Tredje Backe - för sista gången, eller?

Trots god kamp från mig själv, Hélène Brodin Rheindorf, Dag Bremberg och H-B Karlsson lyckades vi inte få majoritet ens för en återremiss på kvällens Kommunfullmäktigemöte. Trots en flera timmar lång debatt. Kristdemokraterna, Mariefredspartiet, Vänsterpartiet, Miljöpartiet och delar av Strängnäspartiet och H-B Karlsson från Socialdemokraterna lyckades inte.

Socialdemokraternas Leif Lindström klädde i ord ungefär det många säkert kände: Nu har vi tragglat det här ärendet så många år. Vi är trötta på det och vill bli av med det.

Så av alldeles fel orsaker klubbades detaljplan och exploateringsavtal utan en tanke på de konsekvenser för skolbarnen i Mariefred eller de boende utmed väg 978 som borde varit varje fullmäktigeledamots främsta tanke.

Trots att jag påpekade att det inte finns ett ord med i vare sig Ramavtal, Exploateringsavtal eller Detaljplan om den förskola som använts som lockbete för att få planen att godkännas. Trots att Vägverk och ett antal av kommunens egna nämnder avrått från byggnation innan förbifartsfrågan var löst.

Trots att ingen "ny" finansiering av den tänkta Hammargatan fanns att tillgå.

Kort sagt trots att det uppdrag Fullmäktige givit Kommunstyrelsen föregående sammanträde då ärendet återremitterades - nämligen "att utarbeta en tydligare lösning av trafikfrågan" - knappast kan anses ha varit fullgjort.

Jag ställde frågan till Kommunfullmäktiges ordförande Anders Svensson (fp), som en stund tidigare sagt att han var suverän när det gällde att bestämma vilka ärenden som kunde anses färdigberedda för Fullmäktige, på vilket sätt han ansåg att de handlingar som förelåg som underlag för beslut, motsvarade det uppdrag som Fullmäktige givit? Jag bad honom peka på vilka omständigheter han funnit som kunde utgöra skäl för att på nytt ta upp ärendet trots att uppdraget ej var genomfört.

Han blev mig svaret skyldig.

Troligtvis kommer Fullmäktiges beslut att överklagas. Boende utmed Slottsträdgårdsgatan har antytt detta på ett tidigt stadium. Därmed torde detta ärende fortsätta att engagera oss ännu ett tag.

"I Huvet på en Mamma"

Råkade höra en intervju på radio med DN-skribenten m.m. Hanne Kjöller häromdagen (Apropås den aktuella debatten om vad som pågår i huvudet på Jan heimdahl).

Hon talade om den gnällkultur som ofta breder ut sig i vårt land. Att vi alltid "ser glaset som halvtomt istället för halvfullt".

Vi tenderar att problematisera vår tillvaro istället för att se den naturligt. Hon exemplifierar med vår syn på barnen och familjen. "När vi äntligen fått de efterlängtade barnen, så istället för att tala om livsglädjen så talar vi om livspusslet".

Kjöller poängterar att hennes bok handlar om de föräldrar som har alla förutsättningar för att klara av en bra familjesituation men som ändå gnäller

Annika Lantz bl.a. har opponerat mot Kjöllers syn med att säga att det faktiskt "är mycket tuffare nu än på 50-talet då det alltid fanns en mamma hemma. Nu ska båda göra karriärer, båda ska jobba och båda förväntas ta ansvaret för hemmet".

Hanne Kjöller hävdar dock att hemmafruepoken bara var en parentes som i stort omfattar de som blev mammor på 40-talet och att kvinnor dessförinnan slet på åkrarna medan männen låg i krig.

"När Mamma fick barn fanns ingen föräldraförsäkring. Moderskapspenningen - som absolut inte kunde delas med pappan var på fyra månader. Veckoarbetstiden var längre, semestrarna kortare (om de ens fanns) medan dygnet fortfarande bestod av samma 24 timmar. Det sistnämnda det enda som förblivit intakt.

Ändå tycker vi att vi fått mer ont om tid.

När min mormor fick barn fanns ingen tvättmaskin och ingen diskmaskin.

Om man säger att det är jobbigt att vara småbarnsförälder idag frågar jag mig - i vilken tid har det varit lättare? Eller i vilken del av världen har det varit lättare? Sudan? USA? Kina?

Det gäller ju precis som vanligt att prioritera och planera."

Hanne Kjöller menar att våra föräldrar - i den mån de brydde sig - möjligen var rädda för att göra något fel medan dagens föräldrar är rädda för att inte göra alltng rätt. Att det därvid blir ett ängsligt föräldraskap.

Hur mycket jag än sympatiserar med Kjöllers tankar så måste jag ju ändå påpeka att när hon säger att kvinnorna förr också arbetade medan männen låg i fält, så glömmer hon att där ofta fanns en stor familj med far- och morföräldrar som ryckte in och tog hand om barnen.

När hon säger att hennes mormor inte hade tvätt- eller diskmaskin så förbiser hon att den familjekategori som Mormor tillhörde och som således ska jämföras med den kapabla unga familj hon skriver sin bok för, säkerligen hade en jungfru och att de ofta stora syskonskaror som fanns i hemmen också fick dra sitt strå till stacken redan tidigt i hemmen.

Men visst har hon rätt när hon påpekar att det är ett privilegium att få snusa i en barnanacke och att det gäller att hitta ett liv där man kan vara glad.

Hur länge ska Strängnäs låta staten skinna oss?

Inte nog med att Strängnäs en gång på 20-talet skänkte regementsområdet till försvaret för att få hit Södermanlands Regemente.

Inte nog med att Strängnäs lade sig platt och underlät att opponera sig (allt för att få behålla regementet) när Försvaret såg till att få landets mest generösa skjuttillstånd för övningsfältet.

Inte nog med att staten lade ner regementet utan att kompensera Strängnäs med så mycket som en enda liten myndighet.

Inte nog med att Strängnäs efter åtskilligt schackrande fick betala ett högt pris (74000:- per hektar) för att få köpa skjutfältsmarken norr om motorvägen.

Nu har staten mage att begära att få köpa tillbaka mark för sitt pansarmuseum för en symbolisk krona!

Det är bara för magstarkt!

Jag tillhör absolut tillskyndarna av ett Pansarmuseum här i Strängnäs.

Men märk väl - det rör sig om ett statligt museum, hur mycket det än gömmer sig bakom en stiftelse. Staten torde vara stiftare av denna stiftelse och tillskjuter allt innehåll. Museets tillkomst beslutades av och kommer att lyda under den myndighet som heter Statens Försvarshistoriska Museer.

Vill således staten visa upp sina pansarfordon får de med glädje göra det här, men det ska ske med statliga medel.

Som Strängnäspartiets Erik Berg föreslår - ett generöst industrimarkspris - det är så långt kommunen ska sträcka sig.

Lyssnar inte Kommunalrådet?

Blev uppringd av Kommunalrådet som ville prata Arbetsutskott i Kommunstyrelsen igen. För vilken gång i ordningen minns jag inte.

Han har satt upp ärendena om inrättande av ett arbetsutskott resp. avskaffandet av Näringslivsutskottet på två tidigare KS-dagordningar. Nu står ärendena där igen för nästa KS. Fortfarande utan något som helst underlag. Inte ens ett försök till att möta de krav som framförts vid de tidigare gångerna i KS, på bättre underlag och åtminstone ett försök till beslutsförslag.

Oppositionen har båda gångerna fått gehör för att ta bort ärendena från dagordningne då underlag saknats. Oppositionen krävde en god motivering till varför man vill inrätta ytterligare ett försenande beslutsorgan på ärendenas väg mot fullmäktige. En lika god motivering till varför man vill avskaffa Näringslivsutskottet.

Vid det senaste KS-sammanträdet angavs att "ledamöter klagat på bristande underlag och ej färdigberedda ärenden" som motiv för att inrätta ett arbetsutskott som skulle råda bot på detta. Fan tro't! Om inte den meningen kan appliceras på just detta ärende undrar jag var den skulle passa bättre?

Jag har tidigare påpekat:

att det saknas underlag för beslut, att det fattas handlingar eller att ärenden inte är färdigberedda när de når KS är ingen orsak till att inrätta ytterligare ett politiskt organ. Det krävs bara att resp. ordföranden gör sitt jobb när dagordningen fastställs inför kallelse till mötet.


Om man däremot vill ha en bred informationsmöjlighet för alla partier som är representerade i KS/KF så finns de lösningar som hittills använts utan att man behöver inrätta nya organ. T.ex. har Miljö&Räddningsnämnden en vecka före ordinarie sammanträde ett s.k. informationsmöte, då tjänstemän föredrar de ärenden som kommer upp vid nästa möte. Då kan representanter för alla partier i nämnden närvara, ställa frågor, påpeka brister eller begära kompletteringar.

Inom KS har tidigare funnits dels ett s.k. beredningsutskott där samtliga partier hade rätt att närvara och där man även kunde fatta beslut sålänge samtliga partier var överens. Man har också tillämpat ordningen att ha rena informationsmöten  i likhet med Miljö & Räddningsnämndens alldeles före ordinarie KS-sammanträde, och man har också  tidigare haft en ordning där halva KS-listan var beslutsärenden och andra halvan information om ärenden som skulle komma på nästa möte.

Det tredje argumentet som framförts är att man inte vill att det är tjänstemännen som ska lägga förslag till KS utan det ska göras av en politisk grupp.

På detta svarar jag det självklara. Ingen tjänsteman har rätt att lägga något som helst förslag i en poltisk församling. Det har endast församlingens egna ledamöter. M.a.o. när ordföranden ställer proposition på "tjänstemannaförslaget" är det formellt hans eget förslag.

Om man nu inte önskar att det är tjänstemannayttrandet som används som beslutsunderlag är det den enklaste sak i världen för ordföranden som företrädare för en majoritet att skriva ihop en enkel lista innehållande de beslutsmeningar ordföranden och dennes majoritet ställer sig bakom. Det behövs inga ytterligare politiska organ för detta.

Det finns således utomordentliga möjligheter att lösa såväl

bristerna när det gäller underlag vid sammanträden genom att ordföranden och dennes presidiekamrater gör ett bättre jobb än idag,

möjligheterna att ställa kompletterande frågor, begära underlag etc. genom olika former av informationsmöten samt

önskemålet om ett politiskt beslutsförslag genom att ordföranden anstränger sig lite för sitt arvode

utan att inrätta något arbetsutskott.


Arbetsutskott har i alla tider varit ett önskemål från Socialdemokraterna som vet att de genom sin rösststyrka alltid får fler platser i ett AU och att man där effektivt kan stänga ute bråkiga småpartier.

Under de många år som Strängnäs hade ett KSAU var kritiken stark mot det faktum att fullmäktigedebatten hämmades av att partierna låst sina positioner redan i KSAU. Besluten i detta utskott konfirmerandes sedan expeditionsmässigt genom KS och KF. Den allmänna debatten uteblev.

Det vore ett klart jättekliv bakåt för demokratin om Kommunalrådet lyckas tjata igenom ett arbetsutskott.

Olov Svedelid död


Olov Svedelid (mitten) i samspråk med konstlitografen Åke Lindström och konstnären Harry Karlsson hos oss på Strömsborg 1977

Författaren Olov Svedelid är död. Kampen mot cancern tog hans liv vid 76 års ålder. Han efterlämnar hustrun Elli, två barn och fem barnbarn. En glad och skarp garcon har lämnat oss.

Olov började tidigt skriva. Han blev nöjesjournalist på Skånska Dagbladet där han också blev ansvarig för reklam och PR. Hans kunskaper inom detta område var goda. Kunskaper han fick nytta av när det gällde att marknadsföra sina böcker.

Han ville dock mer- Hade ambitioner att skriva allvarligt syftande romaner. Hustru Elli tyckte dock att han skulle försöka med att skriva deckare istället.

Detta ledde till en oerhört framgångsrik serie om polisen Roland Hassel. En serie detektivromaner i bästa Raymond Chandler-stil. Följda av serien om den gamle advokaten Samuel Rosenbaum tillsammans med vännen Leif Silbersky.

Men Olov skrev också dramatik, historiska romaner och barndeckare. Hans produktionstakt var utan like. Ständigt skrivande. Disciplinerad vid arbetsbordet. Få av våra svenska författare har haft en sådan bredd i sitt skrivande utan att någonsin bli ytlig. Hans research och kunskaper i de ämnen han skrev om var oklanderlig.

Olov belönades med Sherlockpriset 1972 för ”Anmäld Försvunnen”, Svenska Deckarakademiens pris 1977 för ”Betongrosorna och de falska nycklarna”, Priset för Bästa svenska kriminalroman 1987 för ”Barnarov” och han erhöll Deckarakademiens Grand Master-diplom så sent som förra året.

Hustrun och jag lärde känna Olov och hans hustru Elli i mitten av 70-talet, genom våra gemensamma vänner Rita och Leif Silbersky. Rita och Leif hade sedan några år en weekendbostad utanför Mariefred och hade nu lockat Elli och Olov att också söka sig till idyllen. Glada stunder med kräftor och glögg blev det. Olov ständigt eleganten med sin vita eller ljusa kavaj. Läs gärna också inlägget "Mord och andra illdåd".

