Apropås Tage Cervins gata i Almedalen

 
I dessa Almedalstider erinrar jag mig att när hustrun och jag vandrade där i våras så såg jag att en gata utmed ringmuren var uppkallad efter bankiren Tage Cervin. Eftersom namnet var mig välbekant så tog jag reda på varför han fått en sådan hedersbetygelse. Det visade sig att när Visby ringmur höll på att rasa samman för ett halvsekel sedan saknades pengar till restaurering. Den gången fick staden oväntat bistånd från en rik stockholmsbankir – Tage Cervin! Han gav då i början av 1960-talet en miljon kronor till renoveringen, en gåva som motsvarar drygt 15 miljoner kronor idag. Ett välförtjänt tack för hjälpen alltså.
 
Ja, att bankiren innerst inne var en fin och hederlig man har jag förstått, trots att även solar kan ha fläckar ibland...
Bankiren Tage Cervin (1892-1971)

Bankiren Cervin var under många år klient till min far och god vän till mina föräldrar. Han kom in i deras liv då pappa som ung nybliven advokat blev kompanjon med Stockholms på den tiden mest notoriske "womanizer", advokaten Knut Littorin som var tio år äldre än pappa.
Advokat Einar Werner som ung aviator i Liége 1929 (1899-1972)


Runt 1930 anställdes på Littorins/Werners byrå vid Västra Trädsgårdsgatan, den då 19-åriga Ann-Mari Hardt som sekreterare till min far. Ann-Mari (som 13 år senare kom att bli min mamma) kom då direkt från sin första anställning som sekreterare åt den förste Konserthuschefen Sigfrid Ehlin och var ännu ung, ofördärvad och oerfaren.
 
Fröken Ann-Mari Hardt (senare gift Werner. 1911-2011)
 
Advokaten Knut Littorin (1889 – 1974)
 
Advokaten Littorin var förvisso gift, men det hindrade honom inte från att när tillfälle gavs även uppvakta andra. Sin egen sekreterare Fröken Höglund hörde uppenbarligen till hans favoriter. När Littorin var gräsänkling sommartid och inte ville hushålla själv så flyttade han helt sonika in hos sin klient Bankiren Cervin som bodde i en enfamiljsvilla på Villagatan med hushållerska i svart och vitt.
 
Vid ett tillfälle hade Littorin bjudit in Fröken Höglund och Fröken Hardt på middag hos bankiren Cervin. Två unga damer och två tjugo år äldre herrar! Mycket riktigt, vid kaffet försvann Littorin och fröken Höglund för obekanta äventyr på egen hand och bankiren Cervin började göra närmanden mot Fröken Hardt som dock värjde sin heder, så "det blev ingen kyss där" som Mamma uttryckte saken när hon långt senare berättade historien för mig.

Dagen efter ringde bankiren och var djupt ångerfull och bad om ursäkt för sitt uppträdande – "inte som man, men som värd" skulle han givetvis inte ha betett sig på det sättet.

För att på ett ringa sätt få visa sin goda vilja och sin ånger erbjöd han sig att skjutsa Mamma till Vaxholm dit han visste att hon skulle fara. Mamma som sett fram emot en avkopplande ångbåtsfärd försökte på alla sätt avstyra hans erbjudande men han insisterade. Hon trodde att han skulle komma i sin egen bil och köra, men icke! Det kom en stor taxi i vilken satt såväl bankiren som advokaten Littorin. Taxin körde till Vaxholm och avlämnade Mamma på Östra Ekuddsgatan. Mamma som var besvärad av hela situationen och inte visste om hon skulle bjuda in herrarna, tackade till slut för skjutsen och gick in till föräldrarna som när de fick höra historien utbrast: "Men snälla Ann-Mari, varför bjöd du inte in dem?" Nej, det ville inte Mamma eftersom hon sett att den tio år äldre löjtnanten Bengt Benktsson  stod på pass längre ner på gatan och han skulle bli rysligt arg om han såg att Mamma kom med dessa herrar.
 
Littorin hade en osviklig förmåga att ordna "personalfester" så fort Pappa råkade vara på tjänsteresa och han visade på alla sätt att han inte bara hade ett gott öga till Fröken Höglund utan i lika hög grad också till Mamma. Och när det så småningom stod klart att det var bröllop på gång mellan Mamma och Pappa gjorde Littorin allt för att sätta käppar i hjulet. Bl.a. försenade han med ett antal finter deras bröllopsresa. Det ledde också till att de båda advokaterna gick skilda vägar och bankiren Cervin följde med till Pappas nya byrå vid Kungsträdgårdsgatan.
 
 

Sagan om en städrock!

Den här gamla rocken hängde under min barndom i städskrubben under trappen på Villa Villervalla på Östra Ekuddsgatan i Vaxholm. Den var Mormors och användes säkert också av min Mamma.
 
Städrocken var inköpt hos Harald Löfberg AB (idag Hemtex), en manufakturbutik som startade 1900 och således firade sitt 25-årsjubileum samtidigt som den första landsvägsbron mellan fastlandet och Vaxön/Vaxholm byggdes! Ett lustigt sammanträffande som visar sig i denna roliga gamla Paramountjournal från 1926 där både den nya bron och Harald Löfbergs jubileum skildras (plus mycket annat roligt Stockholmsmaterial i filmform från Filmarkivet).
 
Interiör från Harald Löfberg AB någon gång på 50-talet.
 
 
Jag har alltid älskat tygets mönster och den ger mig en ständig påminnelse om min härliga Mormor och min underbara Mamma (även om den väl inte egentligen var så flitigt i bruk som just "städrock") så därför tog jag hand om städrocken när huset tömdes efter försäljningen på 70-talet.
Och sedan dess har den legat bland barnens utklädningskläder eller bara i någon kartong.
 
Så hade hustrun sett en rolig idé för att hänga scarfes och plockade fram den gamla städrocken och frågade om hon fick använda tyget. Efter viss tvekan (måste jag tillstå) gav jag henne lov att klippa sönder rocken. Största delen av det ännu mycket vackra tyget finns kvar men en del har blivit till en nyttopryl för dottern!
 
 
 

SISTA AVLÄMNANDET PÅ JÄRNVÄGSMUSEET?

Kraft och styrka! Vårt största ånglok genom tiderna i Sverige. Går fortfarande att köra!
 
Har idag varit på besök i "familjemuseet" Järnvägsmuseum i Gävle. Ja, det känns ju faktiskt så. Det grundades år 1915 av min driftige och underbare farfar Oscar Werner som också blev dess förste föreståndare.
 
Alltså blir det 100 årsjubileum om två år! Anledningen till mitt besök var att överlämna den förmodligen sista kartongen med material från farfars privata järnvägsarkiv. Fotografier, böcker, skrifter och kuvert med dokumentation från hans utlandsresor samt hans uniformsrock och mössa. Nu återstår egentligen bara hans vackra diplom, hans ordnar och hans paraduniform. Det får bli när jag trillar av pinn.
 
Farfar, som var SJs Förste Baningenjör och ledde flera stora järnvägsbyggen, hade också en sidosyssla där han började se till att gammalt järnvägsmaterial, vagnar, lok, biljetter, tjänstgöringslistor – allt! – sparades för att dokumentera för framtiden. Detta lär ha varit ett privat intitiativ från honom men det bedrevs också kampanj från andra håll för att man skulle göra ett nationellt järnvägsmuseum, och 1915 blev det till slut en realitet. Allt som magasinerats på olika håll samlades nu på två ställen: lok och vagnar och större saker på Tomteboda utanför Stockholm och mindre ting i en lokal på första våningen i ett hus som låg där Royal Hotel Viking nu står, på Vasagatan.
 
 
Ett klassiskt teakpanelat ellok!
 
 
Farfar fick nu också ett uppdrag att sprida information och kunskap om SJ och därmed också om Sverige i utlandet. Det skedde genom deltaganden vid stora internationella världsutställningar, turism- och transportmässor, där farfar som generalkommissarie basade för de svenska montrarna. Montrar som fylldes med modeller av de svenska tågen, av Stadshuset och andra sevärdheter och med allehanda promotionmaterial (som man skulle säga idag) om Sverige.
 
När det var utställning i Grenoble 1926 lät farfar flyga ut det första svenska smörgåsbordet för att bjuda invigningsgästerna på, med "placeringskort" i form av heliumfyllda ballonger med gästernas namn, förankrade med kedjor och små båtbojar vid bordsplatsen. 1939 upprepade han samma sak i New York varvid det amerikanska ordet "smorgasbord" myntades. Hans måg, min farbror, Tom Björklund kallade sin svärfar "Sveriges Reklamchef" när han skrev sin tegelsten om den svenska reklamens historia.
 
När farfar gick i pension 1936 såg sig SJ föranlåtet att inrätta en reklamavdelning. Något man inte haft tidigare. 1951, då farfar fyllde 80 år avtäcktes en byst av honom på museet i dess dåvarande plats på Torsgatan under nuvarande Bonniers konsthall. I lokaler som idag används för bl.a. jazzavdelningen vid Svenskt Visarkiv där jag på nytt tillbringar en del tid. Bysten som efter att museet flyttat till Gävle stod i museientrén, har dock idag förvisats till en magasinshylla där den tronar tillsammans med Gustav V och Oscar II! Kanske får den dyka upp till 100-årsjubileet igen! Kanske för att för många nyfikna barnafingrar nupit honom i näsan!
 
 
 
Wow! Och de hålls smorda och rullbara än idag!
 
 
En av de vackra kungliga vagnarna.
 
 
Min blygsamhet förbjuder mig att ens tänka på vilka kungliga kroppsdelar som kan ha varit nära denna tingest....
 
 
Att betala ut löner kunde tydligen vara en riskfylld syssla!
 
