Sankt Göran och Mamma (ingen drake!!)

Så till sist en berättelse från Mamma som kanske borde läsas av en och annan "riskkapitalist". Nu vill jag inte påstå att just S:t Göran är något skräckställe, och inte heller Sabbatsberg, Saltsjöbadens Sjukhus (Carema) eller Serafens sjukhem är några dåliga exempel. Tvärtom! Mamma fick den bästa tänkbara vård på alla ställena. Inte minst just på Carema-sjukhuset i Saltsjöbaden.

Men visst finns det ett och annat som fortfarande skiljer från den gamla "goda tiden"! Eller vad säger ni:

S:t Göran – förr och nu!
(av Ann-Mari Werner)

Under 50-talet drabbades jag av blödande magsår och togs in på S:t Görans medicinavdelning. Där var ju helt förtjusande och jag trivdes från första stund.

Jag glömmer aldrig de utsökta tebrickor som jag fick varje morgon. Bara de små rosafärgade grytlapparna gjorde mig glad för hela dagen. De blommor jag fick togs om hand på nätterna och kom åter nästa morgon, fräscha och doftande.

Vid tjänlig väderlek drogs sängen ut på en balkong, varifrån man hade en strålande utsikt.

Senare på året togs jag in på kirurgiska avdelningen. Det gällde en strumaoperation av den kände läkaren Doktor Wijnbladh.

På den tiden kostade ett helenskilt rum 21:- dygnet. Det var lika trevligt som förra gången.

Doktorn var mycket road av deckare, särskilt Dorothy Sayers, som vi diskuterade på ronderna. Jag fick t.o.m. låna något exemplar.

Mamma kom upp med termoskaffe och Tössebröd och personalen lät sig väl smaka, sittande på min sängkant.  Var det solsken samlades vi på någon balkong och fotograferade.



År 2006 var det dags igen. Jag steg upp en julinatt, ramlade och bröt lårbenet, larmade och kördes till S:t Göran – det nybyggda , stora.

Jag vaknade ur narkosen, och låg då i ett stort rum. Det var kväll, det kom några svaga ljusglimtar från fönstret. Sängar stod runt rummet. Några såg jag i mitten. Jag tyckte jag hörde något manligt mummel från vrårna, så jag tänkte ”har jag karlar på rummet?”

Jag sökte förgäves efter en ringklocka eftersom jag var i stort behov av ett bäcken. Försökte då i min nöd att ropa: ”Hallå!” utan resultat. Gjorde ett nytt försök, denna gång högre. Då kom ett bestämt fruntimmer in, arg som ett bi: ”Tror du att du är den enda patienten här?”

Jag bad om ursäkt, förklarade mig, men ingenting hjälpte. Jag fick mitt bäcken, men sedan körde hon ut mig i något slags dagrum med full belysning och krukväxter. ”Här kan du skrika hela natten, för ingen kan höra dig!”

Jag blev så häpen över denna ovänlighet. Jag var ju en gammal
(95 år) och nyopererad patient, som inget ont hade gjort, men tydligen skulle jag nu bestraffas!

Vart skulle jag vända mig? Ingen telefon. Alla mina anhöriga var på semesterresor. Inte gråta!  Det gällde att få natten att gå och ingen hörde mig.

Så jag började sjunga. Först barnvisor: ”Mors lilla Olle i skogen gick etc.” Övergick till ”Har Du någon ull..:” Efter fyra barn kan jag ju en hel del och när förrådet var slut övergick jag till schlagers från 20- och 30-talet.

”You were meant for me And I was meant for you. Nature patterned you, and when she was done you were all the sweet things rolled up in one.

You’re like a plaintive melody that never lets me free. But I’m content. Angels must have sent you and they meant you just for me...”

Mammas älsklingsskiva var Lucienne Boyers:

”Parlez moi d’amour, redites mois des chose tendres, votre beau discours, mon coer n’est pas las de l’entendre. Pourvu que tousjours, vous repetiez ces mots supremes. Je vous aime!”

Natten gick och plötsligt får jag höra mitt namn och jag ropade: ”Här!”.

Det var en ung sköterska, som skulle ta mig till en annan avdelning och gissa om jag blev glad.

Det visade sig vara ett rum för tre personer, och två var redan där.

Det enda tråkiga var de tidiga kvällstiderna. Redan klockan sex eller halv sju nattades vi, och de två kamraterna somnade ögonblickligen, som på befallning. Så gick det inte för mig.


En skolpojke arbetade extra på sjukhuset. Han ville bli läkare och hade därför använt sitt sommarlov för att förkovra sig. Han blev väldigt omtyckt. En eftermiddag blev han skickad att sätta in en kateter i mitt urinrör för en ”tappning”. Det blev en pärs. Både för honom och för mig. Han bad om ursäkt ideligen och jag förstod ju att han inte gjorde mig illa med flit. men det blev förfärligt. Han kunde inte och måste till slut ge upp och gick och hämtade en sköterska som klarade av det hela på nolltid. Jag föll ihop som en trasa och önskade att jag kunnat vråla ut min smärta. Skulle jag inte ha kunnat få en lugnande eller smärtstillande tablett? Det var faktiskt hänsynslöst mot en 95-åring. Sexmisshandel!

Så jag lämnade S:t Göran efter fem veckor, illa behandlad.

För att börja en invalidtillvaro. Benet blev aldrig bra och utan rollator kan jag inte ta ett steg. Att sedan hörsel och syn förändrades till det sämre, gjorde ju inte tillvaron lättare.

Tråkigt nog kan jag inte heller slå mig lös och festa, fast jag har tillgång till både champagne och bakelser. För då börjar magen att säga ifrån. Jag läste ju så många böcker förr, men det går inte nu. Jag kan hjälpligt se TV, så jag följer med när det går, men mest glädje har jag nog av radion, som har en del att bjuda på.

