Thomas Ungewitter/Thommy Thunder är död

Skådespelaren Thomas Ungewitter är död. En bildörr tog livet av honom i en ålder av  63 år. Just nypensionerad från sin mångåriga tjänst på Helsingborgs Stadsteater. Aldrig pensionerad från sin tjänst hos Thalia.

 

Han sörjes närmast av tre barn, en bror och många vänner.

 

Som dotterson till den stora operasångerskan Matilda Jungstedt och med konstnärliga gener också från fädernet (Pappa Harry var en legendarisk reklamchef på NK), var det inte underligt att han själv kom att utveckla ett konstnärsskap.

 

Hans första scen var dörröppningen till Stora Salongen på Ehrendals Gästhem i Södermanland, som en gång varje år ställdes om till scenöppning för en revy som avslutning på sportlovet. Gerda Aschan, som drev gästhemmet, lät oss ungdomar styra och ställa helt fritt med detta. God hjälp fick vi också av villiga föräldrar och andra vuxna gäster som spökade ut sig i dörröppningen. Där var medlemmen av Magiska Cirkeln, Gylfe Burdin, där var min mor Ann-Mari som spelade piano, där var den underbara Brita af Geijerstam som i hög hatt blev vår primadonna assoluta - och där var Thomas. Som tog sina första stapplande steg på tiljan. De följdes av flera som vi spelade in på smalfilm uppe på vår vind och i vår våning. Jag fungerade alltid som "producent och regissör" och i varje film lyckades jag ta död på Thomas. Så ofantligt mycket skoj vi hade.

 

Genom Thomas kom jag att tillhöra den exklusiva prenumerantskaran till Carls Dagblad, utgiven av hans vän Carl Z (Zetterström) i vars hem Thomas också umgicks som klasskamrat till Carls äldre bror. Här lärde sig Thomas tidigt forma sina härliga imitationer av brödernas pappa, Kar de Mumma. Mamma Viola och jag delar gudföräldraskapet till Thomas förstfödde son.

 

Att han till slut valde skådespeleriet var på något sätt förutbestämt, även om jag inte tror att det var ett lätt beslut. Likt många känsliga konstnärssjälar fattades en del i Thomas självförtroende. Något som han fick lära sig att övervinna.

 

Han började sin egentliga bana hos just Kar de Mumma på Folkan i Stockholm, där ytterligare "gubbar" lades till hans egen imitationsrepertoar. Inte minst Stig Järrel som han kom att gestalta bl.a. i den briljanta föreställning han själv satte ihop många år senare, "Fyra x Z" . En annan sådan som han också själv var pappa till handlade om Karl Gerhard. När han dog återstod en sista föreställning av en tredje självproducerad föreställning. Denna gång om honom själv: "The nostalgic world of Thommy Thunder".

 

Men han var också Fantomen! Historien om den vandrande vålnaden läste han in och det hjälpte inte att vi talade om för vår lille son att det bara var Thomas - hans suggestiva röst var alltför skrämmande för att få spelas. Kassetten gömdes därför i en lönnlåda i ett skåp. Skåpet kom att kallas Fantomenskåpet eftersom sonen ändå lyckades leta upp kassetten för den pirrande spänningens skull. Den vandrande vålnaden kan aldrig dö. Jag undrar om Fantomen hade klarat bildörren. 

 

Minnet av min vän lyser upp mitt hjärtas kammare. Bortovaron är ofattbar. Saknaden av skrattet, glädjen och tokerierna direkt smärtsam.

MATS WERNER


RSS 2.0