 
Här en av de minutiöst utförda modellvagnarna. Farfar såg bl.a. till att två av museets modellok ställdes upp i Centralens stora hall vid nuvarande entrén till McDonalds. Om man lade i en tioöring så rullade hjulen på dessa lokmodeller till alla barns förtjusning. Det gav museet ett icke föraktligt verksamhetsbidrag! Det förvånar mig att man idag inte utnyttjar Centralhallen för att exponera museet inför den resande allmänheten.

 
 
Antagligen beroende på att Sveriges Järnvägsmuseum numera huserar under Trafikverket har man tvingats upplåta ytor också för andra trafikslag. Med tanke på vilka centralistiska tankar nuvarande regering visat i andra sammanhang lär vi väl få frukta ett sammanslaget jättemuseum kring trafik av alla slag. Utspätt och för mycket blir ett sådant rätt ointressant.
 
 
På vändplattan utanför det gamla lokstallet står detta TGOJ-lok. I bakgrunden sysn det s.k. årgångståget som fortfarande då och då rullar ute på järnvägarna vid speciella tillfällen.
 
 
Och detta maffiga dubbellok för malmtransporter.







Ett värdeskrin i många avseenden!

 
Ett slitet svart plåtkassaskrin med gulddekor har följt mig länge. Jag har väl aldrig reflekterat över dess bakgrund annat än att jag vet att det kom från min farfar Oscar.
 
När barnbarnen nyligen behövde ett kassaskrin till sin loppis så plockade jag fram det och öppnade också mittfacket (som förmodligen är tänkt för sedlar medan mynten lades i de båda sidofacken) fann jag ett litet hopvikt brev i botten som berättade om skrinets bakgrund. Brevet är skrivet av min farfarsmor Elisabeth, Betty kallad, Andersson-Werner, till min farfarsfar Olof Andersson, sjökapten och fram till sin pensionering befälhavare på  s/s Bylgia som trafikerade Klarälven för Uddeholmsbolagets räkning. Läs mer om Bylgia, eller "Bölja" som hon kallades här.
 
Bylgia var ett kombinationsfartyg för Uddeholmsbolaget. Dels fungerade hon som representationsfartyg, dels som personalutflyktsfartyg (då också en lång pråm släpades efter med tälttak och sittplatser), dels som timmerbogserare men också som godstransportfartyg. För allt detta behövde Kapten Andersson givetvis föra räkenskaper och ha en handkassa. Hans kassabok har jag sedan tidigare i behåll, men nu insåg jag också att det var hans personliga kassaskrin jag haft så länge utan att veta det.
 
För så här har hans kära hustru skrivit med sin vackra piktur i det brev som alltså låg kvar längst ner i skrinet:
 
Älskade lille rara Gutten min!
 
Ja, nu är skrinet färdigt och jag hoppas att du skall finna det litet trefligare än förut; locket går lite trögt upp ännu, men det ger sig nog med tiden; drag inte i handtaget när du öppnar det utan tag i locket ännu så länge tills det låter bättre öppna sig; annars kan det bli "lealöst" igen. Ack att det alltid måtte följa välsignelse med detta lilla förvaringsställe af arbetets lön, så att du alltid måtte ega der hvad du behöfver och måtte vi aldrig glömma att vara tacksamma för hvar slant som der ska läggas ned och som hör oss till. Gud välsigne ditt arbete och din redliga sträfvan min älskling, beder af hela hjertat din egen trofasta tös. (Nyckeln ligger i högra facket).
 
Kan vi tänka oss denna omtanke i det lilla idag?
 
 

Christer Frunck - mellan polerna!


Journalisten, globetrottern m.m. fotograferad i Himalayas bergstrakter

Min frände och vän, Christer Frunck har avlidit omkring en månad efter det att hans gamla, nästan hundraåriga, Mamma, journalisten Marga Lettström-Lundmark avled. Det har blivit lite många begravningar på kort tid i familj och vänkrets och jag hoppas nu på lugnare tider.

"Trasslingar" eller "Krånglingar" brukade jag kalla Christer och hans syster Lena eftersom jag inte var riktigt klar över släktförhållandena. Att Christer och Lenas mormor Gerda Lettström var befryndad med min farmor visste jag eftersom båda kom från "Svanströmska Smålandssläkten". Nu har jag fastställt att vi var femmänningar! D.v.s. Marga var brylling med min pappa. Min farmor Hilma var syssling med Gerda Lettström. Och den gemensamme förfadern var Sven Svanström vars son Gustaf Wilhelms "lefnadsteckning" jag tidigare publicerat på denna blogg.

Christer var egentligen jämnårig och vän med min äldre syster, men blev som lärare vid Jan Eric Löwenadlers ferieskola på Franska Rivieran runt 1960, då jag var elev, också min vän. Bl.a. besökte vi då flera gånger hans fantastiska mamma Marga i hennes och maken Berndt Lundmarks viste i Haut-de-Cagnes.

Vår vänskap accentuerades då Christer först förlovade sig med en av mina mycket goda vänner och senare gifte sig med min konfirmationskamrat Ulla.

Christer var ömsom en bullrande levnadsglad garcon och ömsom en bitsk och oövervinnlig debattör. En människa man aldrig kunde vara likgiltig inför. Där fanns såväl en starkt glädje som stor sorg.

Han kom från en förmögen familj och förväntades inte att skaffa sig någon egen försörjning. Fadern, advokat med en framgångrik järnhandelsgrossiströrelse i ryggen ansåg att Christer skulle leva på månatliga "allowances" från fadern. En "marionettordning" som aldrig tilltalade Christer.

Förhållandet far-son var väl aldrig det bästa. Föräldrarna skildes redan tidigt och fadern tilltvingade sig vårdnaden om Christer som fann sig som en främmande fågel i faderns nya snabbt etablerade familj. Hans svårigheter att binda sig emotionellt hade sin grund i den uppslitande och för honom som barn helt obegripliga skilsmässan. Däremot upprätthöll han livet ut goda relationer till sin mor och till hennes båda senare äkta män, först i ett stormigt äktenskap med skådespelaren Georg Rydeberg och sedan ett harmoniskt och livsvarigt med affärsmannen Berndt Lundmark.

Efter avslutad skolgång sökte sig Christer genom universitetets humanistiska vägar i förhoppningen om att finna en fastare bas i tillvaron. Filmens värld tilltalade honom intuitivt och han engagerade sig i universitetets filmklubb där han tidigt fascinerades av den nya franska filmvågen med regissörer som Truffaut och Chabrol. Ett engagemang som senare – efter en "halvtid" på Journalisthögskolan – bidrog till att han av styrelsen för det nybildade statliga Filminstitutet, erbjöds jobbet som dess förste informationschef.

Christer hade höga ambitioner och gjorde ett jätteinsats men fick aldrig någon uppbackning eller ens uppskattning från den dynamiske, självupptagne och diktatoriske chefen Harry Schein. Istället fick han veta när han återvände efter en tids – av läkare påkallad – sjukskrivning, att Schein ansåg att han borde "söka sig ett annat jobb som passade honom bättre"! Alltmedan en efterträdare handplockad av Schein väntade i kulissen.

Detta blev ett avgörande slag mot Christer som kom att trigga igång det bipolära syndrom han säkert burit latent. Hans fortsatta liv blev en vandring mellan höjder och dalgångar som han själv beskrivit väl i sin biografiska skrift "Mellan polerna".


En mottagning på Rosenvik på Djurgården för att lansera Christers nya filmprojekt. Själv kom han två timmar för sent eftersom han satt fast på flygplatsen i Paris. Men här står han längst till höger med en av de franska intressenterna i projektet. Den äldre mannen i bildens vänstra kant är husets herre, den viktigaste personen i Christers liv enligt Christer själv, hans morfar Överintendenten och Drottning Victorias förtrogne, Harald Lettström i samtal med Christers halvbror krögaren Christer Rydeberg. Därefter följer Marianne Rosenlöf-Rahmqvist, kulturjournalisten Ingemar Björkstén och jag själv. Den dramatiska klänningen sitter på min vän och Christers fästmö vid tiden, Margareta Lindholm som samtalar med Carl-Wilhelm Liljencrantz, en av Christers äldsta vänner, och Margaretas bror Harald.

Ett försök att mitt i en manisk period importera fransk kvalitétsfilm till Sverige och att realisera en egen filmproduktion tillsammans med filmaren Stig Björkman, Eva-Britt Strandberg och Sven Wolter, slutade närmast i en katastrof som det tog många år att återhämta.

Istället blev det TT – Tidningarnas Telegrambyrå som Christer kom att ägna sin fortsatta yrkesbana. Där, i ett litet tight gäng av professionella journalister blommade Christer vilket en av hans gamla arbetskamrater underströk vid samlingen efter begravningen då han talade om Christers förmåga att extrahera det väsentliga ur nyhetsmaterialet och att kunna överbringa erfarenheter och lärdomar till dem som kom efter honom. Sedan han slutat på TT blev han freelance-journalist och skrev också t.ex. en fin reseskildring i bokform om Seychellerna.



En annan beröringspunkt mellan Christer och mig var syskonen Hederström, i mitt fall skådespelaren, dansören, Stockholmsguiden, Kungl. kammarvaktmästaren m.m. Bosse Hederström och i Christers fall fotografen, globetrottern, författarinnan m.m. Marianne Greenwood, uppburen musa till både Pablo Picasso och Evert Taube, med bostad i Antibes. Flera oförglömliga måltider hos Christer, hos oss och i Bosses lilla krypin på Döbelnsgatan och den sista med Marianne vid samlingen på Slottsbacken 2 efter Bosses begravning i Slottskyrkan.

