Humorfri Arn

Jag ska från början erkänna att personen Jan Guillou inte hör till mina direkta favoriter. Däremot har jag inte utan behållning läst hans böcker om Coq Rouge och Arn.

Jan Guillou är i grund och botten journalist och som sådan drivs han av att återge fakta. Fiction får han till på ett faktabaserat sätt och med stark ambition att ligga så nära "sanningen" det går också när han skriver romaner. Och han lyckas väl med detta. Han kan också skriva med spänning och engagemang. Han kan ge intryck av kärlek och passion. Han kan förmedla en stark realism.

En egenskap som han däremot definitivt inte tycks besitta är humor. Eller också har hans faktafixering totalt trängt undan den han möjligen har. I vart fall finner man föga humoristiska inslag i hans böcker.

Men det går väl an eftersom boken ger möjlighet att forma sina egna bilder och kanske ändå se ett och annat komiskt sammanhang.

I filmens värld går inte detta. Där formas bilden av fotograf och regissör. Men det är sorgligt att inte producenten insett behovet av att det också måste finnas "wit" i dialogen. Att om man inte kan lägga in en narr i handlingen måste man åtminstone se till att dialogen fylls med esprit och humor.

Någon sa att "någon ny Ivanhoe blir aldrig Arn" och jag är beredd att hålla med. Även om den som sa det hänvisade till en nyare inspelning av Ivanhoe med totalt ointressanta pappdockor i rollerna som Ivanhoe och Rowena. Olivia Hussey, Sam Neill, John Rhys Davies och givetvis James Mason gör alla minnesvärda insatser. Men filmatiseringen kan inte jämföras på samma dag med originalversionens Robert Taylor, Joan Fontaine, Elisabeth Taylor och George Sanders.

Efter att på tredjedagen ha sett Arn, gick jag hem och såg också den äldre Ivanhoe för att se vad som fattades i Arn.
Och jag fann att just humorn, det befriande och upplyftande skrattet någon eller några gånger under en film, gör den så mycket mer minnesvärd. Man går från biovisningen med ett tillfredställt leende när ALLT har funnits med i livets känslopallett.

Från Arn-bion gick jag bara likgiltig. Visst fanns det storslagna och vackra bildsekvenser. Visst var Cecilia både bildskön och intelligent i sin roll. Visst fanns det mustiga scener och många intressanta rollkaraktärer. Visst gav mer smuts i ansiktet och blodstänk och lortiga klädesplagg ett mer realistiskt intryck. Men hur man har kunnat välja en huvudrollsinnehavare så fullständigt befriad från allt vad appellerande personlighet heter, det begriper jag inte. Ett träbeläte hade gjort samma intryck.

I Ivanhoe finns kanske inte så mycket undersköna solnedgångar med riddare på stegrande häst i silhuett (det fattades bara att han ritschat ett "A" på filmrutan för att Zorro-känslan skulle varit fullbordad!). Och visst är Ivanhoes kläder alltid oklanderligt rena och Rebecca alltid välmakad och välfriserad. Men där finns t.ex. narren Wamba och där finns esprit i dialogen som tillsammans med tidsandan förlåter dessa ohistoriska perfektioner.

En eloge dock för att Arn kan rida! Men hur någon scripta och regissör/fotograf kunnat släppa igenom ett par riktiga fadäser när Arns svarta hingst Chamiin (spelad av Rosario från Helmers Ridcenter här i Strängnäs) plötsligt i några scener har en alldeles tydlig vit stjärna! DET är en gåta!

Här får ni se några klipp ur en RIKTIG riddarfilm....





"Jaså, Du är bror till vackra Karin!" sa Björn.

image92

"Jaså, Du är bror till vackra Karin!" sa min allianskollega Björn (med ett förflutet inom flygeriet och resebyråbranschen). Ett uttryck som jag hört från fler håll och som givetvis är sant. Min syster är vacker - och älskad!

Jag betonade också detta ord - älskad - när det gällde bror Lasse. Det beror på att vi växte upp i en familj där värme, kärlek och omtanke men också hänsyn, tolerans och nyfikenhet var ledord. Jag älskar verkligen mina tre syskon. Vi har alla stundtals haft - och har fortfarande då och då - totalkraschade relationer och när jag var liten och satt sönder en av brorsans Charlie Parker-78-or var jag inte vatten värd under många år men i grunden står vi alla varandra väldigt nära. Vi har kul åt samma saker.

Vi växte upp i en familj med stark släktkänsla. Vår farfar Oscar (som jag också ska skriva om) såg till att hålla familjehögtiderna på hög nivå.

Att fira jul ihop med såväl kusiner som sysslingar, farmor,farfar, mormor och morfar. Moster och morbror och farbror och faster och gammelfaster, var helt naturligt. Våra jular var i känslan inte långt från "Fanny och Alexanders".

Det började redan söndagen före jul då Mamma firade sin födelsedag. Alltid med stor mottagning för släkt och vänner. Alltid med något musikaliskt inslag, antingen med Mamma själv eller med oss barn eller som ett år då Mamma fått fatt på en dansk servitör som också hade en fantastisk sångröst och som sjöng operaarior för oss.

Egentligen fyller hon den 23e, men för att inte kollidera med julen alltför mycket så firas födelsedagen alltid en vecka före. På själva "dagen" gick Mamma och Pappa på Riche och åt lutfisk! På så sätt fick de sitt lystmäte och vi barn slapp utsättas för denna bristmat....

Julafton firades vanligtvis hemma hos oss som hade en stor våning. Vi kunde då vara uppåt 11 vuxna och 9 barn.
Tomten kom också till oss då. Och när jag säger Tomten så menar jag inte någon billig Butterickslösning utan TOMTEN! Han som satt mitt i NKs julskyltning i ljusgården och tog emot barns önskelistor.
image101
Jag och -TOMTEN!

I själva verket var det NKs dörrvaktmästare Westerberg som skickats till Börje Lundhs perukmakeri vid Dramaten för att "göras" till NKs Tomte. Och när arbetsdagen var slut på Julafton (NK var öppet till någon gång på julaftonseftermiddagen) så var Herr Westerberg ombedd eller kommenderad (jag vet faktiskt inte vilket, men han var helt underbar och skickade mig då och då vykort föreställande sig själv som tomte "från Tomten") av vår farbror Tom Björklund (som var vice VD på NK) att vara Tomte för släkten Werner!

