"Gå till skolan eller åka dit?"

Med jämna mellanrum dyker diskussionen om skolskjutsar upp. Vilka som ska få och vilka som inte ska få o.s.v.

Numer har vi också problematiken med barn som övehuvudtaget inte kommer ut av säkerhetsskäl. Föräldrar som inte vågar låta sina barn gå själva till skolan p.g.a. pedofilrisker och trafikintensitet.

Därför är det roligt att dyka på ett tidningsurklipp från Februari 1942, året innan jag föddes. Det är min farfar som har klippt ur det och han har också skrivit på en mening där jag förstår att han jämför med sin barndom på 1870-talet då han fick gå från Hildurlund vid Klarälvens strand in till Karlstad där skolan låg.

Tidningsnotisen är föranledd av en uppsats av dåvarande Skolläkaren Per J Nordenfelt i Socialmedicinsk Tidskrift om skolgång, kläder och hållning!

Nordenfelts mening är att "en hastig promenad två gånger fram och tillbaka mellan skola och hem skulle kunna ge en daglig, muskelstärkande motion i det fria. Alltför många barn åker buss eller spårvagn alla fyra gångerna."

Han vill att man slopar elevernas kort på bussar och spårvagnar men ersätter med ett rabatterat pris. Hans tanke är att "de elever som har relativt kort skolväg, d.v.s. upp till ett par kilometer skulle då sannolikt mera sällan åka till skolan om föräldrarna var förnuftiga nog att låta busspengarna ingå i veckopengen (och alltså skulle pengarna finnas kvar till något trevligare....MWs förmodan)".

"Människonaturen är nu en gång så inrättad, att om man får en bekvämlighet utan synlig kostnad, man använder den, även om det skulle skada kroppen. Detta gäller även hissåkandet i hyreshusen, vilket skolbarn liksom övriga yngre friska personer naturligtvis borde undvika."

Nordenfelt pekar på vikten av just den dagliga muskelrörelsen för en normal utveckling "och för bibehållande av en god kroppshållning".

Också smittrisken ombord på bussar och spårvagnar är en anledning till att undvika dessa i Nordenfelts ögon. De som hävdade att det var bättre att barnen åkte buss och spårvagn ansåg att man därigenom sparade slitage på strumpor och skosulor! På vilket Nordenfelt replikerar att han vet ett bättre sätt att spara på slitaget och samtidigt göra hälsan en tjänst:

att på sommaren låta barn och ungdomar på landet gå barfota.

"Det är väl någon slags demonstration, antar jag!"

Rubrikens replik fälldes av Socialdemokraternas Ingrid Fäldt på Kommunfullmäktiges valberedningsmöte sedan jag och några andra överlämnat en bunt avsägelser som ledamöter och ersättare i Demokratiberedningen och samtidigt aviserat att vi inte avsåg att föreslå några nya på dessa poster.

I dagens Strengnäs Tidning kan vi läsa om vår d.v.s. oppositionens samlade uttåg ur Kommunfullmäktiges demokratiberedning.

Hoppet är att det samlade uttåget ska ge någon form av kick till den politiska majoriteten att börja ta demokratifrågorna på allvar.

För egen del kan jag säga att sedan majoriteten tog över styret i Demokratiberedningen och med kännedom om den nye ordförandens hela inriktning, har jag med min grupps goda minne "nedprioriterat" arbetet i beredningen och endast varit närvarande vid två tillfällen. Det har alltså inte varit någon uttalad protest, mer en krass bedömning av om min närvaro innebar någon påverkansmöjlighet eller ej. Jag bedömde att så ej var fallet.

Så här skrev jag i en bloggkommentar på Margit Urtegårds blogg i december 2009:


"Därav min pessimism. Alldeles i synnerhet som fullmäktiges Demokratiberedning - som förr var ett forum för framåtseende, visioner och nya idéer, nu leds av Fullmäktiges verklige betongkluns. En person som uttalat är motståndare till förändringar, en sann bakåtsträvare och som t.o.m. är värre än jag på att tala om "hur det förhåller sig"!"

Och jag insåg snart att även övriga oppositionspartier tydligen gjort samma bedömning. När Kerstin Svensson (M) nyligen mailade mig och några andra och frågade ""var är ni? Det är så ensamt här!" och när sedan Monica Stålborg Billberg (MP) meddelade att hon och hennes parti beslutat att lämna beredningen, föddes raskt tanken på en gemensam aktion för att sätta ljuset på det bristfälliga arbetet med demokratifrågor.

Som framgår av andras kommentarer så har vi sysslat med tekniska frågor som olika system för webradiosändningar från Fullmäktigemötena, tekniska lösningar för voteringsanläggningar och mikrofon-anslutningar och inte minst frågan om lokal för fullmäktiges sammanträden (en typisk fråga för fullmäktiges presidium att hantera).

De beslut vi fattat om just websändningar har aldrig blivit effektuerade. De två omfattande utredningar vi ägnat mycket tid att få fram om olika möjligheter för en politisk organisation mer up-to-date och bättre i fas med den vassa förvaltning vi skapat har bara lagts på hyllan. De lästes inte ens av den KF-orförande som beställt dem och som själv uppmanade partierna att läsa den till partiöverläggningar efter det förra valet. Vilka partiföreträdare var det som inte ens öppnat utredningen när vi kom så långt? Jo just Folkpartiets företrädare inkl. KF-ordföranden!

Då måste man till slut ställa sig frågan om meningen med denna beredning.

Närvaron har varit oerhört dålig de senaste sex månaderna. Förutom gerodronterna på majoritetssidan en eller som mest två företrädare för de övriga sex oppositionspartierna. Med samma resongemang som Björn Lind använde som motivering för att han ville lägga ner Kommunstyrelsens näringslivsutskott borde majoriteten ha lagt ner Demokratiberedningen för länge sedan.

Men det är väl den allmänna brist på insikt som Kommunalrådet så tydligt demonstrerade vid gårdagens KF-sammanträde och som Oppositionsrådet Maria von Beetzen efterlyste, som gäller. I det sammanhanget vill jag gärna återge Strängnäspartisten Jan Erikssons kommentar till Jens Perssons kaxiga inlägg igår:

"Slutklämmen ”det är verkstad” var bäst tycker jag. Det hela är ju som ett vanligt avsnitt av Lyxfällan. Man tar lån för att betala av lån, man får bidrag som engångsbelopp och tycker att man på så sätt har minskat sin skuld och är på grön fot igen".

Läs också vad Maria von Beetzen, Margit Urtegård, Kerstin Svensson och Terese Holmberg skriver.

"Eskilstuna - en alldeles in i helsike tråkig stad!"


Brevet från Pappas barndomsvän Vicke daterat den 28 augusti 1917

Eftersom jag bor alldeles intill den gamla smedstaden Eskilstuna, fann jag givetvis ett visst nöje i att läsa ett gammalt brev som jag fann bland Pappas minnen som jag ägnat en tid åt att gå igenom i vinter.

