Efter 25 år – ännu kommer nya historier fram om Gripsholmsjubileet!

Åke Livstedt uppmanar till historieberättande, medan Charlotte Widenfeldt, Ralph Edenheim, Knut Knutsson och Katarina Edenheim lyssnar.
 
Förra söndagen hade jag förmånen att vandra runt på Gripsholm med Åke Livstedt (mannen som är den ende någonsin som hållit varje föremål på Gripsholms slott i sin hand!) tillsammans med ett trettiotal av Åkes gamla slottsguider, medhjälpare och tillika servitörer och ouvreuser vid den kungliga supén i Rikssalen på slottet för 25 år sedan.
 
Avsikten var att återse de olika platser som kom i bruk för supén: Rikssalen förstås, men också övre rustkammaren som då helt hade plastats in och gjorts till ett effektivt serveringskök med rundgång för serveringspersonalen. Inte en knappnål ens hade slagits i tegelväggar eller trägolv. Allt var fribärande och väggar, golv och tak helt skyddade. Genom den lucka som finns i golvet och som var avsedd för krut och kanonkulor, hade byggts en hiss med vilken maten kom upp från tillagningsköket på annan plats. I den smala trappan intill dörren till övre rustkammaren, hade alla servitörerna sin plats två och två på trappstegen. Därifrån skulle de 70 snabbt och i god ordning runda serveringsdisken i rustkammaren, fukta sina vita vantar på en därför avsedd svampduk och plocka med sig två tallrikar var, för att sedan i värdig procession skrida in i Rikssalen till sina resp. bord – och stolar! Varje steg fanns inritat, planerat, klockat och repeterat i förväg för att ingenting skulle fallera. På givet kommando från marskalken som stötte sin av Gunnar Cyrén tillverkade stav i golvet, satte de först ner en tallrik framför den ena av de två gäster de betjänade, backade och därefter böjde sig alla samtidigt framåt igen med nästa tallrik till gästen bredvid.

Det hela skedde med en fantastisk precision.
 
Men vi fick höra att staven efter allt stötande i golvet, omgående efter festen fick tas tillbaka till Gunnar Cyrén för att förstärkas, eftersom slottsmodellen i silver som kröner staven höll på att trilla av. Marskalken berättade också att detta blev en lärdom när Nobelmiddagsutformningen sedan tog vid, med Gripsholmssupén som förebild (inkl. en marskalksstav med Stadshuset i modell på krönet, av Gunnar Cyrén), så fick man bygga en särskild trälåda för marskalken (som efter Gripsholmssupén tjänstgjorde vid Nobelbanketterna ytterligare ett tiotal år) att stöta staven mot eftersom det inte hördes när den stöttes i Blå Hallens marmorgolv och dessutom riskerade att Stadshuset på stavens krön skulle falla till golvet.
 
Åke berättade också om den presumptiva katastrof som hans kära Mamma Greta, salig i åminnelse, kunde förhindra. När Åke kom hem och berättade en vecka före supén att han suttit på slottet och vikt servetter (dessa bröts i fem olika mönster, ett för vart och ett av slottets århundranden), utbrast Mamma Greta: "Är Du inte klok – i ett stenhus!"
 
För hon visste ju att ett stenhus lagrar mycket fukt i sina väggar och i all synnerhet under en sommar som 1987 då det regnade häftigt hela tiden. Servetterna skulle slokat som utjänta tulpaner efter bara några dagar om inget gjordes. Men då kunde Åke få hjälp av slottssnickare Franzén som monterade upp ett antal kupévärmare som såg till att hålla servetterna styva tills det var dags!
 
Här förevigar fotografen Torsten Tullberg den stora återsamlingen i Runda Salongen på Gripsholm. Sittande framför är förre slottsfogden John Crafoord, förra Skansenchefen m.m. Eva Nordenson (tillika Gustav Vasas gemål Margareta vid jubileumssupén) och Åke Livstedt.
 
 
En av ouvreuserna mindes att det hade kunnat gå riktigt illa med den stora paradtårtan i form av Gripsholms Slott, som skulle bäras in på en "bår" för att skäras av Majestätet själv. I väntan på att det skulle bli dags för tårtan, så stod den i ett förrum, där också den väl maskerade Jan Myrdal väntade på sin för alla så överraskande entré. I spetsen för sitt kungliga följe skulle Gustav Vasa göra entré i en procession för att inför sin "efterträdare" Kung Carl XVI Gustaf demaskera sig och framföra ett högst egenhändigt skrivet tal (som ingen fått läsa i förväg!) till Kungen.
 
Alltnog, det bar sig inte bättre än att Myrdals stora rock fastnade i handtaget på den "bår" på vilken tårtan väntade. Utan att veta eller titta efter, vad han fastnat i (han hade sin stora ansiktsmask på sig vilken delvis skymde hans sikt) var han på väg att fullt naturligt dra åt sig rocken vilket obönhörligen fått till följd att hela jättetårtan gått i golvet med dunder och brak, om inte ett par rådiga servitörer grabbat tag i "majestätet" och handgripligen förhindrat honom från att röra sig innan han kunnat lösgöras från tårtan!
 
Att Jan Myrdal ens åtog sig detta uppdrag: att hemligen maskera sig till en kunglig despot, klä sig i trikåer, delta i ett historiskt "jippo" och till råga på allt hålla ett tal och harangera den nuvarande Kungen. Det var väl ändå otänkbart för en rabiat revolutionär som Jan Myrdal, eller...?

Åke var inte heller särskilt optimistisk när han ställde frågan till Myrdal. Men denne var inte alls omöjlig. Han hade bara tre villkor: att han skulle få ha trikåer – för han tyckte han hade snygga ben som han aldrig fick visa, att han själv skulle få skriva sitt tal och att ingen annan fick läsa det i förväg!

Det vore en felaktig beskrivning av verkligheten om jag sa att Åke inte var orolig för vad Myrdal skulle hitta på att säga i sitt tal, men också här överraskade denne märklige man, genom att hålla en lysande expose över Gustav Vasa och hans verk och betydelse.
 
Om allt detta kanske Åke berättar när vi – 80 personer – på söndag återigen, efter 25 år, bänkar oss i Gustav IIIs Teater på slottet för att i bild och tal få den kungliga supén och dess förberedelser beskrivan av Åke, följt av den teaterföreställning, "En afton på Gripsholm" som de mest lysande av Dramatens skådespelare: Jarl Kulle, Anita Björk, Sif Ruud, Birgitta Valberg, Jan Malmsjö, Sven Lindberg, Ingvar Kjellson (även regi), Ulf Johansson, Jan-Olof Strandberg m.fl. framförde vid jubileumshögtiden 1987. Föreställningen sändes och spelades in av Sveriges Television och nu får vi möjlighet att se föreställningen på stor duk i själva teatersalongen. Att åter få sitta på teaterns bänkar och uppleva den unika föreställningen blir något alldeles extra. Inte sedan 1789 har det spelats teater på den scenen och inte lär det ske igen i vår livstid – om någonsin. Nationalmuseum, som ansvarar för teaterns originalkulisser, hotade med att ta hem alla dessa om jubileumskommittén så mycket som lät en nykter landshövding beträda scengolvet. Med mycken list lyckades det dock! Kanske dyker föreställningen också upp i Minnenas Television och kan då varmt rekommenderas. Inte bara är det ett lysande skådespeleri utan också ett lysande manuskript, författat av Kaj Lundgren, signaturen Kajenn.

När Gripsholm blev aendnu gamblare!