Asfaltsbarnet Olov stod ut några år innan storstaden lockade honom åter. Vi var båda födda och uppvuxna på Kungsholmen men han förblev storstaden trogen livet ut.

Hans kisande leende ögon förblir på min näthinna. Tomrummet i bokutgivningen blir stort. Hans ord finns kvar.

FNs klimatpanel verktyg för att styra bistånd!

Professorn vid Geocentrum i Lund, Ulf Heldén, avlossade en bredsida mot FNs klimatpanel i kvällens Rapport. Han sa apropås de studier som visar att öknarna tvärtemot vad som ständigt påstås, faktiskt inte växer till utan avtar att FNs klimatpanel inte styrs av vetenskapsmän utan domineras av politiker och tjänstemän från tredje världen och sådana länder som ansett sig drabbade. Dessa skulle enligt Heldén utnyttja Klimatpanelen i syfte att styra biståndsmedel till "sina" länder.

Att Klimatpanelen inte styrs av vetenskapsmän har många forskare tidigare påtalat när det gäller panelens uppfattning om orsakerna till den "globala uppvärmningen".

Att man nu med ovedersägliga fakta kan motbevisa påståendena om öknarnas vidare utbredning måste innebära att man också mer kritiskt granskar panelens uppfattning i frågan om klimatförändringarna i stort.

Kanske dags att vi börjar lyssna mer på de duktiga vetenskapsmän och forskare som verkligen studerat klimatutvecklingen genom många årtusenden istället för att haussa upp meterologer och f.d. vicepresidenter som valt att titta på de senaste seklens förändringar.

När det gäller klimatcyklerna är det perspektivet för snävt. Man måste se de större sammanhangen.

Vems är skattepengarna?

Ibland råkar jag hamna i riksdagsdebatter när jag kör bil och häromdagen råkade detta sammanfalla med Stefan Attefalls huvudanförande i budgetdebatten. Stefan är gruppledare för Kristdemokratiska riksdagsgruppeni.

Så här sa han till att börja med:

"Först måste vi konstatera att det svenska finansiella systemet är, för att citera Finansinspektionen, ”tillfredsställande stabilt”. Våra banker har rejält med kapital och en god intjänandeförmåga. Vi har urstarka statsfinanser och en ganska låg inflation. Arbetslösheten är idag den lägsta på 18 år. Aldrig har vi haft fler arbetade timmar i svensk ekonomi. Det är fakta som ingen ifrågasätter."

Klart som korvaspad är att detta inte är något som våra goda Lotta,Tord, Leif eller Ingrid gillar att höra. Icke desto mindre finns givetvis orosmoln. Inte minst den amerikanska bankkrisens överspill på några svenska storbanken inger oro.

Men vår regering rustar sig också för detta:

"Det är också därför budgeten som vi idag diskuterar innehåller rejäla satsningar på forskning och på vårt eftersatta väg- och järnvägsnät. Det är därför vi lägger 20 miljarder kronor på ett jobb- och företagspaket, som har till syfte att både stimulera konsumtionen och skapa jobb. Vi satsar flera miljarder på olika välfärdsreformer. Kommuner och landsting får nästa år 6-7 miljarder kronor i ökat utrymme för att de ska kunna fortsätta att utveckla barnomsorgen, införa vårdnadsbidrag, höja kvaliteten i äldreomsorgen.

På detta sätt upprätthåller vi den inhemska efterfrågan när omvärlden köper mindre och dessutom ger vi svenska företag bättre förutsättningar att konkurrera på världsmarknaden."


Vad fokuserar då kritikerna på? Jo, att pensionärerna inte får något "jobbavdrag". För all del. Jag är själv pensionär och vill givetvis också ha del av kakan - när det finns något att fördela. Just nu gäller det väl att baka själva kakan så att den blir hållbar och räcker länge. Då kan också vi pensionärer få ytterligare tillskott.

Kritiken möter Attefall med:

"Kristdemokraterna drev i opposition en hård kritik mot att socialdemokraterna negligerade de sämst ställda pensionärernas situation. Vi har nu fått allianspartierna med oss på en satsning på just denna grupp. Ofta kvinnor över 75 år. Det är den grupp i vårt samhälle som under lång tid har haft den klart sämsta ekonomiska utvecklingen. Få röster höjs för dessa kvinnors situation. Här ligger kanske det största jämställdhetspolitiska misslyckandet.

Nu gör alliansregeringen den största satsningen på denna grupp sedan det nya pensionssystemet kom på plats. Skattesänkningen för dessa uppgår till över 200 kronor per månad. Tillsammans med den vanliga årliga uppräkningen av pensionen blir det nästa år över 500 kronor mer per månad för de pensionärer som har den lägsta pensionen. Efter skatt.

Vi kan också se hur de genomsnittliga pensionerna höjs snabbare nu än tidigare beroende på att pensionssystemets är kopplat till hur sysselsättningen utvecklas. Ju fler som arbetar, ju mer stiger pensionerna. 2005, när socialdemokraterna ledde landet, steg pensionerna med 167 kronor per månad, nästa år stiger de i genomsnitt med 500 kronor per månad.

Vi kristdemokrater är glada över allt detta. Men vi vill gå vidare. Vi vill genomföra ytterligare skattesänkningar för alla våra pensionärer.

Socialdemokraterna påstår att de vill sänka skatten mer för pensionärerna än vad alliansregeringen gör. Men om nu socialdemokraterna är så villiga att sänka skatten för pensionärerna, varför gjorde ni det aldrig när ni hade makten? Ni hade 12 budgetar på er. Inget hände."



Attefall tar också upp den mycket väsentliga frågan om vems skattepengarna egentligen är:

"Den svenska skattedebatten är lite märklig. Varje skattesänkning betraktas som slöseri med statens pengar. Varje skattesänkning framställs som ett hot mot välfärden. Varje skattesänkning hotar tryggheten?

Men vems är pengarna? Är det inte medborgarnas? Är det inte så att de allt högre skatterna har gjort att vanliga löntagare fått allt mindre ekonomiska marginaler, och blivit allt mer beroende av beslut av politiker och byråkrater? 

Är det inte dags att vända perspektiven. Den här regeringen har visat att det går att både sänka skatter och satsa på välfärden. Tandvårdsreformen, psykiatrin, förskolan, vårdnadsbidrag, rättsväsende, forskning, infrastruktur, sjukvård och äldreomsorg är områden som alla får mer resurser - samtidigt som skatterna för vanliga löntagare och företagare sjunker.

Sakta men säkert flyttar vi mer och mer makt över till familjer och enskilda individer. Utan att släppa det gemensamma ansvaret för människors rätt till en god vård, omsorg och utbildning. "

Det här är ord som också Folkpartiet och Centerpartiet ställer sig bakom i regeringsställning. Hur fungerar den situationen i Strängnäs tuttifruttiallians mellan s, fp och c? Den frågan gör mig nyfiken.

Min farfar - Sveriges Reklamchef och ickerökare!






Oscar Werner underhåller sin lille sonson Mats i Vaxholm. Oscar behöll sitt barnasinne hela livet. Blommade upp då Farmor - som blivit en hämsko för hans lekfullhet - dog 1946. Farfar var alltid en välkommen och kär gäst för alla oss barnbarn. Saknaden då han dog, stor.

Farfar Oscar föddes Andersson. Detta efternamn behöll hans pappa Olof för sina barn och frångick därmed det patronymikon som hittills gällt i familjen, d.v.s. att söner tog pappans förnamn med tillägget "son" och döttrar på motsvarande sätt lade ett "dotter" till faderns namn. I skolan gick dock tre gossar vid namn Oscar Andersson varför deras lärare tillhöll två av dem att se till att byta namn. Det gick till så på den tiden. Och var det inte skolläraren så var det befälet när militärtjänsten skulle göras.

Farfar hade namnet Werner som andranamn och han och tre av hans syskon beslöt sig för att ta namnet Werner som familjenamn. Den äldsta systern Hilda var redan gift Åkerström. Mamma Betty antog också namnet när hon blivit änka.

Oscar föddes 1871 i Karlstad. Föräldrarna kom båda från gårdar på Värmlands-Näs och hade lärt känna varandra tidigt i livet. Olof gick till sjöss men kom så småningom hem, kärleken kvarstod och efter giftermål i Eskilstäters kyrka, bosatte sig den blivande familjen i Karlstad. Så småningom hamnade de i ett litet hus vid älvkanten nedanför Sandbäckens gård. Gården hade övertagits av regementet så huset stod på ofri grund och revs på 50-talet. Så småningom byggdes motorväg och platsen där Hildurlund, som huset hette, låg, är idag en gräsmatta nedanför Scandic-hotellet och Statoilmacken.

Alltnog, Hildurlund, blev för Oscar och hans syskon, barndomshemmet. Sedan Pappa Olof dött 1894 endast 60 år gammal, bodde hustrun Betty kvar till sin död 1926. Därefter bodde äldsta dottern Hilda, som återflyttat från Amerika kvar till sin död i slutet av 20-talet. Slutligen återflyttade lillasyster Elvira efter sin pensionering som föreståndare för barnhemmet i Dala-Husby (som idag är gourmet-hotell) till Hildurlund och bodde kvar tills huset revs efter att markarrendet sagts upp av militären på 50-talet.

Vid Hildurlund hade länge s/s Bylgia sin natthamn medan hon ännu trafikerade Karlstad på 1800-talet.

Oscar växte upp, gick på gymnasiet tillsammans med sin lillebror Carl, som blev docent och "kändare än Lundadomen" som den glade och gode festprisse han var. Oscar gick vidare till Kungliga tekniska högskolan och blev där Cilivingenjör.

I det militära fann han sin bana som väg-&vattenbyggare och blev raskt Kapten och gavs sedermera Majors avsked när han hade åldern inne.

Han anställdes som ingenjör vid Örebro-Svartå Jernvegs AB. Den banan som invigdes med pompa och ståt 1897 blev hans första.




Det var lite häftigare med järnvägsinvigningar på den tiden! Det författades t.o.m. en Kantat som farmfördes av kör och recitatör:



Oscar gick vidare och hamnade hos Statens Järnvägar i Sollefteå som Baningenjör och efter 1908 Förste Baningenjör med ansvar för slutförandet av Norrlandsbanan. Han och hans då nyblivna hustru Hilma (f. Kylander) fick disponera en stor lägenhet på övre botten av Hullsta Gård (som numera fått ge plats för Folkets Hus i Sollefteå) och där föddes först min pappa Einar (1899) och två år senare min faster Gudrun, Dudde kallad. Familjen blev kvar till någon gång runt 1910. Farfar fick bl.a. ett par sidouppdrag som innebar att han ritade Sollefteås gamla badhus och Samskolans byggnad.


Sollefteå gamla badhus samt gamla Samskolan, kallad "Grå skolan". Båda numera rivna.

Att han var populär som arbetsledare hängde nog ihop med hans hela personlighet. Här ett exempel:


Denna tydligen ovanliga gest gav upphov till tacksamhetstelegram och -brev. Men Oscar skulle få fler tillfällen att visa att han var före sin tid.

Redan på tidigt 1900-tal började Farfar se till att järnvägsmateriel samlades in och sparades för ett framtida museum över denna revolutionerande epok i Sveriges historia. Han förde under hela sitt aktiva liv en livlig korrespondens med stinsar och andra järnvägare över hela landet för att dels samla fakta själv och dels för att se till att unikt eller typiskt materiel sparades.

Någon gång runt 1910 kallades han till Stockholm eftersom han lyckats samla tillräcklig entusiasm för ett beslut om att inrätta ett järnvägsmuseum. Nu gällde det att samla ihop alla föremål som han sett till att de sparades och föra dem till Stockholm där Statens Jänvägsmuseum kunde invigas 1915. Farfar fick äran att fullfölja sin strävan genom att bli museets förste föreståndare och chef. Hans förutseende när det gäller insamlandet av föremål var unikt i världen enligt nuvarande museichefen.


Omslaget till museets första katalog.

I hans uppgifter ingick även att vara ansvarig för SJs - och därmed Sveriges - deltagande vid alla stora världsutställningar runt om i världen.


Men också utställningar inom Sverige, som här i Härnösand på 30-talet.


Eller här, utställningen RES och RASTA där vår nuvarande Konungs föräldrar invigde tillsammans med Farfar.

Världsutställningen i Barcelona 1929 blev väl ett elddop för Farfar, men det lönade sig!

Vid utställningens invigning fick den svenska paviljongen besök av ingen mindre än den spanske kungen Alfonso XIII som till och med bjöd Farfar på en cigarett! Eftersom han dock inte rökte och det i vart fall inte passade sig att han rökte vid tillfället, bad han att "få spara den till senare" vilket gör att jag nu har cigaretten ifråga!


Cigaretten som kungen bjöd min ickerökande Farfar på 1929. Notera hans illa dolda förtjusning över att endast han och den svenske ministern blev bjudna! Att cigaretten hade munstycke var tydligen extra speciellt.


Här skriver Kungen i den svenska gästboken under Farfars och Minister Danielssons överinseende. Till höger står Drottning Victoria Eugenia av Spanien, som var kusin till sedermera Kung Gustav VI Adolfs båda hustrur, Kronprinsessan Margaretha och Drottning Louise.,

Här vandrar Kungen vidare med sin cigarett i handen! Farfar går längst till vänster om honom.