Och så är jag ju glad åt det fåtal vänner, som jag fortfarande har i livet. Petra är underbar och kommer, och likaså Mats, som gör utstickare till Systemet för min räkning.

Och så har jag telefon, så helt hopplöst är det inte, men väldigt olikt mitt ”förra” liv.

Badrum! Rinnande kallt och varmt vatten!

I samband med att jag skulle säga några ord om Mamma efter begravningen i förra veckan, så letade jag bland saker hon skrivit ner eller berättat för mig genom åren. En människa som levt hundra år (så när som på tio dagar) under vår mänsklighets hittills mest utvecklingsintensiva era, har naturligtvis upplevelser att berätta som för oss och våra barn och barnbarn ter sig fullständigt osannolika. Att få våra barnbarn att förstå att när vi var små fanns inte TV, är näst intill en omöjlighet.

Bland berättelserna fann jag Mammas uppsats om den första grammofonen, men också om första gången hon upplevde ett badrum med badkar och rinnande kallt och varmt vatten. På den tiden var det ju annars så att man tog fram ett stort kar på köksgolvet i vilket man sedan gjorde sig ren så gott det gick. Eller också uppsökte man ett varmbadhus som fanns i varje stad med självaktning, där man under överinseende av barska bastanta badfruntimmer, fick tvaga sig i stora träkar.

För Mammas del skedde detta första möte med hygienens nya landvinning på Skinnarviksringen 16 där arkitekten Ernst Stenhammar huserade. Mamma bör ha varit i tolv-fjortonårsåldern, d.v.s. 1923-25. Det märkliga är att tänka sig att vår då blivande pappa kanske befann sig i grannskapet eftersom han gick som barn i huset hos en granne på Skinnarviksringen 6 som också var arkitekt, nämligen Sigfrid "Sigge" Cronstedt vars son Otto var pappas bästis.

Här följer Mammas berättelse:



Mitt första besök på Skinnarviksringen av Ann-Mari Hardt

I början av 20-talet var jag en gång på jullovet bjuden till en klasskamrat, tillsammans med en del av mina kamarater, bland vilka jag säkert minns: min bästis Nina Friborg, Gun Holmgren (sedermera Mallmin) och Ulla Löfgren (dotter till advokaten och sedermera utrikesminister Eliel Löfgren och hans maka, författarinnan Mia Leche Löfgren).

Vår värdinna-skolkamrat var Louise Stenhammar – dotter till arkitekten Ernst Stenhammar (bror till kompositören Wilhelm S) och hans maka, Strindbergs favoritskådespelare, Anna Flygare Stenhammar. Familjen bodde i ett magnifikt enfamiljshus i flera våningar med en springbrunn i trädgården på Skinnarviksberget.

Vi flickor var mäkta imponerade men fann oss märkligt nog snart tillrätta och trivdes!!

De vuxna hade också sina gäster. Jag minns särskilt mammans goda vän, skådespelerskan Manda Björling, med dottern Renée, som jag sett på skolteater. Jag tror också att regissören August Falck var med.

Han son Johan, var i alla fall med och tog genast itu med att ordna en föreställning, där vi barn alla skulle medverka. Ulla Löfgren blev drottning (därför att Johan var förtjust i henne). Nina och jag åtog oss genast att vara dansöser (som vi ofta var!). Jag fattar inte idag, hur vi två som aldrig tagit en lektion eller ens sett balett, kunde ”koreografera” en del i en föreställning (vi fick applåder!).

Vi älskade att dansa, och något måste vi väl ha sett – åtminstone på bild – och Jenny Hasselquist var ett bekant namn.

När kvällen kom, bestämdes att alla skulle ligga kvar (bara en sådan sak!). Madrasser drogs ihop från alla håll och vi låg alla på golvet och fnittrade – någon sömn var det aldrig tal om. Men så småningom blev vi förstås hungriga, och vi beundrade då Ulla Löfgren, som klädde på sig och ”in the middle of the night” klev ner ett flertal trappor, till sist fann ett kök, dä hon inträdde och gjorde smörgåsar till oss alla – en bedrift!

Dagen därpå, före hemfärden, var vi alla i det fantastiska badrummet, där somliga av oss badade! Något så sagolikt hade vi bara sett på bio!

Bland ungdomarna glömde jag nämna Erland von Koch som senare i livet blev en berömd tonsättare.

(I en kommentar långt senare i livet berättade Mamma att denne Erland varit ganska så försagd men tydligen på ett något tafatt sätt försökt att uppvakta Mamma)

"Vår grammofon"



Min Mamma som dog före jul och begravdes häromdagen hade levt ett långt liv. Så när som på tio dagar, etthundra år.

Vad har hon inte fått uppleva av utveckling. Allt det vi idag tar för självklarheter och som våra barnbarn inte ens kan förstå att det har funnits tider då inte TV eller ens radio fanns!

En gång på 20-talet skrev Mamma en skoluppsats om hur grammofonen kom till hennes familj. En uppsats hon återfann för ca. tio år sedan och bad mig kopiera upp så att hon kunde ge till sina barnbarn och barnbarnsbarn för att ge dem en bild av vilken betydelse grammofonen fick. Man kan också ha i minnet att 78-varvsskivorna och dessa vevgrammofoner förblev i stort sett desamma under runt 40 år innan de försvann i slutet av 50-talet.

Här kommer Mammas uppsats från 1928:

”Vår grammofon!” av Ann-Mari Hardt den 21.4.1928 (17 år)

Vår grammofon är en av dessa moderna grammofoner i form av en resväska, som har den stora fördelen framför de gammalmodiga åbäkena att vara ytterst lättskött, lätt att föra med sig och ha ett behagligt ljud.

Det var förfärligt många om och men, innan vi fick den.

