SANNINGEN OM ALLEGRO? – En anonym vapenagent avslöjar.

 
 
I den uppseendeväckande artikelserie, som påbörjas i detta nummer (Tidskriften OBS nr 5 1946. MW:s anm), lämnas en initierad skildring av några av de mest fantastiska vapentransaktioner, som ägt rum mellan de bägge världskrigen – och som otroligt men sant avslutats på svensk botten. Den inledande artikeln har ägnats berättarens äventyr under de finska och baltiska frihetskrigen 1918-19 och under de vitryska arméernas strider mot bolsjevikerna 1919-20 (Dessa avsnitt kommer att uteslutas i denna transkription).
I följande avsnitt gör man bekantskap med vapenhandlaren Joseph Veltjens och får följa hur han och hans medhjälpare organiserade de beryktade Yorkbrook- och Allegroaffärerna.

Jo, man har ju varit lite varstans och upplevt ett och annat. Ni tror, att bara för att man sitter och kurar som en avdankad gammal knekt i ett land som haft fred i 150 år, så har man aldrig luktat krut och aldrig sett sig om i världen.

Men det skall jag säga er, att här ser ni en, som slagits under Mannerheim i Finland 1918, som var med om det lettiska frihetskriget 1919, som förde ett av general Judenitjs pansartåg mot Leningrad och som var med Wrangel på Krim 1920. Skål!

Ja, sen blev det ju liksom lite fredligare i världen, men den gamle nummerhästen lyss alltid efter trumpetsignalerna och har man en gång hört vapenskramlet på allvar, så fortsätter det att ringa i öronen på en. Och även om det är fred, så blir inte vapnen mindre begärliga för det, och den, som är intressserad, kan fortsätta att umgås med dem, fast kanske inte riktigt på samma sätt som i fält. Ja, jag menar inte som hobby. Att hänga upp dem på väggen i långa rader har aldrig varit i min smak. Vapen är till för att användas!

Men ni kanske har tänkt på nån gång att vapen är en handelsvara, som inte hör till de sämsta. Nu tror ni förstås att det bara är Sir Basil Zaharoff (Turkiskfödd grekisk finans- och affärsman [1849-1936] som gjorde sig en större förmögenhet på vapen- och oljehandel. Delägare i den brittiska vapenkoncernen Vickers Ltd samt i det berömda kasinot i Monte Carlo. Wikipedia) och såna där farbröder, som har varit med och gjort stora affärer i vapen, och att det är sånt som inte förekommer på våra lugna breddgrader. Men där tar ni fel, och jag ska säga er att några av de märkligaste vapentransaktioner som förekommit mellan krigen, har förmedlats just här i det idylliska Stockholm, tro mig eller ej!

Har ni hört talas om Yemenlicenserna och ångaren Yorkbrook, som enligt skeppspapperen skulle till Hodeida, men hamnade i Barcelona med vapen till den röda regeringen i Spanien under inbördeskriget? Eller om Allegro, som gick från Lübeck med ammunition till de röda i Spanien, men kapades av Franco, som trodde att han gjort en fin fångst ända tills dess det visade sig att nästan hela lasten bestod av tegelstenar! Eller har ni råkat vapenmagnaten Joseph Veltjens och hans medarbetare, av vilka förresten två tagit sin tillflykt till Sverige och den ene slagit sig ned här i Stockholm på en av stans tystaste gator?

Nej, det har ni inte, men här ser ni en som träffat dem allihop och varit med om både det ena och det andra! Sånt händer inte här? Ni tror det inte, va? För all del ni slipper, ni slipper, jag säger bara som det är.

Det börjar lukta krut.

Och nu kommer jag till mina första mellanhavanden med vapengrossisterna. År 1932 kort efter Kreugerkraschen blev jag ombedd att för STAB:s räkning lösgöra spärrade valutor i Ungern och Jugoslavien. Tack vare mina förbindelser med en liten bank i Paris som specialiserat sig på dylika affärer lyckades jag ordna saken och 7.500.000 dinarer (Valuta vanlig i de osmanska staterna. MW:s anm.) och 500.000 pengö (Ungersk valuta. MW:s anm.), som frusit inne för Tändsticksbolaget kunde försäljas. 
I samband med lösgörandet av dinarerna hade jag haft att göra med en mellaneuropé av obestämt ursprung, en viss herr Vöhringer och det var genom honom jag första gången kom att bli intresserad av vapenaffärer. Efter STAB-affären försvann han visserligen ur mitt synfält och under ett par år framåt arbetade jag som resande ombud för Bankhaus F. Süssmann i Berlin utan att ägna Vöhringer en tanke eller vänta mig att jag någonsin skulle få se karln igen.

Men en vacker septemberdag är 1935 dök han plötsligt upp hos mig och undrade om turkiska regeringen kunde få bygga u-båtar i Sverige. Tja, varför inte, tyckte jag och ordnade ett sammanträffande mellan Vöhringer och ledningen för Kockums. Efter preliminära förhandlingar fick Vöhringer förstärkning i form av ett befullmäktigat turkiskt ombud. Selim Halim Bey, och småningom for de bägge herrarna tillsammans med en överingenjör hos Kockums till Ankara. Någon provision blev det inte för mig, ty affären gick i stöpet till följd av diverse omständigheter bl.a. att turkarna krånglade med pengarna och Vöhringer och Beyen inte riktigt spelade med korten på bordet.

Vapengrossisterna stiger fram.

Vöhringer var emellertid inte ledsen av sig, och det dröjde inte länge, förrän han kom tillbaka. Så snart Abessinienkriget brutit ut, var han framme igen och ville ha min hjälp för att ordna vapenleveranser till Negus (Negus nege'sti,amhariska för "konungarnas konung", förr en abessinsk härskartitel, motsvarande kejsare. Under negus negesti regerade en negus (konung). Titeln anspelar på kejsardynastins anspråk på att vara ättlingar till kung Salomo och drottningen av Saba, vilket bygger på uppgifter i det etiopiska nationaleposet Kebra Nagast [’Konungarnas ära’]. Till titeln negus negesti hörde titlarna "Guds utvalde”och "Lejonet av Juda". Den siste regerande negus negesti var Haile Selassie, som störtades 1974. Wikipedia).

Genom en gammal officerskamrat hade jag kommit i förbindelse med en av Tysklands största vapenfirmor J. Veltjens, Waffen und Munition i Berlin, och jag beslöt att förmedla en kontakt mellan Vöhringer, som av olika skäl föredrog att inte personligen uppträda i Tyskland, och firman. Den innehades av herr Joseph Veltjens, tysk krigsflygare från första världskriget. Veltjens hade varit en av Richthofeneskaderns oförvägnaste medlemmar, han hade skjutit ned 39 fientliga flygplan och – i likhet med sin kamrat Göring – belönats med Tysklands högsta militära utmärkelse Pour le Mérite.

Nu ordnade jag ett sammanträffande i Stockholm mellan Vöhringer och Veltjens och till detta möte infann sig även en fransman, en viss M Fontana, som var representant för Negus befullmäktigade ombud i London, David Hall. Ett leveranskontrakt upptagande en mängd vapentyper och belöpande sig på sammanlagt omkring 65 miljoner francs avslutades. Betalningen skulle ordnas genom belåning och pantsättning av Negus aktier i järnvägslinjen Djibuti–Addis-Abeba. Inte heller denna affär kunde emellertid fullföljas. Veltjens kunde inte ordna leveranserna tillräckligt snabbt och under tiden bröt det abessinska försvaret samman och Negus nödgades ta till flykten. Först senare, när jag fick klart för mig Veltjens förbindelser med Göring, kom jag att tänka på att förhalningen möjligen – fast naturligtvis långt ifrån säkert – kunde ha politiska motiv.
Strandvägen i Stockholm med bl.a. Hotell Esplandade – eller Grand Pensionat Dehn som det då hette – inrymt i det vänstra av de två husen med gemensam gård. Hotellet var Veltjens "hem" i Stockholm under många år.


Nazityskland beväpnar det röda Spanien.

Min debut som vapenagent hade alltså inte varit särskilt framgångsrik. Men jag hade i alla fall fått ett finger med i det internationella vapengeschäftet och när inbördeskriget i Spanien bröt ut på sommaren 1936, började de stora affärerna komma seglande. Stridigheterna i Spanien hade inte pågått länge, förrän en affärsvän till Vöhringer, en herr Günther i Paris – med ungefär samma dunkla bakgrund – började bombardera mig med förfrågningar, om jag kunde ordna vapenleveranser till den röda regeringen i Barcelona. Politik är politik och affärer är affärer tänkte jag och vände mig till Veltjens. Han tyckte tydligen detsamma som jag, för han åtog sig att leverera, så av Hitlerregimen auktoriserad vapenhandlare han än var. Bäst som förhandlingarna med Günther pågick, dök det plötsligt upp en ny kund från Paris, en herre med det pittoreska namnet Paillard, som – enligt uppgift för samme huvudmans räkning – omedelbart önskade köpa 2000 mausergevär och 7 miljoner patroner. Jag telegraferade till Veltjens och så snart hans pris godkänts, sände han mig telegrafisk fullmakt att göra upp affären.