Planschen över Fredrik Lilljekvists stora restauration av Gripsholm

Idag var det dags för höstens rundvandring på Gripsholm med Åke Livstedt, mannen som är den ende nu eller någonsin levande som hållit varje föremål på slottet i sin hand! Det berättade han att han "tvingades" göra när han var ansvarig för den stora inventering som skedde för ett antal decennier sedan.

Bie Seipel och jag bjöd våren 2009 in ett antal vänner och bekanta till en rundvandring med Åke, med fokus på Gustav IIIs Gripsholm och 1700-talet. Intresset var så stort att vi tvangs upprepa evenemanget på hösten. Den tid som är Åkes egen favoritsäsong på slottet. Och visst är det mysigt att i novembermörkret och med regnet ihärdigt fallande kunna få gå in i den mysigt  – om än bristfälligt – upplysta borgen. Med fladdrande levande ljus och känsla. Intresset var fortfarande påtryckande. Våra vänner ville ha mer!

Så 2011 blev det ännu en vandring men med fokus på 1800-talets Gripsholm. Lika bedövande intressant. Det eggade oss till ytterligare en vandring idag och då koncentrerat kring Fredrik Lilljekvists stora restauration på 1890-talet då slottet enligt malicen gjordes "aendnu gamblare"!


Samling på yttre borggården. Mannen i vit jacka och keps är vår trogne medvandrare, förre slottsfogden på Gripsholm, Översten John Crafoord som vanligt åtföljd av ett nytt barnbarn! Alla ska läras!

Som vanligt samlades vi på yttre borggården där Åke inledde med att berätta om de förändringar som skett av slottets exteriör vid Lilljekvists restauration. En del av dessa har av senare "expertis" ansetts "ohistoriska" och avlägsnats. Men Åke menade att ingen annan renovering, vare sig förr eller senare har varit så väl förberedd och genomtänkt som Lilljekvists.


Åke visar bilder, Maren von Bothmer skyddar!


Gripsholm hade ju fram till Carl XVs tid fungerat som ett kungligt sommar- och jaktslott. Som sådant hade det utvecklats organiskt efter varje generations behov och moden. Men nu ville man istället göra slottet till ett historiskt panorama över århundradena. Turismen hade börjat växa fram och de kungliga behoven av slottet minska. Nu skulle här Sveriges historia visas fram. Man hade ju inte minst alla porträtten av Svenska kungligheter och stormän.


Här berättar Åke om vad de numera oputsade fasaderna avslöjar, om karnapet och om den "brunn" som pryder inre borggården men som tillverkades för den "modell-Gamla-stan" som uppfördes på Djurgården vid den stora konstindustrimässan 1897 men som på 60-talet sattes upp här istället!

För att kunna göra en "naturlig" rundvandring fick besökarna på vissa ställen ta sig runt via baktrappor som tidigare endast varit avsedda för tjänstefolket och p.g.a. detta kommer man idag in i t.ex. slottets rikssal bakifrån, även om man tack vare att tronstolens placering ändrats, inte kanske upplever det så.


Här är det Astraksalen som får sin förklaring!

Men man kan inte endast tala om Lilljekvists renovering utan att också beröra tidigare förändringar eller senare. På 1950-talet gjordes en ny större – även om den aldrig framställdes som så – men långt ifrån lika välmotiverad och genomtänkt renovering som delvis avlägsnade delar av Lilljekvists åtgärder därför att det antikvariska modet förändrats. T.ex. ansåg man Lilljekvists vitkalkning av inre borggårdens väggar med krusidullmåöning runt fönstren, som ohistorisk och knackade helt sonika bort den. Men som Åke påpekade: aldrig någonsin hade man på den tiden avsett att lämna tegel synligt. Att putsa teglet var ett sätt att skydda detta och förlänga dess liv. Samtidigt gav det ljus åt den annars så mörka inre borggården. Det enda goda borttagandet av putsen kan sägas ha fört med sig är att man nu kan åskådliggöra åtskilliga av de olika förändringar som skett i slottet genom århundrandena. Man ser spår på fasaderna av igenmurade fönster, man ser spår av trapphus och man ser spår av att en våning tidigare varit två o.s.v.


Allt ljus på John Crafoord!


Åkes kunnande om slottet och dess historia är oöverträffat och hans förmåga att förmedla detta kunnande till oss andäktigt lyssnande medvandrare är lysande.


Bie berättar om maten.

Vandringen slutade denna gång framför den stora planschen som syns överst och som illustrerar Lilljekvists restauration. Planschen hänger sedan länge i Kronköket där vi sedan avslutade denna som vanligt superintressanta eftermiddag med en god måltid. Denna gång nästan till hundra procent närproducerad. Gäddfärs med romsås från Sjöbris i Stallarholmen, potatissallad och stenugnsbakat bröd från Printzens, också i Stallarholmen, som även försåg oss med den goda äppelkakan till kaffet.




Det var bara vinet som kom från Italien och vattnet från Stockholm!

Nästa år är det 25 år sedan det stora 450-årsjubileet på slottet som med andra ord fyller 475 år. Vi kommer att uppmärksamma detta med ytterligare visningar med Åke. Dels om bordsdukningar genom århundrandena och dels om slottet på 1900-talet.


Gripsholmsvandring i 1800-talet med Åke Livstedt.


Här på Gripsholms yttre borggård med Kronkökets gråstensväggar i bakgrunden (ursprunglig del från Bo Jonson Grips kastal) inleddes som vanligt specialvandringen med Åke Livstedt (i svart skinnjacka t.v.)

Efter ett uppehåll under 2010 p.g.a. olyckliga omständigheter återupptog Bie Seipel och jag de populära specialvisningarna av Gripsholms slott ur skilda synvinklar, med konstvetaren, måltidsforskaren m.m. Åke Livstedt. Denna gång med fokus på 1800-talets Gripsholm fram till den stora renoveringen 1896 (då slottet blev "ändnu gamblare"). Renoveringsepoken blir föremål för nästa vandring i höst.


Den här gången hade vi uppgraderat till "IM-bilder" (I Midjehöjd). Sist lade Åke ut bilderna på golvet och Niklas Mörner myntade uttrycket att vi i brist på OH-utrustning istället hade UF-bilder = Under Fötterna.
Här är det bilder ur Billmarks Gripsholmsverk som fick illustrera hur slottet tog sig ut på 1800-talet.


Här fick vi veta hur Rikssalen såg ut på Karl XVs tid då slottet nästan fungerade som jaktstuga för kungliga sällskap och det dukades upp för festliga middagar under tre stycken jätteliga takkronor gjorda av papier maché (varav en numera hänger i Mariefreds biolokal).

Gripsholm är ju fortfarande ett kungligt lustslott och Kungen kan närsomhelst stå utanför dörren och kräva logi och mat. Även om det inte sker i samma utsträckning som förr så är dock kungafamiljen förhållandevis flitiga besökare på sitt slott. Kungaparet firade också sitt silverbröllop här 2001.

Vi fick också veta att det förr när någon utsågs till Hovsångare eller Hovpredikant eller liknande ingick att man "vid resa söderut fick rätt till en övernattning på Gripsholm". Den sista som utnyttjade detta privilegium var operasångerskan Kerstin Meyer.

Det tillverkades mycket möbler till slottet på 1800-talet. Möbler som i stor utsträckning fortfarande finns kvar. Åtskilliga tillverkade av lokala möbelsnickare.