Ni förstår säkert vår sorg när Tomten efter många år gick i pension och vi fick ta till "hemmalösningar" med Pappa! Ett år var han en riktig budgetnisse. Visserligen med röd toppluva men istället för vitt böljande skägg med dito mustacher hade han med svart (inte ens röd!) tuschpenna skrivit "Mustasch" resp. "Skägg" ovanför och nedanför munnen! Men vår gamla tomtestav som följt släkten var ständigt på plats med sin stillsamma lilla pingla - den har jag nu själv när jag "tomtar" för våra barnbarn!

Annandagen gick av stapeln hos Farmor och Farfar så länge de levde och orkade. Samma gäng runt det gående julbordet. Farmors köttbullar är ännu oöverträffade! Ett recept som tyvärr försvann med henne och med den hushållerska som skötte farfar efter farmors död.

Nyårsafton firades vanligtvis hemma hos oss eller hos Faster och Farbror vid Norr Mälarstrand. Två dagar senare var det dags igen för då var det Faster Dudde som fyllde år och uppvaktades med stor mottagning. Även där var det alltid musikaliska inslag. Dock av en något högre dignitet än hos oss! Där var det Lille-Bror Söderlund och Olle Adolphson och deras likar som underhöll gästerna. Att Olle var där och tog sina första stapplande trubadursteg, berodde helt enkelt på att familjen Adolphson bodde i grannhuset. Mamma Mildrid hörde till såväl mina egna föräldrars som Faster och Farbrors bästa vänner. Pappa Edvin (avlägsen släkting till vår mor) var redan utflugen och skild. Olle var klasskamrat med bror Lasse, Hans syster dramatenaktrisen Stina (Kristina) med Brittmarie och lille Pelle (duktig fotograf) gick klassen under mig. Vid dessa mottagningar var huvuddelen av gästerna släkt i någon form.

Idag vet knappt mina barn vilka kusiner de har. För oss tillhörde såväl sysslingar som bryllingar och "krånglingar/trasslingar" det regelbundna umgänget.

Det intensiva julfirandet avslutades med Julgransplundring hemma hos Farfar Oscar på Kungsholmstorg. Där var det fantasterier av osedvanligt slag. I all synnerhet sedan Farmor dött 1944 då Farfar vågade leva ut sitt leklynne till fullo. Han hittade alltid på något festligt tema. Ett år hade han dragit ut den konstgjorda brasan ur öppna spisen och ut på golvet. Runt den var små Wigwams uppställda. Alla barn - och vuxna - fick förse sig med fjäder i håret och krigsmålning i ansiktet. Omsvepta med filtar satt vi sedan runt lägerelden och smidde planer! Ett annat år var det järnvägstema och man köpte biljetter till tåget i särskild liten lucka. Farfar förvandlade hela sin våning inför dessa fester. Sitt barnasinne behöll han intakt till sin död 1953.
image93
Här står Farfar Oscar i "scenöppningen" som Julgransplundringsgeneral framför sin "ensemble" som just framfört en variete för släktens damer och herrar. Karin står till höger bakom Farfar iklädd basker och mustasch och har förmodligen just uppträtt i något franskorienterat nummer. Själv står jag längst fram bredvid Farfar.


Men nu var det Vackra Karin det gällde. Med undantag av Lasse, gällde att vi syskon ofta sjöng till pianoackompanjemang av Mamma. Varje år till Fars Dag gick vi fyra syskon till Vitaphone, Svala & Söderlund eller BRA-studion för att spela in en skiva med sång och musik till Pappa. Lasse tog hand om den övriga musiken! Det var alltid lika kul.

Varken sången eller egentligen musiken var nog riktigt Karins melodi. Däremot jobbade hon mycket med händerna. Hon kom in på Konstfack keramiklinje men flyttade efter något år över till textil och gick ut därifrån med goda betyg. Hon är en duktig tecknerska och målade inte oävet.
image94
Karins porträtt av mig som Hopalong Cassidy ritades när hon var 15 år. Jag var 11. Några år senare såg jag ut så här på en skiss:
image95



Om min bror Lasse förde in mig i bohemiska jazzmusikkretsar så tog mig storasyster Karin vid handen in i storstadens mondäna salonger där kändisar av alla de slag minglade.

Det var i och för sig inte något vi var ovana vid. Våra föräldrar hade i sitt umgänge åtskilliga författare, operastjärnor och dito -direktörer och -regissörer, skådespelare och annat "löskerfolk". Det gjorde att vi redan som barn insåg att också "kända" människor faktiskt är bara just - människor.

Karin hade också börjat teckna mode på Beckmans. Detta blev inkörsporten till div. modell- och mannekänguppdrag. Snart hade hon fiskats upp av Sveriges Mannekängmamma, stilikonen Kim Söderlund och blev raskt en av Sveriges tio-i-topp-mannekänger. Hon började också skriva om skönhetsvård i Damernas Värld (där då även kusinen Birre Söderhjelm jobbade. En annan kusin och nära vän till Karin genom livet, Tonie, sedermera gift med först konstnären P-G Thelander, därefter med fotografen Claes Lewenhaupt och efter hans bortgång med konstnären Carl-Fredrik Reuterswärd (någon frågade elakt om hon samlade på grafiker), frilansade också på tidningen.).
image96
Karins genialt enkla skiss av bror Lasse vid pianot i 50-talsstubb, möjligen Roffe Hultqvist på saxofonen medan basen säkert trakterades av Göran Pettersson eller Stefan Landoff.

image97
Karin och jag i dansens virvlar på 60-talet.

En dag träffade hon stjärnadvokaten och "meste ungkarlen" Henning Sjöström, som föll pladask. Det blev ett bröllop som hette duga.

Med Henning förändrades hela familjens liv kan man nog lugnt säga. Henning och Pappa var kollegor och när Pappa pensionerade sig och Henning hade åtagit sig det stora Neurosedynmålet hjälpte han Henning med att juridiskt sammanställa allt processmaterial. Den unge Leif Silbersky som då jobbade som notarie hos Henning har alltid kallat Pappa för sin egentligen mentor.

För mig var det spännande år. Jag gick i gymnasiet (då och då....) och kunde tidvis disponera Hennings Thunderbird och sedermera Rolls Royce till och från plugget vilket givetvis inte gick helt obemärkt förbi. Eftersom jag alltid stått Karin nära kom jag även in i Hennings liv. Jag hade planer på att plugga juridik efter studenten, så Henning lät mig fungera som "springnotarie" (en eufemism för springschas....) på kontoret, där jag efter ett tag hade eget skivbord.

image104
"Bokförlaget Sjöström § Sjöström" med den första utgåvan!