Den stackars Vicke har blivit utlokaliserad från hufvudstaden och hans beskrivning av Eskilstuna ur ett storstadsperspektiv och inte minst hans väg dit, är rätt dråplig:

"Hej! utav bara fan!

Tack ska Du ha för Ditt brev. Du tror väl att jag lagt brevet i skrivbordslådan av bara fan. Jag är nu, som Du kanske redan vet, på jobb hos Munktells i Eskilstuna. Du drar väl slutsatser av bara fan
(ett uttryck som tydligen har fastnat hos Vicke!). Det är en alldeles in i helsike tråkig stad. Stadens ljusglimtar är 3 bio och en restaurang (och kondis). Fy tusan!

Jag kan lyckligtvis köra hem över någon söndag. Du frågade hur jag klarade
(oläsligt ord). Jag skulle just dra den där fina harangen Du pluggat i mig, då Eje upplät sin 'mun' och sa' i mycket prosaiska ordalag att Du måst resa och framförde Ditt tack. Jag måste naturligtvis  svälja de fina fraserna, för då var det ju för sent. Jag var nere lördagen, söndagen och måndagen därefter också. Hade förbannat trevligt. Jag lurade med min Gubbe, som var och hälsa på mig i Göteborg. Så körde jag ihop honom med Farbror Jeansson och så smet vi av bara fan. Gubben for hem redan på söndag kväll men jag stannade till tisdag morgon. Dom for hem på torsdag och voro i Göteborg en halv dag. Gubben Jeansson hade redan då lovat att skaffa mig till Munktells. Och han skulle meddela mig så fort som möjligt från Djursholm. Jag ville naturligtvis hem till söndagen och gick och väntade och väntade något svar. Så på fredag kväll vid 6-tiden kommer telegramgrabben. Jag sliter upp telegrammet och tror naturligtvis att jag ska finna ett 'Ja' men till min fasa telegraferar gubben att jag skall uppsöka disponenten personligen som för tillfället befann sig i Fiskebäckskil. Död och djävlar! tänkte jag. Jag telegraferade och frågade om det passade att jag kom på lördag. Sedan gick jag och väntade svar hela kvällen och natten för skulle jag fara så måste jag fara halv 8 på morgonen. Intet svar.

'Ä fan, jag far ändå' tänkte jag. Jag skulle ha en och en halv timme på mig i Fiskebäckskil för att hinna tillbaks till Göteborg halv 10, för att sedan hoppa upp på nattåget till Stockholm 10.03.

När jag kommer till Fiskebäckskil vid halv 1-tiden, snokar jag igenom hela samhället. Förgäves. När jag kommer in på telegrafstationen så ligger mitt telegam där! De ha ej heller kunnat hitta gubbfan. "Nå, så far jag väl hem ändå" tänkte jag. Båten skulle gå 2.40 och tåget halv 4. Men den där jädrans båten kom inte på utsatt tid. 'Fan. Ska jag nu inte hinna med tåget' tänkte jag. Jag hade nämligen telegraferat till hotellet och bett dom köpa biljett till Stockholm, betala min maträkning, min telegramräkning, lösa ut cykeln, ta ner sakerna till stationen o.s.v.........och sedan skulle jag komma för sent till det där djäkla Lysekils-tåget. Nej, det vore fan. Det gick 5, det gick 10 och 20 minuter och ingen båt syntes. Men så strax efter 3 kommer den fan. Gud vad jag var glad. Så kommer jag över 20 minuter över 3, d.v.s. att jag hade 10 minuter på mig tills tåget skulle gå. Jag skulle just gå och köpa biljett då någon ropar på mig. Och vet Du vem det var. Jo, disponenten som jag sökt förgäves. Han bodde ej i Fiskebäckskil utan i Lysekil. Gubben Jeansson hade meddelat honom på något sätt att jag sökt honom. "Fan, ska jag hinna klara av det här på 10 minuter och dessutom köpa billjett". Allt gick som smort och kl. halv 10 var jag i Göteborg. (Det djäkligaste tåg jag farit på). Portieren hade skött om allt. gav honom en femma i dricks, och skulle just sätta i mig lite mat på den korta tid jag hade på mig, då ett par bekanta körde på mig och skulle säga adjö. Tre fjällor
(flickor. MWs anm. för moderna läsare) och en gubbe. Fjällorna hade blommor med sig o.s.v. Det kunde inte fan gå och äta då. det ända jag fått i mig på hela dagen, var en mager middag i Fiskebäck. Klockan blev 10.00, ett sista farväl, och sedan satt jag och skakade på en träbänk hela natten. Sov inte ett djäkla dugg. Var hemma på söndag och for måndag morgon till den här djäkla stan.

Detta är min tillvaro sedan vi skildes. Det har gått med fart som Du ser. Ursäkta stilen och svordomarna. Skriv av bara fan. Vännen VICKE"
.

Hur länge blev han kvar i Eskilstuna månntro?

Privatlivets helgd?


Originalillustration: Hans Lindström BonTon AB

Strengnäs Tidnings artikel om tuttifruttikartellens försök att genom Leif Lindström och Lotta Grönblad förhindra det fria och obundna meningsutbyte som idag sker mellan Strängnäspolitiker ur huvudsakligen oppositionen är remarkabel.

Tord Tjernström och Leif Lindström har egna bloggar men Leif verkar helt ha slutat skriva och Tord släpper då och då någon tanke på sin blogg, men tillåter inga kommentarer eller genmälen. Är det just att det är oppositionens bloggar som är flitigt lästa och kommenterade som generar? Och att man själv inte förmår att ta vara på den nya tidens olika tekniska möjligheter att debattera, torgföra åsikter och delta i en livaktig politisk debatt?

Det vitala med bloggdebatten är ju just de kommentarsdiskussioner som följer på de olika bloggskribenternas inlägg. Kommentarer som med något undantag ligger milsvitt från den låga nivån på Strengnäs Tidnings nätkommentarer.

Att just Lotta Grönblad tar till brösttoner i tidningen är anmärkningsvärt. "Mitt privatliv blev uthängt" säger hon i en separat artikel som dessvärre endast finns i papperstidningen. Vadå "privatliv"? Vad i Ditt privatliv har "hängts ut" Lotta?

Om Du avser den påstådda "romansen" mellan Dig och en tidnings politiske redaktör som ägnades en och annan bloggkommentar så bör Du nog revidera Din uppfattning om vad som är en politikers privatliv.

En möjlig romans mellan en av de mer framträdande företrädarna för kommunens största parti tillika ordförande i en av kommunens största nämnder, och den lokala tidningens politiske redaktör vars uppgift det är att "politiskt obundet" granska samma ordförande är inte något som hör till privatlivet, Lotta! Det borde till och med Du inse!

