Lasse Werner i Västerfärnebo, Helsingfors och Landet Runt!

Fr. vänster till höger: Erkki Koskimo tb, Otto Donner tp, Göran Östling ts, bakom honom Erik Dannholm ts, Christer Boustedts as, Seppo Paakkunainen bs, Christian Schwindt dr, Tapani Tamminen b , Lasse Werner p och dirigering, Cameron Brown b. Vidare medverkade Janne Carlsson dr och Heikki Rosendahl tp som båda torde vara skymda på bilden som alltså är tagen på det finskspråkiga Arbetarinstitutets scen i Helsingfors. Sättningen är "Lasse-typisk" enligt Otto som berättat vilka som var med.
Vem eller vilka som tagit bilderna (varav en i annan vinkel publicerades i Hufvudstadsbladet) är fortfarande ett mysterium.
 
 
Kikade igenom min mailkorrespondens med den för några år sedan i förtid tragiskt avlidne finske musikprofessorn, jazztrumpetaren och kompositören Otto Donner som jag besökte två år före hans bortgång och fick vara med om förstadiet till en mycket speciell komposition med anledning av avtäckningen av ett minnesmärke över målarinnan Helene Schjerfbeck.

Några av de senaste mailen berörde dels ett foto som jag sökte som funnits publicerat i den finska tidningen Hufvudstadsbladet men Otto skrev också som slutkläm: "Hör av dig om du behöver något av mig!!! Bl.a. om 'Mera, mera ropade 350 barn i Västerfärnebo' (Lars Weck i DN) – och alla historier om Odd Uhrbom!"
 
Det gjorde mig nyfken så jag svarade: vem denne man var varpå Otto svarade:

Beträffande Odd Uhrbom kan jag i korthet relatera att det för det första fanns två män, far och son, med detta namn. Odd d.ä. var anställd av ABF och fungerade som vår tour-manager under Västmanlands-turnén. Jag tror att det var 1966 eller 67 på våren. Han var mannen som alltid förklarade vårt "konstiga" beteende till det bästa, inför omvärlden.
 
Han var bl.a. blixtsnabbt framme när Lasse, något indisponerad plötsigt spydde upp allt han hade i sig precis när vi skulle göra entré. Jag vill minnas att det var just i Västerfärnebo, det hela var kanske ännu känsligare genom att skolans rektor i samma ögonblick uppenbarade för att önska bandet lycka till inför konserten; aldrig har en spya försvunnit så snabbt! Och medan orkestern värmde upp med EGAD, och Odd lugnande konverserade med rektorn, drog Lasse på sig Fantomen-dräkten och gjorde sedan en något försenad men desto mer bejublad entré. Tala om teatererfarenhet. Ungarna var helsålda och trodde naturligtvis att allt detta var planerat.
Odd blev snart en legend inom bandet för han hade en naturlig förmåga att se det fina i allt vi företog oss.
 
Senare hade bandet något slags kontakt med Odd d.y. som hade ambitioner på Manager-området, jag upplevde honom aldrig själv.

Bakgrunden till ovanstående finns att läsa i min bok om Lasse: "LASSE WERNER – en lycklig skit. Den svenska jazzens Gossen Ruda" (Gidlunds Förlag 2014):

Den 17 januari 1965 gav sig Lasse, tillsammans med den finländske trumpetaren Otto Donner, Kurt Lindgren, Christer Boustedt och Janne Carlsson ut på en niodagars ”debatturné”. Det var ett arrangemang i Västmanlands ABF:s regi.  Organisationen hade ambitioner att försöka hålla sig à jour med vad som hände inom kulturlivet och hade väl sneglat på ABF-Stockholms framgångar med Gyllene Cirkeln. Nu skulle också glesbygden få ta del av det nya. Turnén omfattade elva konserter varav två på eftermiddagstid. Trots att de flesta var offentliga kvällskonserter riktade man sig främst till skolungdom. ABF ville se ett alternativ till popmusiken och därför hade skolungdom ett speciallågt biljettpris. Före och efter konserterna ställde musikerna upp och diskuterade med publiken. Tanken var att turnén skulle få en pedagogisk slagkraft. Konserterna innehöll inslag av ”instrumental teater” och var därigenom en del av kulturlivets frontlinje, som Alf Arvidsson skriver i sin bok Jazzens väg, och blev därför hett stoff att diskutera. ”Mera, vi vill höra mera!” skrek skolbarnen i publiken enligt Lasse Wecks rapport i DN (vilket även bekräftas av Otto Donner). Åke Brandel skriver i Aftonbladet den 16 februari om nödvändigheten av att Rikskonserter får en mer uppdaterad inriktning. Brandel tar ABF-distriktets initiativ som exempel när han påstår att den offentliga konserttypen har överlevt sig själv. Rikskonserter har ingen framtid om inte nya former skapas:

"Sett mot detta är den jazzturné som Västmanlands ABF-distrikt nyligen anordnade oerhört betydelsefull.
Werner-Lindgrenkvintetten gav en bländande uppvisning i jazzmusikalisk improvisationskonst som också rymde ett avsnitt med happening. Men lika viktigt var att musik och konsert diskuterades efteråt. Musikerna belyste sin medvetna vilja att ständigt variera ett musikaliskt förlopp och ge det talande dramatik. Lyssnarna visade sig som regel obefläckade av publikkonventioner. Musiken får gärna smaka starkt men den måste serveras aptitligt. ABF:s organisatoriska blodomlopp är som skapat för konsertgivare med fantasi."
Det blev fler skolturnéer för Lasse. Efter några år kom Jan Bruér, som just tillträtt som producent på Rikskonserter, på den briljanta idén att para ihop Lasse med den klassiskt skolade konsertpianisten och professorn vid Musikhögskolan, Iréne Mannheimer för att dela på ett piano och visa olika attityder inför det. "När jag sätter mig vid pianot och lägger händerna på tangenterna, så blir det musik! Men om Iréne ska få till musik så måste hon ha en massa svarta prickar på ett papper!" sa' Lasse. Denna lika bejublade kombo blev mångårig och innan de båda hade gjort sin sista turné tillsammans så hade de nog klarat av högstadier och gymnasier i landets alla län.
 
Irène Mannheimer och Lasse Werner
 
 
 
 
 

"För Lasse Werner var jazzmusiken lika med själva livet. En livsnödvändighet!"

Lasse dirigerar "Saxofonsymfonin" på Uppsala Stadstater 1972 (Foto: Anita Westin)
 

I slutredigeringen av boken om Lasse Werner, togs bilagan "Post festum – nekrologerna" bort av utrymmesskäl. Flera av dem innehåller roliga historier som gärna kan komma fler till del.
Här återger jag journalisten Hans Fridlunds transkriberade fina nekrolog från Radio SKAP (en kortlivad radiostation som drevs av just föreningen för Sveriges kompositörer och textförfattare – SKAP):
 
För unga människor som idag frekventerar dom allt fler små jazzklubbarna i och omkring Stockholm är det kanske svårt att fatta vilken väl synlig och nästan dominerande personlighet vännen Lasse Werner var i Stockholms jazzliv för 20-30 år sedan. Lasse Werner som alltså avled häromdagen. Pianist, som alla vi som var med och lyssnade på svensk jazz tidigt minns mycket väl.

På 60-talet och en bra bit in på 70-talet var Lasse den – som det tycktes – allestädes närvarande entusiasten lite varstans i det skandinaviska jazzlivet.

Utanför de svenska gränserna fanns han på en del turnéer i dåvarande Västtyskland. Det var sent femtiotal. Med jazzkamrater som turnerade på amerikanska baser på den tiden. Rätt ofta befann sig Lasse Werner i Finland på turnéer med polaren Otto Donner.

Men åren gick och gick och Lars Werner drabbades tragiskt av en förlamande sjukdom och han sågs väl inte så mycket till på jazzestraderna från 1978 och framåt. Och som så ofta i den allra som mest levande musikens kretsar gäller väl tyvärr den gamla tesen som amerikaner och engelsmän så praktiskt sammanfattar med att den som är ”out of sight” är också ”out of mind”. Det vill säga bortglömd. För de yngre kanske Lasse Werner är bortglömd och det är orättvist. Han är inte riktigt bortglömd. Inte för oss. Inte Lasse Werner

Döm om min egen förvåning när jag i höstas befann mig i sydvästra Kanada på en jazzturné med svenska grupper som var arrangerad av svenska Rikskonserter. Det blågula sällskapet hade just angjort Vancouver. Det är en stad som är rätt aktiv på jazzsidan och där skulle de här grupperna spela på en klubb tre kvällar i sträck. Och faktiskt redan första kvällen så råkar jag själv hamna i samtal med en lokal Vancouverperson, en som lyssnat på jazz ungefär lika länge som jag själv och det, gott folk, är rätt så länge det, vid det här laget.

Hur som helst, plötsligt frågar den här nyvunne vännen om jag minns en gammal platta som försvann från åtminstone den internationella jazzvärldens skivdiskar ungefär lika fort som den hade kommit till. Den hette Bombastica och gavs ut på det lilla jazzmärket Jazzland som var en hobbyförgrening till  det dåförtiden rätt stora jazzbolaget Riverside. Just på den plattan spelade Lasse Werner med Bernt Rosengren och med de sedermera nästan alltid närvarande kompkamraterna Torbjörn Hultcrantz (bas) och Sune Spångberg (trummor).

Skivan är sedan länge en raritet och lär väl heller aldrig bli föremål för någon stilig återutgivning på CD (Dragon trotsade Hasse Fridlunds profetia: DRCD 287, MW:s anmärkning). Men den har sina förtjänster. Det var en tidig Wernerplatta  och förtjänsterna: det finns ett gäng tyvärr alldeles för korta versioner av en del dåtida svensk musik som vi får prov på. Vi får prov inte bara på den entusiastiske jazzkompositören Lars Werner utan också en herre vid namn Kjell Samuelsson. Denne Samuelsson är numera och sedan länge läkare, forskare och jazzentusiast lite mer i det tysta. Och dessutom går denne Samuelsson hemma hos självaste Dizzy Gillespie som barn i huset.

Men egentligen är det ju Lasse Werners och Bernt Rosengrens platta denna tidiga sak.

Vad denne Vancouverentusiast ville veta var om det fanns fler Wernerplattor att få tag i. Det hade ju nämligen  gått över 30 år sedan den här Jazzlandplattan kom till. Jodå, sa jag. Visst finns det väl fler plattor. Det finns  rätt många faktiskt. Till och med från åren på 60-70-talet då den svenska jazzen satt som allra trängst till kommersiellt sett.

Jag kommer till exempel ihåg en minnesvärd sak från tidigt 70-tal. Den döptes till Saxofonsymfonin. Vid den här tiden – från 60-talets slut och framåt – så råkade det förhålla sig så att mina föräldrar bebodde en liten så kallad småstuga på Lokattsvägen i Bromma. Tvärs över gatan huserade Lasse Werner med hustru, två barn och katt. Och i närheten i de här villakvarteren fanns dessutom operasångaren Erik Saedén, en av Stockholmoperans firade barytonsångare än idag.

Då och då sammanstrålade dessa två hemmansägare, Werner och Saedén kring Werners piano. Gärna då – skulle jag tro – för att slippa krävande och själsdödande trädgårdsarbete. Och då och då hade Lars Werner en eller flera av sina saxofonkollegor  hembjudna. En kunde till exempel  ofta vara Christer Boustedt.

Ja,  ”saxofonkollega”  var ett ord som inte förekom i Lars Werners och Christer Boustedts vokabulär – ”saxofonast” kallades dessa saxofonspelande herrar. Saxofonasten Christer Boustedt med flera brukade befinna sig kring Werners flygel med just Erik Saedén. Werner, som alltid fick annorlunda idéer fick av Saedén idén till Saxofonsymfonin.

Den kom att uruppföras på Uppsala Stadsteater någon gång 1972, När denna symfoni lite senare hamnade på skiva valde upphovsmannen själv i typisk Lasse Werner-anda att ge ut den dagens allra första repetitionsupptagning istället

Och då var såväl pianot ostämt som musikanterna föga instämda på musiken. Men så var han, denne musikmakare Lasse Werner. Han var oberäknelig, full av oplanerade infall och han var en svuren fiende till allt som kunde kallas omtagningar  

Själva skivomslaget, konvolutet, är nog den bästa Lars Werner-bild jag vet. En skäggig furie som med naken överkropp, med ren Mike Tyson-plastik dirigerar sina saxofonaster.

Andra skivor från den här tiden, mitten på 70-talet tillkom på tillskyndande av dåvarande EMI-producenten för jazz, Gunnar Lindqvist. Gunnar och jag fick lära oss utav den alltid lika entusiastiske Lasse om  beboppianister som George Wallington  och Elmo Hope. Det var två storheter som dittills hamnat i skymundan av den store Bud Powell. Lasse var nämligen en pedagog också, för oss yngre. Och han var en upptågsmakare därtill förstås. Vi var rätt många som var med på det här ljuva tidiga 60-talet då happenings och den visuella musiken gjorde entré i den dåtida avantgardejazzen. Det var i stor utsträckning Lars Werner som drog sina strån och satte igång den här trenden genom att använda både saltkar och pepparkvarn som kryddor inuti den här Gyllene Cirkeln-klubbens kvidande strängar. Det var en syn minsann och det väckte ett visst uppseende i spalterna även bland folk som inte gillade jazz på den tiden.

För Lasse Werner var jazzmusiken lika med själva livet. En livsnödvändighet  

All slags musik egentligen och gärna de avancerade klassikerna,  de samtida kompositörerna Alban Berg eller för  den delen Kurt Weill. Men mest älskade Lasse Werner kanske ändå den genuina bebopmusiken. Den han växt upp med på sent 40-tal då han fortfarande försökte sig på att bli en sådan där saxofonast. Men någon gång 1949-50 kanske något senare övergick han till att bli pianist på heltid. Han föddes 1934 så ni förstår att han kanske inte var ett riktigt proffs bara 15 år senare.

PALLE SOM STATSMINISTER!

 
Professor Joakim Milder inledde den historiska konserten i Rikssalen på Gripsholms Slott
 
Bakgrunden till kvällens unika konsert på Gripsholms Slott var den tragiska branden som ödelade hela Gripsholms kungsladugård inklusive Grafikens Hus. Kungen själv grep in och tillhöll slottsförvaltningen att på alla sätt bistå Grafikens Hus med vad slottet kunde bistå med. Så inledde slottfogden Claes-Göran Hedén sitt korta välkomsttal i kväll. Det blev en grafikutställning som pågår i sommar och det blev att också ställa upp för föreningen Jazz i Mariefred som varje år på Grafikens Hus anordnat två dagar med Palle Danielsson och vänner.
 
 
Den nedgående solens ljusspel på väggen i "min loge".
 
Därför uppstod denna unika konsertkväll: jazzmusik i Gustav Vasas rikssal! Traktens egen världsbasist, Palle Danielsson, hade denna gång omgett sig med en mästerlig kvartett: Anders Persson på piano, Ove Ingemarsson på saxofon och Terje Sundby på trummor.
 
Men konserten inleddes av en annan saxofonist, professorn vid Musikhögskolan i Stockholm, Joakim Milder som gav oss en mycket personlig betraktelse av improvisationsmusikens historia. Han menade att kvällens konsert var denna musikforms återkomst i dessa salar. Musiken på Gustav Vasas dagar och senare var många gånger endast fragmentariskt noterad och mycket av resultatet berodde på musikernas förmåga att improvisera. Så förblev det till långt senare då kompositörerna genom allt mer detaljerade instruktioner i partituren band framförandet till ett visst, av kompositören eftersträvat sätt att framföra musiken.
 
Men ännu Mozart var en stor improvisatör och Carl-Axel Dominique sa till mig en gång att Mozart skulle vända sig i sin grav om han visste att någon skrivit ner hans kadenser och att dessa nu spelades exakt som han gjorde. Så var ju aldrig tanken! Varje musiker skulle ge sin tolkning i vissa partier.
 
Jocke Milder menade att nu kom den improviserade musiken tillbaka till Rikssalen på Gripsholm! Så rätt han har! Han önskade dock att dagens medlemmar av den kungliga familjen, likt sina föregångare, hade trakterat instrument och på samma sätt som t.ex. Vasa-sönerna, kunnat skriva och musicera. Han trodde att mycket hade varit annorlunda då.
 
Han fortsatte sin inledning med att konstatera att ett jazzband förmodligen torde utgöra den bästa tänkbara grund för en regering genom sin förmåga att lyssna av varandra och att samspela för att nå ett gemensamt gott resultat. Därefter utnämnde han den ena efter den andra av kvällens musiker till olika poster och avslutade med att utse Palle Danielsson till statsminister!
 
Palle Danielsson som Kung, Förlåt  Statsminister! Gustav Vasa på väggen med vita strumpbyxor ser skeptisk ut?
 
Lustigt nog fann han uppenbarligen ingen av de närvarande musikanterna lämplig som kulturminister, en post som saknar adekvat innehavare idag. Kanske ville han vika den posten för sig själv?
 
Palle på bas och Jocke Milder på sopransax.
 
Så började konserten med en fantastisk duett mellan Jocke och Palle, "The Peacocks" var det träffande namnet på kompositionern.
 
Därefter kallades de olika regeringsmedlemmarna upp på scenen och konserten tog sin början.
 
Palle Danielsson och 2014 års vänner!
 
Här blandades standardlåtar och stycken komponerade av bl.a. pianisten Anders Persson. Tyvärr glömde Palle  i sommarhettan bort att presentera alla låtar, så därför blir det svårt att referera alla stycken.
 
Palle har jag ju hört förr och han övertygar bara mer och mer för varje gång. I särklass en av Sveriges bästa basister genom tiderna. LÄNGE ÄN!
 