Då min bror Arne och jag hade små danstillställningar, brukade vi få låna en grammofon av en familj.

Då kunde vi ibland få behålla den två,tre dagar efteråt, coh vi utnyttjade tillfället på bästa sätt.

Tidigt på morgonen började vi spela på den och dansa efter de härliga skivorna. det dröjde inte lång stund, förrän mamma och pappa kom ut rosenrasande och frågade vad vi menade med att störa hela husets morgonsömn.

Och när vi förde det ämnet på tal, att vi själva skulle skaffa en grammofon, kan man förstå, att vi möttes av kraftiga protester. ”Då kommer ni att spela både natt och dag, och vi får inte en lugn stund i huset.”

Men så fick vi en gång låna en resegrammofon på His Master’s Voice med inte alls det vanliga skrällande ljudet utan ett behagligt och mjukt ljus.

Skivorna var också särskilt väl valda av Arne och mig, med den påföljd att mamma och pappa kom överens om att en sådan grammofon kunde man möjligtvis stå ut med.

En dag kom pappa till vår stora förvåning hem med en grammofon plus åtta skivor. Vi började spela ögonblickligen förstås och fortsatte ända till sängdags.

Men nästa morgon, då vi började spela en skiva insjungen av Ernst Rolf klockan halv nio låste mamma igen grammofonen och tog sedan hand om nyckeln. Det bar sig så till, att några ungdomar samma kväll kom upp till oss, och då mamma inte var hemma, kände vi oss föranlåtna att bryta upp låset för att de skulle få beskåda underverket och njuta av skivorna.

Nu går den inte längre att låsa.

Vi blev ögonblickligen rekommenderade skivor i mängd; ”I’ve got the girl, var alldeles utmärkt, Me too ganska gammalmodig men ändå riktigt trevlig!”

Nu har vi ett ganska ansenligt antal skivor i alla olika genrer.

Sångskivor; engelska, som är utmärkta, svenska, som inte är något vidare.

Jag tycker inte, att det svenska språket gör sig något särskilt på grammofon. Den ende som i mitt tycke, kunnat göra språket välljudande och njutbart på grammofon är Sven Olof Sandberg.

En amerikansk skiva; The Merrymakers’ Carnival, insjungen och inspelad av The Merrymakers, är en mycket trevlig skiva. Man får höra alla instrument man kan tänka sig, vart och ett har sitt solo. Bland annat spelar Amerikas bästa banjospelare ett nummer på sin banjo. Det är ett riktigt underhållningsprogram.

Det dominerande inslaget av skivor är naturligtvis dansskivorna; Vals, Blues, Foxtrot, Tango o.s.v. Pianosolona är riktigt trevliga, till exempel Chopinata.

En skiva står ensam i sin genre, den heter När juldagsmorgon glimmar. Den har vi spelat en gång, på Julafton.

Nu spelar vi inte längre så mycket att mamma behöver vara rädd för att vi skall bli uppsagda. Men vi är alla överens om, att det är ett särdeles angenämt och trevligt sällskap.        (Läraren med signaturen CL gav betyget Ba+)

En älskad Mamma till minne


Min mormor Maja med min Mamma

Min Mamma, Ann-Mari Werner avled den 12 december,  tio dagar före sin hundraårsdag. Hon efterlämnar tre barn, tio barnbarn och  arton barnbarnsbarn.

Mamma föddes den 23 december 1911. En god vän till min son sade till honom: ”Betänk att när din farmor var lika gammal som din dotter är nu hade inte ens första världskriget börjat!”

Det ger perspektiv på det långa liv som hon kom att få leva. Hon växte upp vid Östermalmstorg i Stockholm. Dotter till textilgrosshandlaren Arvid Hardt och hans maka Maja. Arvid tillhörde ett bowlinggäng som också hyste bl.a. den blivande statsministern Per Albin Hansson, tecknarna Birger Lundquist och Carl A Jacobsson (signaturen JAC) .

Föräldrarna var sysslingar från Bjuråker i Malung men hade vuxit upp på olika håll. Arvids föräldrar ”utvandrade” till Ottebol, Arvika medan Majas föräldrar lockades till Vaxholm där de öppnade handelsbod.



Mammas mormor, Marit Larsdotter var vandringskulla i sin ungdom och ”gick med varor” från Dalarna och runt i Sörmland. Vandringslusten satt i hela livet också sedan hon blivit bofast i Vaxholm med man och barn. Det hände att hon helt enkelt fyllde en säck och gav sig av och lämnade barnen i händerna på maken och äldsta dottern Maja, som därför aldrig var särskilt förtjust i sin mor, medan Mamma som barn fann henne fascinerande med alla de historier hon kunde berätta.



Mamma sattes tidigt i Franska skolan vars byggnad på Döbelnsgatan är jämnårig med Mamma. Där fick hon många vänner för livet. Vänner som i många fall hade spännande och betydelsefulla föräldrar. Som DNs, VeckoJournalens och IDUNs legendariske chefredaktör Beyron Carlsson, vars dotter Ulla (tillika journalist och författare) förblev Mammas nära vän till sin död 2002.


Mamma, Beyron Carlsson, Ulla och den fantastiskt underbara och galna Anna Beyron som jag minns väl från min egen barndom.


Här balanserar Beyron Carlsson med Ulla och Mamma på en stege. På Laggars? Eller Lambarudd?



Hos en annan klasskamrat och vän, Louise Stenhammar, (där hon f.ö. också för första gången fick bada i badkar med rinnande varmt och kallt vatten) mötte hon en ung försagd gosse som gjorde tafatta försök att uppvakta henne. Den unge mannen blev senare i livet en framgångsrik kompositör med namnet Erland von Koch. När Louise och Mamma var i 95-årsåldern och möttes berättade Louise att hon mindes Mamma som klassens skönhet! "Där ser man!" sa Mamma.