Yemenlicenserna

Det fanns emellertid en liten hake. De tyska myndigheterna kunde inte utan vidare se genom fingrarna med att en tysk firma levererade vapen till det röda Spanien. För att utförseltillstånd skulle kunna beviljas, måste ett officiellt köpeuppdrag av formellt neutral och oantastlig natur föreligga. Den sluge Paillard hade dock förutsett denna svårighet och skickligt garderat sig för alla eventualiteter. Han medförde och överlämnade till mig en mycket generell köporder från – ja, gissa vem av alla jordens statsöverhuvuden om inte Immamen av Yemen. Det var ett av de skönaste dokument jag skådat, ståtligt avfattat på arabiska och franska och det skulle komma att spela en minst sagt anmärkningsvärd roll för alla de stora vapenaffärer, som jag sedermera skulle bli inblandad i. Om den mäktige självhärskaren långt bort i Lyckliga Arabien också sett det märkliga aktstycket synes mig numera tvivelaktigt. Kanske var han fridfullt okunnig om de säregna transaktioner som nu skulle göras i hans namn. Hur M. Paillard eller hans uppdragsgivare kommit i besittning av den mycket användbara handlingen undandrar sig mitt bedömande, och jag hade ingen anledning att göra några efterforskningar.

 Därmed må vara hur som helst. Immamens order visade sig vara ett Sesam-öppna-Dig för de tyska myndigheterna – liksom senare också för de finska. Affären gick som smort, den 22 augusti 1936 avslutade jag för Veltjens räkning  köpet med Paillard och mottog en förskottscheck på £ 7.137 – resten skulle erläggas så snart varorna var ombord på fartyget i Lübeck. Snart var hela transaktionen förd i hamn och vid ett sammanträffande med Veltjens i Berlin, fick jag generalagenturen för hans firma, när det gällde vapenaffärer på svensk botten. Det var i behaglig tid, för när jag kom tillbaka till Stockholm, väntade mig telegram från Günther om att stora saker var i görningen. Det var Yorkbrook-skandalen som började skymta vid horisonten och den skulle snart nog följas av den ändå värre Allegro-svindeln d.v.s. att det skulle bli frågan om skandal och svindel hade jag då inte den blekaste aning om.
 
 
 
"Yemen-licensen" som – sin utfärdare förmodligen ovetandes – uttnyttjades för samtilga märkliga vapenaffärer med Joseph Veltjens inbland.


Nu började de verkliga affärerna att segla upp. Jag hade, som jag berättade, just varit nere hos Veltjens i Berlin – det var i slutet av augusti 1936 – då det kom ett telegram från vännen Günther i Paris om att stora saker var i görningen. Han förberedde mig på att två herrar, vid namn Mirabel och Verne, var att vänta till Stockholm för att här på en mäktig, inte närmare definierad huvudmans uppdrag förhandla om inköp av nya vapenpartier.
Efter några dagar anlände mycket riktigt de båda herrarna per flyg och samtidigt uppenbarade sig Veltjens prokurist (Person som för en annans räkning sköter en firma och har fullmakt att teckna firman. Wiktionary), herr Karl Baumann, som kommit resande från Helsingfors, där firman hade en stor del av sitt lager.
 


Småningom anlände Günther själv, åtföljd av ännu en kund, en viss herr Goldberg, som tycktes representera samma köpare. Att de vapen, om vilka man förhandlade, skulle användas i det pågående spanska inbördeskriget och på den röda sidan, stod från början klart, men vem köparen i själva verket var, svävade i varje fall jag till en början i ovisshet om.

Efterhand började jag emellertid misstänka , att det i själva verket var den sovjet-ryska militärkommission i Paris, vilken mer eller mindre organiserade den ryska interventionen i Spanien, som stod bakom de franska vapenuppköparna. Längre fram skulle jag få dessa misstankar bekräftade.

Den 20 september 1936 nådde vi en överenskommelse – det var förresten på Strand Hotell – och Baumann undertecknade på Veltjens vägnar ett avtal om leverans av vapen och ammunition. Därefter försvann Baumann och Veltjens själv, som uppenbarligen inte personligen ville framträda som säljare, infann sig. Efter ytterligare en del förhandlingar om formerna för leveranserna, varvid Veltjens agerade mer eller mindre under hand för att ha ryggen fri och inte kompromettera sig, reste han och de övriga herrarna över till Helsingfors för att inspektera varorna och ordna med utförseln. Av Veltjens hela uppträdande kunde jag förstå att sovjetintressen var direkt inblandade i de pågående affärerna och småningom fick jag också dokumentariska belägg för att så förhöll sig. Det var Sovjet, som genom ett flertal ombud och på kamouflerade vägar förhandlade med det nazistiska Tyskland om inköp av vapen till det spanska inbördeskriget och ingen av parterna svävade ett ögonblick i tvivelsmål om varandras verkliga identitet!

Svaga papper.

I Finland yppade sig emellertid svårigheter av precis samma art som tidigare i Tyskland. Varorna fanns där, men de finska myndigheterna kunde inte bevilja utförseltillstånd med mindre än att en fullt godtagbar officiell inköpsorder förelåg. Mirabel och Goldberg hade inte mycket att komma med i den vägen. Det bästa de lyckades skaffa fram var en köporder från mexikanske generalkonsuln i Paris, och ingen kan påstå att det var ett särskilt starkt papper. De finska vederbörande med vilka Veltjens stod på god fot, ville säkerligen på allt sätt hjälpa honom för att affären skulle gå i lås. Men finnarna tyckte likafullt, att de anständigtvis hos mexikanska regeringen måste söka bekräftelse på att inköpsordern var all right.

Den begärda bekräftelsen uteblev emellertid på det beklagligaste sätt, av skäl, som ni får försöka fundera ut själva! Alltnog: de stora fina affärerna såg ut som om de alldeles skulle gå i stöpet. Men när nöden är som störst, är hjälpen närmast, och i sitt betryck fick Veltjens en genial ingivelse. Han hade ju glömt bort Yemenlicenserna! Den gamle Immamen skulle upp och hoppa ett tag till. Veltjens hade ju för säkerhets skull en gång för alla stoppat på sig den sköna arabiska handskriften och att den redan en gång använts i Tyskland för samma ändamål borde ju inte vara något hinder för lagfarten i Finland.

Immamen ordnar saken.

Nu gick det hela som en dans, licenserna utfärdades och på den för ändamålet särskilt förhyrda engelska ångaren Yorkbrook började ilastningen. Den officiella destinationsorten var, som sig bör, metropolen Hodeida i Lyckliga Arabien, det blomstrande Immamatet Yemens huvudstad. Yorkbrooks första last befraktades för Goldbergs räkning och nästa resa skulle företas för Mirabel. För skojs skull kan jag visa er en förteckning över Goldbergs last, upprättad efter konossementen, så att ni kan få en föreställning om vad det var för grejor och vad de kostade.

Den ser ut så här:

4000 japanska 6,5 mm gevär + 2.010.500 patroner        272.450 kr.

15.000 granater                                                               440.000 kr.

400 Suomipistoler                                                           156.000 kr.

860.000 patroner till dessa                                              172.000 kr.

42 st japanska bergskanoner                                          546.000 kr.

25.000 granatkartescher till dessa                                  438.750 kr.

12 st fältkanoner                                                             234.000 kr.

6.000 granater + 18.000 granatkartescher till dessa      468.000 kr.


Det var inte precis småpotatis, som ni märker, och slutsumman gick på det lilla nätta beloppet av 3.624.000 svenska kr. (I dagens penningvärde, över 110 miljoner kronor som det i all tyst- och hemlighet gjordes upp om i ett rum på Strand Hotell eller kanske rent av på Hotell Esplanade på Strandvägen där Veltjens brukade bo. Inte underligt att provisionen var värd att slåss för efter kriget, genom hela det svenska rättsväsendet och kom att avgöras först när alla inblandade var döda och enbart deras advokater fanns kvar! Läs mer härom på http://matswerner.blogg.se/category/allegroaffaren.html . MW:s anmärkning).

En andra resa gjorde Yorkbrook för Mirabel och medförde då en last av liknande sammansättning värderad till cirka 8.000.000 francs. Den verkliga destinationsorten var naturligtvis i bägge fallen Barcelona. Men, som det senare skulle visa sig , var det på håret när att ångaren inte kommit fram. Jag visste inte då, men fick småningom klarhet om att Veltjens i dessa affärer agerade som ombud för Göring, vilken var angelägen om att bl.a. genom vapentransaktioner tillskansa sig begärlig utländsk valuta. I detta syfte drog sig hans kumpaner varken för affärer med den republikanska spanska regeringen eller ens med Sovjetryssland. Å andra sidan var de såväl av politiska skäl som sannolikt även av ren vinningslystnad beredda att spela under täcket med Franco. Enligt vad jag långt senare erfor stod sålunda Veltjens i telegrafisk förbindelse med Francoregeringen och så snart en av honom försåld vapenlast avgått till Spanien meddelade han detta till Francomyndigheterna och underrättade dem om destinationsort, resrutt, tider och lastens sammansättning. Avsikten var givetvis att Francomyndigheterna med ledning av dessa upplysningar skulle låta kapa fartygen med de begärliga lasterna och följaktligen vara i stånd att med säljarens benägna bistånd snappa bort varorna framför näsan på köparen. Min privata tro, som jag dock inte lyckats få direkt bekräftad, är att Veltjens för säkerhets skull tog betalt för sina varor även av Franco!

