket blomstrade liksom skogs- och jordbruk. Han och den vackra hustrun fick tre döttrar varav den äldsta, som föddes 1881, Florence, kom att bli nästan 100 år.

Malicen var tidigt ute och ville göra gällande att lilla Florence i själva verket var resultatet av en förbindelse mellan den vackra Elisabeth Stephens, född Kreuger och kungen och detta rykte förföljde Florence under hela hennes liv och sanningen gäckar oss än idag. Florence fann efter moderns död, gömda under en golvplanka, en bunt brev från kung Oscar som hon överlämnade till Bernadottebiblioteket mot att de inte fick bli offentliga förrän tjugo år efter Frökens död. När dessa tjugo år lupit till ända 1999 gjordes försök att få läsa breven men Kungen beslöt med hänsyn till innehållet att förlänga sekretessen med ytterligare tjugo år! Detta om något spär väl på spekulationerna om Florence Stephens verkliga härkomst.
 
Huseby från Rhododenronbron


Klart är att Florence växte upp i och omkring hovet. Hon blev en klar liten favorit hos kungen inte minst under sommarvistelserna på Marstrand. Pappa Joseph vistades som riksdagsman långa perioder i Stockholm varvid familjen följde med. Florence och hennes systrar hade aldrig någon tur med kärleken. Mary, mellansystern var under kort tid gift men skilde sig. Maggie förblev ogift hela livet. För Florence anar vi att där fanns en stor och stark ungdomskärlek som dock gjorde henne grymt besviken och kanske kom hon aldrig över detta. Hon förblev Huseby trogen till sin död. Kung Oscar lär ha gjort klart för Joseph Stevens att han ansåg det lämpligt att äldsta dottern skulle ärva Huseby, vilket hon också gjorde. Systrarna kompenserades med varsitt gods i grannsocknarna.

Fröken på Huseby fortsatte att förvalta faderns gods efter bästa förmåga. Varken hon eller systrarna hade fostrats till detta och var alltid beroende av förvaltare som kunde sköta det praktiska. Men Fröken kom att förbli ”vid det gamla” och till slut började godsets förfall. Järnbruket var sedan länge inte längre lönsamt och hade lagts ner. Jordbruket behövde rustas och skogen vansköttes på det sätt som var vanligt i den generationen som ansåg att man inte skulle ta ner träd. Lennart Bernadotte har berättat hur skogen på Mainau i Tyskland såg ut när han fick ärva det godskomplexet efter sin farmor Drottning Victoria av Sverige. Under hennes tid fick inga träd fällas. Det hade blivit rena djungeln.

Florence upprätthöll förbindelserna med den svenska kungafamiljen och den unge Prins Carl J:r (sedermera belgisk Prins Bernadotte), son till Kung Gustaf V:s bror Prins Carl och Prinsessan Ingeborg, blev hennes favorit. Carl J:rs tre systrar gifte sig ståndsmässigt: Astrid blev drottning av Belgien och omkom tragiskt och alltför tidigt i en bilolycka, Märta blev kronprinsessa av Norge men dog innan maken blev kung, och slutligen Margaretha som blev dansk prinsessa. Carl J:r däremot gifte sig med en icke kunglig (om ock adlig) svensk kvinna och förlorade därmed såväl sin hertig- som sin prinstitel. Då ryckte svågern Leopold av Belgien ut och gjorde Carl till belgisk ”Prins Bernadotte”.
 
Huseby allé


Carl förblev något av en playboy och levde också i mångt och mycket ett sådant liv, ombord på Aristoteles Onassis privata lustjakt med Greta Garbo och det internationella jet-setet.

Han hade en bekant som hette Berl Gutenberg som var en hästhandlare och riktig con-man och som såg till att utnyttja Carl och hans prinstitel på alla tänkbara märkliga sätt. Och när denne Gutenberg (som gärna framhöll ett tveksamt släktskap med tryckerikonstens uppfinnare när det behövdes) förstod situationen kring Huseby och Fröken Stephens, var han inte sen att dra in på godset som en annan Karlsson (dock utan brännvinskrus...). Det avverkades skog och vidtogs en mängd andra tveksamma åtgärder. Familjen Stephens hade aldrig sålt mark utom en enda gång och det var när den världsberömda sångerskan Kristina Nilsson ville köpa tillbaka sin fädernegård Snugge vilket Joseph Stephens gick med på. Dock köptes gården tillbaka efter sångerskans död.

Men nu upptogs stora lån och vart pengarna tog vägen var inte alltid helt klart. Till slut kom krav på att Fröken skulle sättas under förmyndare eftersom hon inte riktigt begrep vad som höll på att ske. Och framförallt kunde hon inte för sitt liv ens föreställa sig att Prins Carl, hennes gunstling och tänkte arvtagare kunde bete sig bedrägligt mot henne.
 
Huseby entrétrappan på vilken flera svenska kungligheter har tagits emot och fotograferats genom åren.


Själv motsatte hon sig bestämt att få en förmyndare – och hon var en mycket bestämd person – men förlorade, och omfattade därefter rättens ordförande med det största förakt. Den förmyndare som utsågs kom hon också direkt på kollisionskurs med.

Fröken var en stark människa och med stark kamplust. Hon tänkte minsann inte ge sig förrän hon fick tillbaka sin fulla myndighet. Hon tog kontakt med en Norrköpingsadvokat, C W DuRietz för att slippa förmyndaren som hon hjärtligt avskydde.


Redan tidigare hade en veckotidningsjournalist, Thyra Öhrwall, intresserat sig för Fröken Stephens och hade vid långa intervjuer på Huseby samlat på sig en mängd material för en memoarbok om Florence Stephens.
Tidningen SE beskrev Thyra Öhrwall så här: ”en snäll, medelålders dam som möjligen kan beskyllas för att vara en aning naiv, har i mer än trettio år varit Fröken Stephens väninna och förtrogna. Hon har skrivit dussintals artiklar om Huseby: vänliga, uppskattande, helt oförargliga artiklar.”

Öhrwall tog kontakt med min dåvarande svåger Henning Sjöström som hon dels visste hade startat ett eget bokförlag och dels visste var en stridbar person. Henning insåg att en bok kunde vara precis det rätta sättet att sätta allmänhetens ljus på Frökens Stephens öde och situation och att det kunde vara en bok som låg i linje med tankarna bakom förlaget som han nyligen startat tillsammans med sin hustru, min syster Karin, ursprungligen för att ge ut den egna fackboken ”Skilsmässor och underhåll” men också den första delen av en tänkt egen memoarserie, ”Vägen från byn” (båda oerhört positivt mottagna). Men då måste boken ha anknytning till de juridiska turerna och skandalerna som då pågick runt Fröken och Huseby.

Materialet från Öhrwall var inte tillräckligt ”stunsigt” och hon och Fröken hade inte velat skriva alls om det som pågick runt ”kavaljererna på Huseby” utan bara om historiska händelser.
 
Intendenten Sofie Magnusson på Huseby berättade för mig att det var här som Fröken Stephens satt när hon ringde och pratade med mig. Allt står kvar som på Florence och hennes föräldrars tid.


En överenskommelse träffades mellan Fröken och Sjöström & Sjöströms bokförlag om en memoarbok i Frökens namn, baserat på det material som Thyra Öhrwall samlat. Henning lyckades på något sätt, möjligen med hjälp av av en god vän som var chef för landets största veckotidning och därmed säkerligen en stor uppdragsgivare för Öhrwall, att få loss hennes material inklusive rättigheterna, vilket istället i största hemlighet lades i händerna på Expressenjournalisten och författaren Lasse Widding. Lasse hyrde sommarnöje på Henning och Karins Skärfsta gård och umgicks flitigt med min syster och svåger.


Själv hade jag redan vid förlagets första bokutgivning ”städslats” för att göra ”grovjobbet”. Hålla kontakt med tryckeriet, annonsering, ordna distribution och så vidare. Kanske var det som Henning skrev i en dedikation till mig: ”Mats, kulak och slav, jobbande dräng och uppslagsgubbe, slö då och då, men pådriven av de lata två, förläggare och författare. Förtjänstfull utan tack efter förtjänster, föräras Du denna bok, som delaktig bitvis vid stor framgång men ansvarig ensam vid motgång”.
 
Jag gick ju fortfarande på gymnasiet men eftermiddagarna tillbringades på advokatbyrån på Strandvägen där jag disponerade ett kontorsrum. Begreppet ”springnotarie” myntades vid den här tiden. Möjligen var det en eufemism för ”springsjas”. Men faktum var att jag kom att kallas ”notarie” rätt flitigt under den här tiden och det just av Fröken Stephens. Det var så att Fröken ständigt hade synpunkter på allt som hände runt henne och det hon blev utsatt för och då lyfte hon telefonluren och ringde till sina rådgivare, eller till någon journalist hon kände, allt för att få stöd för sin uppfattning. 

Rätt snart insåg Henning att han inte hade vare sig tid eller möjlighet att sitta i evighetssamtal med den gamla Fröken utan gav sina sekreterare i uppdrag att på något finkänsligt sätt tala om för Fröken att det inte gick att tala med advokaten just nu men om jag fanns på plats på kontoret så kunde Fröken få tala med ”Notarie Werner”. Och det blev en hel del samtal under det år som väl detta tog i anspråk. Det var långa litanior om allsköns orättvisor som ständigt drabbade Fröken och ”tyckte inte Notarien att det var förskräckligt!” Och det tyckte givetvis ”notarien” som för övrigt mest ägnade sig åt vänligt instämmande hummanden. Fröken hade en rätt entonigt malande röst att lyssna på. Jag hade ända till vår senaste flytt ett par bandupptagningar från dessa samtal, inspelade på en kontorsdiktafon och följaktligen inte så lätta att spela upp på någonting annat. Jag försökte en gång att få dåvarande Arkivet för Ljud och Bild att ta över taperullarna mot att jag fick dem överspelade på kassett (detta var före digitaliseringens tid), men de hade någon slags regel som sa att de ej fick ta emot ”privatpersoners” samtalsinspelningar.
I samband med att jag rensade i vår lada inför flytten så skattades dessa rullar tillsammans med en hel del gamla filmer och ljudband tyvärr åt förgängelsen. Då hade mitt och allmänhetens intresse för Florence Stephens och hennes öde sedan länge svalnat och hamnat långt bak i medvetandet.

Men så kom vårt besök på Huseby i somras och läsningen av Lena Ebervalls och Per E Samuelssons utmärkta roman ”Florence Stephens förlorade värld” och återupplivade dessa minnen – men då var det försent med banden! Idag hade jag både kontakter och möjligheter att få dessa band digitaliserade. Det hade varit roligt att höra samtalen på nytt och också historiskt få höra Fröken Stephens själv berätta.

Alltnog, Lasse Widding satt och skrev för brinnande livet i sommarstugan på sin semester från jobbet på Expressen. Vid den här tiden hade Lasse några egna böcker bakom sig men var starkt beroende av sitt jobb på kvällsdraken för sin och familjens försörjning. Jobbet med ”Florran-boken” hade han tagit vid sidan av och det fick absolut inte komma ut att han var inblandad i detta. Han var livrädd för att mista jobbet. Än var det långt kvar till de stora framgångarna med boksucceerna i Sorundasviten m.fl. som gjorde Lasse till en av de stora och populära författarna och då han inte längre behövde känna oro för brödfödan.