Slagverkaren Terje Sundby har jag hört förr men ikväll imponerade han stort på mig. Ett kraftfullt, flödigt, drivande spel med variation, närvaro och stark känsla. Överhuvudtaget var samspelet i gruppen stort men man skulle önskat mindre vördnadsfullt viskande dem emellan och mer inkluderande samtal mellan låtarna, hörbart också för åskådarna.
 
Pianisten Anders Persson var däremot en ny bekantskap för mig. Också han imponerade genom sin absoluta närvaro i varje kropssdel under spelet. Min- och kroppsspel avslöjade hans känsla för musiken. Att låta hela kroppen delta i spelet. Underbart!
 
Anders Persson och Terje Sundby kommer från Västkustmetropolen Göteborg medan saxofonisten Ove Ingemarsson stammar från Halmstad. Också en ny bekantskap. En habil musiker med ett kraftfullt spel och stor känsla för materialet. Kanske ännu lite för vag i de mer personliga konturerna. Men absolut en hörvärd upplevelse.
 
Den drygt 100 minuter långa pauslösa konserten var fantastiskt! Musiken flöt fram liksom svetten från de stackars musikerna i den sommarvarma stensalen. Men akustiken för jazzmusiken visade sig utmärkt och säkert är jazzen välkommen tillbaka till Kungens salar. Rikssalen var välbesatt om ej alldeles full. Dock gick det in åtskilligt fler åhörare i Rikssalen än i den tidigare lokalen på Grafikens Hus, vilket på ett sätt kan vara till gagn för arrangerande Jazz i Mariefred, men samtidigt får man aldrig glömma att jazzen per definition är en rebellisk musikform som fötts och götts i rökiga källarklubbar. Den mår aldrig bra av att konformeras till elegant konsertmusik.
 
För er som missade kvällens konsert ges möjlighet att ta igen skadan i morgon Lördag den 2 augusti! Då dock utan Joakim Milders medverkan.
 
På väg ut i sommarkvällen efter konserten. Kan man tänka sig en vackrare sorti?

HISTORIEN OM PERCY HEATH KONTRABAS!

 
Igår fick jag ett brev från Gunnar Möllerstedt, författare, TV-producent m.m. Numera bosatt i Ottawa i Kanada och god vän till min bror Lasse. Till brevet hade han fogat en text ur sina memoarer kring jazzen och tiden i Paris och Köpenhamn på 50-talet med Miles Davis, Modern Jazz Quartet, Lester Young och "grabbarna".
 
I förrgår pratade jag med Hans Backenroth som berättade att han under sitt USA-besök hade haft förmånen att få känna på Percy Heath (1923-2005) kontrabas.
 
Därför kom Gunnars text så lägligt och jag återger här – i fri översättning från engelska – just berättelsen om denna kontrabas, som jag förmodar är densamma som den som Hans spelade på. Jag utelämnar delar som i sig är roliga om Miles Davis och Juliette Greco men som inte har med basen att göra.
 
"En dag när jag strosade i bokhandeln mitt emot Café de Flore i Paris, central träffpunkt för de då dominerande existenisalisterna, stötte jag på Pierre Michelot, berömd fransk basist. Vi hade mötts som hastigast tidigare tillsammans med en av mina värdar i Paris, Guy de Fatto, och han visste att jag också spelade bas. Han bad om ursäkt för att han inte kom ihåg mitt namn men undrade och jag kunde göra honom en stor tjänst och hoppa in istället för honom.
 
Jag blev helt ställd men lyckades få fram: 'Säg inte att du frågar mig om jag vill spela med Lester Young? Det vore bara för mycket!'
 
Nej, det var inte fråga om att sitta in istället för Pierre Michelot bakom The Prez tillsammans med The Big Bomber (Christian Garros) och pianisten René Urtreger, en fantastisk pianist i Bud Powells anda. Nej, han ville att jag skulle gå och shoppa med Percy Heath som skulle komma till Paris som en del av The Modern Jazz Quartet. Kvartetten skulle sedan tillsammans med Lester Young och Miles Davis starta den europeiska  s.k. Birdland-turnén.
 
Pierre hade fått ett brev från Percy som bett honom om hjälp att finna och eventuellt köpa en speciell kontrabas som han hört ryktas om. Eftersom Pierre talade mycket lite engelska och Percy ingen franska, behövdes någon som kunde tolka och som också förstod något om basfioler.
 
Brevet hade just översatts för Pierre av en vän som jobbade i bokhandeln vi stod i och när han fick syn på mig såg han det som ett svar från försynen och frågade mig. Jag svarade att jag gärna ville försöka och Pierre sa att han skulle introducera mig för Percy om jag kom ner till Club S:t Germain efter de fyra planerade konserterna i Salle Pleyel med början den 2 november. Percy har skrivit att han skulle dyka upp på klubben, men naturligtvis inte vilken kväll, sa Pierre!

När jag svarade att jag inte hade råd att gå dit så många gånger, log han och tog mig till butiksdisken där han fick tag på penna och papper och frågade hur jag stavade mitt namn, så skulle han skriva ut en obegränsad passersedel för mig till klubben. Det papperet gjorde underverk för mig varje gång jag besökte Paris senare!
 
Pierres far var taxichaufför, så planen Pierre gjorde upp var att få fadern att hämta först mig och sedan Percy och köra oss mellan olika musikaffärer, vänta på oss och sedan köra tillbaka till Percys hotell eller till La Salle Pleyel.
 
Några dagar före premiären på Birdland-turnén bröt helvetet löst. Det hade en tid varit kravaller på Paris gator, diskussionerna på stadens kaféer gick heta och nu låg Frankrike i krig tillsammans med Storbritannien mot Egypten och krossandet av drömmen om en socialism med mänskligt ansikte i Budapest tog sin början, men som man säger: The show must go on!
 
Sent på kvällen den 2a november kom Miles Davis och medlemmarna ur The Modern Jazz Quartet nerför trapporna på Club S:t Germain och satte sig vid borden nära scenen. Efter en stund introducerades jag för Percy Heath och de övriga av Pierre Michelot.
 
Innan turnén lämnade Paris för andra europeiska städer, så hade Percy och jag hittat basen som han hört talas om i New York. Det förmodades vara en av den legendariske basvirituosen Giovanni Bottesinis instrument som lämnats här i Paris någon gång före hans död i slutet av 1800-talet. Det hade hittats och renoverats nyligen och historien därom hade publicerats i New York Times. Det var därför Percy sökte något utöver det vanliga.
 
På fiolavdelningen i den tredje butiken Pierre Michelots far körde oss till bekräftade innehavaren att denna kontrabas kunde vara den berömda Testore, en av Bottesinis bästa basfioler.
 
Percy undersökte den noggrannt och spelade en skala på den, böjde sig fram och lyssnade. Upprepade detta om och om igen. Det föreföll mig som om han var förlorad i en annan värld.
 
Så såg han upp och sade: 'Man! Denna skönhet är inte ens ordentligt strängad och ingen har spelat på den på mycket länge – men den sjunger! Den har själ!. Det är precis vad jag väntat att få möta hela mitt liv som basist.'
 
Så blev det lite köpslående och därefter skrevs en check ut som täckte också transporten till New York i en speciallåda. Percy Heath var lycklig. Han insisterade på att få bjuda mig på ett glas på sitt hotell när Pierre far hade satt av oss där. Detta skedde lördagen den 3e november, samma dag som FNs säkerhetsråd hade möte om Ungernkrisen och samma dag jag beslutade mig för att köpa biljett hem till Sverige igen för att avsluta mina akademiska studier."
 
Jag hoppas att Gunnars memoarer blir till en bok, för han har så fanstasiska saker att berätta!
 
 
Lasse Werner, basisten Kurt Lindgren och vännen Percy Heath vid ett Stockholmsbesök på 60-talet.

 
 
 

Ner med alla kulturgangsters!

[Denna text var avsedd som ett avslutande kapitel i min bok om bror Lasse (LASSE WERNER En lycklig skit! Gidlunds Förlag ISBN:978 91 7844 894 4) men föll för utrymmesbristen. Så den kommer här istället!]

 (Foto: Gudrun Edel-Rösnäs)


”Men glädjen över att ha fått uppleva detta, blandas hos oss genast med förtvivlan. Förtvivlan över att denna musik har så få tillfällen att möta publik. Inte därför att den är för svår, utan därför att den är för avvikande: varken stat eller näringsliv kan använda den i sin tjänst, den är inget för P3 och knappast möjlig i P2:s jazzprogram. Den måste få möta levande människor, öra mot öra, annars dör den.”
(Aftonbladets innerspalt om Lasse Werner och hans vänner på Hallands Nation i Göteborg)

Ingmar Bergman frågade i sitt legendariska Sommar-program varifrån musiken kommer. Han bad människor skicka in sina tankar kring denna fråga. Han fick säckvis med svar, läste dem och brände sedan alltihop! Vilket oerhört slöseri och så olikt denne man som var så noggrann med dokumentation. Det hade varit intressant att få veta vilka idéer som fanns om varifrån musiken faktiskt kommer.

Olle Adolphson har sagt att musiken uppstår först när den möter sin lyssnare. En kompositörs ansträngningar på kammaren med notblad och klaviatur eller strängar är alltså av intet värde i sig. Det är först när det skrivna eller tänkta framförs inför ett lyssnande sinne, som musik uppstår.

Jag lyssnar själv gärna på live-inspelningar (om jag inte kan närvara vid själva spelningen förstås). Har många gånger jämfört studioinspelade låtar med samma låt och utförare i en live-situation. Skillnaden är enorm. I studion blir allt oftast snyggt, elegant, felfritt och svalt, för att inte säga känslolöst. Lasses musik var i hög grad också visuell. För att ta den till sig fullt ut behövde fler sinnen vara närvarande än blott hörseln.

För Lasse var den omedelbara känslan viktig för upplevelsen av musiken – inte den väl inövade. Fanns flera tagningar inför en skivproduktion valde han nästan undantagslöst den första. Ibland till och med en tagning från en sound-check. Att det kanske förekom felslag på klaviaturen eller andra misstag var underordnat den intensiva och nakna upplevelsen av musiken. Uttrycket, känslan, upplevelsen!  

Jag kommer att tänka på en norsk konstnär (Yngve Henriksen) som sade i en radiointervju 2006:
 
Mycket konst faller igenom. Det är för vackert att måla det. Det blir som vykort som inte har något annat väsen än att vara vackert.
Konsten ska beröra och angå djupare och mera mentalt. Ha en mental laddning och en andlig dimension. Den ska vara ett psykologiskt drama. Kampen för tillvaron pågår också i ett vackert landskap.

Detta tankesätt kan också appliceras på musik. En del av mina egna ”gamla gudar” var just bara för vackra i sitt uttryck. För mycket yta och för lite djup.

Salig trumslagaren och vännen Sune Spångberg formulerade samma tanke så här:

Den musik som verkligen betyder något är den som spelas med livet som insats. Visst kan det vara imponerande med virtuositet, men det som ändå betyder något är att musiken verkligen berör.

Det räcker inte med bara briljans och teknik. Det måste finnas något mera.

Ludvig Rasmusson skriver i sitt kapitel i boken att Lasse aldrig bildade skola. Det är en sanning med modifikation. Han har rätt när det gäller just att kombinationen av jazzmusikaliskt kunnande, lekfullhet och dramatisk närvaro saknas hos dagens jazzmusiker.

Själv skriver Ludvig i en av sina första recensioner 1963:

Men framförallt blev kvällens konsert en mycket stor konstnärlig framgång för Lars Werner och Kurt Lindgren. Både som solister och arrangörer är de ju framstående. Ingen svensk jazzpianist spelar angelägnare än Lars Werner idag. Men jag tror att deras största värde ligger i en vidare musikalisk och konstnärlig betydelse, som vägröjare och inspirationskällor i stort. Vad de gör har en aktualitet långt bortom jazzen.

Och jag tror att just där ligger Lasses insats. Att ha varit vägröjaren och inspirationskällan. Inte många nämner Lasse Werner idag. Få minns honom, och gör någon det, är det för saltets skull.

Janne Carlsson hittade på nätet en inspelning från en konsert med Herbie Hancock och Chick Corea på varsin flygel. De improviserade, använde sig av smällar i klaviaturlocken, trummade på pianot, knäppte på strängarna, dämpade strängar och så vidare. Fullt naturligt och helt uppskattat av publiken. Året var 1988! När Lasse gjorde samma saker femton år tidigare hånades han. Musikerkollegor som tillhörde ”klanen” kring Arne Domnerus utbrast att ”så får man inte göra!”

Flera musiker beskrivs i Svensk Jazzhistoria som tillhörande ”kretsen kring Lasse Werner” och idag finns åtskilliga som faktiskt verkar i ”hans skola” eller ”hans art” – om vi ska fortsätta bruka konstnärstermer – och de gör det oftast utan att veta att de har Lasse Werner att tacka därför.

Till exempel noterade jag att den unge pianisten Mathias Landaeus under en spelning plötsligt river av en bit silvertape och klistrar över ett antal strängar på pianot eller lägger en hand över strängar för att få en annan klang. Han har lärt sig att utnyttja sitt instrument till fullo, för att göra musik, inte bara med hjälp av de svarta och vita tangenterna.

När salig pianisten Gösta Rundqvist en gång i Eskilstuna, några år innan han dog, blev lite lättsinnig på Blüthnerflygeln, böjde sig sångerskan Karin Krog in under flygellocket och ropade ner i klanglådan: ”Lars Weeerner!

Lasse i DN-intervju 1989:  

Jag hade tur som lärde mig lira med människor som dansar. Det finns ett naturligt samband mellan musik och rörelse. De som börjar lira jazz nu får aldrig det sambandet. Jag minns när jazzen blev fin och det blev jazzkonserter när man bara skulle sitta still och lyssna. Vi gick på dem, men det var inget roligt. Jag tycker fortfarande jazzkonserter är skitlöjliga.

Det är roligt att många unga tjejer och killar har börjat spela nu. De är duktiga men de kan ingenting. De fattar inte vad fan de sysslar med. Det är syntar och trummaskiner hit och dit, men jazzmusik är levande människor.

Det är den fysiska utlevelsen och de tankegångar den fysiska rörelsen vill uttrycka som är ”showen”.

Där tror jag Lasse hade helt rätt. Men han är medskyldig till den utveckling han beskriver. För genom Lasses och många av hans generationskamraters insatser, genom Emanon och senare FSJ, så blev jazzen ”salongsfähig”. Den blev en musik som flyttade från rökiga källarlokaler med intensivt spel till svala och eleganta konsertscener. Jazzen blev något man upplevde på lite avstånd.

Jag minns när jag vid några tillfällen på 80-talet och början av 90-talet tog med mina barn till Zum Tiroler i Gamla stan för att de skulle få uppleva sin farbror, så var det en revolutionerande upplevelse för dem, som då var i tonåren. Hittills hade deras ”live-upplevelser” inskränkt sig till en pytteliten Stevie Wonder, Michael Jackson eller Prince långt därnere på Globens scen. En upplevelse som inte blev verklig eftersom det ändå bara var den uppförstorade storbildsskärmen man tittade på.
Nu fick de uppleva musikanter på nära håll! Fick se hur samspelet mellan musikerna födde musik.

Jag tror att om Lasse fått leva och verka in i vår tid hade han slagits för att återföra jazzen till den nära, intima musikupplevelsen.

Vissa jazzmusiker har också förmågan att likt Lasse skapa kontakt med publiken, och ”att ha sinne för lite skoj”, som Janne Carlsson sa. När jazzen blev konsertmusik blev framförandet ofta  gravallvarligt, introvert och därmed ganska trist. Det finns en alltför stor dos navelskådande hos många jazzmusiker.

Jag beskrev ett beklämmande exempel på detta på min blogg en gång:

Jag skrev tidigare om vikten av publikkontakt. Inte ens den mest meriterade artist har råd att behandla sin publik nonchalant. Som om det inte spelade någon roll att den finns där utanför rampen.

Spelglädje är en annan nästan obligatorisk ingrediens i musicerandet. Har inte musikanterna roligt med varandra och den musik de skapar, utan lika gärna kan sitta på sin kammare och spela var för sig (men samtidigt), kan de lika gärna hålla till i en studio och låta bli att bjuda in publik.

Om sedan lokalen i sig lägger en viss sordin på stämningen blir saken inte bättre.

OK, en färglös stadsteatersalong är knappast jordens mest tilltalande plats att lyssna på jazz i.

Efter att ha förvånats igenom två timmars konsert dedicerad till en av vår tids stora sångare, måste jag tyvärr säga: "Köp hellre CDn".

Här är några av Sveriges främsta jazzmusikanter. Skickliga, erfarna, oerhört drivna på sina instrument. Och så har de absolut NOLL PUBLIKKONTAKT! Inte ens en vridning på huvudet antydde att de brydde sig det minsta om de varma applåder de ändå fick. För mig är det ett oerhört respektlöst uppträdande.

Pianisten spelar oerhört habilt, ofta till och med briljant. Han har gjort suveräna arrangemang för kvällen. Gitarrlegenden spelar legendariskt på sin gitarr utan att röra en min eller lyfta blicken. Den unge basisten är den enda som jag har en känsla av verkligen anstränger sig! Ibland spricker hans ansikte rent av ut i ett leende. Och hans härliga bassolon är också de enda som belönas med spontana applåder. Jag tror han känner sig lite främmande i det här gänget.

Sångaren – en av Sveriges underbaraste jazz- och bluesröster, försöker lätta upp det hela med berättelser om och kring den store sångaren, men vad hjälper det när gänget bakom honom "gör sin grej" och gör det klanderfritt ur musikaliskt synpunkt – men var för sig! Inte egentligen tillsammans. Inte tittar upp ur noterna en enda gång och inte visar minsta tecken på att musiken är kul att spela eller att det är roligt att just nu spela, just här och tillsammans med just de tre andra.