Yorkbrook utsattes också mycket riktigt för kaperiförsök, men lyckades undkomma och slå sig igenom till Barcelona. Där väntade emellertid en ny överraskning. När lasten skulle lossas visade det sig, att den icke svarade mot konossementen utan var inkomplett och delvis obrukbar. Slutstyckena saknades till ett parti av gevären, ammunitionen svarade inte mot kalibern på pistolerna o.d. Följden var en indignerad protest från Barcelonaregeringen hos de finska myndigheterna, med förfrågan hur det vore möjligt att den finska tullen kunnat se genom fingrarna med detta bedrägeri. De finska vederbörande höjde emellertid förvånat på ögonbrynen och frågade i gengäld vad i all världens dar ångaren Yorkbrook hade att göra i Barcelona och vad den spanska regeringen hade för befattning med dess last. Yorkbrook, framhölls det från finsk sida, var destinerad till Hodeida i Yemen med ett parti vapen, som inköpts av den stormäktige Immamen. Först för det fall att köparen, d.v.s. Immamen, hade några klagomål att anföra, skulle den finska regeringen anse sig ha anledning att alls ta ställning till frågan. Spanjorerna fick slokörade dra sig tillbaka. Största delen av lasten kom emellertid säkerligen till användning och det dubbelspel, som här bedrevs från tysk sida, ledde följaktligen i själva verket till ett resultat, som borde känts ganska besvärande för tyskarna. Samtidigt som den tyska riksregeringen släppte lös en våldsam propagandakampanj mot ”bolsjevikerna i Madrid” och understödde Franco genom att förse honom med vapen och män, stupade kanske hundratals soldater i den berömda tyska ”Kondorlegionen” för elden från vapen, som försålts till de röda av gruppen Göring-Veltjens.
 
s/s ALLEGRO, som tillhörde ett svenskt rederi under Ivar Schejas ledning men som sedan (eller redan tidigare?) såldes till Veltjens bolag.
 


Allegroaffären

I ett fall – och det mest bekanta, som fick vidsträckt publicitet i svensk och utländsk press och även beskrivits i bokform – lyckades Veltjens till fullo genomföra sitt dubbelspel, ja, på ett sådant sätt att till slut också Franco blev grundlurad. Det var den beryktade Allegroaffären, och med den ska jag avsluta raden av skepparhistorier ur levande livet.

Sedan Yorkbrookaffärerna slutförts såg jag inte mycket av Veltjens, och när vi träffades var han ytterst förtegen och hemlighetsfull och verkade ganska nervös. Jag hade på känn, att han hade någon stor affär under förberedelse, men fick ingenting veta och slog det hela ur hågen. Så en dag i början på februari 1937 blev jag uppsökt av Karl Baumann, som ville ha min hjälp dels med att överföra 1.100.000 kr. till Berlin, dels med att i en svensk bank deponera 48.000 kr., som skulle hållas i beredskap för att på Veltjens order utbetalas till besättningen på den svenska ångaren Allegro. Det var på det sättet jag först fick höra talas om Allegroaffären. De närmare detaljerna voro följande. Genom förmedling av av en svensk f.d. överste i persisk tjänst, Nyström, som sedan någon tid tillbaka bedrev vapenhandel i Köpenhamn, hade Veltjens till Barcelonaregeringens ombud i Paris herr Ozores försålt 13.334 lådor ammunition. Fortfarande var det de gamla hederliga Yemenlicenserna som fick göra tjänst! Affären gick formellt i Baumanns namn – Veltjens ville alltjämt inte öppet figurera i sammanhanget – och köpesumman 1.940.000 kr. (57.201.582 SEK i dagens penningvärde) inbetalades på Göteborgs bank i Stockholm. Ammunitionen togs denna gång helt från firmans tyska förråd och lastades i Lübeck på den svenska ångaren Allegro, som av Baumann chartrats för ändamålet. Kaptenen – han hette f.ö. Andersson – var liksom besättningen svensk och ångaren skulle för att undvika misstankar gå under svensk flagg, vilket naturligtvis var i strid med de internationella bestämmelserna. Sedan lastningen var klar angjorde Allegro den polska hamnstaden Gdynia för att köparens ombud, som av förklarliga skäl inte kunde uppenbara sig i Tyskland, skulle få inspektera lasten. Vis av skadan hade man nämligen denna gång ordnat med en jämförelsevis noggrann kontroll – dock, som det småningom skulle visa sig, inte tillräckligt noggrann. Sedan inspektionen verkställts med tillfredsställande resultat, inbetalades pengarna som ovan nämnts i Sverige, och ångaren fortsatte sin resa.

Om man fick tro skeppspapperen var det givetvis fråga om ännu en pilgrimsfärd till Hodeida i Yemen, en ort, som plötsligt börjat utöva en magisk dragningskraft på sjöfarare från Norden.

Även denna gång hade Veltjens trogen sin upphöjda politiska moral underrättat Franco. Han tyckte visserligen att han kunde ta betalt av Barcelonaregeringen för sina varor, men ansåg sig samtidigt skyldig sin nationalsocialistiska övertygelse och sitt vapenbrödraskap med Francospanien att förhindra att varorna nådde sin rätta bestämmelseort – och detta så mycket hellre som han därigenom kunde inkassera köpesumman från bägge hållen. Denna gång fungerade verkligen samarbetet. Francos utsända kapare lyckades uppbringa Allegro, och den dyrbara fångsten infördes i triumf till Malagas vinstänkta redd. Men döm om Francoämbetsmännens förbittring, när lasten lossades och visade sig bestå av 1.000 lådor ammunition, som omsorgsfullt täckte 12.334 lådor av exakt samma utseende, men inte riktigt med samma innehåll. De var nämligen fyllda med – tegelstenar! Franco fick skära tänder och erkänna sig lurad.

Nåja, det var det sista jag hade att göra med Veltjens, för när jag småningom fått klart för mig vad det var för slags affärer han bedrev, tyckte jag att det var bäst att inte ge mig i lag med honom mera. På Allegroaffären gjorde han sig i alla fall en nätt liten förtjänst och lyckades, enligt vad jag sedermera hörde, genom en väldig donation till Vinterhjälpen (Winterhilfswerk des Deutschen Volkes, var en välgörenhetsorganisation i Nazityskland. Parollen löd "Ingen skall behöva svälta eller frysa", och inriktade sig på att samla ihop mat, pengar och kläder till fattiga tyskar. Detta som ett led i den nationalsocialistiska tanken om folkgemenskap och individens uppoffring för kollektivets bästa.Wikipedia) köpa in sig i partiets ledande kretsar igen, ur vilka han han utstötts av Hitler på grund av indisciplinärt beteende. Vid krigsutbrottet befordrades han från löjtnant i flygvapnets reserv till överste och mot slutet av kriget fick han en död värdig en en äventyrare och kondottiär (Kondottiär (av italienskans condotta ’legotrupp’), var en italiensk logotruppsanförare från senmedeltid till mitten av 1500-talet. Termen kan användas nedsättande för den som anses skrupelfri, utan moral och utför vilka tjänster som helst åt dem som betalar bäst. Wikipedia).
Han flög ihjäl sig någonstans i Alperna.

Ja, allt det där ligger nu långt bort i tiden och har bleknat till fantastiska minnen av något, som man tycker sig ha läst i en bok. De flesta av dessa minnen är kanske inte så behagliga, men åt ett och annat kan man ju inte låta bli att dra på mun.

Och jag kan aldrig se namnet Yemen på en karta eller i en tidning utan att undra hur den gamle hedersmannen Immamen har det och beklaga att jag inte fått göra hans bekantskap. Vi skulle nog kunnat ha ett och annat att tala om.

(Anonym författare, möjligen Överstelöjtnanten John Elis Hultkrantz. Publicerad i ursprunglig form – tre avsnitt – i tidskriften OBS nr:is 5, 6 och 7 1946. Transkriberad och redigerad av Mats Werner 2015.)

 





Visar kartan verkligheten? - Allegroaffären del 10



När jag rensade bland gamla kartor fann jag en 40-talskarta över Hamburg fullklottrad med noteringar av min Pappa.

Efter att ha tagit mig igenom de bitvis blekta och svårtydda raderna som dels gick över hela baksidan, dels också på tvärs över tomma ytor på övriga sidor, förstod jag att detta måtte vara noteringar som Pappa gjort efter sitt möte med Joseph Veltjens änka Leni, och Veltjens kusin Max som var revisor och företrädde Veltjens änka och hans dödsbo i samband med den rättsprocess som Pappas klienter inlett mot Veltjens för att få ut sina provisioner från olika vapenaffärer före kriget, den s.k. Allegroaffären.

Eftersom Pappa sällan var utan noteringspapper, måtte dessa noteringar ha gjorts där han inte kom åt sitt bagage, t.ex. på tåget hem från Hamburg.

Det är skrivet på ett sätt som antyder att det är en instruktion till någon annan att skriva en rapport på basis av Pappas möte med Leni och Max Veltjens. En rapport som avsågs komma under Fru Veltjens ögon och leda till önskad åtgärd. Jag gissar helt enkelt att intruktionen var ställd till Veltjens dödsbos svenska ombud i processen.

Att döma av facit i hela processen (se tidigare inlägg) så tycks Pappas instruktion ha lett till just den önskade utgången.

Här är hela texten:

”I viss mån förvånad över att vare sig fru L.V. (Leni Veltjens) eller dr. V (Joseph Veltjens kusin Max Veltjens) tycktes uppfatta vad som enligt min mening är det viktigaste för dem i denna sak.

Det viktigaste är icke om en förlikning med v.R. (Adolf von Rosen) ger dem 20.000 eller icke.

Det viktigaste är att de få möjlighet komma åt vad som blir kvar på täcknamnskontot, som dock är över 100.000:- kronor. Åtminstone efter svenska förhållanden en förmögenhet.

Detta kan endast ske i samarbete med v.R. ty i det ögonblick v.R. återkallar kvarstaden på täcknamnskontot utöver det belopp som motsvarar hans totalfordran, blir det sålunda frigjorda restbeloppet genast överfört till Washingtonkontot och därefter är det förlorat.