En sådan förbindelse, sann eller ej, kan aldrig fredas från en öppen granskning och aldrig ingå i privatlivets helgd.

Om romansen hade avsett t.ex. en typograf på samma tidning eller t.o.m. en redaktionsmedlem i Eskilstuna hade saken varit en annan.

Någon annan del av Ditt "privatliv" har såvitt jag kunnat konstatera aldrig berörts på någon blogg.

Och om Du med "öknamn" avser "Lotta på Skolbråkargatan" då är Du nog alltför ömskinnad. Eller saknar humor. Den sortens ganska gulligt skämtsamma epitet torde vi alla då och då få lov att tåla. Du är ju trots allt ordförande i den nämnd som handhar skolor, eller hur!

Att därför spela sårad oskuld med upprepade inlägg på Din nya blogg, debattartiklar och nu intervju i Strengnäs Tidning ger inget trovärdigt intryck.

Även Margit Urtegård, Stefan Holm och David Aronsson har kommenterat artikeln eller dess ämne.

Bevare oss för blinda antikvarier!


I dagens Strengnäs Tidning kan man läsa att Länsstyrelsens Hugo Larsson vädrar gammal unken arkivluft över det öppna Munkhagsgärdet och hoppas att dessa utdunstningar ska dölja fakta!

"Det man värdesätter här är omlandet till Munkhagsgärdet. Det är ju en plats där man ser hur stad möter land på 1800-talet och det är få ställen man ser det så tydligt som här förklarar han och tillägger:

Vi vill ju därför inte ha en vägg av bebyggelse där"



Det kanske man skulle tänkt på redan på 50-talet! För redan då försvann just den 1800-miljö som Hugo Larsson och hans gelikar tycks inbilla sig fortfarande existerar.

Och vad fick vi då på 50-talet om inte just "en vägg av bebyggelse" som dolde de vackra 1800-talsvillorna som tidigare illustrerat just mötet mellan stad och land.

Om antikvarierna nu inte ens nöjer sig med att krama ett risigt och sumpigt gammalt ogräsfält utan också ska lägga sina döda händer på omgivningarna. Bevare oss för antikvarier isåfall!

Miljöpartiet - tänk längre!



Teknik- & Fritidsnämnden tog att döma av en tidningsartikel idag, det förnuftiga beslutet att avvisa tanken på P-avgifter i Strängnäs.

Miljöpartiets Terese Holmberg blir upprörd och säger att bilar tycks vara viktigare än människor.

Det är här som Miljöpartiet och Terese Holmberg visar det djupa människorförakt som ofta demonstreras i Miljöpartiets politik.

Man inser inte att för oss som inte vill ha P-avgifter är det just människorna som är viktigast. Nämligen de som inte har bil och som måste kunna ta sig till ett rikt utbud av butiker utan att använda vare sig bil eller buss. Med andra ord den koncentration av människor som finns i stadskärnorna i Strängnäs och Mariefred.

Ett införande av P-avgifter skulle ofelbart innebära ett såpass stort kundbortfall av dem som kommer från omlandet och tänker handla. De far istället till Solberga eller andra köpcentra med enkel åtkomst och utan långa sträckor att gå med tunga kassar.

Detta kundbortfall kommer att ge tillräckligt många butiker lönsamhetsproblem och i slutändan innebära nedläggningar. Vi får tillräckligt många tomma skyltfönster i centrum för att det också kommer att få återverkningar för de butiker som ändå kan leva vidare. Till slut kommer dock även dessa att ge upp. I bästa fall får vi istället lite sommaröppna boutiquer som nödtorftgit döljer de svarta skyltfönstren här och var.

Och vad har vi då vunnit? Ja, inte färre bilar, för samma bilar som förut åkte till Strängnäs Centrum åker då någon annanstans och istället för att de som nu kan gå till sina butiker får vi ett antal nya bussturer som ska föra dem ut till Solberga!

Miljöpartiet bör således tänka ett varv till istället för att reagera med Wetterstrandnerven.

GÄSTBLOGG: "Demokratins bottennapp?"

GÄSTBLOGG: Förre personalchefen vid SAS, Olof Ekman skrev i förrgår på silvergen.org ett läsvärt inlägg apropås beslutet inom den rödgröna kartellen att smita från ansvar i en ödesfråga för hela vår region. Jag återger här hela inlägget med Olofs goda minne:



Skrevs i tisdags


Hörde just på Dagens eko att de tre oppositionspartiledarna enats om att invånarna i Stockholms län år 2012, genom en specialskriven lag, skall tvingas/ges möjlighet att folkomrösta om projektet Förbifart Stockholm.

Är inte detta bottennivån för vår s k representativa demokrati?


För vad är det som är orsaken till detta utspel? Jo det att socialdemokraterna i Stockholm är för projektet, mp och v emot. Men för att rädda samarbetet på riksnivå mellan s, mp och v inför höstens riksdagsval, förbjuds alltså s i Stockholm/ -s län att fatta egna beslut. De skall rätta sig efter utslaget av en folkomröstning som genomförs 2 år efter höstens riksdagsval, bestämd över huvudet på dem.


Om syftet från centralfigurerna i s, mp och v ( Sahlin, Wetterstrand/Eriksson, Ohly) är att ta bort det sista av tilltron till våra ledande politiker som individer och den representativa demokratins värde, då har de verkligen lyckats.


För:

Varför skall vi ha kommunal- och landstingsval när man på nationsnivå ändå bestämmer allt?
Varför skall vi välja löjliga marionetter, när allt bestäms uppifrån.
I detta fallet bara för att rädda en s k enighet inför riksdagsvalet i höst. I stället för att öppet deklarera att s, mp och v är helt oeniga om projektet Förbifart Stockholm på riksnivå, men att majoriteten i Stockholms landsting och kommun är eniga, så försöker man med krumbukter slingra sig ur ett dilemma. Så dåligt, så dåligt!

Har Sahlin, Wetterstrand/Eriksson, Ohly inte högre tankar om sina tentativa väljare? Eller är det så att Makten betyder allt. Kanske är det t o m så illa att utspelet på s/mp/v-nivå anses som en fantastisk politisk innovation i vissa kretsar.

Fly från ansvar kan för mig aldrig vara något positivt! Vågar man inte ta på sig det personliga ansvar en uppgift kan innebära – då skall man inte ta på sig den. Ett sämre bevis på svagt ledaransvar från den som inviterade till s/mp/ och senare, v/- samarbetet finns nog inte.

Och förresten: Om frågan om formerna för att få underlag för beslut om Förbifart Stockholm

fattas på riksnivå, då är ju projektet en riksangelägenhet – inte en lokalt stockholmsk fråga. Och då borde ju alla i Sverige få vara med i folkomröstningen. Inte minst alla de långtradarchaufförer som idag tvingas sitta i jätteköer på Essingeleden på sin väg från norra Sverige till sydsverige/kontinenten. De är ju minst lika beroende av Förbifart Stockholm som den 80-årige pensionären på Kungsholmen eller fiskaren på Svartlöga.

