GÖSTA BERLINGS SAGA - skriker efter en "rewrite"!

 
 
För något år sedan tog jag mig för att åter läsa Selma Lagerlöfs epos Gösta Berlings Saga.

Det var på många sätt en märklig upplevelse. Boken är ju egentligen en storslagen radda av skrönor utan riktig sammanhållen tråd. Vad ville Selma med boken? Det är svårt att riktigt förstå det som något annat än just detta återgivande av skrönor utan egentlig avsikt från författarens sida.

Det var rätt svårt med kronologin. Och man skulle behövt en personförteckning med gårdshänvisning för att slippa bläddra fram och tillbaka.

Märkligt att läsa en utgåva från 60-talet. Jag trodde att man skulle ha uppdaterat språket mer redan då. Min generation - och knappt det - lär vara den sista som kan läsa det tidiga nittonhundratalets svenska litteratur. Många ord jag aldrig hört och inte ens finner i ordbok: "stycke" i betydelsen klänning t.ex.

Det är ondska och godhet, svaghet och styrka. Och den finns i alla karaktärerna. Märkligt dock att Selma kan ursäkta den totala brist på känsla, empati och omtanke som Bergling vIsar när det gäller den förståndshandikappade skogsflickan. "Det var ju bara på skoj". Undrar om hon skulle deltagit i #metoo?

Ibland känns det som om Selma inte tror på gud och att den i allt närvarande gudligheten därför ibland känns mer påklistrad för att behaga tidsandan. Man förstår de filmmakare som sett den magnifika kyrkscenen när greve Dohna bärs ut ur den vitkalkat avskalade kyrkan där Selma fortfarande velat se de gamla helgonbilderna och takmålningarna. Eller kavaljerernas kalas, eller de vilda slädjakterna. Visst finns det filmstoff, men det måste struktureras för att bli begripligt. Måste se om den gamla filmen också för att se hur man lyckades. Tänk om Bergman kunnat sätta tänderna i denna story och kunnat omforma den efter sitt huvud.

Frågan uppstår om man kan förändra en författares text för att inte bara få den begriplig för en modern läsare (finns "nyöversättning"?) utan också kunna renodla och förenkla texten? Selmas sätt att hela tiden förstärka en egenskap eller händelse genom att stapla påbyggande bisatser blir i längden rätt jobbig.

Selma Lagerlöf var en mästare på inledningar som fångade läsaren. Gösta Berlings saga är inget undantag: "Äntligen stod prästen i predikstolen." Intresset är väckt för denne märklige gynnare, en försupen präst som i veckor försummat sina söndagsgudstjänster efter att ha rumlat om med sina suparkompisar. Biskopen finns på plats för att utfärda domen, men Berling samlar sig och ger en bländande predikan som får hela församlingen att samfällt återta alla klagomål. Biskopen får ge sig av med oförättat ärende. Men suparkompisarna lyckad ändå ställa till det — som vid så många andra tillfällen i boken — i bästa välmening, och prästen blir ändå avsatt och får ge sig ut med tiggarstaven.

Lagerlöfs fördragsamhet med Berlings egentligen ganska avskyvärda människotyp är rätt märklig. Berling är kvinnornas man som — som det verkar — inom loppet av några månader förälskar sig i kvinna efter kvinna som han sedan av mer eller mindre begripliga eller hedervärda skäl överger. Brinnande kärlek avlöses av bottenlös förtvivlan för att kort tid senare finna ett nytt objekt att brinna lika häftigt för. Hans övergivande av t.ex Marianne Sinclaire som efter att i samma rekordfart ha genomgått en svår smittkoppsinfektion som lämnar henne vanställd blir grymt och okänsligt övergiven av Berling. Och det märkliga är att i flera fall accepteras den avgivna förklaringen med stoiskt lugn av de övergivna som ädelt avstår framtida kärlek för att istället ägna sina liv åt osjälviskt arbete och goda gärningar.

Ibland förvirrar oss författaren genom att träda in som ett jag i berättelsen "skrivare av dessa rader".