Nej, det var en sorglig upplevelse av saknad spelglädje, saknat engagemang, saknad publik- och musikantkontakt. Man hade lika gärna kunnat sitta på sin kammare och lyssna på en CD.

”Musiken blir ju inte sämre av att man har lite roligt ibland också!”

Just kombinationen av urskickliga musikanter, en enorm spelglädje och sinne för det dramatiska och för att ge publiken en verklig upplevelse utöver det vanliga. Var ser vi det jazzbandet idag?

Kommer vi någonsin att få uppleva en ”ny Lasse Werner”? En gränsöverskridande provokatör, en jazzmusikalisk förnyare, en estradör!

Dagens Nyheter anordnar något de kallar Kulturdagen och puffar för arrangemanget med stora helsidesannonser och ett späckat dagsprogram.

Men inte en blå ton! Inte en jazzmusiker så långt ögat kan nå! Jag skrev till Jazzriksförbundet (numera: Riksförbundet Svensk Jazz) och FSJ och frågade: Finns det inte längre några verbalt begåvade och utåtriktade jazzmusiker? Hänger alla introvert över klaviaturer och bassträngar? Vem säger "Ner med alla kulturgangsters" idag?

Svaret från SJR:s ordförande var: ”Det finns massor av blå toner idag. Men språket förändras över tiden. Så också arenorna”.

Men också idag får jazzen kämpa för sin överlevnad. Tack vare Lasse och hans generationskamrater blev jazzen ett undervisningsämne ända upp på akademisk nivå. Men det har fått till följd att vi istället utbildar en massa ambitiösa, engagerade och musikaliska ungdomar till arbetslöshet. Det finns inte jobb för så många musiker som vi utbildar. Därför blir det också fortfarande ett låglönejobb där utövarna många gånger tvingas jobba svart, ”på dörren” eller motsvarande.

Problematiken som Lasse och hans generationskamrater upplevde, med svårigheter att få spelmöjligheter är om möjligt ännu större idag än då, på grund av den större mängden musikanter.

Vi har en regering som, istället för att sprida och decentralisera, i än högre grad än någon socialdemokratisk dito gjort sig skyldig till, centraliserar och slår ihop.

Vem har någonsin hört något mer stalinistiskt än ”Statens Musikverk”!

Ska det innebära mer pengar till jazzen? Knappast!

Det finns en i sig sund tanke i botten – att varje kulturyttring ska betala sig själv. Att således människor som gillar jazz också är beredda att betala vad det kostar att få njuta av jazz.

En tanke vars realism dock omgående faller då den skattefinansierade Kungliga Operan kommer på tal. Eller just med tanke på alla de ungdomar vi utbildar inom musik, trots att vi vet att en betalande publik inte finns för dem alla.

Vi lär också i framtiden vara hänvisade till en mixad finansiering av såväl jazzen som många andra kulturyttringar, där det alltså är viktigt att tillse att dessa inte drunknar i en koloss som ska rymma allt – ”Statens Musikverk”! Huh!

Jazzen, liksom annat är starkt beroende av entusiaster. Inte bara inom musikerkåren, utan i minst lika stor utsträckning inom arrangörs- och  publikleden. Ett jättelikt oavlönat arbete läggs idag ner i massor av kultur- och musikföreningar runt om i landet. Där eldsjälar ser till att jazzkonserter och teaterföreställningar anordnas. Att lokaler hyrs, att biljetter säljs, att kaffe serveras, att lokalen städas och så vidare – allt utan ett öres ersättning!

Jag vågar påstå att den absoluta majoriteten av alla dessa entusiaster är 40-talister och möjligen en och annan 50-talist. Men hur tänker man sig inom ”Statens Musikverk” att allt som görs av dessa eldsjälar, vilka håller igång stora delar av svenskt kulturliv, ska utföras när den generationen faller ifrån?

För det står fullständigt klart att de unga, de som nu kastar sig ut i musiklivet, i mångt och mycket saknar intresse, vilja och förmåga att som tidigare generationer organisera sig, bilda föreningar och driva verksamhet i dessa. Det finns inte heller någon egentlig återväxt i våra jazzklubbar. De flesta medlemmar är idag just 40-talister.

Och var är de som kan tänkas komma fram på samma sätt som musikerna bakom till exempel Emanon? Musiker som genom en utåtriktad personlighet förmådde attrahera publik ur många åldrar och samhällsskikt. Som genom just humor och entusiasm, nytänkande och provokation kan locka nya publikskaror till jazzscenerna?

Dåtidens unga arga jazzmusikanter skrek på mer pengar från staten. Man skulle givetvis villkorat sina kontakter. Mer pengar från staten innebär per definition mer byråkrati och mer lustförkvävande intrång i den frihet som ligger i jazzens natur.

Jazzen som musikalisk form är rebellisk och provokativ till sitt ursprung.

Släck inte dess låga genom att inlemma musiken i ett syrefattigt statligt mastodontkonglomerat. Släpp ut Jazzen och befria ”kulturgangstrarna”!



"Ett musikliv för någon?"

Häromsistens bevistade jag en sammankomst i ABF-huset i Stockholm anordnad av ”Ett musikliv för alla” - en sammanslutning av 20 riksorganisationer inom det fria musiklivet.

Det hela inleddes av Riksförbundet Svensk Jazz’ generalsekreterare Karin Inde och följdes av anföranden från Musikerförbundet m.fl. organisationer och avslutades med en paneldebatt med riksdagens kulturutskotts ledamöter vilka även utsattes för en alltför kort utfrågning på slutet.

Det fanns mycket att reflektera kring från denna sammankomst, men det som ändå kändes som det märkligaste inlägget av alla, kom från Teshome Wondimu som representerade musikorganisationen Selam.

Det talades om det ofrånkomliga etnicitetstänkandet och Teshome Wondimu sade i sitt yttrande betr. ”etnisk mångfald”: ”Räcker det med att jag bokar t.ex. en afrikansk grupp? Hur ser det ut i publiken? Hur ser det ut bakom scenen?”

Hur tänkte han här?

Som ordförande för en länsorganisation med Sörmlands sju jazzklubbar som medlemmar, är det knappast dessa frågor som står högst på dagordningen.
Redan när jag förrförra året bevistade en konferens i Musikverkets regi som ställde frågan ”Har jazzen ett kön” och när jag i fjol bevistade en annan konferens i Jazzriksförbundets regi som handlade om ”normkritiskt tänkande”, så hajade jag till.

Dessa frågor är förvisso viktiga ur ett politiskt och samhälleligt perspektiv och ska naturligtvis hanteras av oss alla som människor och invånare, men ur jazzmusikens synpunkt är det helt klart andra frågor som borde vara av väsentligare betydelse.

Hur får vi landsortens jazzklubbar att överhuvudtaget överleva? Idag är inga unga beredda att engagera sig i föreningslivet och ta ansvar för ett styrelseuppdrag. De har helt enkelt inte tid så länge de fostrar barn (om det nu är det de gör). Storstadens jazzmänniskor förstår inte situationen. De har sina professionellt drivna jazzklubbar med anställd personal och ung publik som bara behöver betala sin entré, lyssna och ta en och annan öl.

Landsbygdens jazzklubbar lever ett helt annat liv. Där är man beroende av frivilliga ideella insatser. Av människor som blir kassörer, sekreterare, arrangemangsansvariga och ordförande. Som ser till att lokalhyror och gager betalas och att skatter och arbetsgivaravgifter redovisas för att det alls ska bli någon jazzmusik framförd. Eller annan musik överhuvudtaget för den delen. Allt föreningsliv märker denna förändring.

Vid årsskiftet lägger länets näst största jazzklubb ner sin verksamhet om inte ett underverk inträffar. Det saknas inte publik till klubbens arrangemang, det saknas inte medlemmar som betalar sin medlemsavgift, det saknas inte heller pengar för att genomföra programverksamheten – det saknas helt enkelt bara någon som vill göra jobbet!

Att i det läget ens antyda att de som ändå måhända vill ta på sig ett styrelseuppdrag för att se till att jazzmusiker – oavsett kön, etnisk tillhörighet, sexuell läggning eller religiös övertygelse – också i framtiden får någonstans att spela och att vi som bor på landsorten också kan få höra god jazzmusik framföras live, inte bara ska slita just för detta utan att också samtidigt behöva fundera över vilket kön de olika jazzmusikerna har – eller vill ha, eller vilken religion de tillhör, fundera över om publiken har ”rätt” sammansättning och om de som jobbar med att ställa iordning spelplatsen eller servera i pausen fyller alla tänkbara krav på etnisk fördelning och att alla HBTQ-krav är tillgodosedda!


Är det någon som tror att det kommer att bli lättare att rekrytera människor till föreningslivet vare sig det gäller jazzarrangemang, kammarorkesterföreningen, eller frimärkssamlarna om det inte räcker med att de brinner för just sitt ämne utan att de också ska tänka på allt detta!

Är det inte dags att vi sansar oss och inte spelar Sverigedemokraterna i händerna ytterligare?

Varje år utbildas ett 60-tal nya unga briljanta jazzmusiker från landets musikhögskolor. Var ska de spela när landsortens alla jazzklubbar försvinner? För vilka ska de spela när landsortens vithåriga publik gått ur tiden? Tror någon att det räcker med Fasching, Nefertite, Crescendo och några till för att ge alla dessa unga jobb? På de frågorna borde energin läggas!

Låt de som gillar att spela och att lyssna på jazz ägna sig åt just det och förhoppningsvis få det att fungera. Låt politiker och uppfostrare se till att de önskvärda och politiskt korrekta jämställdhetssträvandena på alla områden kommer det uppväxande släktet till del – på, och med, allvar, så kommer vårt samhälle att bli ett bättre sådant. Inte genom att försöka få ett redan sargat föreningsliv att sköta samhällets uppgifter.


JAZZ!

 

JAZZ

Ur en Paristidning 1919


”Till jazz hör ett särskilt kapell om man så får kalla det, ty civiliserade musikinstrument äro oförmögna att åstadkomma den primitivitet och det vilda furioso som höra tillsammans med den. Påpassliga impressarier har därför i Sydamerika sammansatt en mängd jazzkapell och importerat dem till Paris.

Man tänker sig en hop negrer med väldiga kopparkastruller, trummor, kastanjetter, biltrumpeter, sirener och liknande larminstrument. Därtill två kineser med ett slags trumpeter.

Dansparen gruppera sig på parkettgolvet. Plötsligt ljuder en alarmsignal som ur en ångvissla, och spektaklet går löst. Det är ett dunder och brak, ett gnisslande och vrål, så att man tror att taket skall ramla ned. Men i allt detta är dock en viss primitiv rytm omisskännlig. Paren vända och vrida sig, som gällde det att få alla lemmar ur led, för att slutligen snurra omkring i en vild virvel. Då och då smälla skott med lösa patroner, elektriska larmsignaler sättas i rörelse tills plötsligt det hela slutar upp med ett enda ryck, efterföljt av en gnällande flöjtton som final.

Belysningen dämpas till halvdunkel och dansparen sjunka utmattade ned i bekväma fåtöljer, medan arrangören ropar: ”En kvarts timmes paus”!

Så förfriskar man sig med champagne eller whisky och soda, äter persikor eller malagadruvor, och om en kvarts timme äro de nya dansparen på benen och spektaklet går löst på nytt.”

....kunde nästan beskriva en happeningafton med Lasse Werner, eller hur.....

 
Detta är en rolig text som dock inte fick plats i boken om LASSE WERNER – en lycklig skit! Därför får den hmna här istället och illustreras av min vän Josephine Baker som i högsta grad var samtida med både texten som min bror och mig!
 
 

"Oh, that POOOR woman!"

 
 
 
 
”Oh, that POOOR woman!”

Det gick inte att ta miste på en viss sarkasm i Maati Rehors röst när hon illustrerade vissa effekter av en många gånger kanske överdriven nit när det gäller jämställdhetssträvanden.

Där fanns också ett uttalat ointresse för frågan från såväl finskt som danskt håll och även i viss mån norskt. I Danmark var denna debatt stark på 80-talet. Samtliga länder var representerade i vår lilla diskussionsgrupp. Man hade egentligen svårt att förstå svenskarnas dramatiska fixering vid denna fråga. Bland annat invände i konferensens slutskede Nanna Rohweder från Danmark mot det bildurval som Karin Sävström från Fasching/Stockholm Jazz Festival så starkt betonade i ett exempel med en jazzmusiker som hade lämnat ett urval av promotionfotos för annonser och affischer. Ett par av dessa var mycket traditionellt sexiga fotos som man ”naturligtvis valde bort”. Nanna kunde inte förstå den inställningen eftersom den visade bristande respekt för att det sexiga kanske var en del av artistens akt. Eller som Matti Rehor från Finland uttryckte det: ”Artisteri har ingenting med kön att göra!”

Är jämställdhetssträvandena något specifikt svenskt?

Ja, den frågan ställde jag mig faktiskt när jag deltog i den konferens som anordnats av de nordiska jazzförbunden plus svenska IMPRA: Europe Jazz Balance (Nordic Pilot) den gångna torsdagen och fredagen i Stallet, Stockholm.

Själv minns jag mitt elevarbete på dåvarande RMI (Nu Berghs) som var ett uppdrag från Socialdemokraterna att utforma en jämställdhetskampanj där jag bl.a. gjorde ett ”J” med en uppåtriktad pil i den korta änden i form av ett påbudstrafikmärke. Detta var på 60-talet! Det är därför egentligen inte så märkligt om jag känner detta som ett ganska uttjatat tema vid det här laget. Jag brukar visserligen vara rätt uthållig i de flesta sammanhang, men just här känner jag ibland att det blir lite väl upprepat. 

Visst kan man förvånas över att det tycks ta sådan tid att få till stånd något så självklart. Minns från mitt första jobb i början på 70-talet då vi just flyttat till Mariefred. På företagets lager arbetade ett äkta par. De var ungefär jämnåriga, duktiga och arbetsamma och gjorde exakt samma jobb. Eftersom jag utöver exportansvaret också skötte bokföringen (det var ett litet företag med en ekonomisk ägare....) kunde jag inte låta bli att förundras över varför deras löner såg så olika ut. Och frågade rent ut vid en kaffestund. Frun svarade att det var facket som var orsaken till att hon aldrig skulle kunna få samma lön som sin make! Den gången fick min uppfattning om LO och Socialdemokratin en rejäl törn. Det var ju inget annat än ett prakthyckleri man ägnade sig åt. Om man hade den politiska uppfattningen att det skulle råda jämställdhet mellan könen och ”lika lön för lika arbete” etc. är det ju egentligen skamligt att partiet som haft regeringsmakten i Sverige under huvuddelen av tiden efter 1930-talet, inte lyckats genomföra en så central tanke på alla de åren!

Men här handlade det om JAZZ! Och visst kan man ställa sig frågan varför jazzmusiker av det kvinnliga könet inte uppmärksammas eller ”kommer fram” lika starkt som deras manliga kollegor? I grunden är det en obegriplig situation men den manifesterar sig inte bara inom jazzen utan minst lika mycket när det gäller t.ex. lagidrotter. Vilken uppmärksamhet fick t.ex. det svenska damlandslaget i bandy som under sex obrutna år blev världsmästare jämfört med herrarnas final i SM?  Det är ganska talande.

Är det publikens önskan om en gladiator, en domptör, en våghals som gör att intresset för kvinnor som jazzmusiker är lägre? För vi vet ju att de kan. Och det är egentligen bara genom att visa att de kan, som de så småningom kommer att uppnå en mer jämställd situation på alla plan. 

Är det för att kvinnor tenderar till att vara lite tillbakadragna i offentliga sammanhang? Är de för timida på scenen? Jag sa en gång till en av våra allra bästa saxofonister att hon inte skulle smyga och viska till medmusikanterna utan tala högt och inkludera publiken i det interna samtalet. Vi talar under konferensen mycket om att inkludera! Det gäller alltså båda riktningarna.
Barbara, 22, från Esthers Orkester användes som exempel i ett av passen. Barbara sa: ”Vi gör inga solos. Solos tar för stor del av konserter. Vi är en organism”.
Senare kröp det fram att de gärna vill göra solos men kan inte tillräckligt bra!

Det blev mycket tänkvärt sagt under de båda dagarna. Enligt introduktionen skulle det hela handla om ”hur” vi ska gå tillväga. ”Om” och ”varför” tar vi en annan gång!

På Svensk Jazz’ hemsida beskrivs konferensen så här: en konferens fylld av inspiration, erfarenhetsutbyte och praktiska tips för jazzarrangörer som vill arbeta normkritiskt.

Och namnet Europe Jazz Balance: är ett nordiskt samarbetsprojekt mellan Riksförbundet Svensk Jazz, Norsk Jazzforum, Jazz Danmark, Jazzliitto i Finland och Impra.
EJB vänder sig i första hand till arrangörer och producenter inom jazzområdet och fokus kommer att ligga på normkritiska perspektiv och jämställdhetsfrågor.

Eftersom detta var en konferens för arrangörer så var det väl egentligen sådana som skulle befolkat publiken i mertal. Men vid en enkel koll av deltagarlistan fann jag egentligen att bara runt 22 av de 52 deltagarna kunde hänföras till arrangörsledet. Bara ett tiotal från vad jag karaktäriserar som ”vanliga lokala jazzklubbar”. Övriga deltagare kom från de olika arrangerande förbunden, några större jazzfestivaler, några av de stora jazzplejsen (Fasching, Victoria), som lever långt från den verklighet som de lokala och ideellt drivna jazzklubbarna lever i.

Detta märks också i samtalen. Skönt var det därför att höra att våra nordiska grannar tycks ha större förståelse för denna verklighet.