Det är blott den lyckliga omständigheten att v.R. erhållit kvarstad för en i pund angiven fordran, vilket föranlett Oberlandesgericht att medgiva kvarstad i hela täcknamnskontot, enär slutliga pundkursen å den blivande avräkningsdagen, är okänd, som möjliggjort detta.

Flyktkapitalbyrån ha gjort framstötar för att förmå v.R. precisera sin fordran i kronor för att få ett restbelopp frigjort och kunna överföra detta enligt Washingtonöverenskommelsen.

Dr. Veltjens och fru Veltjens förstå tydligen icke att v.R. även kan göra en förlikning med Flyktkapitalbyrån, som definitivt icke önskar att kontot i sin helhet, skall stå under arrest i 3-3,5 år under processen. Om Flyktkapitalbyrån kan påvisa att en förlikning med v.Rosen även skulle vara till fördel för de allierade, t.ex. att v.R. rabatterar 20% på sitt netto (som de lätt konstatera) samt kontot genom en förlikning kan beträffande resten genast frigivas, är det möjligt och antagligt att Flyktkapitalbyrån finner en sådan lösning så fördelaktig att de förlikas istället för att processa i 3-3,5 år. Vi få ej heller glömma att Flyktkapitalbyrån icke har något direkt intresse av att bestrida v.R:s krav, eller försvåra en betalning därav ur detta konto, ty får v.R. ingenting, går det hela till USA, men om v.R. får 300.000:- så får svenska staten c:a 200.000 därav i skatt.

Werner hade väntat sig att dr.V och fru V skulle hava visat mer positivt intresse och uppskattning av hans förslag och han hade räknat med att en uppgörelse skulle ha följt medan han var kvar i Hamburg, Han blev besviken på dr. V:s och fru V:s sätt att mottaga hans förslag och det är därför inte uteslutet att han genast efter hemkomsten kontaktar Flyktkapitalbyrån för en förlikning istället för att göra en med fru V.

Det kanske därför skulle vara tillrådligt om dr. V. tillskrev Werner direkt och bekräftade en bestämd önskan att komma till samförstånd på basis av Werners förslag och att andelen i v.R:s netto har mindre betydelse än möjligheten att rädda restsumman på kontot varför dr.V. vill bedja Werner icke företaga några åtgärder gentemot Flyktkapitalbyrån förrän dr. V. arrangerat samförstånd med sin amerikanske släkting såsom (oläsligt ord).”


Den nu hittade kartan kommer att i likhet med övriga dokument i den bekanta Allegroaffären, lämnas till Armémuseums arkiv.

"Seppl - a step ahead of politics" - Allegroaffären Del 9


Omslaget till Klaus (Nick) Veltjens bok om sin far, flygaresset och vapenhandlaren. Boken finns att köpa på amazon.com

Innan jag hörde min Pappa berätta om Allegroaffären, hade jag aldrig tidigare hört talas om den och inte heller senare i livet har jag hört den fantastiska storyn.

Men när jag började skriva om den i min blogg, fick jag av en händelse kontakt med en krigshistorisk sajt som heter AXIS HISTORY FORUM.

Där fann jag en diskussionstråd som berörde förspelet till Allegro, nämligen den s.k. YORKBROOK-affären. Jag kunde t.o.m. bidra med upplysningar som flera sökte svar på kring 42 japanska bergskanoner m.m.

En dag blev jag kontaktad av Klaus "Nick" Veltjens, yngste son till Joseph Veltjens. Denne lever idag i Australien som pensionerad arkitekt och alpackafårfarmare. Han har nyligen publicerat en bok om sin far, som är ett försök att vara ett äreminne över en älskad far, charmig sällskapsmänniska, framstående tysk flygofficer och framgångsrik affärsman som byggde upp en stor förmögenhet, med slott på landet och ett flertal företag i olika branscher.

Att fadern började som smugglare med en segelyacht på Östersjön och sedermera byggde upp en omfattande vapenhandel med Kina, Ryssland, Finland, Sverige och Spanien där bl.a. uttjänta tyska vapen (Tyskland var efter första världskriget förbjudet att bygga upp ett försvar) såldes till överpriser för att kunna betala alla inblandade mellanhänders provisioner, är inget som sonen framhåller.

För att möjliggöra denna handel utnyttjade Veltjens sina goda förbindelser med den nazityska regimen. Även om han själv beskriver sig som icke-nazist, så drar han nytta av de nazistiska kanalerna för att bygga upp sin verksamhet i Holland, Tyskland, Frankrike och Spanien. Herman Göring liksom Amiral Canaris och andra höga tyska officerare tillhör den närmaste vänkretsen. Sina stora pengar tjänar han genom att utnyttja just dessa kontakter djupt in i det nazistiska partiet. Och han drar sig inte för att lura sina kunder på såväl varor som pengar.

1943 dör han i en flygkrasch då han för Görings räkning förhandlat fram borttransporterandet av den Italienska guldreserven till tyskarna.

Intressantast för mig att läsa i boken var dock dess beskrivning av "Allegro-affären". Nick Veltjens har berättat för mig att den bygger på hans mors berättelse om hur det skulle gått till.

Baserat på de dokument jag kunnat ta del av och som framöver kommer att finnas på Anna Lindhs Bibliotek på Försvarshögskolan, kan jag inte annat än konstatera att Fru Leni Veltjens varit okunnig om mycket av sin mans transaktioner trots bokens uppgifter om motsvarigheten. Eller också har hon försökt att dölja mycket för sina söner.

Att den första Goldberg-affären (som skeppades från Helsingfors med s/s YORKBROOK) finansierades av ryssarna är rätt. Därom vittnar också mina dokument. Veltjens försöker dock förlägga utskeppningshamnen till Stockholm och där beskriver han vad som liknar den historia som sjökaptenen Erik Eriksson beskrivit i sin roman "Lola". Han beskriver också detaljerat hur tillverkningen av ammunitionsboxarna skett.

Därtill ger han anmärkningsvärda informationer om hur dåvarande socialdemokratiske utrikesministern Richard Sandler skulle ha sett mellan fingrarna med Veltjens smuggelaffärer. Sandler och Veltjens må ha varit de bästa av vänner och ätit hur många goda middagar som helst på gamla Hotell Diplomat (som då låg bredvid Grand Hotel på Blasieholmen), men att Sandler skulle låtit Sverige officiellt tillåta den sortens transaktioner med blockadförklarade parter och att han skulle varit fullt informerad om alla Veltjens affärer är uppgifter som inte bär sannolikhetens prägel, som det brukar heta.


Men som sagt Veltjens version är samma sammanblandning av de båda affärerna "YORKBROOK" och "ALLEGRO" som i Erikssons bok "Lola".

Veltjens har inte ens rätt fartygsuppgifter. I hans version är det "YORKBROOK-leveransen" som till största delen byts ut mot tegelstenar. Omlastningen ska ha skett i Stockholms hamn och det förekommer också en explosion i hans historia likt den i "Lola".

Att denna last skulle ha bestått av så mycket tegelstenar är dessutom otroligt mot bakgrund av att Veltjens lät Francisterna veta att lasten var på väg till den spanska kommunistregeringen och att avsikten var att Franco-sidan skulle kapa fartyget och lägga beslag på vapnen men låta ryssarna betala.

I och med att kapningen misslyckades kom säkert tanken upp när nästa leverans, denna gång av ammunition enbart, skulle genomföras med "ALLEGRO" att "för säkerhets skull" byta ut innehållet mot tegelstenar.

En annan bok som jag fann på nätet och som bl.a. behandlar såväl "YORKBROOK- som "ALLEGRO"-affärerna är Michael B Millers "Shanghai on the Metro". Den tycks i sin beskrivning också huvudsakligen bygga på de uppgifter från de finska kommunisterna som ligger till grund för Erikssons bok "Lola" och måste således - i ljuset av de domstolsdokument som jag tagit del av  - betraktas som ren fiction.

Många fingrar i syltburken! - Allegroaffären del 8



PS den 26.1.2010:

Vid förnyad genomgång av handlingarna finner jag att det kapital på dryga 400.000:- som Pappas klienter funnit och som de genom domen i Malmö Tingsrätt lyckades komma åt, fanns inte på något konto utan låg i ett bankfack i banken som Veltjens hyrt under antaget namn. Nyckeln hade Veltjens placerat hos en annan person, medan innehavarnamnet till boxen fanns hos Veltjens fru. Efter Veltjens död kunde således inte boutredningsmannen komma åt boxens innehåll eftersom man inte hade nyckeln.

De som antagligen lett Pappa och hans klienter till bankfacket var ett par herrar som uppenbarligen var rätt så ljusskygga. Den ene var Veltjens gamle vapendragare Willi Daugs som själv var föremål för processande för vapenaffärer såväl i Sverige som Finland. Dessa båda herrar hade också fordringar på Veltjens. Så kontentan blev att det avtal som slöts innebar att om Pappas klient greven, genom domen fick loss kapitalet i boxen skulle detta fördelas med en tredjedel till greven, en tredjedel till Fru Veltjens (som tack för hennes medverkan i domstolen) och en tredjedel till de båda herrarna som i avtalet uppträdde under ett alias i form av en bulvan i Amerika.

Precis som det verkar idag, var det oerhört många människor inblandade som skulle ha en slick var ur syltburken när det gällde vapenaffärer.

Av ovanstående urklipp kan man utläsa att det var ytterligare personer inblandade som hade andel i själva fartygstransporten också.