För att göra boken riktigt aktuell så fick den ett ”svart kapitel” om förvaltarnas tid på Huseby och det var två helt kolsvarta sidor! Dessutom avslutades det hela med en ”Sagostund för vuxna: Fabeln om Räven, Getingen och Ekorren” en fabel om hela Husebyskandalen med de olika huvudaktörerna i lätt förklädda djurskepnader.

Syster Karin gjorde en snygg layout, ett jättefint omslag med ett härligt porträttfoto av Fröken med en underfundig min i en krusidullram på en sekelskiftestapet. Till detta roliga illustrationer av de olika fabeldjuren.
 
Originalomslaget


Så kom då boken ut.

Det blev milt uttryckt ett herrans liv i pressen!

Förmyndaren skrek ut sin vrede och krävde att boken skulle dras tillbaka. De inblandade ”fabeldjuren” utgöt sin ilska i pressen och pressen var inte sen att ringa till Fröken och fråga vad hon menat.

Fröken svarade som alltid gärna och mångordigt. Hon hade visserligen med sin underskrift godkänt det färdiga manuskriptet men kanske inte sett omslaget och den bild vi valt där. Det var nog inte med någon avsikt vi i så fall underlåtit att visa henne fotot, det blev säkert bara så. Men det visade sig att hon starkt ogillade det fotografiet av sig själv. Och hon var en ganska så kokett kvinna och nu blev hon i vanlig ordning arg! Och ville stoppa utgivningen och beslagta hela upplagan!
 
Den gemensamma skrivelsen till pressen. Jag bevittnade tillsammans med fotografen Stig Arne Öström
 
Karin och Henning bjöd upp Fröken på middag i våningen på Strandvägen och hon blidkades med löfte om att omslagsfotot skulle bytas ut i den kommande upplagan. Allt var åter ”frid och fröjd”. Fröken skrev under ett gemensamt uttalande till pressen och Karin och Henning åkte på semester till franska Rivieran. Huruvida detta var tajmat förtäljer inte historien men flera av oss som därmed blev utkastade som villebråd till pressen kände oss nog rätt så övergivna i en hårt pressad situation. Telegram till Rivieran med begäran om hjälp lönades med ilskna brev från Henning (som formellt redan utträtt ur förlaget). Även Lasse Widding pressades och kände sig utslängd i kylan att döma av ett brev till vår pappa.
 
En topp tunnor rasande Henning var inte till något större stöd i mina och Hennings sekreterares försök att stå emot pressens attacker. (Sid 1 av 3).
 
Lasse Widdings brev till vår Pappa några år senare som anspelar på det Lasse betraktade som Hennings svek när han for på semester precis när boken skulle komma ut.
 
 


Pressen fortsatte givetvis att frossa vällustigt i historien!

Kåsören ”Cello” i Expressen skrev:

”Kommit ut har också Husebyfrökens memoarbok, ”Kungar, torpare och kavaljerer”, och rabaldret omkring den har varit så markant att det nästan gjort förlaget förläget (en typisk briljant Cello-formulering). 
Ena stunden uppges Florence Stephens ta avstånd från boken och nästa stund godkänner hon den, men att ge ut en bok som man inte själv skrivit har alltid sina sidor – ibland fler än som vore önskvärt.
‘Florence Stephens lägger korten på bordet’ framhåller annonsen. Men får man tro henne själv så finns det åtminstone ett par av korten som hon hellre skulle velat lägga under bordet.
Bland annat det kort av henne som pryder omslaget. Hon skulle – påpekar hon – ha föredragit ett kort som var ‘mer mänskligt’.
Det är mänskligt. Får man en gång i livet sitt huvud på ett omslag, så ska det inte se sådant ut att man hellre önskat att man fått ett omslag på sitt huvud. Allt som kan göras för att lindra sviterna av en memoarförfattarinnas huvudverk bör göras”

Så underbart ”celloskt”!

Även Kar de Mumma blandade sig i debatten: ”Men när får min väninna Florence Stephens, Husebyfröken, ett år utan bekymmer. Vi har spisat lunch tillsammans, och jag tycker det är en förtjusande människa.
Nu har bokförlaget Sjöström & Sjöström givit ut hennes memoarer, men sedan hon tagit del av dem förklarar hon att det inte alls är hennes memoarer och förmyndaren säger sig veta att Fröken Stephens inte har skrivit ett enda ord av det som står i boken. En märklig memoarbok alltså. Och Sjöström & Sjöström (man och hustru) kan alltså räkna med bråk.

Redan omslagsbilden är förskräcklig, när man tänker på vilken ståtlig dame Husebyfröken är. Kort sagt, memoarerna är en stor överraskning för henne och en pinsam sådan. De har fått namnet ’Kungar, torpare och kavaljerer’. En missvisande titel om man tänker på att ’Prinsar, baroner och advokater’ hade varit mycket bättre. Men när de nu heter ’Kungar, torpare och kavaljerer’ frågar man sig till vilken kategori hr Gutenberg skall hänföras? Kungar går ju inte, torpare stämmer inte heller, återstår alltså kavaljerer.

Enligt uppgift är boken spökskriven av fru Thyra Öhrwall, som annars reser runt till gods och gårdar och skriver intressanta artiklar om ointressanta människor för Allers. Det är en snäll människa som håller tvättbjörnar i bostaden och har ett levande intresse för tama igelkottar.”
 
Veckotidningen SE:s två uppslag om boken.

Thyra Öhrwall, var inte glad åt den roll hon fråntagits/tilldelats och luftade sin ilska i tidningen Se: ” ’Jag vägrade att skriva om Gutenbergtiden på Huseby. Då sa advokaten att han skulle ordna ett sammandrag. Såvitt jag förstår har dom väl suttit ute på landet och flinat och haft roligt och skrivit ihop fabeln....’
Med ‘dom’ menas bokförläggarparet Sjöström, fru Sjöströms bror, som enligt fru Öhrwall tjänstgör som ‘reklamchef’, och kvällstidningsjournalisten som hyr sommarnöje hos advokaten”.

De foton som togs vid mötet på Strandvägen med Fröken, blev omslag på Vecko-Journalen och innebar givetvis, tillsammans med den två uppslag stora artikeln i SE och alla tidningsskriverier i övrigt, fantastiska gratisannonser för ”reklamchefen”.
 
VJ:s omslag med S A Öströms bild där Fröken håller i boken med det första omslaget!

Överenskommelsen med Fröken innebar också att vi kunde sälja slut den första upplagan med den i vårt tycke fortfarande kongeniala omslagsbilden. På den nya upplagan som blev följden av den upphaussade försäljningen byttes den ut mot ett uppstyltat trist ateljéfoto som dock tillfredsställde Fröken.
 
Nya omslagfotot


Inte heller blev det något av alla de hot om åtal, ärekränkningsstämningar etc. vilka alla rann ut i sanden. Det fanns ju i realiteten inte någon substans i dessa hot. Också bokens andra upplaga såldes slut efter hand.

Men hela rabaldret hade givetvis det goda med sig att allmänheten för första gången på riktigt fick upp ögonen för hur illa Florence Stephens behandlades och opinionen och människors sympati fick hon på sin sida.
 
Henning, Karin, Vilhelm Moberg och Florence Stephens


I samma veva hade Vilhelm Mobergs pjäs ”Sagoprinsen” premiär på Stockholms Stadsteater. Moberg hade skrivit pjäsen i sin vanliga upprörda vrede över det som denna småländska fura till Fröken hade utsatts för. Normalt sett var ju inte personer ur den s.k. överklassen något som omhuldades av ”Vilda Villes” omtanke och kärlek. Men som den evige förkämpen mot alla sorters övergrepp och orättvisor han var, blev det ändå en enkel pamflett utan bestående värde men ett ärligt inlägg i debatten.

Som dock Fröken grovt missförstod. Eftersom Moberg även drog in Prins Carl som absolut medskyldig (vilket han ju i realiteten var) till eländet kring Huseby reste sig Fröken från sin parkettplats bara en stund efter det att ridån gått upp, och avtågade förnärmat. Hennes prins var minsann helt oskyldig. Han hade bara förts bakom ljuset precis som hon själv. Han var ju prins bevars och måste därigenom betraktas som ständigt oskyldig till allt obehagligt.

Nu var återigen goda råd dyra. Moberg hade ju bara velat väl och så skulle det bli så här!
Han bad sin vän Henning att ordna ett möte med Fröken så att han kunde få förklara vad han menade i grunden. De var ju båda smålänningar och Moberg hade alltid beundrat kämparglöden som fanns hos Fröken. Den var för honom samma livsluft som han själv andades. ”Men inga journalister!” var villkoret från ”Vilda Villes” sida. 

Ett möte ordnades under mycket hysch-hysch hos Karin och Henning på Strandvägen, själv bjöds jag in för att dokumentera mötet med min kamera. Fröken hade rest upp från Huseby och kom i god tid iklädd knäkort klänning (som hon hela tiden förgäves försökte dra ner över knäna, kokett som hon var) och en av sina favoritboor över axlarna. 

Men ingen Vilhelm Moberg! Var fanns han? Plötsligt ringer telefonen och i den ryter Moberg. ”Hela porten kryllar av fotografer och journalister! Va’faan gör di där? Jag sa till taxin att köra förbi. Få bort dom!”

Vem hade skvallrat om detta superhemliga möte? När vi ställde frågan så att Fröken hörde, såg vi hur hon vred sig lite besvärat. Hon hade en naturlig fallenhet för att vara lite lösmynt mot de journalister som ständigt ringde henne – eller som hon själv ringde upp för att få stöd för än det ena än det andra.

Alltnog, Henning gick ner i porten och lyckades övertyga journalisterna om att det hela var falskt alarm och att det inte fanns någon att vänta på. Efter hand troppade de av och efter ytterligare någon kvart smet Moberg runt hörnet och in i porten!
 
Vilhelm Moberg charmar Husebyfröken.


Han kopplade omgående på hela sin charm och lyckades snabbt få Fröken att falla. Visst förstod hon att ”författaren” bara menat väl och hur glad hon var över att äntligen få träffa ”författaren”. Det hela utvecklade sig till ett trivsamt samtal över en kopp kaffe. Moberg överlämnade ett signerat exemplar av pjäsen till Fröken (själv fick jag också ett vid ett senare tillfälle då jag lämnade någonting hemma hos honom).
 
 Vilhelm Mobergs dedikation till mig i "Sagoprinsen"


Historien slutar så lyckligt det går: Fröken blir åter myndig och Berl Gutenberg åker i fängelse. Märkligt nog klarar sig Prins Carl ifrån att också straffas för sin inblandning, liksom baronen de Geer och advokaten Erik Wennerholm som båda hade vidtagit mycket tvivelaktiga åtgärder i härvan.

Gutenberg dör 1979 liksom också Fröken Stephens. Prins Carl dör 2003. Istället för att Prins Carl fick ärva Huseby så lät Fröken Stephens i en "testamentskarusell" som beskrivs oerhört rafflande i Ebervall-Samuelssons boks slutkapitel, staten överta Huseby inkl. det unika gårdsarkivet och det lika unika biblioteket som var ett av Sveriges absolut största privatbibliotek. Men kvar på Huseby finns hela hemmet precis som det stod när Fröken avled i sitt flickrum. Och det är väl värt ett besök. Inte bara är herrgården vacker i sig och interiörerna fantastiska men också parken med sina påfåglar, rhododendronö, lusthus m.m. en fröjd för ögat och sinnena. Frökens ande vakar än över det hela.

Ett härligt och strävsamt par!

 
Jag berörde i mitt tidigare blogginlägg om Engelska Parken i Åkers Styckebruk, salig vännen Torsten Björklund, gemenligen kallad "Gamla Stan's Clark Gable", välbeställd antikhandlare med lada på landet och butik i Gamla Stan.
 