I Danmark har man anordnat ”JazzCamp for piger” som varit framångsrika. Flickorna har uttalat att det var lättare att koncentrera sig på musiken när det inte var några pojkar med eftersom de annars bara skulle ha retats och jagat runt.
Påminner mig om 50-talet som verkligen var männens värld i jazzen! ”Om vi hade flickor med i klubben, måste vi inrikta oss på att vara trevliga och underhållande mot dem, och då skulle vi inte ha tid över att koncentrera oss på musiken” resonerade man i Jazz Society!

Konferensen avslutades med en paneldebatt där Svensk Jazz’ generalsekreterare Karin Inde ställde frågan (ur arrangörsperspektiv) om vi ska tillfredsställa publiken?
Tomas Olsson från Jazz i Malmö svarade att de får större publik med ett avant garde-arrangemang än de får med ett mainstreamband.

En annan berättigad fråga från publiken: Ska vi fördela de pengar vi får 50/50 mellan könen trots att 80% av utövarna (inkl. publiken. MW:s tillägg) är män och bara 20% kvinnor? Svaret frågaren fick var förvånande nog att visst ska man göra det. Alltså kvinnor i jazzen ska kvoteras in! Något som ännu inte ens på allvar diskuteras i andra sammanhang. Det är ju så att även om det inom jazzen råder mansdominans idag så är förhållandet det motsatta inom t.ex. kammarmusiken. Ibland måste man tänka lite längre.

Ibland upplever jag den svenska jämställdhetskampen som lite militant. Som någon sa: kvinnor är ingen minoritet och finns det två kulturgrupper så består de av både kvinnor och män. Konferensen handlade mycket om att tänka utanför och kliva ur boxen. Men: ”genderfokusering har blivit en egen box” som många istället fastnat i. Kanske kan det spela in att av de 12 föreläsarna/paneldebattdeltagarna så var bara tre män! Av de 52 i publiken så var 22 män (varav fyra runt de 65). De 30 kvinnorna var till absolut övervägande delen unga, vilket i och för sig inger hopp om framtiden, men det återspeglar inte den arrangörsverklighet som landets jazzklubbar utanför storstäderna upplever idag.

Förra årets nordiska jazzkonferens i regi av Statens Musikverk ställde frågan ”Har Jazzen ett kön?”. Årets konferens handlade möjligen om att förmå arrangörer att tänka normkritiskt vid bokningar (d.v.s. engagera fler band med kvinnliga medlemmar), möjligen om att man som en följd av normkritiskt tänkande vid bokningar skulle nå en bredare och större publik. Konferenssyftet kändes lite oklart på dessa punkter.

Jag försökte mig på att gissa vad syftet med konferensen egentligen var. Vad de behagliga orden egentligen betydde.

Kom fram till att det främsta syftet var: Hur når vi en bättre könsfördelning inom jazzens värld. 
Som jag ser saken är svaret på den frågan inte arrangörsrelaterat alls. Det handlar om en beteendeförändring som ska till redan från skolåldern. Som Lars Winther från Danmark sa:  ”Det är lättare att få in 13-15-åringar i jazzen än 15-17-åringar”. Arrangörer ska se till att deras publik bjuds god jazz. Inte fundera över om det är kvinnor eller män som serverar den. Skräckexempel refererades i mellansnacket: ”Tyvärr måste jag säga nej till att boka er eftersom ni bara är män i orkestern”, ”Tyvärr måste jag säga nej till att boka er eftersom jag också förra månaden hade ett band med bara män så måste jag nu ha ett kvinnoband.”

Det sekundära syftet gissade jag var: Hur bygger vi publik genom normkritiskt agerande och tänkande.
Här tror jag att ett embryo finns till verklig framgång. Flera deltagare och föreläsare talade om nya arenor. Svensk Jazz har lanserat Jazzify som ett verktyg för att finna nya mötesplatser mellan musikanter och publik. Tanken är god. Men det borde handla om mer avancerade arrangemang likt Flash Mobs. Att bara flytta jazzklubbens ordinarie åldersstigna publik till en annan lokal är knappast befordrande för syftet.


Nu längtar jag till att nästa års konferens ska handla om jazz!

 
Den avslutande paneldebatten.
 
(En utförlig dokumentation om konferensen kommer att läggas ut på Riksförbundet Svensk Jazz hemsida http://svenskjazz.se )



"Allt ska tas ifrån mig!" säger Alice Babs!

 
”Allt ska tas ifrån mig!” säger Alice Babs som inledning på den inspelning från i mars 2013 som finns att lyssna till på YouTube.

För så är det ju! Allt har tagits ifrån Alice!  Bara för att hon fick en stroke och hamnade på äldreboendet Sjötäppan i Saltsjöbaden. Allt togs ifrån henne: hennes hem, hennes tillhörigheter och hennes vänner!

Hon låstes in på sitt rum utan möjlighet att kommunicera med sina vänner för att till slut helt sonika rövas bort till okänd ort. Allt för att förhindra kontakt mellan Alice och en vänkrets som måhända kunde hjälpa Alice att få sina rättigheter tillgodosedda.

Historien om detta kan ni läsa i mina tidigare blogginlägg ( och här ) och på Ann Allans och Anna-Lena Lodenius bloggar.

Igår sändes ”Dokument Inifrån” – ett skrämmande dokument om hur en försvarslös människa i vårt samhälle idag kan berövas sina tillhörigheter, sin värdighet och sina rättigheter! Allt med myndigheternas benägna bistånd. SVT har av naturliga skäl valt att låta sitt program undvika den känsliga bakgrunden till varför Alice Babs hamnat i denna oförtjänta situation. Men varje tittare med normal fattningsförmåga, måste givetvis ställa sig den relevanta frågan: Varför? Varför har denna självgoda förvaltare tillsatts? Varför har tingsrätten valt att använda sig av den mest långtgående formen av förvaltarskap, motsvarande en ren omyndigförklaring? Varför har inte tingsrätten handlat enligt Domstolsverkets regelbok och låtit Alice själv komma till tals innan förvaltare tillsattes? Läs Alice eget överklagande till Hovrätten av förvaltartillsättningen! Trots detta välformulerade dokument fick hon inte höras muntligen inför tingsrätten, eftersom den gode man som temporärt tillsatts försäkrade att Alice Babs inte begrep vad saken handlade om! Döm själva!
 
Och varför agerar förvaltaren som hon gör? Vilka är hennes bevekelsegrunder för den regim hon upprättat runt Alice?
Förvaltaren utsågs alltså på ett mycket tveksamt sätt, och hon synes heller inte – att döma av tidningsuppgifter –  alltid utöva sina uppdrag på ett helt korrekt sätt.

Vi har här en världsstjärna, ett nationalhelgon, en hovsångerska, en hela folkets älskling sedan generationer – Alice Babs!  

Nu efter en stroke, fjättrad vid sängen på okänd ort får hon inte ens träffa sina allra närmaste och äldsta vänner! Man måste fråga dottern Titti Sjöblom om lov för att få hälsa på henne. Och den ynnesten har bara givits några få väl utvalda och kontrollerade personer. Dock ingen av Alice egna närmare vänner.

Media har varit ovilliga att ta upp denna tragiska situation. Det kan man möjligen ha viss förståelse för eftersom det är en känslig historia som involverar högst personliga och familjära förhållanden och dessutom en livsperiod och en sjukdomssituation man ogärna vill klampa in i.

Men de av Alice’s vänner som reagerat på denna isolering har försökt visa på det oacceptabla i åtgärderna från barnens och den utsedda förvaltarens sida och att visa att också de myndighetsinsatser som hittills gjorts, mer har haft andras bästa för ögonen än  Alice’s egna.

Efter att Alice fick sin andra stroke och hamnade på äldreboendet Sjötäppan i Saltsjöbaden, såldes hennes hem och hennes tillhörigheter skingrades.

Allt utan att Alice hade en aning. Hon och hennes make hade upprättat ett inbördes testamente som innebar att den överlevande skulle sitta i ”orubbat bo” – en term som har stark och definierad betydelse för människor i Alice generation. För henne innebar den att det var hon som ägde hemmet, inventarierna och övriga tillgångar. Det var hennes sak att avgöra vad som skulle ske med allt detta.

När hon flera månader efter det att försäljningen skett fick vetskap om detta blev hon ursinnig! Det var hon som hade rätt att förfara med sina tillhörigheter som hon ville – inte någon annan! Hon var vid det tillfället ännu inte satt under förvaltarskap. Hennes ilska var berättigad och oerhörd. 

Alice bönade och bad en god vän att sätta henne i kontakt med en advokat, vilket skedde. Advokatens uppdrag - som han fick av Alice och ingen annan - innebar att ta reda på hur försäljningen av lägenheten kunnat ske utan Alice medverkan och att ta reda på vad som hänt med Alice övriga tillhörigheter och tillgångar. Detta uppdrag hann advokaten endast till del fullfölja innan den då nytillsatta förvaltaren som första åtgärd, satte stopp för hans vidare uppdrag. Ett uppdrag som förvaltaren sedan vägrat betala advokaten för, trots att uppdraget var givet av Alice då hon ännu var fullt myndig.

Barnen lät modern behålla ett minimum av egna ting till sitt rum på äldreboendet. Inte ens sin fina ljudanläggning och storbildstv med dvd-spelare fick hon med sig! Möjligen har hon nu fått tillbaka dessa sedan bl.a. jag flera gånger påpekat att Alice har kunnat lyssna på musik och titta på gamla filmer endast tack vare att två vänner ställde en cd- och en dvd-spelare till hennes förfogande. En dag dumpades dessa apparater utanför vännernas dörr, varför vi förmodar att hon nu fått tillbaka sina egna.


Vårt fokus har hela tiden legat på det absurda i att låsa in Alice Babs och förhindra att hon kan och får ha kontakt med sina närmaste vänner vare sig på telefon eller genom besök.

Att en god vän som Jan Malmsjö inte tillåts att lämna en blomma till henne, ens genom personalen visar att vi har ett äldreboende vars personal inte längre styrs av professionalism och sunt förnuft! Och en situation som inte är baserad på beprövad vård av människor med en eventuell demensdiagnos.

Men har media visat något intresse av att gräva vidare i detta? Nej! Visst – det är en komplicerad och minerad situation. Men är det tillräcklig grund för att stillatigande acceptera att enskilda personer utsätts för den typ av övergrepp Alice Babs har fått utstå?
 
 


Istället ägnar man sig åt att okritiskt återge glada försäkringar om att ”Mor mår mycket bättre, äter bättre, sover bättre och svarar bättre på rehabiliteringen. Det spelas mycket musik hos Mor och när Ehrling tar fram sin gitarr och vi sjunger, blir Mor så lycklig”.

Vi har alla förstått att Alice är en person som värnar om sin integritet. När hennes dotter Titti medverkade i TV-programmet ”Fråga Doktorn” under rubriken ”att bli mamma till sin mamma”, tog Alice mycket illa vid sig. Men det skulle bli värre! I slask- och kvällspress och på internet har dottern sedan ägnat sig åt att sprida uppgifter om sin mors demens med detaljerade beskrivningar av situationer, till stöd för sina uppgifter.
 
Och förvaltaren har stillatigande låtit dottern chikanera sin integritetsmedvetna mor inför allmänheten på detta flagranta sätt. Inte är det sin huvudman förvaltaren skyddar! Och själv gör hon upprepade övertramp mot den sekretesskyldighet som hennes uppdrag innebär i TV-dokumentären.


Men medan Alice’s vänners agerande hela tiden handlat om att låsa upp dörren till Alice’s rum och att nå en situation där hon själv kan och får avgöra vem som ska få komma in till henne, så talar Titti Sjöblom om att hennes mor är dement! Och att vänner inte är vänner om de inte finns i moderns telefonbok!

Visst kan det förhålla sig så att det finns en diagnos. Även om de fakta som fram till i påskas framkommit till Alice nära vänner och utalanden från hennes egen tidigare läkare inger tveksamhet, så – visst kan det finnas en sådan möjlighet.

Men – säger jag då! Och?

Vad har det att göra med att hennes dörr låstes och att hon förts bort till okänd ort så snart det kom myndighetsbeslut på att hon faktiskt själv har rätt att avgöra om hon vill ha besök av någon? Vad har hennes ev. sjukdom att göra med att hennes allra närmaste vänner inte ens får tala med henne på telefon?

Istället för att okritiskt återge vad Titti Sjöblom påstår, borde tidningarna ställt just den frågan: vad har hennes demens att göra med att Alice inte får ha kontakt med sina närmaste och trognaste vänner? Varför får inte Jan Malmsjö – som väl knappast kan räknas in i begreppet ”stalker” – ens lämna en blomma? Är detta förfarande i överensstämmelse med beprövad demensvård?
Varför dras rullgardiner ner och stängs fönster när människor sjunger för Alice? Varför polisanmäls de vänner som gjort precis allt det som kärleksfulla barn istället borde gjort för sina föräldrar, men inte gjorde?

 Det är dessa frågor pressen borde ha ställt!
 
Är det dags att ställa dem nu?

Jag säger återigen som Alice bästa vän sade: "Alice förtjänar inte detta!"

Alla tre fotografier har tagits av Alice Babs äldsta och bästa vän, fotografen och journalisten Ragnvi Gylder som utan att veta varför sedan i påskas inte får träffa sin vän eller ens tala med henne på telefon.
 
Att de övriga tre ostridigt nära vännerna (de både är gamla goda vänner OCH återfinns i Alice Babs telefonbok) som drabbats av samma bannbulla har man försökt förklara med olika rent fabricerade beskyllningar som dessutom under sekretessens skydd kunnat spridas till alla berörda myndigheter utan att de anklagade ens fått veta det om det inte varit för att förvaltaren klantat sig och att ärendet hamnat hos Inspektionen för Vård och Omsorg (IVO).
 
Men varför Ragnvi Gylder inte får träffa eller prata med sin vän sedan mer än 60 år har ingen kunnat - eller velat - förklara. 
 



50 år sedan jazzmusikernas självständighetsförklaring – EMANON!

 
Carl-Axel Dominique illustrerade sina berättelser om EMANON på Jazzarkivets piano.
 
Härom kvällen hade ett drygt femtiotal vithövdade (den verkliga trendfärgen enligt inledaren Lars Westin) kvinnor och män samlats i Jazzarkivet på Torsgatan i Stockholm för att gemensamt minnas saker kring föreningen EMANON som bildades våren 1963 av ett gäng aktiva men frustrerade jazzmusikanter som tröttnat på att sitta och vänta på arbetstillfällen för att istället vända på steken och ordna konserter och andra speltillfällen själva.
 
De kallade det för "musikernas självständighetsförklaring"!
 
Den första styrelsen bestod av Gunnar Lindqvist (ordförande), Lasse Werner (v.ordf.), Kajsa Persson (sekr.), Göran Leijonhufvud (kassör), Kurt Lindgren, Gugge Hedrenius (ledamöter) och Göran Lindberg (suppleant).
 
Redan hösten 1963 inledde man med en ambitiös konsertserie på Moderna Museet vars chef Pontus Hultén välkomnade musikernas initiativ och öppnade museets portar för dessa stundtals spektakulära konserter.
 
Den första konserten ägde rum den 7 oktober med Bernt Rosengrens kvintett med Nannie Porres (= JazzClub'57 plus Lalle Svensson på trumpet). Därefter följde den 21 oktober Eje Thelins kvintett med Ulf Andersson, Joel Vandroogenbroeck, Roman Dylag och Rune Carlsson. I november först en kväll med Börje Fredrikssons kvintett med Gunnar Fors, Bobo Stenson, Ivar Lindell och Ivve Oscarsson följd av en kväll med Gugge Hedrenius orkester med Bosse Broberg. Bertil Lövgren, Bengt Ernryd, Christer Boustedt, Göran Östling, Lennart Åberg, Peje Isberg, Sigge Andersson och Ivve Oscarsson. Första säsongen avslutades den 2 december med Kurt Lindgren och Lasse Werner tillsammans med musikerna Arne Larsson, Gilbert Holmström, Thomas Fehling, Gösta Wälivaara och Janne "Loffe" Carlsson.

EMANON föddes i en av de mest turbulenta perioder som svenskt kulturliv har upplevt. Efterkrigstiden exploderade fullkomligt i kreativitet. Allt var möjligt och en känsla av att det aldrig mer skulle bli krig hade infunnit sig. Säkerligen besläktad med "the roaring twenties" efter första världskriget.

Det kom också att bildas ett pedagogiskt utskott som under ledning av basisten Kurt Lindgren anordnade banbrytande seminarier. Liksom också ett storband som så småningom kom att ledas av amerikanen George Russel.
 
Carl-Axel Dominique, årgång 1964 med partitur, spelar med George Russels stora Emanon-band.
 

Så här skriver jag i ett kapitel i boken "Lasse Werner – en lycklig skit" om Lasses engagemang i EMANON:
 
Tidigare nämnde jag att Bosse Wärmell fick SJR:s (dåvarande Svenska Jazzklubbarnas Riksförbund, numera Riksförbundet Svensk Jazz) första stipendium vilket också torde varit det första stipendium som överhuvudtaget delades ut till en jazzmusikant. Behovet av stöd utifrån var dock stort såväl för jazzen som för andra kulturformer.

1963 startades därför den statliga konstnärsstipendienämnden som av sitt första anslag om 600.000 kronor lät närmare 100.000 kronor gå till jazzmusiker och -kompositörer. Staten införde också ”statliga konstnärslöner” på livstid. Den förste jazzmusiker som fick denna förmån var Lasse Gullin.

Förmodligen som en följd av SJR:s initiativ med stipendiekonserterna började också de utövande musikerna se över sina möjligheter att påverka och öka antalet spelmöjligheter och -tillfällen och att samtidigt få en större kontroll också över kostnader och intäkter kring spelningarna.