En sammanräkning ger vid handen att i bara Allegroaffären känner jag till namnen på minst 14 personer som alla gjorde anspråk på provisioner på ammunitionsaffären.

Inte undra på att saker och ting blir dyra!





Sanningen om Allegroaffären? - Allegroaffären Del 7

När jag nu åter går igenom aktboxen kring Allegroaffären för att skicka kopior på ett antal handlingar till Joseph Veltjens son i Australien samt en amerikansk forskare, finner jag också detaljerade redogörelser för händelseförloppet i ett par förhör som hölls av kriminalpolisen i Stockholm med sjömän ombord på s/s Allegro efter det att tegelbedrägeriet avslöjats.

Så här säger t.ex. Maskinisten Erik Åkerström från Eskilstuna som mönstrade på Allegro som andre maskinist den 14 januari 1937:

'Fartyget hade avgått från Stockholm på middagen den 15 januari 1937, men då fartyget kommit ut på Trälhavet, hade Åkerström av förste maskinisten ombord erhållit upplysning om, att fartyget i verkligheten var på väg till Lübeck för lastning av lådor. Fartyget hade emellertid först gått till Warnemünde för erhållande av order, där det sedan kvarlegat omkring en vecka. Under uppehållet i Warnemünde hade en tysk vid namn Rosenberg kommit ombord och förklarat att han möjligen skulle stå som redare under fartygets fortsatta resa, i det att fartyget skulle försäljas under en tid av två månader i och för denna speciella resa.

Fartyget skulle nämligen avgå till Lübeck och där intaga last av ammunition samt därifrån avgå till Odeida i Yemen.

Besättningen hade av Rosenberg erbjudits - för den händelse den ville stanna kvar ombord - tredubbel hyra under en månad framåt. Om resan icke skulle taga en hel månad i anspråk, skulle i alla fall tredubbel hyra utgå för en månad.

För att kunna lämna svar på denna fråga hade besättningen skrivit till sina respektive fackorganisationer i Stockholm med förfrågan, hur de skulle förfara i saken. Dessa brev hade emellertid inte kommit fram, varför de ej heller bekommit något svar. Samtliga befälspersoner och besättningsmän hade medföljt fartyget till Lübeck, dit de anlänt på eftermiddagen lördagen den 23 januari 1937.

På eftermiddagen måndagen den 25 januari hade med lastbilar anlänt en del lådor av vanlig ammunitionslådetyp. Lådorna hade i och för kontroll burits in i ett skjul på kajen, där kontroll verkställts. Som kontrollanter hade fungerat en svensk vid namn Nils Söderberg, förutnämnde Rosenberg och en tysk flygofficer vid namn Bücher. Huruvida lådorna innehållit ammunition eller något annat hade Åkerström inte sett, men enligt uppgift man och man emellan skulle de innehålla ammunition.

Under de närmaste dagarna hade flera billaster med lådor anlänt. Efter kontroll hade dessa lådor inlastats i fartyget.

Onsdagen den 27 januari hade anlänt några järnvägsvagnar med lådor vilka varit av annan storlek. Dessa skulle enligt vad Åkerström hört berättas innehållit handvapen. Även dessa lådor hade inlastats i fartyget. Inlastningen hade skett under sträng poliskontroll av såväl uniformerade som civila. Besättningen hade inte tillåtits gå i land.

Sammanlagt hade inlastats lådor med en totalvikt av omkring 600 ton.

På eftermiddagen den 27 januari hade fartyget avgått från Lübeck till Gdynia, där fartygsköpet skulle uppgöras. Måndagen den 1 februari hade fartyget ankrat på Gdynias redd. Fartyget hade sedan legat på redden till den 3 samma månad då det gått in till kajen för intagande av kol och proviant. Efter kolning och proviantering hade fartyget påföljande dag på kvällen gått ut på redden.

Under det att fartyget legat vid kajen hade kontroll av lasten företagits av föreämnda Rosenberg, Bücher och Söderberg, en representant från Olsson & Wright, Stockholm samt några representanter för Madrid-regeringen.

Samtidigt hade besättningen upplysts av kaptenen, att Odeida i Yemen endast var en fingerad destinationsort och att lasten var avsedd för Madrid-regeringen.

Vid kontrollen av lasten hade Bücher varit särskilt angelägen om att stickprov inte tagits bland de lådor som stuvats längst ner i fartyget. Bücher hade även medföljt fartyget som kontrollant under färden från Lübeck till Gdynia.

På kvällen före avgången från Gdynia, innan de förut nämnda herrarna vid midnattstiden kommit ombord, hade Åkerström, Alm, Backman och telegrafisten Larsson varit nere i salongen hos kaptenen, som bjudit på förtäring. Kaptenen hade härunder meddelat, att Madrid-regeringen inte skulle ha ammunitionen utan att det ordnats så att Franco skulle få kapa fartyget då detsamma kommit inom spanskt område.

Han hade även framhållit, att större riskmoment härigenom uppstått, och att redaren satsat omkring 50.000 kronor, som skulle fördelas mellan besättningeni förhållande till lönerna. Pengarna skulle enligt kaptenens meddelande, finnas deponerade hos en överstelöjtnant i Stockholm. Kaptenen hade även haft ett skriftligt meddelande om denna sak.

Resan till Spanien hade fortsatt normalt till måndagen den 15 februari, då fartyget vid 6-tiden blivit kapat av en armerad nationalistisk trålare i närheten av Cape de Villano och infört till Ferrols hamn. Dagen före kapningen hade fartygets befälhavare givit Åkerström muntlig order - således ej medelst maskintelegrafen - att minska farten med tio slag, därvid kaptenen även sagt att fartyget troligen snart skulle komma att bli kapat.

Sedan fartyget införts i Ferrols hamn hade en högre officer med stab kommit ombord och givit order om att öppna en del av lådorna. Det hade därvid visat sig att flertalet lådor innehållit tegelstenar.

Sedan fartyget kvarlegat i i Ferrol omkring en vecka, hade det lämnat hamnen med Hamburg som destinationsort, dit det anlände den 26 februari klockan 16. Besättningen hade sedan efter omkring 14 dagar avmönstrat och Åkerström for sin del hade fortsatt till Stockholm.

Efter återkomsten hit till staden hade Åkerström, maskinisten Alm och telegrafisten Larsson gemensamt uppsökt fartygets redare, fastighetsmäklaren Söderberg och den angivne överstelöjtnanten med begäran om att utfå de utlovade panningarna.'


Eftersom Allegro-affären dittills hade förts bakom ryggen på de - enligt avtal provisionsberättigade - svenska agenterna måste man anta att den som namngav överstelöjtnanten (föregående kaptenen Andersson och Bücher) måste ha begått ett misstag. För därigenom fick ju de svenska agenterna vetskap om leveransen.

Åkerströms utsaga stöds av Maskinisten Alm, Telegrafisten Larsson och av kaptenen Jönsson.

Kaptenen berättar också:

'Redaren Söderberg hade beordrat honom att i alla detaljer efterkomma Büchers order och före fartygets avgång från Gdynia hade Jönsson av Bücher fått order om att den 15 februari på morgonen med s/s Allegro befinna sig fem mil väster om Cape de Villano. På nämnda plats hade fartyget sedan blivit kapat.'

"Se er för - res ej till Berlin!" - "Allegroaffären" Del 6


En av de inblandade i den tidigare "Goldberg-Mirabel-affären" intygar att också han är lurad av Veltjens.
Denne Günther var Österrikisk Kammersänger vilket i Sverige skulle motsvarats av Hovsångare.


De rättsprocesser som vidtog redan omedelbart efter ALLEGRO-affärens genomförande pågick i närmare tjugo år, i Sverige, i Finland och i Tyskland.

Framförallt var det den svenska mellanhandstrion (greven med sina två officerare) som framgångsrikt slogs för sina rätta provisionsanspråk.

Med precisa instrument slår min Pappa hål på motparternas försök att argumentera för sin sak. Han för såväl den finska som den svenska processen ända till högsta instanser och får stöd för sina klienters krav.

Så länge Veltjens lever gör han stora ansträngningar för att skydda sig och sina pengar mot alla anspråk. Hans försök att i efterhand gömma sig bakom Baumann framstår som näst intill patetiska och de slås snabbt ner av Pappa som radar upp alla de bevis för att Veltjens varit med och ansvarig under hela affären från början till slut.



Under processernas gång blandas också många av de utlänningar in som varit del av tidigare affärer och som också drabbats av Veltjens försök att smita undan från olika åtaganden.

Pappa får också varningar från en av dem som påpekar Veltjens höga ställning också inom Gestapo och skriver - "Se er för - res ej till Berlin!"

Kriget tar dock slut. Veltjens dör den 6 oktober 1943 i en flygkrach då det flygplan som skulle föra honom till Rom på ett uppdrag för Göring flyger in i en bergssida efter att ha jagats av allierat flyg.

Vinnarnationerna slåss nu om allt det kapital som gömts undan i olika länder av nazisterna. I Sverige träder därför ytterligare en part in i processerna som ombud för Veltjens dödsbo, nämligen den s.k. Flyktkapitalbyrån som ska skydda nazikapitalet från varje försök till comeback med hjälp av detta undangömda kapital.

Nu tar förmodligen Pappa till ett knep. Han vet att Veltjens änka aldrig kommer att få ut ett öre av pengarna. Det verkar som om han erbjuder henne en del av det kapital som hans klienter kräver dödsboet på om hon medger deras talan i domstolen. Det finns ett skriftligt avtal mellan Fru Veltjens och den svenske greven som talar om reverser som denne utfärdat till Fru Veltjens och som faller ut om greven kommer åt de frusna pengarna. Förutsättningen är att Pappa får fullmakt att företräda dödsboet vid Rådhusrätten i Malmö.

