Lasse Werner i Västerfärnebo, Helsingfors och Landet Runt!

Fr. vänster till höger: Erkki Koskimo tb, Otto Donner tp, Göran Östling ts, bakom honom Erik Dannholm ts, Christer Boustedts as, Seppo Paakkunainen bs, Christian Schwindt dr, Tapani Tamminen b , Lasse Werner p och dirigering, Cameron Brown b. Vidare medverkade Janne Carlsson dr och Heikki Rosendahl tp som båda torde vara skymda på bilden som alltså är tagen på det finskspråkiga Arbetarinstitutets scen i Helsingfors. Sättningen är "Lasse-typisk" enligt Otto som berättat vilka som var med.
Vem eller vilka som tagit bilderna (varav en i annan vinkel publicerades i Hufvudstadsbladet) är fortfarande ett mysterium.
 
 
Kikade igenom min mailkorrespondens med den för några år sedan i förtid tragiskt avlidne finske musikprofessorn, jazztrumpetaren och kompositören Otto Donner som jag besökte två år före hans bortgång och fick vara med om förstadiet till en mycket speciell komposition med anledning av avtäckningen av ett minnesmärke över målarinnan Helene Schjerfbeck.

Några av de senaste mailen berörde dels ett foto som jag sökte som funnits publicerat i den finska tidningen Hufvudstadsbladet men Otto skrev också som slutkläm: "Hör av dig om du behöver något av mig!!! Bl.a. om 'Mera, mera ropade 350 barn i Västerfärnebo' (Lars Weck i DN) – och alla historier om Odd Uhrbom!"
 
Det gjorde mig nyfken så jag svarade: vem denne man var varpå Otto svarade:

Beträffande Odd Uhrbom kan jag i korthet relatera att det för det första fanns två män, far och son, med detta namn. Odd d.ä. var anställd av ABF och fungerade som vår tour-manager under Västmanlands-turnén. Jag tror att det var 1966 eller 67 på våren. Han var mannen som alltid förklarade vårt "konstiga" beteende till det bästa, inför omvärlden.
 
Han var bl.a. blixtsnabbt framme när Lasse, något indisponerad plötsigt spydde upp allt han hade i sig precis när vi skulle göra entré. Jag vill minnas att det var just i Västerfärnebo, det hela var kanske ännu känsligare genom att skolans rektor i samma ögonblick uppenbarade för att önska bandet lycka till inför konserten; aldrig har en spya försvunnit så snabbt! Och medan orkestern värmde upp med EGAD, och Odd lugnande konverserade med rektorn, drog Lasse på sig Fantomen-dräkten och gjorde sedan en något försenad men desto mer bejublad entré. Tala om teatererfarenhet. Ungarna var helsålda och trodde naturligtvis att allt detta var planerat.
Odd blev snart en legend inom bandet för han hade en naturlig förmåga att se det fina i allt vi företog oss.
 
Senare hade bandet något slags kontakt med Odd d.y. som hade ambitioner på Manager-området, jag upplevde honom aldrig själv.

Bakgrunden till ovanstående finns att läsa i min bok om Lasse: "LASSE WERNER – en lycklig skit. Den svenska jazzens Gossen Ruda" (Gidlunds Förlag 2014):

Den 17 januari 1965 gav sig Lasse, tillsammans med den finländske trumpetaren Otto Donner, Kurt Lindgren, Christer Boustedt och Janne Carlsson ut på en niodagars ”debatturné”. Det var ett arrangemang i Västmanlands ABF:s regi.  Organisationen hade ambitioner att försöka hålla sig à jour med vad som hände inom kulturlivet och hade väl sneglat på ABF-Stockholms framgångar med Gyllene Cirkeln. Nu skulle också glesbygden få ta del av det nya. Turnén omfattade elva konserter varav två på eftermiddagstid. Trots att de flesta var offentliga kvällskonserter riktade man sig främst till skolungdom. ABF ville se ett alternativ till popmusiken och därför hade skolungdom ett speciallågt biljettpris. Före och efter konserterna ställde musikerna upp och diskuterade med publiken. Tanken var att turnén skulle få en pedagogisk slagkraft. Konserterna innehöll inslag av ”instrumental teater” och var därigenom en del av kulturlivets frontlinje, som Alf Arvidsson skriver i sin bok Jazzens väg, och blev därför hett stoff att diskutera. ”Mera, vi vill höra mera!” skrek skolbarnen i publiken enligt Lasse Wecks rapport i DN (vilket även bekräftas av Otto Donner). Åke Brandel skriver i Aftonbladet den 16 februari om nödvändigheten av att Rikskonserter får en mer uppdaterad inriktning. Brandel tar ABF-distriktets initiativ som exempel när han påstår att den offentliga konserttypen har överlevt sig själv. Rikskonserter har ingen framtid om inte nya former skapas:

"Sett mot detta är den jazzturné som Västmanlands ABF-distrikt nyligen anordnade oerhört betydelsefull.
Werner-Lindgrenkvintetten gav en bländande uppvisning i jazzmusikalisk improvisationskonst som också rymde ett avsnitt med happening. Men lika viktigt var att musik och konsert diskuterades efteråt. Musikerna belyste sin medvetna vilja att ständigt variera ett musikaliskt förlopp och ge det talande dramatik. Lyssnarna visade sig som regel obefläckade av publikkonventioner. Musiken får gärna smaka starkt men den måste serveras aptitligt. ABF:s organisatoriska blodomlopp är som skapat för konsertgivare med fantasi."
Det blev fler skolturnéer för Lasse. Efter några år kom Jan Bruér, som just tillträtt som producent på Rikskonserter, på den briljanta idén att para ihop Lasse med den klassiskt skolade konsertpianisten och professorn vid Musikhögskolan, Iréne Mannheimer för att dela på ett piano och visa olika attityder inför det. "När jag sätter mig vid pianot och lägger händerna på tangenterna, så blir det musik! Men om Iréne ska få till musik så måste hon ha en massa svarta prickar på ett papper!" sa' Lasse. Denna lika bejublade kombo blev mångårig och innan de båda hade gjort sin sista turné tillsammans så hade de nog klarat av högstadier och gymnasier i landets alla län.
 
Irène Mannheimer och Lasse Werner
 
 
 
 
 

"För Lasse Werner var jazzmusiken lika med själva livet. En livsnödvändighet!"

Lasse dirigerar "Saxofonsymfonin" på Uppsala Stadstater 1972 (Foto: Anita Westin)
 

I slutredigeringen av boken om Lasse Werner, togs bilagan "Post festum – nekrologerna" bort av utrymmesskäl. Flera av dem innehåller roliga historier som gärna kan komma fler till del.
Här återger jag journalisten Hans Fridlunds transkriberade fina nekrolog från Radio SKAP (en kortlivad radiostation som drevs av just föreningen för Sveriges kompositörer och textförfattare – SKAP):
 
För unga människor som idag frekventerar dom allt fler små jazzklubbarna i och omkring Stockholm är det kanske svårt att fatta vilken väl synlig och nästan dominerande personlighet vännen Lasse Werner var i Stockholms jazzliv för 20-30 år sedan. Lasse Werner som alltså avled häromdagen. Pianist, som alla vi som var med och lyssnade på svensk jazz tidigt minns mycket väl.

På 60-talet och en bra bit in på 70-talet var Lasse den – som det tycktes – allestädes närvarande entusiasten lite varstans i det skandinaviska jazzlivet.

Utanför de svenska gränserna fanns han på en del turnéer i dåvarande Västtyskland. Det var sent femtiotal. Med jazzkamrater som turnerade på amerikanska baser på den tiden. Rätt ofta befann sig Lasse Werner i Finland på turnéer med polaren Otto Donner.

Men åren gick och gick och Lars Werner drabbades tragiskt av en förlamande sjukdom och han sågs väl inte så mycket till på jazzestraderna från 1978 och framåt. Och som så ofta i den allra som mest levande musikens kretsar gäller väl tyvärr den gamla tesen som amerikaner och engelsmän så praktiskt sammanfattar med att den som är ”out of sight” är också ”out of mind”. Det vill säga bortglömd. För de yngre kanske Lasse Werner är bortglömd och det är orättvist. Han är inte riktigt bortglömd. Inte för oss. Inte Lasse Werner

Döm om min egen förvåning när jag i höstas befann mig i sydvästra Kanada på en jazzturné med svenska grupper som var arrangerad av svenska Rikskonserter. Det blågula sällskapet hade just angjort Vancouver. Det är en stad som är rätt aktiv på jazzsidan och där skulle de här grupperna spela på en klubb tre kvällar i sträck. Och faktiskt redan första kvällen så råkar jag själv hamna i samtal med en lokal Vancouverperson, en som lyssnat på jazz ungefär lika länge som jag själv och det, gott folk, är rätt så länge det, vid det här laget.

Hur som helst, plötsligt frågar den här nyvunne vännen om jag minns en gammal platta som försvann från åtminstone den internationella jazzvärldens skivdiskar ungefär lika fort som den hade kommit till. Den hette Bombastica och gavs ut på det lilla jazzmärket Jazzland som var en hobbyförgrening till  det dåförtiden rätt stora jazzbolaget Riverside. Just på den plattan spelade Lasse Werner med Bernt Rosengren och med de sedermera nästan alltid närvarande kompkamraterna Torbjörn Hultcrantz (bas) och Sune Spångberg (trummor).

Skivan är sedan länge en raritet och lär väl heller aldrig bli föremål för någon stilig återutgivning på CD (Dragon trotsade Hasse Fridlunds profetia: DRCD 287, MW:s anmärkning). Men den har sina förtjänster. Det var en tidig Wernerplatta  och förtjänsterna: det finns ett gäng tyvärr alldeles för korta versioner av en del dåtida svensk musik som vi får prov på. Vi får prov inte bara på den entusiastiske jazzkompositören Lars Werner utan också en herre vid namn Kjell Samuelsson. Denne Samuelsson är numera och sedan länge läkare, forskare och jazzentusiast lite mer i det tysta. Och dessutom går denne Samuelsson hemma hos självaste Dizzy Gillespie som barn i huset.

Men egentligen är det ju Lasse Werners och Bernt Rosengrens platta denna tidiga sak.

Vad denne Vancouverentusiast ville veta var om det fanns fler Wernerplattor att få tag i. Det hade ju nämligen  gått över 30 år sedan den här Jazzlandplattan kom till. Jodå, sa jag. Visst finns det väl fler plattor. Det finns  rätt många faktiskt. Till och med från åren på 60-70-talet då den svenska jazzen satt som allra trängst till kommersiellt sett.

Jag kommer till exempel ihåg en minnesvärd sak från tidigt 70-tal. Den döptes till Saxofonsymfonin. Vid den här tiden – från 60-talets slut och framåt – så råkade det förhålla sig så att mina föräldrar bebodde en liten så kallad småstuga på Lokattsvägen i Bromma. Tvärs över gatan huserade Lasse Werner med hustru, två barn och katt. Och i närheten i de här villakvarteren fanns dessutom operasångaren Erik Saedén, en av Stockholmoperans firade barytonsångare än idag.