Våren 1963 bildade därför ett antal Stockholmsmusiker föreningen Emanon (anagram för No Name). Tanken var främst att fungera som en arbetsförmedling för jazzmusiker, men även konsertverksamhet stod tidigt på dagordningen. En arbetsgrupp bestående av Lasse, Gugge Hedrenius, journalisten Göran Leijonhufvud, musikproducenten Gunnar Lindqvist och Kajsa Pehrsson fick i uppdrag att dra upp riktlinjer för verksamheten. Under åren 1963-65 gavs en mängd konserter i Emanons regi, främst på Moderna Museet.

Lasse, som enligt Stu Hamers berättelse från Tysklandsturnén visat prov på administrativ talang och förmåga, valdes till föreningens ordförande 1964 då han efterträdde den förste ordföranden Gunnar Lindqvist som dock kvarstod i styrelsen.

Lasse skriver i ett programblad att beslutet att ”vända på steken” och själva anordna konserter och fixa speltillfällen markerade en vändpunkt för jazzmusikernas verksamhet i Sverige. Musikerna tog över från ”icke-musikerna”. Med avsikten att presentera konstnärligt högtstående svensk jazz av alla kategorier.

Den 1 maj 1963 demonstrerar jazzmusikerna i Stockholm under parollen ”Respektera Jazzmusiken”.

Emanoninitiativet rönte snabbt stort intresse. En sådan samlad aktion av jazzmusiker ingav respekt även från sådana delar av samhället som tidigare ställt sig avvisande till jazzens inkluderande i det allmänna kulturlivet.

Verksamheten hade säkert aldrig kunnat få den flygande start den fick, om inte Moderna Museet och Sveriges Radio hade varit så aktivt understödjande. Museet genom att erbjuda sin stimulerande konsertmiljö och en entusiastisk och outtröttlig personal. Radion genom att spela in den första säsongens samtliga fem konserter vilket innebar ett avgörande ekonomiskt tillskott för genomförandet.

Konserterna på Moderna Museet innebar inte bara något helt nytt utan också att jazzen nådde en helt ny publik. En publik på flera hundra personer var jazzmusiker inte vana vid.

En som starkt bidrog till att jazzen fick denna nya arena var chefen för museet, Pontus Hultén. Pontus såg tidigt de nya trenderna med olika gränsöverskridanden inom de olika konstformerna och gav denna utveckling ett hem i Moderna Museet.

När Lasse fanns på Pistolteatern, var Pontus ofta där, och överhuvudtaget blev Pistolteatern i flera avseenden en vagga för utvecklingen på Moderna Museet. En av de aktivaste på Pistolteatern var konstnären Öyvind Fahlström som kom att bli en av våra internationellt mest lysande konstnärer. Anders Wahlgren berättar också om besök av Andy Warhol och andra storheter på Pistolteatern.

Med Emanon blev den moderna jazzen, som dittills mest funnits på jazzklubbar och i rökiga källare, erkänd som konsertmusik framför en sittande publik. Man kan säga att den samtida Gyllene Cirkeln var en slags övergångsstation till denna nya respektabilitet för jazzmusiken.

Bertil Sundin skrev i OJ om denna utveckling som var på gott och ont:

"Jazz är konst menar man och skall tas på allvar. Och så glömmer man leken för värdigheten. Det är rätt beklämmande att se hur jazzen i sin strävan efter att bli fin och kulturellt erkänd antagit allt fler av de puritanska och moraliserande värderingar den en gång revolterade emot, och hur den också, som någon framhållit, håller på att 'degenerera till en konstform' ".

När Lasse Gullin spelade på några Emanon-konserter våren 1964 så var det de första han någonsin gett i Stockholm, trots att han då redan var ett av våra stora namn inom jazzen ute i världen.

Emanon ordnade också i samarbete med ABF och Musikerförbundet, en tremånaderskurs. Detta var resultatet av ett pedagogiskt utskott inom Emanon, vilket leddes av Kurt Lindgren. Ett av utskottets arbetsfält var att ”undersöka hur man hos dagens och morgondagens ungdom bäst ökar förståelsen för och upplevelsen av olika musikformer.” Det var själva musikförståelsen man var ute efter. Precis det som Lasse också eftersträvade i sin ”undervisning”. Också Bertil Sundins doktorsavhandling om barns musikaliska skapande låg till grund för utskottets arbete.

Organisationen fick ekonomiskt stöd från SKAP och Stockholms stad.

1963 väcktes för första gången en motion i stadsfullmäktige i Stockholm om anordnande av en jazzfestival. Motionen bifölls och Emanon fick uppdraget att genomföra festivalen 1965.

Men redan 1964 ansvarade Emanon för ett par jazzkonserter under Stockholms Festspel.
 
Emanons verksamhet blev dessvärre inte så långvarig utan lades ner redan efter några år.
Skälen till detta var säkert fler. En organisation av Emanons slag, som växte och fick ett såpass kraftigt genomslag krävde ett ambitiöst och engagerat arbete för att också driva verksamhet kontinuerligt och det gick väl inte alltid att kombinera med musikernas önskan om att få ägna sig åt att spela jazz snarare än att sitta vid skrivbord.

Men man kan också förmoda att Emanon blev en injektion på många sätt. Tanken var ju från början att skapa arbetstillfällen för musikerna och det gjorde man så framgångsrikt att behovet av Emanons insatser på området faktiskt försvann. Andra arrangörer hade fått upp ögonen för jazzen som publikdragare och därigenom ökade helt enkelt speltillfällena.

På Jazzarkivet fanns flera av dem som var aktiva i EMANON på plats: Göran Östling, Göran Lindberg, Ulf Andersson, Bengt Ernryd, Lennart Åberg, Bertil Lövgren, men också skribenter som Lars Kleberg, Jan Bruer och Lars Weck. De kunde alla bidra med nya och ibland okända historier kring EMANON. Värdar för kvällen var Lars Westin, Jan Bruer, Martin Westin och Anders Boustedt, alla medlemmar i Gruppen för Svensk Jazzhistoria, som arbetar med dokumentation av just den historien.
 
EMANON-konsert på Moderna Museet den 14 april 1964. Publiken fann vid entrén i museets stora sal, en jättehög med fällstolar ur vilken man fick plocka sin stol och placera sig på valfri plats. Själv satte jag mig mellan högen och podiet (med ryggen mot kameran).
Medverkande musiker var Lasse Werner på piano, Bengt Ernryd trumpet, Rolf Ekelund kornett, Jan Bark, Folke Rabe, Olle Orrje tromboner, Rune Pettersson sopransax, Christer Boustedt altsax, Kurt Lindgren och Sven Hessle kontrabasar och Jan Carlsson slagverk. Även den norska sångerskan Karin Krog medverkade.
I programbladet står att läsa: ”Om någon under styckets gång känner sig manad att läsa högt ur programmet, så varsågod!”. Så skedde också vid några tillfällen.
Innan publiken så avtroppade uppmanades vi alla att ”bliva vänner med våra sopor”!

Någon frågade under kvällen varför Moderna Museet slutade med dessa konserter. Kanske berodde det på följande historia berättad av Janne Carlsson:
 
Lasse höll på att krossa Salvador Dalis stora Wilhelm Tell-målning när han började ”kuta runt” med flygeln framför sig. Han rullade den över hela lokalen. Och så skulle han stanna men flygeln väger ju en del och saknar bromspedal och Lasse hade lädersulor på skorna så han åkte bara efter när han desperat försökte få stopp på flygeln. Den stora målningen hängde på kollisionskurs men Lasse lyckades få stopp på ekipaget med bara några centimeter till godo!
 

Otto Donners trumpet har tystnat.

 
 
Henrik Otto Donner är död. En av Finlands främste inom musikens område hittades i somras i vattnet vid sin båt. Det är oklart om han drabbats av sjukdom och fallit i vattnet eller tvärtom.

Otto blev 73 år.

Otto föddes i en gammal finsk akademiker- och industrifamilj och fadern hade nog helst sett sin son som efterträdare på chefsstolen på Tampella. Men så blev det inte.

Istället kom han att bli en egensinnig, originell och drivande trumpetare, kompositör, dirigent och producent.

Tillsammans med musikkritikern och producenten Atte Blom och jazzmusikern Christian Schwindt startade han 1966 skivbolaget Love Records, vars andra utgåva var LPn ”Lars Werner och hans vänner”. En av de intressantaste jazzskivorna från den epoken. En kuriositet är att skivan också innebar debut för den nu hyllade amerikanske saxofonisten Dave Liebman.   Gänget (Lasse Werner, Otto Donner, Christer Boustedt, Dave Liebman, Göran Östling, Sven Hessle och Janne ”Loffe” Carlsson) gav också i Kungsträdgården en spektakulär konsert där musikanterna kom vandrande tutande och trummande från varsitt hörn av parken för att samlas hos Lasse på scenen. Lasse som med en gaffel angav takten mot en ölburk och glatt kommenterade kompisarnas insatser och vandring.

Bandet (dock utan Dave) spelade också på Pistolteatern, i Göteborg, i Södertälje och gjorde också en skolturné i Västmanland.
 
Göran Östling och Otto Donner på Fasching i mars 1992 vid minneskonserten för bror Lasse.
 

Om vad Lasse betytt för Otto och hans musik berättade han:



Det jag först vill säga om Lasse är att det finns få personer som har inverkat så mycket på min musikaliska syn och min syn på mitt arbete som tonsättare och överhuvudtaget min inställning till hela den här verksamheten som innebär att spela jazz  –  som Lasse. Folk kallar det för improviserad musik, men jag vill kalla det jazz.

Det var också en av orsakerna till att Lasse och jag kände en sådan frändskap, för vi baserade oss på bebopen. Det var den som fyllde våra liv. Och det märktes.

Samtidigt så fick jag av Lasse detta att man inte ska pina fram saker genom att repetera, utan  saker föds av sig själv. Min inställning till hela repetitionsarbetet, hela inställningen till att prestera saker, den har jag fått av Lasse. Mycket av det som spelas idag är prestationsjazz. Om man är snabb i fingrarna eller något sådant. Uttrycket hamnar på efterkälken. Medan Lasse alltid var ute efter uttrycket, vad saker betydde. Det var väldigt viktigt.

I en intervju med Juhanni Aaltonen i Musikertidningen stod det att Otto Donner är ett speciellt fenomen i finsk jazz, för han luktar jazz. Och det var inte illa menat utan det betyder att överallt så märks sambandet med bebopen.

Men Otto Donner blev så mycket mer: dirigent vid Finska rundradions teateravdelning, Chef för underhållningsavdelningen och mellan åren 1970 och 74 ledde han Akademiska Sångföreningen m.m.

Häromåret utgavs en box med 8 CD-skivor som väl speglar alla Ottos olika musikaliska äventyr!
 

När jag träffade Otto sista gången för två år sedan i hans studio i Ekenäs och i hans hem i Jomalvik var han fullt engagerad med att producera en invigningsmusik inför avtäckandet av ett Helene Schjerfbeck-monument i Ekenäs. Han gjorde en komposition med alla länets kyrk-, gårds- och vällingklockor som genom utplacerade högtalare runt det nya minnesmärket välkomnade den nya klocka som ingick i monumentet, var och en från sitt faktiska väderstreck.
 
 
Nu har trumpeten tystnat!
 
 

Lyssna på Alice själv!


"Tänk att stänga glädjen ute!"

Jan Malmsjö med den ros han idag ville överlämna till er Mor. Det nekades honom. Han släpptes inte in och han fick inte ens lämna rosen via personalen!
 
Kära Lilleba, Lasse och Titti!
 
Tyvärr ser jag mig föranlåten att skriva till er igen eftersom ingen förbättring i er Mors situation tycks ha inträtt.
 
Sedan sist, har Du Titti vid upprepade tillfällen med en dåres envishet uttalat att "Mor mår mycket bättre, äter bättre, sover bättre och svarar bättre på rehabiliteringen" i det ena mediet efter det andra.
 
Men det är ju inte sant, Titti!
 
Det bedrivs ingen rehabilitering av strokepatienter på Sjötäppans äldreboende. Den som er Mor hade kunnat få på sjukhuset, den förnekade ni henne. Inte heller verkar hon att döma av "rapporter inifrån" må särskilt mycket bättre, tvärtom. Den täta kontakt med de tre närmaste vännerna som er Mor säger sig inte ha kunnat överleva utan, men som ni nu bryskt förnekat henne – hur har ni förklarat för henne varför dessa nära vänner inte längre hör av sig?
 
Har ni talat om för er Mor att det är ni som har bestämt att hon inte längre ska få tala med eller träffa dessa nära vänner?
 
Har ni talat om för henne att ni till och med gått så långt att ni polisanmält två av hennes bästa vänner och ansökt om ett kontaktförbud för dessa gentemot er Mor?
 
Att detta försök att stadfästa er kontroll över vilka människor er Mor ska få träffa var dömt att misslyckas är ett gott tecken på att vi inte helt ska ge upp hoppet om rättvisa i vårt land.

Annars måste jag ge er credit för att ni lyckats väl med att få svenska oväldiga myndigheter att helt dansa efter er pipa. Men inte är det för att er Mor ska ha det bra på sin ålders höst ni har gjort detta, det är det inte längre någon som tror.
 
Förberedelser för den musikaliska uppvaktningen. Eva och Bennie Sjöquist pratar med Jan Malmsjö, Gert "Ljudfadern" Palmcrantz med Jens "Jesse" Lindgren, Jan Allan med Lasse Zackrisson.
 
Idag måste jag säga att jag varit med om en av de mest beklämmande händelser jag kan dra mig till minnes i livet.
 
Vi var ett antal personer med en eller annan relation till er Mor som beslutat att sjunga och spela för henne för att visa att hon visst inte är bortglömd, att vi vet att hon finns och i våra ögon inte alls levande begravd.
 
 
Vi hade tänkt att sjunga några av er Mors gamla låtar: "Vårat gäng", "Swing it Magistern" och "En gång jag seglar i hamn", "Sommarpsalmen" och kanske något mer. Eftersom alla hade en glad och positiv inställning till det hela var det också naturligt att tänka oss att vi en dag som denna skulle ha avslutat med vår nationalsång: "Du gamla Du fria".
 
Men i ljuset av vad vi fick uppleva så blev det helt omöjligt att sjunga denna hyllning till vårt land. Vi såg ingen frihet i den behandling som Alice – er Mor – utsattes för när vi närmade oss.
 
Vet ni vad som skedde? Ja, det vet ni förstås eftersom ni väl antagligen beordrat det.
 
Rullgardinerna i Alice's rum har just dragits ner. Det ännu öppna fönstret har inte stängts och damen på balkongen har ännu inte hämtats in för att också den dörren skulle kunna stängas för att utestänga av er oönskade ljud.
 
När dessa glada och positiva vänner nalkades på gräsmattan nedanför er Mors fönster för att i all välmening skänka en stunds musikalisk underhållning på nationaldagen för henne och för hennes medboende, så ser vi hur rullgardinerna i Alice's rum dras ner och det fönster som stått öppet med en springa skjuts igen. Från den intilliggande balkongen hämtas en ensam dam abrupt in och den hittills öppna balkongdörren stängs! Därefter kommer en ur personalen ut igen och tar ett fotografi av oss från balkongen! Har ni anlitat STASI?
 
Leif Kronlund och Gert "Ljudfadern" Palmcrantz funderar över situationen.
 
 
"Hur kan man stänga ute glädjen?" frågade sig med rätta Jan Malmsjö, som inte heller tilläts att överlämna en ros till er Mor.
 
Men vi sjöng ändå av hjärtans lust och hoppades att våra röster skulle nå in till Alice och efter en stund så noterade vi att ett av fönstren åter öppnades i en liten springa! Vilken glädje för oss! Det blev också en del härlig och glad jazzmusik spelad innan vi som avslutning avfyrade ett fyrfaldigt leve för Alice.
 
De uppvaktande med Jan Malmsjö i mitten.
 
När vi avtågade, vet ni vad som skedde då? Jo, rullgardinerna drogs upp och fönstret öppnades åter lite till. Och vi vet ju att det inte är Alice själv som kan styra detta utan hjälp av personalen som har strikta instruktioner från er och den förvaltare som ni nu fått att dansa helt efter er pipa. Den förvaltare som är utsedd för att tillgodose Alice intressen och behov! Märk väl! Er Mors intressen och behov. Får jag fråga i vilken utsträckning hon faktiskt kan sägas ha efterhört er Mors vilja?
 
Det är ju så här. Och det måste ni väl ändå ha börjat inse, att ni har skött detta på ett rent ut sagt uselt sätt. Ni har målat in er i ett hörn ur vilket ni nu kommer att ha mycket svårt att ta er ut.
 
Hur lite det hade behövts för att denna situation inte skulle ha behövt uppstå!
 
På grund av det sätt ni hanterat det hela finns idag en stark misstro mot er från många av Alice's vänner. Ni måste ju också förstå att Alice är en person som i kraft av sin enastående karriär "tillhör" så många fler än er tre barn och hennes barnbarn. Istället för att ha alla dessa vänner i ryggen, har ni sett till att få dem som motståndare genom detta abrupta utestängande av de tre vänner som betyder mer för Alice än vad ni tre faktiskt gör idag.
 
Att ni efter mitt förra brev dumpade vännernas cd- och dvd-spelare utanför deras dörr, innebär att ni ändå förhoppningsvis har insett en av de dumheter ni begått. Kanske finns det ett hopp att ni också ska se de resterande och kunna göra något åt dessa också innan det är försent för er Mor att få uppleva det.
 