Flera av talarna vid samlingen efter Christers begravning berörde hans "turnérande" till vänner över hela landet. Också vi fick del av detta då Christer kunde dyka ner och bo några dagar också tillsammans med sin kära Ulla. Alltid intensiva och oförglömliga dagar. Givande diskussioner på hög nivå. Christers kunskaper var omfattande i många ämnen och han fängslade med sin entusiasm. Ett par gånger bodde han hos oss under mer besvärliga perioder och då kändes det gott att kunna finnas också för honom. Bl.a. en gång då han varit i Afrika på jobb men inte haft tillräcklig mängd av de litium-tabletter som hjälpte honom att hålla mano-depressiviteten i någorlunda schack och han visste vad det skulle komma att innebära innan medicineringen åter kunnat byggas upp.


Monsieur le Patron firar midsommar 1988  i La Belle France

Han återgäldade alltid gästfrihet. Vi kommer alltid att med välbehag minnas de midsommardagar då först min födelsedag firades i vår hyrda våning i Peymeinade ovanför Rivierakusten varefter vi bodde över midsommar hos Ulla och Christer i det lilla ombyggda stallet i Var som han köpt några år tidigare. Köpet och ombyggnaden av detta var ett kulturskiljande administrativt äventyr i sig som Christer livfullt återberättade.


Christer på grillmiddag på Kumla Gård 2003. Det bör måhända påpekas att han faktiskt har ett par små badbrallor på sig!

Vi kommer att sakna Christer! Han förkroppsligade generositet, på alla sätt, också genom att bjuda på sig själv. Han var äventyret. Han var livsglädjen men också tvivlet, ifrågasättandet och sorgen. Han var bullret, han var dominanten men han var också lyssnaren, den intresserade, den nyfikne. Han var en riktig Grandseigneur!


Javisst Herrn! (Christer tvättar bilen på Dufveholm 2003)


Sankt Göran och Mamma (ingen drake!!)

Så till sist en berättelse från Mamma som kanske borde läsas av en och annan "riskkapitalist". Nu vill jag inte påstå att just S:t Göran är något skräckställe, och inte heller Sabbatsberg, Saltsjöbadens Sjukhus (Carema) eller Serafens sjukhem är några dåliga exempel. Tvärtom! Mamma fick den bästa tänkbara vård på alla ställena. Inte minst just på Carema-sjukhuset i Saltsjöbaden.

Men visst finns det ett och annat som fortfarande skiljer från den gamla "goda tiden"! Eller vad säger ni:

S:t Göran – förr och nu!
(av Ann-Mari Werner)

Under 50-talet drabbades jag av blödande magsår och togs in på S:t Görans medicinavdelning. Där var ju helt förtjusande och jag trivdes från första stund.

Jag glömmer aldrig de utsökta tebrickor som jag fick varje morgon. Bara de små rosafärgade grytlapparna gjorde mig glad för hela dagen. De blommor jag fick togs om hand på nätterna och kom åter nästa morgon, fräscha och doftande.

Vid tjänlig väderlek drogs sängen ut på en balkong, varifrån man hade en strålande utsikt.

Senare på året togs jag in på kirurgiska avdelningen. Det gällde en strumaoperation av den kände läkaren Doktor Wijnbladh.

På den tiden kostade ett helenskilt rum 21:- dygnet. Det var lika trevligt som förra gången.

Doktorn var mycket road av deckare, särskilt Dorothy Sayers, som vi diskuterade på ronderna. Jag fick t.o.m. låna något exemplar.

Mamma kom upp med termoskaffe och Tössebröd och personalen lät sig väl smaka, sittande på min sängkant.  Var det solsken samlades vi på någon balkong och fotograferade.



År 2006 var det dags igen. Jag steg upp en julinatt, ramlade och bröt lårbenet, larmade och kördes till S:t Göran – det nybyggda , stora.

Jag vaknade ur narkosen, och låg då i ett stort rum. Det var kväll, det kom några svaga ljusglimtar från fönstret. Sängar stod runt rummet. Några såg jag i mitten. Jag tyckte jag hörde något manligt mummel från vrårna, så jag tänkte ”har jag karlar på rummet?”

Jag sökte förgäves efter en ringklocka eftersom jag var i stort behov av ett bäcken. Försökte då i min nöd att ropa: ”Hallå!” utan resultat. Gjorde ett nytt försök, denna gång högre. Då kom ett bestämt fruntimmer in, arg som ett bi: ”Tror du att du är den enda patienten här?”

Jag bad om ursäkt, förklarade mig, men ingenting hjälpte. Jag fick mitt bäcken, men sedan körde hon ut mig i något slags dagrum med full belysning och krukväxter. ”Här kan du skrika hela natten, för ingen kan höra dig!”

Jag blev så häpen över denna ovänlighet. Jag var ju en gammal
(95 år) och nyopererad patient, som inget ont hade gjort, men tydligen skulle jag nu bestraffas!

Vart skulle jag vända mig? Ingen telefon. Alla mina anhöriga var på semesterresor. Inte gråta!  Det gällde att få natten att gå och ingen hörde mig.

Så jag började sjunga. Först barnvisor: ”Mors lilla Olle i skogen gick etc.” Övergick till ”Har Du någon ull..:” Efter fyra barn kan jag ju en hel del och när förrådet var slut övergick jag till schlagers från 20- och 30-talet.

”You were meant for me And I was meant for you. Nature patterned you, and when she was done you were all the sweet things rolled up in one.

You’re like a plaintive melody that never lets me free. But I’m content. Angels must have sent you and they meant you just for me...”

Mammas älsklingsskiva var Lucienne Boyers:

”Parlez moi d’amour, redites mois des chose tendres, votre beau discours, mon coer n’est pas las de l’entendre. Pourvu que tousjours, vous repetiez ces mots supremes. Je vous aime!”

Natten gick och plötsligt får jag höra mitt namn och jag ropade: ”Här!”.

Det var en ung sköterska, som skulle ta mig till en annan avdelning och gissa om jag blev glad.

Det visade sig vara ett rum för tre personer, och två var redan där.

Det enda tråkiga var de tidiga kvällstiderna. Redan klockan sex eller halv sju nattades vi, och de två kamraterna somnade ögonblickligen, som på befallning. Så gick det inte för mig.


En skolpojke arbetade extra på sjukhuset. Han ville bli läkare och hade därför använt sitt sommarlov för att förkovra sig. Han blev väldigt omtyckt. En eftermiddag blev han skickad att sätta in en kateter i mitt urinrör för en ”tappning”. Det blev en pärs. Både för honom och för mig. Han bad om ursäkt ideligen och jag förstod ju att han inte gjorde mig illa med flit. men det blev förfärligt. Han kunde inte och måste till slut ge upp och gick och hämtade en sköterska som klarade av det hela på nolltid. Jag föll ihop som en trasa och önskade att jag kunnat vråla ut min smärta. Skulle jag inte ha kunnat få en lugnande eller smärtstillande tablett? Det var faktiskt hänsynslöst mot en 95-åring. Sexmisshandel!

Så jag lämnade S:t Göran efter fem veckor, illa behandlad.

För att börja en invalidtillvaro. Benet blev aldrig bra och utan rollator kan jag inte ta ett steg. Att sedan hörsel och syn förändrades till det sämre, gjorde ju inte tillvaron lättare.

Tråkigt nog kan jag inte heller slå mig lös och festa, fast jag har tillgång till både champagne och bakelser. För då börjar magen att säga ifrån. Jag läste ju så många böcker förr, men det går inte nu. Jag kan hjälpligt se TV, så jag följer med när det går, men mest glädje har jag nog av radion, som har en del att bjuda på.

Och så är jag ju glad åt det fåtal vänner, som jag fortfarande har i livet. Petra är underbar och kommer, och likaså Mats, som gör utstickare till Systemet för min räkning.

Och så har jag telefon, så helt hopplöst är det inte, men väldigt olikt mitt ”förra” liv.

Badrum! Rinnande kallt och varmt vatten!

I samband med att jag skulle säga några ord om Mamma efter begravningen i förra veckan, så letade jag bland saker hon skrivit ner eller berättat för mig genom åren. En människa som levt hundra år (så när som på tio dagar) under vår mänsklighets hittills mest utvecklingsintensiva era, har naturligtvis upplevelser att berätta som för oss och våra barn och barnbarn ter sig fullständigt osannolika. Att få våra barnbarn att förstå att när vi var små fanns inte TV, är näst intill en omöjlighet.

Bland berättelserna fann jag Mammas uppsats om den första grammofonen, men också om första gången hon upplevde ett badrum med badkar och rinnande kallt och varmt vatten. På den tiden var det ju annars så att man tog fram ett stort kar på köksgolvet i vilket man sedan gjorde sig ren så gott det gick. Eller också uppsökte man ett varmbadhus som fanns i varje stad med självaktning, där man under överinseende av barska bastanta badfruntimmer, fick tvaga sig i stora träkar.

För Mammas del skedde detta första möte med hygienens nya landvinning på Skinnarviksringen 16 där arkitekten Ernst Stenhammar huserade. Mamma bör ha varit i tolv-fjortonårsåldern, d.v.s. 1923-25. Det märkliga är att tänka sig att vår då blivande pappa kanske befann sig i grannskapet eftersom han gick som barn i huset hos en granne på Skinnarviksringen 6 som också var arkitekt, nämligen Sigfrid "Sigge" Cronstedt vars son Otto var pappas bästis.

Här följer Mammas berättelse:



Mitt första besök på Skinnarviksringen av Ann-Mari Hardt

I början av 20-talet var jag en gång på jullovet bjuden till en klasskamrat, tillsammans med en del av mina kamarater, bland vilka jag säkert minns: min bästis Nina Friborg, Gun Holmgren (sedermera Mallmin) och Ulla Löfgren (dotter till advokaten och sedermera utrikesminister Eliel Löfgren och hans maka, författarinnan Mia Leche Löfgren).

Vår värdinna-skolkamrat var Louise Stenhammar – dotter till arkitekten Ernst Stenhammar (bror till kompositören Wilhelm S) och hans maka, Strindbergs favoritskådespelare, Anna Flygare Stenhammar. Familjen bodde i ett magnifikt enfamiljshus i flera våningar med en springbrunn i trädgården på Skinnarviksberget.