Som vanligt avslutades vandringen med en snabb genomgång av världens första Hlton-hotell - Kavaljersflygeln. Denna gång den översta våningen där rummen ännu bär gamla 1800-talstapeter på väggarna. Kavaljersflygeln är nu under renovering p.g.a. alla de fuktskador som uppstått genom att man slutat använda rummen. Slutenheten har gjort att fukt aldrig vädras ut utan har anfrätt väggar och möbler på ett mycket olyckligt sätt. Nu installeras klimatreglerande utrustning m.m. men det bästa vore givetvis att man faktiskt visade våningarna också för besökare och att slottets sommarguider - liksom förr - kunde tillåtas bo i rummen på någon av de fyra våningarna under sommaren. Ett hus som används åldras bättre än ett som överges.



Och som vanligt avslutades visningen med en måltid i det gamla Kronköket vars stora spisar tillkom just på 1800-talet. Där hade det dukats upp rökt regnbågslax, sallad, ost och bröd från lokala producenter. Dryckes- och kaffebordet fick dock hållas avskilt då det endast innehöll avståndsproducerade godsaker!

Vid borden utspann sig glada konversationer men också kritiska. Man ifrågasatte "tristessen" i den svenska museala hållningen. Jag berättade om de tre "V" som infördes under förre ståthållare på Stockholms Slott: "Värna, Vårda och Visa". Själv har jag alltid hävdat att man glömt ett fjärde "V" som skulle stå för "Våga". Att också våga gå utanför det fyrkantigt faktiska och kunna "leka med historien" för att göra den levande och tillgänglig också för en modern publik.

Men också här kolliderar två intressenter: de som vill se ökande besökssiffror mot dem som tycker det är bra med färre besökare för det sliter mindre på slottet.

Men man måste ha i åtanke att detta är allas vår egendom. Den ska finnas tillgänglig för alla som vill uppleva vår svenska historia på ett direkt och levande sätt. Idag känns till och med det "V" som står för "Visa" hotat. Gripsholm har en enastående fatbur fylld med unika textilier. Att dessa måste skyddas för att kunna bevaras är helt klart, men idag finns tekniska möjligheter att också visa känsliga textiler och man borde också kunna visa dessa skatter för mindre sällskap.


Warwick Castle utanför Birmingham lockar stora besökarskaror genom att vara "besökarorienterat" med National Trusts välsignelse.

Jag brukar hänvisa till vad National Trust i England kan göra utan att för den skull göra avkall på museal saklighet, på Warwick Castle vid Brimingham. Här möts besökarna redan vid biljettkön av en burdus och fräck stallfogde från 1600-talet som hutar åt folk utan urskiljning. I parken kommer den röde riddaren till häst i full mundering. Under ekarna sjunger en och annan lutsångare och inne på slottet finns uppbyggda historiskt korrekta tablåer med vaxdockor (och levande aktörer) som åskådliggör slottets historia tusen gånger bättre, roligare och mer minnesvärt än vad våra svenska, ofta dödstrista, museilärare (de får inte ens heta guider) förmår. Att också vår musievärld invaderats av en Luthersk-Calvinistisk skuldpåläggning där man tyngd av stundens allvar förväntas inta en lågmäld och hukande ställning när man inträder i de gamla salarna är för sorgligt.


Här äger det rum bataljer runt vallgraven vid Warwick Castle till besökarnas förtjusning.


Och från slottmuren kommer spröda toner från en luta.



Och inne i slottsgemaken går det "livligt" till!

Låt riddarna runda Griptornet, eldslukarna utöva sina konster på rännarbanan. Låt Grå Damen skönjas i gemaken och Gustaf IIIs ande på teatern. Kort sagt blås lite liv i Gripsholm.

Ni kan läsa om de tidigare två rundvandringarna med Åke Livstedt här och här.

IKEA flyttar in på Gripsholms Slott!

Igår kväll upplevde jag en härlig konsert i Rikssalen på Gripsholm med barytonsångaren Karl-Magnus Fredriksson. Det minde mig att jag inte berättat om årets porträttillskott till Hedersporträttsamlingen som avtäcktes vid Gripsholmsföreningen årsmöte i början av juni.


Styrelseledamoten Annika Hagström berättar om hur den filmade intervjun kom till.

Bak det gula täckelset dolde sig ett fotografiskt porträtt av Ingvar Kamprad. Ett genialt porträtt av fotografen Thomas Wågström som fångar hela bilden av en genialisk man, Ingvar Kamprad, Elmtaryd, Algunnaryd eller IKEA.

När jag såg det associerade jag direkt till en helgonbild. Kamprad har en färgskiftning i sitt gråa hår som får det att se ut som han har en religiös kalott lite på sniskan och han håller sin insexxkruv i en välsignelseliknande gest.

Och fotografen bekräftade denna avsikt när han berättade om hur porträttet kom till. Han påpekade också den valvliknande belysningsskuggan i bildens överkant.

Han berättade också om svårigheterna att få till en tid med Kamprad för att kunna göra porträttet. Att detta måste bli fotografiskt framgick med all önskvärd tydlighet för när skulle Kamprad som beskriver sitt liv så som att han bor på hotell och flygplatser, någonsin haft tid att "sitta för ett porträtt".

Istället blev det någon timme i samband med invigningen av ett IKEA-varuhus, då fotografen och hans objekt kunde "gå bakom" en stund och ta fotografiet.

Inte heller hade Kamprad möjlighet att själv närvara vid avtäckningen. Det skylldes på problem med hälsan vilket väl inte vore otroligt med tanke på det tempo denne man håller i sitt liv.

Istället lyckades man med hjälp av styrelseledamoten i Gripsholmsföreningen, Mariefredsbon och TV-journalisten Annika Hagströms hjälp få till en filmad intervju som vi alla fick ta del av i Rikssalen. Första gången jag upplevde en filmduk där.

Det blev ett lika träffande filmporträtt som den stillbild som var orsaken. Filmen visar denne i grunden enkle man som äger en otrolig självinsikt och en grundtrygghet i sig själv.

"Ja, jag är mycket rik!" säger han eftertänksamt och förklarar sedan hur lite det egentligen betyder för hans liv. Istället är det hans företag - eller rättare sagt - hans bild av det företag som är hans liv, som har betydelse. Vi som hade förmånen att vara på plats, var rörande överens om att denna intervju borde få en större spridning.

Kamprads betydelse för Sverige och Sverigebilden står inte monarkin efter. Jag har länge föreslagit att vi skulle slopa UD och överlåta Sveriges diplomatiska förbindelser med omvärlden till IKEA. Bättre ambassader kan man inte tänka sig.


Årets hedersporträtt i två upplagor!

Unik skolavslutning på Gripsholm

Förskoleklassen inledde avslutningen med ett Luciatåg.

Aldrig förut har det hänt att en skola fått lov att ha sin avslutning i det kungliga slottet Gripsholm. Och allra minst i Rikssalen!

 

Men det var precis vad som skedde i förrgår då den fem månader gamla Gripsholmskolan, inrymd i Orangeriet på Gripsnäs i kungliga Hjorthagen, fick ha sin avslutning där.

Det tyder på en upptining i de strikta regler som gällt under de senaste årens VVV-fögderi (Värna, Vårda, Visa).


Redan när den nuvarande fogden, Claes Göran Hedén tillträdde, skrev jag till honom och sade att jag hoppades att man nu skulle börja lägga till ett fjärde "V" för "Våga" så att slottet kunde börja leva igen som på John Crafoords och i viss mån på Jonas Waerns tid. Att vi satt där i den vinterkalla Rikssalen tyder på en glädjande attitydförändring.