Men gäller det längtan efter makt – då tycks allt vara tillåtet.


Olof Ekman


PS. Detta inlägg är inte ett ställningstagande till Förbifart Stockholm, jag tycker bara att våra folkvaldas beteende, oavsett partifärg, att alltmer lägga sig i frågor som enligt författningens andemening skall skötas på annan nivå, samtidigt som man smiter från det egna ansvar man påtagit sig, bäddar för ett delvis välgrundat ifrågasättande av nuvarande styrformer i vårt land. Och dessvärre leder detta till framgång för grupperingar som vi överhuvudtaget inte önskar se i vårt samhälles ledning. Gräv gärna din egen grav, men helst vill jag gräva min egen. DS

"Trubbel" - som ingen annan!


Filmaren Karsten Wedel introducerade sina filmupptagningar med Monica Z.

I går kväll var det dags för den andra samlingen kring Monica Zetterlund på arkivet med det publiktillvända namnet: "Kungliga Bibliotekets Arkiv för Audio-Visuella Media" på Karlavägen.

Denna gång återigen ett fynd som författaren Klas Gustafsson gjorde under sitt arbete med biografin om Monica Zetterlund.

Det visade sig att sedan i slutet av 60-talet låg ett antal filmrullar i en garderob hemma hos filmaren Karsten Wedel och hans fru konstnärinnan Gunilla, i deras hus i Vaxholm.

Som en parentes kan jag nämna att det är ett av Sveriges Mesta Elsa Beskow-hus! Man väntar sig att Tant Grön ska titta ut genom de diagonalspröjsade fönstren i den låga längan på Östra Ekudden. Jag vet eftersom jag tillbringade alla min barndoms somrar tvärs över gatan från "Fröknarna Thelander" som då bodde i huset. Sedermera köpte Gunilla och Karsten huset och har bott där alltsedan dess. Själva lämnade vi Vaxholm i början på 80-talet.

Alltnog, dessa för de flesta okända filmrullar innehöll en mängd konsertupptagningar som Karsten gjorde 1968 med en tänkt film om människan Monica i huvudet. SF skulle producera och Göran Tunström skriva manus (efter att några andra alternativ hoppat av).

Tiden gick, Tunströms olika manusförslag ratades eller skulle förändras. Alla - utom Tunström förmodligen - var överens om att hans manus aldrig handlade om just Monica.

Till slut hade man nått vägs ände. Tunströms slutmanus var fortfarande inte bra. SF fick för mycket att göra med Mobergs "Utvandrare". Tama försök gjordes att försöka intressera Sandrew Film för att ta över. Karsten kände att man skulle vara tvungen att börja om helt från början och då gick luft och intresse ur honom.

Rullarna, som var kopior av SFs negativ (som man idag inte vet om de överhuvudtaget finns någonstans), blev liggande på garderobshyllan och samlade damm genom åren, tills Klas Gustafsson fick upp ögonen för dem och tipsade KBs arkiv om fynden.

Karsten och Arkivet fick kontakt. Karsten skänkte rullarna dit. Problemet var nu att digitalisera de gamla filmerna. För denna process behövde filmen perforeras om och en sådan maskin fanns inte att uppbringa. Jo, en fanns i Sveriges Televisions källare men den ende som kunde sköta den skulle gå i pension om en månad. Hastigt och lustigt fick man rullarna perforerade och digitaliserade och i går kväll fick vi således se resultatet.

Vi - det var väl ungefär lika många som förra gången Arkivet ordnade en afton kring Monica - satt således inte bara i "biografen" utan också utspridda i lokalerna framför storbildskärmar och datorer.

Det vi fick njuta av - förutom Karstens egen berättelse om hur filmerna kom till och initierade kommentarer och frågor från en av fotograferna Lasse Björne och filmvetarna Leif Furhammar och Bengt Forslund - var tre olika tillfällen:


Monica Nielsen och Monica Zetterlund på S-valturné 1968. I bakgrunden Jon Christiansen på trummor och Palle Danielsson på basen.

Tre sånger från Monicas sejour på Berns 1968, hennes och Monica Nielsens insatser vid Socialdemokraternas valkampanj i Jönköping samma år med en Tage Erlander i högform och ett långt avsnitt från jazzfestivalen i Molde i Norge med båtutflykt och spontanspel på klipporna. Ackompanjemanget bestod av Steve Kuhn på piano (som levde ihop med Monica då), en ung Palle Danielsson (idag världsberömd och brorsa till Monica Dominique) och Jon Christiansen på trummor.


Monica och den "Vassa Pennan" Marianne Höök vid statsministerns bord i Jönköping efter valframträdandet.

Härliga bilder. suveräna tolkningar av bl.a. Olle Adolphsons "Trubbel" och "Herrarna i Hagen" m.fl. En Monica i toppform, på höjden av sin sceniska och musikaliska förmåga.

Förhoppningsvis ska rättighetssituationen kring dessa filmer inte vara lika omöjliga att lösa som Arne Arnboms inspelningar av seanserna med Bill Evans som vi såg sist.

En gång återstår: 4 maj! Då är det musikvetaren och sångerskan Viveka Hellström som berättar om Monica Zetterlund och hennes bästis jazzsångerskan Nanni Porres under rubriken:

"Från refrängsångerska till jazzsångerska".

Missa det inte!

Inga "skrällande cymbaler" vid kandidatupptakt!


"Om jag talar både änglars och människors språk, men saknar kärlek, är jag bara ekande brons, en skrällande cymbal." (Aposteln Paulus)

Jag undrar hur medveten Jakob Forssmed var på lördagsmorgonen då han tog på sig sin T-shirt med Zildjians logotype och gav sig iväg till kandidatupptakten med Kristdemokraternas kommunpolitiker i Stockholmsregionen i Landstingshuset på Kungsholmen.

Innanför vars staket jag inte varit sedan jag som barn ofta åkte i den fantastiska isade rodelbanan som gick utmed muren mot Agnegatan från Hantverkargatan. En lång, fruktansvärt snabb och antagligen fullkomligt livsfarlig kälkbana som gjordes iordning varje vinter. Vem som gjorde det har jag ingen aning om. Landstingshuset hette på den tiden Garnisonssjukhuset och var således ett vanligt sjukhus.

Men vi stadsbarn levde farligt på den tiden. Min vanliga kälkbacke var den kraftigt lutande gräsmattan utmed Kaplansbacken på Kungsholms Kyrkogård, som idag rymmer minneslund och urnbegravningsplats. Efter några incidenter då barn hade åkt rätt in i det gamla järnräcket mot Hantverkargatan sattes ett lägre trästaket upp några meter in från räcket, som väl skulle fånga upp och ge mindre skador om man inte lyckades bromsa i tid. På sommaren klättrade man på bergssidan utanpå Stadsarkivets insprängda valv ovanför Kungsholmsgatan.