"Då jag dött, tro ej, att jag fjärran är! In i en älskad människas själ skall min ande smyga, och jag villl komma och bo hos dig." (Gösta Berling i 12 kap.)

"På tårar och suckar tro de gamla visorna, endast på sorgen och sorgens tecken. Sorgen är det verkliga , det bestående, den är det fasta urberget under den lösa sanden. På sorgen kan man tro och på sorgens tecken. Men glädjen är blott sorg, som förställer sig. Det finns på jorden egentligen intet annat än sorg." (27e kapitlet om de gamla visorna)

"Men som en tung gåta låge alltjämt över världen, spörsmålet om hur en man skulle kunna vara både glad och god. Den lättaste sak och dock den svåraste kallade han detta. Hittills hade de inte kunnat lösa gåtan." (Gösta Berling i sitt avsked till kavaljererna och Ekeby).

Som så många av Lagerlöfs berättelser är sagan om Gösta Berling ingen man bara lägger åt sidan eller ströläser. Hennes text fångar alltid och berättelsen om den försupne prästen kommer för alltid av vara en del av vår ”litteraturkanon” även om den känns rätt föråldrad i vår tid. Ack vad man skulle önska att någon gjorde en re-write av berättelsen, gav den struktur och sammanhållning. Endast en filmmakare kan/får ta sig en sådan frihet med gamla böcker och man kan hoppas någon gör det! För det vore historien – och Selma – värd!
 
 
KOMPLETTERING:I min äldre upplaga av Gösta Berlings Saga fann jag en bunt gamla Värmlandsvykort från min farfar. Han har säkerligen sparat dem i något illustrationssyfte som väl aldrig hann göras klart innan han dog 1952.
Men en stor del av dessa vykort föreställer gårdar och platser som förekommer i Gösta Berlings Saga varför jag lägger in dem här som illustrationer.

Kontorsflygeln på Rottneros = Kavaljersflygeln i Gösta Berlings Saga
Farbror Eberhards koffert i Svartsjö (Östra Emterviks) kyrka.
Gamla Mårbacka = Lövdala i Gösta Berlings Saga
Sundsberg = Björne i Gösta Berlings Saga
Herrestad = Borg i Gösta Berlings Saga
Där Gösta Berling lade sig att dö i snödrivan.
Skinnargården = Helgesäter i Gösta Berlings Saga
Stöpafors Herrgård = Lötafors i Gösta Berlings Saga
 



JOHAN ROBERT NILSSON 1842-1888 Mångsidig penselkonstnär!

 
 
Björn och jag sökte oss undan regnet inne i Antikgårdens gårdslager vid Rådhustorget i Mariefred, där de enklare och avlutade objekten visades. Året var 1984 och vi höll just på att flytta ut vårt företags kontor för att flytta till ny adress.
Jag kastade en blick på väggen bredvid mig där det hängde ett antal enklare "går'amålningar". En av dem fångade min blick. Dels för att den var i en klass för sig rent tekniskt men också för att motivet kändes bekant.
Plötsligt slog det mig att det föreställde ett av husen utmed Storgatan målat från baksidan med sin trädgård. Dessutom noterade jag en snirklig signatur i ena hörnet som jag just fått lära mig en del om!
 
Prislappen sade 600:-. Jag hakade ner tavlan och gick så snart regnet upphört in till Roland Jeppesen i butiken och sa att jag köper den här tavlan! "Jaha" sa Roland och pengarna bytte ägare.

Därefter frågade jag honom om han visste något om tavlan men det gjorde han inte. Den hade funnits i ett dödsbo i Stockholm som han köpt in.

När jag då berättade att tavlan föreställde Fagerströms gamla gård ett par kvarter bort, där Vävarstugan ligger och inte nog med det, den var målad av den konstnär vars arbetsbok just blivit funnen på en vind i Mariefred i samband med en renovering, Johan Robert Nilsson, brast Roland ut: "Jäklar! Då skulle det varit en nolla till!!"
 