 

Gripsholmsskolan är en friskola som hämtat inspiration från finländsk pedagogik och den inspirerande rektorn kommer också österifrån. Tillsammans med fyra lärare och en "resurs" i form av en uppskattad ung "musiklärare" m.m. basar hon över en förskoleklass och en sammanslagen årskurs ett och två. Alltihop inrymt som sagt i det gamla ombyggda Orangeriet vid Mälarstranden.

 

Det torde dock bli temporärt. Bygglovet är tidsbegränsat. En syftesändring av denna k-märkta byggnad för att få till stånd en permanentning, alldeles vid stranden och på kunglig mark som är Riksintresse och omgiven av ett naturreservat skulle vara en otänkbarhet. Därför vet jag att man syftar till att fr.o.m. nästa läsår finna andra lokaler. Inte minst p.g.a. att man då blir ytterligare en eller två klasser som sedan växer med stadieövergångarna.

 

Därför torde också denna avslutning knappast bli inledningen till en långvarig tradition som det uttrycktes. Redan med det nuvarande antalet barn med sina föräldrar och syskon, mor- och farföräldrar, fyllde nästintill Rikssalen.

Men visst var det lätt sagolikt att sitta där under porträtten av Gustav Vasa och hans samtida furstekollegor från runt om i Europa. I skenet av några få lampors sken och få följa de duktiga ungarna först i förskoleklassens Luciatåg och därefter ettornas och tvåornas Julspel enligt gammal god sed.

Avslutningsvis några julsånger och sedan kunde vi huttrande ta oss ut över borggården som var upplyst av marschaller.

Här ser vi Gustav Vasa övervaka ettornas och tvåornas julspel framför tronen. Mitt barnbarn Zack i vit skjorta tvåa från vänster är en av de tre vise männen, medan storasyster Klara står i tomteluva till höger som en av tre recitatorer. Jungfru Maria hade iallafall en bekväm fåtölj att sitta i!


Gripsholmsvandring med Åke Livstedt - igen!

Som sist började vi vandringen i teatern. Lika fascinerande som alltid.


Så var det dags för ytterligare en intensiv rundvandring med Åke Livstedt på Gripsholm.

 

På väg ner från Drabantrummet. Trappan går inne i den tjocka yttermuren.

 

För er som inte vet vem Åke Livstedt är kan jag berätta att han är konstvetare, måltidshistoriker och en av vårt lands främste kulturpersonligheter. Tack vare Åke ser t.ex. Nobelfesten ut som den gör idag. Med processioner, divertissementer och marskalkar. Med nya serviser och andra konsthantverksinslag. Och detta började just på Gripsholm för 21 år sedan då Åke blev ansvarig för utformningen av den kungliga banketten som skulle avsluta invigningsdagen.

 

Här sitter vi i Gustaf IIIs magnifika Runda Salong som var dåtidens spelhåla. Först förstod man inte varför det funnits så fantastiskt många stolar i detta rum, men så fann man också uppgiften om ett antal spelbord och då gick det upp för Åke och hans generalinventerare vad rummets egentliga funktion varit när hovet vistades på Gripsholm under de kalla vintrarna.

 

Maten skulle avspegla olika århundraden i slottets historia. En nyformgiven glasservis skulle ge bestående föremål. Maträtterna fördes in genom konstfulla processioner föregångna av en marskalk med specialdesignad stav i handen.

Ur den stora sufflén som bars in hoppade plötsligt Gustav Vasa upp (i Jan Myrdals gestalt) som på vers harangerade sin "efterföljare" på tronen (hur Åke lyckades med detta konststycke är fortfarande en gåta).

 

En strålande förvinterdagssol lyser över Mariefred tvärs över viken.

 

Åke var vidare ansvarig för den stora generalinventering som företogs på 70-talet på Gripsholm och är den ende person som någonsin hållit varje föremål på slottet i sin hand.

 

Att vandra genom slottet med Åke som guide blir därmed ett äventyr.

 

Här får vi en fortsatt duvning i Gustaf IIIs hovliv och slottssamlingens uppbyggnad i Bernadottegalleriet.

 

I våras genomförde vi den första av dessa vandringar kring Gustaf III och hans tid på slottet. Det var bara tänkt att bli denna enda, men vi fick så många anmälningar "över" att det blev en till nu i höstmörkret. Och när Åke aviserade att han vill göra en motsvarande vandring i slottet men med fokus på 1800-talet nästa år så droppade raskt anmälningar in!


Så det lär bli åtminstone en vandring till i vår eller nästa höst.

 

Den här gången gick vi också in i handkammaren där exempel ur slottets rika skatter av porslin och glas finns exponerade.

 

Bl.a. såväl den gamla som den nya (bilden) Gripsholmsservisen som än idag används vid officiella högtidsmåltider.

 

Gunnar Cyréns magnifika marskalksstav som skapades till Gripsholmsjubileet 1987 för att användas vid detta enda tillfälle. Ett prakexempel på underbart svenskt konsthantverk av idag.

 

Bakom staven exponeras delar av den glasservis som också togs fram till jubileet och som löpande används också på Stockholms Slott. Dessa glas ser dock ut att behöva en omgång i diskhon....

Tårtspaden med vasakärven användes för att skära tårtan vid den kungliga supén.

 

Åke själv vill helst gå runt när höstmörkret sänkt sig över slottet. Då har sommarens värme magasinerats i slottets tjocka tegelväggar och då känner man bättre hur det måste ha upplevts av Gustaf IIIs hov som tvangs leva här ute just under dessa väderförhållanden. I Maj, när vi gick runt i fjol så är det istället den råkallaste tiden inne i slottet (så farligt var det inte!).

 

Kronprinsvåningen är en del som inte visas för allmänheten men som är en av slottets pärlor. Den iordninggjordes för den blivande Gustaf IV Adolf och för att han redan från början skulle veta vem han var kläddes väggarna med paradporträtt av förfäder och äldre släktingar.

Inget kladdande med fetkritor på väggarna här inte!

 

Och här är medarrangören Bie Seipel på väg mot Kavaljersflygeln.

 

Här är det "slottspöket" Maren von Bothmer som visar till rätta i Kavaljersflygelns korridor. Maren har många år tjänstgjort på slottet och hör till de utvalda som fått en bostad på slottsholmen. (Foto: Stig Olby)

 

Den här gången fick vi också en visning av Kronköket innan vi högg in på den värmande ärtsoppan.

 

Mats informerar om vad som bjuds till måltiden. Lena Linderholm lyssnar uppmärksamt och medarrangören Bie Seipel skär upp bröd i bakgrunden. (Foto: Stig Olby)

 

Och här avtackas Åke av Mats och Bie (längst till höger). (Foto: Stig Olby)

 

Man lär sig som vanligt alltid något nytt av Åke.

 

Där inget annat angives är fotona tagna av Mats själver!


"Gripsholm har allt! Utom värme, trefnad och lakan!"


Åke Livstedt inleder vår vandring runt Gripsholm. Slottsfogden Claes Göran Hedén(i kostym strax bakom Åke)  har just hälsat oss välkomna till slottet. Den f.d. fogden John Crafoord (i grå rock till höger) lyssnar uppmärksamt.


Här syns Gustaf IIIs mest påtagliga tillägg till slottet i bakgrunden, Kavaljersflygeln ("det första Hiltonhotellet"). De mörka fönsterpartierna är bjälklagen mellan våningarna. Vad som ser ut som en tvåvåningsbyggnad är således en fyravåningsdito.