Farfars insatser i Barcelona renderade honom i gammal god ordning en belöning i form av en hög kunglig spansk orden. Ordensbrevet är undertecknat "Yo, el Rey" (Jag, Kungen)!



Till världsutställningen i New York tio år senare, lät han sin måg Tom Björklund, då reklamchef på NK i Stockholm, flyga ut ett komplett svenskt smörgåsbord till invigningen. Ett nytt grepp som man kan säga är ursprunget till att man idag kan köpa svenska köttbullar i varje IKEA-varuhus runt om i världen. Det engelska ordet "smorgasbord" myntades vid detta tillfälle.

Men faktum var att han redan 1926 lät frakta ut ett svenskt smörgåsbord till Världsutställningen i Grenoble. Det gick med såväl tåg som flyg från NK. Det serverades vid ett exklusivt tillfälle där Fafars kreativa leklusta också visade sig. Placeringskorten var heliumfyllda ballonger med resp. gästs namn på. Dessa hölls på plats med en liten båtboj med kedja och ankare som exakt motvikt. Ända tills för något år sedan hade jag vid skilda tillfällen flyttat en sådan boj med tillbehör från ena kartongen till den andra utan att förstå annat än att det måtte varit del av någon leksak. Till slut slängde jag den! Ett halvår senare finner jag ett tidningsurklipp om ovannämnda måltid varvid bojens betydelse gick upp för mig! MAN SKA ALDRIG SLÄNGA NÅGONTING! (Det är det vi alltid säger, vi ekorrar!)


En gruppbild över dignitärer och verksamma svenskar i Svenska montern i Grenoble 1926. Farfar Oscar står längst till vänster.

Tom Björklund skrev sedermera en jättebok om Svensk Reklam i vilken han tar upp Farfars insatser på den internationella banan och kallar honom "Sveriges Reklamchef".


Oscars "verksamhetsområden" enligt svärsonen Tom Björklund

Farfar behöll sin lekfullhet genom livet. Hans julgransplundringar är ännu oöverträffade. På 40 och 50-talet hade man inte hört talas om julgransplundringar med tema, men hos Farfar var lägenheten vid Kungsholmstorg ibland förvandlad till järnvägsstation ibland till operascen eller indianläger!



Här sitter den store hövdingen "Örnöga" själv, med mina syskon, kusiner och sysslingar. 1941, således före min tid. Enligt ett bevarat manuskript för detta plundringsskådespel, utspelade sig det hela i Siouxindianernas huvudläger. Örnöga anropade stammens ande i totempålen för att få kraft och råd inför den stora viktiga striden med Commanchindianerna. "Spejande falken" och "Vita buffeln" återkommer efter den raid med två av fiendestammens högsta hövdingar. Efter ett stillsamt och tyst rådslag tar Örnöga fram fredspipan och tänder - "och så är denna lilla historia slut."


Här är Farfar cabarévärd vid en senare julgransplundring. Matsalen på Kungsholmstorg hade förvandlats till cabarélokal. Scenen inrymdes i dess alkov. Här är det jag som är "adjutant" till vänster.

Fiske var kul. Med barnbarnen i ekan eller från bryggan.

Men fanns varken brygga, båt eller vatten så fixade han det ändå genom att bygga en båt på land.


Farfars julklappar var alltid speciella. Antingen det var modelltåg eller som här en kran som kunde svänga och lyfta och som jag har kvar! Och Farfar lekte alltid med!

När Farfar fyllde 80 år hyllades han av SJ med avtäckandet av en byst på museet, som då låg på Torsgatan (där Bonniers Konsthall ligger idag). Bysten flyttades efter museets flytt till Gävle först in i glasmonter sedan alltför många fingrat på hans näsa som blev allt svartare. Därefter till pressrummet för att numera tillsammans med andra höga potentater ha förvisats till museets lager där han står på en hylla mellan Nils Eriksson och Gustaf V!

Redan 1941 hade museet över 25000 besökande årligen. Det ansågs - och anses fortfarande - som ett av världens absolut främsta järnvägsmuseer. Då var museet fortfarande kvar i sina första lokaler på Vasagatan. Lokomotiv och vagnar fanns ute i Tomteboda. Det var först genom flytten till Gävle långt senare som de två grenarna förenades. Något som varit Farfars dröm.

Många av oss minns också de två modellokomotiv som fanns uppställda i Centralens stora hall vid nuvarande ingången till McDonalds. Att museet släppt denna utomordentliga reklamplats är synd. Hela anordningen inkl. myntinkastet för tioöringar som satte igång lokomotivens hjul var Farfars idé och konstruktion. Mellan 1927 och 1941 inbringade dessa tioöringar hela 270.000:- som oavkortat gick till välgörande ändamål genom statsbanornas hjälpförening.


Här uppvaktas en synbarligen mycket rörd Farfar (vi är alla mycket lättrörda i min familj och fäller tårar för minsta sak) av SJs representant. Bysten, av vilken jag har en replik, är gjord av min farbror Tom Björklund.
I nuvarande museichefens tjänsterum finns en annan mindre byst av Farfar som kikar den nye chefen "över axeln", som han säger.

Farfar drabbades redan på 30-talet av samma form av cancer som förmodligen hans far dog av. Opererades dock framgångsrikt och kunde leva och glädja oss barnbarn i ytterligare 16 år innan sjukdomen hann upp honom igen och han avled 1953, 82 år gammal. Hans sista tid tillbringade han i sitt hem på Kungsholmstorg där han hölls smärtfri och kunde föra långa samtal med sina två barn. Pappa antecknade mycket från dessa samtal. Anteckningar som jag har i behåll.


Oscar Werner var på många sätt en handlingens man och aldrig rädd för att rycka in där han behövdes. Här ses han i såväl blåställ som "full ornat" inför en mottagning på slottet hos Kung Gustaf V 1926.

Farfar liksom min pappa och skam till sägandes även jag, är alla ekorrar. Så när min hustru och jag skulle sätta bo, behövde vi i stort sett inte köpa en enda möbel utan kunde plocka från Farfars magasinerade inventarier. Saker som idag tillhör våra käraste ägodelar även om vi gjort oss av med en hel del genom åren.

På det låga skåpet i hallen på Kungsholmstorg stod alltid en skål med honungskarameller! Skålen har jag!

Läs också:

Kungen som stins och hönshuset som hamnade på museum


Flygande smörgåsbord - igen!

"KUNGEN SOM STINS och hönshuset som hamnade på MUSEUM"



Håller just på att gå igenom gamla minneslådor från min farfar Oscar. Hittade då ett gammalt tidningsurklipp från Morgontidningen. Datum saknas men Farfar har skrivit "Karlstad 1927". Urklippet är inte komplett såtillvida att Farfar tydligen bara brydde sig om en del av artikeln.

Rubriken kan jag gissa mig till: "KUNGEN SOM STINS och hönshuset som hamnade på MUSEUM".

Kungen det rör sig om är Karl XV och texten på urklippsfragmentet börjar:

"Så en dag kom en av torparna på gården in till patron på kontoret, strök sin mössa och sade: 'Jo, den där lekstugan, patron, i trädgården, den är snart fallfärdig och ingen prydnad är den heller. Och nu tänkte jag liksom fråga om jag kunde få den till hönshus.'

Brukspatronen betänkte sig inte länge. Mannen hade rätt. Lekstugan, jaha, den gamla lekstugan, hönshus, ja, den påminde om ett hönshus, ja, gärna för mej. Slit den med hälsan.... Och dämed var degraderingen fullständig.

Före detta privatkupén, en gång familjens stolthet, hade blivit hönshus (Jag kan tänka mig att den försvunna delen av artikeln som föregår själva urklippet kan ha handlat om privatkupéns tidigare liv som transportfordon för ett kungligt jaktsällskap. Se mer nedan. MWs anmärkning).

Tiden gick igen och ca. 20 år senare 1927, skulle det hållas utställning i Karlstad. Major Werner, järnvägsmuseets chef, var där för att ordna några järnvägstekniska detaljer. Och då, när han som bäst letade efter några föremål från järnvägens första tid, var det någon som satte pekfingret - bildligt talat - på ett visst torp i Kroppa och bad honom söka där.

Major Werner var inte sen att följa det givna rådet och efter åtskilligt frågande och åtskilligt sökande började man ana vad det gällde. Jaså, det där gamla skjulet, ja, det hade visst varit hönshus en gång, men nu.....nu var det ingenting att ha.

Nej, kanske inte mycket. Förresten hade det sjunkit ganska djupt i jorden och var en synnerligen dyster erinran om alltings förgängelse. Men Major Werner anskaffade ett par spadförsedda karlar, lade själv en musealt öm hand vid arbetet och hade med tiden nöjet konstatera att tidens tand varit ganska mild mot före detta privatkupén. Den kunde renoveras och den kunde monteras upp i sitt allra äldsta skick. Och torparen på Kroppa kunde någon tid senare beskåda det gamla skjulet som utställningsföremål inne i Karlstad."


Äldre personvagnar uppställda på stationsområdet vid Karlstadsutställningen 1927. "Hönshuset" kan vara ettan från vänster! En privatkupé som enligt museets information vid vagnen där den står uppställd idag, använts för kungligt jaktsällskap, vilket kan stämma med artikeln som handlade om Karl XV.
Loket Fryckstad drar. Fortfarande idag när de båda står uppställda på Järnvägsmuseum i Gävle.



Karlstadsutställningen invigdes av "Gamle Kungen" dåvarande Kronprinsen Gustaf - sedermera VI - Adolf, som sitter till höger i bild bredvid Karlstadsbiskopen och Landshövdingen för Värmland. Farfar Oscar - redan rätt så dekorerad - håller sig diskret i bakgrunden, till vänster.


Åsså hoppar vi till nutid.....

Min k. svåger fyllde 60 i somras och önskade sig "upplevelser" i present. Av oss fick han en resa med Årgångståget till Järnvägsmuseum i Gävle inkl. visning och måltider.

Årgångståget, som är en institution i sig självt - är sammansatt av vagnar från 50-talet dragna av ett riktigt Rapidlok. Loket som utan motsvarighet förändrade uppfattningen av SJ som en brunmurrigt och mossig institution till ett modernt och framtidsinriktat reseföretag. Den känslan gick väl sedan någonstans dessvärre förlorad........


Rapidloket spänt framför en gäst i Årgångståget, Danmarks Jernbanemuseums restaruangvagn från TIWL (Wagon-lits), där vi efter att ha kallats av gonggongen, intog våra måltider på vita dukar .


Det var klass på tågen förr! I flera bemärkelser!


Här kikar svågern in i det omtalade f.d. hönshuset.

Snart dags att skriva lite utförligare om Farfar Oscar!

Lasse Widding - från Expressen till Kulturen.

 

Lasse Widding (eg. Lars Widding) var den duktige kvällstidningsjournalisten som blev en av Sveriges bästa och mest omtyckta kulturförfattare. Som dog alldeles för tidigt.

På det glada 60-talet hyrde Lasse och hans dåvarande maka, sommarstuga av min syster och svåger och vi alla kom att umgås en hel del.

Lasse arbetade då som journalist på Expressen och var långt ifrån den uppburne skribent han skulle komma att bli. Hans anställningsvillkor var hårda och ingenting han kunde "laborera" med. Han hade visserligen skrivit några böcker på 50-talet som hade getts ut, men det var ett par år kvar till de stora framgångarna med böckerna om skeppet Vasa, Sorundasviten och Årstafrun som skulle sätta Lasse på kartan över våra mest framgångsrika populärhistoriska författare.
 
Mats, två okända i bakgrunden, Lasse Widding, Mamma Ann-Mari och dåvarande Riksteaterchefen Hans Ullberg.


Systern och svågern beslöt sig i samma veva för att ge ut Husebyfröken Florence Stephens memoarer på sitt förlag (som jag skötte). Dock hade memoarerna redan påbörjats av en kvinnlig "spökskrivande" veckotidningsjournalist som emellertid aldrig fick något ur händerna och som tydligen kommit på kant med Fröken (det var inte en helt ovanlig situation).

Vi lyckades få loss materialet från denna journalist. Det visade sig emellertid praktiskt taget oanvändbart och behövde "stunsas till" av en duktig skribent. Att fråga Lasse om han ville åta sig detta föll sig helt naturligt. Lasse tackade ja på villkor att det absolut inte fick komma fram till Expressen att han varit inblandad eftersom det skulle kunna äventyra hans jobb på tidningen.

Han skrev om hela boken och lade på slutet till en fabel om "djuren" som surrade runt Fröken på Huseby. Fröken låg som bäst i stor offentlig och juridisk fejd med sin förmyndare som i fabeln omvandlats till en elak humla.

Boken kom ut och blev mycket uppmärksammad. Inte minst blev fabeln föremål för försök till förtalsåtal som dock rann ut i sanden.

Lasse satt i sommartorpet och svettades. Orolig för att det skulle komma ut att det var han som skrivit. Den förbigångna veckotidningsjournalisten vädrade sin förtrytelse i tidningen Se och sade där bl.a. att "det är väl förläggerskan och hennes bror och den där kvällstidningsjournalisten som kucklat ihop det hela".