Nu var det inte barndomsminnen som skulle avhandlas. Landstingssalen var fullsatt av blivande och varande kommunpolitiker från östra Mälardalen - från Uppsala i norr till Nyköping i söder. Dagens moderator satt fast på någon flygplats och hade i sista stund fått ersättas av Sara Lejon som skötte sig med den äran.

Dagen inleddes med en filmad hälsning från Göran Hägglund som väl kanske kunde varit lite mer inspirerande. Jag minns faktiskt ingenting av vad han sade.

Vår unga riksdagskvinna Emma Henrikssons genomgång av valplattformen och våra profilerade valfrågor minns jag desto bättre.

"En politik med tre uppgifter"

var rubriken på den första bilden och visade på de tre viktiga uppgifter som står framför partiet under nästa mandatperiod:

"Få ordning på ekonomin efter krisen och se till att det skapas fler jobb"

"Ge människor och familjer större frihet. Mer tid. Större ekonomiska marginaler. Att sätta en gräns för politiken"

"Höja kvaliteten på det som politiken faktiskt ska göra"


Inget kunde passa bättre för oss Kristdemokrater i Strängnäs Kommun. För det är ju precis den prioritering som vi redan arbetar med här. Vi har en usel kommunal ekonomi som måste bringas i ordning. Över 80 miljoner kronor rinner varje år iväg i form av räntebetalningar till banker och finansinstitut istället för att kunna användas till den verksamhet som kommunen faktiskt ska syssla med: skola, vård och omsorg.

Så länge dessa över 80 miljoner ständigt måste fram finns inget utrymme för den verksamhet som vi faktiskt är satta att sköta.

Vi kan inte lösa situationen med ständiga skattehöjningar. Vi ser bara resultatet av landets högsta skattehöjning förra året. Ledde den till något reellt resultat? Nej! Visserligen redovisar kommunen ett "överskott" på 18 miljoner, men det är ju till allra största delen resultat av en återbetalning från försäkringsbolaget FORA på 6 miljoner, sänkta arbetsgivaravgifter med 5 miljoner, en återbetalning från SKL på 2 miljoner samt de investerings-, inköps- och anställningsstopp som infördes och som visserligen är effektiva kostnadsdämpare men som samtidigt bara är ett sätt att skjuta upp kostnader.

Soliditeten - som var tillträdande kommunalrådet Jens Perssons stora mantra när tuttifruttikartellen tog över - har ytterligare sjunkit och tar man också hänsyn till kommunens jättelika pensionsskuld är soliditeten -11%!!

Vi är alltså i realiteten rena banankommunen!

Som vi ser det måste kommunen realisera lämpliga tillgångar för att komma till rätta med situationen. Det går inte att fortsätta att låna pengar för att betala löner och löpande kostnader.

Om vi ska kunna höja kvaliteten på det vi ska göra, t.ex. öka lärartätheten i skolorna, personaltätheten i äldreomsorgen, underhålla vägar och gator och att se till att våra ungdomar ges möjligheter till meningsfull sysselsättning istället för att ställa till ofog i köpcentra och äldreboenden, så måste vi se över vad vi inte behöver syssla med i kommunen.

Dit hör t.ex. kommersiella jippon som Dansbandskamp och racerbåtstävlingar som förra året kostade flera miljoner. Vi behöver inte äga Malmby Flygfält för att där ska bedrivas motorsport. Vi har en bostadspolitisk uppgift men den innebär inte att vi måste äga och förvalta en mängd hyresfastigheter. Det kan finnas en poäng med att ha kommunal kontroll över vissa infrastrukturella ledningsnät men vi måste inte producera elektricitet och fjärrvärme och vi behöver framförallt inte se till att människor kan spela dataspel i hög hastighet och lägga resurser på att sälja in TV-tjänster.

Allt detta skulle vi kunna konstatera om kommunen övergick till s.k. nollbasbudgetering. D.v.s. att man först går igenom vad det är som kommunen egentligen ska arbeta med och vad man inte ska arbeta med. Därefter fördelar man de pengar som finns. Inte som nu då ett procentuellt påslag fördelas varje år på de olika nämnderna och kontoren att fördela efter eget gottfinnande.

Vi ska också lägga pengar på demokratin. Våra invånare ska ha möjlighet att delta i och förstå vad och varför kommunen gör olika saker - och inte andra! Men det innebär inte att vi behöver ha kostnadsdrivande kommundelsråd och -nämnder. Det betyder inte heller att man är hänvisad till att ha olika nämnder. Nämnderna är faktiskt i sammanhanget en lyxartikel som vi kan avvara så länge vi saknar reella resurser.

Kristdemokraterna i Strängnäs kommer snart att presentera sitt lokala valmanifest. Vi kan nog vara säkra på att med tanke på partiets tre prioriterade uppgifter så kommer vårt lokala program att innehålla lösningar som förvisso kan upplevas som strama och trista. Men som är nödvändiga om vi också ska klara 2011,12 och 13 som ingalunda blir lättare år än det innevarande. Finansministern har förutskickat att det inte blir några konjunkturstödspengar från regeringen nästa år då vi redan nu vet att vi har en faktiskt skatteintäktssänkning i kikaren.

Årets kommunalval är således viktigare än någonsin. Väljer man de skrällande cymbalerna, ansvarslösheten och lånevägen eller väljer man den kärleksfullhet som det innnbär att axla ett faktiskt ansvar och lösa de problem som finns - även om det kan svida i skinnet?

Räck ut tungan och rädda liv!

För ett par år sedan skrev jag här på bloggen ett inlägg om hur man på ett mycket tidigt stadium enkelt kan diagnosticera en stroke.

Ju tidigare en sådan kan identifieras desto större chans att den drabbade personen kan räddas till liv. I bästa fall t.o.m. utan några bestående men.

Nu fick jag en påminnelse om detta från Australien då min vän Bruce Simpson skickade mig just denna enkla metod men kompletterad med en fjärde punkt.

Kom alltså ihåg om Du själv eller någon annan oavsiktligt och utan påtaglig anledning snubblar till eller faller omkull, men sedan ändå påstår sig må bra.

Be alltid vederbörande att:

1. Le
2. Säga en enkel mening (t.ex. det var en vacker dag idag)
3. Sträcka båda händerna över huvudet.
4. Räck ut tungan.

Om personen - eller Du själv - har svårigheter med någon av de tre första punkterna och/eller tungan böjer sig åt ena eller andra sidan - Ring 112 omgående och beskriv symptomen!

Det kan rädda liv!


Med Z på Kungliga Biblioteket!


Författaren Klas Gustafsson gör nerslag i sin bok om Monica Zetterlund.