Torsten var på den tiden jag lärde känna honom, "rörkrökare", d.v.s. han ägde och drev ett större VVS-företag som så småningom blev uppköpt av något av branschens stora på den tiden. Torsten sammanlevde då med Marianne Nilsson som startat och drev Stockholms (Sveriges?) första modeboutique "Mouche" på Mäster Samuelsgatan "just off" Biblioteksgatan.
 
Fr.v.: Mats (skymd), Barbro Brehm, Allan Fagerström (skymd), Okänd, Karin Sjöström, Hans Gregemark (Torstens "svärfar" under en tid) Per-Erik Erlandsson och Torsten Björklund. Bilden tagen vid ringside vid någon boxningsmatch.
 
Monica träffade jag någon gång då och då i nöjesvimlet i Stockholm. När vår gemensamme vän Simon Brehm dog så var jag med och arrangerade en minneskonsert vid vilken bl.a. en EP-skiva med inspelningar från Simons Begravning fanns med. På ena sidan läser Monica en vacker dikt till Simon av poeten Stig Carlsson, till ackompanjemang av Leif Asp och på den andra spelar Leif, Putte Wickman och Göran Pettersson en vacker komposition till Simons minne. Det är denna inspelning som Monica berör i brevet ovan som jag just hade skickat till henne i en digital version.
 
Som en kuriositet kan jag däremot nämna att jag långt dessförinnan, när jag var 16 år under någon månad träffade Monicas föräldrar Marianne och Gunnar ganska intensivt då jag följde inspelningen av filmen "Fridolfs farliga ålder" där båda föräldrarna hade roller. Jag minns inte Gunnar särskilt men däremot hörde Marianne till dem som omhuldade den filmintressserade ynglingen i filmpauserna och gärna växlade några ord eller drack kaffe ihop med mig och de två andra pojkarna (som dock hade roller!) Leif "Burken" Björklund och Håkan Sterner.
 
Marianne Nilsson, Lulu Simais och Josephine Baker hos Marianne och Torsten i Gamla stan.
 
 Torsten och Josephine samma kväll.
 
Hemma hos Torsten och Marianne lärde jag för första gången känna Josephine Baker. En god vän till Marianne var även god vän till "Madame Bakér" som var i Stockholm för ett gästspel på Berns. Vännen hade bett Marianne att ordna en liten middag så att Madame slapp att sitta på hotellet under spellediga kvällar. Till denna middag blev förutom den gemensamma vännen Lulu Simais som var skyltningsansvarig (idag skulle man väl säga Art Director) på dåvarande Sidenhuset, också min syster Karin med make Henning, toppmannekängen Britta Dracke, som nyligen gick bort, och jag.
Det blev en mycket lyckad och trevlig tillställning som följdes av många fler genom åren både hos mig och hos min syster. Vår Mamma som var några år yngre än Josephine blev också mycket god vän med henne. En gemensam vänskap som höll i sig ända till Josehine så tragiskt och i förtid rycktes bort alldeles efter sin bejublade comeback på Bobino i Paris.
 
Här drar Torsten upp Lulu Simais, Josehine Baker och min Mamma Ann-Mari för trappan från sjön upp till Skärfsta Gård där syster Karin och hennes dåvarande make Henning Sjöström bodde.
 
 Umgänget var flitigt och ibland väldokumenterat
 
Så skildes såväl min syster och Henning, som Marianne och Torsten. Karin gifte om sig med Gösta Ellhammar som var flygbolagsdirektör i Malmö och när de ordnade sitt "house-warming" så var Torsten givetvis med som god vän även med Gösta. Nu hade också Torsten gift sig med Marie-Louise Ansker som vi också lärt känna innan.
 
Mats fru Ann Löfgren och Mats, Torsten Björklund, Simon Brehm, Jan Lotelius, Marie-Louise Ansker-Björklund (med ryggen mot kameran) och Barbro Brehm i Höllviken.
 
 
Flera år senare när hustrun och jag lockats att köpa den gamla trädgårdsmästarbostaden vid Åkers Styckebruksherrgård fann vi att i bruksherrgårdens flygel bodde Torsten! Vi visste att han då sedan länge separerat från Marie-Louise och att han vistats länge i Afrika tillsammans med en annan av de svenska toppmannekängerna, men nu visade det sig vara dottern till en gemensam god vän som han sammanlevde med. Vi kom att umgås en del under de två åren vi bodde där och när vi flyttade så såg Torsten till att befria oss från en hel del möbler eftersom han då blivit antikhandlare med egen uppskattad lada vid Quartinge gård utanför Mariefred.
 
Här matar min dåvarande fästmö och sedermera hustru Ann, Torsten med julskinka på Ulriksdals Wärdshus.


Nästa nedslag i vår gemensamma historia blir någon gång på 80-talets slut då jag tog initiativ till ett stort jippo riktat mot alla Stockholms hotellportierer som skulle lockas att rekommendera sina hotellgäster att besöka Mariefred och Gripsholm. Så det blev en heldagsutflykt där hälften av portiererna for med ångaren Mariefred från Stockholm. Vid ankomsten till Mariefred mötte ångtåget vid bryggan och tog gästerna till Gripsholms värdshus där det åts lunch varefter sällskapet begav sig mot Gripsholms slott för visning varefter museitåget tog gruppen ut till Läggesta för vidare färd tillbaka till Stockholm. Under tiden hade en lika stor grupp färdats i andra riktningen och den gemensamma stunden blev lunchen på värdshuset. Vid varje "station" under resan informerades portiererna om resp. objekt: ångbåten, ångtåget, slottet och värdshuset. Dessutom hade jag bjudit in ett antal Mariefredsboende "kändisar" vars uppgift bara var att "vimla" med resenärerna. Det var komikern, regissören mm Mille Schmidt, skådespelaren Willie Andréason (som då var aktuell i TV-såpan "Rederiet"), pianisten Lars Roos, författarna Ulla Trenter och Tage Giron (Jan Myrdal vägrade antagligen...), rallystjärnan Ewy Rosquist-von Korff och Monica Nielsen (som då gift sig med Torsten och bodde vid Taxinge slott utanför Mariefred).
 
Monica Nielsen och Willie Andréason ombord på ångfartyget MARIEFRED.
 
Så gick åren igen och nu var det mest Monica jag hade kontakt med via Monica Zetterlundsällskapet i vars styrelse jag invaldes något år efter Zätas död. Monica och Monkan hade ju varit nära vänner och framträtt mycket tillsammans och därför blev Monica ett naturligt inslag vid våra årsmöten och minneskonserter och då medföljde Torsten givetvis vilket alltiid var lika roligt och underhållande. Torsten var full av humor och glädje och jag saknar våra möten här i Mariefred och på andra platser.

Problem när styrelser blir för "trevliga"!

Göran Persson x Två
 
Sedan jag lämnat Monica Zetterlundsällskapets styrelse är nu ett uppdrag som valberedare i den anrika Gripsholmsföreningen (som håller till i grannkåken) det enda uppdrag jag har kvar. Styrelsemötena i Z-sällskapet var sällsynt minnesvärda, trivsamma, roliga och goda! Ordföranden undrade varför jag ville sluta. Trivdes jag inte? Det var ju just det. Jag trivdes alldeles utomordentligt bra! Men detta kan många gånger vara en hämsko för en styrelse och en förening, att alla "har så trevligt" att ingen någonsin vill flytta på sig och avgå frivilligt.
 
Landshövdingen och tillika Gripsholmsföreningens ordförande Liselott Hagberg avtäcker Olle Hamnbergs porträtt av Göran Persson.
 
Efter tio år sinar kanske idéflödet. Styrelsemedlemmarna har börjat fokusera mer på just att trivas tillsammans och bryter inte längre nya tankar och idéer mot varandra på samma sätt. Verksamheten stelnar i sina former och blir förnöjd.
 
Just det problemet har vi i Gripsholmsföreningens styrelse, där vi i den nytillträdda valberedningen fick klart för oss att ordföranden liksom vi själva önskade se en utveckling av den stagnerande föreningen som idag har 354 medlemmar! "Varför inte 3540?" frågade slottsfogden och pekade på andra motsvarande vänföreningar med tiotusentals medlemmar. Vi skulle dock nöja oss med ett par tusen! Det handlar ju trots allt om en nationell klenod och angelägenhet. Den enda plats i Sverige som så överskådligt visar en del av vår historiska utveckling under fem århundraden i Sverige. Och där mycket av den svenska historien åskådliggörs på ett dramatiskt och spännande sätt.
 
TV-journalisten och styrelseledamoten Annika Hagström intervjuar Göran Persson.
 
 
Den förre slottsfogden sa att hans angelägnaste uppgift var att få barnen att komma till Gripsholm. För utan dem har vi inga besökare i framtiden. Och han lyckades i stor usträckning. Idag avlöser barnaktiviteterna varandra på slottet och nya generationer kan få en relation till denna borg. Tyvärr får de inte längre rida på Lejonet som jag en gång i tiden. Men kanonerna Suggan och Galten duger gott.
 
 
 
 
Men då måste också vänföreningen följa med i den utvecklingen.
 
Men här sätter föreningens gamla stadgar käppar i hjulen. Dessa främjar koninuitet snarare än förnyelse. I år var tre ordinarie styrelseplatser uppe för val. Men på två av dessa satt två av de fem styrelseledamöter (av elva) som är "självskrivna" pga stadgar eller praxis. Och på den tredje satt en relativt färsk ledamot som tagit tag i föreningens hemsida vilket vi fann för värdefullt för att bryta.
 
Så vad gör man då när de elva styrelseledamöterna sitter i treårsperioder varav tre "byts ut" varje år – utom då de fem självskrivna....
 
Jo det väljs också fem suppleanter som bara väljs för ett år i taget. Men dessa har lika trevligt som de övriga. Och när bara en av dessa frivilligt lämnade styrelsen så hade vi bara möjligheten kvar att meddela tre av de övriga på ett så hovsamt sätt som möjligt, att vi inte avsåg att föreslå dem till omval. Vi blev lite oroliga när en av dessa tre (innehavare av en gedigen titel) hade luftat sitt missnöje på senaste styrelsemötet utan att förstå att styrelsen är ett parallellorgan till valberedningen och att han alltså borde tagit upp sitt missnöje i ett annat forum. När vi möttes av beskedet att förse oss med små lappar i slottsentrén på väg till mötet förstärktes vår oro för en uppslitande voteringsprocedur kring en suppleantplats.
 
Men med ordförandens vana hand så styrdes mötet förbi alla blindskär och våra fyra nya unga styrelsesuppleanter torde kunna ingjuta nytt blod och nytt tänkande kring medlemsutvecklingen under det kommande året. Så får vi se om någon ordinarie fattar vinken nästa år och avgår frivilligt.
 
Därefter övergick mötet till de mer angenäma inslagen. Ett musikaliskt sådant med fyra händer på den av föreningen nyligen skänkta Steinwayflygeln gjorde denna den äran!

Därefter följde den sedvanliga avtäckningen av ett hedersporträtt som av föreningen varje år skänks till Statens Porträttsamling och ingår i en serie om drygt hundra porträtt som behandlas på särsklit sätt.

Objektet för årets porträtt var ingen mindre än förre statsministern Göran Persson som var på plats för att beskåda och kommentera porträttet utfört av konstnären Olle Hamngren. Persson berättade glatt och villigt om hur det hela gått till. Vi fick också en gedigen presentation av hans bakgrund av ordföranden Landshövding Liselott Hagberg.