Stormen bedarrade och efter några år kunde den framgångsrike romanförfattaren Lasse se tillbaka på denna historia med ett överseende leende över den vånda han genomlidit. Hans position hade nu förändrats så att han - om så hade behövts - kunnat spotta Expressens chefredaktör i ansiktet utan att vara rädd om lönen.



Lasse Widding och filmdirektören Tore Sjöberg (Minerva-film) i trädgården på Skärfsta gård på 60-talet.

Precis!

Just , Herr Voronov!

Peter Dahl - Caribaniens krönte kejsare!



Häromdagen letade jag mig ut till den taskigt skyltade konsthallen i Sollentuna-Edsberg (Konsthallen stångar tydligen sina pannor blodiga mot vägverk och andra vägansvariga för att få sätta upp skyltar så att man som besökare ska kunna hitta dit) eller Edsviks Konsthall som den heter och som är inredd i ladugård och stallar vid Edsbergs Slott vid Edsvikens strand.

Anledningen var konstnären Peter Dahls nya utställning. Den första efter den stroke som drabbade honom häromåret.

Och vilken härlig utställning! Jag gick väl där en dryg timme och njöt. Njöt av upprepningen, varierandet, komponerandet. Det ihärdiga berättandet. Och av att stroken inte satt några synliga spår i hans måleri.

Jag minns att om min bror Lasse hittade en tangent på pianot som han måhända fann aningen falsk eller på annat sätt iöronenfallande, så återvände han ständigt till den. Hamrade och frossade. Lite av den känslan fick jag också av att se hur Peter uppenbarligen njöt av vissa motiv som han upprepade i ett otal varianter.

Han är en mästare på att komponera människor i grupp, små grupper såväl som jättelika (som i "Den stora vågen"). Finner han en bra komposition med balans och goda linjer, kan han återanvända den med helt andra människor som befolkar bilden. Som här nedan:


"Den tomma bordduken" Olja 2008

och:



"Ljust fönster mot gröna gardiner" Olja 2008

Utställningen som är mycket sevärd pågår till och med den 2a november.

Vad är då Caribanien? Jo, Peter Dahls högst personliga kejsardöme, befolkat med små tennfigurer. Kejsardömet har t.o.m. en ambassad här i Strängnäs, på det lilla besöksvärda tennfigurmuseet.

Vad är det så för klasskort Peter referera till i sin dedikation? Peter och min bror Lasse gick i samma klass i realskolan i Kungsholmens läroverk. Min pappa som var ordförande i föräldraföreningen såg tydligen till att Peter fick sitt första stipendium och sitt första "stora uppdrag", nämligen att förse aulans absid med en stor fondmålning. Varför denna aldrig kom till utförande vet jag ej, i vart fall fanns den inte där när jag började i realskolan 1955.

Det klasskort Peter Dahl refererar till ser ut så här:


Sossarna sviker skolbarnen!

Maj-Lis Lööw och Ingrid Fäldt gör ett tappert försök att blanda bort korten i veckans Mariefreds Tidning, när det gäller detaljplanen för Tredje Backe.

Jag uttalar mig inte om vilka vallöften Socialdemokraterna ev. skulle ha svikit. Det får deras egen förkämpe H-B Karlsson uttala sig om.

De rabblar upp en massa som varit känt i åratal och således inget nytt. Det skulle inte bli någon Vägverkslösning. Om förbifartsfrågan skulle ordnas skulle det bli en kommunal lösning. Det visste vi alla sedan länge.

Detaljplanen för Tredje Backe har varit uppe och studsat i Kommunstyrelsen ett antal gånger och då varje gång gått tillbaka till förvaltningen med uppgift att först lösa frågan om trafikföringen förbi skolhörnet.

Näst senaste gången det var uppe förelåg ett exploateringsavtal som innebar att byggherren SMÅA skulle bidra med 9 miljoner kronor för att bygga 16-miljonerkronorsvägen i södra Hammaren. Men avtalet var, vad man säger baktungt. Endast 1,5 miljoner skulle falla ut i samband med första byggnadsetappen. Resterande 7,5 först i etapp 2. När nu den kan tänkas komma igång.

Kommunen skulle således punga ut med 14,5 miljoner kronor varav 7,5 på högst obestämd tid utan att ens få någon räntekompensation.

Förvaltningen hade tagit fasta på ett förslag från min sida hur man skulle lösa transporterna under byggnadstiden. Men i samma andetag sa man att tanken att stänga av trafiken på Slottsträdgårdsgatan för annan trafik än bussar och boende, skulle Vägverket ”nog” inte acceptera.

Därför återremitterades ärendet på nytt för att tillse att den temporära lösningen kunde fastställas eller att den slutliga lösningen kunde komma till snabbare.

Inför den omgången i Kommunstyrelsen var Tord Tjernström och Ingrid Fäldt beredda att acceptera detaljplanen och exploateringsavtalet men kördes över av de sina och hela s-gruppen tillsammans med undertecknad och Mariefredspartisten tillsåg att ärendet gick på retur.

Inför Kommunstyrelsens senaste behandling hade INGENTING förändrats beträffande förbifartsfrågan.

INGENTING!


Det enda förvaltningen hänvisade till var att man nu hade fått ”klartecken” från länsantikvarien att det inte skulle finnas några fornlämningar utmed den tänkta nya vägsträckan.

Men ingen lösning beträffande skolförbifarten under byggtiden och avtalet med exploatören oförändrat baktungt.

Hur Maj-Lis Lööw och Ingrid Fäldt mot bättre vetande kan påstå att det först nu skulle lagts in finansiering av den nya vägen, är en sann gåta.

Den finansieringslösningen fanns redan förra gången då S sade nej. Vad som skett är att Ingrid Fäldt och Tord Tjernström nu i stället lyckats övertala sin grupp att sluta lyssna på Hans-Bertil m.fl. ur Mariefredsavdelningen.

Och påståendet att utbyggnaden skulle skett även utan socialdemokraternas bistånd är ju helt fel. Det har hittills varit avgörande att just Socialdemokraterna - om ock ljummet - stött den hållning som Kristdemokraterna och Mariefredspartiet intagit till förmån för skolbarnen, deras föräldrar och de berörda boende människorna.

Nu sviker Socialdemokraterna skolbarnen och deras möjlighet till en trygg trafikmiljö utmed skoltomten och har dessutom mage att påstå att deras ”hårda drivande”. av en trafiklösning skulle ”varit avgörande” för att den halva finansieringen av den nya vägen kommit till. Jag säger bara - ”bullshit”!

PS: Hans-Bertil Karlsson, Socialdemokrat från Mariefred tar intern strid i partiet för sin - och min och många andras - uppfattning att ingenting får börja byggas förrän förbifartsfrågan fått en reell och realistisk lösning. DS

Norra Bantorget i förvandling



Hotell Clarion vid Norra Bantorget har ersatt den gamla bilmacken och ställer SJs gamla huvudställverk i skuggan. Har ni sett fasaden från järnvägen? Den är helt fönsterlös! En totalsvart mur! Varför? Jo, man vill vara rädd om sina gäster. Om någon skulle få för sig att spränga en tankvagn på spåret nedanför ska inte hotellgästernas nattro störas.

Märkligt nog gäller samma hänsynstagande inte de som ska bo i intilliggande bostadsfastighet vars fasad mot bangården och Klara sjö är översållad med fönster.

Men vilken förändring av gatubilden!


Här ser vi Torsgatan i riktning norrut från Norra Bantorget på 1890-talet.

Och titta på dessa bilder av bussstationen vid Torsgatans mynning mot Norra Bantorget från September 1938:


Till höger i bild ser man den gamla bensinmacken där hotellet reser sig idag.




Här till vänster reser sig idag Clarions hotellkomplex. Ställverksbyggnaden syns i bakgrunden.


Norra Bantorget i början av 40-talet med gengasaggregat hängande som släpvagnar på bussarna.
I Torsgatan 2 bodde mina farföräldrar mellan 1920 och 1934. Från sin balkon höll säkert Farfar uppsikt över vad som skedde på bangården tvärs över gatan i sin egenskap av f.d. Förste Baningenjör hos SJ och Föreståndare för Järnvägsmuseum, "Sveriges Reklamchef" m.m.
Redan tidigt i sin karriär såg han till att ban- och tågmaterial sparades för att bilda stomme till vad som sedan kom att bli Järnvägsmuseum som han fick nöjet att grundlägga i tidigt nittonhundratal och sedan vara chef för till sin pension. Läs mer på "Min farfar - Sveriges reklamchef och icke-rökare"

Ett fel rättas med ett värre!

Monica Stålborg Billberg (miljöpartiet) uttalar i dagens Strängnäs Tidning att hon anser att underlagen för beslut i kommunstyrelsen i Strängnäs är undermåliga och att politiker inte begriper vad de beslutar om och är dåligt pålästa.

Jag kan i viss mån hålla med henne i kritiken. Underlagen vi får i kommunstyrelsen är alltför ofta inkompletta och kräver kompletteringar. När det gäller pålästheten finns i vart fall en som alltid är bättre påläst än vare sig Monica Stålborg Billberg eller någon annan (och det är inte alltid undertecknad).

Kommunstyrelsens ordförande Kommunalrådet Jens Persson (socialdemokratiska centerpartiet) ger henne också rätt och använder tillfället att föra fram som lösning den länge predikade socialdemokratiska standardlösningen - ett arbetsutskott! Ett par gånger har  Kommunalrådet - synnerligen oförberedd och med uselt beslutsunderlag - försökt ta upp frågan men varje gång hittills har han gått på pumpen. Med uttröttningstaktik kommer han dock säkert att lyckas till slut.

Hans medicin är alltså att inrätta ytterligare en beslutsnivå.

Kommunfullmäktige är kommunens högsta beslutande organ. Det är i detta forum de politiska besluten skall fattas. Där ska de politiska debatterna frodas och de olika uppfattningarna brytas. Allt inför väljarnas och kommuninvånarnas ögon (oftast företrädda av Strängnäs Tidnings representant!).

För att frågorna ska vara väl förberedda innan de avhandlas i fullmäktige, har kommunallagen bestämt att det ska finnas ett "arbetsutskott" i form av Kommunstyrelsen, vars uppgift inte bara är att fatta beslut i vissa delegerade löpande ärenden utan framför allt att förebereda ärenden som skall avgöras i fullmäktige.

I Kommunstyrelsen ska ett tjänstemannaförslag till lösning i en fråga förvandlas till Kommunstyrelsens förslag till fullmäktige. Eftersom tjänstemän inte har förslagsrätt i Kommunstyrelsen är det formellt alltså ordföranden som framlägger förslaget som sitt. Något som vare sig kommunalrådet eller så många andra tycks begripa.

Det är således ordförandens (läs Jens Perssons) ansvar och uppgift att se till att redan inför Kommunstyrelsens möte, alla handlingar är kompletta och att beslutsunderlaget är begripligt och fullödigt. Och att det förslag till beslut som han framlägger överensstämmer med hans egen uppfattning som representant för majoriteten.

Till sin hjälp har han ett presidium som han tillsammans med, kan förebereda mötena för att undvika de missar som Monica Stålborg Billberg påtalar.

Att Monica Stålborg Billberg upplever det hon upplever är således inte någon annans fel än just ordförandens.

Att tro att man löser detta genom att inrätta ytterligare en politisk nivå för att förvandla tjänstemannaförslaget till ett politiskt är bara naivt och dumt.

Istället för att en församling som återspeglar fullmäktiges alla partier, får den fullständiga föredragning av ärenden som krävs för att fatta ett beslut om förslag till fullmäktige, ska en mindre skara (5-7 personer) få detta ansvar.

Resultatet blir minskad demokratisk insyn för de mindre partierna, minskad möjlighet att påverka de politiska besluten. Kort sagt - färre personer fattar de viktiga besluten.

Jag har upplevt ordningen med ett KSAU i Strängnäs Kommun under 70- och 80-talen. Det bestod av en folkpartist, en centerpartist, två socialdemokrater och en moderat. Dessa fem personer pratade raskt ihop sig och band upp sina resp. partier på ett tidigt stadium för sina personliga ställningstaganden, utan att någon egentlig diskussion i partigrupperna föregick det hela.

Alltför ofta påpekades i den offentliga debatten det statistiskt belagda faktum att samma beslut som fattades i KSAU sedan fullföljdes - utan djupare debatter - genom KS och KF.

Är det en sådan snäv politisk ordning vi eftersträvar? Där de viktiga politiska besluten de facto fattas av 5 eller 7 personer? Där Kommunfullmäktige förvandlas till ett verkligt spel för gallerierna, ett passivt transportkompani?

Nej - inte enligt min - och mitt partis - uppfattning.

Istället ska Kommunalrådet se till att han inte bara släntrar in till sammanträdena i tro att någon annan fixat allt. Han - och hans presidiekamrater - ska se till att Kommunstyrelsens möten blir väl föreberedda, att alla handlingar finns med och alla berörda tjänstemän finns på plats för att besvara frågor från ledamöterna. Anser man att något ärende inte fyller måttet på tillräckligt underlag, tar man helt enkelt bort det från dagordningen och återförvisar det till förvaltningen för komplettering.