Vi flickor var mäkta imponerade men fann oss märkligt nog snart tillrätta och trivdes!!

De vuxna hade också sina gäster. Jag minns särskilt mammans goda vän, skådespelerskan Manda Björling, med dottern Renée, som jag sett på skolteater. Jag tror också att regissören August Falck var med.

Han son Johan, var i alla fall med och tog genast itu med att ordna en föreställning, där vi barn alla skulle medverka. Ulla Löfgren blev drottning (därför att Johan var förtjust i henne). Nina och jag åtog oss genast att vara dansöser (som vi ofta var!). Jag fattar inte idag, hur vi två som aldrig tagit en lektion eller ens sett balett, kunde ”koreografera” en del i en föreställning (vi fick applåder!).

Vi älskade att dansa, och något måste vi väl ha sett – åtminstone på bild – och Jenny Hasselquist var ett bekant namn.

När kvällen kom, bestämdes att alla skulle ligga kvar (bara en sådan sak!). Madrasser drogs ihop från alla håll och vi låg alla på golvet och fnittrade – någon sömn var det aldrig tal om. Men så småningom blev vi förstås hungriga, och vi beundrade då Ulla Löfgren, som klädde på sig och ”in the middle of the night” klev ner ett flertal trappor, till sist fann ett kök, dä hon inträdde och gjorde smörgåsar till oss alla – en bedrift!

Dagen därpå, före hemfärden, var vi alla i det fantastiska badrummet, där somliga av oss badade! Något så sagolikt hade vi bara sett på bio!

Bland ungdomarna glömde jag nämna Erland von Koch som senare i livet blev en berömd tonsättare.

(I en kommentar långt senare i livet berättade Mamma att denne Erland varit ganska så försagd men tydligen på ett något tafatt sätt försökt att uppvakta Mamma)

"Vår grammofon"



Min Mamma som dog före jul och begravdes häromdagen hade levt ett långt liv. Så när som på tio dagar, etthundra år.

Vad har hon inte fått uppleva av utveckling. Allt det vi idag tar för självklarheter och som våra barnbarn inte ens kan förstå att det har funnits tider då inte TV eller ens radio fanns!

En gång på 20-talet skrev Mamma en skoluppsats om hur grammofonen kom till hennes familj. En uppsats hon återfann för ca. tio år sedan och bad mig kopiera upp så att hon kunde ge till sina barnbarn och barnbarnsbarn för att ge dem en bild av vilken betydelse grammofonen fick. Man kan också ha i minnet att 78-varvsskivorna och dessa vevgrammofoner förblev i stort sett desamma under runt 40 år innan de försvann i slutet av 50-talet.

Här kommer Mammas uppsats från 1928:

”Vår grammofon!” av Ann-Mari Hardt den 21.4.1928 (17 år)

Vår grammofon är en av dessa moderna grammofoner i form av en resväska, som har den stora fördelen framför de gammalmodiga åbäkena att vara ytterst lättskött, lätt att föra med sig och ha ett behagligt ljud.

Det var förfärligt många om och men, innan vi fick den.

Då min bror Arne och jag hade små danstillställningar, brukade vi få låna en grammofon av en familj.

Då kunde vi ibland få behålla den två,tre dagar efteråt, coh vi utnyttjade tillfället på bästa sätt.

Tidigt på morgonen började vi spela på den och dansa efter de härliga skivorna. det dröjde inte lång stund, förrän mamma och pappa kom ut rosenrasande och frågade vad vi menade med att störa hela husets morgonsömn.

Och när vi förde det ämnet på tal, att vi själva skulle skaffa en grammofon, kan man förstå, att vi möttes av kraftiga protester. ”Då kommer ni att spela både natt och dag, och vi får inte en lugn stund i huset.”

Men så fick vi en gång låna en resegrammofon på His Master’s Voice med inte alls det vanliga skrällande ljudet utan ett behagligt och mjukt ljus.

Skivorna var också särskilt väl valda av Arne och mig, med den påföljd att mamma och pappa kom överens om att en sådan grammofon kunde man möjligtvis stå ut med.

En dag kom pappa till vår stora förvåning hem med en grammofon plus åtta skivor. Vi började spela ögonblickligen förstås och fortsatte ända till sängdags.

Men nästa morgon, då vi började spela en skiva insjungen av Ernst Rolf klockan halv nio låste mamma igen grammofonen och tog sedan hand om nyckeln. Det bar sig så till, att några ungdomar samma kväll kom upp till oss, och då mamma inte var hemma, kände vi oss föranlåtna att bryta upp låset för att de skulle få beskåda underverket och njuta av skivorna.

Nu går den inte längre att låsa.

Vi blev ögonblickligen rekommenderade skivor i mängd; ”I’ve got the girl, var alldeles utmärkt, Me too ganska gammalmodig men ändå riktigt trevlig!”

Nu har vi ett ganska ansenligt antal skivor i alla olika genrer.

Sångskivor; engelska, som är utmärkta, svenska, som inte är något vidare.

Jag tycker inte, att det svenska språket gör sig något särskilt på grammofon. Den ende som i mitt tycke, kunnat göra språket välljudande och njutbart på grammofon är Sven Olof Sandberg.

En amerikansk skiva; The Merrymakers’ Carnival, insjungen och inspelad av The Merrymakers, är en mycket trevlig skiva. Man får höra alla instrument man kan tänka sig, vart och ett har sitt solo. Bland annat spelar Amerikas bästa banjospelare ett nummer på sin banjo. Det är ett riktigt underhållningsprogram.

Det dominerande inslaget av skivor är naturligtvis dansskivorna; Vals, Blues, Foxtrot, Tango o.s.v. Pianosolona är riktigt trevliga, till exempel Chopinata.

En skiva står ensam i sin genre, den heter När juldagsmorgon glimmar. Den har vi spelat en gång, på Julafton.

Nu spelar vi inte längre så mycket att mamma behöver vara rädd för att vi skall bli uppsagda. Men vi är alla överens om, att det är ett särdeles angenämt och trevligt sällskap.        (Läraren med signaturen CL gav betyget Ba+)

En älskad Mamma till minne


Min mormor Maja med min Mamma

Min Mamma, Ann-Mari Werner avled den 12 december,  tio dagar före sin hundraårsdag. Hon efterlämnar tre barn, tio barnbarn och  arton barnbarnsbarn.

Mamma föddes den 23 december 1911. En god vän till min son sade till honom: ”Betänk att när din farmor var lika gammal som din dotter är nu hade inte ens första världskriget börjat!”

Det ger perspektiv på det långa liv som hon kom att få leva. Hon växte upp vid Östermalmstorg i Stockholm. Dotter till textilgrosshandlaren Arvid Hardt och hans maka Maja. Arvid tillhörde ett bowlinggäng som också hyste bl.a. den blivande statsministern Per Albin Hansson, tecknarna Birger Lundquist och Carl A Jacobsson (signaturen JAC) .

Föräldrarna var sysslingar från Bjuråker i Malung men hade vuxit upp på olika håll. Arvids föräldrar ”utvandrade” till Ottebol, Arvika medan Majas föräldrar lockades till Vaxholm där de öppnade handelsbod.



Mammas mormor, Marit Larsdotter var vandringskulla i sin ungdom och ”gick med varor” från Dalarna och runt i Sörmland. Vandringslusten satt i hela livet också sedan hon blivit bofast i Vaxholm med man och barn. Det hände att hon helt enkelt fyllde en säck och gav sig av och lämnade barnen i händerna på maken och äldsta dottern Maja, som därför aldrig var särskilt förtjust i sin mor, medan Mamma som barn fann henne fascinerande med alla de historier hon kunde berätta.



Mamma sattes tidigt i Franska skolan vars byggnad på Döbelnsgatan är jämnårig med Mamma. Där fick hon många vänner för livet. Vänner som i många fall hade spännande och betydelsefulla föräldrar. Som DNs, VeckoJournalens och IDUNs legendariske chefredaktör Beyron Carlsson, vars dotter Ulla (tillika journalist och författare) förblev Mammas nära vän till sin död 2002.


Mamma, Beyron Carlsson, Ulla och den fantastiskt underbara och galna Anna Beyron som jag minns väl från min egen barndom.


Här balanserar Beyron Carlsson med Ulla och Mamma på en stege. På Laggars? Eller Lambarudd?



Hos en annan klasskamrat och vän, Louise Stenhammar, (där hon f.ö. också för första gången fick bada i badkar med rinnande varmt och kallt vatten) mötte hon en ung försagd gosse som gjorde tafatta försök att uppvakta henne. Den unge mannen blev senare i livet en framgångsrik kompositör med namnet Erland von Koch. När Louise och Mamma var i 95-årsåldern och möttes berättade Louise att hon mindes Mamma som klassens skönhet! "Där ser man!" sa Mamma.

Familjen Hardt skaffade runt 1920 ett sommarställe på Östra Ekudden i Vaxholm. En gammal fiskarstuga tillbyggd med övervåning, glasverandor, torn med balkong och snickarglädje. Där träffade Mamma ännu en jämnårig flicka, Birgit Rosengren, vars storasyster Margit redan var framgångsrik operettsångerska och gift med Kurt Jacobsson, skaparen av NKs franska damskrädderi. Kurt, som senare i livet kom att forma kläder också för Mamma, var en generös man som rikligt belönade Mamma och Birgit när de mötte honom vid Waxholmsbåten och bar hans väskor till det Rosengrenska tjället. Samma generositet visade inte Margits näste make som då ännu var en fattig tjugofemåring, nämligen Erik Zetterström (Kar de Mumma).