Henning skulle då ge ut sin första bok på eget förlag. En fackbok som hette Skilsmässor och Underhåll. Detta förlag ägdes formellt av Karin och sköttes praktiskt av mig. Också hans första - och oöverträffat bästa - memoarbok gav vi ut på förlaget.

image105

När Florence Stephens, Husebyfröken, blev hans klient hände det alltsomoftast att hennes många och långa telefonsamtal, som framförallt krävde lyssnande, tålmodighet, artighet och någorlunda uppmärksamhet, kopplades in till mig. Fröken var bl.a. missnöjd med den journalist som hon avtalat med om en memoarbok. Det ledde så småningom till en överenskommelse att Karins förlag skulle ge ut den istället. Också där fick jag fungera som "spindel i nätet" mellan alla inblandade.

För att få hyfs på det material som journalisten lämnade efter sig, anlitades Lasse Widding, som då var ung och lovande Expressen-reporter och som dessutom hyrde sommarstuga ute hos Karin och Henning på landet. Detta var dock en länge väl förborgad hemlighet eftersom Lasses anställningskontrakt på Expressen förbjöd slika utvikningar. Han var ju då långt ifrån den väletablerade författare han skulle komma att bli och var starkt beroende av sin lön från tidningen.

Den så småningom färdigställda memoarboken kom att avslutas med ett kapitel som i fablens form häcklade de "kavaljerer" som dansade runt Husebyfröken, i form av humlan (Frökens förmyndare) och andra mer eller mindre lättidentifierade figurer. Boken, vars namn blev "Kungar, torpare och Kavaljerer" (se dedikationen ovan) blev mycket uppmärksammad och Karin som förläggare hotades med ärekränkningsåtal för den elaka fabeln som återgavs i de flesta media. Karin hade själv ritat illustrationerna. Själv blev jag av den ursprungligen tänkta spökskrivaren i tidningen "Se" utpekad som en av dem som "suttit på Skärfsta och totat ihop fabeln". Inga kommentarer!

Fröken själv myste av all uppmärksamhet. Hennes enda invändning mot boken var den underfundiga porträttbild vi valt för omslaget. Iklädd stråhatt och med en fundersam min var det ett mycket bra porträtt. Men hon vägrade att acceptera bilden. Vi fick helt enkelt dra in första upplagan och trycka en ny med ett trist och platt men mer "representativt" foto på omslaget.

En annan av Hennings verksamheter var boxningen. Han hade just blivit ordförande i Svenska Boxningsförbundet och ville skapa en supporterklubb av klass för att höja statusen på svensk boxning.
Det blev Boxningens Supporterklubb som skulle sitta på blåa kuddar vid Ringside vid alla större boxningsevenemang. Den skulle bestå av "det Stockholm som rör sig". Henning lanserade ett nytt sätt att binda medlemmar. En normal årsavgift i en klubb på den tiden låg runt en tia. Henning lät istället de presumtiva medlemmarna skriva på ett treårsavtal om 200 kronor årligen, vilket ansågs som oerhört mycket för ett medlemskap.

Men medlemmarna strömmade till. "Alla" ville vara med. Kanske hjälpte det att styrelsens medlemsvärvning gärna skedde under muntrare - och kanske inte alltid helt "medvetna" former på olika parties....

Dåvarande chefen för skivbolaget Karusell, orkesterledaren i Hylands Hörna m.m. Simon Brehm blev ordförande och jag blev sekreterare och skattmästare och sedan var det lite annat advokat- och skivbolagsfolk i styrelsen.

image98
Simon Brehm, Advokaten Axel Wahlberg, Advokaten Henning Sjöström, Mats och hukande framför "Gentleman Jim": Karin.

Det hektiska nöjeslivet och framförallt det faktum att Karin och Henning fortfarande hade sin bostad i kombination med advokatbyråns kontor, tärde på äktenskapet. Deras sängkammare var den gamla jungfrukammaren innanför köket och när Karin skulle göra sin morgontoalett fick hon konkurrera om badrummet och köket med fyra advokater och tre-fyra sekreterare!

Karin hade träffat en annan man, chefen för Europas för att inte säga världens då största charterflygbolag, Transair, Gösta Ellhammar och med honom gifte hon om sig.

För mig innebar det att jag inte längre hade Hennings Thunderbirds eller Rolls Royce att glänsa i. Jag hade förvisso av Karin köpt mig en egen liten röd Triumph Spitfire men det var inte heller illa att kunna ratta Göstas jättelika Cadillac över Bulltoftafältets asfalt i full karriär. På den tiden fanns inte några säkerhetsrestriktioner som jag märkte. Det var bara å' åk - bland alla flygplanen!
image107
Mats, Karin och Gösta på Jägersro för att heja på Göstas häst Scott Brodde. Som vann!


Henning valde så småningom att istället gifta om sig med min och min hustrus ungdomsvän Kerstin Sandels.

Uppdraget i Boxningens Supporterklubb hade jag kvar till 1967 då efter Simons alltför tidiga bortgång, övriga styrelsen beslöt lägga ner klubben. Ingemar Johansson och Carl-Gustaf Lindstedt försökte hålla liv i den något år till med hjälp av några entusiaster, men glädjen försvann med Simon och klubben avsomnade för gott.

image102

Ovan: Karin med Josephine Baker i soffan på Skärfsta.
Nedan: Vid ett annat tillfälle i samma soffa: Mats, Londonklubben "Pair of Shoes" ägare Eric Steiner, Karin och dåvarande "Helgonet", sedermera "James Bond" - Roger Moore.

image103

Men även Gösta försåg mig med jobb vid sidan av studierna. Jag blev "Direktörsassistent" på det lilla affärsflygföretaget Ell-Air som var det första som lanserades som just ett exklusivt affärsflyg. Vi samarbetade med Nyge-Aero i Nyköping som var Pipers svenske agent. Bl.a. fick jag konstruera den på den tiden synnerligen omfattande friskrivning som förekom på baksidan av alla flygbiljetter. Jag satt ett par dagar med Professorn Jakob Sundberg för att med hans hjälp få texten korrekt. Mycket skulle rymmas på liten yta och ingen kunde någonsin läsa allt utan mikroskop! Som pilot hade vi våghalsen Olle Ringstrand som varit den förste att flyga enmotorigt över Atlanten. Han flög sedermera ihjäl sig i Biafra där han jobbade samtidigt med flyglegenden Carl-Gustaf von Rosen. Dock på olika sidor i striderna.

image108
Ell-Airs Piper Aztec. "Sierra Echo-Echo Papa Hotel" som fortfarande finns vid flygteknikerskolan i Nyköping. Till vänster piloterna Lars-Erik "Tojje" Engstrand och Olle Ringstrand med Mats emellan sig. På väg in i planet är först Gösta och därefter en presumptiv kund i Kristianstad.