Då och då sammanstrålade dessa två hemmansägare, Werner och Saedén kring Werners piano. Gärna då – skulle jag tro – för att slippa krävande och själsdödande trädgårdsarbete. Och då och då hade Lars Werner en eller flera av sina saxofonkollegor  hembjudna. En kunde till exempel  ofta vara Christer Boustedt.

Ja,  ”saxofonkollega”  var ett ord som inte förekom i Lars Werners och Christer Boustedts vokabulär – ”saxofonast” kallades dessa saxofonspelande herrar. Saxofonasten Christer Boustedt med flera brukade befinna sig kring Werners flygel med just Erik Saedén. Werner, som alltid fick annorlunda idéer fick av Saedén idén till Saxofonsymfonin.

Den kom att uruppföras på Uppsala Stadsteater någon gång 1972, När denna symfoni lite senare hamnade på skiva valde upphovsmannen själv i typisk Lasse Werner-anda att ge ut den dagens allra första repetitionsupptagning istället

Och då var såväl pianot ostämt som musikanterna föga instämda på musiken. Men så var han, denne musikmakare Lasse Werner. Han var oberäknelig, full av oplanerade infall och han var en svuren fiende till allt som kunde kallas omtagningar  

Själva skivomslaget, konvolutet, är nog den bästa Lars Werner-bild jag vet. En skäggig furie som med naken överkropp, med ren Mike Tyson-plastik dirigerar sina saxofonaster.

Andra skivor från den här tiden, mitten på 70-talet tillkom på tillskyndande av dåvarande EMI-producenten för jazz, Gunnar Lindqvist. Gunnar och jag fick lära oss utav den alltid lika entusiastiske Lasse om  beboppianister som George Wallington  och Elmo Hope. Det var två storheter som dittills hamnat i skymundan av den store Bud Powell. Lasse var nämligen en pedagog också, för oss yngre. Och han var en upptågsmakare därtill förstås. Vi var rätt många som var med på det här ljuva tidiga 60-talet då happenings och den visuella musiken gjorde entré i den dåtida avantgardejazzen. Det var i stor utsträckning Lars Werner som drog sina strån och satte igång den här trenden genom att använda både saltkar och pepparkvarn som kryddor inuti den här Gyllene Cirkeln-klubbens kvidande strängar. Det var en syn minsann och det väckte ett visst uppseende i spalterna även bland folk som inte gillade jazz på den tiden.

För Lasse Werner var jazzmusiken lika med själva livet. En livsnödvändighet  

All slags musik egentligen och gärna de avancerade klassikerna,  de samtida kompositörerna Alban Berg eller för  den delen Kurt Weill. Men mest älskade Lasse Werner kanske ändå den genuina bebopmusiken. Den han växt upp med på sent 40-tal då han fortfarande försökte sig på att bli en sådan där saxofonast. Men någon gång 1949-50 kanske något senare övergick han till att bli pianist på heltid. Han föddes 1934 så ni förstår att han kanske inte var ett riktigt proffs bara 15 år senare.

Ner med alla kulturgangsters!

[Denna text var avsedd som ett avslutande kapitel i min bok om bror Lasse (LASSE WERNER En lycklig skit! Gidlunds Förlag ISBN:978 91 7844 894 4) men föll för utrymmesbristen. Så den kommer här istället!]

 (Foto: Gudrun Edel-Rösnäs)


”Men glädjen över att ha fått uppleva detta, blandas hos oss genast med förtvivlan. Förtvivlan över att denna musik har så få tillfällen att möta publik. Inte därför att den är för svår, utan därför att den är för avvikande: varken stat eller näringsliv kan använda den i sin tjänst, den är inget för P3 och knappast möjlig i P2:s jazzprogram. Den måste få möta levande människor, öra mot öra, annars dör den.”
(Aftonbladets innerspalt om Lasse Werner och hans vänner på Hallands Nation i Göteborg)

Ingmar Bergman frågade i sitt legendariska Sommar-program varifrån musiken kommer. Han bad människor skicka in sina tankar kring denna fråga. Han fick säckvis med svar, läste dem och brände sedan alltihop! Vilket oerhört slöseri och så olikt denne man som var så noggrann med dokumentation. Det hade varit intressant att få veta vilka idéer som fanns om varifrån musiken faktiskt kommer.

Olle Adolphson har sagt att musiken uppstår först när den möter sin lyssnare. En kompositörs ansträngningar på kammaren med notblad och klaviatur eller strängar är alltså av intet värde i sig. Det är först när det skrivna eller tänkta framförs inför ett lyssnande sinne, som musik uppstår.

Jag lyssnar själv gärna på live-inspelningar (om jag inte kan närvara vid själva spelningen förstås). Har många gånger jämfört studioinspelade låtar med samma låt och utförare i en live-situation. Skillnaden är enorm. I studion blir allt oftast snyggt, elegant, felfritt och svalt, för att inte säga känslolöst. Lasses musik var i hög grad också visuell. För att ta den till sig fullt ut behövde fler sinnen vara närvarande än blott hörseln.

För Lasse var den omedelbara känslan viktig för upplevelsen av musiken – inte den väl inövade. Fanns flera tagningar inför en skivproduktion valde han nästan undantagslöst den första. Ibland till och med en tagning från en sound-check. Att det kanske förekom felslag på klaviaturen eller andra misstag var underordnat den intensiva och nakna upplevelsen av musiken. Uttrycket, känslan, upplevelsen!  

Jag kommer att tänka på en norsk konstnär (Yngve Henriksen) som sade i en radiointervju 2006:
 
Mycket konst faller igenom. Det är för vackert att måla det. Det blir som vykort som inte har något annat väsen än att vara vackert.
Konsten ska beröra och angå djupare och mera mentalt. Ha en mental laddning och en andlig dimension. Den ska vara ett psykologiskt drama. Kampen för tillvaron pågår också i ett vackert landskap.

Detta tankesätt kan också appliceras på musik. En del av mina egna ”gamla gudar” var just bara för vackra i sitt uttryck. För mycket yta och för lite djup.

Salig trumslagaren och vännen Sune Spångberg formulerade samma tanke så här:

Den musik som verkligen betyder något är den som spelas med livet som insats. Visst kan det vara imponerande med virtuositet, men det som ändå betyder något är att musiken verkligen berör.

Det räcker inte med bara briljans och teknik. Det måste finnas något mera.

Ludvig Rasmusson skriver i sitt kapitel i boken att Lasse aldrig bildade skola. Det är en sanning med modifikation. Han har rätt när det gäller just att kombinationen av jazzmusikaliskt kunnande, lekfullhet och dramatisk närvaro saknas hos dagens jazzmusiker.

Själv skriver Ludvig i en av sina första recensioner 1963:

Men framförallt blev kvällens konsert en mycket stor konstnärlig framgång för Lars Werner och Kurt Lindgren. Både som solister och arrangörer är de ju framstående. Ingen svensk jazzpianist spelar angelägnare än Lars Werner idag. Men jag tror att deras största värde ligger i en vidare musikalisk och konstnärlig betydelse, som vägröjare och inspirationskällor i stort. Vad de gör har en aktualitet långt bortom jazzen.

Och jag tror att just där ligger Lasses insats. Att ha varit vägröjaren och inspirationskällan. Inte många nämner Lasse Werner idag. Få minns honom, och gör någon det, är det för saltets skull.

Janne Carlsson hittade på nätet en inspelning från en konsert med Herbie Hancock och Chick Corea på varsin flygel. De improviserade, använde sig av smällar i klaviaturlocken, trummade på pianot, knäppte på strängarna, dämpade strängar och så vidare. Fullt naturligt och helt uppskattat av publiken. Året var 1988! När Lasse gjorde samma saker femton år tidigare hånades han. Musikerkollegor som tillhörde ”klanen” kring Arne Domnerus utbrast att ”så får man inte göra!”

Flera musiker beskrivs i Svensk Jazzhistoria som tillhörande ”kretsen kring Lasse Werner” och idag finns åtskilliga som faktiskt verkar i ”hans skola” eller ”hans art” – om vi ska fortsätta bruka konstnärstermer – och de gör det oftast utan att veta att de har Lasse Werner att tacka därför.

Till exempel noterade jag att den unge pianisten Mathias Landaeus under en spelning plötsligt river av en bit silvertape och klistrar över ett antal strängar på pianot eller lägger en hand över strängar för att få en annan klang. Han har lärt sig att utnyttja sitt instrument till fullo, för att göra musik, inte bara med hjälp av de svarta och vita tangenterna.

När salig pianisten Gösta Rundqvist en gång i Eskilstuna, några år innan han dog, blev lite lättsinnig på Blüthnerflygeln, böjde sig sångerskan Karin Krog in under flygellocket och ropade ner i klanglådan: ”Lars Weeerner!

Lasse i DN-intervju 1989:  

Jag hade tur som lärde mig lira med människor som dansar. Det finns ett naturligt samband mellan musik och rörelse. De som börjar lira jazz nu får aldrig det sambandet. Jag minns när jazzen blev fin och det blev jazzkonserter när man bara skulle sitta still och lyssna. Vi gick på dem, men det var inget roligt. Jag tycker fortfarande jazzkonserter är skitlöjliga.

Det är roligt att många unga tjejer och killar har börjat spela nu. De är duktiga men de kan ingenting. De fattar inte vad fan de sysslar med. Det är syntar och trummaskiner hit och dit, men jazzmusik är levande människor.

Det är den fysiska utlevelsen och de tankegångar den fysiska rörelsen vill uttrycka som är ”showen”.

Där tror jag Lasse hade helt rätt. Men han är medskyldig till den utveckling han beskriver. För genom Lasses och många av hans generationskamraters insatser, genom Emanon och senare FSJ, så blev jazzen ”salongsfähig”. Den blev en musik som flyttade från rökiga källarlokaler med intensivt spel till svala och eleganta konsertscener. Jazzen blev något man upplevde på lite avstånd.

Jag minns när jag vid några tillfällen på 80-talet och början av 90-talet tog med mina barn till Zum Tiroler i Gamla stan för att de skulle få uppleva sin farbror, så var det en revolutionerande upplevelse för dem, som då var i tonåren. Hittills hade deras ”live-upplevelser” inskränkt sig till en pytteliten Stevie Wonder, Michael Jackson eller Prince långt därnere på Globens scen. En upplevelse som inte blev verklig eftersom det ändå bara var den uppförstorade storbildsskärmen man tittade på.
Nu fick de uppleva musikanter på nära håll! Fick se hur samspelet mellan musikerna födde musik.

Jag tror att om Lasse fått leva och verka in i vår tid hade han slagits för att återföra jazzen till den nära, intima musikupplevelsen.