Den strålande vårsolen lyste över den utvalda skaran på Gripsholms yttre borggård. Men den kvardröjande vinterkylan bet i kinderna.

Bie Seipel och jag hade bjudit in ett gäng entusiaster till en special-  - och mycket speciell - visning av slottet under ledning av vännen Fil.lic Åke Livstedt.  Som ansvarig för den stora inventering som skedde på slottet för många år sedan nu, torde Åke vara den enda levande människa som i sina händer hållit varje föremål som finns på slottet.

Åke är konst- och kulturhistoriker med en bred intressesfär. Han stod för utformningen av den berömda supén vid Gripsholmsjubileet 1987. Och med den som bakgrund blev han 1991 "pappa" till omdaningen av Nobelbanketten.

2004 mottog han Skansens och Nordiska Museets Arturpris med följande motivering: "Konst- och kulthistorikern Åke Livstedt tilldelas Arturpriset 2004 för sitt outtröttliga kulturhistoriska engagemang. Med folkbildarens och lärarens kunskap om historiens betydelse för framtiden har han bl a förnyat Nobelfestens dukning och Stockholms Konserthus textilier. Båda dessa har givit svenskt konsthantverk och konstindustri betydande uppmärksamhet."

Åke skulle nu guida oss genom slottets både kända och okända skrymslen och vrår under de närmaste tre timmarna. Det blev en resa genom den svenska historien, kanske med viss emfas för tiden runt Gustaf III som betydde så mycket för Gripsholm - och för vilken Gripsholm också betydde mycket.

Jag förstod Åkes speciella ställning på slottet då jag - som är väl förtrogen med alla restriktioner som omger ett kungligt slott som dessutom innehåller sådana konst- och kulturskatter - ville kolla om gruppen fick komma in på de ställen Åke ville visa och fick det omedelbara svaret att "det var inga problem. Vi låser upp överallt där Åke vill fram".

Och inte nog med det - han fick sova över i ett av gästrummen i den gamla Oldfrubostaden också! Visserligen har hustrun och jag också haft ynnesten att sova över i Ståthållarflygeln som en av de gamla slottsfogdarnas gäster en gång då jag fick njuta av en av Sveriges vackraste dassutsikter i morgonsol, men det är trots allt få förunnat.

Efter en inledande duvning i slottets byggnadshistoria, tog vi oss upp i Gustaf IIIs Teater, högst upp i Teatertornet. Där fick vi veta åtskilligt som jag inte visste tidigare. Bl.a. att det var på Gripsholmsteatern som det spelades dramatik på svenska språket för första gången. Det var t.om. något av en världssensation eftersom teaterspråket par preference vid den tiden var just franska. "Hur skulle det låta! 'Min Älskare' kan man väl inte säga på svenska! Kunde man åtminstone inte få säga 'Mon Amant'?"


Åke framför orkesterdiket på teatern. På scenen får knappt ens en nykter landshövding gå upp!

Att Gustaf III var en föregångsman inom många områden visste vi. Att han t.ex. grundade alla de stora akademierna, Operan och Dramaten, att han förnyade teatern genom att både själv skriva och uppmuntra andra att skriva teaterpjäser på svenska. Att dessa också skulle kunna avnjutas av tjänstefolk och andra utanför adeln och kungahuset såg han också till på Gripsholm där en särskild läktare anordnades för just tjänstefolket.

På Gripsholms Slottsteater skedde också det historiska att man för första gången spelade med kulisser som var gjorda speciellt för en pjäs. Och dessa finns fortfarande i behåll. Tidigare hade varje teater i stort sett tre uppsättningar kulisser, en för tragedier, en för romantiska dramer och en för komedier. Och dessa fick passa alla pjäser.


Modern - men lika hängiven - publik. När gradängernas bänkar för ett antal år sedan fick ny klädsel behöll man iallafall den gamla originalhalmstoppningen.

Så vandrade vi mot den fängelsecell som ligger strax intill teatern, men in genom en normalt stängd järndörr där vi klättrade upp till det gamla drabantrummet ovanför cellen. Ett cirkelrunt rum som ligger högst upp i Fängelsetornet. Det inrättades för att vara drabanternas kvarter. Det fanns tre enkla sängar som man sov två stycken åt gången i. Ett bord, några stolar och en hög kakelugn.


Bland alla underbara detaljer man finner på slottet är t.ex. de mångahanda "Kilroy-was-here"-inskriptionerna. På dörren fanns en mångfald. På vindsbjälkarna har jag också sett många.

Endast två av sängarna finns i behåll.  Här fick Åke möjlighet att prata lite om sparandets värde. Han illustrerade med en historia om hur han funnit en kartong efter sin Farmor där det stod prydligt skrivet: "Snören. För korta att använda".

Varför slängde man inte dessa små hoprullade stumpar? Givetvis visste Åke besked: man tvinnade upp stumparna och använde för att skarva i varpen när man vävde! Allt kunde återanvändas! Vad lär vi oss av detta?

Också på slotten sparade man. När något blev slitet och gammalt och skulle bytas ut på Stockholms Slott så tog man ut den gamla utjänta möbeln eller vad det nu var till Gripsholm eller något av de andra lantliga kungliga slotten.

Därför kommer det sig t.ex. att det i just det här gamla drabantrummet, en mängd  demonterade stolpsängar stod uppradade utmed en vägg. Jag studsade onekligen när jag vände mig om och betraktade den som jag lutat mig emot!
Karl XIIs säng som ung!


Under Hedvig Eleonoras krönta monogram står det "Prince Carls Sängh Ao 1697". G och H står för Gripsholm.

Åke berättade att när han gjorde den stora inventeringen hade han ett gäng unga studenter med sig som gjorde grundjobb. En av dessa var den numera riksbekante Knut Knutsson från Antikrundan m.m. Det var Knut som hittade sängen med den märkliga märkningen och då fullständigt gick i taket av lycka!


Bordet i drabantrummet som alltid stått där. Notera inventariemärkningen på slån. Varje föremål, såväl möbler som  textilier och konstverk - allt är märkt och kan med hjälp av de olika inventarielistorna följas på sin ev. väg runt det kungliga huset.

Just de flitiga inventeringar som gjordes vid bl.a. varje tronskifte gör att man på Gripsholm kan följa i stort sett varje föremåls placeringar i olika rum vid olika tidpunkter. Bl.a. kan man konstatera att bordet och de två drabantsängarna aldrig lämnat detta rum.


På bordsskivan ett liten stilleben av dekorfragment, spikar och t.o.m. här en "Kilroy was here". Göran Holmström, Fy!

Så bar det av neråt i slottet, och till drabantsalen utanför Runda Salongen. Där blev det en genomgång av porträttsamlingens utveckling från de första hundratalen till dagens över 4000 porträtt, världens största samling i sitt slag.


En av de första katalogerna över konstsamlingen, som alla ville "känna på".

Jag fick veta att det länge saknade porträttet av Badin - den svarte pojken som gavs till Drottning Lovisa Ulrika (som slav) men som växte upp och blev en uppskattad och välbeställd hovman - p.g.a. svårigheter att hålla pastellmålningen vid liv i slottets ljusförhållanden, t.v. befinner sig i magasin för vila! Däremot har trycket på att få fram "Hönstavlan" tydligen gett effekt, för den är åter på plats i Slottet.


Två av dem som känner slottet bäst: Åke Livstedt och John Crafoord med upplevelsefullt barnbarn Camilla.