Fagerströms gård från baksidan. På den öppna balkongen står Handlanden Anders Fagerström med hustru och (det syns inte så bra i återgivningen) från stolpen t.v. löper en tråd till högra skorstenen som visar att Handlare Fagerström just installerat telefon! En nog så viktig detalj att inkludera i målningen.
 
 Målningen är enligt Johan Robert Nilssons arbetsbok utförd i augusti 1887, året innan han avlider.
 
Vem var då denne Johan Robert Nilsson?
 
Johan Roberts gesällbrev som målarlärling.
 
Han föddes i Mariefred 1842 och övertog så småningom faderns målarverkstad. Där ägnade han sig åt ett brett utbud av tjänster. Vad sägs om likkistplåtar, slädar, vagnar, dörrlufter, droskor, vagnshjul, koffertar, måttband (!),stolar, giggar, sorgkanter på sorgbrev, verandor, rum, flakvagnar, urtavlor, kommoder, blomkäppar, vattenhinkar, badkar (fernissning), tak och väggar! Ett digert och mycket blandat arbetsområde! Till detta kan läggas ytterligare ett märkligt måleriuppdrag: "regnrockar till länsman A Petersson"! Att vara hantverkare inom måleriyrket var säkerligen mycket mer omväxlande då mot vad det är idag.
 
Men så småningom får han också uppdrag att "förbättra" och "renovera" porträtt i slottets samlingar. Av arbetsboken förstår man också att han börjat dekorationsmåla sybord med blomsterstycken. Mer och mer sådana blir det. Och glasmålningar, blomster- och landskapsstycken. Samtidigt har han börjat sälja oljemålningar med vyer över slottet och Mariefred. Han gör stora och han gör små och det blir som en form av dyrbarare vykort för turister. Han börjar få beställningar både på porträtt, kopior av porträtt och på vyer av olika Strängnäs- och Mariefredsmotiv.
 
 
Tre målningar som fungerade som "brödmåleri" för J R Nilsson. Han gjorde dem i små och stora format.
Samtliga i privat ägo.
 
 Och han blir skickligare och skickligare i sitt måleri och han säljer fler och fler oljemålningar. Sommartid har professorn och målaren Edvard Perséus konstnärsskolor på Gripsholm och Räfsnäs och det är nog inte otänkbart att också Johan Robert får sig ett och annat gott råd av Perséus, för hans teknik förbättras ständigt. Han börjar också måla närmare slottet och framförallt inne på slottet, vilket har varit en välsignelse för de antikvarier och konsthistoriker som genom Johan Roberts interiörbilder kunnat fastställa möbleringar och tavelhängningar från den perioden, innan fotografier fanns tillgängliga.
 
Han får uppdrag, eller gör på egen hand kopior av olika porträtt i Gripsholmssamlingen som t,ex, detta av Drottning Frederika Dorotea. Porträttet återfinns ej i hans arbetsbok varför min gissning är att han utfört detta på eget bevåg och att det fanns kvar i hans sterbhus som sedan sålt det. Arbetsboken upptar nämligen endast sålda verk. Däremot finns en notering från 1884 att han då inköpt en ram till "Drottning Frederika".
 
Drottning Frederika Dorotea. Kopia efter Skiöldebrand. Såld på Stockholms Auktionsverk 2017
 
Ett och annat landskap kom också till och enligt arbetsboken gjorde han flera vyer över Strängnäs. Ingen sådan har dock ännu kunnat återfinnas.
 
Klipplandskap av J R Nilsson 1867. Sålt på Stockolms Auktionsverk 2015
 
 Beskuret och något "förvridet" parti av Gripsholms park. Oljemålning av J R Nilsson 1884. (Privat ägo)
 
Sedan Nilsson avlidit föll hans måleri snart i glömska. Hans namn återfinns inte i något konstnärslexikon och det var först när tre saker sammanföll, Hembygdsföreningen hade börjat forska i vem den målare var som målat en vacker tavla i Callanderska gården, Nationalmuseums intresse för de interiörbilder man återfann i sina magasin men inte visste något om hade vaknat och Byggmästaren Kea Insulander fann Nilssons arbetsliggare bland sågspånet på vinden i ett hus som nu skulle renoveras. Plötsligt förstod man vilken omfattande produktion denne, som man trodde, enkle "plankstrykare" haft. Minst 140 oljemålningar av arbetsboken att döma och då är det bara de sålda som är förtecknade. Säkert fanns åtskilliga kvar i hans dödsbo och såldes efter hans död.
 