Familjen Hardt skaffade runt 1920 ett sommarställe på Östra Ekudden i Vaxholm. En gammal fiskarstuga tillbyggd med övervåning, glasverandor, torn med balkong och snickarglädje. Där träffade Mamma ännu en jämnårig flicka, Birgit Rosengren, vars storasyster Margit redan var framgångsrik operettsångerska och gift med Kurt Jacobsson, skaparen av NKs franska damskrädderi. Kurt, som senare i livet kom att forma kläder också för Mamma, var en generös man som rikligt belönade Mamma och Birgit när de mötte honom vid Waxholmsbåten och bar hans väskor till det Rosengrenska tjället. Samma generositet visade inte Margits näste make som då ännu var en fattig tjugofemåring, nämligen Erik Zetterström (Kar de Mumma).


Birgit Rosengren och Mamma på Ekudden i Vaxholm


Mamma och Birgit anordnade storstilade revyer för föräldrar och deras vänner med ”kläder från egen atelier”! Den egna ateljén var i själva verket mamma Maja.
Birgits morfar var den legendariske Hamburger börs-krögaren m.m. August Hallner och tidigt fick de båda flickorna sitta hos Birgits mormor i spritkassan på Börsen för att beskåda ett eller annat musikframträdande.


Bild från "Revysoppan" 1926 på Familjen Rosengrens brygga i Vaxholm. Vem den unge mannen är har vi inte lyckats utröna. Förmodligen en grannpojke.


Mamma och Birgit på äldre da'r.

Hur gick det då till på den tiden (Mamma var 14 år) när flickor och pojkar skulle mötas i Stockholm?
Mamma berättar:

Efter skolan gick man Strandvägen fram och tillbaka. Från Nybroplan till Skeppargatan, där man vände och gick tillbaka. Så gjorde också de unga männen, som alla hade öknamn. Sture Lagerwall t.ex. kallades "Håret" efter sitt vågiga hårsvall.

Rätt vad det var kunde en konversation uppstå. Det kunde också ske på t.ex. det konditori som frekventerades i de lokaler som sedermera blev Restaurang Intim på Smålandsgatan mitt emot Teatergrillen.

En sådan konversation med en blivande student, ledde till att Mamma första och enda gången blev förfalskare!

Hur gick nu det till då:

Jo, studenten var en mycket fager ung man. Mamma ville uppvakta honom med en röd ros då han tog studenten. Hon visste inte vad rosen kunde kosta och eftersom hon bara hade 1:25 så frågade hon hembiträdet Stava om hon kunde få låna en krona. Stava hade dock bara en tia som hon lånade till Mamma. Rosen kostade dock bara 1:25 varför tian blev kvar i Mammas portmonnä som låg i hennes handväska som var av den typ man klämde fast under överarmen. I tumultet på skolgården upptäcker Mamma plötsligt att väskan är borta och börjar förtvivlat leta. Vännen Nina och de andra flickorna säger hela tiden till henne: ”Bry Dig inte om det, vi skramlar ihop till Din tia, kom  nu!” De ville ju inte missa festen och möjligheten att få dricka vin.

Till slut gav de upp och gick till festen, drack sitt vin och hade jätteroligt.

Uppvaknandet var inte lika kul. Nu måste Mamma berätta för Stava vad som hänt. Stava sade dock att "om Ann-Mari går mina ärenden till affären under en tid så blir det nog bra med den saken". Fantastiskt, eftersom en tia ändå måste ha varit mycket för en jungfru på den tiden.
En dag sade Stava till Mamma att "om nu Ann-Mari hämtar mjölken och brödet från affären, så är vi kvitt".

Men med handväskan försvann också Mammas spårvagnskort. Men hon hade kvar kortet från 1925 så hon ändrade helt enkelt femman till en sexa!

Hon visade upp det för konduktören lite snabbt och det gick bra. Men sedan när hon skulle gå av, bad han att få se på det igen. Kallsvetten bröt fram på Mamma. Konduktören tittade på kortet, tittade på Mamma och gav det sedan tillbaka.

Som Mamma sade: mycket klok man. Han insåg att Mamma insåg att han visste och att hon inte skulle använda sig av kortet igen och att aldrig mer försöka samma sak igen.

Hon gick resten av terminen! Tillsammans med klasskamraten och bästisen Nina. Istället för att gå till spårvagnahållplatsen på Karlavägen gick hon till Nina som ännu var i nattlinnet och sedan sprang de till skolan på Döbelnsgatan. Mormor skulle vetat detta sa Mamma. Hon som alltid var så fussy med Mamma som aldrig fick anstärnga sig och alltid skulle skyddas. Det hade att göra med att Mormor ju förlorat Mammas lillasyster Karin några år tidigare.



Med klassen i Franska skolan fick Mamma vara med om en skolresa till Poitiers i Frankrike, vilket på den tiden var mycket ovanligt och föranledde stora artiklar i dagspressen. Skolan ägdes och drevs fram till 1978 av en fransk katolsk nunneorden och det var till moderklostret i Frankrike som resan ställdes. De franska systrarnas undervisning var dock helt ekumenisk och följde hela tiden svenska skolförordningar.

”I Paris hade vi underbart! Kan Du tänka Dig, när vi åt lunch fick vi både starkt rödvin och champagne, så jag kände mig faktiskt riktigt snurrig i huvudet” skrev Mamma hem till sin bästis Ulla Beyron som av någon orsak inte var med på resan. Men lopporna i hotellsängarna var väl inte lika kul!