Därefter kan Kommunstyrelsens ledamöter debattera och bestämma sig för ett beslutsförslag till fullmäktige.

I konsekvens med detta är det också Kommunfullmäktiges presidiums, med ordföranden Anders Svensson i spetsen, ansvar att bättre förbereda också fullmäktiges möten så att inte fadäser som utelämnade revisionsrapporter m.m. upprepas.

För att se till att handlingar finns på plats och att allt underlag är väl genomtröskat behövs inga extra instanser eller politiska organ - det behövs bara politiker som faktiskt gör sitt jobb!

På Nybrovikens is, på Nybrovikens is!

Povel Ramel har välförtjänt fått sig ett diggarsällskap, Rameldiggarna! Häftigt!

Jag antar att Du vill bli medlem i detta illustra sällskap! Hasta till datorn och maila till info@povelramel.nu och anmäl Dig som medlem.

Om en av Povels odödliga låtar skriver "Mimers brunn" följande:

'I ”Titta jag flyger” beskriver Povel hur tillvaron har förändrats vad gäller tempot i samhället. Han börjar sången med att berätta hur det var förr i tiden:

”När farmor åkte skridskor och när seklet än var ungt,
då var livet mindre tungt och tillvaron flöt lugnt.
Man färdades väl mest med häst och vagn från punkt till punkt,
men framförallt så höll man sig på jorden”.'

Hur gick det då till?

Jo, så här:


Skridskoåkare på Nybrovikens is!
På bilden som förmodligen är från före 1890 ses Hedvig Eleonoras bastanta dom till höger med nuvarande Armemuseum framför. Bakom den särskilt uppbyggda skridskopaviljongen byggdes något årtionde senare den Kungliga Dramatiska Teatern.




Kungsholmstorg i gammal skepnad.

Blog image

Kungsholmstorg återinvigdes härförleden. För mig som haft torget som lekplats på 40- och 50-talet känns "omdaningen" inte alltför kontroversiell. Barnen har väl bara fått mycket mindre plats än vi hade då.

Utmed torgets östra sida söder om Garvargatan reser sig idag en svit med fantastiska jugendfasader. Alla ritade av arkitekten Sigge Cronstedt som kunde beskåda "sitt" kvarter från andra sidan Riddarfjärden där han bodde på Skinnarviksringen. Hans hustru Frances var född Graham och dotter till en av de bröder som försåg större delen av Stockholm med hissar runt förra sekelskiftet. Pappa Graham hade köpt det än så länge något perifera kvarteret vid det som skulle bli Kungsholmstorg och hade där sitt kontor med verkstad i hörnet vid Garvargatan. Det hus vi ser på fotografiet härovanför, försett med skylten GRAHAM BROTHERS.

Jag fann fotografiet i en låda med minnen från min farfar Oscar, som var god vän med paret Cronstedt och som fick en lägenhet på hörnet av första våningen i det hus, Kungsholmstorg 10, som senare restes på platsen där det gamla Grahamkontoret låg.

Farfar Oscar var Förste Baningenjör vid SJ, satt i Järnvägsstyrelsen med uppdrag att organisera och leda Sveriges deltagande vid diverse världsutställningar. Han kom att kallas "Sveriges Reklamchef" av sin måg NK-direktören Tom Björklund som bodde på Jacob Vestinsgatan 2 (kvarteret bakom) efter att denne av sin svärfar tubbats att flyga ut ett helt svenskt smörgåsbord till världsutställningen i New York 1939. Oscar Werner skapade Sveriges Järnvägsmuseum och blev dess förste föreståndare till sin pensionering. Jag återkommer om honom.


Märkligt sammanträffande /Uppdaterat!

Blog image

Just återkommen från vår Göta kanal-kryssning (mer om den senare) kan jag inte låta bli att berätta om ett märkligt sammanträffande som uppstod när hustrun och jag sitter där i Vadstenas slottskyrka och guiden pekar på den magnifika "altartavlan" och berättar att den har hängt i Mariefreds kyrka!

Jag var tvungen att ropa till när jag insåg vilken tavla det handlade om (och vilken tavla DET var) och fick då lov att berätta:

För många år sedan vidtogs en vindsröjning i det gamla 1700-talshus vid torget i Mariefred som bl.a. rymmer en optiker och en blomsterhandel. Däruppe fann man en jättestor textilartad rulle som man antog var en gammal heltäckningsmatta eller slikt och helt enkelt kastade ut i en container på gården där den blev liggande vikt och eländig i regn och rusk innan någon av en slump råkade få se att det förekom en målad bild på vad som var en målarduk.

Och av ett ganska så gigantiskt slag. Man utgick då från att det rörde sig om någon gammal fondmålning från den lokala revyn (Sveriges äldsta! Jag har varit med!).

Men vid närmare skärskådande visade det sig vara en oljemålning av mer kostsamt och professionellt slag än en gammal amatörrevyfond.

Den lokale kulturdetektiven letade sig fram till att det rörde sig om en målning som en gång hängt i Mariefreds kyrka, över dörren till sakristian, men som vid något tillfälle (om på 18- eller i början av 1900-talet vet jag ej) befanns i vägen varvid den rullades ihop och förpassades till vinden i huset vid torget. Varför dit - har jag heller ingen aning om. Huset har aldrig haft med församlingen eller kyrkan att göra. Möjligen var det det enda ställe där man fick upp åbäket.

Vad som nu skedde är också okänt för mig (jag ber att få återkomma för jag ska forska lite i detta) men tydligen fick Nationalmuseum klorna i målningen och restaurerade den. Varför den inte hängdes tillbaka i Mariefreds kyrka ber jag också att få återkomma till. Istället hängdes den upp i Vadstena slottskyrka!


Jag tycker nog att vi Mariefredsbor ska återkräva den! Måhända får vi lov att lösa den mot renoveringskostnaderna men det vore det värt. Tavlan är på alla sätt magnifik.


Mariefreds kyrka är ovanligt välförsedd med gammal god konst vilket är en följd av att den haft flera höga beskyddarinnor i form av änkedrottningar i vars livgeding Gripsholms Slott ingick. Att de därför intresserade sig för den lokala kyrkans utsmyckning är inte att förvåna.

Håller ni inte med? Visst ska den tillbaka till Mariefred!


Så här berättar Eva-Lena Karlsson på Nationalmuseum om tavlan och dess senare historia:

Ang. den målning som är placerad över altaret i Vadstena slottskapell (NMGrh 2093). Konstnären är okänd, verksam kring sent 1500- eller tidigt 1600-tal. Motivet är ”De fyra evangelisterna”.

Målningen är inventarieförd i Statens porträttsamling (inventarienummer NMGrh 2093) och sorterar därmed under Nationalmuseum. Enligt inventariet återskänktes målningen från Mariefreds församling till de statliga konstsamlingarna år 1988.
(Dumma Kyrkorådet! Mats anmärkning!)

 
”De fyra evangelisterna” var under en period placerad i Mariefreds kyrka. På okända vägar hamnade den hoprullad på en vind, troligen så sent som vid 1900-talets mitt. Efter att målningen upphittats, konstaterades att Mariefreds församling inte hade några önskemål om återhängning av ”De fyra evangelisterna” i kyrkan. Nationalmuseum lät konservera målningen och fann en ny passande placering som altartavla i Vasamiljön i slottskapellet i Vadstena. Representanter för Mariefreds församling var också närvarande i Vadstena när ”De fyra evangelisterna” kommit på plats och målningen återgick till Nationalmuseum.




"Polsk riksdag" vore väl att ta i, men....

Men visst var det rätt så rörigt på gårdagens Mariefredsnämnd, precis som Dag Bremberg beskriver det på sin blogg.

Majoriteterna växlade från ärende till ärende. Det kan inte vara lätt för tuttifruttialliansens borgerliga inslag alla dagar....

Det är väl som en ledande centerpartist sade häromkvällen (jag tyckte det var ett så pass anmärkningsvärt yttrande att jag skrev ner det medetsamma): "Ja, det var ju på den tiden då vi hade något att säga till om - nu är vi ju bara med".

Alltså - vi har fått ett rent socialdemokratiskt styre i kommunen.

Det märktes inte minst då det skulle beslutas om förslaget till vinnare av markanvisningen för Hammarängen. Det förslag som den professionella bedömningsgruppen förordade föll till förmån för "2an" p.g.a. ren semantik. Socialdemokraterna hade fått för sig att Tvåan hade en "mer social" inriktning, därför att man specificerat vissa lägenheter i förslaget som "Seniorbostäder", medan Ettan endast hade angivit antalet hyreslägenheter resp. bostadsrätter. Lägenheter som i ett senare detaljplaneskede kan utses till Seniorbostäder om kommunen så önskar.

Så trots att Ettan gav fler hyresrätter (vilket brukar vara ett Socialdemokratiskt mantra) valde majoriteten av nämnden att tillstyrka ett förslag som gav färre hyresrätter och färre bostäder totalt (men visserligen marginellt mer betalt till kommunen), men som gestalningsmässigt var något mindre tilltalande.

Diskussionen om MAVAB-området spårade som vanligt vid nya bostadsområden raskt in på frågan om förskolor/skolor, då krav på att sådan skulle tas med i detaljplaneprogrammet för området, framfördes av Mariefredspartiet. Övriga borgerliga sade nej till detta, varvid jag fann anledning att påpeka att vi faktiskt i enighet beslutat att i varje nytt bostadsområde som planeras i kommunen skall förskola ingå.

Jag är medveten om att skolkontoret för varje ny etablering ställer krav på hiskeliga 6 hektar mark (≈ hela området...?), men vi som politiker måste ju då säga vad vi vill och menar, nämligen att närheten mellan bostad och förskola är en kvalitetet och ett inslag i varje god "barnkommun" som vi ju gu'bevars har kallat oss. Om vi inte är konsekventa och vidhåller våra egna beslut så ska vi ju riva upp dessa och besluta något annat.

Jag tycker faktiskt det är rätt märkligt att förvaltningen ständigt obstruerar i denna fråga. Den känner till det politiska beslutet, men låter ändå varje gång skolkontorets 6 hektarskrav stå i vägen.

Sammanläggning och kronologi

Vill bara påpeka att jag nu när hela storyn om BYLGIA publicerats, har jag lagt ihop alla kapitlen så att historien kan läsas från början till slut.

s/s BYLGIA - historien om en liten älvångare


"BYLGIA! BYLGIA! BYLGIA!

Låter det inte som en glädjefanfar med det insprängda visslandet av ångvisslan varmed hon gav tillkänna att nu var allt färdigt - nu kunde vi lämna stranden och ge oss iväg ut på vår färd bort från vardagen med dess inrutade schema av timmar - ut på ÄVENTYRET!"

Så inleder den då 89-åriga Fru Ruth Julén en berättelse om sin barndoms ångbåt. s/s BYLGIA, byggd 1875 på Göteborgs Mekaniska Verkstad för Uddeholmsbolagets räkning.


BYLGIAs gös på Nedre Ulleruds Hembygdsgård (Foto Bengt Stjernlöf)

Så här skrev Nya Wermlandstidningen den 12 augusti 1875:

"NY ÅNGBÅT

Till Karlstad afgick i söndags från Göteborgs Mekaniska Verkstad, en därstädes nybyggd 14 hkr bogserångare af jern, 60 fot lång, 14 fot bred och endast 3 fot djupgående. Ångaren som är afsedd för bogsering å Klarelfven, är i anseende till sitt ringa djupgående försedd med 2:e propellrar eller s.k. tvillingpropellrar, hvilka hvardera drifvas af en särskild ångmaskin om 7 hkr. Detta är den tredje syskonbåten, som från nämnde verkstad levererats till Klarelfven."


BYLGIAs (och systerfartygens) originalritning från Göteborgs Mekaniska Verkstad (senare Götaverken)

Djupgåendet var nu inte fullt så ringa. Måhända en förvirring i samband med införandet av det metriska systemet. Enligt Svensk Skeppslista var djupgåendet 9 fot eller senare 2,7 meter.

Vart de två systrarna s/s IDOG och s/s DEJEFORS som byggdes samtidigt efter samma ritningar, blev av förtäljer inte min historia.

BYLGIA - döpt efter en av sjöguden Ägirs döttrar - var avsedd som kombinerad bogserare och passagerarfartyg. Hon blev Uddeholmsbolagets representationsfartyg och "flaggskepp". BYLGIAs första trad blev Skoghall-Karlstad-Forshaga. Hennes första kapten (under 19 år) blev min farfarsfar Olof Andersson fram tills dess han gick i pension. Barnfödd som yngre son på gården på Värmlands-Näs tvingades han att söka sig en annan utkomst och blev sjökapten.


Sjökaptenen Olof Andersson

Att BYLGIA utrustats med såväl babords- som styrbordsmaskin var ett måste eftersom hon skulle kunna klara komplicerade manövrar i den med strömdrag och krökar så överfulla Klarälven. I trångt vatten kunde fartyget vända på fläck, då den ena maskinen gick framåt och den andra back.

Natt- och "vinterquarter" hade BYLGIA hemma hos familjen Anderssons Hildurlund på Sandbäckens gård (där Statoilmacken och motorhotellet ligger idag).