Det blev ett drygt halvårslångt äventyr innan Gösta istället kom att ägna sig åt det danska flygbolaget Internord.

Karin har levt som hon lärde i sin skönhetsspalt i Damernas Värld och besitter fortfarande en obestridlig skönhet utan några konstlade ingrepp. Hon är tvåbarnsmor, fyrbarnsmormor och lever sedan Göstas bortgång ensam kvar i Malmö där hon numer fungerar som mycket aktiv omhändertagerska av sina barnbarn.

Byggstress?

I förra veckan hade Mariefredsnämnden sitt sista sammanträde för året. Vid ett samtal med en annan ledamot framkom att Strängnäs Kommuns mark- och exploateringsavdelning begärt detaljplaneläggning av den lilla gröna lunga utmed den kullerstensbelagda Kyrkogatan, som förbinder Rådhustorget i Mariefred och kyrkan, för bostäder och handelsändamål!

Jag bor ju visserligen sedan 10 år inte längre i Mariefred, men mina 26 år där, som invånare och som företagare och tidvis också handlare, gjorde ju att jag insåg det vansinniga i denna tanke.

Dem jag talade med delade min uppfattning. Denna gröna gräsyta som på sommaren erbjuder alla turister möjligheten till en stunds vila i gröngräset eller vid konditoriets uteservering. Centralt vid torget, nära ångbåtsbryggan och kyrkan. Mariefred lever i mångt och mycket på sina turister och de behöver denna plats. Handeln behöver turisterna i centrum - inte ute i Lottenlund vid slottsparken.

Torget behöver denna plats. Att sluta vinkeln mot det stora vackra "tandläkarhuset" som liksom kyrkan skulle skymmas bakom något aldrig så stiligt nybygge - Nej! Låt torget öppna sig som hittills mot solen och lugnet.



Bror min - En lycklig skit!

image75

Min älskade bror Lasse, svävar i luften runt minneslunden på Norra Kyrkogården i Stockholm sedan 1992. Kanske slår han sig då och då ner på den sedan länge stulna träbänken vid vår familjegrav och för en livlig konversation om livet och konsten med Pappa Einar och Farfar Oscar. Säkert också med Farbror Tom, men kanske inte särskilt mycket med Faster Dudde och Kusin Birre. Kanske också med Svåger Gösta som var en receptiv och nyfiken människa även om hans effektivitetsjag nog inte riktigt kommunicerar med Lasses bohemiska och kompromisslösa inställning till tillvaron, vare sig på den här eller andra sidan.

Lasse Werner, den svenska jazzens Gossen Ruda. Gränsöverskridare, förnyare, egen! Född 1934, död 1992. Med hans eget språkbruk: En sann pianast!

Som jazzsångerskan Monica Borrfors uttryckte det:

"Fy fan vad man saknar denna typ av musiker bland alla stylade, grönsaksätande karriärister som befolkar jazzscenen i dag.
Det är inte mycket färg längre. Det är klart att man ska ta hand om sig bättre än vad Lasse gjorde men man saknar verkligen det milda vansinnet och det egna uttrycket.
"


"Det milda vansinnet" och "det egna uttrycket" - så på pricken Lasse!

image79
"Varför hickar tulpanerna" - ur en handritad/skriven bok från sommaren 1953 i Biarritz. Lasse var en konsnärlig mångsysslare till att börja med. Han skrev både prosa och dikt och målade mycket. Han genomgick alla "perioderna" med van Gogh, Munch, Gaugain, Paul Klee och andra.


Lasse blev tidigt intresserad av jazzmusik. Men också av tonsättare som Alban Berg, Anton Webern och Arnold Schönberg. Den framväxande bebop-musiken fångade honom och gav starka influenser. Han hade också kreativa klass- och parallellklasskamrater ända från den föreberedande skolan och upp i gymnasiet. Idag framträdande namn inom jazzen som Georg Riedel, Lasse Bagge och Kjell Samuelsson men också viskonstnären Olle Adolphson (som dessutom var släkt och med vars familj vi umgicks), konstnären Peter Dahl och författarna Maj Sjöwall (som var Lasses barndomskärlek och som kom att bli hans sista kärlek i livet) och Jane Fredlund.

I denna omgivning växte han upp och formades. Tidigt flitig besökare på Nalen och andra ställen där det spelades modern jazz. Tidigt började han själv spela saxofon och skulle nog ha fortsatt med det om det inte varit för en ihärdig och störd granne som klagade så ofta att pappa till slut tvingades till ett ovanligt ultimatum: Sluttid på kvällen eller slut med saxofon!

Under tiden hade han genom Clas-Göran Fagerstedt, gemenligen kallad Fager, invigts i harmonilärans underbara värld och börjat ge sig på pianospel igen (trots vår gemensamma bittra och avskräckande erfarenhet av Fröken Johanssons pianolektioner).

image81
"Instrumental shapes"

De tidiga jammen hemma blev även för mig upplevelser som satte djupa spår i min musikaliska känsla. Där satt Sune Spångberg med huvudet vridet åt sidan med meditativt slutna ögon och trumstockarna i ständig rörelse över skinnen. Där stod Göran Pettersson eller Stefan Landoff och lekte med fingrarna över bassträngarna. Där var Janne Wallgren på piano, Roffe Hultqvist och Hasse Kihlström, Bosse Wärmell, Lasse Gullin, Torbjörn Hultcrantz och Göran Östling och .......

På min studentfest spelade Lasse, Janne Carlsson, Curre Lindgren, Gösta Wällivaara och Chrille Boustedt. Knappast dock den musik som var "vanlig" på studentfester.