Med  just Ulla Beyron delade Mamma ytterligare ett intresse, nämligen att skriva. Ett intresse hon tog upp igen efter andra världskriget då de tre äldre barnen börjat skolan och hon fick lite mer tid för sig själv. Men efter att ha blivit refuserad – om än i uppmuntrande ordalag – av ingen mindre än den legendariske förläggaren Åke Runnqvist på Bonniers, som gjorde samma misstag med Astrid Lindgren (!), så inskränkte hon sig till dagboken och brevskrivandet till vänner och bekanta.



Efter avslutat skolgång blev det en sekreterareutbildning för Mamma. Morfars chef och vän, David Holmblad, hade skrivit till rektorn för Stockholms stads högre folkskola för handelsutbildning att Mamma skulle få gå där. Skolan ansågs vara en mycket hård experimentskola. Mamma blev bäst i skolan på språk. Duktigare än lärarna i franska (vilket de erkände). Mamma pluggade varje dag utom lördagar till halv tolv på kvällarna. Rektorn hette Ehlin och var bror till Konserthusets förste chef Sigfrid Ehlin som hade bett sin bror rekommendera någon som kunde rycka in som hans sekreterare. Rektorn rekommenderade Mamma eftersom han visste att hon inte bara var duglig utan också musikalisk. Så efter en kortare sejour på Morfars kontor, dit Morfar tog med henne första dagen efter skolavslutningen och satte henne att arbeta med faktureringen så började hon på Konserthuset.

I hennes uppgifter ingick tydligen också att bistå med uppläsningar och den 26 april 1930 läste hon från Konserthusets stora scen en dikt, ”Det skönaste landet” av Bertil Gripenberg.

Men morfar betraktade ändå detta som ett övergående arbete och fortsatte komma till henne varje dag med Svenska Daglbaldets jobbannonser. En dag var det en annons från en av Stockholms främsta advokatkontor. ”Och advokatbyråer är bra! Ett sådant jobb kan leda till många olika saker” sa Morfar. Var han synsk?

Men Mamma sökte platsen och intervjuades av den 12 år äldre biträdande juristen och delägaren Einar Werner. Konserthuschefen hade skrivit i sitt betyg om Mamma att hon var "en intagande person". Möjligen fann advokaten detta vara sant, trots att han lite elakt  sa: ”Franska Skolan kan väl inte vara någon bra skola. Jag har så många ansökningar från kvinnor som gått där”. Mamma tänkte då att hon hoppades att hon inte skulle få jobbet.

Men det fick hon, och började på kontoret på Västra Trädgårdsgatan, där hon snabbt utsattes för den biträdande advokatens uppvaktning.



Det ledde till giftermål den 6 augusti 1933. Inte helt okomplicerat eftersom inte bara den betydligt äldre – och gifte – chefen för advokatbyrån, som var en av Stockholms kända ”kvinnokarlar”, utan också en av dennes klienter, en stenrik bankir, kastade sina lystna blickar på den förtjusande unga sekreteraren. Chefen gjorde sedan vad han kunde för att försena såväl bröllop som bröllopsresa för de unga tu och de båda advokaternas vägar skiljdes därför åt och Pappa öppnade eget kontor på andra sidan Kungsträdgården. Mamma blev hemmafru i den lägenhet de valt ut åt sig. En s.k. byggmästarlägenhet på Kaplansbacken vid Kungsholms kyrka, med ett par extra rum och en lång balkong med utsikt över hela Stockholm.

På den tiden var bostadssituationen en annan än idag och fastighetsägarna underbjöd varandra för att locka till sig hyresgäster. Lägenheten blev Mamma trogen till sin död. 73 år!

Musiken spelade en stor roll i Mammas och vårt liv . Det har alltid funnits en flygel i vårt hem vid vilken hon ofta satte sig att spela. Inte minst om familjen hade gäster hemma som skulle underhållas, antingen av pianospel eller av sång av de fyra barnen till Mammas ackompanjemang. Också Pappa hade en musikalisk ådra och spelade i sin ungdom många instrument. Sedan han gifte sig blev det dock endast undantagsvis som han spelade på sin mandolin eller på den pärlskimrande banjon.

Men också film och teater där hon blev ett riktigt uppslagsverk. Och böcker läste hon jämt. Och ända till slutet, då vi dock turades om att läsa högt ur den nya boken om Gösta Ekman, som hon givetvis upplevt.


Pappa och Mamma


Mammas och Pappas äktenskap blev osedvanligt lyckligt. Även om det utsattes för svåra prövningar så var det som vår farfar sa på deras tionde bröllopsdag: ”Ni visat oss hur man bygger tempel med trohets mursten av gyllne glans”. Han pekade också på en annan viktig sida av det liv Mamma och Pappa levde:

”Er kärlek hölls dock ej svartsjukt bunden.
Frikostigt gav ni åt oss er lott.
Ej minst vi känner i denna stunden,
hur väl ni unnar oss allting gott"



Vänsäll är ett ord som sällan används idag. På Språkrådets hemsida finns 17 fria ordböcker/listor. Ordet finns endast i två av dessa. Inte ens i Akademiens ordbok men väl i dess ordlista, dock utan förklaring. Svensk Synonymordbok listar ordet och är den enda som ger en förklaring av ordet: ”som har många vänner, omtyckt, populär”.

Men det är inte den alltäckande betydelse jag vill lägga i ordet. En betydelse som man kan utläsa av alla de fraser som listas när man googlar ordet.

I begreppet finns tveklöst ett medvetet eller omedvetet ursprung som utgår från den vänsälles egen sida:
Att vara omtänksam, förtänksam, omhändertagande, hjälpsam, empatisk, trogen.

Friedrich Wilhelm Nietzsche har sagt att ”levnadsvisdom – det är att vara vänsäll”


Mamma med vännerna Birgit Rosengren-Ahrle, Stig och Aase Järrel och Eric "Smörgåsbordet" Gustafsson


Mamma var vänsäll! Sina vänners vän. Med ett modernt uttryck kan man säga att Mamma gav ordet ett ansikte.