Utöver de vanliga bogseringsuppdragen och passagerartrafiken, gjorde BYLGIA lustfärder som Skoghallsverkens direktionsbåt med jaktsällskap m.m. eftersom hon var "mindre oljig", men också turer för allmänheten. Så t.ex. annonserar Nya Wermlandstidningen den 26 juni 1880 om en lustfärd med BYLGIA till Hammarö Kyrka, Tynäsudde m.fl. ställen.

Klarälven var på den tiden den naturliga och i stort sett enda transportleden för Uddeholmsbolaget som dels bedrev järnframställning vid Munkfors Hammarverk, dels sågverk vid Skoghall vid älvens utflöde i Vänern. Hammarverken hade anlagts redan 1670 vid Klarälvens mäktigaste fall. På platsen fanns också en annan viktig förutsättning - riklig koltillgång.

Råvaran för järntillverkningen, tackjärnet erhölls från Filipsstads bergslag och transporterades först till Edeby lastageplats vid Klarälven, belägen vid en skarp krök av älven ca. 20 km nedanför Munkfors. Vid Edeby magasinerades väldiga massor med tackjärn för att sedan sommartid transporteras till bruken vid Munkfors och Ransäter. Detta skedde med stora flatbottnade pråmar som stakades, drogs och varpades uppför älven. Ett tidsödande och svårt arbete.


Oljemålning av August Hedin från 1916 visar när Bylgia fördes förbi fallet vid Dejefors längs den gamla järnvägen. (Foto Bengt Stjernlöf)


Detalj ur ovan avbildade målning.


Det vid Munkfors tillverkade stångjärnet i form av järntråd, stålgods av allehanda slag samt gjutgods transporterades med samma pråmar nedför älven till Mohns lastageplats vid Dejeforsens ed där varorna kördes förbi fallen. Sedan åter med båt ner till Forshaga och så förbi fallen där och slutligen med båtar de 20 kilometrarna ner till Karlstad. Det ligger i saken natur att denna stora transport av brukseffekter vari ingick även de omfattande mängder av sågade trävaror som kom från sågverken, försvårades av forsarna vid Forshaga och Deje. I början och mitten av 1800-talet ersattes alltmer transporterna på vägarna förbi de många fallen i Värmland och mellan sjöarna med transport på små järnvägar. Visserligen slapp man inte ifrån de besvärliga omlastningarna, men själva transporten gick fortare. Sålunda anlades 1838 en järnväg förbi fallen vid Forshaga och 1840 blev en järnväg byggd förbi fallen vid Munkfors. Förslag att bygga kanal förbi fallen vid Forshaga och Deje framlades också vid denna tid. Terrängen vid Forshaga var gynnsam för en kanalanläggning med slussar, och 1859 var densamma färdig för genomfart. Kanalbygget vid Deje påbörjades samtidigt men det visade sig att sprängningsarbetena blev avsevärt dyrare än planerat varför arbetet avbröts. Istället byggdes en järnväg som blev färdig 1863.


BYLGIA på Klarälven. (Foto från Per Hilding)

Förslag genom åren att återuppta arbetet vid den djupa, smala, utsprängda kanaldelen saknades inte, men i och med byggandet av järnvägen mellan Karlstad och Munkfors skrinlades kanaltanken för all framtid.


BYLGIA med timmersläp efter 1921 (Foto från Lennart Braconnier)

Behovet av ett bogserfartyg även på delen Munkfors-Deje/Mohn var således stort och från och med 1882 och fram tills älvtransporterna helt upphörde 1904, blev denna trad BYLGIAs nya arbetsområde.

15 juni 1882 skriver Nya Wermlandstidningen under rubriken "Rörande våra kommunikationer" från Ransäter:

"För någon tid sedan spordes att Uddeholms bolag hade beslutat anskaffa en ångbåt, som skulle komma att underhålla trafiken å Klarelfwen emellan Deje och Munkfors. Många hafwa emottagit denna underrättelse med glädje, menande att den tid nu är inne, då wi blifwa hugnade med mera tidsenliga kommunikationer än de, som hitintills stått oss till buds, och man har hwarje dag med en wiss nyfikenhet wäntat att få se den omtalade ångbåten. I går blef dock nyfikenheten tillfredsställd, då den vackra ångbåten BYLGIA som förut tillhört ofwannämnda bolag och bidragit till att underhålla trafiken å Klarelfwen nedanför Dejefors, nu gjorde sin första resa mellan Deje och Munkfors.

Det är numera ej sällsynt att få se båtar, som drifwas med ånga, och BYLGIA är ej den första ångbåt, som passerat ifrågawarande segelled, men det är nu så länge sedan någon warit synlig här, att man får ursäkta, om det unga Ransäter med stort intresse betraktar BYLGIA och anser henne wara den första ångbåt som här plöjt Klarelfwen.

Någon har undrat på, hwad berörde ångbåt här skall uträtta. Huruwida samfärdseln mellan ofwannämnda stationer kan wara utaf den betydelse, att BYLGIA får göra reguljära turer för att medtaga passagerare och gods, eller om hon mera kommer att sysselsätta sig med att bogsera lastbåtar, hafwa vi oss ej bekant. Oss synes det dock så som att en ångbåt på en segelled i en så folkrik trakt med stor bruksrörelse ej skulle behöfwa ligga owerksam utan blifwa till stor nytta synnerligst för resande här på trakten."


5 juni 1884 annonseras att "Bogseraren BYLGIA afgår t.w. måndagar, onsdagar och lördagar (Kanske senare alla wardagar)".



Referat i NWT 10 juni 1888 / Olof Anderssons medlemsmedalj i Sjöbefälsföreningen

17 maj 1900 annonseras turer "Åtminstone tisdagar, fredagar, lördagar från Munkfors 5.20 fm, från Deje 11.25 fm".

Att Kapten Andersson var en populär person framgår av ett brev daterat "Bylgia den 1e Aug. 1885" där kaptenen tackar fru och barn för uppvaktningen på Olof-dagen och beskriver sin namnsdag efter uppvaknandet och familjens genom besättningen genomförda överraskande uppvaktning:

"Det var väl trefligt på eftermiddagen vid min ankomst till Munkfors att bjuda Faktoren Olson, Ludwig Jansson samt Bergström på Toddy. Wid Mohn hadde de satt upp en Stång med en Krans på toppen vid min ankomst dit der 'Bylgia' skulle lägga till på morgonen. ....... Jag har hälsan och önskar dig och barn detsamma. Din tillhörige Andersson".

I Tidskrift i Sjöväsendet, juli-augusti 1962 skriver Yngve Rollof under rubriken "Vattenvägar i Värmland":

"......Mellan Munkfors och Dejefors (Mons lastageplats) gick åren 1882-1904, 4e klass ångbogserbåten BYLGIA, kallad "Bölja" och den gjorde slut på det hårda 'trälandet'. BYLGIA var flatbottnad och hade två propellrar. Den var odäckad akterut, där passagerarna skulle hålla till. det var om BYLGIA som en provresande från Stockholm på 1880-talet skickade ut ryktet att den var billigast i hela världen, enär man fick åka från morgon till kväll för en krona och femtio öre, och ryktet var fullständigt sant. Även om BYLGIAs fart i ballast var 9 knop gick färden långsamt för det tunga pråmsläpets skull som ibland utgjordes av tre à fyra pråmar. Restiden Munkfors-Deje synes ha varit två timmar under det att det tog sex timmar i motsatt riktning. Tilläggsplatserna var få, eftersom de grunda stränderna ej tillät landning. Ekor mötte istället ångaren ute på älven. Sommaren 1903 var det en daglig förbindelse (utan bogsering) mellan Munkfors-Deje med BYLGIA som gick från Munkfors kl.5.20 fm och från Deje kl. 1.25 em. Pojkarna som bodde vid Klarälven hade kanske samma ambition som Samuel L Clemens och hans kamrater i i 'Hannibal vid Mississippi' att få arbeta på en flodbåt. Det fanns väl dock inte några särskilda flodlotsar på Klarälven.

......På passagerartrafiken var inkomsten ringa: åren 1884-94 högst 445:-/månad och 1.500:-/år. Enligt ett kontrakt av år 1895 i Munkfors arkiv hade kaptenen 10% av under sommaren influtna passageraravgifter men ej av bogseringsavgifter. Endast 1886 gick ångaren med vinst. Förlusten (Uddeholmsbolagets fraktkostnader) på ångaren höll sig vid omkring 2.000:-/år."


BYLGIAS "besigtningsbevis" från 1890

Att en färd uppströms med BYLGIA och kanske ett antal pråmar (privata roddbåtar kunde dessutom 'haka på' för 25 öre) kunde bli lång vittnar också denna skämtsamma historia:

"En resande från Stockholm spred ut ryktet att BYLGIA nog var det billigaste transportmedlet i världen, man fick åka från arla morgonen till sena kvällen för det facila priset av femtio öre."

När jag 1973 genom en annons i Nya Wermlandstidningen efterlyste historier och bilder kring BYLGIA fick jag ett överväldigande gensvar. Det allra roligaste var att få veta att BYLGIA fortfarande fanns kvar och var i bruk.


BYLGIA efter förkortning och ombyggnad (Foto från Lennart Braconnier)

Sven och Erika Johansson i Skoghall hade köpt fartyget av Skoghallsverken. Sedan hon togs ur älvtrafiken 1917 låg hon upplagd några år men togs sedan till Skoghall, där hon 1921 blev ombyggd till enpropellerfartyg. Samtidigt vidtogs andra ombyggnader och hon förkortades med 4 meter till 15 meter. Så fick hon åter tjänstgöra som Uddeholmsbolagets "flaggskepp" vid sidan om bogseringsuppdrag i Vänern. Senare motoriserades BYLGIA också.


BYLGIA under ombyggnad på varv 1921. (Foto från Lennart Braconnier)

Efter Sven Johanssons död såldes BYLGIA till Kristinehamn och senare vandrade hon mellan olika ägare. Köptes till slut av en Dejebo som byggde om henne med nuvarande "moderna" överbyggnad. 2005 utsattes hon för mordbrand och gick till botten, men har senare dragits upp och ligger sedan dess i vassen vid Kannikenäsbanken i Karlstad. Hon ägs nu av en fartygsentusiast som bedriver turisttrafik med båtar på Vänern och som avser att rusta upp BYLGIA om inte till originalskick så i vart fall närmare än hon är idag.


BYLGIA uppdragen i vassen vid Kannikenäsbanken sommaren 2007 (Foto Mats Werner)


Ingressen hämtade jag från ett brev från den fantastiska Munkforsflickan i exil, Ruth Julén, numera saligen avsomnad, som vid 80 års ålder lärt sig skriva maskin och som jag fick kontakt med när jag sökte uppgifter om BYLGIA. Hon sände mig en lång härlig berättelse om sina barndomsårs drömbåt - s/s BYLGIA som hon skrev ner efter vår första kontakt. Berättelsen utgavs senare i en liten privatedition till hennes 92-årsdag 1977 av svär- och Värmlandssonen Erik Elinder.


I BYLGIAs skans år 1972. Redarparet Erika och Sven Johansson i soffan.

Här återger jag ett stycke ur Ruth Juléns berättelse:

”Fram emot midsommar fick vi meddelande om att vi en dag kunde vänta oss kära inbjudna sommargäster och nu kom den så innerligt efterlängtade dagen då vi skulle få resa till Deje och ta emot dem! BYLGIA avgick alla år jag minns klockan 5.20, så det var att börja dagen i tid. För att vara välklädd och ha hunnit med att äta en ordentlig, stadig frukost innan vi gav oss iväg. Där nedanför sågens stora brädstaplar låg så BYLGIA färdig att ta emot oss, d.v.s. oss barn, vår guvernant och en eller ett par stora till som voro med för att ta ansvar för oss och samtidigt få en trevlig utflykt. Vilken underbar känsla det var att gå ombord. Det mesta mindes man ju från föregående färder, en del var nytt men allt lika spännande!


På lustfärd med BYLGIA (Foto från Sven Johansson)

Och när så ångvisslan sänt ut sin sista signal, båten kastat loss och börjat backa ut, hur mycket var det inte att se på! Det var härligt att se hur propellern kastade upp i luften alla dessa tusende vattenpärlor som gnistrade i solen, att höra det jämna dunkandet av maskinen.

Vad som alltid fängslade mig var den grova järnkättingen som löpte under bänkarna och som tycktes röra sig själv och ibland gick fram - ibland åter tillbaka - det fanns alltid något mystiskt över denna rörelse!

Och att sen stå och kika ner i maskinrummet och se hur man öppnade den stora eldsluckan och slängde in skovel efter skovel med kol och se hur Kaptenen stod där och ständigt vred på ett hjul - det dröjde länge innan jag förstod att detta hans görande stod i samband med kättingens mystiska rörelser!



Timmer på Klarälven (Gammalt vykort)

Färden nerför älven var ibland hindrad av vissa svårigheter p.g.a. att det flottades timmer på den och man fick noga vakta så att BYLGIA inte kom i kontakt med stockarna och därför var två man alltid placerade oppe i fören försedda med långa båtshakar med vilka de förde undan stockar som låg i vägen. Hos dem kunde man stå långa stunder och följa deras arbete. På nerresan fanns det stort utrymme ombord. Då vi inte hade någon släppråm som var fastspänd var hela den aktre delen av båten ett fritt utrymme där man kunde springa, leka och hoppa bäst man ville.