Birgit Rosengren och Mamma på Ekudden i Vaxholm


Mamma och Birgit anordnade storstilade revyer för föräldrar och deras vänner med ”kläder från egen atelier”! Den egna ateljén var i själva verket mamma Maja.
Birgits morfar var den legendariske Hamburger börs-krögaren m.m. August Hallner och tidigt fick de båda flickorna sitta hos Birgits mormor i spritkassan på Börsen för att beskåda ett eller annat musikframträdande.


Bild från "Revysoppan" 1926 på Familjen Rosengrens brygga i Vaxholm. Vem den unge mannen är har vi inte lyckats utröna. Förmodligen en grannpojke.


Mamma och Birgit på äldre da'r.

Hur gick det då till på den tiden (Mamma var 14 år) när flickor och pojkar skulle mötas i Stockholm?
Mamma berättar:

Efter skolan gick man Strandvägen fram och tillbaka. Från Nybroplan till Skeppargatan, där man vände och gick tillbaka. Så gjorde också de unga männen, som alla hade öknamn. Sture Lagerwall t.ex. kallades "Håret" efter sitt vågiga hårsvall.

Rätt vad det var kunde en konversation uppstå. Det kunde också ske på t.ex. det konditori som frekventerades i de lokaler som sedermera blev Restaurang Intim på Smålandsgatan mitt emot Teatergrillen.

En sådan konversation med en blivande student, ledde till att Mamma första och enda gången blev förfalskare!

Hur gick nu det till då:

Jo, studenten var en mycket fager ung man. Mamma ville uppvakta honom med en röd ros då han tog studenten. Hon visste inte vad rosen kunde kosta och eftersom hon bara hade 1:25 så frågade hon hembiträdet Stava om hon kunde få låna en krona. Stava hade dock bara en tia som hon lånade till Mamma. Rosen kostade dock bara 1:25 varför tian blev kvar i Mammas portmonnä som låg i hennes handväska som var av den typ man klämde fast under överarmen. I tumultet på skolgården upptäcker Mamma plötsligt att väskan är borta och börjar förtvivlat leta. Vännen Nina och de andra flickorna säger hela tiden till henne: ”Bry Dig inte om det, vi skramlar ihop till Din tia, kom  nu!” De ville ju inte missa festen och möjligheten att få dricka vin.

Till slut gav de upp och gick till festen, drack sitt vin och hade jätteroligt.

Uppvaknandet var inte lika kul. Nu måste Mamma berätta för Stava vad som hänt. Stava sade dock att "om Ann-Mari går mina ärenden till affären under en tid så blir det nog bra med den saken". Fantastiskt, eftersom en tia ändå måste ha varit mycket för en jungfru på den tiden.
En dag sade Stava till Mamma att "om nu Ann-Mari hämtar mjölken och brödet från affären, så är vi kvitt".

Men med handväskan försvann också Mammas spårvagnskort. Men hon hade kvar kortet från 1925 så hon ändrade helt enkelt femman till en sexa!

Hon visade upp det för konduktören lite snabbt och det gick bra. Men sedan när hon skulle gå av, bad han att få se på det igen. Kallsvetten bröt fram på Mamma. Konduktören tittade på kortet, tittade på Mamma och gav det sedan tillbaka.

Som Mamma sade: mycket klok man. Han insåg att Mamma insåg att han visste och att hon inte skulle använda sig av kortet igen och att aldrig mer försöka samma sak igen.

Hon gick resten av terminen! Tillsammans med klasskamraten och bästisen Nina. Istället för att gå till spårvagnahållplatsen på Karlavägen gick hon till Nina som ännu var i nattlinnet och sedan sprang de till skolan på Döbelnsgatan. Mormor skulle vetat detta sa Mamma. Hon som alltid var så fussy med Mamma som aldrig fick anstärnga sig och alltid skulle skyddas. Det hade att göra med att Mormor ju förlorat Mammas lillasyster Karin några år tidigare.



Med klassen i Franska skolan fick Mamma vara med om en skolresa till Poitiers i Frankrike, vilket på den tiden var mycket ovanligt och föranledde stora artiklar i dagspressen. Skolan ägdes och drevs fram till 1978 av en fransk katolsk nunneorden och det var till moderklostret i Frankrike som resan ställdes. De franska systrarnas undervisning var dock helt ekumenisk och följde hela tiden svenska skolförordningar.

”I Paris hade vi underbart! Kan Du tänka Dig, när vi åt lunch fick vi både starkt rödvin och champagne, så jag kände mig faktiskt riktigt snurrig i huvudet” skrev Mamma hem till sin bästis Ulla Beyron som av någon orsak inte var med på resan. Men lopporna i hotellsängarna var väl inte lika kul!

Med  just Ulla Beyron delade Mamma ytterligare ett intresse, nämligen att skriva. Ett intresse hon tog upp igen efter andra världskriget då de tre äldre barnen börjat skolan och hon fick lite mer tid för sig själv. Men efter att ha blivit refuserad – om än i uppmuntrande ordalag – av ingen mindre än den legendariske förläggaren Åke Runnqvist på Bonniers, som gjorde samma misstag med Astrid Lindgren (!), så inskränkte hon sig till dagboken och brevskrivandet till vänner och bekanta.



Efter avslutat skolgång blev det en sekreterareutbildning för Mamma. Morfars chef och vän, David Holmblad, hade skrivit till rektorn för Stockholms stads högre folkskola för handelsutbildning att Mamma skulle få gå där. Skolan ansågs vara en mycket hård experimentskola. Mamma blev bäst i skolan på språk. Duktigare än lärarna i franska (vilket de erkände). Mamma pluggade varje dag utom lördagar till halv tolv på kvällarna. Rektorn hette Ehlin och var bror till Konserthusets förste chef Sigfrid Ehlin som hade bett sin bror rekommendera någon som kunde rycka in som hans sekreterare. Rektorn rekommenderade Mamma eftersom han visste att hon inte bara var duglig utan också musikalisk. Så efter en kortare sejour på Morfars kontor, dit Morfar tog med henne första dagen efter skolavslutningen och satte henne att arbeta med faktureringen så började hon på Konserthuset.

I hennes uppgifter ingick tydligen också att bistå med uppläsningar och den 26 april 1930 läste hon från Konserthusets stora scen en dikt, ”Det skönaste landet” av Bertil Gripenberg.

Men morfar betraktade ändå detta som ett övergående arbete och fortsatte komma till henne varje dag med Svenska Daglbaldets jobbannonser. En dag var det en annons från en av Stockholms främsta advokatkontor. ”Och advokatbyråer är bra! Ett sådant jobb kan leda till många olika saker” sa Morfar. Var han synsk?

Men Mamma sökte platsen och intervjuades av den 12 år äldre biträdande juristen och delägaren Einar Werner. Konserthuschefen hade skrivit i sitt betyg om Mamma att hon var "en intagande person". Möjligen fann advokaten detta vara sant, trots att han lite elakt  sa: ”Franska Skolan kan väl inte vara någon bra skola. Jag har så många ansökningar från kvinnor som gått där”. Mamma tänkte då att hon hoppades att hon inte skulle få jobbet.

Men det fick hon, och började på kontoret på Västra Trädgårdsgatan, där hon snabbt utsattes för den biträdande advokatens uppvaktning.



Det ledde till giftermål den 6 augusti 1933. Inte helt okomplicerat eftersom inte bara den betydligt äldre – och gifte – chefen för advokatbyrån, som var en av Stockholms kända ”kvinnokarlar”, utan också en av dennes klienter, en stenrik bankir, kastade sina lystna blickar på den förtjusande unga sekreteraren. Chefen gjorde sedan vad han kunde för att försena såväl bröllop som bröllopsresa för de unga tu och de båda advokaternas vägar skiljdes därför åt och Pappa öppnade eget kontor på andra sidan Kungsträdgården. Mamma blev hemmafru i den lägenhet de valt ut åt sig. En s.k. byggmästarlägenhet på Kaplansbacken vid Kungsholms kyrka, med ett par extra rum och en lång balkong med utsikt över hela Stockholm.

På den tiden var bostadssituationen en annan än idag och fastighetsägarna underbjöd varandra för att locka till sig hyresgäster. Lägenheten blev Mamma trogen till sin död. 73 år!

Musiken spelade en stor roll i Mammas och vårt liv . Det har alltid funnits en flygel i vårt hem vid vilken hon ofta satte sig att spela. Inte minst om familjen hade gäster hemma som skulle underhållas, antingen av pianospel eller av sång av de fyra barnen till Mammas ackompanjemang. Också Pappa hade en musikalisk ådra och spelade i sin ungdom många instrument. Sedan han gifte sig blev det dock endast undantagsvis som han spelade på sin mandolin eller på den pärlskimrande banjon.

Men också film och teater där hon blev ett riktigt uppslagsverk. Och böcker läste hon jämt. Och ända till slutet, då vi dock turades om att läsa högt ur den nya boken om Gösta Ekman, som hon givetvis upplevt.


Pappa och Mamma


Mammas och Pappas äktenskap blev osedvanligt lyckligt. Även om det utsattes för svåra prövningar så var det som vår farfar sa på deras tionde bröllopsdag: ”Ni visat oss hur man bygger tempel med trohets mursten av gyllne glans”. Han pekade också på en annan viktig sida av det liv Mamma och Pappa levde:

”Er kärlek hölls dock ej svartsjukt bunden.
Frikostigt gav ni åt oss er lott.
Ej minst vi känner i denna stunden,
hur väl ni unnar oss allting gott"



Vänsäll är ett ord som sällan används idag. På Språkrådets hemsida finns 17 fria ordböcker/listor. Ordet finns endast i två av dessa. Inte ens i Akademiens ordbok men väl i dess ordlista, dock utan förklaring. Svensk Synonymordbok listar ordet och är den enda som ger en förklaring av ordet: ”som har många vänner, omtyckt, populär”.