Efter att alla medlemmar fått tillfälle att beskåda och beundra porträttet på närmare håll vidtog en oerhört intressant och levande stund där den förre statsministern intervjuades av vår styrelsemedlem Annika Hagström. Persson var i högform och svarade villigt och utförligt. Vi fick veta att han är en sann bilens vapendragare sedan han som barn upplevt vad bilen betydde för alla när det gällde att kunna få se och uppleva något utanför den egna gården eller bygden. Vidare att han som barn hade tre drömmar om sin framtid. Två hade han förverkligat men den tredje funderade han ännu mycket kring. Den första var att bli lärare – och det blev han. Den andra var att bli bonde – och det har han blivit "på äldre da'r". Men den tredje var kanske något förvånande: han ville bli präst!

Han förde ett djupt samtal kring sina funderingar. Var det pga en tro som han ville bli präst? Eller var det bara för den hemkänsla han hade i själva kyrkobyggnaden och den gemenskap som finns kring den? Han hade som barn till en kyrkvaktmästare (mm) vistats ovanligt mycket i Västra Vingåkers kyrka. Han var fast övertygad om att han kommer att klättra upp till predikstolen förr eller senare. Nog skulle han bli en präktig predikant! Många var överens om att ställde han upp som partiledare för något parti i nästa val skulle nog alla närvarande rösta på honom! Och det säger en del om hans retoriska förmåga och begåvning. Men han är också en man med ett intellektuellt innehåll, med stort intresse för inte minst konst, som han glatt och villigt delade med sig av.
Annika Hagström kunde givetvis inte låta bli att fråga också om hans syn på nuläget i den svenska politiken. Jan Björklund fick då en klar rallarsving av den förre statsministern ("han kan gott ha det") medan Kinberg Batra var det synd om. Hon förtjänade inte den behandling hon får, menade Persson.
Och det fick bli slutordet eftersom man redan dragit över tidschemat ordentligt vilket dock ingen klagade på.

Så vi avtågade till Kronköket för en od landgång med dryck, kaffe och biskvi och fortsatta livliga samtal.

Så nu uppmanar jag alla historieintresserade, alla konstintresserade att vallfärda till Gripsholm OCH att lösa ett medlemskap vilket enklast görs på föreningens hemsida. Föreningens årsmöte innehåller alltid intressanta samtal och föredrag kring de avtäckta hedersporträtten. Höstmötet – när mörkret sänkt sig över slottssalarna  – samlar också medlemmar för roande och intressanta föredrag och musikaliska inslag av fina artister. Båda mötena avslutas med en måltid i Gustav IIIs gamla kronkök (på hösten alltid årtsoppa med varm punsch) där vi alla också har lika trevligt som någonsin i styrelsen kring de gamla nötta långborden!
 
Statens Porträttsamling på Gripsholm tillhör välrdens största. Med många vackra och intressanta målningar. Och i sommar visas dessutom en spedell utställning av fotografen Dawid: "Men". Den utställningen har trängt undan den ordinarie hängningen av hedersporträtt som istället återfinns i starkt reducerad mängd på intilliggande väggar. Det enda moderna porträtt – utöver dessa – är Inger Hodgsons porträtt av den världsomspännande organisationen SWEAs grundare Agneta Eckerström Nilsson som visas i ensamt majestät. Och det är ett mycket sevärt porträtt.
 
Inger Hodgsons vackra porträtt av Agneta Eckerström Nilsson, SWEAs grundare.
 
 

Helgonet alias Brett Sinclair, alias James Bond, alias Roger Moore har lämnat oss.

Här sitter jag i salongssoffan på Skärfsta Gård utanför Östertälje med Eric Steiner, syster Karin och Roger Moore.
 

Ledsamt besked om att Roger Moore dött. En gentleman och en suverän Simon Templar, James Bond och Brett Sinclair.
Jag hade det stora nöjet att få träffa honom och hans dåvarande hustru Luisa Mattioli en kväll i Stockholm i mitten på 60-talet. Han var då fortfarande endast känd för oss som Helgonet och var väl i Stockholm möjligen för att han då skulle bli Bond. Jag minns inte riktigt. Men han var god vän med Eric Steiner en svensk professionell spelare som drev den legendariska spelklubben "Pair of Shoes" i London. Eric i sin tur var i Stockholm och var god vän med min dåvarande svåger Henning Sjöström och ringde honom för att be honom och syster Karin att ta hand om paret Moore en kväll för att de skulle slippa sitta på hotell. Vi befann oss då på Skärfsta gård utanför Östertälje och Henning bad mig ta Rollsen "Nirvana" och köra in till Operakällaren och hämta Luisa och Roger medan Karin fixade i ordning någonting att äta.
Jag hämtade upp paret och Eric. Moores verkade till att börja med inte så trakterade av Erics idé men vi körde iallafall ner till Skärfsta. Konversationen flöt i bilen. Herrarna pratade på i baksätet och Fru Luisa förhörde sig med mig om Sverige och våra vanor och specialiteter. Det blev en mycket trevlig färd, följd av en trevlig middag följd av kaffe och dessutom lite dansande då jag fick lära Luisa några nya modedanser. Hon var mycket följsam och lättlärd och försökte locka upp maken som dock motstod hennes inviter.
Framåt småtimmarna körde jag så de tre tillbaka under glatt samspråk till Stockholm och avlevererade dem vid Grand Hotel.

 Detta svartvita foto fick min vän, den serbiske konstnären Mirko Vucinic syn på och fann så betecknande för det svartvita 60-talet att han gjorde en större diptyk med namnet "Smokers and Drinkers or Roger Moore and Mats Werner discussing colours" (Se nedan).
 
 Whatch out, Roger....  Luisa Mattioli drunknar i svåger Hennings speciella ögon.

Efter detta hade vi faktiskt också kontakt några gånger senare i livet, bl.a. en gång då han lovade att delta i en PR-gimmick för Mariefredsrevyn som då hade planer på att göra en krogshow, som dock aldrig blev av. Tanken var bara att ett antal toppartister skulle skriva upprörda brev till revyregissören som gick ut på att de verkligen inte tänkte vara med i denna lilla hålas lokalrevy och någonstans har jag Rogers brev (som jag för säkerhets skull hade formulerat...).

Han är och förblir den bäste Helgonet och den näst bäste Bond!
En fin, mänsklig, humoristisk och trivsam person.

 Målningen av Mirko Vucinic
 
Och här ser vi den klassiska bilden från Björn Borgs legendariska Wimbledonvinst med Björns fru Mariana Simionescu, Lennart Bergelin och Eric Steiner.
 

Skärgårdsflottans drottning! Palatsångaren NORRTELJE!

 
Här välkomnar jag och guiden Gisele Petré, sedermera ekonomie doktor, invigningsgästerna ombord på NORRTELJE den 1 juni 1965.
 
Under den gångna veckan var hustrun och jag uppbjudna till Norrtälje för att övervara årsmötet i Vänföreningen för s/s NORRTELJE. Anledningen var att föreningen beslutat att utnämna mig till hedersmedlem minsann! Jag har förvisso initierat och varit med och dragit igång åtskilliga föreningar under mina dagar. De flesta av dem lever och frodas än, men detta är första gången jag förärats ett hedersmedlemskap. Men det kanske tar drygt femtio år innan man gjort sig förtjänt av det!
 
Här befinner sig Bengt Adamsson från Stiftelsen Skärgårdsbåten, Stockholms läns turistdirektör Eric Thor, min gamla småskoleklassis och dåvarande Mälardrottningen Christina Palmstierna, Nyman & Schultz ägare och VD Bengt Lindwall och jag i kaptenshytten på kommandobryggan för att förrätta invigningen.
 
Hur gick det till då? Vi befinner oss i mitten av 60-talet och den vackra palatsångaren har nyligen stadigt förtöjts vid Gustav IIIs staty på Skeppsbron i Stockholm.
I juni 1965 invigs hon som ny restaurang och terminal för Nyman & Schultz sightseeingbåtar. N&S hade då räddat fartyget från en neslig upphuggning sedan det gamla Waxholmsbolaget ombildats till Tourist Sightseeing AB med några av de gamla uttjänta ångarna kvar "på lager". Det nya Waxholmsbolaget hade endast övertagit Express II, Storskär, Norrskär och Västan från det gamla bolaget. Med tanke på det konkurrensförhållande som rådde mellan N&S med Stockholms Sightseeing och Svea-bolaget med Tourist Sightseeing, var en direktaffär omöjlig. Istället anlitades en bulvan som uppträdde som köpare och som lyckades förhandla sig till att få köpa NORRTELJE för 65.000:-. Gissar att humöret inte var på topp hos Skeppsredarna Emanuel och Curt Högberg på Skeppsbron när de fick veta att de blivit dragna vid näsan av värsta konkurrenten. Och inte nog med det, de fick det totalupprustade fartyget direkt framför sitt eget huvudkontor men med N&S skorstensmärke istället!
 
Här är jag rorsman med ett par kuttersmycken vid någon fest ombord.


N&S hade rustat upp fartyget för en knapp miljon vilket var oerhört mycket pengar. Och det skedde inte heller med N&S banks goda minne. Även Handelsbanken fick fartyget ständigt framför ögonen och lär inte ha varit glada. N&S blödde ganska krafitgt. Till stor del "internt". Ekonomichefen lär regelbundet ha flugit till Dubai med sedelbuntar i specialsydda fickor på insidan av byxbenen. Verkställande direktören och huvudägaren hade där etablerat ett shippingbolag som än idag lever och blomstrar med svensk ledning.
 
När dotterbolaget Transair tvangs att byta flygplansflotta några år "för tidigt" och blev sittande med dyra propellerkärror medan konkurrenterna kunde byta till den nya jetplanen, blev krisen akut och Handelsbanken tog över för att rädda vad som räddas kunde. En av de första åtgärderna för banken var att göra sig av med det irriterande fartyget vid Skeppsbron. Men till vem? Man sökte med ljus och lykta efter en köpare som kunde se till att fartyget försvann ur alla inblandades åsyn! Den 1 oktober 1967 stängdes fartyget och låstes. Själv hade jag försökt att finna en möjlighet för att fartyget skulle kunna finnas kvar i Stockholm. Uppvaktade borgarråd och organisationer. De flesta organisationer var välvilliga men utan pengar. Borgarråden tyckte att det väl räckte med att ha en modell och några fotografier på Sjöhistoriska Museet!

Då ringde telefonen en kväll och en kraftig stämma tillkännagav: "Hej! Jag heter Lennart Hasselfeldt!"
 
Jag hade hört talas om att det i Norrtälje hade startats en räddningsaktion för att kunna flytta fartyget till sin gamla hemmahamn. Det var ju inget förstahandsval för min del som visste vilka möjligheter som fanns att driva en bra fartygskrog i centrala Stockholm. Men den glade och bullrige Lennart fick mig snart på andra tankar och tillsammans med Viking Lines legendariske Apollo III-kapten Johan Kull, hamnkaptenen i Norrtälje Sven Hafeldt, kyrkoherden i Norrtälje Walfrid Selinus  och några andra var jag snart involverad i räddningsaktionen. Så snart det stod klart att aktionen lyckats komma överens med Handelsbanken på en nivå som överensstämde med det belopp man lyckats samla in, nämligen 100.000:- så bildades en formell förening med namnet Stiftelsen s/s NORRTELJE vars ordförande blev dåvarande turistdirektören i Stockholms län, Eric Thor. Andra prominenta ledamöter var Stockholms läns fantastiske landsantikvarie Alf Nordström, advokaten Lars Bergmark och inte minst vår klippa, Rosie Hermansson som fortsätter att tjänstgöra som klippa i den nuvarande vänföreningen som tog över föreningsrollen när man för ett antal år sedan, av rädsla för att fartyget kuppartat skulle kunna komma att säljas till det stora rederiet som med ljus och lykta letade efter gammalt skärgårdstonnage, istället överförde ägandet av båten till en faktisk och juridisk stiftelse.
 