Nu uppstår den märkliga situationen att svaranden i processen, d.v.s. Veltjens dödsbo företräds av såväl grevens advokat som av Flyktkapitalbyråns företrädare! Svaranden - i form av dödsboet - medger grevens rätt att få ut sin fordran ur det låsta bankkapitalet medan samma Svarande - nu i form av Flyktkapitalbyrån bestrider!

Till slut faller iallafall Malmö Rådhusrätts dom som medger att Pappas klienter har rätt att få ut sina fordringar på Veltjens ur det kapital denne gömt under namnet Miklos Kemeny hos Skandinaviska Kreditbanken i Malmö. ALLEGRO-affären får därmed sitt definitiva slut.




Dock har greven redan dessförinnan begått självmord efter att ha skjutit sin hustru. Pressen på honom, den långa processen, det faktum att han fått lämna sin stora Sörmlandsherrgård  för en betydligt modestare lantgård, allt i kombination med bruk av narkotiska preparat och alkohol drev honom till slut in i en svår depression som fick denna tragiska följd.

Jag minns fortfarande denna tidiga torsdagsmorgon då telefonen ringde och Pappa blev mycket upprörd och omgående gav sig iväg. Jag var 11 år. Mamma berättade att en av Pappas äldsta klienter hade skjutit sig. 






"Hur en tysk vapenlast förvandlades till tegelsten"! - "Allegroaffären" Del 5


Spekulationerna rasade i pressen.

Hur gick det då till när ammunitionen byttes ut mot tegelstenar? Eller fanns det överhuvudtaget mer ammunition än de 1000 lådorna?

Var det hela en bluff från början till slut?

Det lär vi aldrig få veta.

Att det spekulerades är dock klart.

Bland handlingarna om Allegro-affären finner jag en transumt ur en bok som heter "Lola" och skrevs av en Eric Ericsson och som utkom på Wahlström & Widstrands förlag år 1939. Där är det dock YORKBROOK-leveransen i "Goldberg-Henry-Deutschländer-affären" som beskrivs. Såvitt bekant blev inte den förmål för något tegelstensutbyte.
Även om det skulle förtigits är det knappast troligt att köparen Ozores skulle återkommit med ett nytt köp om han blivit så lurad första gången.

Man får nog betrakta "Lola" som en ren fiktion - dock med bestickande inslag av den verklighet som då rådde.

Jag citerar:

"Men det hände en del under väntetiden. En dag meddelade mig Richard Jensen att han av det illegala kommunistiska partiet i Helsingfors fått telefonmeddelande om att dit anlänt femhundra ton tyskt krigsmaterial för Francos räkning. Partiet hade kommit från Hamburg och låg nu under tullbevakning i Helsingfors i väntan på vidare order.

Fanns det något sätt att lura Franco på lasten? Det måste gå ansåg Richard Jensen, och efter en del överläggningar beslöts det att jag skulle resa till Helsingfors. Jag tog flyget via Stockholm och i Helsingfors satte jag mig i förbindelse med kommunisiska partiet. Redan det var ett ganska äventyrligt företag, ty i Finland är kommunistiska partiet som bekant förbjudet och måste därför bedriva sin verksamhet under illegala former. I sällskap med några finska kommunister åkte jag sedan ut och tittade på det skjul i utkanten av hamnen i vilket vapenlasten låg förvarad. Skjulet var låst och en tullman gick på vakt utanför.
Det såg inte särskilt ljust ut för oss men ge oss ville vi inte.

På eftermiddagen samlades vi tlll en överläggning hemma hos en av de finska kommunistledarna. den ena planen efter den andra ventilerades och förkastades såsom ogenomförbar. Den enda möjligheten syntes vara att spränga hela upplaget i luften och vi var halvt om halvt beredda att sätta denna plan i verket. Men till slut fick jag en idé som - om allt gick i lås - inte endast skulle förhindra Franco från att få de tyska vapnen utan i stället ge dem åt det republikanska Spanien.

- 'Vi ger oss av och tittar på partiet ett slag' föreslog jag. Jag skall representera avlastarna. Och avlastarnas ombud kan man ju inte vägra att förvissa sig om att godset befinner sig i fullgott skick.

- 'Men hur har Du tänkt att...'

- 'Jag har en idé men jag vill inte säga något mer förrän jag fått kasta ett öga på partiet'.

Vi tog en bil ut till varuskjulet. Vakthavande tullmannen gjorde artigt honnör när vi bredbenta och självsäkra presenterade oss. Visst fick vi titta på lasten - 'var så goda Herrarna' och så låste han upp!

Där - i stora väl igenspikade trälådor - låg alltså de tyska  vapnen och den tyska ammunitionen. Vad kunde rymmas i en sådan där låda? Ja, där fanns nog en skön samling av gevär, revolvrar, patroner och handgranater.

Som jag hoppats var det helt vanliga trälådor. Det såg ut att ordna sig! 

Fullföljande min plan, räknade jag snabbt antalet lådor och med medförd tumstock mätte jag storleken i alla dimensioner. Varje låda var märkt med bokstäver och siffror - ex. B&C 1.001 - målade i svart och jag antecknade omsorgsfullt alla dessa märkningar.

- 'Ja, det var det! Nu kan vi åka tillbaka.'

Åter hemma hos kommunistledaren utvecklade jag mina planer närmare. Först fick en av finnarna ta reda på vilken skeppsmäklare i Helsingfors som hade hand om lasten och med vilken båt den skulle transporteras vidare. Det mötte inga större svårigheter. Inom en timme visste vi att lasten skulle hämtas av ALLEGRO från Stockholm. Den väntades till Helsingfors först om fjorton dagar.

För säkerhets skull tog vi också reda på att ALLEGRO för tillfället låg och lossade trämassa i England. Uppgiften om de fjorton dagarna verkade stämma.

- 'Beställ nu genast lådor av samma storlek och av samma utseende' - föreslog jag, 'Och skaffa pappmallar med dessa boksäver och siffror utskurna. Sedan lägger ni mallarna mot de nya lådorna och målar i med svart färg. Det var lådorna det! Men vad ska vi ha i dom? Tegelsten vore kanske inte så dumt. Hör efter om det finns tegelsten att köpa från något tegelbruk här i trakten. säg att ni vill ha 500 ton för utskeppning ur landet och låt fabriken lägga in tegelstenarna i lådorna. Sedan byter vi ut ammunitionslådorna mot tegelstenslådorna och låter Franco får tegelstenarna. Dom kan han i alla fall inte göra mycket skada med!'

Förslaget mottogs med entusiasm och nu fick det illegala finska kommunistpartiet visa vad det dög till. Organisationen fungerade perfekt och det arbetades med verklig energi och precision. Redan dagen därpå var lådorna klara och överförda till tegelbruket, fyllda med tegelsten och igenspikade! Tegelpartiet betalades kontant men vi begärde på fabriken att lådorna skulle få vara kvar där tills vidare. Båten som skulle hämta hade nämligen blivit försenad....

Falska nycklar var en enkel sak att ordna både till tegelfabriken och till tullens varuskjul. Men nu återstod det värsta - att byta ut de båda partierna. 500 ton hit och 500 ton dit flyttade man inte i en handvändning. Men finnarna klarade även den saken. I all hemlighet uppbådades flera 5-tons lastbilar med chaufförer och sedan arbetades det under en veckas tid varje natt mellan tio på kvällen och fyra på morgonen.

Den ena lådan efter den andra hämtades från tegelbruket och byttes ut mot en ammunitionslåda. Det hela gick som smort. Inga störande intermezzon, inga avslöjanden av de nattliga expeditionerna. Kanske blundades det på sina håll, vad vet väl jag?

Efter en vecka var allt klart. I varuskjulet borta vid hamnen låg 500 ton tegelstenar i omsorgsfullt igenspikade och märkta lådor och på tegelbruket fanns 500 ton vapen och ammunition i gott förvar i likadana lådor.

På utsatt tid kom ALLEGRO från Stockholm och hämtade lådorna i varuskjulet för vidare befordran till Franco-spanien. Det blev säkert en lugn och fridfull resa för ALLEGRO, men lika fridfullt blev det inte när lådorna öppnades!

Prima tysk krigsmateriel förvandlad till tegelstenar! Hur i all världen hade det kunnat gå till? Det var ett mysterium och hur man än gissade hit och dit, lyckades man ändå inte lösa den gåtan. Ännu i denna dag måste jag dra på munnen varje gång jag tänker på den min man måtte ha gjort när tegelstenarna packades upp och på alla spekulationer som då gjordes överallt i pressen.

Och ammunitionslådorna i tegelbruket?  Jo, de hämtades först efter ytterligare någon vecka och forslades i pråmar till Eckerö, en liten fiskeplats ett stycke från Helsingfors. Och där fick partiet ligga kvar tills vidare. Först så sent som i augusti eller september - alltså efter tre-fyra månader - hämtades lådorna av en fransk båt ägd av Tredje Internationalen. Hämtningen ägde rum helt öppet. Det fanns ju papper på "tegellasten" och det betalades till och med tullavgift i sedvanlig ordning. Den franska båten hade ankrat på öppen redd utanför Eckerö och lådorna fördes ombord i pråmar. Lasten kom lyckligt och väl fram till Spanien och visade sig vara förstklassig tysk materiel. "

Ja, vad ska man tro? Veltjens svenska agenter menar ju att Ozores var en representant för den spanska röda regeringen och att vapenlasten alltså var avsedd för dem som till slut ändå fick dem! Andra menar att Veltjens också hade avtalat med Franco-sidan (vilket väl politiskt låg närmare till hands) att man skulle kapa fartyget och därmed snuva regeringssidan på lasten.