 
Vi utgår ifrån att dumpandet innebär att ni sett till att er Mor fått tillbaka sin egen ljudanläggning och sin egen dvd-spelare och förhoppningsvis också stor-tvn.
 
Om jag får tillåtas komma med ett råd i denna tilltrasslade situation skulle det vara följande: kontakta er mors äldsta vän. Tala om för henne att ni insett att ni handlat tokigt och vill försöka reda ut situationen. Klara först ut detta med den till och från antydda demenssituationen. Vi som hört Alice prata och berätta har ju faktiskt svårt att förstå att det ens skulle kunna finnas en demensdimension i sammanhanget. Men visst, som lekman kan man inte alltid göra korrekta medicinska bedömningar. Och vi som står utanför familjen och som nu ändå upprörs över er behandling av er Mor har naturligtvis ingen rätt att kräva någonting vad gäller detta.
 
Men om ni ändå skulle vilja ha oss bakom ryggen istället för som nu, som ilskna motståndare i er väg, så skulle jag i er situation ha begärt en fullständig utredning på denna punkt av två oberoende läkare som samtidigt skulle få uttala sig om den nuvarande häktesisoleringen. Deras utlåtande skulle jag sedan ha låtit den goda vännen ta del av. Den goda vännen i sin tur skulle kunnat tala om för oss andra antingen att Alice's dörr åter kommer att öppnas för besök, eller att det nog faktiskt är bättre för henne att dörren är stängd och telefonen borttagen. Alice's vän skulle vi lita på på ett sätt som ingen idag kan lita på er.
 
Fundera på detta! Ingen vill er illa! Lika lite som ingen vill er Mor illa. Men hon förtjänar inte den situation som idag råder.
 
Och ingen tjänar på att stänga ute glädjen!
 
Med förhoppning om förbättring!
MATS
 
PS: Också Ann Allan reagerade som vi andra!
 
Stefan Gustafsson, Jan Allan och Lasse Lindgren förhöjde den musikaliska uppvaktningen.

Låt inte Alice Babs förbli levande begravd!

 
Den första gång vi sågs
 
Kära Lilleba, Lasse och Titti!

Med sorg i hjärtat skriver jag detta till er.
 
Jag känner ingen av er närmare och jag kan heller inte säga att jag tillhör familjen Sjöbloms nära vänner. Men å andra sidan blev jag vän med era föräldrar väldigt tidigt, för snart 64 år sedan och då träffade jag också er för första gången och jag har hållit kontakt med Alice och Nils-Ivar i alla år. Jag har varit gäst i deras hem liksom också mina döttrar har varit. Alice har varit vår gäst vid flera tillfällen. När Alice har framträtt i Sverige från 40-talets slut och framåt, har jag oftast suttit i publiken. Nils-Ivar var lika viktig för mig, för ofta var det med honom jag hade samtal före, under och efter konserter medan Alice tog hand om alla andra ”fans”.
 
Nils-Ivar och jag tar emot Alice efter konsert i Leksands kyrka.
 
 
Jag och Nils-Ivar i samspråk medan Alice tar hand om "fansen".
 
Jag bryr mig alltså väldigt mycket om Alice. När Titti efter Nils-Ivars död ville styra om min post till sig, tog jag det för vad jag trodde att det var, en viss trötthet från Alice sida. Alltså blev det väl mest julhälsningar även om jag via Titti skickade lite berättelser om mina barn som i tur och ordning alla har träffat och kramat om Alice vid olika tillfällen. Och givetvis hälsningar och blommor till födelsedagar.
 
Vår Filippa kramar om Alice på Berns scen (runt 1980?) medan Titti och Janne Schaffer tittar på.

Eftersom jag efter min egen pensionering ägnat mig alltmer åt den svenska jazzen på flera sätt har jag också återknutit och nyetablerat vänskapsband med åtskilliga av Alice’s egna vänner och även den vägen kunnat hålla mig hyggligt underrättad om Alice och hennes liv.

När jag häromveckan blev uppringd av min upprörda brorsdotter mitt under pågående högtidsmiddag på Rådhuset i Malmö under jazzrixdagen, insåg jag att det var mycket viktigt. Och det hon berättade var överraskande och upprörande. Och hon uppmanade mig att göra något!

Jag läste naturligtvis vad Ann Allan skrivit och vad Anna-Lena Lodenius skrivit. Jag kontaktade Ann och jag kontaktade flera andra av de människor som jag betraktat som Alice nära vänner. Vänner som stått i löpande kontakt med Alice och som jag i ett fall närmast betraktat som en extra familjemedlem.

Av dem fick jag höra en mindre smickrande men oväntat samstämmig berättelse som inte gjorde mig lugnare.

Till slut blev samstämmigheten för stor för att jag skulle kunna sätta full tilltro till det som ni  själva berättat för mig om situationen.

Det gjorde mig oerhört ledsen.
 
Mina döttrar Johanna och Filippa med Alice i vår soffa.


Jag har i hela livet betraktat familjen Sjöblom som något av en familjeförebild. Med nära och mycket varma relationer.

Det jag själv har upplevt av framförallt Alice och Nils-Ivar har bara andats omtanke och värme.

Självfallet har jag inte kunnat undgå att inse att Alice är en människa med stor integritet och med en mycket stark vilja och klara åsikter. Och visst kan jag förstå att det kan finnas tillfällen då det är besvärligt att vara barn till en sådan förälder. 

Men det ursäktar inte att ni behandlar er mor på ett så ovärdigt sätt som ni just nu gör.
 
Filippa hemma hos Alice i Spanien på 80-talet.

Försök att förstå att jag skriver detta av omtanke om er mor, men också med en förhoppning om att de interna relationerna i familjen inte ska ta större skada. Tiden ni har till ert förfogande är inte lång. Snart är också er mor borta och då är det för sent.

Försök också att förstå att jag i lika hög grad skriver detta av omtanke om er och om era barn. Det som sker kommer för alltid att utgöra en tagg inom er. En tagg som kommer att göra ont därför att det blir för sent att dra ut den. Den kommer att sitta fast och infekteras. Jag tror inte ni vill leva med vetskapen om att ni kanske förbittrat er mors sista tid i livet. Era barns far- och mormor. Att som ni nu gör, skicka barnbarnen i era ärenden gör att också de kommer att få känna delaktighet i denna taggs smärta.

Jag skriver det här, därför att situationen nu har eskalerat till ett stadium där ni snart inte längre kommer att kunna försvara er position. För mycket omständigheter om varför dörren till er mors rum är låst kommer att sippra ut och underminera er trovärdighet. Det är inte på grund av andra personer som personalen på Sjötäppan "slog larm". Smällar i dörrarna stod ni själva för.

Många av Alice’s vänner är engagerade i detta och det har fått ringar på vattnet på många håll.

Jag vill vädja till er, framförallt för er mors skull – men också för er egen – att ompröva er hållning.

Låt er mor vara den myndiga kvinna hon i själva verket är och alltid har varit, in i det sista. Låt henne själv avgöra vem som ska få besöka henne i det som idag är hennes hem.

Ni har berövat henne möjligheten att umgås och utbyta tankar och minnen med en människa som fanns i hennes liv som jämnårig redan då ni var små barn. En människa som hjälpt era föräldrar att under er uppväxt skydda er från en hårdbevakande omgivning och låtit er få uppleva en barndom utanför medias ständiga blickar och fotoblixtar. En människa som aldrig någonsin gjort annat än talat väl om familjen Sjöblom och om er. Som varit som en del av er familj – vilket inte vill säga lite eftersom det är få som har blivit insläppta så nära er. Hon förstår inte varför hon inte längre får vare sig hälsa på sin vän eller tala med henne i telefonen. Och vad tror Alice själv om detta? Hon måtte känna sig helt övergiven och bortglömd av sina vänner.

Ni har berövat henne möjligheten att umgås och glädjas åt det par som inte heller gjort annat än velat henne – och er – väl. Ni har bott på avlägsna platser långt bort från er mor, sedan hon flyttade hem. Den av er som har bott nära har ändå vistats utomlands långa tider.

Detta par kom – kanske just av det skälet – att betyda oerhört mycket för era föräldrar. Och märk väl att det var era föräldrar som närmade sig dem och till slut också lät dem komma nära sig själva. De fanns där när er far var dålig och behövde hjälp, de fanns där när er mor blivit änka och var rädd för mörkret och för att det skulle stå någon på hennes balkong. Ingen tid på dygnet var omöjlig för dessa vänner att ställa upp och hjälpa era föräldrar.

De fanns där!  Ni gjorde det inte.

Ni har höjt dessa vänner till skyarna och inte vetat hur tacksamma ni var för att de ställde upp och avlastade er tillvaro så att ni kunde leva era liv utan att behöva bekymra er. Ni har lånat deras bilar och ni har vetat att de alltid fanns till hands för era föräldrar. 

Ända tills den dag då ni hade placerat er mor bakom ett bildlikt galler. Då – när hon haft sin andra stroke – kunde hon inte bo kvar i sitt hem. Hon behövde ständig hjälp.

Men hon behövde därmed inte berövas sin mänskliga värdighet och rätten att leva sitt liv som hon själv vill.

Ni skulle bara ha ryckt in och varit till den hjälp som krävs av barn när föräldrar blir så gamla och sjuka att de kan behöva er.

Men då var det enklare att placera er mor i förvaring på ett äldreboende. Inte på det intilliggande sjukhuset där en lägenhet fanns för henne och där hon kunnat få daglig rehabilitering, träning och, för en strokepatient, adekvat hjälp. Och dit hennes läkare ville ha henne.

När hon dessutom under en väsentlig tid efter stroken inte heller lär ha fått den medicin som var av avgörande betydelse för en lyckosam rehabilitering hade dessa kvalificerade åtgärder säkert haft stor betydelse för hennes återhämtning. Men denna möjlighet förmenades henne av er och den förvaltare som utsetts under tveksamma former.

Under tiden skingrades också hennes hem, Med eller utan hennes medverkan och medvetande?

I vart fall fick hon uppenbarligen inte behålla sin fina musikanläggning, dvd-spelare och nya storbilds-tv som hon hade kunnat ha stor glädje och nytta av på sitt sjukrum, eller hur?

Istället fick hon nöja sig med en enklare liten extra-tv som stått i sovrummet. Och någon musikanläggning eller dvd-spelare fick hon inte alls. De hon nu har, har dessa vänner, som ni nu jagar på porten, tagit dit för att er mor alls skulle kunna lyssna på den musik och se på de gamla filmer som är hennes livselexir.

Om ni nu ansåg att dessa nya vänner blev för intensiva för vad som var vanligt i er familj – hade det då inte varit enklare och rimligare att ta ett samtal med dem och be dem ta det lite lugnare och ge Alice lite mer av den ”space” som ni tydligen tyckte att vännerna berövade henne. Istället för att ta till alla dessa drastiska åtgärder som fått så otrevliga konsekvenser för alla inblandade?

Att göra det omöjligt för vännerna att ringa henne och lika omöjligt – och värre – att inte längre göra det möjligt för Alice att hålla ens telefonkontakt med dessa sina nära vänner, är en så kraftig inskränkning i en människas liv att den knappt ens får tillämpas på livstidsfångar i isolering.

Att sedan hålla hennes dörr låst för att förhindra att dessa vänner besöker henne är lika illa. Det är en i grunden olaglig åtgärd och jag är fullständigt övertygad om att den kommer att tvingas upphöra. Ni skyller på äldreboendet, förvaltaren och myndigheter om detta men t.o.m. överförmyndarenheten hänvisar tillbaka till er när det gäller detta.

Allra helst hoppas jag att ni själva ska medverka till en normalisering av förhållandena. Jag är övertygad om att ingen – vare sig ni tre barn, eller de vänner som ni kastat på porten – vill annat än er mors bästa. Precis som jag. Jag vädjar därför till er att tänka om och se till att er mor får tillbaka sin mänskliga värdighet och sina mänskliga rättigheter.

Ni, liksom de vänner som haft regelbunden kontakt med er mor fram till i påskas, vet att er mors mentala status ingalunda (i vart fall fram till dess) var så dålig som ni har velat låta påskina i era kontakter med media. Jag har själv hört henne berätta om sin situation på en inspelning från i mars, strax innan dörren om henne låstes för gott.

Det kändes inte alls bra att höra henne säga att hon känner sig levande begravd och förklarad som fåne, när hon i själva verket uppenbarligen var högst rättskapabel i alla normala hänseenden. Hon är förvisso 89 år, har haft ett långt och händelserikt liv och hon har haft två strokes, men hon är ingen idiot och ska inte heller behandlas som sådan! Allra minst av sina barn!

Hon förtjänar det inte!

Varmaste hälsningar
er vän
MATS

                                                                                             ( Foto: Bennie Sjöquist)
 
PS: Läs gärna vad jag skrivit om Alice tidigare: HÄR
 
 

 

Hardbopen anfaller! Tusende konserten i Eskilstuna Jazzklubbs regi!

 
En angenämare "utkommendering" har jag nog aldrig upplevt. När Eskilstuna Jazzklubbs aktive ordförande Sten Elmgart ringde och tyckte att organisationen Jazz i Sörmland, vars ordförande jag är, väl ändå borde uppvakta med en blomma nu när klubben arrangerade sin tusende konsert, så var det inte mycket annat att göra än att sätta sig i bilen med en blomkvast!
 
Ett värdigare sätt att fira detta enastående tillfälle än med Eric Alexander och Vincent Heerings Quartet kan man nog inte finna.
 
 
Har aldrig upplevt ett band som attackerar så enormt och gör det precis hela tiden. När konserten var slut efter två timmars effektivt spel (en halvtimmes paus mitt i som sannerligen behövdes) var adrenalinhalten hos publiken kraftigt förhöjd och man kändes sig helt utmattad!
 
Men vilken upplevelse! Först och främst kanske den legendariske pianisten Harold Mabern som spelat med alla de "stora giganterna" som Lionel Hampton, Donald Byrd, Miles Davis, J.J. Johnson, Lee Morgan, Hank Mobley, Sonny Rollins, Freddie Hubbard, Sarah Vaughan m.fl.
 

Sedan länge undervisar Mabern vid William Paterson-universitetet i New Yersey och där fann han en favoritelev i form av tenorsaxofonisten Eric Alexander. Också Vincent Heering som spelar altsaxofon, undervisar vid samma universitet.
 
De tre amerikanerna kompletteras av den ende holländske basist som lyckats ta sig in i New Yorks musikvärld, Joris Teepe och den eminente österrikiske trumslagaren Joris Dudli.
 
 
Ett helt otroligt gäng. Den finländske trumpetaren Otto Donner berättade en gång om en konsert då orkestern satt igång med sådant tryck att publiken mer eller mindre blåsts baklänges. Precis så kändes det här också – och man reste sig inte förrän det var över.
 
En överväldigande musikalisk upplevelse. Inte bara musikalisk ekvilibrism utan framförallt en otrolig känsla, ett suveränt ensemblespel och en lättsam, upprymd och humoristisk känsla som förstärktes av de lågmälda kommentarerna av bandledaren Heering.
 
Pianisten Mabern fick som sig bör ett solonummer och valde då att spela Bobby Timmons "Dat there" som faktiskt också finns att lyssna till på YouTube:
 
 
Gänget är nu på en Europa-turné och att den också landar med sju gigs i Sverige är mycket Sten Elmgarts förtjänst som legat på Joris Dudli och flera av sina klubbkollegor i Sverige hårt för att få till stånd också en svensk turné.
 
I morgon den 8 november är det Fashing i Stockholm som står på tur. Därefter Hallsberg den 9e, Karlshamn den 10e (Köpenhamn den 12), Halmstad den 13e och Varberg den 14e.

Befinner ni er i närheten av någon av dessa ställen – missa för all del inte tillfället att få falla baklänges och hänföras!

Janne Schaffer och Lasse Werner

 
När jag för några år sedan började samla material för min bok om bror Lasse, så lyssnade jag bl.a. igenom de minnesprogram som gjordes dels i Jazzradion (Sveriges Radio) och dels i en radiokanal som fanns då och som drevs av musikskaparnas organisation SKAP och således hette Radio SKAP. Båda var runt två timmar långa. Jazzradions uppdelat på två olika sändningar. Dessa båda hörde jag redan 1992 men Radio SKAPs var helt nytt för mig.
 
Det leddes av Roger Wallis som intervjuade Nannie Porres, Jens Lindgren (Kustbandets ledare och Jazzarkivets tidigare chef), Gunnar Lindqvist (EMIs jazzproducent), Bertil Sundin (Musikprofessor och jazzskribent), Lasses vän och trummis Janne "Loffe" Carlsson, men också – vilket förvånade mig: Janne Schaffer. Jag hade ingen aning om att Janne hade en relation till Lasse och hans musik, så jag tog kontakt med honom och efter att ha ringt varandras telefonsvarare ett antal gånger, fick han äntligen kontakt med mig – när jag befann mig på Systemet i Strängnäs av alla ställen.

Eftersom jag kände att jag inte kunde be honom återkomma igen, så satte jag mig helt sonika på fönsterbänken ut mot Trädgårdsgatan och lät Janne berätta om hur det gick till när han upptäckte jazzen. En underbar story som givetvis har sin plats i min bok.
 
Nu har Janne kommit ut med en egen bok om sitt liv med musiken och i veckan var han i Strängnäs och sålde den i Bokhandeln.

Det gladde mig mycket att han i den också – om än lite annorlunda – återger samma historia om hur Lasse gav honom jazzen.

Jag tar mig friheten att saxa hela stycket ur boken (som också i övrigt är oerhört läsvärd – inte minst givetvis för oss alla som överlevt den perioden...):
 
Vår egen relation, jazzens och min, inleddes redan på Blackebergs läroverk. En dag satt det en lapp på anslagstavlan:

”Föredrag om jazz med Lars Werner”

Jag visste inte vem Lars Werner var, knappt ens vad jazz innebar. Men eftersom musik numera var mitt livs kärlek gick jag dit. Någon hade frågat hur länge föredraget skulle hålla på. Ingen visste riktigt. En timme kanske? Högst två.