Hon fick ständigt vänner och hon behöll dem för livet. Antingen det var den gamla skolsyjuntan, den engelska kursen eller ”Gänget”, det vängäng som träffades varje måndag under mer än fem decennier,  och som Mamma blev ”ingift” i. Herrarna spelade först tennis i Alvikshallen en timme och därefter samlades alla hos någon av de fem paren för en god middag följd av bridgespel och allmänna trevligheter.


I kräftkokartagen på Skärfsta gård med Rita och Leif Silbersky


Och hon var lika omtänksam och vänfast mot alla som kom i hennes väg. Vare sig det var Josephine Baker eller frun i mjölkbutiken. Båda blev hennes vänner för livet. Och bland dem som troget önskade henne God Jul ända till slutet och berättade för henne om sina barn och barnbarn fanns en sedan många år pensionerad innehavare av den tobaksaffär på Bolinders plan som sålde hennes dagliga kvällstidning och hjälpte henne att byta batterier i radioapparater och kameror under många år.


Mamma och Josephine Baker


Mamma, Josephine Baker, Lulu Zimais, Torsten Björklund




Men Mamma utsattes också för livets många lättare och svårare prövningar. Inte bara kroppens olika spratt utan också i varierande grad från flera närståendes sida. Men hon stod ändå troget vid deras sida och omfamnade dem med sin värme, omtänksamhet och kärlek.
 
Mats, 2 okända, författaren Lasse Widding, Mamma Ann-Mari och Riksteaterchefen Hans Ullberg utanför Annexet på Ehrendals Bruksherrgård i Sörmland.
 


Mamma och journalisten och författaren Allan Fagerström


När hon fyllde 99 gladdes hon åt att hon då blivit äldre än sin mormor och därmed den äldsta i sin släkt. Hon tyckte nog att hon därmed ”gjort sitt”, men ju närmare vi kom hundraårsdagen desto mer trodde vi att hon ändå trots allt också ville vara med den dagen.

Och visst planerade hon för den. Så sent som för ett par månader sedan ringde hon runt och bjöd in till den mottagning hon traditionellt alltid haft söndagen före sin födelsedag den 23e december. Några gamla vänner hade hon inte längre kvar i livet som kunde vara med, men en kusin, några f.d. och nuvarande grannar, tre av sina barn och en mängd barnbarn och barnbarnsbarn. För att inte tala om ett antal brorsbarn och brorsbarnbarn.


Mamma mellan dåvarande mågen Henning Sjöström och författaren Ivar Lo Johansson


Hon författade också en högst personlig text till en gammal Karl Gerhard-kuplett som hon tänkte sjunga för sina gäster. P.g.a. sin nedsatta syn kunde hon inte själv skriva ner den utan memorerade den och sjöng den sedan för mig som fick skriva ner den åt henne. Meningen var att jag skulle skriva ut den med stor stil så att hon hade ett stöd för minnet när hon skulle sjunga den.

Hurra va’ jag e’ bra
Hurra va’ jag e’ bra
Hurra va’ jag e’ bra ida’

Fyllt hundra år till slut
och skaplig ser jag ut
Hurra va’ ja’ e’ bra ida’

Men ni är allra bäst
och därför har vi fest
Nu hyllas ska varenda gäst

Ty ni ska ha de’ bra
och få vad ni vill ha
då har ni lika bra som ja’

Och lycka till med jul
och låt oss ha’ så kul
Hurra va’ ni e’ bra ida’


Mamma och Yoko Ono


Ett fall en tidig morgon när hon var på väg att hämta morgontidningen den 23 oktober, förändrade bilden. Vi tror att fallet var en följd av en lätt stroke. Hon återhämtade sig visserligen från den och en lunginflammation som följde och var åter hemma i sin egen säng efter dryga två veckor. Samma natt fick hon dock ytterligare en stroke (visserligen inga spår i hjärnscanningen men läkarna bedömde ändå att en propp antagligen passerat) och den hämtade hon sig aldrig från. Sista veckorna kunde hon inte tala och inte svälja. Täta besök av barn och barnbarn, med högläsning gjorde förhoppningsvis tillvaron lite ljusare. När jag t.ex. tre dagar innan hon dog, spelade upp gamla inspelningar för henne där hon själv spelade piano så lyftes plötsligt hennes armar och fingrarna började röra sig över en drömd klaviatur.

Mamma lämnar ett hundraårigt tomrum efter sig. Ett hundraårigt tomrum av glädje, värme, kärlek och omtanke.


Sista bilden av Mamma på Saltsjöbadens sjukhus i december.

Människor kommer att glömma vad Du sagt
och saker som Du gjort.
Men de kommer aldrig att glömma hur Du fick dem
att känna sig.

(Maya Angelou)



De lokala kungligheterna?

Strengnäs Tidnings ledare tar idag upp den brännande fråga om den s.k. konsultskandalen igen. Det är utmärkt. Skandalen – eller rättare sagt skandalerna – ska inte kunna sopas under mattan på det sätt som den politiska majoriteten nu försöker göra.

"Vi vänder blad!" – Har man hört på maken! Företrädrana för rödklöverpartierna tog i en insändare ett kungligt citat som förevändning för att slippa prata om eländet mer.

Är det så man ser på sig i den styrande majoriteten? Som lokala kungligheter med immunitet mot anklagelser?

Förhoppningsvis kommer de lika litet undan en fortsatt granskning och press, som kungen gjorde. Trots att det i fallet kungen, bara var luft i anklagelserna vilket inte är fallet i Strängnäs där fadäserna är klart och otvetydigt belagda.

Det borde fortfarande vara pinsamt för alla de partiföreträdare som häcklade och förbannade Ann Landerholm men som nu utan tvekan tycks godta väsentligt grövre övertramp när det gäller de egna.