Rikssalens olika perioder fick vi veta en hel del om. Att den tidvis varit blåmålad var en annan nyhet för mig.


Rikssalen med porträtten av Gustaf Vasa och hans samtida gelikar runt Europa på väggarna.

Så in i den trånga Prinsessvåningen, som blev just Prinsessvåning för att Kungens syster Sofia Albertina blev hemlös sedan hennes mor Änkedrottningen Lovisa Ulrika dött och änkedrottningens hov således upplösts. Brodern Fredrik Adolf sade då generöst att han kunde flytta upp på vinden så att systern kunde få hans gamla svit. Därför ser den våningen ut idag som den gör och i stort sett har gjort i alla tider. Frånsett Audiensrummet är de inre rummen i sviten relativt orörda sedan Prinsessan tog den i bruk.

En av de klenoder som tidigare stod här i våningen var en skrivpulpet som nyligen upptäcktes vara gjord av Hovebenisten Georg Haupt. Den lär inte slottet få återse!

F.d. Slottsfogden John Crafoord som medföljde sin sondotter som önskat sig en "upplevelse" i present (och verkligen fick det!) berättade historien om plexiglasskivorna i Prinsessans sovrum. Dessa gamla vackert mönstrade sidentapeter kunde folk inte låta bli att peta på, så det uppstod slitage. Då satte man dit plexiglasskivor framför. Men de visade sig vara för låga för folk petade nu ovanför istället. Nya skivor sattes dit, men även dessa kunde människor nå ovanför. Då tillkom de nuvarande som det krävs en medförd stege för att kunna peta ovanför!


Åke berättar om Gustaf IIIs liv på slottet.

I Kungens våning fick vi veta hur hans sovrum varit möblerat. Var den fängslade Gustav IV Adolf fick vistas och mycket annat.


I brist på OH-projektor fick det bli UF-bilder (som Niklas Mörner fyndigt kommenterade) d.v.s. "Under Feet"-bilder istället för Over Head-bilder!

Så åter till Runda Salongen där vi fick veta att vi inte hade klarat dåtidens entrévakter eftersom vi inte "stod på listan" som är uppsatt vid ingången och som omfattar de kavaljerer och fruntimmer som hade tillträde till denna Gustaf IIIs paradsalong. Den fungerade som slottets spelhall! Här tillbringade man åtskillig tid runt spelborden med olika kortspel.

En runda genom den gustavianska våningen i Drottningflygeln där vi fick veta lite mer om det dagliga hovlivet på Tredje Gustafs dagar. Vi fick också en illustration i det dilemma som detta kungliga slott befinner sig i. Olika myndigheter är ansvariga för olika delar av slottet. Marken och byggnaden tillhör numera en och samma myndighet nämligen Fastighetsverket. Interiören, möbler och textiler är Husgerådskammarens ansvar. Alla tavlor och deras hängning är Nationalmuseums sak. Teatern lyder under Drottningholms teatermuseum. Utom kulisserna som är Nationalmuseums - och möblerna som är Husgerådskammarens.....

Förstår ni! Om sedan dessa myndigheter inte talar med varandra så uppstår sådana märkligheter som ledde till frågan från en av deltagarna: "Varför hänger den Gustavianska kungliga familjen i en salong som nyligen omdekorerats i den Oscarianska stilen". Svaret blev givetvis en huvudskakning och upplysningen att så blir det när man inte kommunicerar.

I Drottningens Sängkammare hänger en av slottets klenoder, en takkrona som kommer från Borgen Tre Kronor i Stockholm.


Gammal takkrona i Drottningens sängkammare.

Så vandrade vi ner tlll Kronprinsens våning. Sedan ett antal år helt urstädad. Tidigare var här fullproppat med upplagrade möbler och annat. Våningen visas normalt inte. Den iordningställdes för den lille nyfödde Kronprins Gustaf Adolf som på väggarna fick porträtt av alla sina anfäder för att pränta in dessa i honom från start! En Ståthållare på slottet som irriterat sig på att tavlor ständigt flyttades omkring (han hade skrivit den första katalogen) såg till att det skaffades speciella ramar som skruvades fast i väggpanelerna i prinsens våning, vilket gjort att dessa tavlor fått förbli på väggarna här.


En av de fyra våningskorridorerna i Kavaljersflygeln. Fönstren till höger vetter in till tjänstepersonens (domestikens) lilla "krypin".

Vandringen avslutades i Kavaljersflygeln. Gustaf IIIs mest påtagliga tillägg till slottet. En "modern" byggnad på många sätt. Inte bara för att den lurar ögat att tro att det är en tvåvåningsbyggnad när den faktiskt innehåller fyra plan, där bjälklagen syns i fönstrens mitt. Nej också för hur den inreddes.


Samma kakelugn, stolar, bord, spegel och ljussax i alla rummen.

Jag brukar säga (och enligt Åke är jag tydligen inte ensam) att Conrad Hilton måtte ha sett Kavaljersflygeln när han formulerade tankarna kring sin hotellkedja, där en amerikan alltid skulle känna igen sig och veta precis var skohornet låg och var garderoben fanns.


Ett rum i Kavaljersflygeln.

Kavaljersflygelns 28 rum är alla identiska. Med samma möblemang, samma ljussax etc. Och med samma lilla "smatt" utåt korridoren där domestiken (tjänstekvinna el. -man) fick sova tillsammans med Herrns eller Fruns nattstol (potta i sittmöbel) som på anmaning bars in - och användes!


Domestikrum. OBS! Herrns/Fruns nattstol. Det kunde inte alltid vara så kul att snusa bredvid den....

Smatten är dock försedd med fönster åt korridoren. Om detta var av en modern omtanke om tjänstefolket eller om det berodde på att det var enda möjligheten dessa hade att få ljus i sina rum förtäljer inte historien. Jag misstänker dock det senare. Fönster var antagligen billigare än talgljus i längden.

Här gick Åke också igenom de förteckningar som finns över vilka som bott var, i rummen på Gustafs tid.


Det var stundtals trångt under visningen i de små rummen i Kavaljersflygeln.

Det var ju så att Gripsholm kom att bli Kungens vinterslott. Man firade jul härute. Och hovet måste naturligtvis följa med. I början tvingades hovets medlemmar finna nattkvarter i hus och gårdar på staden, då det ej fanns sovrum nog på slottet. Så småningom byggdes de s.k. Kungshusen bakom Rådhustorget för att lösa problemet. Och slutligen så Kavaljersflygeln.

Att hovet inhystes så här på landsbygden var synnerligen ovanligt. De diplomater som anlände från främmande länder för att ackrediteras uttryckte stor förvåning över detta arrangemang. Och hovet självt var inte särskilt trakterat av att tvingas lämna huvudstaden med dess nöjen och möjligheter för att tillbringa en längre tid i det trots allt kalla slottet och den oansenliga småstaden Mariefred. Slottet var förvisso inte varmt men ändå hade sommarsolen fyllt de tjocka tegelmurarna med värme och det gick att hålla en någorlunda dräglig temperatur med hjälp av brasor i alla kaminer och eldstäder. Framåt vårkanten hade dock de stora värmemagasinen förvandlats till kylelement och det blev omöjligt att vistas på slottet fram till nästa höst.

Bellman har skrivit en elak visa om vistelsetvånget i den lilla staden och en annan potentat utbrast: "På Gripsholm finns allt!
- Utom värme, trefnad och lakan!"