Att försök från Francosidan gjordes att kapa YORKBROOK torde vara klarlagt, men lika klart är ju att lasten aldrig var avsedd från början för Francosidan.



Vem ägde egentligen Allegro? - "Allegroaffären" Del 4


Detta är ångfartyget ALLEGRO

Det kan vara av intresse att kika lite på det fartyg som gav namn åt hela denna affär. ALLEGRO - jag minns att Pappa skrattade åt det smått opassande med detta glada namn på en gammal skorv som fraktade dödliga vapen.

Fartyget byggdes 1883 av T&W, Smith North Shields i England som S/S MIDAS (!). Hon var 85 meter lång, 12 meter bred och 6 meter hög. Med ett bruttoton på 1983. Hon framdrevs av en 2-cylindrig compoundångmaskin. 1903 byggdes maskinen om till en 3-cylindrig då effekten ökades från 190 hk till 650 hk. Detta skedde på Lindholmens varv i Göteborg.

Hennes första ägare var Hall Brothers i Newcastle som dock sålde henne till hennes första svenska ägare, Ångfartygs AB Tirfing (Broström) 1896. Hon döptes då om till HEMLAND. Ett namnn hon behöll till 1921 då hon såldes till HKH Pohlmann i Storängen (Hans Kunglig Höghet?) som gav henne hennes nya "snabba och glada" namn ALLEGRO.

1924 kolliderade hon utanför Helsingborg med S/S POLARIS som förliste medan ALLEGRO klarade sig in till hamn.

I slutet av samma år fördes hon över till ett "eget" rederi som bar hennes namn. Pohlmann var dock fortfarande redare ända till 1931 då hon såldes till en annan Storängen-redare, A Kristensen som väl dock inte lyckades hålla henne i drift i tillräcklig utsträckning utan gick i konkurs.

ALLEGRO såldes då på en exekutiv auktion i Hudiksvall till Rederi AB Macedonia för den remarkabla summan av 331 kronor och 53 öre!

Enligt uppgift i handlingarna är det Fastighetsmäklaren i Djursholm som köper fartyget. Dock är åtminstone en till uppenbarligen inblandad, nämligen ägaren till det Rederi AB Macedonia som blir formell ägare av fartyget.

Eftersom vi anar ugglor i mossen när det gäller hela upplägget av ALLEGRO-affären är vi också misstänksamma när det gäller vem som är den faktiske köparen av ALLEGRO.

1937 besannas våra farhågor då Rederi AB Macedonia säljer fartyget till den ovannämnde Fastighetsmäklaren som omgående säljer henne vidare till - Hanseatica/ Aschpurwis & Veltjens SA i Panama! Nu döps hon om till BALBOA och får Hamburg som hemmahamn. Detta bekräftar att det troligtvis var Joseph Veltjens som redan från början var den reelle köparen av fartyget med Fastighetsmäklaren och Rederi AB Macedonia som front. På så vis kunde han hösta in ytterligare 175.000:- för frakten av den ammunition han själv sålt - och han kunde styra kaptenen när det gäller färdplan och annat.

1939 överförs hon till Hansegesellschaft Aschpurwis & Veltjens i Hamburg varpå hon döps om igen. Nu till LÜTJEHÖRN.

Sitt slutliga öde möter hon i form av en mina utanför Kolberg i Danmark den 4 januari 1945.




"..om Gud förlänar mig en lycklig resa.." - "Allegroaffären" Del 3



Jag har försökt att bena ut de olika turerna i Allegroaffären.

Under framförallt det spanska inbördeskriget 1936-1939 förekom en ofantlig mängd vapenaffärer som involverade de flesta europeiska länder. Det var framförallt den spanska regeringssidan (som var kommunistiskt) som var i behov av vapen för att kunna slåss mot de Franco-trogna. Uppgifter cirkulerade i press och olika vittnesmål som inte gör det direkt enkelt att säga att "så här gick det till".

T.ex. beskriver den franska tidningen L'Oeuvre i februari 1940 hur det kunde gå till.

"Den berömde amerikanske journalisten Knickerbocker uppgav för någon tid sedan att de stora nazistledarna inte tvekade att sätta sina kapital i säkerhet i utlandet. Vi framlägger idag några ytterligare exempel på den korruption oh vinningslystnad som råder bland Tredje Rikets styresmän.

Marskalk Görings åtgöranden klargör på det mest lysande sätt den oärlighet som hela detta band - "den nya hierarkin", enligt gängse uttryckssätt i Tyskland - lägger i dagen i sitt privatliv. Man har inte någon annan paroll än: 'Bli rik, utan skrupler!'

Den tyske flygaren Veltjens, ett ess från det stora kriget, dekorerad med den högsta militära utmärkelsen, 'Pour la mérite', fick i september 1936 i uppdrag av marskalk Göring, vars vän han är, att genomföra en försäljning av ammunition till den 'röda' regeringen i Madrid. Riket hade i hemlighet i Finland lagrat ammunition av alla slag, som inte längre uppfyllde den moderna krigsutrustningens behov. Under det att nazistregeringen släppte lös en skoningslös kampanj mot 'bolsjevikerna i Madrid' och understödde general Franco genom att förse honom med vapen och män, sålde gruppen Göring-Veltjens ammunition till regeringen i Madrid.

Affären avslutades i Helsingfors mellan Veltjens och en delegerad för den spanska regeringen, efter inspektion av varorna. Hur många stackars soldater i den berömda 'Kondorlegionen' har blivit dödade eller stympade av Görings ammunition? Men Göring-Veltjens förtjänade 25 miljoner francs som deponerades i en svensk bank." (Depositionen verkställdes av Veltjens representant, en svensk officer) "Men affären var för marskalken ej avslutad genom vinstens placering på ett säkert ställe: han måste göra en dubbelkupp. Hans nazistsjäl vaknade och krävde att bli tillfredsställd: lastningen av båten övervakades av Veltjens själv. Så snart fartyget befann sig i öppen sjö, underrättades general Franco från Berlin om båtens namn och den beräknade dagen för dess ankomst till Barcelona, för att han skulle få tillfälle att låta kapa lasten. Men manövern lyckades ej, båten nådde Barcelona där den lastades av.

Man ser att svindel och förräderi är förhärskande i såväl det privata som det politiska livet bland Tredje Rikets styrande."

Men är det Allegro-affären man beskriver? Ingredienser finns där men utskeppningshamnen stämmer inte och inte heller riktigt de inblandade parterna i just Allegro-affären. Men dubbelkuppen med Franco berörs ju i Aftonbladet på basis av uppgifter från besättningsmän på ALLEGRO.




Klart torde dock vara att de båda svenska officerarna redan 1935 träffat avtal sinsemellan och med en svensk greve och en i Paris bosatt tysk om att göra affärer ihop kring vapen.

Tysken försvinner i handlingarna. Greven återkommer dock på sluttampen då han övertar de båda officerarnas krav på Veltjens och slutför de påbörjade processerna mot denne. Greven tillhörde en familj med gamla och nära relationer till Herman Göring vilket kan ha haft betydelse för affärerna.


De båda svenska officerarna träffar (i egenskap av företrädare för J Veltjens Waffen & Munition) avtal med Sr Ozores genom förmedling av ytterligare herrar vid namn Leon Mirabel, Goldberg och Henry, om leverans av vapen och ammunition. Ozores företräder spanska regeringen. Den ryska regeringen verkar ha varit finansiär i denna affär (som i de svenska processerna kallas Goldberg-Ozores I och II). Även ett namn som Deutschländer figurerar.

Eftersom det ej skulle tillåtas att skeppa dessa varor från Tyskland till Spanien görs det upp att utskeppning kommer att ske från Helsingfors. Officerarna tillser också att de får fram ett formellt köpeavtal betr. dessa varor från Imamen av Jemen. På så sätt blir den officiella mottagarhamnen Hodeida i Jemen.

Denna uppgörelse sker i november 1936 och leveransen sker i december 1936 med fartyget S/S YORKBROOK. Affären kallas "Goldberg-Henry-Deutschländer-affären"

YORKBROOK får sin last av gevär med ammunition i Helsingfors och ger sig av mot Barcelona (officiellt dock Hodeida i Jemen).

Enligt vissa källor på Axis History Forum skulle Franco-kryssaren CANARIAS ha uppbringat YORKBROOK den 5 Mars 1937 men då CANARIAS blev inblandad i ett sjöslag utanför Bilbao skulle YORKBROOK ha slunkit undan blott för att istället bli uppbringad av ett baskiskt fartyg som bogserade in YORKBROOK till kusten där hela lasten fördes i land.

Enligt YORKBROOKS konossement innehöll lasten

4000 Japanska gevär 6,5mm med 2.010.500 patroner
88 granatkastare med 15000 granater
400 SUOMI-pistoler
42 Japanska bergskanoner med 25000 granatkartoucher
230 Coltkulsprutor
Ett komplett batteri om 3 st KRUPP-kanoner med ammunition
12 Fältkanoner med 18000 granatkartoucher och
860.000 9mms patroner till SUOMI-pistolerna

Allt till ett dåtida värde om ca. 4 miljoner SEK

För denna last utnyttjades den utförsellicens som de båda svenska officerarna erhållit med Jemen-kontraktet som grund.

Denna licens användes sedan också för den ammunitionslast som skeppades på ALLEGRO.