Vissa jazzmusiker har också förmågan att likt Lasse skapa kontakt med publiken, och ”att ha sinne för lite skoj”, som Janne Carlsson sa. När jazzen blev konsertmusik blev framförandet ofta  gravallvarligt, introvert och därmed ganska trist. Det finns en alltför stor dos navelskådande hos många jazzmusiker.

Jag beskrev ett beklämmande exempel på detta på min blogg en gång:

Jag skrev tidigare om vikten av publikkontakt. Inte ens den mest meriterade artist har råd att behandla sin publik nonchalant. Som om det inte spelade någon roll att den finns där utanför rampen.

Spelglädje är en annan nästan obligatorisk ingrediens i musicerandet. Har inte musikanterna roligt med varandra och den musik de skapar, utan lika gärna kan sitta på sin kammare och spela var för sig (men samtidigt), kan de lika gärna hålla till i en studio och låta bli att bjuda in publik.

Om sedan lokalen i sig lägger en viss sordin på stämningen blir saken inte bättre.

OK, en färglös stadsteatersalong är knappast jordens mest tilltalande plats att lyssna på jazz i.

Efter att ha förvånats igenom två timmars konsert dedicerad till en av vår tids stora sångare, måste jag tyvärr säga: "Köp hellre CDn".

Här är några av Sveriges främsta jazzmusikanter. Skickliga, erfarna, oerhört drivna på sina instrument. Och så har de absolut NOLL PUBLIKKONTAKT! Inte ens en vridning på huvudet antydde att de brydde sig det minsta om de varma applåder de ändå fick. För mig är det ett oerhört respektlöst uppträdande.

Pianisten spelar oerhört habilt, ofta till och med briljant. Han har gjort suveräna arrangemang för kvällen. Gitarrlegenden spelar legendariskt på sin gitarr utan att röra en min eller lyfta blicken. Den unge basisten är den enda som jag har en känsla av verkligen anstränger sig! Ibland spricker hans ansikte rent av ut i ett leende. Och hans härliga bassolon är också de enda som belönas med spontana applåder. Jag tror han känner sig lite främmande i det här gänget.

Sångaren – en av Sveriges underbaraste jazz- och bluesröster, försöker lätta upp det hela med berättelser om och kring den store sångaren, men vad hjälper det när gänget bakom honom "gör sin grej" och gör det klanderfritt ur musikaliskt synpunkt – men var för sig! Inte egentligen tillsammans. Inte tittar upp ur noterna en enda gång och inte visar minsta tecken på att musiken är kul att spela eller att det är roligt att just nu spela, just här och tillsammans med just de tre andra.

Nej, det var en sorglig upplevelse av saknad spelglädje, saknat engagemang, saknad publik- och musikantkontakt. Man hade lika gärna kunnat sitta på sin kammare och lyssna på en CD.

”Musiken blir ju inte sämre av att man har lite roligt ibland också!”

Just kombinationen av urskickliga musikanter, en enorm spelglädje och sinne för det dramatiska och för att ge publiken en verklig upplevelse utöver det vanliga. Var ser vi det jazzbandet idag?

Kommer vi någonsin att få uppleva en ”ny Lasse Werner”? En gränsöverskridande provokatör, en jazzmusikalisk förnyare, en estradör!

Dagens Nyheter anordnar något de kallar Kulturdagen och puffar för arrangemanget med stora helsidesannonser och ett späckat dagsprogram.

Men inte en blå ton! Inte en jazzmusiker så långt ögat kan nå! Jag skrev till Jazzriksförbundet (numera: Riksförbundet Svensk Jazz) och FSJ och frågade: Finns det inte längre några verbalt begåvade och utåtriktade jazzmusiker? Hänger alla introvert över klaviaturer och bassträngar? Vem säger "Ner med alla kulturgangsters" idag?

Svaret från SJR:s ordförande var: ”Det finns massor av blå toner idag. Men språket förändras över tiden. Så också arenorna”.

Men också idag får jazzen kämpa för sin överlevnad. Tack vare Lasse och hans generationskamrater blev jazzen ett undervisningsämne ända upp på akademisk nivå. Men det har fått till följd att vi istället utbildar en massa ambitiösa, engagerade och musikaliska ungdomar till arbetslöshet. Det finns inte jobb för så många musiker som vi utbildar. Därför blir det också fortfarande ett låglönejobb där utövarna många gånger tvingas jobba svart, ”på dörren” eller motsvarande.

Problematiken som Lasse och hans generationskamrater upplevde, med svårigheter att få spelmöjligheter är om möjligt ännu större idag än då, på grund av den större mängden musikanter.

Vi har en regering som, istället för att sprida och decentralisera, i än högre grad än någon socialdemokratisk dito gjort sig skyldig till, centraliserar och slår ihop.

Vem har någonsin hört något mer stalinistiskt än ”Statens Musikverk”!

Ska det innebära mer pengar till jazzen? Knappast!

Det finns en i sig sund tanke i botten – att varje kulturyttring ska betala sig själv. Att således människor som gillar jazz också är beredda att betala vad det kostar att få njuta av jazz.

En tanke vars realism dock omgående faller då den skattefinansierade Kungliga Operan kommer på tal. Eller just med tanke på alla de ungdomar vi utbildar inom musik, trots att vi vet att en betalande publik inte finns för dem alla.

Vi lär också i framtiden vara hänvisade till en mixad finansiering av såväl jazzen som många andra kulturyttringar, där det alltså är viktigt att tillse att dessa inte drunknar i en koloss som ska rymma allt – ”Statens Musikverk”! Huh!

Jazzen, liksom annat är starkt beroende av entusiaster. Inte bara inom musikerkåren, utan i minst lika stor utsträckning inom arrangörs- och  publikleden. Ett jättelikt oavlönat arbete läggs idag ner i massor av kultur- och musikföreningar runt om i landet. Där eldsjälar ser till att jazzkonserter och teaterföreställningar anordnas. Att lokaler hyrs, att biljetter säljs, att kaffe serveras, att lokalen städas och så vidare – allt utan ett öres ersättning!

Jag vågar påstå att den absoluta majoriteten av alla dessa entusiaster är 40-talister och möjligen en och annan 50-talist. Men hur tänker man sig inom ”Statens Musikverk” att allt som görs av dessa eldsjälar, vilka håller igång stora delar av svenskt kulturliv, ska utföras när den generationen faller ifrån?

För det står fullständigt klart att de unga, de som nu kastar sig ut i musiklivet, i mångt och mycket saknar intresse, vilja och förmåga att som tidigare generationer organisera sig, bilda föreningar och driva verksamhet i dessa. Det finns inte heller någon egentlig återväxt i våra jazzklubbar. De flesta medlemmar är idag just 40-talister.

Och var är de som kan tänkas komma fram på samma sätt som musikerna bakom till exempel Emanon? Musiker som genom en utåtriktad personlighet förmådde attrahera publik ur många åldrar och samhällsskikt. Som genom just humor och entusiasm, nytänkande och provokation kan locka nya publikskaror till jazzscenerna?

Dåtidens unga arga jazzmusikanter skrek på mer pengar från staten. Man skulle givetvis villkorat sina kontakter. Mer pengar från staten innebär per definition mer byråkrati och mer lustförkvävande intrång i den frihet som ligger i jazzens natur.

Jazzen som musikalisk form är rebellisk och provokativ till sitt ursprung.

Släck inte dess låga genom att inlemma musiken i ett syrefattigt statligt mastodontkonglomerat. Släpp ut Jazzen och befria ”kulturgangstrarna”!



Överblivet kapitel!

Den 22 maj 2014, den dag då min bror skulle fyllt 80,  kommer min bok om LASSE WERNER – EN LYCKLIG SKIT att släppas. Ca. åtta års mer eller mindre koncentrerat arbete är (nästan) till ända. Av manusets drygt 600 A4-sidor har texten kokats ihop för att tillsammans med bildmaterialet bli dagens 400 boksidor. En hel del material fick då stryka på foten och några delar av det som försvann kommer jag att lägga ut på min blogg. Den lilla texten om JAZZ från en fransk tidning i början av förra seklet hörde till dessa försmådda texter.  Här följer nästa: en berättelse skriven av vår farfar Oscar om hur han lyckas ställa till det för Lasse 1945, då Lasse var 11 år, men med risk för liv och lem reder upp det hela!
 
Lasse och farfar Oscar Werner
 
En liten berättelse om hur Farfar och Lars lyckades övervinna vägen, tiden och transportmotståndet mellan karamellbutiken Parmmätargatan och ångfartyget Saxaren vid kajen KarlXIIs torg torsdagen den 28 juni 1945
(Nedskrivet den 29 juni 1945. Ordagrant avskrivet den 14 september 2010)

av Oscar Werner

Den 28 juni 1945  stegade jag till pappershandeln Hantverkargatan 8 för att tillhandla mig papper och kuvert m.m. och kom jag dit kl. 16,55. Därutanför träffade jag vår Lars, som stod vid hållplatsen och väntade på spårvagn nr 2 för att med den fara till Vaxholmsbåten Saxaren, som skulle avgå kl. 17,18. Lars sög på en kola, vilket kom min tanke att svindlande fort tänka ut att bjuda honom på kola och sända karameller till Mats och småflickorna. I ett huj drog jag in honom i butikenintill och köpte gottan. fast vi, när vi stodo på gatan, icke sett någon 2a bortåt torget så kom en just som jag skulle betala. med en aning oro i rösten sade Lars: ”Nu gick den!” varpå jag genmälde att ”det kommer strax en till”.

I tro att detta i alla fall väl skulle dröja en minut, ty den förra tvåan var en 2E, så vände jag mig mot disken för att betala då vi se hur en tvåa rusar förbi.

Nu rusade vi ut, och det måtte varit en ovanlig tät anhopning av 2:or ty en till kom nästan meddetsamma och Lars hoppade upp. då var klockan 17,03. Kunde den gå utan hinder genom tågkorsning och Tegelbacken så borde den hinna Saxaren, men något bekymrad var jag. Jag frågade konduktören om tiden för gången och han svarade, sedan vagnen redan hade god fart, 15 minuter. Då förstod jag att det minsta hinder skulle innebära katastrof, så jag slängde mig upp på en omedelbart efterkommande 1:ta för att i nödfall vara hos Lars, om det skulle vara hinder i vägen. Och mycket riktigt, när jag spejar framåt Tegelbacken står flera vagnar framför bommarna och ett långt godståg kör makligt förbi - oh hur långsamt det gick! Jag hoppade av, sprang fram till 2an och till Lars, som stod på motorvagnens främre plattform.