BYLGIA försedd med flaggspel för utfärd. (Foto frän Sven Johansson)



Fort gick också båten. Den hade ju så god hjälp av att den gick medströms att vi, som inte vara vana att förflytta oss annat än på egna ben, rent av tyckte att stränderna ilade förbi. I god tid kom vi också fram till Deje, klättrade uppför den ganska branta backen med dess djupa fina sand och vandrade så till stationen där om en liten stund det stora märkvärdiga tåget kom inkörande under pustande och stönande och utstötande av en tjock svart rök.

Så stannade tåget, konduktören öppnade de väl stängda dörrarna och alla passagerarna kom ut och man fick leta rätt på dem som hörde var och en till.

Vi kunde ta allt med ro, på båten hade man mycket att göra under tiden med lastning och fastsättande av pråmarna.

Så först klockan 11 var det tid för avgång. Då vi kom ombord på Bylgia igen var den ganska förändrad - över hela det förut tomma området var nu spänt starka kedjor för att säkert binda fast pråmarna. Kedjan var spänd i Y-form och för att komma från den ena sidan till den andra måste man krypa, vilket ju hade nyhetens behag för oss ungar, men kanske var lite värre för de äldre.

På detta sätt fick vi ju tre utrymmen och det kunde vara bra för våra lekar, men just nu hade vi ingen annan tanke än att få gripa oss an med matsäckskorgen. Magen skrek och vi hade länge med längtan tänkt på allt det goda vi visste att den innehöll. Den stod där och väntade på oss - en stor mangelkorg fylld med mat för hela dagen och i en del av den fanns också sällskapsspel, papper, pennor och kritor, böcker och tidningar. Tänk att matsäcksmat, äten ute i det fria kan smaka så underbart gott. Det tog tid innan massor med smörgåsar åkt ner, följda av all möjlig kallmat: köttbullar, revbensspjäll, stekt fisk, sill, plättar eller pannkakor m.m. Till slut gick det inte att få ner mer, ty som oftast blir nog magen förr mätt än ögonen och det var med viss känsla av besvikelse man tittade på allt det som var kvar. Men påmindes om att vi nog skulle äta ett par gånger till under dagens lopp.

Efter detta kraftiga mål var man nog lite slö och var det någon av barnen som var vana att sova middag, reddes det till en bädd av de många varma kläder och filtar som skickats med - alldeles i onödan hade vi tyckt.

Vi andra tog till den medhavda sällskapsspelen och de som inte var roade av dem kunde läsa eller prata.

Färden gick nu ganska långsamt, men det blev nu och då ett litet avbrott genom att man måste lägga iland vid någon brygga att lämna av gods. Allra roligast var det då vi lade iland vid Ransäter. Där var det alltid ett rätt långt uppehåll så att vi fick gå iland och det var skönt att komma upp och röra på sig och springa omkring.

En lustig upplevelse var att den del av resan som vi hade kvar aldrig var så lustbetonad som den förra delen. Visst åt vi än en gång, ja kanske flera gånger av vår underbara matsäck men den första tjusningen var borta. En sådan sak som termoskanna fanns naturligtvis inte men genom kaptenens försorg fick vi koka kaffe nere i hans kök i en medförd kaffepanna, och det köket var ju något att se. Oppe på fördäck fanns i golvet en fyrkantig lucka och då man lyfte opp locket såg man en brant stege som ledde ner i underjorden tyckte man, och där nere var Kaptenens kök. Väldigt gärna hade jag velat klättra ner men det fick jag aldrig.

Man tycktes ha mer besvär med timret på oppresan och ibland då det packat ihop sig i riktigt stora samlingar kunde det ta lång tid att komma igenom. Vi skulle vara i Munkfors vid 4-5-tiden men ofta var vi mycket försenade och de väntans tider blev rätt långa för små ivriga resenärer. När vi kom fram och hade fått lite kvällsmat, var det skönt att komma i säng, men då vi följande morgon vaknade, strålade gårdagen i minnenas ljus så underbart rolig, blommorna så fagra och smultrona så ljuvliga att se uppå och underbara att äta, att vi genast började längta efter nästa färd med BYLGIA.”


Ruth Juléns sista färd på Klarälven med BYLGIA var när hennes fars kista fördes på fartygets fördäck tillsammans med hela begravningsföljet till Ransäters kyrka. Den lilla Ruth minns då hur hon väljer att lämna följet på akterdäck och sätta sig vid sin pappas kista.
”Det var en så förunderligt vacker vårdag. Himlen så blå och grönskan så vackert ljusgrön. Solen strålade över det hela och BYLGIA gled så ljudlöst nerför älven. Det var så högtidligt, nästan som hade vi inte varit på denna jord.”

75 år senare återser Ruth Julén överraskande sin barndoms båt i samband med att hennes barnbarn gifter sig. Alla bröllopgäster bjuds på utflykt i Hammarö skärgård. Skulle man ro? Nej, numera fanns en liten turistbåt man kunde hyra för sådana färder - den heter BYLGIA.

”Kunde det vara min BYLGIA?” frågar sig den gamla damen. ”

Nej, det är nog omöjligt, för så gammal kan nog inte en båt bli!” svarar det impertinenta barnbarnet.

Men det var möjligt!

Ruth Julén fick verkligen uppleva BYLGIA i såväl sorg som glädje, till vardags och till fest - precis så som livet var för en liten älvångare.


BYLGIA nymålad och fräsch, med Sven och Erika Johansson ombord. (Foto från Sven Johansson)



BYLGIA vid Mohns lastageplats i Deje 1909. Det äldsta kända fotot av fartyget i sitt originalskick. Negativer fann jag av en händelse bland farfar Oscars glasplåtar och negativ. Det var omärkt och hårt sammanrullat. Emellertid lyckades Bengt Stjernlöf med hjälp av Värmlands Museums fototekniker att få fram en kopia från negativet. För om BYLGIA ligger en av "flatlössen", pråmarna som användes vid älvtransporterna. Att döma av de uppriggade soltaken är det en utfärd med passagerare. (Foto: Oscar Werner)

På Lusttur med BYLGIA Deje-Munkfors

Min farfar, Oscar Werner föddes i Karlstad den 20 oktober 1871, som son till sjökaptenen Olof Andersson (1834-1894), befälhavare på s/s BYLGIA. Han blev själv civilingenjör med järnvägsbyggande som yrke. Major vid Kungl. Väg- och Vattenbyggnadskåren.
Så småningom SJs Förste Baningenjör och ledamot av Järnvägsstyrelsen.
Han fick ansvar för SJs deltagande vid världsutställningar och internationella mässor. Kallades av sin måg Tom Björklund i dennes digra lunta om Svensk Reklam, för Sveriges Reklamchef efter att bl.a. ha låtit mågen (som då var NKs vice VD) för första gången flyga ut ett komplett svenskt smörgåsbord till Sveriges monter på världsutställningen i New York 1939.
Till slut fullföljde han ett ambitiöst insamlingsprogram för järnvägsmateriel, han länge drivit inom SJ genom att grundlägga Sveriges Järnvägsmuseum och bli dess förste föreståndare fram till sin pensionering.

Farfar Oscar skrev på ålderns höst ner sina barndomsminnen för barn och barnbarn. Här återger jag kapitlet om en färd med ångbogseraren BYLGIA i slutet av 1800-talet.

På lusttur med BYLGIA, Deje-Munkfors


BYLGIAs trad

Följ mig på en färd, en lusttur med BYLGIA från Mohns lastageplats vid Deje uppför Klarälven till Munkfors. Det är en vacker sommardag och vi har kommit till Deje järnvägsstation med tåg från Karlstad. Solen står i middagshöjd när vi gå den korta vackra vägen från stationen till Mohn. Vägen sluttar sakta, och i en glänta se vi snart älvens lugna vattenspegel mellan på västra landet en lång kaj med spårplan och bebyggelse och på östra landet en tvärbrant strandnipa och därbortom tät skog utan bebyggelse. När vi komma närmre kajen, varsna vi den den lilla röda ångbåten, som dagen till ära har på förstången vimpeln och på akterstången svenska flaggan. Befälhavaren hade nämligen för sed att på detta sätt visa sin artighet mot särskilda resande.

Landgången är utlagd, och vi gå ombord, mottagna av kaptenen med ett fast handslag, och så känna vi oss som hemma. De nu tomma flata pråmarna, ”flatlössen”, ligga i rad efter varandra akter om BYLGIA. Det ryker ur pråmkajutornas plåtrör, det dricks kaffe och äts av besättningarna på dem, ty, sedan färden uppför börjat, blir ingen tid till sådant. Flera passagerare ha anlänt, och alla och envar får en hälsning och ett ’Välkommen ombord’ av kaptenen. En viss rörelse förmärkes mellan båt och land, den långe jovialiske faktor Lindholm kommer med behöriga handlingar och samtalar med befälhavaren om frakter och gods, som skall ned med morgondagens transport. Pråmarna göras bogserklara, idet de förenas med varandra med starka linor, och med ångbåten förbindes den första pråmen med en kraftig wire, som med grova kettingar fästes vid ångbåtens relingar. Det visslas en signal, det visslas två, och så kommer klarsignalen till start: de tre korta skarpa signalerna - nu ska förbindelsen med land bort.

Vi sätta oss på fördäck för att se bättre och njuta av de scenerier, som nu skola rullas upp för våra ögon. Sakta glider BYLGIA ut i älvens ström, bogserlinan sträcks, och det långa vattentåget sätter sig i rörelse uppåt mot strömmen. I regel har båten fyra pråmar på släp. Maskinerna börja sin rytmiska sång, och Mohn försvinner ur vår sikt. Mot oss komma stora mängder timmer flytande, än en och en än flera tillsammans och ibland riktiga timmerbrötar. I fören står en båtsman med en båtshake för att staka undan de stockar som flyta i tvärläge mot båten. Äro dessa många, kan hända att han icke hinner föra undan alla utan någon eller några pressas under båtkölen och rulla därnere i djupet. Då gäller det att ögonblickligen stoppa maskinerna och därmed de båda propellrarna, vilka eljest kunde hugga emot stockarna och skadas. Det har hänt, talar fadern-kaptenen om, att propellern huggit så hårt i timret, att ett av de smäckra martin-stålbladen knäckts av. Det måste därför vara en påpasslig båtsman i fören.

Det är en vacker natur vi genomresa. Älven går fram i mjuka krökar, stränderna äro lövklädda, och här och där skymta gula strandbrinkar fram. det är en gammal kulturbygd vi genomfara. Mohn och tre km uppåt älven hör till Nedre Ulleruds socken, och här är bebyggelsen icke gammal, men när vi kommit in i nästa socken, Övre Ulleruds, blir förhållandet ett annat. Redan vid mitten av 1500-talet funnes här efter älven flera gårdar med bebyggelsecentrum vid Edeby.

Vid vår färd finna vi vackra gårdar, jordbrukshemman med böljande sädesfält och vad som tjusar ögat mest, är älvens romantiska och omväxlande natur. Rätt som det är, ser det ut som om den skulle ta slut. De skogbeklädda stränderna gå liksom ihop framför oss ett stycke uppför älven. Men det är blott en krök, och strax öppnar sig älvens ljusa famn och tar emot oss till nya underbart sköna vyer. Vi passera de bekanta gårdarna Forsnäs, Högåsen och Näs, och hela tiden har BYLGIA fört oss rakt mot norr. Omedelbart efter Näs ligger den gamla gården Förby, och här gör älven en tvär sväng mot öster, och i och med detta komma vi, som kaptenen-fadern berättar, in i ett befolkningscentrum med mer än 300-åriga jordbrukshemman, där gårdarna går i arv från far till son, gårdar med namnen Nyckelby, Upplanda och Edeby, vilken senare ligger vid en ny krök av älven rakt åt norr.

Stränderna, som hittills varit höga intill vattnet med skogen inpå, äro vid Edeby-trakten låga och ögat kan följa den långtsluttande terrängen vida från älvens fåra. Edeby har sedan gamla tider varit en viktig kommunikationspunkt. Här har transporterna gått fram över älven på den betydande landsvägen mellan östra och västra Värmland. Malm- och tackjärnsforor från Filipstads bergslag ha vid Edeby lastageplats i väldiga magasin avlevererat sitt gods, och här har sedan urminnes tider varit en viktig färjplats. Och här har BYLGIA med sitt släptåg en första hållplats. Passagerare lämnas och nya mottages, varjämte gods av allehanda slag skall av- och ilastas.

Vi gå iland, och under den halvtimme som uppehållet varar, hinna vi göra en hastig tur omkring i denna nejd, en av de vackraste i Värmland. Min far följer med och visar oss några urgamla byggnader, där vi stiga in och beundra vackra gamla bohag och målningar. Vi följa med den stora dragfärjan över till västra stranden, där uppe på höjden Övre Ulleruds vackra kyrka ligger. Tiden medger icke ett besök, men vi få höra kyrkans och församlingens historia. Vid ett senare tillfälle var jag där och hälsade på en son till kyrkoherden och kontraktsprosten Thorsten Natanael Bergh, som var några år före mig i storskolan. Jag minnes honom mest därför att han redan som student var åtskilligt ’barskallig’, som han sade ’arv från fadern’, som jag kunde intyga var sant.