Man påstår att "det inte förekommit någon enskild vinning" och att det skulle vara skäl för att låta saken bero! Men begriper man inte att hela upplägget är gjort för en personlig vinning för dem som tagit konsultjobb istället för att låta sig anställas. Det om något är just personlig vinning. Och därtill understödd av kommunalrådet! Utgår ifrån att det är just denna aspekt som ledarartikeln förutskickar att man kommer att återkomma till.

Fortsätt, Strengnäs Tidning! Bra så!

Dags att revidera kommunrevisionen?

Strengnäs Tidning tar idag på ledarplats under rubriken "Den slappt granskade" upp svagheten i det system som idag råder för den formella granskningen av våra olika kommunalpolitiska organ.

Kommunrevisionen, kallas den nämnd som består av ledamöter som utses av Kommunfullmäktige efter samma ordning som övriga nämnder, d.v.s. den i fullmäktige rådande majoriteten får också majoritet i det granskande organet.

Dock med en skillnad mot övriga kommunala nämnder: i revisionen tillsätts orförandeposten alltid av oppositionspartierna.

Denna ordning gör det hart när omöjligt att få fram en verksam kritik mot en enad majoritet i fullmäktige. Det nu aktuella fallet är ett praktexempel på detta.

Kommunrevisionen i Strängnäs Kommun har sedan den nuvarande ordföranden tillträdde skärpt till sig oerhört jämfört med tidigare revisionsnämnder. Inte för inte kallades revisorernas plats i fullmäktigelokalen tidigare för "geriatrikerhyllan".  Förr tävlade partierna om att tillsätta sina till åren mest komna medlemmar. Att ha "varit med länge" var en större merit för att sitta i revisionen och granska den aktuella majoritetens handlande, än kompetens och adekvat erfarenhet.

Den nvarande revisionen har på flera platser väsentligt föryngrats. Men fortfarande är medelåldern hög. Det har måhända också att göra med att de ledamöter som kan utses inte får sitta i några andra kommunala organ, vilket gör att personer som antingen har ett aktivt politiskt intresse eller som är nyttiga för sina resp. partier aldrig blir aktuella för poster i revisionen. Därför är det de avdankade politikerna, eller de som själva tycker att de "gjort sitt" men ändå vill "hjälpa till" eller de som partierna av en eller annan orsak inte vill ha på andra poster, som hamnar i revisionen.

Samtidigt pågår i samhället en debatt kring de politiskt tillsatta nämndemännen vid landets tingsrätter, där kritiken gäller dessas bristande juridiska kompetens och erfarenhet.

De icke-professionella nämndemännens uppgift har ju alltid varit att företräda "den allmänna rättsuppfattningen" i samhället – det sunda förnuftet. Det har flera gånger lett till att detta "sunda förnuft" – eller med vårt eget kommunalråds terminologi: "bondförstånd" – kunnat överrösta den juridiska sakkunskapen i form av rättens ordförande.

Kanske vore en enkel lösning att man istället överförde dagens domstolsordning också till kommunernas revisionsorgan. D.v.s. att kommunrevisionens ordförande alltid ska vara en professionell yrkesman som dessutom har utslagsröst.

En annan lösning för såväl tingsrätter som kommunala revisionsorgan vore att anamma det amerikanska systemet med en samhällsplikt för enskilda medborgare att tjänstgöra. D.v.s. medborgare kallas i slumpvis ordning till en obligatorisk tjänstgöring som nämndeman eller kommunrevisor under en begränsad tid (lämpligtvis för en mandatperiod som sammanfaller med de allmänna valen).

Det står helt klart att någonting måste göras för att kommunrevisionen ska kunna bli en självständig kraft och verka effektivt som medborgarnas kontrollorgan. Det duger inte att dessa granskare utses av dem som ska granskas.

Det är inte rimligt att sådana konstellationer som Persson & Lundberg Inc. (läs Margit Urtegårds roliga historia om Persson och hans hovnarr!) opåtalat ska kunna fortsätta sitt härjningståg på demokratins slagfält.

Nyårsklockan – ringde den verkligen in ett bättre år för Strängnäs?

Strengnäs Tidning har i ett antal artiklar beskrivit de flagranta överträdelser av lagar och förordningar som skett i vår kommun. Mer om detta genom denna länk. Men också idag ger tidningen på ledarplats luft åt den närmast stalinistiska attityd som präglar Strängnäs kommunledning såväl på den politiska sidan som hos den högsta förvaltningsledningen.

Enda missen torde vara – inte ovanligt – själva rubriken: "Lundberg städar upp"! Att städa upp ses vanligtvis som ett positivt fenomen. I detta fall är det motsatsen!

Genom en utrensningsaktion, som var ett av Stalins vanligaste redskap, blir kommunchefen Peter Lundberg och kommunalrådet Jens Persson i ett snabbt svep av med en av sina främsta interna kritiker och sänder samtidigt en effektiv signal ut i den kommunala organisationen:
"Se här hur det går för er om ni opponerar er eller kritiserar oss! Gör bara vad vi säger till er att göra!"


Genom ett gemensamt uttalande ställer sig på nytt den centerpartistiska gruppen bakom Persson Inc. och därmed också uppenbarligen bakom detta skapande av en tystnadens konformism. Det är anmärkningsvärt och gör att min aktning för åtminstone några ur denna grupp fått sig en rejäl törn.

Folkpartiet, Socialdemokraterna och Miljöpartiet har hittills endast uppträtt till Persson Incs försvar i enskildas kommentarer. Det skulle vara intressant att se om partiernas fullmäktigegrupper sluter upp lika mangrannt till försvar för en politik som innebär att man låter målet helga medlen. Att lagar och förordningar ska betraktas som enkla teknikaliteter som enkelt ska kunna rundas för att man flexibelt ska skjuta från höften när man slirar på målet.