Jag har under de senare åren varit med i striden för en planskild gatukorsning här vid Tegelbacken. Aldrig har jag som nu, när jag ville ha Lars snabbt fram, önskat att en sådan var realiserad. Visserligen såg Lars med förvåning mig komma men också med en glimt av glädje i sina ögon och hoppade ned, när jag ropade åt honom att vi måste få tag på ett snabbare åkdon, en bil, för att hinna. Det gick i ett huj och utan ett ord - jag spejade hela tiden åt alla håll efter en ledig bil - tog jag honom vid handen och ilade nedför trappan till gatuporten och upp på andra sidan för att antingen hinna ta en 5a eller en bil.

Lars följde mig och båda voro vi nog i det ögonblicket sammansvetsade till ett och med en önskan att fort komma åt en bil.

Här mötte oss en av Tegelbackens olägenheter nämligen att det icke finns någon bilstation vid själva hållplatsen. Den finnes på Rödbotorget och där vet jag av erfarenhet, att bil sällan finnes inne.

Vi klarade grannt alla trafikkorsningar, fortfarande hållande varandra i hand, och kommo till refugen invid strömmen då en bil, en ldeig en, kom från Vasabron. Jag sände upp ett tack ur djupet av mitt hjärta, fick Lars in först och så jag efter. Då var klockan 17.13 alltså fem minuter till båtens avgång. Då tänkte vi båda ”nu hinna vi”, men så fastnade vi i kön vid rundsvängen och en här av cyklister stängde vägen framför oss. Alla tre - vi hade delgivit bilföraren våra bekymmer - voro vi i spänning, stor spänning, vi stampade och vredo våra händer, vi hörde hur föraren gav vissa ljud ifrån sig, och äntligen sluppo vi igenom Tegelbackens trånga cirkus och körde med 100 km hastighet hän mot Saxaren, som vi på långt håll sett ännu ligga vid kajen.

”Vi hinna” ropade den präktige föraren i detsamma som ett spårvägståg kom i vägen just som vi skulle runda ner mot kajen och stoppade bilen ett ögonblick som var nog för att, när vi åter fick sätta fart, vi till vår förskräckelse såg att Sazxaren höll på att lossa förtöjningarna och landgången drogs in.

I ett blixtsnabbt svep kommo vi ur bilen och började vifta och hojta, vari även föraren med iver deltog. Då märkte vi till vår glädje att det var en till som ropade till kaptenen och av alla krafter viftade och gestikulerade, det var Pappa Einar som lämnat sitt kontor en stund för att se till att Lasse kom ombord ordentligt.

Vid den synen kände vi, Lars och jag, en stor lättnad, ty nu visste vi att Saxaren skulle komma att ta Lars med. Kaptenen var en god man, som förstod situationen även när han såg att av alla de fyra gestikulerande endast en, en liten gosse, skulle med båten. Det ögonblick, som som gavs oss, innan Lars kunde hjälpas ombord verkade som en spänningens reaktion, särskilt på Lasr, som under hela vår spännande färd med all slags fordon varit verkligt bussig och följsam. Och när båten backade ut med Lars ombord och jag, efter att ha tackat Einar och tagit farväl av honom, gick därifrån, kom reaktionen och grep mig, och jag sände upp ett tack till vår Herre och Beskyddare, som hjälpt oss, och framförallt hjälpt mig. Ty det var uteslutande mitt fel att situationen för Lars utvecklade sig som skett, och det var säkert en skyddande försyn som gav mig idén att i brist på bil sätta efter Lars med nästa spårvagn och flytta honom över till ett snabbare fordon. När jag så gick fram och tänkte på den spännande färden, ut och in, upp och ner och ut igen, så var jag så tacksam och glad åt min lille bussige  Lars, som jag förorsakat detta. Han hade ju så väl hunnit med 2an i tid om jag ej ingripit i hans väg. Men han tog hela händelsen så bra och litade på sin farfar, det är detta som blev det bärande i detta korta livsmoment, det att lita på och ha förtroeende till den mycket äldre - och det är detta som är det vackra i livet och som föranlett mig att teckna ned denna lilla händelse - ett apoteos över tilliten och förtroendet människor emellan.

 Rusning till Waxholmsbåten på Blasieholmskajen (ej det aktuella tillfället)


JAZZ!

 

JAZZ

Ur en Paristidning 1919


”Till jazz hör ett särskilt kapell om man så får kalla det, ty civiliserade musikinstrument äro oförmögna att åstadkomma den primitivitet och det vilda furioso som höra tillsammans med den. Påpassliga impressarier har därför i Sydamerika sammansatt en mängd jazzkapell och importerat dem till Paris.

Man tänker sig en hop negrer med väldiga kopparkastruller, trummor, kastanjetter, biltrumpeter, sirener och liknande larminstrument. Därtill två kineser med ett slags trumpeter.

Dansparen gruppera sig på parkettgolvet. Plötsligt ljuder en alarmsignal som ur en ångvissla, och spektaklet går löst. Det är ett dunder och brak, ett gnisslande och vrål, så att man tror att taket skall ramla ned. Men i allt detta är dock en viss primitiv rytm omisskännlig. Paren vända och vrida sig, som gällde det att få alla lemmar ur led, för att slutligen snurra omkring i en vild virvel. Då och då smälla skott med lösa patroner, elektriska larmsignaler sättas i rörelse tills plötsligt det hela slutar upp med ett enda ryck, efterföljt av en gnällande flöjtton som final.

Belysningen dämpas till halvdunkel och dansparen sjunka utmattade ned i bekväma fåtöljer, medan arrangören ropar: ”En kvarts timmes paus”!

Så förfriskar man sig med champagne eller whisky och soda, äter persikor eller malagadruvor, och om en kvarts timme äro de nya dansparen på benen och spektaklet går löst på nytt.”

....kunde nästan beskriva en happeningafton med Lasse Werner, eller hur.....

 
Detta är en rolig text som dock inte fick plats i boken om LASSE WERNER – en lycklig skit! Därför får den hmna här istället och illustreras av min vän Josephine Baker som i högsta grad var samtida med både texten som min bror och mig!
 
 

50 år sedan jazzmusikernas självständighetsförklaring – EMANON!

 
Carl-Axel Dominique illustrerade sina berättelser om EMANON på Jazzarkivets piano.
 
Härom kvällen hade ett drygt femtiotal vithövdade (den verkliga trendfärgen enligt inledaren Lars Westin) kvinnor och män samlats i Jazzarkivet på Torsgatan i Stockholm för att gemensamt minnas saker kring föreningen EMANON som bildades våren 1963 av ett gäng aktiva men frustrerade jazzmusikanter som tröttnat på att sitta och vänta på arbetstillfällen för att istället vända på steken och ordna konserter och andra speltillfällen själva.
 
De kallade det för "musikernas självständighetsförklaring"!
 
Den första styrelsen bestod av Gunnar Lindqvist (ordförande), Lasse Werner (v.ordf.), Kajsa Persson (sekr.), Göran Leijonhufvud (kassör), Kurt Lindgren, Gugge Hedrenius (ledamöter) och Göran Lindberg (suppleant).
 
Redan hösten 1963 inledde man med en ambitiös konsertserie på Moderna Museet vars chef Pontus Hultén välkomnade musikernas initiativ och öppnade museets portar för dessa stundtals spektakulära konserter.
 
Den första konserten ägde rum den 7 oktober med Bernt Rosengrens kvintett med Nannie Porres (= JazzClub'57 plus Lalle Svensson på trumpet). Därefter följde den 21 oktober Eje Thelins kvintett med Ulf Andersson, Joel Vandroogenbroeck, Roman Dylag och Rune Carlsson. I november först en kväll med Börje Fredrikssons kvintett med Gunnar Fors, Bobo Stenson, Ivar Lindell och Ivve Oscarsson följd av en kväll med Gugge Hedrenius orkester med Bosse Broberg. Bertil Lövgren, Bengt Ernryd, Christer Boustedt, Göran Östling, Lennart Åberg, Peje Isberg, Sigge Andersson och Ivve Oscarsson. Första säsongen avslutades den 2 december med Kurt Lindgren och Lasse Werner tillsammans med musikerna Arne Larsson, Gilbert Holmström, Thomas Fehling, Gösta Wälivaara och Janne "Loffe" Carlsson.

EMANON föddes i en av de mest turbulenta perioder som svenskt kulturliv har upplevt. Efterkrigstiden exploderade fullkomligt i kreativitet. Allt var möjligt och en känsla av att det aldrig mer skulle bli krig hade infunnit sig. Säkerligen besläktad med "the roaring twenties" efter första världskriget.

Det kom också att bildas ett pedagogiskt utskott som under ledning av basisten Kurt Lindgren anordnade banbrytande seminarier. Liksom också ett storband som så småningom kom att ledas av amerikanen George Russel.
 
Carl-Axel Dominique, årgång 1964 med partitur, spelar med George Russels stora Emanon-band.
 

Så här skriver jag i ett kapitel i boken "Lasse Werner – en lycklig skit" om Lasses engagemang i EMANON:
 
Tidigare nämnde jag att Bosse Wärmell fick SJR:s (dåvarande Svenska Jazzklubbarnas Riksförbund, numera Riksförbundet Svensk Jazz) första stipendium vilket också torde varit det första stipendium som överhuvudtaget delades ut till en jazzmusikant. Behovet av stöd utifrån var dock stort såväl för jazzen som för andra kulturformer.

1963 startades därför den statliga konstnärsstipendienämnden som av sitt första anslag om 600.000 kronor lät närmare 100.000 kronor gå till jazzmusiker och -kompositörer. Staten införde också ”statliga konstnärslöner” på livstid. Den förste jazzmusiker som fick denna förmån var Lasse Gullin.

Förmodligen som en följd av SJR:s initiativ med stipendiekonserterna började också de utövande musikerna se över sina möjligheter att påverka och öka antalet spelmöjligheter och -tillfällen och att samtidigt få en större kontroll också över kostnader och intäkter kring spelningarna.

Våren 1963 bildade därför ett antal Stockholmsmusiker föreningen Emanon (anagram för No Name). Tanken var främst att fungera som en arbetsförmedling för jazzmusiker, men även konsertverksamhet stod tidigt på dagordningen. En arbetsgrupp bestående av Lasse, Gugge Hedrenius, journalisten Göran Leijonhufvud, musikproducenten Gunnar Lindqvist och Kajsa Pehrsson fick i uppdrag att dra upp riktlinjer för verksamheten. Under åren 1963-65 gavs en mängd konserter i Emanons regi, främst på Moderna Museet.

Lasse, som enligt Stu Hamers berättelse från Tysklandsturnén visat prov på administrativ talang och förmåga, valdes till föreningens ordförande 1964 då han efterträdde den förste ordföranden Gunnar Lindqvist som dock kvarstod i styrelsen.

Lasse skriver i ett programblad att beslutet att ”vända på steken” och själva anordna konserter och fixa speltillfällen markerade en vändpunkt för jazzmusikernas verksamhet i Sverige. Musikerna tog över från ”icke-musikerna”. Med avsikten att presentera konstnärligt högtstående svensk jazz av alla kategorier.