Det blev fem.

Och jag satt trollbunden hela tiden.

För vad Lars Werner – inte den blivande VPK-ledaren utan den gudabenådade pianisten och kompositören – lyckades förmedla var en känsla som jag själv numera försöker återskapa på mina seminarier. Han drog inte bara jazzens historia och spelade plattor. Han berättade också om människorna bakom, vilka personligheter de var, deras öden, visioner, styrkor och svagheter. När de fem timmarna var över hade jag fått nya idoler: John Coltrane, Miles Davis, Coleman Hawkins...

Dessutom inbjöd Lars Werner till en jazzkväll på Klubb Surbrunn, där han skulle spela med sitt band. Jag gick dit. På scenen fanns namn som Christer Boustedt, Janne Carlsson, Sven Hessle och Gösta Wälivaara. Det blev en fantastisk spelning, lekfull och uppsluppen. Mot slutet gjorde bandet en högst personlig tolkning av Ulla Billquists klassiska beredskapslåt ”Min soldat”. Jag var nästan chockad. Att en så sliten gammal slagdänga kunde låta så ...fräsch. Så annorlunda.

Förtrollad gick jag hem i natten. Det var alltså det här som var jazz!
 

Han berättade för mig och fortsätter också i boken om andra jazzmusikaliska upplevelser som inte gav samma kick som Lasses, gånger då just lekfullheten, samspelet och det lustfyllda saknades. Och det är roligt att han nämner "Min Soldat". Det var ju under tiden då Lasse hade arrangerat musiken till TV-serien "Någonstans i Sverige", där just denna sång finns med och den liksom "Hemvärnssången" och en hel del andra låtar från krigsåren återkom i Lasses och vännernas repertoar.
 
Under mitt letande i Jazzarkivets gömmor (där bl.a. Lasses egna stora bandsamling finns numer) fann jag också en fantastisk version av "Min Soldat" med Lasse spelandes på Sveriges Radios gamla kyrkorgel tillsammans med två underbara flöjter som exekveras av Bernt Rosengren och Tommy Koverhult. Bengt Lagerkvist som gjorde TV-serien trodde sig minnas att stycket användes under en scen då Monica Zetterlund åker bakpå en motorcykel som Janne – då just vorden "Loffe" – Carlsson kör. Det var enda gången Lasse spelade på orgel. Han hade inte varit så intresserad av orgelsoundet helt enkelt. Men många år senare, närmare bestämt på min 40-årsdag, då Lasse var hos oss i Mariefred och fann att vi bodde granne med kyrkan, frågade han mig om jag inte kunde ordna att han kunde få komma in och lira på orgeln för sig själv några timmar, för han kände att det nog ändå varit lite häftigt och han ville testa vad mer han kunde få ut av en orgel.

Detta var 1983, bara fem år efter hans svåra diabeteskoma, så han var fortfarande lite darrig och saken föll dessvärre i glömska. Och 1992 dog han utan att ha fått känna på orgelspelet igen.

Det hade varit härligt att få höra honom lira med fullt verk på Mats Arvidssons fina orgel.

Har jazzen ett kön? Och vad är autencitet? 10e Nordiska Jazzkonferensen sedd ur en kritisk rookies ögon.

Minsann blev man inte klassificerad som författare!
 
De nordiska jazzarkiven samlas då och då till konferenser kring något eller några intressanta teman. I år var det dags för den 10e Nordiska Jazzkonferensen, denna gång i Stockholm. Närmare bestämt i Musikmuseets vackra konsertsal i gamla Kronobageriet på Sibyllegatan.
 
Konferensen hade två temata: "The gender of jazz" och "Notions on authenticity" och inledningstalade gjorde Statens Musikverks Stina Westerberg som bl.a. klargjorde att detta unga verk med det hopplösa namnet, på inget sätt rör sig med någon representationsbudget ens i närheten av de excesser vi nyligen fått läsa om i andra verk och myndigheter. Här fanns ingen Bindefeld, kaffet kokade man själva och lokalen ingår i själva verket!
 
Stina Westerberg inviger konferensen i Musikmuseet
 

"The gender of jazz"? Har jazzen ett kön?
 
Frågan är egentligen inte relevant ur musikalisk synpunkt, men har i dagens politiserade samhälle givetvis sitt berättigande.
 
Ur musikalisk synpunkt torde det vara helt egalt om den som spelar är man eller kvinna så länge det låter bra i lyssnarens öra.
 
Musik uppstår först i mötet mellan utövare och lyssnare och då är utövarens attityd och personlighet
väsentligare än könet.
 
Men visst kan man fråga sig varför våra media så fullständigt nonchalerar allt vad t.ex. kvinnlig idrottsutövning och kvinnligt musicerande innebär. Givetvis får denna snedbevakning också konsekvenser för hur människor uppfattar i vårt fall, jazzmusikens värld.
 
Givetvis kan man inte bortse från att jazz alltför länge varit männens exklusiva värld. Fanns det någon kvinna med, så var hon på sin höjd "refrängsångerska". Vissa sådana nådde höga popularitetshöjder, men några "jazzmusikanter" blev de aldrig.
 
Så här resonerade man i Jazz Society på 50-talet: ”Om vi hade flickor med i klubben, måste vi inrikta oss på att vara trevliga och underhållande mot dem, och då skulle vi inte ha tid över att koncentrera oss på musiken”!
 

Det var dock en situation som började förändras just på 50-talet i och med bl.a. Nannie Porres, som berättat att hon kände sig som en del av JazzClub'57,  och inte som ett påhäng, en "refrängsångare".
 
Men visst är det fortfarande en snedfördelning mellan könen på musikestraderna. En fördelning som dock förändras med stormsteg genom de nya kullarna av utbildade jazzmusiker – av båda könen.

I publiken är könsfördelningen betydligt bättre. Andelen kvinnliga lyssnare har länge varit hög och är det fortfarande.

Nästa konferens borde fokusera på ett betydligt allvarligare problem: den katastrofala åldersfördelningen i dagens jazzpublik.
 
Efter en alltför hastig titt på konferensaffischen, frågade jag min bänkgranne sångerskan m.m. Marie Selander, varför man valt att ha en bild på en man när man problematiserar könsfrågan?
Marie svarade avmätt: "Det är Monica Petrini"!
 
Bortgjord!
 
Marie delade i sitt anförande "For whom is it important?",  med sig av många roliga exempel på hur det kan vara. Här ett par:
 
Eric Clapton (efter att ha hört Marie och hennes Nursery Rhymes spela): "Wow! I didn't know that a woman could play lead guitar!"
 
En man är "musiker" medan en kvinna är "kvinnlig musiker"!
 

Konferensdeltagarna bjöds också underhållning med bl.a. den norska sångerskan, textförfattaren och språkprofessorn Annjo Klungervik Greenall som sjöng sina egna översättningar av Billie Holidays sånger.
 

Mario Dunkel gav i sitt föredrag "The conceptualization of race, masculinity and authenticity in early jazz historiography", exempel på hur kvinnor beskrevs i jazzvärlden:
 
Groupies som bar musikers instrument, ytterrockar eller dylikt och som "tog hand om dem" (vad nu det innebar?)
 

Barry Long gav ett tänkvärt citat om vad som är jazz, i sitt anförande "Come Sunday morning. Mahalia Jackson, jazz and signifying spirituality":
 
Om man vill göra sann jazz, kan den inte noteras. Ska Du notera förlorar du den.
 
Annjo Klungervik Greenalls anförande "Billie Holiday, autheticity and translation" var ett av dem som berörde just autencitetsaspekten under konferensen. Hon ställde några högst relevanta frågor:
 
Är det viktigt att analysera Billie Holiday? Ur personlig, kulturell, upphovsrättslig eller stilistisk autencitetssynpunkt?
 
Vad tillför det isåfall upplevelsen av musiken?


Konferensgeneralen, Jazzarkivets Roger Bergner lyssnar uppmärksamt.

Musikforskaren Viveka Hellström som tidigare bl.a. gjort en studie om en av våra främsta jazzsångerskor Nannie Porres berörde en av dessa märkligheter som måhända inte bara finns inom jazzen: Kvalitet, innebär att man inte försöker bli populär! Vad är det för dumheter egentligen? Men resonemanget finns absolut. Många fina musiker vare sig de varit kvinnor eller män som blivit just populära eller som kastat sig in på andra fält än den "rena jazzen" har alltid setts över axeln av "puristerna och finsmakarna". Det räcker med att nämna Alice Babs och Lill Lindfors. Att Monica Zetterlund klarade sig så helskinnad från denna typ av bannlysning är egentligen ett mysterium med tanke på hennes schlagerutflykter, deltagande i folklustspel, Hasse&Tage, utvandrarfilmer m.m. 
 
Viveka hade också en rolig (?) observation i en studie hon gjort: Monica Borrfors var den enda som sjöng om "happy love" medan övriga sångerskor i varierande grad sjöng om olycklig kärlek!
 
Professor Alf Arvidsson speglas i en av det gamla kronobageriets förstängda fönstergluggar.
 
Christa Bruckner-Haring från Österrike berättade att situationen i hennes hemland inte nämnvärt skiljer sig från andra: Majoriteten av de utövande jazzmusikerna är män. Men könsfördelningen förändras. Det kommer fler unga kvinnor på de olika musikutbildningarna men många av dessa nöjer sig med basutbildningen och går inte vidare till högre utbildning. Däremot är det märkbart många kvinnor som återfinns hos boknings- och agenturföretagen.
 
Elina Hytönen, finländsk forskare berättade om ett jazzband med vokalist som framträdde i England där "grabbarna i bandet" hänvisades till en ganska sunkig personalkantin i pauserna medan vokalisten förväntades sitta i baren – inte för att hon som kvinna skulle slippa känslan av omklädningsrum för fotbollsspelare – utan för att hon också där skulle "underhålla" de övriga gästerna – under sin egen arbetspaus!
 
Elina menade att det fortfarande finns förväntningar på kvinnliga musikanter och sångare att de ska "klä upp sig". Personligen finner jag det allt oftare vara så i Sverige att alla musiker på scen – oavsett kön – verkar sätta en ära i att klä ner sig! Är det ett "modernt" sätt att visa respekt för den publik som förvisso inte heller verkar klä upp sig numer, när de "går på lokal"?
 
Jens Lindgren, tidigare chef för jazzavdelningen vid Svenskt Visarkiv
 
UPPDATERAT 7 NOVEMBER: Här hade ett stycke fallit bort när jag skrev in detta. Det Jens Lindgren talade om var något helt annat. Här följer den korrekta texten kursivt:
 
Jazzarkivets förre chef Jens Lindgren talade livfullt om Kustbandets tillkomst och historia. Bandet som startades som ett skolband och utvecklades till en internationellt erkänd orkester med rötterna i New Orleans-musiken. "Vi var mer intresserade av att spela och ha kul än av att analysera vad vi gjorde" sa Jesse.
 
Henrik Smith-Sivertsen, forskningsbibliotekarie från Köpenahmn, var en av dem som berörde autencitetsfrågor när han gick igenom hur den gamla frikyrkosången "Over in the glory land" gradvis förvandlades till "Skal det skaeres ud i pap","Lapland Polka" och "Dalagatan 10 Stockholm" (med Lonnie Donegan) och under resan bytte upphovsmän ett antal gånger alltmedan den verklige upphovsmannen levde (till 1951!). Bara i STIMs register finns sex "original" med originaltiteln men med olika upphovsmän alt. "traditionell"!
 
Deltagarna i paneldebatten introduceras av Alf Arvidsson: Mats Gustafsson, Jan Allan, Gunnel Mauritzon, Eva Sjöstrand och en av de båda debattledarna, Roger Bergner

Den avslutande paneldebatten hade rubriken "How to play Lars Gullin?". Deltagande "debattörer" var jazz- och folksångerskan Gunnel Mauritzon, författaren och producenten Eva Sjöstrand, saxofonisten Mats Gustafsson och trumpetaren Jan Allan. Debattledare var Jazzarkivets Roger Bergner och Lars Gullin-sällskapets Lars Longueville. Min dotter kommenterade: "Underligt ämne tycker jag. Hur ska en musik spelas". Lars änka Mailis menade när hon hörde om debattämnet att Lars själv skulle ha svarat:
 
"Spela utifrån ditt eget hjärta, så blir du trodd"!
 

Mats Gustafsson begrundar....
 
Eftersom man lät Mats Gustafsson inleda med en helt underbar och alldeles högst personlig tolkning av ett Gullinstycke utgår jag från att avsikten var att debatten skulle behandla autencitetsfrågor. Så blev det inte alls!
 
Inte minst för att det inte fanns någon "opponent", någon som t.ex. mot bättre vetande hade klämt ur sig att det var förkastligt att behandla Lars Gullins musik som Mats gjorde! Det hade kunnat trigga en debatt. Men givetvis finns ingen sådan opponent som på allvar skulle fällt det påståendet. Men man hade kunnat låta en professionell och humoristisk "moderator" ha "imiterat" en sådan "tyckare" för att åhörarna skulle få något annat ut av debatten än en högaktningsfull redovisning av alla deltagarnas förhållande till en av våra största jazzbegåvningar genom tiderna. Det gav således ingenting utöver Mats spel och Jan Allans berättande av minnen kring Lars. Och vad den debatten hade för samband med konferensens båda temata förblev därmed nog en gåta för de flesta deltagarna.
 

Jan Allan delgav oss personliga minnen av Lars Gullin som Jan arbetade mycket med.
 
Några personliga tankar efter dessa två dagar!
 
Det här var en nordisk konferens med deltagare från åtminstone fyra av de fem nordiska länderna. Inte bara det, där fanns deltagare från Nigeria, Polen, Ukraina, Storbritannien, USA, Tyskland och Österrike. En del av dem stod i talarstolen under konferensen ockå. Det gör att allt hölls på engelska.

Jag må ha levt i en skyddad värld som trott att vi svenskar var urbra i det engelska språket. Men jag måste säga att jag blev besviken. Att "vanliga" dödliga har svårt med främmande språk må vara förlåtet, men att också framstående pedagoger fortfarande har svårt att uttrycka sig på vårt andra hemspråk, det trodde jag inte. Men i ärlighetens namn ska sägas att den dåliga engelskan hördes från de flesta föredragshållarna också från andra länder med några lysande undantag som antingen var infödda engelsktalande eller språkprofessorer. Men jag trodde vi kunde bättre.
 
Flitigt användes t.ex. ordet "paper" om det som anfördes? Är det bara ett slarvigt akademiskt språkbruk som tycks breda ut sig? "Paper" definieras som en skriftlig uppsats eller motsvarande. Ett muntligt anförande av det slag som förekommer vid slika konferenser skulle enligt gängse språkbruk benämnas "speech", "lecture" eller möjligen "address". Anförandet må bygga på ett "paper" som kan rekvireras för intresserade åhörare, men det är inte det som framförs.
 
Om den svenska delen av åhörarna, med i de flesta fall en god skolundervisning i engelska, har svårt att uppfatta vad föredragshållare, som inte till fullo behärskar det engelska språket, säger – vad ska då inte de arma åhörare från länder med sämre engelskundervisning gå miste om?

Yrkesskadad budskapsöverförare.

Jag får väl betrakta mig som i viss mån yrkesskadad, efter att från början ha lärt mig och själv utbildat människor inom en servicegren och sedan ägnat 40 år åt hur man sekundsnabbt påverkar en konsument i en valsituation. Här gäller förmåga att extremt snabbt nå fram med ett tydligt, lättfattligt och övertygande budskap.
 
I mångt och mycket är detta också applicerbart på en föredragssituation. Fångar Du inte åhörarens intresse direkt kan Du lika gärna lägga av. Åhöraren tappar tråden och låter sina tankar fladdra iväg. Samma sak gäller om åhöraren inte uppfattar vad Du säger p.g.a. språkliga problem, vilket tyvärr alltså var fallet flera gånger under konferensen. Forskning är ju helt bortkastad om inte forskaren kan förmedla sina resultat på ett fattligt och begripligt sätt till sina åhörare eller göra det på ett engagerat och vinnande sätt.

Tala - läs inte innantill!
 
Därmed kommer vi in på själva framträdandet. Om Du rör Dig, för ett livfullt resonemang, talar utan alltför mycket stöd av ett manuskript – alltså talar till och med Din publik, ser den i ögonen, gestikulerar eller pekar på bilder, så kan också språksvårigheter överbryggas.
 
Men om Du istället hänger på Dina korslagda armar och läser innantill utan att överhuvudtaget lyfta blicken en enda gång och därigenom möta Din publik, så går det Du säger, vanligtvis rätt ut genom andra örat. Om inte redan sömngruset börjat klia i ögonen.
 
Kanske ska arrangören av nästa konferens – den elfte – tänka igenom detta. Jag har varit med om konferenser där arrangörer erbjudit sina talare snabbkurser i framställningsteknik, där man som inbjuden talare har fått en "att tänka-på-lista" innehållande sådana förhållningstips som:
 
Försök att lära Dig så mycket som möjligt utantill eller i vart fall så att Du bara med hjälp av några stolpar kan genomföra Din framställning.

Klocka Ditt föredrag och undvik att packa in så mycket att det inte blir tid för frågor eller kanske rentav tekniska problem. (Beträffande en av talarna på den här konferensen fick man känslan av att vederbörande gick i mål efter ett maratonlopp när sista bladet vändes och en djup utandning förklarade att slutet på den snabba innantilläsningen var nått! När vederbörande sedan istället besvarade frågor fick ögonen lyster och mötte åhörarna med livlighet och entusiasm. Talet blev obesvärat och engagerat. En helt annan person!)
 