Vi talar också om efterkrigstiden. Ett sent 40-tal och framförallt 50-talet som kom att influera så många unga kreativa människor och som resulterade i "The Roaring 60ies" - årtiondet då allting hände! Då alla dessa unga nått verksam ålder. En formlig explosion av nytänkande - på alla områden. Musik, teater, litteratur och konst men också politik och vardagsliv. Denna injektion av lust, gränslöshet och en uppsluppen livsglädje genomsyrade samhället. Tiden då allting blev möjligt. Lasse var en av den tidens främsta produkter inom sitt område.

image80
Lasses eget "credo" (Biarritz 1951). Han var totalt kompromisslös och vägrade "prostituera sig". Pappa pekade på Lasses vän basisten och kompositören Curt Lindgren som fått jobb som musikchef på Stadsteatern efter sejouren med "The Connection", men det var något Lasse aldrig skulle kunnat tänka sig. Ett fast jobb med en chef.....aldrig. Han var fullständigt egoistisk och hänsynslös mot sin närmaste omgivning. Frånsett en tid på 70-talet då LSDn gjorde sin entré och spädde på detta totala uppgående i det egna jaget utan hämningar, så var denna Lasses egoism inte på något sätt otrevlig tack vare hans för det mesta mycket glada humör. Han sket helt enkelt i vad andra tyckte om det han gjorde.


Att följa med på Lasses spelningar och olika upptåg var alltid spännande. Vad som helst kunde faktiskt hända. Kvällarna på Gyllene Cirkeln, happeningkonserterna på Moderna Muséet, fantasterierna på Pistolteatern var fyllda med humor och spelglädje. Inte förstod eller tyckte jag alltid om Lasses improviserade musik, men hans sceniska förmåga gav mig ideliga höjdarupplevelser. Särskilt som min egen håg då stod just till teaterns och filmens värld.

image88
Bröderna i samspråk

Ofta blev jag indragen i något improviserat skeende. Vid en konsert i ABF-husets Z-sal frågade mig Lasse strax före konsert om jag inte kunde sjunga hans "Too Late". Jag sa ja utan att tänka, men begärde att han måste peka in mig efter sticket eftersom vi inte repeterat och jag aldrig sjungit till orkester förut. Naturligtvis glömde han att nicka in mig så jag stod där som ett fån under hela andra koruset.

Var man på Pistolteatern för att glädjas åt något upptåg med Lasse och hans vänner, kunde det hända att teaterchefen Pi Lind fick syn på mig i foajén och drog in mig innanför scenen med en uppmaning att gräva fram och klä mig i något ur klädtunnorna. "Vad som helst!" väste han. Och gav mig en bok och intruerade mig att på ett givet ögonblick på scenen sätta igång att läsa högt ur boken. "Vad som helst!".

image84
Spektakel på Pistolteatern. Fr.v. Lasse, Teaterchefen Pi Lind, Mats, Christer Boustedt och Curt Lindgren. Janne Carlsson gömmer sig i kulissen.

Vid en stor Emanonkonsert på Moderna Museet, vars Pontus Hultén också öppnade sitt museum för musikaliska happenings (det var där dessa började i Sverige), möttes publiken redan när man passerade över Skeppsholmsbron av trombon- och trumpettoner ifrån Skeppsholmskyrkans tornlanternin där Janne Bark och Folke Rabe stod och blåste i blåsten... Väl inne i stora museisalen fick man förse sig med en stol ur en jättehög ihopslängda stolar och själv placera sig runt den i mitten uppställda orkesterplatsen. Av bilden framgår att jag såg till att sitta nära!

image82
Ode till Raymond Chandler No 1 spelas på Emanonkonsert i Moderna Museets stora sal. Mats sitter med ryggen mot kameran på "första parkett".

image83

Musikernas partitur var inte av det traditionella slaget utan blev rena små konstverk. Som här ur "Pastoral Vårscen" (för trombone och valthorn)

image85

image90

Eller som här för "Ryska Snuvan" Lasses "poplåt" som ofta blev en frustande final på hans konserter. Denna torde vara för Janne "Loffe" Carlsson som "närvarande" slagverk:

image109

Lasse utvecklade mer och mer de teatrala sidorna i sin musik. Samarbetet med Staffan Westerberg (som hade börjat som en suverän dockteaterskapare) utvecklades. En lång sejour på Stockholms Stadsteater med den revolutionerande uppsättningen av "The Connection" - en amerikansk knarkpjäs som utspelade sig i och runt en jazzgrupp. Den legendariske Freddie Redd skrev musiken och Lasse och hans vänner stod för deltagandet på scenen i Stockholmsuppsättningen som ibland nästan tog över pjäsens skeende och förvandlade tillställningen till ett rent jam som t.ex. då Dexter Gordon spelade med i bandet en kväll. Samma roll - men nu med egen musik - fick gänget också i Vilgot Sjömans film "Lyckliga Skitar".

Turneer med Riksteatern, sejourer på Helsingborgs Stadsteater, Jazzopera i TV, Rikskonsertturneer i landets skolor med bl.a. den klassiska pianisten Irene Mannheimer, samarbeten med Leif Segerstam, Partajorkestern i TV m.m. Allt gick i en rasande fart.

Tack vare en dödlig skräck för injektionsnålar hade Lasse klarat sig från det hårda knarket som alltför tidigt tog död på många av hans jämnåriga och vänner, men mycket sprit och under en period ett kraftigt bruk av LSD satte sina spår i personlighet och hälsa. Han utsatte sin familj för stort lidande och själv fick han diabetes som tvingade honom att acceptera också de hatade nålarna. Till slut drabbades han av en kraftig och långvarig coma vid midsommar 1978 som höll på att ända hans liv. Ingen trodde han överhuvudtaget skulle vakna upp. Än mindre att han skulle kunna lämna sjukhussängen. Men han lärde sig tala och gå på nytt och efter ett år satt han i en egen lägenhet och efter ytterligare ett år gav han hemtjänsten kicken och försjönk i sin fåtölj med en cigarett i näven, en bok i knät och grammofonen på nära håll. Blommorna i fönstret självdog och förtorkade. Dammet lägrade sig och Lasse blev en riktigt lycklig skit!

image89
Jazzens resp. den klassiska musikens Gossar Ruda: Lasse och Karl-Erik Welin. Medan Lasse saltade i pianot och spelade med ölburkar och pingpongbollar på strängarna, använde Karl-Erik motorsåg och sågade sönder sin konsertflygel.

Så dog vännen Christer Boustedt och Lasse satt ytterligare en gång framför ett piano på minneskonserten på Fasching (som Lasse som ordförande i Svenska Jazzmusikers Riksförbund varit intitiativtagare till och pådrivande för). Hans motorik var klart förändrad och hans styrsel i fingrar, händer och fötter var ej som förr. Men han fann ändå ett uttryck på tangenterna.