Den 1 maj 1963 demonstrerar jazzmusikerna i Stockholm under parollen ”Respektera Jazzmusiken”.

Emanoninitiativet rönte snabbt stort intresse. En sådan samlad aktion av jazzmusiker ingav respekt även från sådana delar av samhället som tidigare ställt sig avvisande till jazzens inkluderande i det allmänna kulturlivet.

Verksamheten hade säkert aldrig kunnat få den flygande start den fick, om inte Moderna Museet och Sveriges Radio hade varit så aktivt understödjande. Museet genom att erbjuda sin stimulerande konsertmiljö och en entusiastisk och outtröttlig personal. Radion genom att spela in den första säsongens samtliga fem konserter vilket innebar ett avgörande ekonomiskt tillskott för genomförandet.

Konserterna på Moderna Museet innebar inte bara något helt nytt utan också att jazzen nådde en helt ny publik. En publik på flera hundra personer var jazzmusiker inte vana vid.

En som starkt bidrog till att jazzen fick denna nya arena var chefen för museet, Pontus Hultén. Pontus såg tidigt de nya trenderna med olika gränsöverskridanden inom de olika konstformerna och gav denna utveckling ett hem i Moderna Museet.

När Lasse fanns på Pistolteatern, var Pontus ofta där, och överhuvudtaget blev Pistolteatern i flera avseenden en vagga för utvecklingen på Moderna Museet. En av de aktivaste på Pistolteatern var konstnären Öyvind Fahlström som kom att bli en av våra internationellt mest lysande konstnärer. Anders Wahlgren berättar också om besök av Andy Warhol och andra storheter på Pistolteatern.

Med Emanon blev den moderna jazzen, som dittills mest funnits på jazzklubbar och i rökiga källare, erkänd som konsertmusik framför en sittande publik. Man kan säga att den samtida Gyllene Cirkeln var en slags övergångsstation till denna nya respektabilitet för jazzmusiken.

Bertil Sundin skrev i OJ om denna utveckling som var på gott och ont:

"Jazz är konst menar man och skall tas på allvar. Och så glömmer man leken för värdigheten. Det är rätt beklämmande att se hur jazzen i sin strävan efter att bli fin och kulturellt erkänd antagit allt fler av de puritanska och moraliserande värderingar den en gång revolterade emot, och hur den också, som någon framhållit, håller på att 'degenerera till en konstform' ".

När Lasse Gullin spelade på några Emanon-konserter våren 1964 så var det de första han någonsin gett i Stockholm, trots att han då redan var ett av våra stora namn inom jazzen ute i världen.

Emanon ordnade också i samarbete med ABF och Musikerförbundet, en tremånaderskurs. Detta var resultatet av ett pedagogiskt utskott inom Emanon, vilket leddes av Kurt Lindgren. Ett av utskottets arbetsfält var att ”undersöka hur man hos dagens och morgondagens ungdom bäst ökar förståelsen för och upplevelsen av olika musikformer.” Det var själva musikförståelsen man var ute efter. Precis det som Lasse också eftersträvade i sin ”undervisning”. Också Bertil Sundins doktorsavhandling om barns musikaliska skapande låg till grund för utskottets arbete.

Organisationen fick ekonomiskt stöd från SKAP och Stockholms stad.

1963 väcktes för första gången en motion i stadsfullmäktige i Stockholm om anordnande av en jazzfestival. Motionen bifölls och Emanon fick uppdraget att genomföra festivalen 1965.

Men redan 1964 ansvarade Emanon för ett par jazzkonserter under Stockholms Festspel.
 
Emanons verksamhet blev dessvärre inte så långvarig utan lades ner redan efter några år.
Skälen till detta var säkert fler. En organisation av Emanons slag, som växte och fick ett såpass kraftigt genomslag krävde ett ambitiöst och engagerat arbete för att också driva verksamhet kontinuerligt och det gick väl inte alltid att kombinera med musikernas önskan om att få ägna sig åt att spela jazz snarare än att sitta vid skrivbord.

Men man kan också förmoda att Emanon blev en injektion på många sätt. Tanken var ju från början att skapa arbetstillfällen för musikerna och det gjorde man så framgångsrikt att behovet av Emanons insatser på området faktiskt försvann. Andra arrangörer hade fått upp ögonen för jazzen som publikdragare och därigenom ökade helt enkelt speltillfällena.

På Jazzarkivet fanns flera av dem som var aktiva i EMANON på plats: Göran Östling, Göran Lindberg, Ulf Andersson, Bengt Ernryd, Lennart Åberg, Bertil Lövgren, men också skribenter som Lars Kleberg, Jan Bruer och Lars Weck. De kunde alla bidra med nya och ibland okända historier kring EMANON. Värdar för kvällen var Lars Westin, Jan Bruer, Martin Westin och Anders Boustedt, alla medlemmar i Gruppen för Svensk Jazzhistoria, som arbetar med dokumentation av just den historien.
 
EMANON-konsert på Moderna Museet den 14 april 1964. Publiken fann vid entrén i museets stora sal, en jättehög med fällstolar ur vilken man fick plocka sin stol och placera sig på valfri plats. Själv satte jag mig mellan högen och podiet (med ryggen mot kameran).
Medverkande musiker var Lasse Werner på piano, Bengt Ernryd trumpet, Rolf Ekelund kornett, Jan Bark, Folke Rabe, Olle Orrje tromboner, Rune Pettersson sopransax, Christer Boustedt altsax, Kurt Lindgren och Sven Hessle kontrabasar och Jan Carlsson slagverk. Även den norska sångerskan Karin Krog medverkade.
I programbladet står att läsa: ”Om någon under styckets gång känner sig manad att läsa högt ur programmet, så varsågod!”. Så skedde också vid några tillfällen.
Innan publiken så avtroppade uppmanades vi alla att ”bliva vänner med våra sopor”!

Någon frågade under kvällen varför Moderna Museet slutade med dessa konserter. Kanske berodde det på följande historia berättad av Janne Carlsson:
 
Lasse höll på att krossa Salvador Dalis stora Wilhelm Tell-målning när han började ”kuta runt” med flygeln framför sig. Han rullade den över hela lokalen. Och så skulle han stanna men flygeln väger ju en del och saknar bromspedal och Lasse hade lädersulor på skorna så han åkte bara efter när han desperat försökte få stopp på flygeln. Den stora målningen hängde på kollisionskurs men Lasse lyckades få stopp på ekipaget med bara några centimeter till godo!
 

Otto Donners trumpet har tystnat.

 
 
Henrik Otto Donner är död. En av Finlands främste inom musikens område hittades i somras i vattnet vid sin båt. Det är oklart om han drabbats av sjukdom och fallit i vattnet eller tvärtom.

Otto blev 73 år.

Otto föddes i en gammal finsk akademiker- och industrifamilj och fadern hade nog helst sett sin son som efterträdare på chefsstolen på Tampella. Men så blev det inte.

Istället kom han att bli en egensinnig, originell och drivande trumpetare, kompositör, dirigent och producent.

Tillsammans med musikkritikern och producenten Atte Blom och jazzmusikern Christian Schwindt startade han 1966 skivbolaget Love Records, vars andra utgåva var LPn ”Lars Werner och hans vänner”. En av de intressantaste jazzskivorna från den epoken. En kuriositet är att skivan också innebar debut för den nu hyllade amerikanske saxofonisten Dave Liebman.   Gänget (Lasse Werner, Otto Donner, Christer Boustedt, Dave Liebman, Göran Östling, Sven Hessle och Janne ”Loffe” Carlsson) gav också i Kungsträdgården en spektakulär konsert där musikanterna kom vandrande tutande och trummande från varsitt hörn av parken för att samlas hos Lasse på scenen. Lasse som med en gaffel angav takten mot en ölburk och glatt kommenterade kompisarnas insatser och vandring.

Bandet (dock utan Dave) spelade också på Pistolteatern, i Göteborg, i Södertälje och gjorde också en skolturné i Västmanland.
 
Göran Östling och Otto Donner på Fasching i mars 1992 vid minneskonserten för bror Lasse.
 

Om vad Lasse betytt för Otto och hans musik berättade han:



Det jag först vill säga om Lasse är att det finns få personer som har inverkat så mycket på min musikaliska syn och min syn på mitt arbete som tonsättare och överhuvudtaget min inställning till hela den här verksamheten som innebär att spela jazz  –  som Lasse. Folk kallar det för improviserad musik, men jag vill kalla det jazz.

Det var också en av orsakerna till att Lasse och jag kände en sådan frändskap, för vi baserade oss på bebopen. Det var den som fyllde våra liv. Och det märktes.

Samtidigt så fick jag av Lasse detta att man inte ska pina fram saker genom att repetera, utan  saker föds av sig själv. Min inställning till hela repetitionsarbetet, hela inställningen till att prestera saker, den har jag fått av Lasse. Mycket av det som spelas idag är prestationsjazz. Om man är snabb i fingrarna eller något sådant. Uttrycket hamnar på efterkälken. Medan Lasse alltid var ute efter uttrycket, vad saker betydde. Det var väldigt viktigt.

I en intervju med Juhanni Aaltonen i Musikertidningen stod det att Otto Donner är ett speciellt fenomen i finsk jazz, för han luktar jazz. Och det var inte illa menat utan det betyder att överallt så märks sambandet med bebopen.

Men Otto Donner blev så mycket mer: dirigent vid Finska rundradions teateravdelning, Chef för underhållningsavdelningen och mellan åren 1970 och 74 ledde han Akademiska Sångföreningen m.m.

Häromåret utgavs en box med 8 CD-skivor som väl speglar alla Ottos olika musikaliska äventyr!
 

När jag träffade Otto sista gången för två år sedan i hans studio i Ekenäs och i hans hem i Jomalvik var han fullt engagerad med att producera en invigningsmusik inför avtäckandet av ett Helene Schjerfbeck-monument i Ekenäs. Han gjorde en komposition med alla länets kyrk-, gårds- och vällingklockor som genom utplacerade högtalare runt det nya minnesmärket välkomnade den nya klocka som ingick i monumentet, var och en från sitt faktiska väderstreck.
 
 
Nu har trumpeten tystnat!
 
 

Janne Schaffer och Lasse Werner

 
När jag för några år sedan började samla material för min bok om bror Lasse, så lyssnade jag bl.a. igenom de minnesprogram som gjordes dels i Jazzradion (Sveriges Radio) och dels i en radiokanal som fanns då och som drevs av musikskaparnas organisation SKAP och således hette Radio SKAP. Båda var runt två timmar långa. Jazzradions uppdelat på två olika sändningar. Dessa båda hörde jag redan 1992 men Radio SKAPs var helt nytt för mig.
 