Men Åke berättade också att den unge kungen var en mycket spänstig person vilket bekräftades av obduktionen efter det dödande skottet på Operan. Han drack inte mycket alkohol. Ett glas seltersvatten med lite champagne i - det var hans dryck.

När Kungen hade Gripsholm som favoritslott var han bara 26 år. Och hans hovfolk för det mesta lika unga. Inte undra på då att det säkert festades ordentligt och smögs mellan rummen i Kavaljersflygeln, där förvisso ingen uppdelning i dam- och herrvåningar förekom.


Här samlas vi utanför Kronköket som iordningställdes under Gustaf IIIs tid. Tidigare stod köket på pålar i vattnet utanför slottet. Kronköket vilar på resterna av Bo Jonsson Grips ursprungliga kastal.

Fram till mitten på 70-talet bodde sommarguiderna i Kavaljersflygeln som också visades. Då satte Husgerådskammaren stopp för detta eftersom man ansåg att byggnad och inventarier slets för hårt. Vid vår välkomstmiddag för Åke kvällen innan, fick vi dock av Slottfogden höra att det nu pratades om att åter öppna flygeln för visningar för att därigenom få ett bättre inomhusklimat. Man har funnit att inte heller de tillslutna dörrarna och fönstren är bra för byggnad och möbler. Vi kan alltså hoppas på att fler får möjlighet att bese denna unika miljö om några år.

Nu var även gruppen lagom frusen och vi tog oss till Kronköket där vi möttes av en mugg varm buljong, följd av en lätt lunch som avnjöts under glatt samspråk.


Äntligen mat! Ledsamt dock att rundvandringen är över. Mycket att prata om runt borden.

En i sanning fantastisk och inspirerande rundvandring. Eftersom vi fick ett antal överanmälningar är vår avsikt att bjuda in till en ny visning med Åke i höst. Anmäl gärna intresse till mats.werner@strangnas.se .

In Vino Veritas

image64

Mitt första möte med Carl Jan Granqvist var rätt festligt. Vi hade tidigt läst om Carl Jan och hans Gästgifvaregård i Grythyttan. Om hur han räddat det gamla värdshuset från ett öde "värre än döden" - rivning för att bereda plats för Konsum. Om hur han efter renovering fyllt stället med antikviteter och inrett allt med en högst egen och personlig stil. Stort stöd hade han av ortens starke man, Artur Lindqvist (1897-1983) som också var den som först reagerade mot den tänkta rivningen och tog kontakt med Carl Jan. Artur var en intressant person i sig. Han var den som skapade de klassiska Grythyttemöblerna på 30-talet och byggde upp Grythyttans Möbelfabrik som fortfarande drivs av hans söner. Han var en ivrig hembygdsforskare på äldre dar och höll inspirerande föredrag för Gästgifveriets gäster. Han hade sitt eget bord i en av matsalarna och åt sin middag där mest varje dag.

image65
Artur Lindqvist (med hörapparat) och Carl Jan i samspråk.


Artur och Carl Jan grep in i en tid då Scandic-hotellen rullade ut sin likriktningsmatta över Sverige på 70-talet. Vi blev givetvis nyfikna och började med att skicka dit Svärföräldrarna för en första koll. Den utföll till belåtenhet och det blev dags för vårt eget besök.

Vi installerade oss i det trivsamma hörnrummet mot torget. Allt var tip-top utom en enda sak! Så när vi på väg ner till middagen, för första gången stötte ihop med denne förnyare av svensk gästgifvartradition, en påtaglig yngling i sina bästa år och han välkomnade oss och frågade om allt var till belåtenhet kunde jag inte låta bli: "Allt är toppen men jag är förvånad över det usla toalettpapperet!" Carl Jan replikerade omgående: "Jaså, är Du ömstjärtad!"

Att jag slog ner på just det hårda och ogästvänliga toalettpapperet, hade sin bakgrund i ett projekt som en gymnasie- och studentkamrat och jag bedrivit och som innebar kartläggande av Stockholms Hotell- och restaurangtoaletters utformning och användarvänlighet med speciell inriktning på var toalettpappershållaren var placerad. Vi hade funnit att i de flesta fall verkar inredningsarkitekter ha tagit sig en powernap just när dessa skulle placeras eller funnit ämnet så trivialt att de överlåtit uppskruvande och placering åt byggkillarna. Hur som helst måste man många gånger ha akrobatiska talanger eller riskera att falla av toalettstolen för att komma åt pappershållarna.

Carl Jans avväpnande och glada replik fick oss på fall och vi blev omgående goda vänner. Under ett tiotal år kom vi att fira nyår på Grythyttan med några undantag. Alltid familjärt, varmt, välkomnande och professionellt. Våra då rätt små barn älskade stället och precis som jag själv på min barndoms pang, så gick de - om inte köksvägen, så dock - via Carl Jans goda "tanter" som fanns med hela tiden. Hans härliga Mamma + Valborg och Sickan.

Carl Jan fullföljde under sina år på Grythyttan den härliga svenska gästhemstraditionen. D.v.s. man gavs känslan att vara gäst i ett hem där man umgicks med övriga gäster i gemensamma utrymmen , med en närvarande värd/värdinna istället för att var och en försvinner in på sina rum som idag på hotell. Innan Carl Jan började lägga under sig större delen av centrala Grythyttan, var också gästskaran av det mindre och mer intima slaget.

I min barn- och ungdom hade jag fått rikliga tillfällena att uppleva denna herrgårdspensionatsstämning. Framförallt hos Gerda Aschan på Ehrendals Bruksherrgård utanför Gnesta där familjen vistades varje sportlov, några veckor på sommaren och en och annan helg dessemellan, under många år. Bland Tant Gerdas gäster fanns många intressanta människor - också för oss yngre. Författare som Lasse Widding (som jag skulle komma att jobba nära), Nils-Magnus Folcke, Brita af Geijerstam och Jasha Golovanjuk. Konstnärer som Louis Sparre och Rut Hillarp.

Carl Jan anordnade även speciella program för oss. T.ex. bodde författaren Sven Stolpe ofta på Grythyttan och kunde hålla ett föredrag för oss om t.ex. Drottning Kristina som var ett av hans specialområden. En otroligt intressant människa med ett enastående skarpt intellekt. Mycket musik, t.ex. sjöng Tatiana Angelini (Snövits röst i Disneyfilmen) för oss när hon bodde där med sina båda döttrar.

En annan intressant bekantskap var storbyggmästaren Harry Karlsson och hans fru från Lund (Föräldrar till författaren Anna Wahlgren och byggmästaren Sven Harry Karlsson). Eftersom Hillevi Karlsson varit elev hos min gammelfarbror Calle Werner ("kändare än Lundadomen") fick vi en kul kontakt som ledde till att jag fick ett ex av hans fina bok "Den långa vägen":
image71

Ett nyår var vi bjudna att fira med Carl Jan och hans privata vänner nere i vinkällaren. Bland dessa var Margot och Sven Trädgårdh som på den tiden drev vinimportörsföretaget Vin-Trädgårdh (sedermera lite solkat av en senare ägare). Sven stod för kvällens absoluta höjdpunkt. Innan detta tillfälle hade hustrun och jag ett rätt svalt vinintresse. Genom att vi båda var något av frankofiler var vi dock långt ifrån ointresserade av att dricka vin, men nu stod vi inför en klassresa av oanat slag.

Sven bjöd på ett av världens verkligt stora viner, Chateau Cheval Blanc, och därtill av en 30-talsårgång som han sade att "dess like kommer ni förmodligen aldrig att få smaka ".