Sångerskan Pia Olby och pianisten Arne Forsén hade en tid samarbetat med Lasses gamle vän Sune Spångberg och Sune försökte nu få med Lasse. "Jag kan inte heller spela som jag vill längre men vi har dj-igt kul" sa Sune som sedan länge led av MS. En sjukdom han motverkade och försenade utvecklingen av genom att fortsätta sin musikaliska verksamhet. Så en dag gjorde "käpparna sitt intåg" på Zum Tiroler i Gamla Stan och "Dubbelduon" skapades. Det unga paret Pia och Arne och de två ärrade veteranerna Lasse och Sune. En obetalbar konstellation.

Lasse utvecklades till något av en jazzens Victor Borge. Hans långa muntliga seanser framför pianot avbröts då och då (när publiken började bli lite otålig) av en stunds meditativ musik ibland med utbrott liknande dem som en gång var hans "varumärke". Och så tillbaka till historieberättandet. Det var underbara kvällar. Inte alltid så innehållsrika men alltid berörande och överraskande. Vem minns inte den kvällen Lasse plötsligt avbröt sitt spel, lyssnade och sa: "Hör ni?". Alla lyssnade och skakade på huvudet. "Hör ni inte" kom det med anklagande röst. "Hör ni inte fläkten!" . Om man ansträngde sig till det yttersta kunde man ana ljudet av en köksfläkt någonstans i huset. Men för Lasse blev det en ljudingridiens att bygga vidare på.

image87
Lasses sista framträdande.

Några dagar efter en sejour på Zum Tiroler i Februari 1992 somnade Lasse in i sin säng. Och hastigt och lustigt ströddes hans aska i Minneslunden på Norra Kyrkogården.



image76

Lasses och min gemensamme vän Jacques Werup skrev 1983 en dikt till Lasse:

Smoke gets in my eyes
(Till Lasse Werner med tack för hans valspråk: Lev länge - dö ung)

Värme kräver förbränning.
Själv satte jag eld på min egen kropp.
Röken stack i ögonen. Men det blev en vana.
Det brann hastigt, det stod ett lätt gnistregn om mig.

På mornarna liknade jag ett förkolnat vedträ.
Jag satte fyr igen på det lilla som fanns kvar.

Kvarterets folk - läkare - tjänstemän -
såg friska och sorgsna ut. No swing, inte en blå ton.
I promise: no soul! De frös och hade bläckröster.
De liknade förvuxna dvärgar. De skötte sina täppor
och undvek mig. De vågade inte se på mig, fyllbulten,
slarvern, som kom hem i gryningen när de gick till jobbet.

De var rädda för att känna igen sig i mig!
Jag påminde dem om närheten till källaren, om döden.
Men jag påminde dem också om deras förlorade ungdom,
och deras längtan bort, ut, om respektlösheten, friheten, yeh man!

Numera liknar jag det allra sista vedträet,
den spröda askpelaren som blivit kvar för vintern
i jordens mest övergivna sommarstuga.

Kroppen är slut. Det drar. Det viner
och blir frostblommor på toalettspegeln.
Jag har inget mer att elda med.
Men frihet, my friends, är att sakna något att värna om.
Jag slår inte ens vakt om musiken, mitt enda tillgodohavande.
Jag lyssnar mest till mellanrummen mellan tonerna.
Knappt femtio, men uråldrig. Ensam gubbe,
skör som ett kinesiskt porslinsägg.
Jag är askan efter femtio års ständig eld.
Jag är den pyrande askan efter mitt eget liv.
Smoke gets in my eyes, det är en vacker begravningssång,
den har pågått hela mitt liv. En jordfästningsmusik,
fan så mycket mindre patetisk än de flestas
enda lilla fuga av Bach!

Smoke gets in my eyes

För denna vackra sång var självförbränningen nödvändig.

Syskonen Werner

image77

Här ovan ser vi mig till vänster med mina tre syskon: Karin, Brittmarie och Lasse.

Vi växte upp i en vidsynt och tolerant anda. Med stor frihet men med fasta normer. Man visste vad som gällde utan några särkilda pekpinnar. Vi hade så vitt jag kan minnas t.ex. aldrig en given tid vi skulle vara hemma om vi var borta på kvällen, men vi var ändå alltid hemma vid "rimlig" tid och var föräldrarna vakna blev det alltid en trivsam stund vid fotändan i deras säng diskuterandes kvällens olika aktiviteter och möten. Ibland kunde det vara riktigt trångt.

Det var på många sätt en kreativ miljö. Många konstnärliga människor fanns i föräldraumgänget och i släkten. Mamma själv var - och är än vid 96 års ålder - en duktig pianist. Hon började sin relativt korta yrkesbana som Konserthuschefen Johannes Norrbys personliga sekreterare. I hennes plikter ingick tydligen att läsa dikt vid högtidliga tillfällen. Nedanstående epos av Bertil Gripenberg läste hon upp i Stora Konserthussalen den 26 april 1930). Pappa som var advokat, startade redan i tonåren något som hette Stockholms Musikungdom. Själv hade han spelat många instrument alltifrån saxofon till fiol och än i vuxen ålder kunde det hända att han tog fram sin mandolin eller banjo och spelade en stund.

Det som från början var en kommentar till DNs Namn&Nytt uppmärksammande av den härlige kåsören Cello, har svällt ut till en serie om dedikationer, men också porträtt av vänner till mig.

Och där kan jag naturligtvis inte förbigå mina egna syskon som på så många sätt bidragit till mitt liv och min personlighet. De är eller - i fallet Lasse - var, alla tre, original, med högst egna personligheter, intressen och livsstilar och har berikat mitt liv från tre olika håll.

Jag tänkte börja med bror Lasse, jazzpianasten! Den svenska jazzens Gossen Ruda, En "Lycklig Skit".

Följd av Karin, keramiker, tecknare, stjärnmannekäng och en av Sveriges ständigt mest välklädda.

Och till sist Brittmarie, danspedagog, koreograf och författare. Tlllika Sveriges första akademiker med dans som huvudämne.

Vem lillbrorsan är vet ni ju redan.