Det leddes av Roger Wallis som intervjuade Nannie Porres, Jens Lindgren (Kustbandets ledare och Jazzarkivets tidigare chef), Gunnar Lindqvist (EMIs jazzproducent), Bertil Sundin (Musikprofessor och jazzskribent), Lasses vän och trummis Janne "Loffe" Carlsson, men också – vilket förvånade mig: Janne Schaffer. Jag hade ingen aning om att Janne hade en relation till Lasse och hans musik, så jag tog kontakt med honom och efter att ha ringt varandras telefonsvarare ett antal gånger, fick han äntligen kontakt med mig – när jag befann mig på Systemet i Strängnäs av alla ställen.

Eftersom jag kände att jag inte kunde be honom återkomma igen, så satte jag mig helt sonika på fönsterbänken ut mot Trädgårdsgatan och lät Janne berätta om hur det gick till när han upptäckte jazzen. En underbar story som givetvis har sin plats i min bok.
 
Nu har Janne kommit ut med en egen bok om sitt liv med musiken och i veckan var han i Strängnäs och sålde den i Bokhandeln.

Det gladde mig mycket att han i den också – om än lite annorlunda – återger samma historia om hur Lasse gav honom jazzen.

Jag tar mig friheten att saxa hela stycket ur boken (som också i övrigt är oerhört läsvärd – inte minst givetvis för oss alla som överlevt den perioden...):
 
Vår egen relation, jazzens och min, inleddes redan på Blackebergs läroverk. En dag satt det en lapp på anslagstavlan:

”Föredrag om jazz med Lars Werner”

Jag visste inte vem Lars Werner var, knappt ens vad jazz innebar. Men eftersom musik numera var mitt livs kärlek gick jag dit. Någon hade frågat hur länge föredraget skulle hålla på. Ingen visste riktigt. En timme kanske? Högst två.

Det blev fem.

Och jag satt trollbunden hela tiden.

För vad Lars Werner – inte den blivande VPK-ledaren utan den gudabenådade pianisten och kompositören – lyckades förmedla var en känsla som jag själv numera försöker återskapa på mina seminarier. Han drog inte bara jazzens historia och spelade plattor. Han berättade också om människorna bakom, vilka personligheter de var, deras öden, visioner, styrkor och svagheter. När de fem timmarna var över hade jag fått nya idoler: John Coltrane, Miles Davis, Coleman Hawkins...

Dessutom inbjöd Lars Werner till en jazzkväll på Klubb Surbrunn, där han skulle spela med sitt band. Jag gick dit. På scenen fanns namn som Christer Boustedt, Janne Carlsson, Sven Hessle och Gösta Wälivaara. Det blev en fantastisk spelning, lekfull och uppsluppen. Mot slutet gjorde bandet en högst personlig tolkning av Ulla Billquists klassiska beredskapslåt ”Min soldat”. Jag var nästan chockad. Att en så sliten gammal slagdänga kunde låta så ...fräsch. Så annorlunda.

Förtrollad gick jag hem i natten. Det var alltså det här som var jazz!
 

Han berättade för mig och fortsätter också i boken om andra jazzmusikaliska upplevelser som inte gav samma kick som Lasses, gånger då just lekfullheten, samspelet och det lustfyllda saknades. Och det är roligt att han nämner "Min Soldat". Det var ju under tiden då Lasse hade arrangerat musiken till TV-serien "Någonstans i Sverige", där just denna sång finns med och den liksom "Hemvärnssången" och en hel del andra låtar från krigsåren återkom i Lasses och vännernas repertoar.
 
Under mitt letande i Jazzarkivets gömmor (där bl.a. Lasses egna stora bandsamling finns numer) fann jag också en fantastisk version av "Min Soldat" med Lasse spelandes på Sveriges Radios gamla kyrkorgel tillsammans med två underbara flöjter som exekveras av Bernt Rosengren och Tommy Koverhult. Bengt Lagerkvist som gjorde TV-serien trodde sig minnas att stycket användes under en scen då Monica Zetterlund åker bakpå en motorcykel som Janne – då just vorden "Loffe" – Carlsson kör. Det var enda gången Lasse spelade på orgel. Han hade inte varit så intresserad av orgelsoundet helt enkelt. Men många år senare, närmare bestämt på min 40-årsdag, då Lasse var hos oss i Mariefred och fann att vi bodde granne med kyrkan, frågade han mig om jag inte kunde ordna att han kunde få komma in och lira på orgeln för sig själv några timmar, för han kände att det nog ändå varit lite häftigt och han ville testa vad mer han kunde få ut av en orgel.

Detta var 1983, bara fem år efter hans svåra diabeteskoma, så han var fortfarande lite darrig och saken föll dessvärre i glömska. Och 1992 dog han utan att ha fått känna på orgelspelet igen.

Det hade varit härligt att få höra honom lira med fullt verk på Mats Arvidssons fina orgel.

Sagt av Sune Spångberg:

Den musik som verkligen betyder något ar den som spelas med livet som insats. Visst kan det vara imponerande med virtuositet, men det som ändå betyder något är att musiken verkligen berör.

Det räcker inte med bara briljans och teknik. Det måste finnas något mera.

Sune Spångberg! – Ragadagosch!

Sune Spångberg vid sista framträdandet på Rosenhill 2010.
 
"På tischda, på tischda, på tischda......."
 
Sune Spångberg – vid sidan av Max Roach den ende som verkligen kunde spela vispkomp, enligt min bror, Lasse Werner – har avlidit, 82 år gammal. Han efterlämnar hustrun Inga-Britt och barnen Lotta och Mikko samt sondottern Sigrid.
 
Lasse som då ännu spelade saxofon hade lärt känna Sune (som då spelade altsax) på Stockholms Jazzklubb 1949 och kom att spela i Sunes kvintett med vilken de också vann den s.k. AT-Jazzen (Aftontidningens orkestertävling) 1953. Då hade Lasse sagt till Sune att de behövde en trummis och att Sune fick ta det på sig, varefter Sune alltså blev trumslagare för gott.
 
Jerk Fehling berättar i sin bok ”Flygunderrättelser” om hur Sune Spångbergs grupp ”sopade banan” med dem alla och körde över dem med besked vid tävlingen.
 
Då hade Lasse redan blivit "pianast" och övningarna skedde ofta hemma på Kaplansbacken. För mig som tio-åring var det Sunes trumspel som lockade. Att se honom sitta med drömskt slutna ögon och huvudet riktat åt sidan samtidigt som han hanterade trumstockar och vispar, imponerade och förundrade. På den tiden var det inga stora trumset likt dagens. En virveltrumma och en hi-hat var väl vad som bjöds.
 

 Sune lirar på Kaplansbacken på 50-talet.
 
Då tyckte nog folk att de var väldigt underliga. Den jazz de spelade var inte vanlig i Stockholm. Dompan lirade inte alls på det sättet och Carl-Henrik Norin och Putte Wickman lät också helt annorlunda. Där var det ju också oftast dansmusik det var fråga om.
Men  Sunes gäng var en kvintett som spelade bebop och som inte tog hänsyn till om folk ville dansa.

En period under 1954 ägde kvintetten en ”turnébil”, en stor amerikanare av udda märke. Troligen en DeSoto eller en Nash. Eftersom Sune var den ende som hade ålder och körkort, så registrerades bilen på honom.


Sune Spångbergs Kvintett bestående av Lasse P(ettersson) på trumpet, Sune, den likaledes nyligen avlidne basisten Göran Pettersson, Lasse och Roland "Ärtan" Persson på sax.
 
När Lee Konitz första gången kom till Sverige 1951, stegade Lasse och Sune (17 resp. 21 år gamla) fram för att prata med idolen. Sune frågar om inte Konitz vill följa med hem till honom för att prata vidare. Sune hade just fått sin egen första våning på Upplandsgatan. Han hade bara några torra kex hemma att bjuda Konitz på. Men de satt och rökte, pratade och spisade plattor större delen av natten och Konitz uppskattade att kunna koppla av.
 
Så småninom blev rollerna ombytta och Lasse "kapellmästare", när Lars Werner Combo drog iväg på en åtta-månaders jazzklubbsturné genom dåvarande Västtyskland. En oerhörd utmaning för detta unga gäng som alltså förväntades spela cool dansmusik på klubbarna – vilket de givetvis struntade i. De lirade sin musik! En "svart – men högst egen – jazz" som då ännu var praktiskt taget okänd för den tyska publiken och de tyska musikerna.
 
Lars Werner Combo bestod av Lasse på piano, Rolf "Roffe" Hultqvist på saxofon, Göran Pettersson på bas och Sune Spångberg på trummor. Här avbildade vid avfärden från Sverige.
 
1960-talet kom att bli omvälvande för de flesta svenska jazzmusiker. Sune inte undantagen! Sune var en självlärd musikant som inte kunde läsa noter utan spelade helt intiutivt. Han hade musiken i sig och behövde "inga prickar på ett papper".
 
Det gjorde honom också oerhört följsam vilket väl var en av orsakerna till att han och basisten Torbjörn Hultcrantz valdes som kompmusiker när legenden Bud Powell skulle göra sin debut i Sverige med ett besök på Gyllene Cirkeln. Denna sedermera lika legendariska jazzklubb i ABF-huset i Stockholm invigdes med just detta tvåveckorsprogram 1962. Bud Powell var försenad så det blev inga repetitioner utan det var direkt på – och succé! Vilken gjorde att Powell bjöds in till en upprepning på hösten samma år, då samma komp ställde upp.

Sune Spångberg, Torbjörn Hultcrantz och Bud Powell på Cirkeln 1962
 
Bud Powell var en tystlåten person som under pauserna gärna satt och höll i Sunes och Torbjörns händer utan att säga ett ord. Han hade (förmodligen för att haka upp minnet) ofta ljudbilder och ljudlikheter som "krokar". Således berättade Sune att han blev "the sooner the better"! "Soone" var också det namn han fått av den brittiske trumpetaren Stu Hamer som kom att ingå i Lasse Werner Combo på Tysklandsturnén.
 
En annan storhet som Sune arbetade med var Albert Ayler. Bl.a. på dennes första skiva.
 
De kanske främsta avtrycken i svensk jazz har Sune dock lämnat genom sin medverkan i JazzClub'57 med Claes-Göran Fagerstedt, Bernt Rosengren,Torbjörn Hultcrantz och Nannie Porres, och i den fria improvisationsgruppen ISKRA, bestående av Arvid Uggla, Tuomo Haapala, Jörgen Adolfsson och Tommy Adolfsson.
 
En lång period av sitt liv lämnade Sune jazzmusiken. En bidragande orsak var den nedgörande kritik han fick av Lasse Weck  i Expressen vid ett tillfälle på slutet av 60-talet. "Hans spolning av min bristande rutin knäckte självförtroendet" sade Sune.
 
Istället ägnade han sig åt den profession han hela arbetslivet upprätthöll inom fotokonsten. Under många år var han skicklig och uppskattad bildredaktör på TioFoto (Tio Fotografer) bland vars delägare fanns sådana namn som Sven Gillsäter, Pål-Nils Nilsson, Hans Hammarskiöld, Rune Hassner och Georg Oddner.
 