Att Socialdemokraterna lokalt skulle ställa upp på en minskad transparens inom den kommunala förvaltningen samtidigt som man som parti ställer sig bakom möjligheten att också de anställda inom privata organisationer och företag ska ha rätt att säga sin mening utan risk för repressalier – det är förvånande och anmärkningsvärt.

När det i tidningen skrevs att Konkurrensverket hade en dag på sig (t.o.m. den 31 december) att begära böter av Strängnäs Kommun för de överträdelser som skett när det gäller lagen om offentling upphandling, skrev jag följande öppna brev till Konkurrensverkets chef Dan Sjöblom och Justitieministern Beatrice Ask:

"Läser idag i Strengnäs Tidning (än så länge endast i papperstidningen) att sista dagen för Konkurrensverket att utkräva böter av Strängnäs kommun för de flagranta brott mot upphandelsförordningen, är i morgon.

Jag utgår från att verket kommer att reagera i tid för att kommunalrådet och kommunchefen i Strängnäs på allvar ska inse att lagar och förordningar inte bara är "teknikaliteter" och att man ibland måste "skjuta från höften", visserligen med risk för att "slira på målet", men ändå för att vara "flexibel".

Vad skulle det sända för signaler till kommande politiska majoriteter ute i kommunerna om de allvarliga brott mot upphandlingslagar som skett i Strängnäs går opåtalade av andra än lokalpress och politisk opposition?

Hur många gånger kan ett kommunalråd – fullt medvetet – bryta mot lagar och förordningar utan att något sker honom? Hur många gånger kan en kommunchef (med största delen av sitt yrkesliv i ledande ställning i statlig tjänst som borde gett vederbörande insikt i hur det offentliga ska skötas) också bryta mot samma regler utan någon påföljd annat än ytterligare "klappar på ryggen" av sitt kommunalråd?

Strengnäs Tidning har idag en god sammanfattning av de avslöjanden som tidningen kunnat göra under hösten kring de olika överträdelser som skett. Kommunalråd som ljuger, slingrar sig och försöker vältra skulden på endera tjänstemän eller medpolitiker, trots att dessa tjänstemän vid ett antal tillfällen gjort såväl kommunalråd som kommunchef uppmärksamma på vad som gäller och vad som gjorts fel.

Trots att beslut om "anställning" av kommunchefen skett i Kommunstyrelsen, verkställer kommunalrådet beslutet genom att hyra in kommunchefen som konsult vid upprepade tillfällen istället för att anställa honom. Sedan gör denne kommunchef vid upprepade tillfällen samma fel genom att anlita andra konsulter där upphandling borde skett.

Tag gärna kontakt med tidningen på tel. 0152-47400 och begär en kopia av dagens sammanfattande artikel om vad som försigått i kommunen. Och reagera på ett sätt som inger respekt för lagar och förordningar istället för tvärtom!

Med en tillönskan om ett Gott Nytt År!
MATS WERNER
"

Anette Eriksson på Konkurrensverket svarade föredömligt fort – men fel:

"Hej Mats

Tack för din e-post till Konkurrensverket. Som du säkert förstår har Konkurrensverket så som tillsynsmyndighet inte möjlighet att utreda varje enskild misstanke om otillåten direktupphandling. När ett tips kommer in till oss eller när vi på annat sätt får kännedom om en misstänkt otillåten direktupphandling görs därför en prioritering huruvida en utredning skall startas eller inte.


Vid prioriteringen väger Konkurrensverket in hur allvarligt problemet eller företeelsen är, hur viktigt det är att få ett vägledande avgörande samt om någon annan myndighet eller aktör är bättre lämpad att agera i frågan. I bedömningen vägs även in Konkurrensverkets förutsättningar att utreda och bevisa en överträdelse.


Konkurrensverket har tidigare fått in tips avseende konsultuppdrag som köpts in av Strängnäs kommun utan att någon upphandling skett. Konkurrensverket har dock inte prioriterat att i nuläget starta en utredning avseende detta. Detta innebär dock inte ett ställningstagande till om förfarandet strider mot upphandlingsreglerna.


För din information kan jag även upplysa om att det står varje leverantör fritt att föra talan om ogiltighet av ett avtal som ingåtts genom en otillåten direktupphandling. En leverantör har då sex månader på sig att framställa en sådan talan till förvaltningsrätten. För mer information om detta se http://www.kkv.se/t/Page.aspx?id=5971


Du får gärna ringa mig om du har några frågor med anledning av mitt svar. Du når mig på direktnummer 08-700 16 68.


Med vänliga hälsningar


Anette

_______________________________________
Anette Eriksson
Föredragande
Konkurrensverket/ Swedish Competition Authority"


Vilket föranledde följande svar från min sida:

"Nu finns artikeln på nättidningen.

Betr. leverantörers "rätt" så bör även myndigheten ha i åtanke att leverantörer inte så sällan är rädda för att "falla i onåd" inför kommande upphandlingar. Det är därför vi har myndigheter som ska skydda OCKSÅ dessa leverantörer OCH DÄRMED OCKSÅ oss skattebetalare.

Det bör kanske påpekas att den vice kommunchefen Kristina Zetterström som var den som kanske ihärdigast försökte påtala för sina två överordnade, kommunchefen och kommunalrådet att vad de höll på med var emot lagen, nu tvingats lämna sin tjänst.

Förstår ni konsekvenserna av ett samhälle med människor och företag som är rädda för repressalier och sina jobb!

Det är för deras skull NI FINNS! GLÖM ALDRIG DET! När ni som myndighet inte klarar av att ta det ansvaret har ni också förverkat ert berättigande!

Mvh
MATS WERNER
"

RSS 2.0