Nyligen var det journalist som "återfann okända" bandinspelningar med Monica Zetterlund i vad som numera så publiktillvänt heter Kungliga Bibliotekets Arkiv för Audiovisuella Media (KB/AVM, Tidigare: Arkivet för Ljud och Bild) och gjorde lite väsen kring detta.

 

Det rörde sig om inspelningar med Monica som hade hittats på en hylla i Berns Salonger och företaget som nu ägde fastigheten hade för länge sedan deponerat inspelningarna hos KB/AVM.

 


Men väsendet hade det goda med sig att arkivet beslöt sig för att göra en liten "föresläsningsserie" kring Monica Z.

Den började i går kväll med författaren Klas Gustafsson.

 

Men man hade grovt underskattat det stora intresset bland människor för Monica och trots att jag var bland de 20 första lyckades jag inte få annat än en stol utmed bakre väggen. Ett antal åhörare klämde in nya stolar i en ur utrymningssynpunkt betänksam mängd.

 

Fortfarande fanns enligt uppgift minst lika många presumtiva åhörare kvar utanför i den långa kön.

 

Detta löstes så att dessa fick sprida sig i lokalerna där det fanns mindre tv-skärmar plus ett utrymme med en större bildkanonskärm. Klas anförande och de illustrerande ljud och bildfilerna projicerades med hjälp av intern-TV till dessa satellitskärmar.

 

Klas gjorde tre "nerslag" i sin bok. Namnet på kvällens event var ju: "Monica, Ville och Bill". Således fick vi anvjuta de fyra Eva Norén-inspelningar som finns i KB/AVMs arkiv. D.v.s. vykortsskivorna som Monica under pseudonym spelade in i Köpenhamn och som är hennes första inspelningar överhuvudtaget. Klas berättade hur han kommit dessa på spåren för att sedan kunna identifiera de kort som fanns i arkiven som Monika-inspelningar. Man hör redan en mogen och säregen stämma.

 

Sedan följde ett pass om Vilhelm Moberg och Monica kring inspelningen av emigrantfilmerna. Med två filmsekvenser. Dels den som gjordes första inspelningsdagen: "Lusgrälet" mellan Liv Ullman/Max von Sydow och Monica och som var Monicas verkliga elddop som seriös skådespelare. Dels en senare scen ur filmen där Monica visar vad hon var kapabel till. Moberg var länge stark motståndare till att Monica fick den rollen som Ulrika, men han erkände då filmen var klar att han hade fel!

 

Slutligen Bill Evans där historien om hur STVs (alltså inte SVTs utan Arne Arnboms fristående produktionsbolag) inspelning med Monica och Bill Evans trio kom till. Om bekymren att få Bill Evans ur hotellsängen med hjälp av taxiditkörd läkare från Karolinska som "gav honom vad han behövde". Och så fick vi se den 24 minuter långa njutbara inspelningen, med bl.a. "Jag vet en dejlig rosa", "Some other time", Korkihuve' (Corcovado)", Monicas vals m.fl. nummer. Med lugna bilder. Mycket närbilder. Med en elegant och avspänd Bill Evans som spelade gudomligt och med en lika elegant och storartat välsjungande Monica.

 

Det allra roligaste var att en av de två TV-fotografer som varit med vid inseplningen (och som körde läkaren till Foresta) fanns i publiken och kunde berätta ytterligare om just den för svenska förhållanden den gången helt unika bildbehandlingen. Jag kommenterade också frånvaron av stora mikrofonblaffor framför Monicas mun likt dagens sångerskor. De mickar som fanns syntes knappt. Ljudet var trots det oantastligt. Man frågar sig onekligen om tekniken verkligen gått framåt på alla områden.

 

Inspelningen får med dagens upphovsmannarättslagar betraktas som för evigt begravd i arkivet. Produktionsbolaget är nedlagt och vem som äger de olika rättigheterna är oklart. Förhållandet är detsamma som för det härliga tecknade julprogrammet "Trolltyg i tomteskogen" som vi heller aldrig lär få se igen.

 

Dock får allt detta visas inom arkivets väggar. Så vallfärda dit och botanisera i denna ljud- och bildskatt.

 

Delar av inspelningen med Monica och Bill Evans förekommer i Tom Alandhs film om Monica och det avsnittet finns på YouTube, men då med Monicas senare kommentarer.

 

I allt en strålande kväll i Monkans tecken.

 

 



Nästa evenemang krong Monica Zetterlund äger rum på måndag den 19e och då på Cirkeln (ABF-huset, Sveavägen i Stockholm) då Tom Alandh visar sin film om Monica och berättar om deras samarbete. Kl. 18.00 Entré: 50:-


Redan dagen efter, tisdagen den 20 april, har KB/AVM sin andra Monica-kväll. Då visar filmaren Karsten Wedel sina aldrig visade turnéinspelningar med Monica. Ett unikt tillfälle. Kungliga Bibliotekets AVM, Karlavägen 100 (Garnisonen. OBS. Adressen) Klockan 19.00. Fri entré.


Slutligen, tisdagen den 4 maj uppstår den verkliga kollisionen: På KB/AVM (Garnisonen) klockan 19.00 äger den sista föreläsningen rum och den kommer att kanske mer fokusera på Monicas bästa vän, jazzsångerskan Nannie Porres.


Samtidigt på Fasching (Kungsgatan) äger Monica Zetterlund Sällskapets årsmöte rum och därefter blir det konsert med förra årets Z-stipendiat Lena Swanberg.


Och samtidigt på Multeum i Strängnäs, kommer författaren Klas Gustafsson att berätta om sin biografi om Monica Z.


Vart tog investeringsmiljonerna vägen, Björn Lind?

För över ett år sedan träffade kommunen ett femtonårigt avtal med företaget ProMarina om skötseln av kommunens båthamnar.

Det var en i sig angelägen och riktig ågärd men i vanlig ordning genomförd på galet sätt. Det var bråttom! Det var stora investeringar som väntade. 15-20 miljoner kronor hade den nye arrendatorn förespeglat kommunen att man avsåg att lägga ner i Västerviken och Mariefred.

Västerviken skulle muddras och nya bryggor anläggas. Kommunen åtog sig att bidra med EN MILJON KRONOR för muddringen och bryggorna.

Kommer ni ihåg?

Så kom sommaren 2009. Inte såg man några spår av investeringsmiljonerna! Men väldigt snabbt höjdes båtplatsavgifterna med 42%!

Inte heller till denna sommar verkar det föreligga några planer på dessa förespeglade investeringar. Några bygglovsförfrågningar annat än för flyttning av den befintliga båtmacken i Västerviken, föreligger inte.

Några nya bryggor synes inte flyta hitåt! Någon muddring har inte planerats!

Är det återigen någon som kanske tycker att kommunen misslyckats med sina avtal? Jag vill påminna om att trots att kommunens har anställt en jurist för ändamålet, så fick denne inte ens se avtalet förrän det presenterades i Kommunstyrelsen i undertecknat skick!