På mindre än tre år hade fartygets värde gått från 65.000:- till över en miljon för att reas ut för 250.000:- vilket prutades ner till 100.000:-! Viljan att bli av med fartyget var uppenbarligen större än de affärsmässiga övervägandena.

Så vidtog ett skrapnings-, putsnings-, fejnings- och målningsarbete av frivilliga krafter och den 27 juli 1968 kunde det skinande fartyget i triumf dras in till sin ursprungliga hemmahamn, eskorterad av ångfartyget Blidösund och en jättearmada av fritidsbåtar. Själv hade jag ansvaret för marknadsföringen och genomförandet av själva det publika evenemanget och fungerade som confrencier under hela dagen. Det var oerhört spännande och täcktes av rikspress och nationell TV. Om jag minns rätt så trängdes omkring 5000 människor på kajen och hurrade för båten när hon sakta gled in och förtöjdes. Erik Thor var med igen och invigningstalade liksom den dåvarande Mälardrottningen!
 
Framme i hemmahamnen! Bilden måtte vara tagen från andra sidan ån. Johan Kull i vitt vid skorstenen.
 
 
Föreningen Stiftelsen s/s NORRTELJE förvaltade fartyget väl och med goda restauratörer. 1971 hade hustrun och jag flyttat från Stockholm till Mariefred och sakta men säkert skiftades mitt ångfokus över på ångfartyget MARIEFRED, "Maja" kallad och mitt engagemang i NORRTELJE-föreningen minskade med avståndet men jag uppehöll hela tiden kontakten med det stolta fartyget. Och nu är jag hedersmedlem på livstid! Tack!
 
År 2000 firades fartygets 100-årsdag och här ses delar av det gamla järngänget: mångårige ordföranden advokaten Lasse Bergmark, Eldsjälen och guldsmeden Lennart Hasselfeldt, Mats och sjökaptenen och eldsjälen Johan Kull.
 
 Och här pratar hustru Ann med en annan entusiast och mångårig supporter, Bertil Perrolf vars radioprogram "Skivor till kaffet" ofta spelades in just på NORRTELJE.
 
Allteftersom dog de gamla kämparna och kvar är "bara" Rosie Hermansson och Bo Palm – och så jag på avstånd. Men som Rosie sa vid årsmötet så är det jag som har haft den längsta direkta kontakten med fartyget.
Just nu genomförs en stor ombyggnad av Norrtälje hamn. De stora silobyggnaderna är borta, kajen är ombyggd och nu kommer det att resa sig bostadshus utmed hela inloppet. Vännen Harry Karlsson tecknade en gång för Dagens Nyheters Namn&Nytt-sida, en bild av s/s NORRTELJE med de stora silobyggnaderna bakom och skrev texten: "Det är knappast båten som ger hamnen dess profil"! Och frågan är om den nya bebyggelsen blir en bättre bakgrund. Just nu är det rentav svårt att ta sig fram till båten för alla skjul, bodar, plank och inte minst en jättekökscontainer som ställts upp alldeles framför fartyget. En skamlig och helt obegriplig placering. Har man inget skönhetstänkande i Norrtälje byggnadsnämnd?
 
Bilden tagen vid något senare jubileum eftersom Blidösund är på besök också. Här syns också de jättelika och dominerande silobyggnaderna som nu är borta. Men man gillar uppenbarligen redan här att dölja det vackra fartyget. Här är det det stora bryggeriet som gör sitt bästa!
 
 
Än idag är det nästan svårt att se fartyget bakom alla skyltar, plank och bodar.
 
 Det känns inte särskilt välkomnande dessvärre!
 
 Och VAD ÄR DETTA?
 
  Tänker den nya krögaren göra om båten till containerfartyg?
 
Även om föreningen och restaurangen har bytt logga några gånger så sitter fortfarande den som jag ritade 1968 och som då användes på menyer och broschyrer och i reklamen, kvar på lejdarduken.
 
 Men en föga stilenlig soffa har letat sig in på huvuddäck. Den får nog krögaren tänka bort!
 
 Och så här ser damsalongen på huvuddäck ut idag! Där förlovade vi oss för 52 år sedan!
 
 Och i konversationssalongen på övre däck hade vi vår bröllopsmiddag!
 
 Akterdäck fungerar idag tydligen som huvudmatsal märkligt nog. När man har en av Sveriges vackraste första-klassmatsalar på övre däck! Här är det dock årsmötet i vänföreningen som pågår.
 
 Här gjorde Harry Karlsson och jag gemensam sak på DNs N&N-sida och här ser man den vackra matsalen som idag alltså bara verkar användas för beställningsmåltider!
 
 Rosie Hermansson, den sanna förkämpen för s/s NORRTELJE! Hedersmedlem sedan länge och fortfarande verksam i vänförening och stiftelse.
 
Nästa år är det 50 år sedan NORRTELJE återkom till hemmahamnen och det kommer givetvis att firas med dunder och brak. Som hedersmedlem är det självklart att jag kommer att vara med och njuta! Gör det ni också!

DIE ZARAH! Alltid stora bokstäver!

I brevskattkistan ligger också ett brev från Zarah Leander. Med tanke på att hon är högaktuell genom en ny omdebatterad biografi kan det vara kul att lägga ut detta. Skrivet med stor kraftig handstil. Upprörda bokstäver!
Det skrevs inte till mig men det var jag som fick ta hand om det och besvara det.

Historien bakom: Någon gång i början av 60-talet blev min dåvarande svåger Henning Sjöström ordförande i Svenska Boxningsförbundet. Det var ett gott val för att ge förbundet ett lyft på flera områden som det just då behövde. Henning träningsboxades  visserligen men han hade en gedigen bakgrund som friidrottsman och han tillhörde den svenska eliten inom spjutkastning.
 
En av Hennings första åtgärder var att efter modell utifrån, bilda en Boxningens Supporterklubb som skulle vara en väg att höja sportens anseende. Vid ringside skulle blåa dynor markera var klubbens medlemmar skulle sitta och dessa medlemmar värvades bland "det Stockholm som sågs och roade sig". Artister, författare, skådespelare och andra s.k. "kändisar". "Kändis" var ju ett ord som skapades av Hennings vän Yngwe Gamlin i TV-programmet med "Skäggen", med i princip två personeri tankarna: Alice Timander och Henning.
 
Styrelsen satte Henning raskt ihop: ordförande blev skivbolagsdirektören, basisten mm Simon Brehm, vice ordförande var väl Henning själv och mig utsåg han till sekreterare och skattmästare. Övriga styrelseledamöter blev advokaten Axel Wahlberg, direktören Sten Dahlander, syster Karin Sjöström, direktörerna Gösta Landegren och Gösta Danell (tillika gammal idrottsdomare) och skivbolagsdirektören, sedermera framgångsrike fastighetsmäklaren Per "Pelle" Nyström.
 
Nytt i klubbsammanhang var att medlemmarna genom avtal förband sig att under tre år betala en medlemsavgift om 100:-, eller 50:- om man var bosatt utomlands. Värvningen av medlemmar skedde vid olika tillställningar där medvetenheten om vad man skrev på kanske inte alltid var på topp...
 
En av de som värvades på detta sätt var Zarah Leander som dock sedan aldrig betalade sina medlemsavgifter. Vi skickade givetvis påminnelser i hövlig och vänlig ton som väl möjligen formulerades allt skarpare. Zarah var förvisso inte den enda som slarvade men de flesta andra betalade dock snällt efter påminnelser. Dock icke Zarah. Det blev en diskussion i styrelsen om hur vi skulle förfara med detta varvid Simon deklarerade att artister precis som andra måste lära sig att man håller ingånga avtal och att man också precis som andra måste vara beredd att ta konsekvenserna av att man bryter ett avtal.

Alltså fick klubbmedlemmen Fredrik Fredriksson med egan jurist- och inkassofirma avsända ett inkassomeddelande till Die Zarah!

Och detta ledde omgående till ett mycket upprörd svar!
Någon avsändaradress behövdes minsann inte!
 
Jag fick alltså styrelsens uppdrag att försöka blidka den sköna och med uppbådande av mina allra bästa diplomatiska förmågor (mina föräldrars vänner sa alltid att antingen blir Mats begravningsentreprenör eller dilpomat! Ingen tokig kombination egentligen. Takt och inkännande behövs i båda fallen) skrev jag följande bre tillbaka till Den Upprörda:

 
Det ledde inte till något svar från Zarah men väl i inbetalandet av de utestående medlemsavgifterna!
Som slutkläm lägger jag en länk till Zarahs vackra inspelning av "Yesterday"!
 

Alice Babs – en helt och hållet professionell människa och vän!

Eftersom jag blev god vän med Alice runt 1950 då hon och Nils Ivar plötsligt stod utanför vår dörr på Kungsholmen en söndagsmorgon och lämnade mig en ask Marbous "Symfoni" (Läs här om detta tillfälle)
 
 och vi sedan dess haft löpande kontakt, mestadels via brev och kort, så finns det givetvis en hel del roliga pärlor i min skattkista. Emellertid väljer jag som andra och sista exempel just med Alice, ett "dubbelkorrespondenskort" (med ett följdfax) som hon skrev till mig i December 2002. Jag hade då skickat henne en kassetttape med upptagning från en körkonsert med Ellington-Strayhorn-Gullin och Sjöstenmaterial. Ett program som Mariefredskören Pax Mariae, under Staffan Sandströms ledning, gjorde under en turné som gick till Södertälje, Strängnäs, Stockholm och runt om på fem platser i Skåne det året. Det var ett samarbete med vibrafonisten, författaren m.m. Erik Dahlberg och hans Kirk Quintet som i övrigt bestod av Claes Brodda på div. saxofoner, Lars Sjösten på piano, Arne Vilhelmsson på bas och omväxlande på trummor: Ronnie Gardiner och Hasse Karlsson.
 
Jag hade också uppenbarligen gjort ett försök att förmå Alice att sjunga med vår kör vilket hon vänligt men bestämt avböjer och jag misstänker av hennes vidare kommentarer kring kassetten att hon inte var särskilt imponerad av våra ansträngningar. Inte heller av Lars Sjöstens arrangemang och Erik Dahlbergs faktakontroll....!

Blott ett nummer föll henne på läppen och det var "Is God a three-letter word for love" (som också var skriven för henne) som hon tyckte att vi sjöng mycket bra. Alice var inte obekant med vår kör eftersom jag sänt henne kassetter tidigare men då alltid med vår klassiska repertoar som t.ex. Vivaldis "Gloria" som hon berömde och berättade att hon och Nils Ivar haft som julmusik det året.
 
Men Alice var en oerhört professionell musiker. Hon visste vad hon ville och kunde och hur hon ville ha saker och ting. En egenskap som hon t.ex. delar med Lill Lindfors. De vet båda hur belysningen på scenen ska vara för att vara till deras fördel, hur ljudet ska låta, var musiker ska stå och så vidare. Det var alltid imponerande att följa henne under en soundcheck före en konsert.
 