"Käpparnas intåg" eller "Primalskriket"?
 
I slutet av 80-talet kom Sune åter att spela med Lasse Werner. Tillsammans med de båda ungdomarna, pianisten Arne Forsén och sångerskan Pia Olby, bildade de "Dubbelduon" som stod för ett antal mycket uppskattade sejourer varje år under ca. fyra år i den lilla restaurangen Zum Tiroler i Gamla stan. Lasse hade då drabbats av diabetes och en svår koma hade förändrat hans rörelseförmåga. Sune hade sedan många år kämpat mot sin MS. Det blev "Käpparnas Intåg" när de båda äldre herrarna mödosamt tog sig fram till estraden där de dock slängde sina käppar åt sidan och svängde!
 
Lasse Werner och Sune Spångberg på Zum Tiroler. Halva Dubbelduon!
 
Sedan Lasse avlidit 1992 bildade Sune istället en egen trio. Till en början med varierande medlemmar. Nytt stamställe blev också Agueli Café & Galleri på Södermalm. Så småningom utkristalliserades dock en fastare ensemble med Arne Forsén på piano och Ulf Åkerhielm på bas. De sista åren med årliga spelningar på Rosenhills Trädgårdar på Ekerö.
 
Sune och Ulf Åkerhielm på Rosenhill Juli 2009. Åter till det basala – virvelkagge och hi-hat!
 

Under åren på Agueli och Rosenhill tillkom också ett antal fina CD-skivor. Den sista, "Surviving", med helt egna kompositioner. Den pryddes på omslaget av ett underbart porträtt av Sune som min vän, den serbiske konstnären Mirko Vucinic, vävt och målat. Sunes trio spelade på en av Mirkos vernissager på Agueli.

 
 
För Sune var musiken en bromsmedicin. Han höll sin sjukdom i schack genom att spela på sina trummor. När de regelbundna framträdandena på Agueli en tid var hotade p.g.a. "störda grannar", ställde hans trogna publik upp och skrev på listor till fastighetsägare och grannar för att förhindra att Sunes möjlighet att få spela med sina vänner skulle försvinna. Med någon tidsjustering fick man fortsätta att spela!
 
Han var – om än kroppsligt bräcklig – en klippa inte bara i de orkestrar där han ingick utan också för sina vänner och sin familj. För mig också en ständig källa till kunskap om min bror under skrivandet av en bok om denne.

Tomrummet efter Sune blir stort. Värmen och ljuset i minnena fyller det dock – med råge.
 
Keep swingin' Sune! Keep swingin'!
 

Saxofonsymfonin



”Saxofonsymfonin - Lasse Werner och hans Vänner”
(Dragon DRLP6)


Saxofonsymfonin - Ruby my dear - Ner med alla kulturgangsters - Low tide - Gni-H-Saf

Spår 1: Bossse Sanderud (ss), Christer Boustedt (as + bars + fl), Tommy Koverhult (ts + fl), Bernt Rosengren (ts + fl + taragot), Gunnar Bergsten (fl), Lasse Werner (p + voc)
Inspelad Uppsala 16 maj 1972

Spår 2 + 3: Lasse Werner (p)
Inspelad Stockholm (Fasching) 5 mars 1975

Spår 4: Lasse Werner (p), Ivar Lindell (b), Ivan Oscarsson (dr)
Inspelad Stockholm (Fasching) 14 april 1975

Spår 5: Lasse Werner (p), Ivar Lindell (b)
Inspelad Stockholm (Fasching) 28 oktober 1975

Signaturen H W skriver i OJ:

”Lasse Werner är en oemotståndlig gamin, en humorist med en musikalisk ömsinthet utöver det vanliga. Han är mannen som förstår förverkliga sina infall och klä dem i en konstnärlig skepnad. sex saxofoner i kollektiv improvisation inom en given ram, enbart stödda av ett piano - det fordras en Werners organisationstalang, återhållsamhet och gladlynthet för att ett sådant äventyr inte ska bli en äventyrlighet. Uppgiften försvåras naturligtvis inte av att han mönstrar några av våra bästa blåsare till sin hjälp, men resultatet bär ändå Lasses otvetydiga hallstämpel.

Redan i inledningen av ’Saxofonsymfonin’ slår han an den humoristiska tonen med en verkligt festligt framförd sång. Därefter tar blåsarna vid och presenterar i mörk mäktig samstämmighet ämnet för dagen. Som sedan vidareutvecklas i kollektiv improvisation med mängder av roliga vändningar och inpass men också med en märkbar glöd. Men hela tiden lyser den Wernerska ömsintheten igenom i en vek lyricism, som flyter som en underström genom hela ’symfonin’, som i sitt bjudande manér skapar en intim känsla av samhörighet.

Lasses organisationstalang får sitt finaste uttryck i den välavvägda balansen, i en genomgående mjukt kontrollerad intensitet.

Det är kanske inte rätt att i ett verk, som bär en så utmärkt kollektiv prägel, nämna några namn, men för att ändå göra detta är det nog Boustedts alt som längst dröjer sig kvar i medvetandet. Här är en musiker, som helt förstår Werners intentioner och som till fullo förmår att utnyttja det utrymme som getts honom.

I övrigt ryms på skivan  några glimtar av Werners pianospel, ensam och i grupp. Om detta är inte mycket mera att orda - det är Lasse Werner ut i fingerspetsarna. Mjukt poetiskt, fullt av humor, en uttrycksfullhet där musikaliteten är ledstjärnan.”

Triple play jazz piano Vol. 2



”Triple play JAZZ PIANO Vol. 2”
(Dragon DRLP13)

Till Annmari - Fem svarta, en vit - Do you remember the last silence? - Valiha boogie - Fingerspelet - Ballad för Laila - En lycklig skit - Tre-flugor-i-en-smäll-blues

Lasse Werner (p) Spår 1 och 7
Bobo Stenson (p) Spår 5 och 6
Jan Wallgren (p) Spår 2,3 och 4
Alla tre på spår 8

Inspelad på Konserthusets Grünewaldsal den 20 Februari 1976

Konvolutet avslöjar:

”I Stockholms Konserthus, Grünewaldsalen, fredagen den 20 februari 1976, klockan 19.30, sattes det hela igång - Pianoafton eller ”Tre flugor i en smäll” med Bo Gustav ’Bobo’ Stenson, Jan Edvard ’Janne’ Wallgren och Lars Olof ’Lasse’ Werner, framförande oomkullrunkeliga verk av egna och andra.
Så här presenterade dom sig på det programblad, som stacks i händerna på den tillströmmande massan:


Bo Gustav Stenson föddes 4 augusti 1944. studier för bl.a. Werner Wolf-Glaser, Gunnar Hallhagen samt vid Bombay Free school of Music. Medverkar bl.a. i gruppen Rena Rama, Jan Garbareks kvartett samt Bernt Rosengrens grupp. Har framträtt i en mängd olika sammanhang, så t.ex. med G.Fors, B.Fredriksson, G.Hampel, R.Mitchell, S.Getz,  F.Brinner, D.Gordon, G.Burton, A.Farmer, D.Cherry, Sh.Jordan.....dock aldrig med Seymor Österwall.

Jan Edvard Wallgren föddes 21 februari 1935. Pianostudier för tant Karin, Fröken Jansson på Söder, gerda Swedjemark samt Robert Riefling (2 ggr). Kompositionsstudier för Alan Hovhaness. Wallgren har de senaste åren i huvudsak framträtt med egna grupper. tidigare har han framträtt med bl.a. T.Jederby, G.Vernon, E.Thelin, G.Törner, K.Lindgren, B.Ernryd ....dock aldrig med Seymor Österwall.

Lars Olof Werner föddes 24 maj 1934. Studier för fröken Selander samt Lennie Tristano (per koorespondens). Har varit lärare till Stanley Cowell. Framträder med egna grupper under samlingsbeteckningen ’Lasse Werner och hans vänner’. Har framträtt med bl.a. L.Young, D.Ellis, D.Liebman, O.Donner, L.Konitz, G.Törner, P.Holland, S.Getz, D.Gordon, I.Sulieman, K.Krogh, D.Gillespie, M.Jackson, Z.Sims, K.Clarke ....dock aldrig med Seymor Österwall.”


OJs Anita Westin recenserade själva konserten så här:

”Pianoafton i Konserthuset. 20.2. visade almanackan när detta evenemang gick av stapeln, som förmodligen är det första i sitt slag i detta majestätiska hus. Pianisterna var Lasse Werner, Bobo Stenson och Janne Wallgren som framförde oomkullrunkeliga verk av egna och andra under rubriken ’Tre flugor i en smäll’.
Det var pianisterna själva som tagit initiativet och hyrt Grünewaldsalen. Ekonomiskt har de hittills fått stå för kalaset själva. Även om publikstillströmningen var god, så gick det väl inte ihop riktigt och om bidrag inte strömmar till, så står man inför det faktum att att här har musiker ställt upp till folks förnöjelse och själva varit tvungna att betala för att få spela, vilket nog är bakvända världen.


Evenemanget var oklanderligt förberett, stora affischer har suttit uppe runt stan, i god tid hölls presskonferens, ett programblad trycktes upp med minnesvärda data om musikerna. Detta är alltså fakta bakom den succé det faktiskt blev av kombinationen Werner-Wallgren-Stenson. En kombination som verkar outgrundlig både musikaliskt och när det gäller att genomföra en högeffektiv show.

Lasse Werner inledde med tre egna verk. Man ska inte tro, att Werner enbart är komiker. Han är en ordentligt begåvad pianist, vilket har bevisats för länge sen, men bör påpekas ytterligare.

Janne wallgren gjorde en något mer sofistikerad entré och spelade helt följdriktigt ett stycke noterad musik av Karl Philip Emmanuel Bach, kallad ’Fantasia’. Därefter en egen komposition, jazzsviten ’Harald’, som bestod av tre satser, den första tillägnad L.Werner. ’Harald’ bedårade publiken, som log inombords.

Bobo Stenson nästan smög sig in på scenen. Försiktigt började han spela. Knäpp tyst i publiken och en enda lång improvisation som rymde musik av sällsynt slag. efter paus fortsatte Bobo bl.a. med Börje Fredrikssons ’Ballad för Laila’. Det var faktiskt ett genialiskt framförande, med nerv och massvis med vibrationer. Märkligt att ingen kommit på idén att göra en soloplatta med Bobo för länge sen.


Mera Wallgren. Eget verk, kallat ’Fem Svarta och en Vit’. Namnet kommer sig av, enligt kompositören, att han bara använder fem svarta och en vit tangent på pianot, detomvända om det framförs på cembalo. Men för mig lät det i alla fall som om fler tangenter var med i leken.

Åter noterad musik. Alan Hovhanes heter kompositören till stycket med enbart långa toner. Egendomlig musik, ett evigt väntande på något som skulle hända men aldrig hände. Mycket konstigt, men effektivt.