Istället satt en kulturgeograf och en avdankad fastighetsmäklare och fixade till detta omfattande avtal medan motparten hade sina slipade bolagsjurister på plats som såg till att blåsa kommunen totalt verkar det som!

När, Kommunalrådet Björn Lind, får vi se några nya bryggor i Västerviken? När kommer den muddring att ske som kommunen ska bidraga till?

Och sker något överhuvudtaget i Mariefreds gästhamn?

Bevare oss för sådana genvägar!

Kommunchefen talar om att  "ibland får man gena lite i kurvorna"!  Detta apropås att han gett kommunens forne chefstjänsteman Christer Östlund i uppdrag att som konsult fylla i en bidragsansökan om EU-pengar mot ett arvode om 100.000:- istället för att upphandla tjänsten eller låta någon anställd tjänsteman göra jobbet.

Om det rört sig om mångmiljonbelopp vi talat om hade kanske kostnaden för ifyllandet av blanketten kunnat te sig rimlig.

Men nu handlar det om ett bidrag på 500.000:-!      EN HALV MILJON!

Varav alltså redan en femtedel gått åt för själva ansökan!


Är det rimligt?

Kommunen söker ständigt olika former av bidrag. Inte minst har man fått stora miljöbidrag i samband med fjärrvärmeövergången, KLIMP-pengar och annat.

Jag har svårt att tro att det varje gång kostat 20% av bidragsbeloppen för att ansöka om dem! Normalt har dessa ansökningar upprättats inom förvaltningen och jag är övertygad om att tillräcklig kompetens finns där för ändamålet.

Kommunen har bl.a. en mångårig näringslivssekreterare som dels torde "kunna" Strängnäs Kommun bättre än den avdankade Christer Östlund och som väl borde ha tillräcklig kompetens för att fylla i en ansökan om 500.000:-.

För det modesta beloppet kan inget ansökningsformulär vara så komplicerat att några extraordinära och externa kvalifikationer ska krävas. Bidraget är ju en "prutt i brallan" jämfört med t.ex. kommunens låneskuld.

I all synnerhet som nämnde Östlund knappast var mycket mer kompetent än näringslivssekreteraren på detta område.





Vem har gjort studien?

För några veckor sedan skrev jag om den studie som i tisdags presenterades för Kommunstyrelsen om ett ev. näringslivsbolag.

Vid Kommunstyrelsens behandling av frågan framförde jag alla de invändningar som studien själv har mot att lösa frågan om turistbyråernas huvudman genom att bilda ett näringslivsbolag där näringslivet skulle få säte och stämma i styrelsen men där kommunen skulle stå för fiolerna. Påminde om fiaskot med Mälarturism och efterlyste klara fördelar och ev. nackdelar med just bolagsformen som skulle motivera den slutsats som Kommunchefen tydligen dragit av studien.

Några dagar efter mitt förra blogginlägg i frågan, blev jag uppringd av den f.d. tjänsteman på kommunen, Christer Östlund som stod bakom studien. Han började samtalet med en hovsam begäran om att jag skulle ändra följande mening i mitt inlägg:

"I varje fall har han av den tidigare näringslivschefen i Kommunen, Christer Östlund, från dennes egna företag beställt en "utredning" för att inrätta ett "näringslivsbolag".

Christer menade att han gjort studien som anställd i kommunen. Jag svarade med den naturliga motfrågan om varför det isåfall på studiens framsida stod att den inkommit från "chu Christer Östlund Utveckling AB"? Den är daterad den 1 februari 2010 men inkom till kommunen den 10 februari. Över en vecka efter det att Östlund slutat på kommunen.

Christer blev då med ens ganska otrevlig i telefonen och jag sade efter en stund att vi nog skulle avsluta samtalet där.

Det kändes plötsligt som om här låg en hund begravd. För varför annars sådant väsen?

Följaktligen ställde jag frågorna på Kommunstyrelsen till Kommunchefen: Vem har beställt studien? Vem har utfört den? Och vem har fått betalt för den?

Kommunchefens svar kom väl repeterat: Christer Östlund hade gjort studien på hans uppdrag och som anställd i kommunen. Inga pengar hade betalats till Christer Östlunds bolag.

Men han kunde inte svara på varför det stod på studien att den gjorts av "chu Christer Östlunds Utveckling AB" och uppenbarligen inkommit till kommunen efter det att Östlund slutat.

I dagens Strengnäs Tidning skriver Kristina Levin om en annan utredning Christer Östlunds bolag tagit betalt för av kommunen i två fakturor.

Är det inte lite för mycket slump att samma dag som han lämnar in utredningen om näringslivsbolaget, presenterar han en faktura på ett annat jobb han skulle hunnit göra på tio dagar.

Det är inte utan att misstanken dyker upp i någons huvud att den första fakturan i realiteten avser just utredningen om näringslivsbolaget medan den senare fakturan avser det uppdrag som omfattande skrivande av en ansökan.






Det är värre ändå!

För en vecka sedan stod jag i Kommunfullmäktiges majoritetstalarstol (mikrofonen funkade bättre i den! Avsiktligt?) och sade om kommunskulden:

"En skuld som är långt över 2,5 miljarder kronor eller närmare 80.000 kronor per kommuninvånare.

Det är en tredjedel av vad varje grek är skyldig!

Och vi vet ju hur bankrutt Grekland anses vara.

Det är två tredjedelar av varje svensks andel av Sveriges hela statsskuld.
"

Var inte riktigt säker på om skulden nått 2,6 miljarder så för att vara på säkra sidan sa jag "långt över 2,5".

Det visar sig vara mycket värre än så!

Igår på Kommunstyrelsen fick vi en genomgång av årsredovisningen av ekonomichefen. Per det gångna årsskiftet var kommunens externa skuld 2,968 Miljarder! Redan för tre månader sedan!

Nästan 3 miljarder!

Eller 94.000:- per invånare! Kommunens skuld per invånare är nu 80% av vad varje svensks andel av statsskulden är! Strängnäs torde vara Sveriges mest skuldtyngda kommun!

Den soliditet som Kommunalrådet satte som första prioritering att förbättra när han tillträdde har i själva verket sjunkit från 15 till 11 under den tid Kommunalrådet haft den exkutiva makten!

I realiteten är den värre än så nämligen om man som jag räknar in kommunens pensionsskuld: MINUS ELVA!

Strängnäs är m.a.o. en riktigt banankommun som i varje annat sammanhang skulle betraktas som bankrutt!

Kan man ana något av detta i Kommunalrådets inledning till Årsredovisningen? Finns någon insikt om problematiken och sjukdomsbilden?

Inte finner jag någon. Istället talar han om att "Nu står vi stärkta!"