 
Under turnén kördes Billy Strayhorns Lotus Blossom som ett rent instrumentalt nummer men Erik och jag pratade om att det borde finnas en text till den vackra melodin och så kom vi på att Alice väl sjungit en text. Så jag skrev och frågade henne om den och vi talades också vid på telefon. Hon berättade att texten skrivits för henne och för att hon skulle sjunga den på Dukes begravning, men hon hade inte klarat av att framträda då så texten framfördes av en annan sångerska. Som hon skriver kände hon att det var en alldeles för personlig text för att hon skulle kunna låta någon annan sjunga dem (den finns dock insjungen med Alice själv på cd:n "Don't be blue" under namnet "Thank you for everything").

Följden blev att jag skrev en egen text som jag fick godkänd av Billy Strayhorns dödsbo/rättighetsinnehavare efter mycket procedurer och kunde "stimma". Titeln är "Jag är musik" och givetvis är den tillägnad Alice! Jag framförde den solo med Kirk Quintet i Kungsholms kyrka under 2004.
 
Men si det skulle jag aldrig ha gjort! Det gjorde Alice "återhållet" störtförbannad att döma av det fax jag fick från henne med stora svarta bokstäver. Hon gillade inte mitt tilltag att ge sig på hennes husgudar.
 
 
Men jag lät mig uppenbarligen inte nedslås och Strayhorns Estate var nöjda med texten (som de fick läsa i original och översättning) och hos STIM är den registrerad. Kontraktet jag fick från Strayhorns Estate var dock av "slavkaraktär" där jag i princip inte skulle få en enda STIM-promille ens, men jag lyckades faktiskt förhandla mig till en ovanlig men mer rimlig fördelning av rättighetsersättningarna.

Men som sagt, jag tror att Alice hade svårt att komma över mitt tilltag även om hon aldrig nämnde det med ett ord igen. När jag berättade för dottern Titti innan debaclet med Alice låsta dörr på äldreboendet 2013 hade eskalerat för långt, så hade hon aldrig hört Alice nämna detta heller.
 
Såå dålig tycker jag inte texten är......eller...?
 
 
 

Nostalgipromenad i Åkersparken

Åkers Styckebruks herrgårdsbyggnad
 
Idag gick hustrun och jag en nostalgirunda i Åkers Styckebruks herrgårdspark i solskenet.
 
Lyssnade till fågelsång och porlande forsar! Mellan 1980 och 82 bodde vi i Trädgårdsvillan från 1794, som 1972 blivit tillbyggd med en vinkelbyggnad då den sista brukspatronänkan Phyllis von Seth gjorde huset till sitt "undantag" då godset och bruket såldes efter maken Rutgers bortgång.
 
 Del av Bruksraden mitt emot herrgården, en gång i tiden arbetarbostäder för styckebrukets och godsets anställda. Idag omgjorda till bostadsrättslägenheter.
 
När Phyllis dog sa vår gamle mäklarvän till oss att vi borde titta på ett hus han fått in till försäljning i Åker. Han visste att vi då var i behov av större ytor och höll på att undersöka möjligheterna att bygga till vårt hus utanför Mariefred. Åker! Aldrig i livet! Sa vi! Och åkte och tittade – för det kunde vi ju göra då vännen insisterade. Vi föll pladask för detta underbara hus, och dess då fantastiska trädgårdsmöjlighet. Huset hade tjänat som herrgårdens trädgårdsmästarbostad och låg som slutkläm i den fina bruksraden av arbetarbostäder mellan parken och Bergaån och med en lång damm framför sig vars vatten kommer genom en mängd bäckar och forsar uppifrån Åkers bergslag genom parken och vidare genom ett litet uppdämt fall på Trädgårdsvillans tomt där vi varma sommardagar helt sonika klev ner och satte oss och lät oss översköljas av det svala forsande vattnet.
 
 
På den tiden var det bara herrgården och Trädgårdsvillan som hade tillgång till den stora underbara inhägnade parken med kälk- och skidbackar, små öar, forsar, spännande lövsalar, fåfängor, ekotempel, ridvägar och äppelträdgård. Ett paradis för våra ungar. Ingen bodde då i herrgården men flygeln var uthyrd till vår numera salige vän "Söders Clark Gable", antikhandlaren Torsten Björklund, som vi då återknöt vänskapen med.
Vi hade nog bott kvar där än om det inte varit för att våra naivt överoptimistiska planer att barnen kunde fortsätta gå kvar i skolan i Mariefred med sina nära kompisar visat sig vara just det – naivt överoptimistiska.  Vi tänkte att vi ju kunde köra dem till skolan på morgonen samtidigt som vi åkte till våra två företag i Mariefreds centrum och sedan kunde de åka hem med hustrun efter skolan. Men ack vad vi bedrog oss. Det var en mil mellan Mariefred och Åker och på den tiden fanns bara den gamla vingliga omvägen med bl.a. en dokumenterad dödsfälla, via Ärja. Snart visade det sig att vi satt och for som tättingar fram och tillbaka eftersom det ju var danskurser, körer, kompismöten hela tiden – i Mariefred. Hästarna som vi byggt om det gamla slaggstensgaraget till stall för, hanns inte med och till slut flyttade vi dem till den numera nedbrunna kungsladugårdens stall i Mariefred för att någon alls skulle hinna bry sig om dem. Hästarna gick då i den övergivna och ledsna hage som ligger alldeles bakom vårt nuvarande hem.
 
 Här står hustrun i det vi brukade kalla "skrotträdgården" med rester av två större växthus mm. Allt numer mejat till marken. Det verkar som om man tänker sig att göra något här. Snett bakom mig ligger den lilla "salutkullen" med utsikt över sjön Visnaren. Där lär Rutger von Seth ha haft en salutkanon som användes vid speciella tillfällen. Rakt fram syns gaveln på den gamla trädgårdsmästarbostaden med sin 70-talstillbyggnad, baksidan på stall/garage och till höger gaveln på den lilla gäststugan. Muren till vänster är ca. 1,5 meter högre på andra sidan och mot den odlades värmebehövande växter. Såväl Phyllis von Seth som hustrun var ju blom- och trädgårdstokiga så det var ju en idealisk plats att odla och påta på. Men senare ägare tycks ha saknat allt trädgårdsintresse så idag är det bara gräsmattor över alltihop. Sorgligt.


Så när en vän tipsade om att gamla provinsialläkarvillan vid ångbåtsbryggan skulle säljas så beslöt vi att flytta tillbaka till Mariefred. Men vi minns fortfarande med glädje och värme åren i Åkers Styckebruk med dess fantastiska omgivningar, vandringsstigar, utflyktsvägar, badsjöar, skogar och berg. Och vi var ihågkomna visade det sig då vi mötte ett par gamla glada vänner vid kvarnforsen som var riktigt kul att återse och prata med.
 
Plötsligt rörde sig fjolårslöven framför våra fötter och en halvstor groda hoppade på väg ner mot den forsande bäcken. Den fick hjälp sista biten sedan hustrun konstaterat att det inte var någon prins....
 
 
 En av alléerna i den Engelska Parken som går mellan grinden mot sjön Visnaren och upp till parkens mitt.  En gång har den säkert hållits grusad och krattad.
 
 En av alléns lindar med eget "spännband"! Mellan den vänstra och den högra stammen har en gren fogat samman de båda stammarna och fungerar som ett naturligt "spännband" för att hålla ihop dem!
 
 
Dottern Filippa har satt outplånliga spår i barken av en bok! Men Magnus är "long gone"....
 
 
 I parken finns såväl en liten ö mellan forsande bäckar där favorittidhästarna begravdes och här, på östsidan av parkens centrala kulle ligger på en terrass fem av herrgårdens trotjänande gårdvarar, sällskaps- och/eller jakthundar på 1800-talet, begravda. Omgivna av blå- och vitsippor.
 
Sedan Engelska Parken öppnades för allmänheten några år efter att vi återflyttat till Mariefred flyttades också dansbanan som under många årtionden förnöjt Mariefreds dansanta publik, från Hjorthagen vid Gripsholm och hit till Engelska Parken där den fortsatt att tjäna som just dansbana.
Under de sista årtiondena i Mariefred var det nöjeslegenden Henning Hendrix som basade och som såg till att alla de stora dansbanden och de populära sångstjärnorna gästade Hjorthagens festplats som var uppskattad inte minst av alla sommargäster i stugor och campingplatser.

Kungsträdgården i fordna dagar....

 
 
 

Har länge haft en stor mapp hängandes med i alla årens flyttar. Någon har en gång i tiden klippt ut bilder och texter ur Ny Illustrerad Tidning 1882 som handlat om Kungsträdgården, Karl XIIs torg och omgifningarna!
Kan tänka mig möjligheten att mappen kan komma från Mammas barndomsvän Ulla Beyron som växte upp i Fersenska Palatset på Blasieholmstorg där pappa Beyron Carlsson huserade med fru Anna. Beyron Carlsson var den tidens "tidningskung" som chefredaktör på IDUN, på VeckoJournalen och på Dagens Nyheter. Men det är pappa som sedan skrivit "Kungsträdgården" utanpå mappen. Hans intresse torde hängt samman med att han i mitten av 30-talet flyttade sin advokatbyrå till högst upp i huset Kungsträdgårdsgatan 16. Där blev han kvar i över 30 år med en kungsbalkong utanför hörnfönstren med vidunderlig utsikt över Kungsträdgården Strömmen och Hamngatan.

Alltnog, här följer resten av de vackert litograferade teckningarna.
 
 
 
 
 
 
 

Brev från vänner och bekanta!

Brev från vännen Alice Babs från 2002.
 
I flytten kom en mapp fram med ett högst varierat innehåll med det enda gemensamma: det är brev eller andra postala hälsningar från vänner och bekanta till mig eller mina föräldrar inom den "kategori" man kan kalla "bemärkta personer".

Jag kommer att gå igenom mappen och försöka bringa någon slags kronologi eller sammanhang i den, innan jag börjar lägga ut fler av breven här på bloggen. Brev är idag ett nästan obefintligt kommunikationssätt och som bärare av berättelser om dagligt liv genom generationer, omistliga dokument. Vad kommer framtiden att ha att erbjuda i form av vardaglig levnadshistoria när alla digitala media tjänat ut? Jag har skrivit tidigare om brev HÄR och HÄR och jag lär komma att skriva fler gånger om det.

Kanske nöjer jag mig ibland bara med att återge breven utan någon särskild historia till men oftast behövs ju någon form av bakgrund för att läsningen av breven ska bli begripliga.
 
Brevet från Alice Babs ovan har sin första upprinnelse i en vänskap som inleddes för min del redan i början på femtiotalet då jag var runt åtta-nio år. Alice var redan en etablerad artist och jag ett hängivet "fan"! Men hon kunde ta hand om sina beundrare. Kanske dock inte alla kom henne såpass nära att vi gästade varandras hem och höll en mycket personlig kontakt genom hela livet. Läs mer om detta under kategorin Alice Babs.
 
Det här brevet fick jag tydligen som svar på förmodligen ett julkort som även berättat att vi väntade vårt första barnbarn Klara. Det kommer – tillsammans med alla andra från Alice och Nils Ivar – att ligga som ett kärt minne i vår skattkista.
 

"Intresseklubben sammanträder"

 
Den här lilla bokhyllan tillverkade min Pappa någon gång runt 1910. Sidorna bär urkarvade vapensköldar med tre snedställda linjer och uppe i högra hörnet bokstäverna K K!