Egentligen rätt taskigt av honom! Han borde ha förstått att han den kvällen startade den eviga jakten på vinupplevelsen som någorlunda kunde matcha den Nyårsaftonens. Aldrig mer skulle Valpolicella och Dao tillåtas rinna ner i våra strupar. Livet blev helt enkelt lite dyrare! Men ack så mycket godare!

Snart hade vi startat en sektion av Munskänkarna i Mariefred och inköpte fantastiska viner för gemensamma provningar. Jag måste tillstå att vi aldrig förföll till Knut-Christian Gröntofts och Carl Jans vokalbulär med "svettig häst" och liknande. "Fuktig potatiskällare" var nog så långt vi sträckte oss. Vi fick en silverkåsa som ordenstecken från Munskänkarna. Vid en träff i Stockholm frågade jag underdånigt en herre som hade andra färger på bandet som kåsan hängde i om halsen vad man måste genomgå för att uppnå höjden av dessa färger. "Det är bara att betala medlemsavgiften ett antal år". Jaha!

När vi gjorde en resa genom Frankrike någon sommar senare var givetvis besök på olika vingårdar ett måste. Ett av våra favoritslott var en liten familjeegendom som heter Ch L'Enclos. Ligger på gränsen mellan St. Emilion och Pomerol. Dit kom vi oanmälda och fann hela huset tillbommat. Vi knackade givetvis på och efter en stund öppnades ett par fönsterluckor på övervåningen och en äldre dam stack ut huvudet och frågade vilka vi var. Sedan vi berättat meddelade hon att hon var mormor i huset och att dottern och mågen just åkt till BB för att föda en ättling. Kunde vi komma tillbaka om någon vecka?

Vidare just till Ch Cheval Blanc! Vid det laget var våra tre barn ganska urlessa på vingårdar och ville åka till havet. De satt kvar ute på gräsmattan utanför ("Måste ni verkligen gå in här också") och surade medan vi fick en visning av favoritslottet.

Ett annat vinäventyr av det mindre lyckade slaget blev det också då vi genom Carl-Georg Crafoord (då svensk avgående ambassadör i Spanien och bror till vår vän John Crafoord, dåvarande slottfogde på Gripsholm) blev delägare i en spansk bodega i Ribeira de'l Doro-distriktet. I området framställs ett av världens prestigeviner och stora pengar lades ner för att matcha detta. Dock gick expansionen lite för snabbt och allt hängde nog inte med i snurren utan det hela tog en ände med förskräckelse. Idag äger den gamla aktieägarkretsen tillsammans 15% av bodegan med ett tveksamt värde.

En gång damp Carl Jan ner hos oss i Mariefred på väg hem från Stockholm. Plötsligt fick han syn på en byst föreställande min farfar Oscar på min kontorshylla och frågade vem den föreställde. När jag berättat sa han: "Kom" och vi gick ner till hans bil där han öppnade bakluckan och vad ligger där om inte en identisk farfar! Den var verkligen mycket lik och ändå inte. Carl Jan hade just köpt den hos en antikhandlare och blev lika förvånad som jag. Båda bysterna var gjorda av en invandrad italienare vid namn A. Moretti på 30-talet och uppenbarligen for denne konstnär land och rike kring och modellerade generalkonsuler och majorer efter i stort sett samma mall. Men med obetydliga skillnader i dragen fick han fram en porträttlikhet i varje enskilt fall.

image70
Carl Jan och Knut-Christian flankerar hustrun vid middag hos oss i Mariefred. Jag vill minnas att vi då också knäckte en liten flaska Crofts vintage port från 1927, importerad av Grönstedts vinagentur, som jag hade fått efter min pappa.

1987 kom våra vägar att åter korsas då jag ingick i Gripsholmsföreningens Jubileumskommitté för slottets 450-årsjubileum vid Larsmäss. Vi planerade en historisk bankett för 150 personer i Rikssalen. Uppdraget gick till mat- och kulturhistorikern m.m. Åke Livstedt som vi också tidigare ofta mött på Grythyttan tillsammans med hans härliga mamma Greta, och till Carl Jan.

Det blev en av duons mer genuint fantastiska historiska spektakel. Med nyskriven musik av Sven-Erik Bäck som spelades utanför Rikssalen med märkliga klangeffekter. Med mat från alla århundraden och mat som den kunde ha varit. Varje rätt serverades i procession med marskalk i täten. Eftersom slottet inte på något sätt fick förändras hade Carl Jan & Co varit tvungna till smått extraordinära åtgärder för att få det hela att fungera. Bl.a. hade Nedre Rustkammaren (som fungerade som Stålarms och Kurcks fängelsecell) i Griptornet helt inplastats. Runt öppningen i golvet genom vilket förr kanonkulor och krut hissades upp hade ett mobilt uppvärmnings- och serveringskök etablerats så att serveringspersonalen kunde gå runt för att få med sig allt och för att serveringen skulle kunna flyta som ett löpande band. En mathiss installerades i golvöppningen genom vilken leveranser kom av förberedd mat. Mellan varven hade serveringspersonalen (75 st = en per två gäster) sina väntplatser i den smala tegeltrappan utanför Rustkammaren. På trappstegen låg prydligt deras vita vantar, meny och schema.
 
Tore Wretmans dotter Ann-Sofi berättade en gång för mig hur hon varit på en bankett som Carl Jan och Åke arrangerat och hur hon som krögare och krögardotter reagerat när hon fick se en vitbehandskad serveringshand sträckas fram med matfatet. Eftersom hon visste vilken omöjlighet det var att få professionell serveringspersonal att använda vantar med tanke på risken att fat skulle kunna glida iväg om inte handfukten höll dem på plats, vände hon sig om och beskådade serveringspersonalen och konstaterade - som hon uttryckte det - att det inte fanns en enda som inte hade akademisk examen! De var alla Carl Jans och Åkes personliga vänner, advokater, läkare, konsthisoriker och arkeologer. Så var det också här.

Supén avslutades med en tårta föreställande slottet. Men dessförinnan hade vi alla - inkl. kungaparet - blivit höggradigt överraskade av herrarnas stora och välbevarade hemlighet! Ur den gigantiska sufflén som bars in hoppade plötsligt ingen mindre än Jan Myrdal upp i form av Gustav Vasa deklamerande en dikt till jubiléet och sin "efterträdarens" ära. DET var en verklig "achievement"! Att få den starkt antirojalitstiske Myrdal att hedra en kung - utkädd till en annan!

image69
Carl Jan blir en del av väggen när hans vänner övar serveringsprocession i Rikssalen.

Åren har gått och vi har då och då stött på varandra igen. Senast i våras då han plötsligt jäktade perrongen fram i Strängnäs för att hinna med det tåg jag just anlänt med. Vi hann bara ropa HEJ!

Första Vinboken som Carl Jan och Knut-Christian skrev 1985 "releasades" för övrigt just i Gripsholms Kronkök.
 
Här ses jag med den svenske "vinkungen" Anders Åkesson flankerade gemensamma vännen jazzorganisten och sångeskan Merit Hemmingsson vid Gripsholmsjubiléet 1987. Anders hade då tagit fram ett "svenskt" mousserande vin, Cuvée Gripsholm som serverades vid den kungliga supén. 20 år senare öppnade jag ytterligare en bevarad flaska i samband med att delar av jubileumskommittén återsamlades. Vi kunde konstatera att vinet hade utvecklats, att bornyren var fantastiskt fin och att smak och doft fortfarande var höggradigt njutbar.
 

RSS 2.0