Också Nationalmuseum har några verk av Robert Nilsson, bland annat detta parkparti, förmodligen samtida med det föregående.
 
 
Denna vackra bild från Drabantsalen mellan Kungens audiens, Karnapet (t.h.) och Övre Förmaket (rakt fram) finns också i Nationalmusei samling.
 
 Liksom denna interiör från Drottningens sängkammare där möbleringen fortfarande är sig lik.
Däremot är Drottningens toilettrum som syns genom dörröppningen för tillfället (?) helt avskalat från möbler och tavlor.
 
 Denna målning återger en interiör som inte längre existerar men som rådde under Gustav IIIs dagar fram till den Liljeqvistska restaureringen på 1890-talet. Väggen t.v. avdelade det ursrpungliga rummet i två för att fungera som varsitt sovrum för hertigparet Karl (sedermera Karl XIII)  och Hedvig Elisabeth Charlotta. Rummet kallades vid målningens tillkomst för Gobelängrummet och är hälften av dagens återställda Furstinnan Marias sängkammare. Johan Robert valde ofta bildvinklar som gjorde att han kunde återge flera rum och således även ge en orientering om rummens placering i förhållande till varandra. Det man ser genom dörröppningen är Astraksalen längst bort och emellan ligger förstugan utanför Carl IXs tornkammare. Slottets äldsta bevarade rum. Dörren vi ser ut igenom är idag igensatt.
 
Konungens konseljsal. Det rum innanför kungens sängkammare avsedd för förtroliga överläggningar men också det rum där Gustav IV Adolf tvangs underteckna sin abdikationsakt. Johan Roberts detaljåtergivande är enastående exakt.
 
Konungens sängkammare, finns liksom andra motiv av J R Nilsson i flera versioner. Denna är i privat ägo och såldes på Stockholms Auktionsverk 2017. Men också Nationalmuseum har en som dock inte finns fotodokumenterad på deras hemsida. Genom dörren ser man genom en passage in i Konseljsalen.
 
För ett antal år sedan blev Mariefreds församling av en Göteborgsbo erbjuden att köpa en interiörmålning av Mariefreds kyrka utförd av Johan Robert Nilsson. I september 1881 sålde Nilsson denna målning (såvitt känt, den enda med detta motiv) via Konstföreningen i Stockholm till någon i Göteborg där den tydligen blev kvar innan den nu återfördes till Församlingshemmet i Mariefred.
 
Det hände tydligen också att Nilsson ordnade lotterier med en oljemålning som vinst. Det var ett inte ovanligt sätt för konstnärer kring förra sekelskiftet att kunna få sälja sina tavlor. Bl.a. lottade han i januari 1876 bort en (förmodligen mindre) målning av "storsäljarmotivet" av Gripsholm och Mariefred. Kanske någon av ovanstående! Lotteriet inbringade 25:-.

Året innan hade han bortlottat två landskapsstycken för tillsammans 80:- vilket motsvarar närmare 4.000:- idag. Jämfört med att han fick ca. 700:- i dagens penningvärde för att måla och tapetsera två rum hos Thilda Kjellström , så förstår man att hans konstnärsskap börjat bli mer inkomstbringande för honom.
 
Men han vandrar helt oberört mellan att sälja en målning av "Goubelinrummet (se ovan) på Gripsholm" för 232 kronor till att "Måla svarta kanter på 5 st sorgbrev à 5 öre".
 