Bilden ovan togs av en Dagens Nyheter-fotograf på 60-talet på Café Skandia på Birger Jarlsgatan som drevs av vännen Bosse Börje. Ett av de sällsynta tillfällen då syskonskaran återsamlats. Anledningen till att vi träffats alla samtidigt var att ta ett gruppfoto till föräldrarna, vilket vi just klarat av då vi gick för att äta lunch. Bilden användes för att illustrera Julbordspremiären.

image78

In Vino Veritas

image64

Mitt första möte med Carl Jan Granqvist var rätt festligt. Vi hade tidigt läst om Carl Jan och hans Gästgifvaregård i Grythyttan. Om hur han räddat det gamla värdshuset från ett öde "värre än döden" - rivning för att bereda plats för Konsum. Om hur han efter renovering fyllt stället med antikviteter och inrett allt med en högst egen och personlig stil. Stort stöd hade han av ortens starke man, Artur Lindqvist (1897-1983) som också var den som först reagerade mot den tänkta rivningen och tog kontakt med Carl Jan. Artur var en intressant person i sig. Han var den som skapade de klassiska Grythyttemöblerna på 30-talet och byggde upp Grythyttans Möbelfabrik som fortfarande drivs av hans söner. Han var en ivrig hembygdsforskare på äldre dar och höll inspirerande föredrag för Gästgifveriets gäster. Han hade sitt eget bord i en av matsalarna och åt sin middag där mest varje dag.

image65
Artur Lindqvist (med hörapparat) och Carl Jan i samspråk.


Artur och Carl Jan grep in i en tid då Scandic-hotellen rullade ut sin likriktningsmatta över Sverige på 70-talet. Vi blev givetvis nyfikna och började med att skicka dit Svärföräldrarna för en första koll. Den utföll till belåtenhet och det blev dags för vårt eget besök.

Vi installerade oss i det trivsamma hörnrummet mot torget. Allt var tip-top utom en enda sak! Så när vi på väg ner till middagen, för första gången stötte ihop med denne förnyare av svensk gästgifvartradition, en påtaglig yngling i sina bästa år och han välkomnade oss och frågade om allt var till belåtenhet kunde jag inte låta bli: "Allt är toppen men jag är förvånad över det usla toalettpapperet!" Carl Jan replikerade omgående: "Jaså, är Du ömstjärtad!"

Att jag slog ner på just det hårda och ogästvänliga toalettpapperet, hade sin bakgrund i ett projekt som en gymnasie- och studentkamrat och jag bedrivit och som innebar kartläggande av Stockholms Hotell- och restaurangtoaletters utformning och användarvänlighet med speciell inriktning på var toalettpappershållaren var placerad. Vi hade funnit att i de flesta fall verkar inredningsarkitekter ha tagit sig en powernap just när dessa skulle placeras eller funnit ämnet så trivialt att de överlåtit uppskruvande och placering åt byggkillarna. Hur som helst måste man många gånger ha akrobatiska talanger eller riskera att falla av toalettstolen för att komma åt pappershållarna.

Carl Jans avväpnande och glada replik fick oss på fall och vi blev omgående goda vänner. Under ett tiotal år kom vi att fira nyår på Grythyttan med några undantag. Alltid familjärt, varmt, välkomnande och professionellt. Våra då rätt små barn älskade stället och precis som jag själv på min barndoms pang, så gick de - om inte köksvägen, så dock - via Carl Jans goda "tanter" som fanns med hela tiden. Hans härliga Mamma + Valborg och Sickan.

Carl Jan fullföljde under sina år på Grythyttan den härliga svenska gästhemstraditionen. D.v.s. man gavs känslan att vara gäst i ett hem där man umgicks med övriga gäster i gemensamma utrymmen , med en närvarande värd/värdinna istället för att var och en försvinner in på sina rum som idag på hotell. Innan Carl Jan började lägga under sig större delen av centrala Grythyttan, var också gästskaran av det mindre och mer intima slaget.

I min barn- och ungdom hade jag fått rikliga tillfällena att uppleva denna herrgårdspensionatsstämning. Framförallt hos Gerda Aschan på Ehrendals Bruksherrgård utanför Gnesta där familjen vistades varje sportlov, några veckor på sommaren och en och annan helg dessemellan, under många år. Bland Tant Gerdas gäster fanns många intressanta människor - också för oss yngre. Författare som Lasse Widding (som jag skulle komma att jobba nära), Nils-Magnus Folcke, Brita af Geijerstam och Jasha Golovanjuk. Konstnärer som Louis Sparre och Rut Hillarp.

Carl Jan anordnade även speciella program för oss. T.ex. bodde författaren Sven Stolpe ofta på Grythyttan och kunde hålla ett föredrag för oss om t.ex. Drottning Kristina som var ett av hans specialområden. En otroligt intressant människa med ett enastående skarpt intellekt. Mycket musik, t.ex. sjöng Tatiana Angelini (Snövits röst i Disneyfilmen) för oss när hon bodde där med sina båda döttrar.

En annan intressant bekantskap var storbyggmästaren Harry Karlsson och hans fru från Lund (Föräldrar till författaren Anna Wahlgren och byggmästaren Sven Harry Karlsson). Eftersom Hillevi Karlsson varit elev hos min gammelfarbror Calle Werner ("kändare än Lundadomen") fick vi en kul kontakt som ledde till att jag fick ett ex av hans fina bok "Den långa vägen":
image71

Ett nyår var vi bjudna att fira med Carl Jan och hans privata vänner nere i vinkällaren. Bland dessa var Margot och Sven Trädgårdh som på den tiden drev vinimportörsföretaget Vin-Trädgårdh (sedermera lite solkat av en senare ägare). Sven stod för kvällens absoluta höjdpunkt. Innan detta tillfälle hade hustrun och jag ett rätt svalt vinintresse. Genom att vi båda var något av frankofiler var vi dock långt ifrån ointresserade av att dricka vin, men nu stod vi inför en klassresa av oanat slag.

Sven bjöd på ett av världens verkligt stora viner, Chateau Cheval Blanc, och därtill av en 30-talsårgång som han sade att "dess like kommer ni förmodligen aldrig att få smaka ".

Egentligen rätt taskigt av honom! Han borde ha förstått att han den kvällen startade den eviga jakten på vinupplevelsen som någorlunda kunde matcha den Nyårsaftonens. Aldrig mer skulle Valpolicella och Dao tillåtas rinna ner i våra strupar. Livet blev helt enkelt lite dyrare! Men ack så mycket godare!

Snart hade vi startat en sektion av Munskänkarna i Mariefred och inköpte fantastiska viner för gemensamma provningar. Jag måste tillstå att vi aldrig förföll till Knut-Christian Gröntofts och Carl Jans vokalbulär med "svettig häst" och liknande. "Fuktig potatiskällare" var nog så långt vi sträckte oss. Vi fick en silverkåsa som ordenstecken från Munskänkarna. Vid en träff i Stockholm frågade jag underdånigt en herre som hade andra färger på bandet som kåsan hängde i om halsen vad man måste genomgå för att uppnå höjden av dessa färger. "Det är bara att betala medlemsavgiften ett antal år". Jaha!