Han stoltserar med ett positivt resultat i 2009 års förvaltning om 18 miljoner, men nämner inte att i denna siffra finns en återbetalning från försäkringsbolaget FORA på 11 miljoner, en utbetalning från SKL (Sveriges Kommuner och Landsting) på 2 miljoner och sänkta arbetsgivaravgifter med 12 miljoner! Summa 25 engångsmiljoner! I själva verket skulle det alltså varit en förlust på 7 miljoner!

Han talar stolt om vad Dansbandskampen, Årets Köttkock och racerbåtstävlingen Formula 2000 gett till kommunen men nämner ingenting om sparkade lärare och stängda äldreboenden.

Han talar stolt om att Dansbandskampen gett Strängnäs 1,4 miljoner i skatteintäkter! Men nämner inte att han självsvåldigt beviljat 1,6 miljoner i bodrag till nämnda Dansbandskamp! Bevare oss för sådana affärer!



Låt oss kasta en blick på denna graf igen! Visst ser det bra ut 2009 och 2010 då skattenettoökningen var större än nettokostnadsökningen. Denna förbättring uppnåddes till största delen på gammalt känt manér: Inköpsstopp, Investeringsstopp, Anställningsstopp m.m. Klart som korvspad att det leder till en förstärkning av situationen.

Men den förändrar ju inte behoven! Stoppen bara skjuter upp! Man måste ju också ta itu med den underliggande behovsbilden. Hålen i gatorna är kvar, de tomma lokalerna är lika många vare sig de belastar Barn- & Utbildningsnämnden eller sitter på ett nytt konto i Kommunstyrelsens budget. Nya administratörer har anställts på löpande band sedan anställningsstoppet hävdes!

Men ekonomichefen sade rent ut: får vi inga pengar från regeringen 2011 så får kommunen MINDRE skattepengar att röra sig med 2011 än i år! I dagens tidning kan vi läsa att Anders Borg säger att kommunerna inte ska räkna med några pengar från regeringen 2011.

Denna situation löser man inte med lättvindiga ordförandebeslut om pengar till dansbandskamper och liknande!


Läs också Dag Brembergs rapport från KS.

Den kungliga drasuten!

I tidningen Antik&Auktion nyligen fick jag syn på ovanstående notis om en Einar Nerman-karikatyr som sålts på en auktion.


På min biblioteksvägg hänger sedan Pappa avvecklade sitt advokatkontor på slutet av 60-talet en "fritidsvariant" av karikatyren som såldes på AK i Göteborg.

 

Här har han äppelknyckarbrallor och keps, men i övrigt är ställning och fåtölj identiska.


Einar gjorde även några andra karikatyrer av prinsen under denna resa varav en stående syns på ena bilden.

 

Om resan med "Gripsholm" skriver Einar Nerman (vars förläggare jag då var) i sin bok "Gudarnas Älsklingar":

"Prins Wilhelm hade varit älskvärd nog att en gång under en av våra årliga utflykter till Rivieran, föreslå Kajsa och mig att göra honom sällskap till Amerika. Han skulle på hösten1927 göra en tripp dit över och tala om sina vilda jakter i Afrikas urskogar. Naturligtvis accepterade vi hans förslag med största tacksamhet. Vi förstod ju, vad en kunglig introduktion skulle betyda för oss i det stora demokratiska landet i väster."

 

Han skriver att han p.g.a. en hastigt påkommen förkylning snarast fraktades med tåg till Göteborg där "det nya motorfartyget 'Gripsholm' låg och väntade". Avfärden torde ha varit den 24 september 1927 och de första dygnen tillbragte Einar i hytten nedbäddad, förkyld och sjösjuk!

 

"Inte förrän en människovänlig sjuksyster hade givit mig en insprutning med atropin och båtens välvillige kapten Anderberg, upplåtit åt oss en lyxhytt på övre däck, kvicknade jag till och mina avdomnade och ut- och invända livsandar kom på rätt köl igen."

 

På resans fjärde dag var han åter på benen och kunde till fullo njuta av oceanångarens alla förlustelser.

 

Efter en stormig passagerarmaskerad som slutade på golvet då alla satt och "smusslade sko" närmade sig ankomsten till New York. Prinsen fick då ett "trådlöst meddelande" att hans manager önskade ett tiotal karikatyrer av honom av Einars hand.

 

Einar hade varit beredd på denna möjlighet och redan på sommaren gjort några förstudier av sin kungliga modell. Det återstod egentligen bara att fullborda skisserna.

 

Redan då fartyget kom i närheten av Frihetsgudinnan äntrades fartyget av en mängd journalister som slogs om Einars teckningar som fick tjänstgöra istället för vanliga tidningsfotografier.

 

Prinsen och paret Nerman gjorde sedan en pampig entré när fartyget dockade i hamn mötta av en mängd poliser som i blixtfart eskorterade dem till Waldorf Astoria: "Först poliser, så Gustafsson med bagaget, så Prinsen och Kajsa, sen kammarherre von Heidenstam och undertecknad och så poliser igen.".

 

Själv hade jag tillfälle att möta den gänglige prinsen några gånger i min ungdom hemma hos Ingrid och Harry Martinsson i deras underbara hem vid Sillens strand utanför Gnesta. Prinsen anlände till eftermiddagskaffet i sin blå Porsche och bara att se honom veckla ut sig ur den lilla låga bilen och sedan åter veckla ihop sig när han skulle åka hem till Stenhammar igen, var en fantastisk upplevelse.







Regerande världsmästare på besök!

Lovisa (Lollo/Bibi) Elovsson med Storasyster Linnea t.h.


 

Det är inte var dag huset får besök av en regerande världsmästare! Men idag kom barn och barnbarn på Påskalunch. Sonen Pontus sambo Linnea hade då med sig lillasyster Bibi som är den som gjorde Svenska Dambandylandslaget till världsmästare när hon i sudden death satte in det avgörande målet! Inte illa för en landslagsdebutant!

 

Självklart krävde detta celebra besök speciella åtgärder! Den rödaste mattan vi hade rullades ut och spikades fast i trappan (på det att inga benbrott måtte inträffa på vår mark). Endast Bibi fick beträda denna medan populasen hänvisades till att gå bredvid. Det är ju trots allt skillnad på folk och folk!

 

Med på lunchen var också Lillemor och Jakob, goda vänner från Mariefred dit de båda nu återflyttat efter många år i London och Bath. När Jakob slutade på gamla Gota Bank, skolade han om sig till möbelrenoverare och - värderare. Hans specialitet är böjträmöbler och då givetvis med tonvikt på Thonet. Har ni trasiga Thonetstolar - hör av er till: bentwood@telia.com.

 

Här kollar Jakob lagningen på en av de stolar han just renoverat åt oss. Våra nio Thonetstolar har åkt fram och tillbaka över Engelska kanalen några gånger!


Förmodligen försöker Jakob få vår dotterdotter Matthea att inse konsekvenserna av att sitta med knäna på det sättet i en av Thonetstolarna!


RSS 2.0