Filma när Du övar på att hålla Ditt föredrag, alternativt låt någon/några vänner sitta och lyssna och ge råd.
 
Fokusera gärna på några åhörare när Du talar. Åhörare vars blick Du då och då söker under föredraget. Kan Du på något sätt i Ditt anförande anknyta till någon/några av dessa åhörare – så mycket bättre.
 
Tänk på att inte låta Ditt anförande vara alltför mycket beroende av tekniska hjälpmedel. Dessa har en tendens att krångla eller inte fungera alls och då måste Du antingen kunna improvisera eller också är Din text i grunden självförklarande och ev. illustrationsmaterial bara understödjande. Då behöver det inte vara katastrof om projektorn/bildkanonen lägger av.
 
Så till konferensens båda temata.
 
Jazzens kön?
 
Är det en viktig fråga? I dagens samhälle tycks den ha blivit det. När EU t.o.m. överväger att kvotera in kvinnor i bolagsstyrelser så anar man att framtidens jazzband mycket väl kan komma att åläggas att ha minst 40% kvinnor för att få framträda. Eller kanske kryper EU ända in i garagen och kräver jämställda band redan på repetitionsstadiet!
 
Om det är den typen av samhälle vi vill ha, vore det väl enklare att kvotera in redan på utbildningsstadiet och börja neka unga flickor som söker till den kommunala musikskolan, sitt favoritinstrument för att det är för många tjejer som sökt detta instrument. Eller, ve och fasa, inga killar söker alls och då får inte undervisning ens ges till de flickor som ändå sökt!
 
Jag tror att dagens unga svenska tjejer har tillräckligt mycket skinn på näsan för att kunna ta sig in också i de mest maskulina miljöer, lagstiftning förutan. Värre är det säkert i andra länder, men också där kommer utvecklingen genom media, skolor och politik att förändras till det bättre även om det kanske tar sin tid.
 
Ju fler kvinnor som tar sig in i tidigare maskulint dominerade yrken och områden, desto snabbare får vi också en förändrad mediabild kring t.ex. den kvinnliga fotbollen eller kvinnor i jazzband och därigenom påskyndas hela nivelleringsprocessen.
 
Ur jazzmusiksynpunkt gäller ju i hög grad en travestering av frågan som Annjo Klungervik Greenall ställde:

Vad tillför det upplevelsen av musiken om vi vet vilket kön de olika musikanterna har?
 

Så till det här med autencitet.
 
Samma fråga kan ju egentligen ställas om den: Vad tillför det upplevelsen av musiken om vi vet vem som skrivit den eller hur den personen menade att den skulle framföras?
 
Vi lärde oss inte minst i Jens Lindgrens anförande hur litet värde upphovsrätten egentligen har, då inte ens en levande upphovsman till en "världshit" bryr sig eller har förmågan att hävda sin rätt gentemot alla "versioner", "bearbetningar", "arrangemang" och rena plagiat som dyker upp och som faktiskt innebär rena stölderna när dessa registreras med andra upphovsmän än de ursprungliga. Ett annat exempel är Carl Bobergs "O store Gud" som har oräkneliga "upphovsmän" i STIMs register. Och när den sjungs – vem bryr sig då om Boberg?
 
Ett annat exempel som anfördes var Miles Davis version av "Ack Värmeland Du sköna" där några takter lagts till.
 
Visst kan vi som svenskar och med kunskap om "hur den ska låta" fryna på näsan och säga att "det där är minsann inte autentiskt!". Men vad bryr sig en Miles-fan i Sydamerika eller på Mallorca om melodin inte är "autentisk"? Kan man inte njuta av den då?
 
Vad är i grunden "autentisk musik"? Och om det finns sådan – vad spelar som sagt autenciteten för roll när Du upplever musiken?
 
En sista reflektion med anknytning till konferensen. Ibland är det inte utan att man undrar om forskningsmedel går till "rätt" saker.
 
Jag vet inte jag om jag tycker att det är vetenskapligt värdefullt för mänskligheten att tid och kapacitet ägnas åt att ta reda på vad jurymedlemmer egentligen innerst inne tänker när de väljer ut studenter till en utbildningslinje eller hur de nordiska universiteten formulerar säljtexter för ett program? För det mänskligheten framåt? Får fler jazzmusiker jobb? Blir jazzpubliken större? Njuter vi mer av musiken?
 
Jens Lindgren får avsluta denna min personliga drapa med en beskrivning av hur han och hans jazzpolare var: "Vi var mer intresserade av att spela och ha kul än av att analysera vad vi gjorde!"
 
 

De musikaliska blomster som Mats Gustafsson genom sitt spel och sin plastik bjöd oss blev defintivt en av konferensens höjdpunkter.
 
 
 
 

Sagt av Sune Spångberg:

Den musik som verkligen betyder något ar den som spelas med livet som insats. Visst kan det vara imponerande med virtuositet, men det som ändå betyder något är att musiken verkligen berör.

Det räcker inte med bara briljans och teknik. Det måste finnas något mera.

Sune Spångberg! – Ragadagosch!

Sune Spångberg vid sista framträdandet på Rosenhill 2010.
 
"På tischda, på tischda, på tischda......."
 
Sune Spångberg – vid sidan av Max Roach den ende som verkligen kunde spela vispkomp, enligt min bror, Lasse Werner – har avlidit, 82 år gammal. Han efterlämnar hustrun Inga-Britt och barnen Lotta och Mikko samt sondottern Sigrid.
 
Lasse som då ännu spelade saxofon hade lärt känna Sune (som då spelade altsax) på Stockholms Jazzklubb 1949 och kom att spela i Sunes kvintett med vilken de också vann den s.k. AT-Jazzen (Aftontidningens orkestertävling) 1953. Då hade Lasse sagt till Sune att de behövde en trummis och att Sune fick ta det på sig, varefter Sune alltså blev trumslagare för gott.
 
Jerk Fehling berättar i sin bok ”Flygunderrättelser” om hur Sune Spångbergs grupp ”sopade banan” med dem alla och körde över dem med besked vid tävlingen.
 
Då hade Lasse redan blivit "pianast" och övningarna skedde ofta hemma på Kaplansbacken. För mig som tio-åring var det Sunes trumspel som lockade. Att se honom sitta med drömskt slutna ögon och huvudet riktat åt sidan samtidigt som han hanterade trumstockar och vispar, imponerade och förundrade. På den tiden var det inga stora trumset likt dagens. En virveltrumma och en hi-hat var väl vad som bjöds.
 

 Sune lirar på Kaplansbacken på 50-talet.
 
Då tyckte nog folk att de var väldigt underliga. Den jazz de spelade var inte vanlig i Stockholm. Dompan lirade inte alls på det sättet och Carl-Henrik Norin och Putte Wickman lät också helt annorlunda. Där var det ju också oftast dansmusik det var fråga om.
Men  Sunes gäng var en kvintett som spelade bebop och som inte tog hänsyn till om folk ville dansa.

En period under 1954 ägde kvintetten en ”turnébil”, en stor amerikanare av udda märke. Troligen en DeSoto eller en Nash. Eftersom Sune var den ende som hade ålder och körkort, så registrerades bilen på honom.


Sune Spångbergs Kvintett bestående av Lasse P(ettersson) på trumpet, Sune, den likaledes nyligen avlidne basisten Göran Pettersson, Lasse och Roland "Ärtan" Persson på sax.
 
När Lee Konitz första gången kom till Sverige 1951, stegade Lasse och Sune (17 resp. 21 år gamla) fram för att prata med idolen. Sune frågar om inte Konitz vill följa med hem till honom för att prata vidare. Sune hade just fått sin egen första våning på Upplandsgatan. Han hade bara några torra kex hemma att bjuda Konitz på. Men de satt och rökte, pratade och spisade plattor större delen av natten och Konitz uppskattade att kunna koppla av.
 
Så småninom blev rollerna ombytta och Lasse "kapellmästare", när Lars Werner Combo drog iväg på en åtta-månaders jazzklubbsturné genom dåvarande Västtyskland. En oerhörd utmaning för detta unga gäng som alltså förväntades spela cool dansmusik på klubbarna – vilket de givetvis struntade i. De lirade sin musik! En "svart – men högst egen – jazz" som då ännu var praktiskt taget okänd för den tyska publiken och de tyska musikerna.
 
Lars Werner Combo bestod av Lasse på piano, Rolf "Roffe" Hultqvist på saxofon, Göran Pettersson på bas och Sune Spångberg på trummor. Här avbildade vid avfärden från Sverige.
 
1960-talet kom att bli omvälvande för de flesta svenska jazzmusiker. Sune inte undantagen! Sune var en självlärd musikant som inte kunde läsa noter utan spelade helt intiutivt. Han hade musiken i sig och behövde "inga prickar på ett papper".
 
Det gjorde honom också oerhört följsam vilket väl var en av orsakerna till att han och basisten Torbjörn Hultcrantz valdes som kompmusiker när legenden Bud Powell skulle göra sin debut i Sverige med ett besök på Gyllene Cirkeln. Denna sedermera lika legendariska jazzklubb i ABF-huset i Stockholm invigdes med just detta tvåveckorsprogram 1962. Bud Powell var försenad så det blev inga repetitioner utan det var direkt på – och succé! Vilken gjorde att Powell bjöds in till en upprepning på hösten samma år, då samma komp ställde upp.

Sune Spångberg, Torbjörn Hultcrantz och Bud Powell på Cirkeln 1962
 
Bud Powell var en tystlåten person som under pauserna gärna satt och höll i Sunes och Torbjörns händer utan att säga ett ord. Han hade (förmodligen för att haka upp minnet) ofta ljudbilder och ljudlikheter som "krokar". Således berättade Sune att han blev "the sooner the better"! "Soone" var också det namn han fått av den brittiske trumpetaren Stu Hamer som kom att ingå i Lasse Werner Combo på Tysklandsturnén.
 
En annan storhet som Sune arbetade med var Albert Ayler. Bl.a. på dennes första skiva.
 
De kanske främsta avtrycken i svensk jazz har Sune dock lämnat genom sin medverkan i JazzClub'57 med Claes-Göran Fagerstedt, Bernt Rosengren,Torbjörn Hultcrantz och Nannie Porres, och i den fria improvisationsgruppen ISKRA, bestående av Arvid Uggla, Tuomo Haapala, Jörgen Adolfsson och Tommy Adolfsson.
 
En lång period av sitt liv lämnade Sune jazzmusiken. En bidragande orsak var den nedgörande kritik han fick av Lasse Weck  i Expressen vid ett tillfälle på slutet av 60-talet. "Hans spolning av min bristande rutin knäckte självförtroendet" sade Sune.
 
Istället ägnade han sig åt den profession han hela arbetslivet upprätthöll inom fotokonsten. Under många år var han skicklig och uppskattad bildredaktör på TioFoto (Tio Fotografer) bland vars delägare fanns sådana namn som Sven Gillsäter, Pål-Nils Nilsson, Hans Hammarskiöld, Rune Hassner och Georg Oddner.
 
"Käpparnas intåg" eller "Primalskriket"?
 
I slutet av 80-talet kom Sune åter att spela med Lasse Werner. Tillsammans med de båda ungdomarna, pianisten Arne Forsén och sångerskan Pia Olby, bildade de "Dubbelduon" som stod för ett antal mycket uppskattade sejourer varje år under ca. fyra år i den lilla restaurangen Zum Tiroler i Gamla stan. Lasse hade då drabbats av diabetes och en svår koma hade förändrat hans rörelseförmåga. Sune hade sedan många år kämpat mot sin MS. Det blev "Käpparnas Intåg" när de båda äldre herrarna mödosamt tog sig fram till estraden där de dock slängde sina käppar åt sidan och svängde!
 
Lasse Werner och Sune Spångberg på Zum Tiroler. Halva Dubbelduon!
 
Sedan Lasse avlidit 1992 bildade Sune istället en egen trio. Till en början med varierande medlemmar. Nytt stamställe blev också Agueli Café & Galleri på Södermalm. Så småningom utkristalliserades dock en fastare ensemble med Arne Forsén på piano och Ulf Åkerhielm på bas. De sista åren med årliga spelningar på Rosenhills Trädgårdar på Ekerö.
 
Sune och Ulf Åkerhielm på Rosenhill Juli 2009. Åter till det basala – virvelkagge och hi-hat!
 

Under åren på Agueli och Rosenhill tillkom också ett antal fina CD-skivor. Den sista, "Surviving", med helt egna kompositioner. Den pryddes på omslaget av ett underbart porträtt av Sune som min vän, den serbiske konstnären Mirko Vucinic, vävt och målat. Sunes trio spelade på en av Mirkos vernissager på Agueli.

 
 
För Sune var musiken en bromsmedicin. Han höll sin sjukdom i schack genom att spela på sina trummor. När de regelbundna framträdandena på Agueli en tid var hotade p.g.a. "störda grannar", ställde hans trogna publik upp och skrev på listor till fastighetsägare och grannar för att förhindra att Sunes möjlighet att få spela med sina vänner skulle försvinna. Med någon tidsjustering fick man fortsätta att spela!
 
Han var – om än kroppsligt bräcklig – en klippa inte bara i de orkestrar där han ingick utan också för sina vänner och sin familj. För mig också en ständig källa till kunskap om min bror under skrivandet av en bok om denne.

Tomrummet efter Sune blir stort. Värmen och ljuset i minnena fyller det dock – med råge.
 
Keep swingin' Sune! Keep swingin'!
 

En helkväll i Monica Zetterlunds anda!


Ljudfadern fixar med ljudet i bakgrunden medan Bengt-Arne håller låda.

I går kväll blev det en härlig helkväll i Kungliga Hufvudstaden. Klockan 18 var det meningen att den eminente trumpetlegenden Bengt-Arne Wallin och Ljudfaderns själv, Gert Palmcrantz skulle kåsera kring bilder och ljud med Monica Zetterlund på ABF. När jag kom dit ringlade biljettkön ända ner i trapphallen och jag tänkte "wow", ända tills jag stötte ihop med min gamle bordsgäst och välgörare, förre kulturministern Bengt Göransson som berättade att det nog var han och Göran Rosenberg som var upphovet till kön....

De skulle vara i den intilliggande salen! Men Bengt delade samma oro som Bengt-Arne: ingen av deras scenpartners hade dykt upp! Bengt-Arne blev mer och mer nervös eftersom Gert är den som också sköter det tekniska! Han sa: "Ja, kommer inte Gert då glider jag sakta och omärkligt mot utgången och försvinner"!


Här får han till det!

Jag ringde efter Gert som dock tvingats ta tunnelbana och befann sig i underjorden men på väg. Så fem minuter före start kom först Göran Rosenberg insläntrande och strax efter Gert flåsande...

Medan Rosenbergs/Göranssons publik växte sig för stor för sin sal och under stor förvirring fick flytta hela publiken till den större Z-salen (där jag en gång i tiden stod på scen och sjöng med brorsans orkester på det glada 60-talet och den legendariska Gyllene Cirkeln som ligger vägg i vägg) så fylldes vår Palmesal nästan också till brädden av en förväntansfull publik som fick sitt lystmäte fullständigt tillfredsställt under de dryga 1,5 timmarna herrarna höll på.


Jan Allan på Fasching scen.

Därefter var det dags att bege sig till Jazzklubb Fasching där två intressanta kombinationer skulle uppträda – också i högsta grad i Monica Zetterlunds anda, nämligen förra årets båda Z-stipendiater: den unga och mycket lovande sångerskan Maria Winther och den "ärrade" veteranen och trumpetvirituosen Jan Allan, uppbackade av det nu så skivaktuella syskonparet Monica Dominique på pianot och brodern Palle Danielsson på basen. Uppbackning på trummor av Peter Danemo. Monica hade varit orolig för publiktillströmningen eftersom Fasching missat evenemanget i sin egen marknadsföring. Varken på månadsaffisch eller i tidningsannons fanns kvällen med! Därför hade hon bett mig och andra att sprida ordet! Och fullsatt blev det! Och mer därtill!

Det blev både låtar som Monica Zetterlund sjungit och mycket annat. Gamla standards i skön tappning med god backning.

När Maria framträdde på Konserthuset i samband med att hon fick stipendiet i höstas, var jag kanske inte så helt imponerad. Duktig, javisst och med en fin pipa, men än tyckte jag att jag saknade den där personliga touchen i rösten och framträdandet. Framförallt som jag visste att stipendiekommittén också hade övervägt ett annat förslag där personalityn redan fanns fullt utvecklad. Men här på Faschings scen, kunde jag konstatera en klar utveckling till det bättre. En scensäkerhet hade tillkommit och rösten och sångsättet utvecklats! Det var faktiskt en sann fröjd att höra.

Jag vet inte om det fortfarande är som när Bengt-Arne tidigare på kvällen berättade om hur det var i jazzbanden på 50-talet: "man ville ju bara lira och så skulle nå'n SJUNGA!"

Men Maria kommer iallafall jag att lyssna till med förtjusning och jag tror också att jazzsångare och -sångerskor idag bemöts med en större förståelse och respekt från musikernas sida. Till den förändringen har definitivt Monica Zetterlund, Nannie Porres och andra som gått före bidragit.

Och Jan Allan på sublim trumpet! Ummm!

Vi fick också höra syskonparet Monica och Palle ensamna på scenen, bl.a. ett stycke av Debussy som de framförde först i en rent klassisk form och därefter i rent improvisatiorisk jazzton. Ett klar exempel på den gamla tesen om hur löjligt det är att gruppera god musik och försöka hålla gränslinjerna för hur olika verk får framföras.
Det blev en sann njutning!


Monica Dominique och Palle Danielsson

Tidigare inlägg
RSS 2.0