Christer Frunck - mellan polerna!


Journalisten, globetrottern m.m. fotograferad i Himalayas bergstrakter

Min frände och vän, Christer Frunck har avlidit omkring en månad efter det att hans gamla, nästan hundraåriga, Mamma, journalisten Marga Lettström-Lundmark avled. Det har blivit lite många begravningar på kort tid i familj och vänkrets och jag hoppas nu på lugnare tider.

"Trasslingar" eller "Krånglingar" brukade jag kalla Christer och hans syster Lena eftersom jag inte var riktigt klar över släktförhållandena. Att Christer och Lenas mormor Gerda Lettström var befryndad med min farmor visste jag eftersom båda kom från "Svanströmska Smålandssläkten". Nu har jag fastställt att vi var femmänningar! D.v.s. Marga var brylling med min pappa. Min farmor Hilma var syssling med Gerda Lettström. Och den gemensamme förfadern var Sven Svanström vars son Gustaf Wilhelms "lefnadsteckning" jag tidigare publicerat på denna blogg.

Christer var egentligen jämnårig och vän med min äldre syster, men blev som lärare vid Jan Eric Löwenadlers ferieskola på Franska Rivieran runt 1960, då jag var elev, också min vän. Bl.a. besökte vi då flera gånger hans fantastiska mamma Marga i hennes och maken Berndt Lundmarks viste i Haut-de-Cagnes.

Vår vänskap accentuerades då Christer först förlovade sig med en av mina mycket goda vänner och senare gifte sig med min konfirmationskamrat Ulla.

Christer var ömsom en bullrande levnadsglad garcon och ömsom en bitsk och oövervinnlig debattör. En människa man aldrig kunde vara likgiltig inför. Där fanns såväl en starkt glädje som stor sorg.

Han kom från en förmögen familj och förväntades inte att skaffa sig någon egen försörjning. Fadern, advokat med en framgångrik järnhandelsgrossiströrelse i ryggen ansåg att Christer skulle leva på månatliga "allowances" från fadern. En "marionettordning" som aldrig tilltalade Christer.

Förhållandet far-son var väl aldrig det bästa. Föräldrarna skildes redan tidigt och fadern tilltvingade sig vårdnaden om Christer som fann sig som en främmande fågel i faderns nya snabbt etablerade familj. Hans svårigheter att binda sig emotionellt hade sin grund i den uppslitande och för honom som barn helt obegripliga skilsmässan. Däremot upprätthöll han livet ut goda relationer till sin mor och till hennes båda senare äkta män, först i ett stormigt äktenskap med skådespelaren Georg Rydeberg och sedan ett harmoniskt och livsvarigt med affärsmannen Berndt Lundmark.

Efter avslutad skolgång sökte sig Christer genom universitetets humanistiska vägar i förhoppningen om att finna en fastare bas i tillvaron. Filmens värld tilltalade honom intuitivt och han engagerade sig i universitetets filmklubb där han tidigt fascinerades av den nya franska filmvågen med regissörer som Truffaut och Chabrol. Ett engagemang som senare – efter en "halvtid" på Journalisthögskolan – bidrog till att han av styrelsen för det nybildade statliga Filminstitutet, erbjöds jobbet som dess förste informationschef.

Christer hade höga ambitioner och gjorde ett jätteinsats men fick aldrig någon uppbackning eller ens uppskattning från den dynamiske, självupptagne och diktatoriske chefen Harry Schein. Istället fick han veta när han återvände efter en tids – av läkare påkallad – sjukskrivning, att Schein ansåg att han borde "söka sig ett annat jobb som passade honom bättre"! Alltmedan en efterträdare handplockad av Schein väntade i kulissen.

Detta blev ett avgörande slag mot Christer som kom att trigga igång det bipolära syndrom han säkert burit latent. Hans fortsatta liv blev en vandring mellan höjder och dalgångar som han själv beskrivit väl i sin biografiska skrift "Mellan polerna".