När vi gjorde en resa genom Frankrike någon sommar senare var givetvis besök på olika vingårdar ett måste. Ett av våra favoritslott var en liten familjeegendom som heter Ch L'Enclos. Ligger på gränsen mellan St. Emilion och Pomerol. Dit kom vi oanmälda och fann hela huset tillbommat. Vi knackade givetvis på och efter en stund öppnades ett par fönsterluckor på övervåningen och en äldre dam stack ut huvudet och frågade vilka vi var. Sedan vi berättat meddelade hon att hon var mormor i huset och att dottern och mågen just åkt till BB för att föda en ättling. Kunde vi komma tillbaka om någon vecka?

Vidare just till Ch Cheval Blanc! Vid det laget var våra tre barn ganska urlessa på vingårdar och ville åka till havet. De satt kvar ute på gräsmattan utanför ("Måste ni verkligen gå in här också") och surade medan vi fick en visning av favoritslottet.

Ett annat vinäventyr av det mindre lyckade slaget blev det också då vi genom Carl-Georg Crafoord (då svensk avgående ambassadör i Spanien och bror till vår vän John Crafoord, dåvarande slottfogde på Gripsholm) blev delägare i en spansk bodega i Ribeira de'l Doro-distriktet. I området framställs ett av världens prestigeviner och stora pengar lades ner för att matcha detta. Dock gick expansionen lite för snabbt och allt hängde nog inte med i snurren utan det hela tog en ände med förskräckelse. Idag äger den gamla aktieägarkretsen tillsammans 15% av bodegan med ett tveksamt värde.

En gång damp Carl Jan ner hos oss i Mariefred på väg hem från Stockholm. Plötsligt fick han syn på en byst föreställande min farfar Oscar på min kontorshylla och frågade vem den föreställde. När jag berättat sa han: "Kom" och vi gick ner till hans bil där han öppnade bakluckan och vad ligger där om inte en identisk farfar! Den var verkligen mycket lik och ändå inte. Carl Jan hade just köpt den hos en antikhandlare och blev lika förvånad som jag. Båda bysterna var gjorda av en invandrad italienare vid namn A. Moretti på 30-talet och uppenbarligen for denne konstnär land och rike kring och modellerade generalkonsuler och majorer efter i stort sett samma mall. Men med obetydliga skillnader i dragen fick han fram en porträttlikhet i varje enskilt fall.

image70
Carl Jan och Knut-Christian flankerar hustrun vid middag hos oss i Mariefred. Jag vill minnas att vi då också knäckte en liten flaska Crofts vintage port från 1927, importerad av Grönstedts vinagentur, som jag hade fått efter min pappa.

1987 kom våra vägar att åter korsas då jag ingick i Gripsholmsföreningens Jubileumskommitté för slottets 450-årsjubileum vid Larsmäss. Vi planerade en historisk bankett för 150 personer i Rikssalen. Uppdraget gick till mat- och kulturhistorikern m.m. Åke Livstedt som vi också tidigare ofta mött på Grythyttan tillsammans med hans härliga mamma Greta, och till Carl Jan.

Det blev en av duons mer genuint fantastiska historiska spektakel. Med nyskriven musik av Sven-Erik Bäck som spelades utanför Rikssalen med märkliga klangeffekter. Med mat från alla århundraden och mat som den kunde ha varit. Varje rätt serverades i procession med marskalk i täten. Eftersom slottet inte på något sätt fick förändras hade Carl Jan & Co varit tvungna till smått extraordinära åtgärder för att få det hela att fungera. Bl.a. hade Nedre Rustkammaren (som fungerade som Stålarms och Kurcks fängelsecell) i Griptornet helt inplastats. Runt öppningen i golvet genom vilket förr kanonkulor och krut hissades upp hade ett mobilt uppvärmnings- och serveringskök etablerats så att serveringspersonalen kunde gå runt för att få med sig allt och för att serveringen skulle kunna flyta som ett löpande band. En mathiss installerades i golvöppningen genom vilken leveranser kom av förberedd mat. Mellan varven hade serveringspersonalen (75 st = en per två gäster) sina väntplatser i den smala tegeltrappan utanför Rustkammaren. På trappstegen låg prydligt deras vita vantar, meny och schema.
 
Tore Wretmans dotter Ann-Sofi berättade en gång för mig hur hon varit på en bankett som Carl Jan och Åke arrangerat och hur hon som krögare och krögardotter reagerat när hon fick se en vitbehandskad serveringshand sträckas fram med matfatet. Eftersom hon visste vilken omöjlighet det var att få professionell serveringspersonal att använda vantar med tanke på risken att fat skulle kunna glida iväg om inte handfukten höll dem på plats, vände hon sig om och beskådade serveringspersonalen och konstaterade - som hon uttryckte det - att det inte fanns en enda som inte hade akademisk examen! De var alla Carl Jans och Åkes personliga vänner, advokater, läkare, konsthisoriker och arkeologer. Så var det också här.

Supén avslutades med en tårta föreställande slottet. Men dessförinnan hade vi alla - inkl. kungaparet - blivit höggradigt överraskade av herrarnas stora och välbevarade hemlighet! Ur den gigantiska sufflén som bars in hoppade plötsligt ingen mindre än Jan Myrdal upp i form av Gustav Vasa deklamerande en dikt till jubiléet och sin "efterträdarens" ära. DET var en verklig "achievement"! Att få den starkt antirojalitstiske Myrdal att hedra en kung - utkädd till en annan!

image69
Carl Jan blir en del av väggen när hans vänner övar serveringsprocession i Rikssalen.

Åren har gått och vi har då och då stött på varandra igen. Senast i våras då han plötsligt jäktade perrongen fram i Strängnäs för att hinna med det tåg jag just anlänt med. Vi hann bara ropa HEJ!

Första Vinboken som Carl Jan och Knut-Christian skrev 1985 "releasades" för övrigt just i Gripsholms Kronkök.
 
Här ses jag med den svenske "vinkungen" Anders Åkesson flankerade gemensamma vännen jazzorganisten och sångeskan Merit Hemmingsson vid Gripsholmsjubiléet 1987. Anders hade då tagit fram ett "svenskt" mousserande vin, Cuvée Gripsholm som serverades vid den kungliga supén. 20 år senare öppnade jag ytterligare en bevarad flaska i samband med att delar av jubileumskommittén återsamlades. Vi kunde konstatera att vinet hade utvecklats, att bornyren var fantastiskt fin och att smak och doft fortfarande var höggradigt njutbar.
 

RSS 2.0