Men det är inte den alltäckande betydelse jag vill lägga i ordet. En betydelse som man kan utläsa av alla de fraser som listas när man googlar ordet.

I begreppet finns tveklöst ett medvetet eller omedvetet ursprung som utgår från den vänsälles egen sida:
Att vara omtänksam, förtänksam, omhändertagande, hjälpsam, empatisk, trogen.

Friedrich Wilhelm Nietzsche har sagt att ”levnadsvisdom – det är att vara vänsäll”


Mamma med vännerna Birgit Rosengren-Ahrle, Stig och Aase Järrel och Eric "Smörgåsbordet" Gustafsson


Mamma var vänsäll! Sina vänners vän. Med ett modernt uttryck kan man säga att Mamma gav ordet ett ansikte.

Hon fick ständigt vänner och hon behöll dem för livet. Antingen det var den gamla skolsyjuntan, den engelska kursen eller ”Gänget”, det vängäng som träffades varje måndag under mer än fem decennier,  och som Mamma blev ”ingift” i. Herrarna spelade först tennis i Alvikshallen en timme och därefter samlades alla hos någon av de fem paren för en god middag följd av bridgespel och allmänna trevligheter.


I kräftkokartagen på Skärfsta gård med Rita och Leif Silbersky


Och hon var lika omtänksam och vänfast mot alla som kom i hennes väg. Vare sig det var Josephine Baker eller frun i mjölkbutiken. Båda blev hennes vänner för livet. Och bland dem som troget önskade henne God Jul ända till slutet och berättade för henne om sina barn och barnbarn fanns en sedan många år pensionerad innehavare av den tobaksaffär på Bolinders plan som sålde hennes dagliga kvällstidning och hjälpte henne att byta batterier i radioapparater och kameror under många år.


Mamma och Josephine Baker


Mamma, Josephine Baker, Lulu Zimais, Torsten Björklund




Men Mamma utsattes också för livets många lättare och svårare prövningar. Inte bara kroppens olika spratt utan också i varierande grad från flera närståendes sida. Men hon stod ändå troget vid deras sida och omfamnade dem med sin värme, omtänksamhet och kärlek.


Mamma och journalisten och författaren Allan Fagerström


När hon fyllde 99 gladdes hon åt att hon då blivit äldre än sin mormor och därmed den äldsta i sin släkt. Hon tyckte nog att hon därmed ”gjort sitt”, men ju närmare vi kom hundraårsdagen desto mer trodde vi att hon ändå trots allt också ville vara med den dagen.

Och visst planerade hon för den. Så sent som för ett par månader sedan ringde hon runt och bjöd in till den mottagning hon traditionellt alltid haft söndagen före sin födelsedag den 23e december. Några gamla vänner hade hon inte längre kvar i livet som kunde vara med, men en kusin, några f.d. och nuvarande grannar, tre av sina barn och en mängd barnbarn och barnbarnsbarn. För att inte tala om ett antal brorsbarn och brorsbarnbarn.


Mamma mellan dåvarande mågen Henning Sjöström och författaren Ivar Lo Johansson


Hon författade också en högst personlig text till en gammal Karl Gerhard-kuplett som hon tänkte sjunga för sina gäster. P.g.a. sin nedsatta syn kunde hon inte själv skriva ner den utan memorerade den och sjöng den sedan för mig som fick skriva ner den åt henne. Meningen var att jag skulle skriva ut den med stor stil så att hon hade ett stöd för minnet när hon skulle sjunga den.

Hurra va’ jag e’ bra
Hurra va’ jag e’ bra
Hurra va’ jag e’ bra ida’

Fyllt hundra år till slut
och skaplig ser jag ut
Hurra va’ ja’ e’ bra ida’

Men ni är allra bäst
och därför har vi fest
Nu hyllas ska varenda gäst

Ty ni ska ha de’ bra
och få vad ni vill ha
då har ni lika bra som ja’

Och lycka till med jul
och låt oss ha’ så kul
Hurra va’ ni e’ bra ida’


Mamma och Yoko Ono


Ett fall en tidig morgon när hon var på väg att hämta morgontidningen den 23 oktober, förändrade bilden. Vi tror att fallet var en följd av en lätt stroke. Hon återhämtade sig visserligen från den och en lunginflammation som följde och var åter hemma i sin egen säng efter dryga två veckor. Samma natt fick hon dock ytterligare en stroke (visserligen inga spår i hjärnscanningen men läkarna bedömde ändå att en propp antagligen passerat) och den hämtade hon sig aldrig från. Sista veckorna kunde hon inte tala och inte svälja. Täta besök av barn och barnbarn, med högläsning gjorde förhoppningsvis tillvaron lite ljusare. När jag t.ex. tre dagar innan hon dog, spelade upp gamla inspelningar för henne där hon själv spelade piano så lyftes plötsligt hennes armar och fingrarna började röra sig över en drömd klaviatur.

Mamma lämnar ett hundraårigt tomrum efter sig. Ett hundraårigt tomrum av glädje, värme, kärlek och omtanke.


Sista bilden av Mamma på Saltsjöbadens sjukhus i december.

Människor kommer att glömma vad Du sagt
och saker som Du gjort.
Men de kommer aldrig att glömma hur Du fick dem
att känna sig.

(Maya Angelou)



Att förlora ett barn.

Tack och lov har jag själv aldrig behövt drabbas av den oerhörda sorg det innebär att förlora ett litet barn. Men jag har förlorat ett litet nyfött barnbarn. En sorg i sig som är svår att komma över. Att hålla en liten – ännu varm – kropp i sina armar och inse att detta liv är förbi och aldrig får bli en del av de upplevelser vår familj ännu har kvar, är nog något av det svåraste som människor har att gå igenom.

Min mormor gick igenom detta 1921 då hennes lilla Karin – min mammas lillasyster – dog, blott två år gammal. Ett oerhört snabbt förlopp av spanska sjukan. Hon insjuknade på lördagen och dog dagen därpå.

Mina morföräldrars vän David Holmblad skrev en dikt som han läste vid Karins grav vid begravningen den 22 december 1921 (Mormor var noga med att begravningen skulle hinnas med före mammas födelsedag den 23e):

Sol och böljeglitter
Fåglars glada kvitter
Skogens tysta stämningsfulla sus
Hälsa dig på färden
Då du uti världen
Första gången skådar dagens ljus

Känsligt modersöra
Lyssnar att få höra
Barnets första späda levnadsljud
Tankar underbara
Söka att förklara
Livets sammanhang med ljusets Gud

Solskensbarnet lilla
Glad, men tyst och stilla
Gick du sedan bland oss andra här
Mer och mer man kände
Då du blicken vände
Mot de dina hur du var dem kär

Vinterdagar korta
Sommarsol är borta
Sorgsna hjärtan, känslan mörk och tom
Ifrån världens vimmel
Hän mot barnens himmel
Tidigt lilla Karin har vänt om

Klaga båtar föga
Lyften edert öga
Mot den värld dit inga sorger når
Karins levnadssaga
Kan ej mer bedraga
Lyckan kanske går i sorgens spår

Döllas Brita och Larses Lars



Från min mammas kusin Britta fick jag ett gammalt foto föreställande två små dalkullor. Den vänstra är min morfarsmor Döllas Brita Jonsdotter från Bjuråkers by i Yttermalung och den lilla till höger hennes syster Kerstin.

Systrarna härstammade på fädernet från Döllas-, Utter-, Storsten- och Mats-gårdarna och från Bäcke-, Larses- (Lass), Haga- och Gästgifvar-gårdarna på mödernet.

Brita gifte sig med - håll i er nu för nu tar jag er med på en typisk dalaresa och somliga skulle säkert förtjust börja mumla om att "det har jag alltid sagt att den där Werner verkar helt inavlad" - med sin mammas kusin Arfs Nils Olson (vars hemsnickrade barnkammarmöblemang nu står hos mina barnbarn).

De båda flyttade från sina hemtrakter för att få en bättre jordbruksmark utanför Arvika och där fick de sönerna Arvid, min morfar, och Helmer. Deras mamma var således samtidigt deras egen syssling. Gården i Arvika fanns kvar i släkten till in på 70-talet.

Så småningom hamnade Arvid i Stockholm och träffade där Maria Olson från Vaxholm, vars föräldrar Krank Marit Larsdotter (min "gammelmor") och Larses Lars Olson, också utvandrat från Malung. På inrådan av sin syster, som gift sig med Vaxholms rikaste man Handelsmannen Arvid Eriksson hamnade de också i Vaxholm där de öppnade handelsbod på Hamngatan. Sonen Karl öppnade sedermera bageri i Rådhusbacken och brodern Johan skoaffär. Den sistnämnda fanns kvar i änkan Emelys drift och ägo in på 50-talet. Butikens avkastning kunde också stötta den unge skådespelaren Edvin Adolphson när karriären var ung.

Arvid Eriksson fick en son som också bar namnet Arvid. Denne Arvid blev sedermera känd som "Radiomajoren" och fick bl.a. sonen Åke Eriksson (brylling till mig), Strängnäs gamle regementschef och fullmäktigeordförande.

Mellan den väna Maria (Maja) och den stilige Arvid (som bowlade med statsministern Per-Albin Hansson, tecknarna Birger Lundqvist och JAC) uppstod tycke och så småningom giftermål som resulterade i min Mamma Ann-Mari

Nu blir det ännu mera komplicerat: Min mormor Majas farmors far Haga Lars Olson var samtidigt min morfar Arvids mormors far. Maja och Arvid som alltså aldrig tidigare setts men som kom från granngårdar i Yttermalung och träffades på annan ort och gifte sig med varandra var alltså sysslingar.

Britas lilla syster Kerstin (till höger på bilden) gifte sig med en handelsman i Avesta och blev släktens verkliga krösus när maken dog. Men släktens förhoppningar om "utdelning" gick om intet när den snutfagre Lewi Pethrus gjorde den vackra änkan sin kur och tog hand om alla pengarna!