En mottagning på Rosenvik på Djurgården för att lansera Christers nya filmprojekt. Själv kom han två timmar för sent eftersom han satt fast på flygplatsen i Paris. Men här står han längst till höger med en av de franska intressenterna i projektet. Den äldre mannen i bildens vänstra kant är husets herre, den viktigaste personen i Christers liv enligt Christer själv, hans morfar Överintendenten och Drottning Victorias förtrogne, Harald Lettström i samtal med Christers halvbror krögaren Christer Rydeberg. Därefter följer Marianne Rosenlöf-Rahmqvist, kulturjournalisten Ingemar Björkstén och jag själv. Den dramatiska klänningen sitter på min vän och Christers fästmö vid tiden, Margareta Lindholm som samtalar med Carl-Wilhelm Liljencrantz, en av Christers äldsta vänner, och Margaretas bror Harald.

Ett försök att mitt i en manisk period importera fransk kvalitétsfilm till Sverige och att realisera en egen filmproduktion tillsammans med filmaren Stig Björkman, Eva-Britt Strandberg och Sven Wolter, slutade närmast i en katastrof som det tog många år att återhämta.

Istället blev det TT – Tidningarnas Telegrambyrå som Christer kom att ägna sin fortsatta yrkesbana. Där, i ett litet tight gäng av professionella journalister blommade Christer vilket en av hans gamla arbetskamrater underströk vid samlingen efter begravningen då han talade om Christers förmåga att extrahera det väsentliga ur nyhetsmaterialet och att kunna överbringa erfarenheter och lärdomar till dem som kom efter honom. Sedan han slutat på TT blev han freelance-journalist och skrev också t.ex. en fin reseskildring i bokform om Seychellerna.



En annan beröringspunkt mellan Christer och mig var syskonen Hederström, i mitt fall skådespelaren, dansören, Stockholmsguiden, Kungl. kammarvaktmästaren m.m. Bosse Hederström och i Christers fall fotografen, globetrottern, författarinnan m.m. Marianne Greenwood, uppburen musa till både Pablo Picasso och Evert Taube, med bostad i Antibes. Flera oförglömliga måltider hos Christer, hos oss och i Bosses lilla krypin på Döbelnsgatan och den sista med Marianne vid samlingen på Slottsbacken 2 efter Bosses begravning i Slottskyrkan.

Flera av talarna vid samlingen efter Christers begravning berörde hans "turnérande" till vänner över hela landet. Också vi fick del av detta då Christer kunde dyka ner och bo några dagar också tillsammans med sin kära Ulla. Alltid intensiva och oförglömliga dagar. Givande diskussioner på hög nivå. Christers kunskaper var omfattande i många ämnen och han fängslade med sin entusiasm. Ett par gånger bodde han hos oss under mer besvärliga perioder och då kändes det gott att kunna finnas också för honom. Bl.a. en gång då han varit i Afrika på jobb men inte haft tillräcklig mängd av de litium-tabletter som hjälpte honom att hålla mano-depressiviteten i någorlunda schack och han visste vad det skulle komma att innebära innan medicineringen åter kunnat byggas upp.


Monsieur le Patron firar midsommar 1988  i La Belle France

Han återgäldade alltid gästfrihet. Vi kommer alltid att med välbehag minnas de midsommardagar då först min födelsedag firades i vår hyrda våning i Peymeinade ovanför Rivierakusten varefter vi bodde över midsommar hos Ulla och Christer i det lilla ombyggda stallet i Var som han köpt några år tidigare. Köpet och ombyggnaden av detta var ett kulturskiljande administrativt äventyr i sig som Christer livfullt återberättade.


Christer på grillmiddag på Kumla Gård 2003. Det bör måhända påpekas att han faktiskt har ett par små badbrallor på sig!

Vi kommer att sakna Christer! Han förkroppsligade generositet, på alla sätt, också genom att bjuda på sig själv. Han var äventyret. Han var livsglädjen men också tvivlet, ifrågasättandet och sorgen. Han var bullret, han var dominanten men han var också lyssnaren, den intresserade, den nyfikne. Han var en riktig Grandseigneur!


Javisst Herrn! (Christer tvättar bilen på Dufveholm 2003)


RSS 2.0