Det står inte för Ku Klux eller något annat eländigt utan helt enkelt för KamratKlubben! För när han var ung och även när jag själv fyrtio år senare befann mig i samma ålder, så var det helt självklart att man kom att bli del av någon förening av något slag, vare sig det handlade om frimärken, scouter, modelljärnvägar, detektivarbete eller tennsoldater.

Och fanns det inte någon förening så bildade man en. Eller också hade man ett gäng vänner som tillsammans bildade t.ex. just Kamratklubben och hade gemensamma och interna hemligheter för sig i någon koja eller något källarutrymme.
 
Kort sagt det var på något sätt självklart att man lotsades in i ett föreningsliv. Man lärde sig tidigt detta med kassabok, protokollskrivande och svingande av en ordförandeklubba.
 
Hela vårt samhälle byggdes upp av folkrörelser, föreningar och organisationer.
 
Men i takt med att samhället också började ta över det ena ansvarsområdet efter det andra från de enskilda människorna och deras klubbar och föreningar, mattades efterhand intresset för och kunskapen kring föreningsverksamhet. Där ett gäng enskilda tidigare på ett fullständigt självklart sätt plogat upp skridskobanor eller klippt gräs på bollplaner så var det nu på kommunen man ställde krav att dessa saker skulle skötas.
 
Nu har vi nått mognaden av en generation som inte har någon som helst erfarenhet eller relation till föreningsliv. Det närmaste de kommer är väl just i kommentaren till allt som de upplever som trist: "intresseklubben sammanträder"....
 
Ännu många år kommer de äldre generationerna att hålla föreningar och organisationer igång, men inom överskådlig tid står samhället inför en väldig förändring som man inte verkar ha någon som helst beredskap för.
 
Redan idag har politiska organisationer, fackföreningar, jazzklubbar svårt att rekrytera nya unga medlemmar och framförallt medlemmar som är beredda och villiga att ta på sig ett uppdrag i styrelsen.
 
När jag under många år har påtalat denna utveckling inom den sfär där jag varit organiserad, nämligen länets och landets jazzklubbar, får jag nickande instämmanden från klubbmedlemmar från landsbygden, medan de storstadsbaserade redan professionellt drivna ställena tittar oförstående.
 
Vi kommer att se alltmer krav på att det "allmänna", "kommunen", "staten" ska ta över uppgifter som tidigare skötts av frivilliga ideella krafter som hade intresse och nöje av att kunna ordna något för varandra och andra – och göra det på sitt sätt. Idag ska alla sköta sitt och inte bry sig om andra för det får "samhället" göra.
 
Dagens unga kan inte ge sina barn någon vägledning in i ett föreningsliv för de har själva aldrig deltagit i något.
 
Då sade någon beträffande just konsekvenserna av att jazzklubbarna runt om i landet kommer att försvinna och med dem också en stor mängd scener för alla de unga jazzmusiker vi envisas med att skola upp till briljans, att den generationen kommer att lösa det på något annat sätt. Javisst! Men utan en grundförändring av samhällsstrukturen är det fortfarande någon som blir tvungen att sälja biljetter, redovisa moms, betala hyror och löner och att kunna bokföra detta. Det behövs någon som grejar lokalen, förbereder ljudet och ljuset och fixar biljetter o.s.v. Svaret blir att alla dessa områden som idag sköts inom och av föreningar och olika frivilligorganisationer kommer att professionaliseras och skötas av anställda. Huruvida de alls kommer att ha någon styrelse att ansvara inför blir en intressant fråga.
 
Detta kommer givetvis även att gälla politiker som i framtiden kommer att bli färre och tillsvidareanställda med lön.
 
Vi ser givetvis en mängd lösare sammanslutningar se dagens ljus, grannsamverkan, båthamnsvaktande och annat liknande. Men som sagt det är oftast sådan verksamhet som kan skötas utan någon mer fast organisation. Det blir temporära och föränderliga grupper kring ett specifikt intresseområde och utan permanent stadga.
 
Idrotten lär nog vara det område som håller föreningslivet igång längst. Där tvingas ofta föräldrar till olika insatser för sina barns skull. Men redan idag har många klubbar fast anställd personal och kraven på att "någon annan" får göra jobbet kommer även att göra sitt intåg inom idrottsvärlden. Man behöver bara se på golfsidan.
 
Kommer livet att bli fattigare utan föreningar kring olika intressen och verksamheter? Risken är ju att vi aldrig lämnar vår egen bubbla för att på allvar göra något tillsammans med andra.
 
Är det eftersträvansvärt? Om ej – hur börjar vi förändra?
 

10 årsjubileum!

Attans! Ser plötsligt att jag för 28 dagar sedan borde firat tioårsjubileet av denna blogg! Vilken miss! Men jag ska försöka bli lite flitigare här....

"Lev länge – dö ung!" Vännen Jacques Werup finns inte längre här.

(Detalj av bokomslag från Albert Bonniers Förlag. Omslag av Johan Melbi och foto av Cato Lein)
 
Håller på att packa upp bokkartonger och ställa in i hyllorna i vårt nya hem och håller plötsligt en bunt böcker skrivna av vännen Jacques Werup i händerna. De väcker glada minnen och vemodiga! Jag lärde känna Jacques Werup när vi båda som unga gymnasister tillbringade en sommar på samma svenska ferieskola i Menton på Franska Rivieran. Jacques var två år yngre och då jag hade ett gäng jag kände på skolan så blev väl inte våra kontakter så omfattande då. Uppriktigt sagt hade jag glömt att han var där.
 
Däremot lärde jag mig ju senare att han var en ung poet från Malmö och att han kom att både umgås och arbeta med min nio år äldre bror Lasse som under sina år i Malmö bl.a. hörde till de mer eller mindre regelbundna deltagarna i Jacques och Lasse Söderbergs Cabaret Fredagsbarnen där han och hans vänner och hans sambo Maj Sjöwall gjorde remarkabla insatser!
 
Så en dag 2002 så står jag på Kabusa konsthall i Skåne och repeterar tillsammans med kören Pax Mariae och Kirk Quintet inför kvällens konsert med ett Ellington-Gullin-Sjösten-program och in genom dörren kommer Lill Lindfors tillsammans med en vildrufsig gänglig man. Lill och jag vinkar förvånade till varandra. När repetitionen är över så letar jag upp henne i ett litet sidorum och berättar vad jag gör där och vad kören ska framföra. Bredvid sitter den gänglige och säger inget men lyssnar. När jag sedan går dröjer det inte lång stund innan han kommer rusande efter mig. Förmodligen har han då av Lill fått veta vem jag var och kopplat. "Mats! Kommer Du inte ihåg mig. Vi träffades i Frankrike på 60-talet" sade han på sin breda trygga skånska. Först fattade jag inte men så gick det upp för mig vem han var och sedan dess hade vi rätt tät kontakt. Inte minst sedan jag börjat skriva min bok om bror Lasse. Då kunde Jacques fylla i med stora sjok av härliga historier. Eftersom jag och Lasse de åren bodde på olika håll i Sverige hade jag dålig koll på vad som skedde honom där i Malmö. Jacques, tillsammans förstås med Maj Sjöwall, Olle Adolphson och Ale Möller gav mig dock fantastiska inblickar i det stundtals lätt absurda livet som levdes bland Lasses vänner där nere. 70-talet var ett märkligt årtionde.
 
Jacques var märkligt nog inte en pennans man när det gällde att kommunicera. Medan jag skrev brev till honom, ringde han hellre upp mig och så pratade vi ibland vådligt länge och ibland snabbare samtal.
 
Bror Lasse hade ett motto: "Lev länge – dö ung!" Genialiskt formulerat! Jacques bad Lasse att få använda det som boktitel på den bok Jacques då skrivit om jazzmusikanten Gunnar "Siljabloo" Nilson som även han levde ett självförbrännande liv liksom Lasse. Som tack skrev Jacques denna dikt till/om Lasse:
 
Smoke gets in my eyes eller En lycklig skit som inte levt färdigt men levt ut.

    Värme kräver förbränning.
    Själv satte jag eld på min egen kropp.
    Röken stack i ögonen. Men det blev en vana.
    Det brann hastigt, det stod ett lätt gnistregn om mig.

    På mornarna liknade jag ett förkolnat vedträ.
    Jag satte fyr igen på det lilla som fanns kvar.

    Kvarterets folk – läkare – tjänstemän –
    såg friska och sorgsna ut. No swing, inte en blå ton.
    I promise: no soul!

    De frös och hade bläckröster.
    De liknade förvuxna dvärgar. De skötte sina täppor
    och undvek mig. De vågade inte se på mig, fyllbulten,
    slarvern, som kom hem i gryningen när de gick till jobbet.

    De var rädda för att känna igen sig i mig!
    Jag påminde dem om närheten till källaren, om döden.
    Men jag påminde dem också om deras förlorade ungdom,
    och deras längtan bort, ut, om respektlösheten, friheten, yeah man!

    Numera liknar jag det allra sista vedträet,
    den spröda askpelaren som blivit kvar för vintern
    i jordens mest övergivna sommarstuga.

    Kroppen är slut. Det drar. Det viner
    och blir frostblommor på toalettspegeln.
    Jag har inget mer att elda med.
    Men frihet, my friends, är att sakna något att värna om.
    Jag slår inte ens vakt om musiken, mitt enda tillgodohavande.
    Jag lyssnar mest till mellanrummen mellan tonerna.

    Knappt femtio, men uråldrig. Ensam gubbe,
    skör som ett kinesiskt porslinsägg.
    Jag är askan efter femtio års ständig eld.
    Jag är den pyrande askan efter mitt eget liv.
    Smoke gets in my eyes, det är en vacker begravningssång,
    den har pågått hela mitt liv. En jordfästningsmusik,
    fan så mycket mindre patetisk än de flestas
    enda lilla fuga av Bach!

    Smoke gets in my eyes
    För denna vackra sång var självförbränningen nödvändig.

 
Sista kontakterna had jag med Jacques när han flyttat tillbaka till Malmö och då flyttat in i det hus där min ena dotter hade bott några år och just flyttat ifrån.
 
Jacques upplevde att han som ung musiker 1972 fick ett oerhört stöd av Lasse och sa "Lasse var mycket road av våra övningar och mycket vänlig. Vi fick bra kontakt och mötet satte starka spår hos mig". Denna attityd förde tydligen Jacques vidare . Artisten Jason ”Timbuktu” Diakité berättade att han såg Jacques som en mentor och välvillig guide och det tror jag att också Lasse var för Jacques.

Nu brakar det väl loss där uppe i Fredagshimlarna med vansinniga upptåg och utspel! Vad kul de kommer att ha! Och vad ledsamt att vi inte får vara med!
 
 

Året runt på Kumla Nergård!

 
 
 Här har jag samlat ett antal fotografier som visar Kumla Nergård under årets alla skeden. Vi börjar vid nyåret!
 
 
 
 
 
 
Om ni undrar vad detta föreställer så är det en tjuvkik på vatten- eller snarare isnivån, i poolen.
 
 
Här gör vi en paus i årstiderna för att infoga ett antal himmelbilder. Vi har upplevt fantastiska himlar här på Nergården genom åren! Här följer några!
 
 
 
 
Nu återgår vi till ordningen och landar i försommar och sommartid!
 
 
Snäckkrattningen skapades första gången av Eliot och är nu kanske den vanligaste finkrattningen.
 
 
 
Så sakteliga gör hösten sin entré!
 
 
 
 
Barnbarnen lånar ladan för en Halloween-fest!
Och till slut nalkas Julen!
 