Ovannämnde Larses Lars Olson snidade denna vackra skål som vi ännu använder som brödfat och..


...märkte den i botten såväl med kniv som med brännmärke.

Jossi Lee - min fagra dotter!

Det har varit händelselöst en tid här på bloggen. Men inte i verkligheten. Vi ha varit på turné (med mössan lätt på sné) med huvudsyftet att gifta bort vår dotter Johanna på Ängavallen utanför Malmö.

Johanna (Jossi) och hennes Young-Mi Lee, gemenligen kallad Youngan eller bara Youngs har efter tio års samlevnad beslutat sig för att gifta sig "på riktigt".

Och med tanke på de bådas förutsättningar när det gäller fantasi, organisation och kreativitet kunde det ju inte bli annat än ett sagobröllop i sommarsolen där på Ängavallens gård mitt i Vellinge.


Rolf Axel Nordström (i ljusblå skjorta) guidar oss runt gården. Bruden till höger.



De flesta gästerna vet ännu inte att det ska bli bröllop åsså!

Kvällen inleddes med en guidad rundvandring på gården med besök hos de många grisarna. Framförallt de alldeles små och gulliga kultingarna drog naturligtvis det mesta intresset.


Ack hade de varit av marsipan! Ekologisk eller ej....


"Ha så'n Pappa!"


Merparten av gästerna visste bara att Jossi och Youngan tänkte fira tioårsjubileum. Vad de inte visste var att mitt under bonden Rolf Axel Nordströms intressanta berättelse om Ängavallens ekologiska gård, hördes spelmanstoner och ut på gräsmattan, föregångna av fyra spelemän/kvinnor och två tärnor (vår dotter Filippa och Youngans vän Mia), trädde Johanna och Youngan följda av Pelle Präst (Per Lidbeck) ut.


Bröllopsföljet intågar!

Och där på slänten ner mot dammen vigdes de tu under medverkan av tärnorna och Johannas bror Pontus samt musikanterna och sångare.


Brudparet omgivna av sina tärnor och "Pelle Präst"!


Hur vackert som helst. Intet öga var torrt när de gav varandra sina löften. Brudbuketten var givetvis ett under av blomsterbindningskonst (inte för inte undervisar Johanna på Ingvar Strandhs Blomsterskola, landets främsta floristutbildning).


Kyssen!


De rosenblad som kastades över brudparet fick omgående sopas upp för att inte kompromettera gårdens ekologiska status!

Sedan följde middag (fullständigt ekologisk givetvis) presenterad av Patron Nordström själv och interfolierad av en mängd roliga och spirituella tal.


Middagstal


All den goda maten (eller maden som det väl heter där...) dansades sedan bort med vild musik till nattamaden fyllde på magarna igen.


Här går det livliga till!


Några av gästerna bodde kvar på gården och sågs sedan till frukosten. Andra försvann ut i sommarnatten med ett leende!

Regerande världsmästare på besök!

Lovisa (Lollo/Bibi) Elovsson med Storasyster Linnea t.h.


 

Det är inte var dag huset får besök av en regerande världsmästare! Men idag kom barn och barnbarn på Påskalunch. Sonen Pontus sambo Linnea hade då med sig lillasyster Bibi som är den som gjorde Svenska Dambandylandslaget till världsmästare när hon i sudden death satte in det avgörande målet! Inte illa för en landslagsdebutant!

 

Självklart krävde detta celebra besök speciella åtgärder! Den rödaste mattan vi hade rullades ut och spikades fast i trappan (på det att inga benbrott måtte inträffa på vår mark). Endast Bibi fick beträda denna medan populasen hänvisades till att gå bredvid. Det är ju trots allt skillnad på folk och folk!

 

Med på lunchen var också Lillemor och Jakob, goda vänner från Mariefred dit de båda nu återflyttat efter många år i London och Bath. När Jakob slutade på gamla Gota Bank, skolade han om sig till möbelrenoverare och - värderare. Hans specialitet är böjträmöbler och då givetvis med tonvikt på Thonet. Har ni trasiga Thonetstolar - hör av er till: bentwood@telia.com.

 

Här kollar Jakob lagningen på en av de stolar han just renoverat åt oss. Våra nio Thonetstolar har åkt fram och tillbaka över Engelska kanalen några gånger!


Förmodligen försöker Jakob få vår dotterdotter Matthea att inse konsekvenserna av att sitta med knäna på det sättet i en av Thonetstolarna!


Min gamla Mutter!


Min gamla stiliga Mamma med "svärdottern" Maj Sjöwall och kusinen Britta Hardt.


Min underbara Mamma fyller dagen före Julafton 98 år! Det där med födelsedagen dan före dan insåg hon tidigt att det var föga intäktsbringande. Alltså anordnar hon sedan 40-talet en mottagning söndagen före jul. Och ingen anledning att sluta med den traditionen!

 

De flesta av hennes jämnåriga gamla vänner har redan lämnat in. Och de som ännu är i livet är såpass inkapaciterade att de ej kan närvara annat än per telefon eller brev.

 

Två av de tre levande barnen, tre av de tio barnbarnen och fem av de tjugo barnbarnsbanen, två brorsbarnbarn, två barn till gamla döda väninnor, en f.d. granne och barn till f.d. granne, en kusin, två gamla vänner till barnen och en "svärdotter" trotsade alla kyla och snökaos och tog sig till Mammas mottagning där det nu för säkerhets skull sjungs "leva uti tvåhundra år"!

 

Min svåger som ser till Mammas ekonomi försäkrade henne tanklöst för många år sedan att hon har pengar till hon blir hundra. Så det är kanske med viss oro Mamma nu ser de närmaste åren an...

 

Och långt tacktal höll hon också, stående utan rollator! Uppmanade alla att tillse att när de blir gamla se till att de har vänner som ringer då och då och berättar saker, "för när man blir så gammal som jag kommer man inte ut och kan uppleva själv alla dessa saker och då är det roligt att få vara med om andras upplevelser."


Familjens tradition att till Luciasångens melodi framföra en specialskriven hyllningssång kom detta är på skam sedan jag glömt sången hemma! Men så här skulle vi ha sjungit:

 

Snart nittioåtta
år sen hon föddes
Blott några dagar kvar
till ett helt nytt år
Nu hon på tröskeln står
snyggt klädd med rollatåår
Leeeeve vår Mamma
Leve vår Mamma


"Kärlek i skottkärra"



"Kärlek i skottkärra"

"Passar i en rallares hem. Stod i en ram med äkta förgyllning i vårt hem"

skriver Farfar Oscar på baksidan av detta charmiga foto som jag fann bland farmors minnen. Förmodligen stod det då i det första hemmet utanför Ramnäs och säkert det uppe på Hullsta i Sollefteå, men följde kanske inte med då familjen flyttade till Stockholm och Farfar lämnade det aktiva rallarlivet för att ta ansvar för hela järnvägsnätet och så småningom grunda Järnvägsmuseum och bli "Sveriges Reklamchef". Då hamnade det säkert i lådan där jag fann det.

Betungande utskylder?

I mitt rensande av gamla familjearkivet fann jag dels ovanstående foto från hamnen i Lidköping med ångaren Motala Ström på väg ut. På kajen står min farmors morbror Gottfrid Swanström som också skickat kortet till Farmor.

Om jag förstått familjens skrönor så var denne Morbror Gottfrid en hyvens karl omtyckt av släktens alla ungdomar.

 

Om han däremot tjänade bra eller dåligt på sitt arbete vet jag inte om man kan utläsa av nedanstående skattsedel för kommunalskatten för Wings Pastorats Kommunalnämnd från 1875. Kanske var dessa 1:25 också en betungande summa på den tiden!

 


"Finns det en vilja så finns det en väg"


Den svenska filmens nestor, Gösta Werner begrovs idag. Officianten filmvetaren Bengt Forslund till höger.


Min gamle onkel Gösta dog för en tid sedan, några månader efter sin 101-årsdag. För ganska precis ett år sedan fick han sin sista och just utkomna bok i sin hand, en biografi om Gunnar Bjurman som verkade som chef för den svenska filmcensuren i 32 år. När Gösta hållit den i sin hand tycktes han nöjd med livet och lade sig att dö. Men det tog ett drygt år.

 

"Finns det en vilja så finns det en väg"


sa, Gösta när han 97 år gammal gav sig av i sällskap med filmvetaren Bengt Forslund till staden Odessa i Ukraina för att uppfylla sin egen sista önskan - att se den berömda trappan i vilken Sergei Eisentein låter en barnvagn rulla ner, i en för evigt i filmhistorien inristad scen. Resan skulle Gösta ha gjort när han blev 95, men ett elakt och omopererat lårbensbrott tvingade honom att senarelägga resan. Men den blev av!  "Finns viljan - finns vägen"!

 

Filmprofessorn Leif Furhammar harangerade också sin företrädare: Gösta som tillsammans med Rune Waldekrantz, Bengt Idestam-Almqvist och Einar Lauritzen är de fyra män vi kan tacka för att filmen blev ett akademiskt ämne och att Sverige har en framstående filmforskning som står sig gott också i internationell jämförelse. Gösta blev den förste att doktorera på ämnet film och fick en docentur. För Leif Furhammars generation kunde dock Gösta vara en rätt så besvärlig herre. Orden "arrogant" och "besserwisser" dök upp i flera tal. "Men så var det ju så att han faktiskt oftast visste bäst!"

 

Som akademisk opponent var han fruktad och han hade svårt att spontant ge beröm. När Bengt Forlsund hade kommit ut med sin bok om filmregissören Gustaf Molander sände han i vanlig ordning ett exemplar till Gösta. Hörde ingenting. Ringde till slut och frågade om Gösta fått boken. Jodå, det hade han väl "men Du borde ha talat med mig först"!

