Mats Werner

För en tid sedan gick en utomordentlig dokumentärfilm om vår svenska globetrotter och konstnärsmusa, Marianne Greenwood i repris på TV. Ett magnifikt porträtt av en magnifik människa. Som gått märkvärdigt obemärkt förbi de flesta svenskar.

Marianne Greenwood, var inte bara en enastående upptäcktsresande, författare och fotograf utan också inspiratör till och vän med sådana storheter som Pablo Picasso, Evert Taube m.fl.

Jag hade förmånen att få träffa Marianne Greenwood vid ett par tillfällen, dels hos en släkting till mig på Rivieran, som var god vän med och journalistkollega till Marianne, dels också vid hennes brors begravning.

Och det är om brodern detta ska handla.


Skådespelaren, dansören m.m. Bo Hederström

Bosse Hederström kom in i mitt liv 1960 när jag första gången sommarjobbade som guide vid Stockholm Sightseeing vid Karl XIIs torg.

Första sommaren fick man som ung och grön mestadels ta entimmesturen med båt Djurgården runt och möjligen någon enklare bussrundtur. Man fick också följa med de äldre guiderna på bussrundturerna för att lära sig. Inte bara fakta förvisso utan också skrönorna, de roliga historierna (Varför är Långholmen världens största fängelse? För att det ryms så mycket där!).

En av dem man gärna följde med var Bosse Hederström. Till professionen skådespelare med många mestadels större eller mindre roller i totalt 22 filmer mellan 1937 och 1993 som t.ex. "Lasse-Maja", "Ombyte på tåg", "Nattlek" (Mai Zetterling hörde till hans nära vänner sedan hennes debut i just Lasse-Maja-filmen 1941) och "Träfracken". Han var också en duktig och utbildad balettdansör.

Yrkeskunnande, som han använde fullt ut under sina turer då han kunde tjusa och bedåra alla dessa blåhåriga amerikanska ladies.

Jag följde med en gång på den s.k. Drottningholmsturen som givetvis inkluderade ett besök inne i teatern, där Bosse bänkade sin grupp och försvann för att komma in på scenen och iförd sin vanliga kostym utföra en fullständigt obeskrivlig version av den döende svanen ur balletten Svansjön. Det var en obetalbar föreställning som dock bryskt avbröts av dåvarande teaterchefen Gustaf Hillerström som drog Bosse av scenen och tydligen skällde ut honom efter noter för att han gu'bevars roade sina turister. "Det här är minsann inget nöjesspektakel". Jag minns inte om Bosse blev portad från Drottningholmsteatern efter detta men det skulle inte förvånat mig.

Efter några år hade jag avancerat till "terminalchef" och basade för ett tjugotal tjejer (!) och så Bosse! Vi hade under några år kört en tur som kallades Socialturen (Sverige ansågs ju som ett föregångsland på många områden) som besökte en förskola, ett förortshem, ett äldreboende m.m. Bosse hade framgångsrikt haft ansvaret för den turen några år och nu när vi lagt upp en ny variant som inkluderade besök bl.a. på det nya kärnkraftverket i Ågesta var det självklart att Bosse fick ansvaret för den nya Socialturen II som den kallades. Den skulle väl fokusera mer på de tekniska framstegen vårt land gjort. Inte särskilt kul tyckte Bosse som såg få chanser att leva ut sin berättarförmåga, gestik och plastik. Den här turen var mer fyrkantig och teknisk.

Vi visste att det fanns ett stort intresse för turen hos researrangörer och att förhandsbokningarna var många, men när bussen väl skulle avgå var den för det mesta tom!

Till slut utrustade jag en vän med en biljett och bad honom gå ombord i tid. Han berättade sedermera:

"Efter en stund kom guiden, en medelålders man ombord och gick artigt och glatt runt och hälsade. Berättade för de blåhåriga amerikanskorna (som undrade om Norway was the capital of Scandinavia) om vad vi skulle få se på turen. Bland annat skulle vi besöka den nyligen invigda kärnkraftanläggningen i Ågesta: 'And you know, this is all so new and we don't know much about it! - You know, it might even leak!!'. Varpå tanterna kastade sig ut ur bussen och tog en båttur under broarna istället. Eftersom jag väl fått svar på Din fråga gick även jag ur. Guiden såg nöjd ut".

Bosses fick som han ville - han slapp den nya turen och fick koncentrera sig på annat.

Vi kom att umgås också en del privat och jag minns speciellt en middag han bjöd på i sin våning på Döbelnsgatan. Vi hade hämtat upp Mai Zetterlings och Tutte Lemkovs dotter, som också var bjuden, på vägen. Våningen var en etta med ett stort kök där det ingick en ordentlig matalkov. I denna hade Bosse ett bord vid vilket han åt sina måltider. Och kring jul satt han på en sida av bordet och hade då på den motsatta sidan samlat alla sina julsaker på små hyllor som han kunde titta på. När det närmade sig Påsk bytte han bara sida och tittade nu istället på Påskväggen med alla tuppar och ägg och kycklingrader. Sommartiden gällde för den tredje bordssidan. Han behövde aldrig packa fram eller tillbaka jul- och påsksaker - han bytte bara sida vid bordet efter årstiderna! Briljant.

Sedan skådespeleriet tagit slut och så också Stockholmsguidningen, avancerade Bosse till Förste Kammarvaktmästare vid Hovet och med en given plats bakom Majestätets stol vid större middagar. En mer självklar plats för denne formidable skådespelare fanns väl icke. Och han kunde fortsätta att glädja slottets besökare. Säkert lade inte hovet några band på hans förtrollande gestaltningar av historiens personager under Kung Gustavs dagar och han kunde glädja inte minst barnen. Jag kan tänka mig att Bosse fungerade på slottet som Carlo Derkert gjorde på Moderna Museet - en livgivare!

Bosse blev i varje sällskap en naturlig medelpunkt utan att för den skull någonsin pocka på uppmärksamhet. Hans väsen var helt enkelt för intressant för att negligeras. Och han roade alltid. Vare sig hemma hos sig själv, hos oss, hos gemensamma vänner eller som sista gången jag fick tillfälle att träffa honom för ett antal år sedan då han gjorde ett besök i Mariefreds församlingshem och berättade minnen från scen och salong. Och som vanligt trollband sin publik. Efter en stroke blev han rullstolsbunden och kom inte så mycket ut från sin ombonade lägenhet vid Slottsbacken. Han blev 89 år.

Nuvarande chefen för Bernadottebibliotektet, Göran Alm konstaterade vid Bosses begravning i Slottskyrkan: "Sagofarbror'n på Slottet är borta. En epok är slut!