Sedan de skarpa avgångssignalerna givit eko i bygden, lossades förtöjningarna, och BYLGIA stävade åter mot norr på sin vackra färd. Och samma undersköna dalar och stränder med älven som ett blåaktigt band, som än ligger i stilla ström, än under småforsande drag forcerar en berggrund eller evja *), en eda eller ed vid strömlä, och med de flytande ibland virvlande timmerstockarna bildande långa gula ränder på vattenytan.

När ’förmannen’ ej hinner staka dem undan den starka stålfören, utan stockarna rulla under båten, lyfta vi omedvetet på oss, där vi sitta på stolar i båtfören, liksom vi därigenom skulle lätta på båten. Enligt vad flottningschefen Widmark, som var med på BYLGIA en dag, meddelade, flyta varje år här på denna älvsträcka icke mindre än sju miljoner stockar fram!

I de många forsarna gå en hel del timmer sin förstörelse till mötes, innan de hinna ned till skiljeställena, bland vilka de vid Lusten, omedelbart nedanför Dejeforsfallen, är en av de större.

Efter att ha tillryggalagt ca. sju kilometer från Edeby och därunder passerat de gamla hemmanen Hällekil, Olsäter och Rud komma vi till den bekanta Ransäters socken, den store värmlandssonen Erik Gustaf Geijers födelsesocken. Landskapet i socknens södra del är ett utpräglat slättland på ömse sidor om Klarälven, och här komma vi till en bygd, som redan på 1600-talet blev industrialiserad genom anläggandet vid Ransäters bruk av tre stångjärnshamrar vid de forsar, som Ranån bildar på sin väg från Ransjön ned till Klarälven. På denna västra sida av älven ligger alltså Ransäters gård, där Erik Gustaf Geijer föddes år 1783. Han har i följande ord tecknat grunddragen av denna bygd, en blandning av jordbruks- och industribygd, till dess att hamrarna upphörde att slå.:

Utefter var större åbrädd eller sjöbrädd**) bygd, in i skogarna många spillda vatten, torp, sätrar, avlägsna fisken, svedjefall, kolmilor, grönskande stigar, som utmärka böndernas vintervägar. Hamrar klappa i de större och mindre vattendragen. Där jag är född voro i en liten å, som från en skogsjö faller ut i Klara älv, tre järnbruk inom en fjärdingsväg. Det var ett friskt leverne om vintern. Kol- och tackjärnskörare i långa rader, med rimfrost i skägget, hästarna gnäggande med varma skyar ur näsborrarna, vimlet av folk och bestyr, det är en tavla att se, det är en tavla att leva. Hur mången kväll har jag ej betraktat de ur smedjan uppstigande eldkvastarna och följt de irrande gnistorna, tills de slocknade i den mörka rymden. Likväl är jag uppfödd i en vrå av världen. Det är med ett slags hemnöje jag ännu alltid kommer ihåg, att knappt en halv fjärdingsväg från mina föräldrars bostad vägen var slut. Det var för den som blott kan åka i vagn, änden på den odlade mänskligheten.’

Hur riktigt tolkas icke här den värmländska bruksmiljön vid forsarnas dån och skogarnas sus.

Nedanför ransäters kyrka lägger BYLGIA till för utväxling av passagerare och gods, men skall omedelbart fortsätta, varför någon tid till landstigning icke ges. Från mina strövtåg i trakten känner jag dock till den och kan ge min medresande en del upplysningar. Kyrkan ligger vackert intill älvstranden och är uppförd år 1672, före vilken tid Ransäter hörde till Övre Ulleruds socken, men skildes därifrån tillfölje den uppblomstrande brukshanteringen. Nära Ranåns utlopp i Klarälven ligger den gamla gården Uddersrud, på folkmålet kallad ’Ussru’ och omnämnt i F.A. Dahlgrens ’Viser på varmlanske tongmåle’ i visan om *Fästmans-köpe*, där det heter: ’Å Kajsa på Bärg hadd´ en fästman hett´Pälle, filo filibo filibombombom....Men Lena på Ussru vill´ha´en i ställe. Filo filibo filibombombom’. ’Bärg’ var en gård som hette Berget, anlagd i samband med den förut omnämnda bruksrörelsen. Vid tiden för vår lustresa bodde på Berget, Fru Louise Billman, änka efter komministern Bror Axel Gabriel Billman, Karl August och Bror Billmans farbroder. På Åmbergs gård bodde hemmansägaren Jonas Jonsson med familj med sönerna Johan, kallad Jonas, Hjalmar och Fredrik, vilka söner antogo namnet Julin.


Lundby såg vid Ranåns mynning. (Foto från Oscar Werner)

Vid denna tid hade stångjärnstillverkningen vid Ransäters bruk nedlagts och ersatts av sågverk, träsliperi och pappfabrik samt tegelbruk, vilka ännu äro i verksamhet.

Medan vi talat om dessa förhållanden, har BYLGIA lagt ut och drar pråmarna vidare på färden mot Munkfors. När vi passera Ranåns utlopp i Klarälven, fara vi också förbi Åmuns färjeställe, utgörande en livligt trafikerad vägkorsning med den breda älven. Den trågliknande färjan roddes med stora bredbladiga åror över och just som vi gledo fram genom färjans väg roddes den ut från östra stranden lastad med häst och åkdon samt flera vägfarande, sannolikt på väg till Ransäter. Sedan Karlstad-Munkfors järnväg framdragits på älvens östra sida och med stationen ’Ransäter’ österom Åmuns färjeställe har denna färjeförbindelse blivit ytterligare trafikbelastad. Färjan ändrades därför något senare till dragfärja.


Åmuns dragfärja. (Foto från Oscar Werner)

Jag passar här på att göra ett citat ur Malin Lalins ’Anteckningar under min resa 1837’, offentliggjorda av Lotten Dahlgren i hennes år 1923 utgivna bok: ’Ur Ransäters familjearkiv’. Malin Lalin var dotter till brukspatronen Daniel Lalin å Ransäters bruk och 1843 gift med bruksförvaltaren å Munkfors bruk E. Georg Danielsson. Å sista bladet i sin anteckningsbok skriver Malin Lalin:

’Jag hade önskat att vid dagsljuset få återse vårt lilla Ransäter, där det nu står i all sin skönhet, men vi hunno ej hit förr än fram på natten kl.11, då allt låg insvept i en dunkel halvskymning. Då vi vid Åmun väntade att köra på färjan och vagnen höll stilla och jag i den lugna natten hörde det dova brusandet av de välkända fallen och de kära hamrarnas välbekanta slag, då började även mitt hjärta slå häftigare och med förtjusning hörde jag alla dessa kära ljud. Och när årorna började plaska i vattnet och jag lutade mig över ledstängerna och skådade ned i det svarta djupet, ja - då kände jag något så mäktigt, så starkt, att jag ej kan, om jag än ville försöka, utreda det.’

Detta skrevs i slutet av juli.

Trafiken på denna färjled har på senaste år så avsevärt ökats, att där nu byggts en vacker fast bro över älven.


Broarna över Klarälven och i bakgrunden äver Ranån. (Gammalt vykort)

Vi fortsatte vår lusttur och observera, att slättlandet efter att söder om Ransäter ha varit bredare på den östra älvsidan, övergått att bli bredare på den västra stranden. Den östra stranden har med höga nipor ***) och skogsmark kommit närmre älven än söderut. Älven har vikit något åt nordost och flyter mellan ideliga krökar, vilket ger hela rutten här ett säreget drag av pittoresk omväxling.

Kaptenen-fadern berättar här under färden, att föreningarna i Munkfors, dit vi snart komma, ofta ordna lustturer förnämligast till Ransäter, där då friluftsmöten hållas, besök på Geijersgården göres och Gudstjänst hålles i den vackra kyrkan. Vid dessa sommarfester plockades ett par pråmar fulla av lustfarare. Både BYLGIA och pråmarna ha då prytts med en skog av björkar, och på toppen av masterna ha hissats upp stora björkkvastar.

På BYLGIA var hissad befälhavarens egen vackra sjömansflagga men min fars nummer 548 på det gula fältet, det nummer som min far hade som medlem i Sjömannaföreningen. Denna flagga hade han rätt att föra alltsedan han den 9 juni 1873 blev medlem av föreningen. Enligt föreningens matrikel var min far medlem till sin död, och var föreningen därefter mycket hjälpsam mot min moder.


BYLGIA i originalskick med Olof Anderssons befälhavarflagg hissad. (Gouache av Oscar Werner)

Emellertid hade vi, där vi sutto i fören, efter avresan från Ransäter märkt, huru det började ryka ur plåtröret från skansen, och en behaglig doft av kaffe spred sig utmed båten. Vi anade något och mycket riktigt om en stund kom rorgängaren, fars allt i allom, upp från skansen bärande ’Petter’ och försvann med denna ned i kaptenshytten. När vi på kaptenens inbjudan kommo ned, stod ett inbjudande kaffebord dukat med väldiga kakhögar på stora fat. Efter den långa resans början hade dem timmar förflutit, och vi kände, att det ordstävet var sant som bestämt att ’sjön suger’. När vi om en stund sågo på de nu nästan tomma faten och tackade värden för undfägnaden, såg denne mycket belåten ut.


Forsarna vid Munkfors (Foto från Oscar Werner)

Snart passerades den på västra sidan belägna gamla gården Munkerud och om icke maskinernas rytmiska dunk överröstat andra ljud, hade vi säkert förnummit dånet av de väldiga fallen vid Munkfors, förkunnade att nu nalkades vi resans mål.

Älven gör ett stycke nedanför Munkfors en stor krök mot väster, så att de vita forsarna i fonden ícke kunna ses, förrän båten svängt om denna krök, men då öppnar sig för våra blickar ett underbart panorama. Dessförinnan hade vi passerat ett färjeställe på den stora förbindelsevägen Uddeholm-Munkfors-Ransäter, vilken väg på östra stranden går i en djup ravin från den höga älvplatån ned till vattnet och färjläget. Nu är där en högt över vattenytan liggande bro byggd.


Munkfors hamrar och verkstäder (Gammalt kolorerat vykort)

Vid sjutiden på dagens afton lägger så BYLGIA till vid Munkforskajen, och en glad och solig lusttur var tillända. Medresandena, som jämväl avnjutit densamma, tackade för turen och sedan de, som brukligt var på denna familjära ångbåt, med handtryckning framfört sitt tack till kaptenen, gingo de över landgången och försvunno på vägen upp mot bruket.

Morgonen därpå kl. 5 travade jag ned till BYLGIA för att följa med ned till Mohn, Deje. Min far följde mig där till järnvägsstationen och återvände sedan över sandnäset tillbaka till sin ’Lelltösa’.

År 1905 gjorde min Hilma och jag en resa med BYLGIA från Mohn till Munkfors. Den som då var befälhavare var en mycket artig och vänlig man, och vår resa var angenäm, men det var ändå tomt. År 1939 foro vi med buss från Karlstad till Deje och stego av vid Mohn. Ångbåtsfarten på Klarälven hade då för länge sedan upphört - BYLGIA transporterades 1917 till Skoghall, där den f.n. går i godstrafik. Vid besöket 1939 var hela kajplanet, där på min fars och min tid var liv och rörelse, överväxt med videbuskar och björkträd, träkajen var delvis helt borta, delvis sönderfallen, men ett par av de gamla järnvägsspåren lågo ännu kvar och kunde av mig beträdas inne i videurskogen. Det var för mig vemodigt att skåda hur förändrad och förstörd den gamla livliga lastageplatsen var. Det röda faktorihuset uppe på platån stod dock kvar, men var också det förfallet. Främmande människor utan någon gemenskap med Klarälvens strömmande liv bodde där. Den 2 september 1941 voro Hilma och jag åter vid Deje på väg till Molkom, dit vi med tåg rest för att se den berömda och av Mauritz Tisell, den kände skarpskytteförkämpen, på sin tid ledda folkhögskolan. Jag trampade vid Deje då åter samma jord, som min far på sin väg mellan Mohn och järnvägsstationen så många gånger trampat. Jag plockade samma vildblommor, fästmanspiskor, gulstjärnor m.fl. som växte på pappas tid och vilka växte nu som då utefter stigen, där min far gick fram. Blommorna lades efter återkomsten till Karlstad på mammas och pappas grav å gamla kyrkogården.”


Sjökapten Olof Anderssons Familjegrav (Foto Mats Werner, gravrättsinnehavare)

De senaste glädjande nyheterna förmäler att BYLGIA åter är flott. Den nuvarande ägaren Stefan Moberg har för avsikt att försöka restaurera BYLGIA till praktiskt taget originalskick. Det ser vi fram emot!




Bilder av BYLGIA flytandes av egen kraft. (Foto: Per Hilding)



*) Evja/ävja: bottenavlagring som bildar gyttja
**) Åbrädd och sjöbrädd: överfyllda vattendrag.
***) Nipa: brant älvsluttning

Tryckta källor:

"Transporter på Klarälven! av Bengt Stjernlöf
NWT

Otryckta källor:

Oscar Werners minnen
Ruth Juléns brev
Sven och Erika Johanssons brev

RSS 2.0