Men då hade konstellationen Göring-Veltjens drabbats av "dåligt samvete" som framgår av Pappas samtal med Veltjens i Berlin nedan.

Det var helt enkelt inte opportunt att Veltjens namn förknippades med de Röda i Spanien samtidigt som man officiellt stödde general Franco.

Alltså uppgraderades (möjligen i efterhand) Veltjens assitent Herr Baumann till vapenhandlare i egen regi. För att dessutom fjärma den nya ammunitionsaffären från den tidigare YORKBROOK-affären, så finner man en ny mellanhand (och slipper därigenom - tror man - betala provisionen till de forna agenterna som lagt upp hela affärsprocessen) i form av en svensk fastighetsmäklare i Djursholm.

Avtalet träffas sedan mellan fastighetsmäklaren och Ozores (vilken Veltjens förgäves försöker vidhålla att han aldrig tidigare hört talas om. Veltjens har ju bara sålt till Imamen av Jemen....) resp. med Baumann. En svensk officer bosatt i Danmark som agerar som en av mellanhänderna, skiver i ett brev: "Varorna levereras av Veltjens, men detta får för Guds skull ej komma ut".

Den svenske fastighetsmäklaren påstås sedan för egen räkning ha inköpt S/S ALLEGRO och blivit införd som redare i Kommerskollegiums fartygsregister. I realiteten var det ytterligare två svenska affärsmän inblandade i fartyget, varav den ena var en etablerad skeppsredare och ägare sedan 1923 av det rederi som ALLEGRO nu tillfördes nämligen Rederi AB Macedonia.

När Pappa träffar Veltjens på dennes kontor 1938 för att gå igenom processen mot honom, påpekar Pappa att Veltjens medgivit att "köparen tillförts oss" d.v.s. att Veltjens faktiskt var säljare och inte Baumann. Så här säger Pappa enligt ett förhörsprotokoll.

"Detta mitt påpekande bemöttes icke av Veltjens på annat sätt än att han ryckte på axlarna och ställde en motfråga till mig av ungefärligt innehåll att han undrade hur jag tyckte det skulle sett ut om den enda av tyska regeringen auktoriserade vapenhandlarens namn sammankopplats med leverans till Spaniens röda.

Sedan jag förklarat för Veltjens att mina huvudmän voro beredda processa om provisionen på ALLEGRO-affären samt undrat om det inte kunde vara angenämare att förlikas än att få detaljerna i ALLEGRO-affären dragna inför offentligheten då ju av polisutredningen framgått att ammunitionslådorna till största delen innehållit tegelsten istället för patroner, framhöll Veltjens, att jag borde förstå att han såsom nationalsocialist givetvis inte kunde medverka till att Spaniens röda fingo användbar ammunition.


Då jag undrade om man inte i alla fall borde anse det väl starkt att sälja tegelsten för ammunitionspris förklarade han att det - med hänsyn till de politiska förhållandena i ett fall som detta - istället i Tyskland betraktades som en berömvärd gärning och som hans ord föll: 'som jag blivit belönad för', varvid han med högra handen lätt klappade sig på vänstra rockslaget där han bar något slags märke eller rosett. Jag fick härav det omedelbara intrycket att han i anledning av det vi talade om erhållit någon slags ordensutmärkelse eller dylikt. Jag frågade dock inte närmare härom."

Ammunitionslasten lastas i Lübeck ombord på den för ändamålet inköpta "gamla skorven" med det vackra namnet, S/S ALLEGRO. Därifrån avgår det till den polska hamnen Gdynia för "kontroll av lasten". Baumann medföljer ombord.


Konossementet avseende ammunitionslasten på ALLEGRO, där Kapten Andersson försäkrar att han mottagit godset och - om Gud förlänar mig en lycklig resa - levererar detta enligt order.

Från Gdynia avgår sedan ALLEGRO mot Barcelona.

Lasten bestod av 13.334 lådor med gevärsammunition. Att Ozores, d.v.s. den spanska kommunistiska regeringen var reell köpare är klarlagt. Att säljaren insett det problematiska i hela affären kan vara en orsak till den kommande händelsutvecklingen.

ALLEGRO når Barcelona utan några problem, trots att det nog också denna gång var meningen att lasten skulle ha kapats av Francosidan. När avlastning skett och köparen kontrollerar lasten finner man dock att endast 1000 lådor faktiskt innehåller ammunition. Resterande 12.334 lådor innehåller endast tegelsten!

Detta blir givetvis en stor skandal. Tillsammans med försöken att smita undan förmedlingsprovisioner ger det upphov till ett rättsprocessande i flera länder under tjugo år framöver. Innan affären slutligt avgörs genom Malmö Rådhusrätts dom har alla inblandade parter dött. Endast advokaterna lever.

"...de rättrognas Konung" - "Allegroaffären" Del 2




"Grace á Dieu" - I Allahs nåd!

Så inleds det vapenkontrakt som upprättas den 12 november 1935 (eller den 16 av Chaban månad 1354 enligt den arabiska kalendern) omfattande 5000 mausergevär med tillhörande 5 miljoner patroner. Allt till priset av 435000 Maria-Teresia-Thalers.

Avtalet träffas mellan Imamen (genom Emiren) av Jemen - "de Rättrognas Konung" å ena sidan - och herrarna Greven d'Oncieu de Chaffardon och A. Lippmann å den andra.

Dessa båda gentlemen (?) företrädde i sin tur ett par svenska officerare som representerade säljaren av vapenpartiet nämligen den tyske "Köpmannen" Joseph Veltjens.

Flygarässet - då Löjtnant Veltjens - från Första Världskriget


Veltjens kallade sig Köpman. Hans militära bana var flygofficerens och han belönades redan under första världskriget för sina insatser i det tyska flygvapnet. Samtidigt lärde han känna Hermann Göring som ju också var flygofficer. Veltjens kom att fungera som Görings "emissarie" i många sammanhang därefter. Att därför också Göring varit involverad i bakgrunden till Allegroaffären m.m. finns flera orsaker att misstänka.


En artikel i tidskriften OBS i Februari 1946 där en av de inblandade vapenagenterna berättar.

Genomläsningen av handlingarna förstärker intrycket av hur en förslagen människa med stor makt utnyttjar människors kanske naiva tro på "de snabba pengarna". Hur rekorderliga svenska officerare - och andra -  tror sig göra "hederliga" affärer med "hederliga" motparter. Hur de förs bakom ljuset av skrupelfria nazister som gjorde allt för att kunna gömma undan egna vinster i andra länder. De svenska officerarna hamnade i en härva av processer som fördes i flera länder och där det bara på den svenska sidan var åtminstone ett tiotal advokater inblandade.

Efter kriget var slut komplicerades det av att alla nazitillgångar i svenska banker hanterades av den s.k. Flyktkapitalbyrån vars uppgift det var att säkra allt kapital som placerats i utlandet för att förhindra att det användes för en återuppbyggnad av nazismen.

Låt oss börja bena upp affärerna!



"Pris ske Allah!" - "Allegroaffären" Del 1




Under min uppväxt hände det vid några få tillfällen att min Pappa som var advokat, lät undslippa sig någonting som berörde hans advokatbyråverksamhet. En av de saker han då berörde låg redan långt tillbaka i tiden men kallades Allegro-affären. Ett märkligt vapensmugglingsäventyr med ryska, tyska, finska, franska, svenska anknytningar, spanska kommunistiska regeringen och spanska francoister samt Imamen av Jemen!

När jag långt efter Pappas död rensade ut det arkiv som var kvar och inte redan återställts till gamla klienter, sparade jag två aktkapslar varav den ena bar påskriften "Allegro-affären". Min tanke var att jag någon gång skulle bläddra igenom handlingarna för att få ett grepp om denna spektakulära affär.

Nyligen har vi kunnat följa tidningsskriverierna om M/S ARCTIC SEAs äventyr på de sju haven. Spekulationer om vapenlaster, kapningar m.m. fick mig osökt att tänka på "Allegro" och jag plockade fram akten och började läsa.



Dramat har alla ingredienser för en riktigt rafflande story: krigsförbrytare, vapenhandlare, Göring, en svensk greve som tar livet av sig och sin hustru, svenska officerare som mellanhänder, finska och spanska kommunister, Franco. Namn som Ozores, Goldberg, Yorkbrook, Veltjens, Baumann, Mirabel, Greven d'Oncieu, Lippman, Söderberg, Emiren av Taez Said ali al Vizir och som kronan på verket: Imamen av Yemen de Rätttrognas Konung!

Men invecklat! Hu så invecklat.

ALLEGRO-affären blev väl den sista i raden av en mängd motsvarande "affärer" mellan, under och efter världskrigen.
Aktkapseln innehåller handlingar som avser "Natan-skandalen", "Goldberg-affären", "Mirabel-affären" m.fl.

Precis som jag gissar att det går till idag i alla de märkliga mutskandaler vi läst om de senaste årtiondena i samband med försäljning av Boforskanoner till Indien, Gripenflygplan till Sydafrika och Österrike, så gör man vad man kan för att sopa igen spåren efter affärerna och penningtransaktionerna. Använder dubbla agenter i samma affär. Pengar på konton i främmande länder under fingerat namn, transaktioner via en hel hoper mellanhänder.
På den tiden kallades mutor "politiska kostnader"!

Till sist slutar det inte ens med att den svenske greven skjuter sig och sin fru 1954 utan rättegångarna fortgår ytterligare ett par år innan förlikning slutligen träffas mellan de dödsbon som då är de enda som överlevt av alla inblandade!

Vad är då Allahs roll i detta? Det får ni veta i nästa avsnitt!



RSS 2.0