 

Men han kunde också vara realist. En dag stannade han Leif Furhammar i biofoajén på Röda Kvarn och sa: "Du och jag har svårt att prata med varandra. Har Du en tid som jag kan komma till Dig så vi kan språka om detta?". Så Gösta kom till Furhammars tjänsterum på utsatt tid och de båda pratade runt ett tag men erkände till slut båda två att det fanns positiva sidor hos den andre och så var den saken klar och de förblev nära vänner livet ut. Leif Furhammar säger: 'Han var faktiskt anmärkningsvärt erkännsam mot mig - när vi väl talat ut. "Den boken
hade inte jag kunnat skriva" sa han om "Filmen i Sverige"'.

Barbro och Leif Furhammar med Gösta vid 100-årsmiddagen.


Journalisten och cineasten Michael Tapper skriver i Sydsvenskan om mina tre absoluta favoriter bland Göstas filmer:

 

"Efter tolv års anonymt slavande som manusförfattare, klippare, reklammakare och mycket annat i branschen slog han igenom 1945 med ”Midvinterblot”. Den hade den för Gösta Werner talande underrubriken ”En berättelse i bild” och var en kärvt naturalistisk skildring av en fornnordisk offerrit. Tre år senare fullkomnade han sin dröm om att, likt experimentfilms­pionjärerna han beundrade: Viking Eggeling och Walter Ruttmann, göra en film enbart berättad i bild och musik. Det blev också hans internationella genombrott: ”Tåget” (1948).


Koncentration, reducering, förenkling, var hans konstnärliga nyckelord. Och när vi talades vid blev det snart tydligt att Stig Dagerman-filmatiseringen ”Att döda ett barn” (1953) var den han tyckte bäst följde detta credo. Trots den talade novelltexten på ljudbandet. Filmen spelades in några vitbrännande sommardagar 1952 kring Haväng på Österlen, och blev så suggestiv i sin skräckstämning att många i biopubliken lämnade salongen.


I högtalarna hörs skådespelaren Gunnar Sjöbergs mjuka röst mässa fram novelltexten till de idylliska tonerna från ”Springtime Romance”. Längs landsvägen får vi och filmens aningslöse lastbilschaufför onda förebud. Några svartklädda kvinnor står plötsligt där likt ödesgudinnorna, nornorna. På stranden av en å ligger Charons svartmålade båt redo att föra det snart dödade barnet över floden Styx till andra sidan. När väl olyckan inträffar ser vi det inte i bild, men vi hör skriket. Fast vems? Barnets eller förarens? Eller var det lastbilsbromsarnas klagosång?


Denna filmkonstnärliga pärla är Gösta Werners testamente; hans estetik i ett koncentrat på mindre än tio minuter. Jag tvivlar på att Alfred Hitchcock, Stiller eller någon av hans andra husgudar kunde ha gjort den bättre."


'And the rest is silence!'

Som Gösta sa en gång: den viktigaste ljudeffekten är just tystnaden!

 

Mats och Gösta på utflykt till Östhammar för fem år sedan


Vår Ålderman - Gösta Werner är död!

Familjen Werners ålderman, Gösta Werner, 101 år och två månader gammal, har stilla avlidit i sitt hem på Döbelnsgatan.

Efter det att Gösta i maj förra året med liv och lust deltagit vid sitt 100-årsfirande på Filmhuset, med mottagning,  paneldebatt, filmvisning och efterföljande familjemiddag och någon månad senare fått sin nyutkomna sista bok i sina händer, lade han sig till ro och inväntade döden.

"Tror Du det tar lång tid?" frågade han sin dotter.

Läs här om Gösta och hans långa verksamma liv inom den svenska filmen.

Gösta var en färgstark man på många sätt. Han tillhörde uttalat inte något religiöst samfund och vägrade gå i kyrkan. Han var nog endast mottvilligt med vid sina föräldrars och sin hustrus begravningar. När jag med kören Pax Mariae och en jazzgrupp skulle framträda i Johannes Kyrka i Stockholm, hade jag givetvis berättat detta för Gösta eftersom han bodde bara några steg från kyrkporten.

Under repetitionen innan ser jag honom glänta på denna och ivrigt vinka åt mig att komma (för att gå in var inte till att tänka på). Nyfiket gick jag kyrkgången ner och hälsade på Gösta som frågade vem den där Brodda var som skulle vara med och spela. Jag pekade ut honom varvid Gösta bad mig hämta honom.

Jag var tvungen att lämna de båda i vapenhuset men fick sedan veta att Classe Broddas farmor varit en kär arbetskamrat med Gösta under många år på något av de stora filmbolagen.

Han var som sagt aktiv som människa och författare ända till för ett år sedan. Länge var han t.o.m. den äldste aktive filmregissören innan han för nio år sedan brädades av sin gamle vän portugisen Manoel de Oliveira (fyra månader yngre).

Men han gillade inte att bli gammal, skröplig och beroende av andras hjälp. När jag t.ex. hjälpte honom ner till taxin efter en mottagning hos min Mamma i december 2007 sa han: "Vet Du Mats, det här är så förödmjukande!". Då hade han ensam rest till Berlin bara några månader innnan.

För mig och mina syskon var Gösta alltid som en mycket nära farbror. Han tog oss med på Filmhistoriska samlingarnas filmvisningar på biografen Regina så snart vi var gamla nog att uppfatta en film. Efteråt var det  ofta uppsluppna familjemiddagar på Cattelins Fisk i Gamla stan.

Gösta kommer att förbli en viktig och spännande pusselbit i mitt liv.

Enn Kokk skriver om bror Lasse!

Enn Kokk har skrivit ett inlägg på sin blogg om min bror jazzpianasten Lasse! Läs!

Flygande smörgåsbord - igen!



Jag har tidigare berättat om min härlige och underbara farfar Oscar som började som järnvägsingenjör, avancerade till SJs förste Baningenjör, grundade Järnvägsmuseum och blev "Sveriges Reklamchef".

Det sista epitetet fick han av sin måg, Tom Björklund, lika legendarisk reklamchef och vice VD på NK och den som tog amerikansk detaljhandel till Sverige på 20-talet, när denne efter sin pensionering ägnade ett tiotal år åt att skriva den svenska reklamens historia i två tjocka band. I den berör han farfars uppdrag från Järnvägsstyrelsen att organisera och genomföra svenskt deltagande i olika internationella mässor och utställningar från tjugotalet och framåt. Sverige som nation hade ingen organiserad marknadsföring, inget Turistråd el. motsv. utan det var person- och turisttransporterande SJ som skötte detta. När Farfar gick i pension ansåg sig SJ nödsakat att för första gången inrätta en reklamavdelning!

En rolig detalj är då just detta med hur svenskt smörgåsbord kom att bli ett begrepp också utomlands. Smörgåsbord i sig är ju inget speciellt för Sverige egentligen. De flesta länder har någon form av buffétradition. Vårt smörgåsbord har sitt ursprung ur 1500-talets brännvinsbord som via SOS (smör, ost och sill) blev till Smörgåsbordet för den burgnare borgarklassen under 1800-talet.

Jag har tidigare trott att första gången Smörgåsbordet fick sin internationella lansering var vid den internationella världsutställningen i New York 1939 då farfar beordrade farbror Tom att se till att NK flög över ett komplett smörgåsbord till den svenska paviljongens invigning.

Så här skriver Wikipedia om detta : "Smörgåsbordet slog igenom internationellt på världsutställningen i New York 1939 där den svenska paviljongen hade ett roterande smörgåsbord i paviljongrestaurangen "Three Crowns Restaurant". Det var i New York som ordet förlorade sina prickar och ringar för att istället uttalas "smorgasbord"."

Men den första gången var faktiskt redan 1926 vid en stor utställning i Grenoble.

Jag läser i det tidningklipp från tiden som jag just funnit:

"Rensadel per flygmaskin till Grenoble!

Nästa onsdag komma enligt DN, generaldirektör Granholms (oläsligt) att bjuda på  bankett i Grenoble, en verkligt svensk måltid, som till på köpet skall tillagas i kungliga huvudstaden och sedan delvis nedsändas pr flygmaskin till ort och ställe. Enligt vad man berättar hos NK utgöras gästerna av ett tjugotal utlänningar, fransmän, italienare, spanjorer m.fl. representanter vid Grenobleutställningen vars officiella svenska representant och generalkommissarie för Sverige, Kapten Oscar Werner, skall fungera som värd vid banketten.

Först upptager matsedeln ett hejdundrande svenskt smörgåsbord vars olika rätter kommer att förses med små kort, som på franska tala om deras beståndsdelar och var i Sverige de mest förekomma. Bordet kommer att upptaga sill i olika former, strömming i olika former, massor av svensk ost, bl.a. Västerbottens och Jämtlands mesost, kaviar och en del delikatesser m.m. varav en del redan nedsänts per järnväg till Grenoble. ..... Till efterrätt serveras äkta skånsk spettekaka, likaså framställd på NK. Spettekakan blir så stor att den måste tas itu i två delar vid transporten - pr tåg - vilka sedan hopsättas vid framkomsten. ..... Bordet ska dekoreras med grenljus i blått och gult, rönnbär och andra svenska prydnader. Som placeringskort blir det ballonger från NK som fasthålles vid bordet av små ankare. På varje ballong skall gästens namn stå tryckt, och snöret skall vara prytt med respektive länders flaggor.  ....  Det är den första större måltid NK skickar utomlands, men i somras levererade firman kokta kräftor pr flygmaskin till Paris."



Oscar Werner i någon temporärt uppbyggd paviljongentré med nordisk touch.

UPPDATERAT 15 Februari 2010:

Fann också den stiliga menyn från tillfället ifråga:


Bak- och framsida.


Insidan med den historiska smörgåsbordsmenyn.

Tidigare inlägg
RSS 2.0