I september 1880 skriver signaturen O.v.K. i ett utdrag ur "Sommarbrev till Stockholms Dagblad":

Från Kärnbo kyrkbacke går en bakgata till Mariefreds vestra stadsdel. Om vi följa denna och så komma midt för stora torget, vika af till höger, påträffa vi i stadens ytterkant åt detta håll en liten täck och prydlig gård, med der bakom liggande väl städad trädgård. Gå vi in i det anspråkslösa, men derför icke mindre hemtrefliga boningshuset befinna vi oss med ens i en Målaratelier. Här arbetar målaren Robert Nilsson, en medelålders man, som till följd af sjuklighet och medellöshet från yngre år ej fått inhemta några konstnärliga förstudier och derför endast fortsatt faderns anspråkslösa yrke såsom  rums- och vagnsmålare, men allt detta oaktadt blandar sina färger och för sin pensel såsom en verklig artist. Bland Konststycken af hans hand sågo vi åtskilliga vyer af Gripsholm, utmärkta för sin naturtrohet och sin vackra, väl nyanserade belysning.
Nilssons taflor gifva och ett högt begrepp om hans förmåga i perspektiviskt hänseende. Denna visar sig och särdeles anslående å hans sednaste tafla: Interiör af Mariefreds Kyrka – ett värdefullt konstverk, som just i dessa dagar blifvit aflemnadt till Konstföreningen i Stockholm, och enligt hvad vi sett uppgifvas i en tidning – redan funnit köpare. För öfrigt har Nilsson målat åtskilliga andra interiörer, tagna dels inom Gripsholms murar dels inom sitt egna hem, flera blomstergrupper i serdeles friska färger o.s.v. På beställning från Tyskland (Würtenberg) har han kopieradt ett af de i Gripsholm befintliga porträtten af Westfaliska fredskongressens medlemmar, och är för närvarande sysselsatt med att på duken framställa Johan IIIs fängelse å nämnde slott.
 
Det framgår inte om det rör sig om samma målning, men två år senare förekommer skriftväxling just om en målning med motiv från "Johan IIIs Fängelse". Nilsson verkar ha haft en "agent" som hette J TH Andersson som dock tydligen inte var skrivkunnig utan använde sin son Henrik som "sekreterare". Andersson skriver att priset på målningen är satt till 250 kronor, men att det finns ett anbud på 160 kronor. Anbudsgivaren vill dessutom beställa ytterligare en interiör med "något motif från Gripsholms salonger. Dock icke den gula hälst, den som krigsrådet Dahlquist köpte så vida den är af samma storlek, för öfrigt får Herr Nilsson välja efter behag så blir det nog efter den persons önskan. Det är grosshandlaren Wannberg som vill hafva dem så vida Herr Nilsson kommer sig ut med det priset."
 
Den berörda målningen av Gula salongen sålde Nilsson i februari. Brevväxlingen sker i Mars och i april säljer han en interiör från Johan IIIs fängelse för 150:- (kan de tio kronorna som skiljer ha stannat hos Andersson? I brevet tackar denne nämligen för "drikspengarna om 5 kronor" vilket förmodligen var förmedlingsprovision för en tidigare tavelförsäljning). I juli säljer han sedan en interiör från Kungens sängkammare för 160:- och i september en interiör från Konseljen för 166:-. Plus sex andra "utsigter" över Gripsholm, Ärnäs och Strängnäs.
 
Det vore roligt att kunna lokalisera tillräckligt många tavlor av Johan Robert Nilsson för en utställning på Gripsholm eller i Mariefred. Den tanken fanns redan på 80-talet då en arbetsgrupp bildades med medlemmar ur Hembygdsföreningen samt dåvarande chefen för Slotts-  och porträttsamlingarna, Ulf G Johnsson. Tyvärr ledde arbetet inte till någon utställning den gången. Möjligen är chansen större idag.

Om ni har en målning av Johan Robert Nilssons hand hängande på en vägg eller stående i en garderob, hör av er till mats.werner(at)telia.com.
 
En sida ur arbetsboken som visar på vilka kunder och uppdrag Nilsson hade.
 
 

 
 
 

RSS 2.0