 
 
 
 
 
Och så börjar snart året om igen!
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Resta stenar gav gården dess namn.

Kumla by på 50-talet. Oppgården är rödfärgad och Nergården gul medan Drängstugan är röd. Det lilla utedasset (idag omgjort till ett charmigt lusthus för kräftätande!) som egentligen återfinns vid vägkurvan i bildens mitt har retuscherats bort.....
 

Redan för 5000 år sedan vet vi att det fanns människor på fastlandet i södra delen av dagens Härad. En flintyxa har hittats vid Ekesvallen.

Det var jägarfolk som rört sig norrut efter inlandsisens bortdragande. Isen hade lämnat långa grusåsar, fält med flyttblock och nedtryckt land. Land som sakta började sticka upp ur havet. Vid tiden för mellersta bronsåldern hade en ö rest sig som idag motsvarar Överås samhälle, kyrkbyn och Kumla. Vattenytan låg 20 meter över dagens nivå mot landet.

Fiskare och så småningom också jordbrukare hade blivit bofasta ovanför Rödbobacken.

Under den sena bronsåldern hade vattnet sjunkit undan ytterligare fem meter och ön hade blivit en halvö med landförbindelse mellan dagens kyrkby och Hagby-Kumla på västsidan. Snytberga var ännu en ö i den stora viken. En betydande försvars- och tillflyktsborg har byggts på Sandbacksberget.

Vid övergången från brons- till järnålder (ca. 500 f Kr) har en storbonde etablerat sig vid Rödbobacken. Förmodligen blev hans ättlingar också sjöfarare av viss dignitet. Och en av dessa fick sedermera sin framträdande gravhög på Odens egen holme – Ånsholmen, överblickande den södra farleden från Arboga mot Birka och Sigtuna. Denna grav har aldrig blivit utgrävd och kan alltså fortfarande gömma på skatter. Övriga i släkten hade börjat begravas i Kumlas egen ättebacke där utgrävningarna inför motorvägsbygget avslöjade dels att fältet var mycket mer omfattande än man trott och även innehöll fynd av ett slag man heller inte förväntat sig. Inte minst den unika s.k. demonmasken, eller Kumlamasken. Ett bronshänge vars like endast funnits på Birka, vid floden Dnjeprs strand och vid Norska kusten. Masken ingår sedan dess också i Hembygdsföreningens logotype. Namnet Kumla etableras antagligen nu i samband med att stenar reses över dem som gett sig av över haven, för det är just vad namnet Kumla betyder – resta stenar.
 
Demonmasken, bronshänget som idag fått symbolisera Härad.
 


Allteftersom den gamla viken grundas upp uppstår ny men mycket dyig mark. Ån som tömmer nuvarande Öknasjön har namnet Lifån. ”Lif” är ett fornsvenskt uttryck för just dyig och trakten runt ån kallas följaktligen Lifiaherat (med lite olika stavningar) ända in i senmedeltid då marken sedan länge helt har torkat upp och istället är bevuxen med ekar i stor mängd. Sådan stor mängd att båda åarna i socknens vardera ända får namn just efter eken. Med 30-åriga kriget och stormaktstiden försvann hastigt detta ekbestånd och idag är det bara just å-namnen som minner om detta.

Vi går tillbaka en bit. Stormannnen på socknens centrala gård, Kumla, blir tidigt kristen och avstår den östra delen av sin gård till en församlingskyrka och dess fortbestånd, d.v.s. det som idag är Kyrkbyn och stora delar av Överås samhälle. Möjligen avstår samtidigt herren till den östligare belägna Näsby en del mark till samma gemensamma ändamål.

Ytterligare några generationer efter är Kumla-bonden i behov av försörjning på ålderns höst. Och det vanligaste sättet att försäkra sig om att bli omhändertagen på sin ålderdom på den tiden var att donera egendom till något närliggande kloster, vilket vår bonde alltså gjorde. Halva Kumla gård, eller det som idag är Oppgården överläts till Vårfruberga kloster i vars jordebok från 1287 (Sveriges äldsta bevarade fastighetsregister), Kumla nämns som del av klostrets jord.

Förmodligen bodde bonden kvar på sin gård, vars plats torde överensstämma med dagens Oppgård och brukade såväl sin egen jord som klostrets, som om inget hänt (utöver att avkastningen av klosterjorden tillföll klostret). 

Så kom Gustav Vasa till makten och genomförde sin reformation i syfte att kväsa den allt mäktigare kyrkan. Klostret och alla dess tillgångar drogs in till kronan inklusive Kumla Oppgård.

Nu blev bonden tvungen att bygga sig en ny gård på den mark han fortfarande ägde, medan Oppgården blev boställe för Kungens kronojägare. Härmed uppstod dagens Nergård.
 
 
På 1695 års karta ser vi två identiska gårdssymbolbyggnader. Lägg märke till att Oppgården har nummer 1 och Nergården nummer 2. Idag är det tvärtom.

 
På 1776 års karta är Oppgården fortfarande angiven som en enkel envånings parstuga (om ock med tvenne skorstenar istället för en). Nergården har dock färgats gul och försetts med en vindsvåning med frontespis, vilket antyder en ståndsmässig förändring. Förmodligen har nu gården kommit att ingå i det Bilbergska-Nauckhoffska jordagodset. Dess ställning som skattegård har dock aldrig förändrats. 
 
1882 sker det s.k. laga skiftet då bygårdarnas respektive jordar fördelas mellan de ingående gårdarna. För första gången ser vi då också de faktiska byggnaderna avbildas till storlek och läge.

Nu har också gårdarna bytt beteckning. Förmodligen i samma anda som den fastighetsbeteckningsförordning som kommer i början av 1900-talet anger då man utgår från det som var ursprungsfastigheten från vilken olika avsöndringar skett. Och då blev Nergården istället ”A” (senare 1).

Själva gårdsbilden på Oppgården tycks idag oförändrad från 1882 år skifteskarta. Ett litet uthus har försvunnit mellan de båda foderladorna och nuvarande garaget har förlängts.
Stallet synes vara kvar liksom delar av ladugårdsbyggnaden medan vad som förmodligen var en tvärstående lada har ersatts med en påbyggd ladugård. Ett par mindre byggnader mellan stall och ladugård har också försvunnit.

När det gäller Nergården däremot kan konstateras att av alla de byggnader som fanns 1882 när kartan ritades är det bara en som ännu står kvar och det är den s.k. Drängstugan som är vinklad mot huvudbyggnaden.
 
 
På flygbilden från 50-talet står fortfarande ladugården i vinkel kvar. Bakom den till höger syns gaveln på den efter 1882 byggda ladan som står än idag så när som på fyra meter som försvann i branden 1970.
Av de båda kastanjerna som flankerar gårdsgrinden finns dock bara den vänstra kvar, svårt härjad av branden. Bakom den högra kastanjen skymtar det gamla timmermagasinet.

Huvudbyggnaden ersattes tio år senare av en helt nybyggd alldeles bakom den gamla som sedan revs. Denna nya huvudbyggnad står än idag. De tre byggnaderna i det nedre vänstra hörnet är borta sedan okänt år. Trevåningsmagasinet av timmer nedanför Drängstugan, och den vinklade ladugården brann ner 1970 tillsammans med fyra meter av den lada som fortfarande finns kvar men som alltså byggts efter 1882. Av källarvinden i nedre högra hörnet av kartan återstår idag endast rester av själva jordkällaren.
 
Med ordentliga inristningar på tre hörnor av husets grundstenar  manifesterade Carl Otto Berglund att han var en framgångsrik bonde. Han registreras dock inte som ägare av fastigheten förrän 1910 efter att pappan Anders Gustav dött. På bilden ser man huset med sin gamla glasveranda och utan brädpanelning. Färgen ser ut att vara gul eller ljusgrå, men ger ett närmast helt vitt intryck på de timmerstockar som än idag kan ses under panelen vid vindsgluggarna. Notera också bikuporna.
 
På 50-talet ägdes Nergården av Karl-Axel Karlsson som genom gifte med Anders Gustaf Berglunds dotterdotter Altina kommit att bli ny lagfaren ägare av Kumla 1. Han företrädde fastighetsmäklaren Carlsson-Ring och anordnade själv lösöresauktioner i ladan på Nergården där den gamla auktionistbänken finns kvar än idag.

Karl-Axel Karlsson dog 1975 varefter hans änka bodde kvar på gården, vars jordbruk sedan länge sköttes av Oppgården. Efter änkans död 1982, övertog dottern Gun-Christin och hennes man Lars Elgén gården.  Husen renoverades och tilläggsisolerades. Taken belades med svart sandstenstegel. En pool byggdes.
    
På 90-talet byggdes den nya motorvägen rakt över Kumlagårdarnas gamla gravfält. Det visade sig ju vara ett långt intressantare fält ur arkeologisk synpunkt än någon kunnat tro innan. Vi får vara tacksamma mot Vägverket som valde denna väg så att så mycket värdefull kunskap kunnat komma fram. Man ska heller inte glömma att också Lunda en gång tillhörde socknen och var dess kultplats och förmodligen tingsplats under lång tid tills den avlöstes av Ellasunds Härads tingsplats vid Eldsund.

I samband med bygget av Svealandsbanan sålde paret Elgén den södra delen av den gamla stamfastigheten inkl. själva gårdsplatsen, till Banverket som därmed slapp bygga ytterligare en bro! Bara i Härads socken hade man pga fastigheternas belägenhet tvingats bygga tolv broar eller vägportar. Nu kunde man istället stycka upp marken så att man slapp denna ytterligare bro. Huvuddelen av jordbruksmarken såldes till Oppgården, skogsdelen i norr, med fornborgen på toppen och strandbadsängen behölls alltså av Gun-Christin och Lasse. Kvar blev själva gårdsplatsen med ca en hektar mark, som hustrun och jag efter diverse turer lyckades köpa 1996. Det höll på att inte gå eftersom vi fick veta redan när vi accepterade att det redan var en svenskamerikan som slagit till, men efter ett halvår återkom mäklaren och frågade om vi fortfarande var intresserade för det första affären hade havererat. Vi kunde flytta till Nergården den 1 december 1996.
 
Så här såg husen ut när vi tog över. Den skära färgen och de svarta tegeltaken var genomgående på de båda boningshusen. Nedre verandan var öppen. Endast en mindre blomsterrabatt med rosor fanns.
 

Eftersom en av anledningarna till vår flytt hade varit en önskan att kunna ha vårt reklamföretag där vi bodde och slippa ha dess lager utspritt på fyra ställen, så var en av de första åtgärderna att iordningsställa ladan så att vi där fick ett fungerande kontor med packrum och lagerutrymmen. Det fungerade utmärkt tills vi 2008 sålde företaget och pensionerade oss.

I Drängstugan har två av våra barn omväxlande bott med sina familjer. Två av våra barnbarn är födda på gården.

Nu synes vår tid på denna vackra och på alla sätt härliga gård vara på väg mot sitt slut.
Med ålderns rätt känns ytor och volym lite för stor för oss båda och vi har börjat kika efter något mer ”åldersanpassat”.

Men vår förhoppning är att de ägare som kommer att ta över ska uppskatta den vida utblicken men att att ändå kunna vara helt fri från insyn. Att det också blir någon som kan uppskatta och bygga vidare på den blomsterprakt som trädgården numera har tack vare hustruns gröna gener (minst en trädgårdsmästare i varje generation sedan 1400-talet!).

 




   

RSS 2.0
Mats Werner

Skapa en profillänk
google-site-verification: google19ae22fed26b439b.html