Lasse Werner med muggen i beredskap och spelsug i blicken, trasslade sig ur draperierna och bemannade pianot som siste solopianist på scenen. Vart Wagner och  Rachmaninoff tog vägen, som möjligen utlovats i programbladet, vet man inte, men inte desto mindre blev det Wernersk blandning, vilket inte är sämre det.

Konsertens final blev överväldigande. Tänk er själva tre pianister som spelar på samma piano samtidigt! Det blir trångt det. Men hjärtans roligt när Werner-Wallgren-Stenson ger sig på det. Och publiken led av skratthicka på väg ut från Grünewaldsalen, vilket faktiskt inte var något dåligt betyg åt ’Tre flugor i en smäll’.”


De båda Triple Play Jazz piano recenseras när de släpptes 1978 av OJ’s Jan Olsson:

”Det som etsar sig fast i skallen efter några genomlyssningar av dessa båda plattor med idel solopiano är Bobo stensons versioner av Börje Fredrikssons ’Ballad för Laila’. Med sitt lyriska, i och för sig ganska enkla men geniala (för det är det!), spel förmår Bobo förmedla massor av värme och känslor och jämfört med hans bidrag känns Werners och Wallgrens insatser faktiskt mest som utfyllnad. Detta inte sagt för att förringa de båda senare utan enbart för att understryka Stensons storhet!

Den första plattan domineras av Lasse Werner, som fått en hel skivsida att breda ut sig på med frenetiskt spikpianospelande. Tyvärr kan jag dock inte med bästa vilja i världen få ut särdeles mycket av värde ur all denna frenesi och inlevelse. spelglädje, burleskeri och en väldig självsäkerhet kan ju i och för sig vara positiva kriterier, men i Werners fall - på denna skiva - upplever jag dem enbart som tröttande. På live-skivan, där han spelar flygel, är han betydligt mer till sin fördel.

Jan Wallgren, den synnerligen ambitiöse, är som vanligt klart intressant. Själv säger han, att hans musik är en blandning av bebop och Alan Hovhaness, en amerikansk tonsättare och organist, som är mycket starkt påverkad avösterländsk musik. På plattan från Stockholms Konserthus framför också Janne ett stycke av Hovhaness, ’Do you remember the last silence?’, som definitivt har väckt mitt Hovhaness-intrese. Så mycket jazz är det inte förstås, fast det är ju en annan historia.

Men som sagt, Stenson är outstanding på de båda plattorna. Tyvärr har han dock fått minst utrymme av de tre.. Av en total speltid på 77 minuter har han begåvats med 19, Wallgren med 23 och Werner med 31 minuter. I de återstående 3 minutrarna musicerar alla tre tillsammans.”


Åter noterad musik. Alan Hovhanes heter kompositören till stycket med enbart långa toner. Egendomlig musik, ett evigt väntande på något som skulle hända men aldrig hände. Mycket konstigt, men effektivt.

Lasse Werner med muggen i beredskap och spelsug i blicken, trasslade sig ur draperierna och bemannade pianot som siste solopianist på scenen. Vart Wagner och  Rachmaninoff tog vägen, som möjligen utlovats i programbladet, vet man inte, men inte desto mindre blev det Wernersk blandning, vilket inte är sämre det.

Konsertens final blev överväldigande. Tänk er själva tre pianister som spelar på samma piano samtidigt! Det blir trångt det. Men hjärtans roligt när Werner-Wallgren-Stenson ger sig på det. Och publiken led av skratthicka på väg ut från Grünewaldsalen, vilket faktiskt inte var något dåligt betyg åt ’Tre flugor i en smäll’.”


De båda Triple Play Jazz piano recenseras när de släpptes 1978 av OJ’s Jan Olsson:

”Det som etsar sig fast i skallen efter några genomlyssningar av dessa båda plattor med idel solopiano är Bobo stensons versioner av Börje Fredrikssons ’Ballad för Laila’. Med sitt lyriska, i och för sig ganska enkla men geniala (för det är det!), spel förmår Bobo förmedla massor av värme och känslor och jämfört med hans bidrag känns Werners och Wallgrens insatser faktiskt mest som utfyllnad. Detta inte sagt för att förringa de båda senare utan enbart för att understryka Stensons storhet!

Den första plattan domineras av Lasse Werner, som fått en hel skivsida att breda ut sig på med frenetiskt spikpianospelande. Tyvärr kan jag dock inte med bästa vilja i världen få ut särdeles mycket av värde ur all denna frenesi och inlevelse. spelglädje, burleskeri och en väldig självsäkerhet kan ju i och för sig vara positiva kriterier, men i Werners fall - på denna skiva - upplever jag dem enbart som tröttande. På live-skivan, där han spelar flygel, är han betydligt mer till sin fördel.

Jan Wallgren, den synnerligen ambitiöse, är som vanligt klart intressant. Själv säger han, att hans musik är en blandning av bebop och Alan Hovhaness, en amerikansk tonsättare och organist, som är mycket starkt påverkad avösterländsk musik. På plattan från Stockholms Konserthus framför också Janne ett stycke av Hovhaness, ’Do you remember the last silence?’, som definitivt har väckt mitt Hovhaness-intrese. Så mycket jazz är det inte förstås, fast det är ju en annan historia.

Men som sagt, Stenson är outstanding på de båda plattorna. Tyvärr har han dock fått minst utrymme av de tre.. Av en total speltid på 77 minuter har han begåvats med 19, Wallgren med 23 och Werner med 31 minuter. I de återstående 3 minutrarna musicerar alla tre tillsammans.”

Triple play jazz piano 1

Noterade plötsligt att jag hoppat över tre LP-plattor i diskografin för bror Lasse, nämligen "Triple Play piano Vol 1", "Triple Play piano Vol 2" och "Saxofonsymfonin". Därför följer dessa här. Härutöver kommer diskografin i min bok att omfatta en del skivor där Lasse medverkade på ett och annat spår under andra orkesterledare, som Börje Fredriksson och Bosse Wärmell, "Sven Klangs Kvintett" m.fl. samt också nya inspelningar av Lasses musik  med andra musiker.



”Triple play JAZZ PIANO Vol. 1”
(Dragon DRLP12)

Födslovåndor - To Dashiell Hammett - To Raymond Chandler - To Ed McBain -
Ballad för Laila - Dragon’s dance - My favourite modes

Lasse Werner (spikpiano) Spår 1-4, Bobo Stenson (p) Spår 5, Jan Wallgren (p) Spår 6--7
Inspelad i Stockholm 16 augusti 1972 (1-4), Stockholm 12 April 1973 (5) resp. Stockholm 7 Februari 1973 (6-7)

Så här skriver Lasse på baksidan av skivkonvolutet:

”Dom pianosolon som Stenson, Wallgren och jag har skapat, är alla ursprungligen radiosändingar. Vilket osökt för fram till min vän Lasse Westin, redaktör för radioprogrammet Jazzmagasinet, och därmed inititativtagare till denna musiks tillblivelse!

I mitt fall gick det till så att Westinpojken föreslog att jag skulle lira in lite pianosolo, och det klaffade precis med att jag hade gått havande (som det heter)  med lusten att spela på spikpiano.....

Spikpiano är det ljud man associerar till Western saloons och stumfilmsackompanjemang. Hammaren, som slår an pianosträngen, är normalt filtklädd. efter en längre tids användning, blir filten nedsliten, tonen förlorar sin skärpa, och filten måste bytas ut. det är troligtvis snåla pianoinnehavare vi har att tacka för spikpianot, för där har man helt enkelt klätt över hammarens filt med metall, antingen med en plåtbit eller, som i mitt föreliggande fall, med en gemliknande ståltrådskonstruktion. Eureka! Inget filtbyte nödvändigt!

Numera finns dessa instrument bara i musikinspelningsstudios och måste dessutom specialbeställas. det hade jag gjort i samband med en del TV- och radiojobb, mest teater av olika slag, där jag använde det mer eller mindre traditionellt. Men i inspelningspauser kom jag på att här fanns den rika klang, alltifrån cembalo till malmklockor, som jag sökt i mitt eget pianospel, och allt på en juste pianoklaviatur, med dess möjligheter till ett personligt anslag. Så pianist jag är, så har jag en blåsares eller sångares strävan att uppnå den mänskliga stämmans uttrycksförmåga i mitt sätt att spela piano.

När jag åkte till radiostudion så hade jag bara bestämt de tre titlarna. Dedikationer till tre älsklingsförfattare, som jag alltid försöker göra lite PR för! Min pianomusik är däremot improviserad på plats, utan programinnehåll eller litteraär anknytning till, eller tolkning av författarna.

Den (spik)pianomusik du hör här, är helt och hållet ett uttryck av pianisten Lasse Werner, och visar i någon mån hur människan Lasse Werner kände på eftermiddagen den 16 augusti 1972, när han satt vid ett spikpiano med muggen på plats och Lasse Westin vid sin sida, och dessutom eleven Ove Hollner på lagom respektfullt avstånd.

Kära vänner! Mycket nöje! Kolla de tre författarnas böcker också! Finns i pocket.
Hur nära är socialismen?”




"Lasse Werner & hans vän Christer Boustedt"



”Lasse Werner och hans vän Christer Boustedt” (Bellatrix BLP 702)

Blues for Theo Werner - Sweet summer - Kungsholmsvalsen - I can’t get started -
Gustav Mahler - Lady Bird - Sommarregn - Utan noter - Ryska snuvan


Christer Boustedt (as), Lasse Werner (p+voc)

Inspelad i Malmö en kväll i maj 1978


Bellatrix-studion i Malmö hade en August Förster-flygel som Lasse gillade. Den hade just den ”spikiga pitch” som han älskade. Staffan Holmgren skriver om det på konvolutet: ”Lasse kan, som ett fåtal andra bemärkta pianister, av vilka Thelonius Monk kanske är den mest bemärkte, få vilket piano som helst, inklusive en August Förster, att låta likadant: nära spikpianot. Fråga honom inte hur det går till.”

Christer befinner sig i Malmö på kort gästspel ”som utlokaliserad medlem av den ultrademokratiska musikteatergruppen Oktober”.

För att åter få tillfälle att spela med Christer, ringer Lasse studion och frågar om de kan hysa de båda kumpanerna några timmar. Dan Tillberg som äger studion bestämmer sig på nolltid för att banda evenemanget och ge ut den på skiva.

När de båda sent på kvällen lyssnar på resultatet faller Christer i sömn medan Lasse ”röker pipa och verkar alltmer lyssnande ju längre bandet går. Till slut ser han ut som en som fått in själva Själens Hav  i den snäcka han håller mot örat.” (Staffan Holmgren på konvolutet).

Holmgren för ett intressant resonemang kring Lasses och Christers sound: ”Det finns ett annat inslag i i det här soundet som är ännu intressantare: det är ett moment av fjärmande som är mer Brechtskt och Weillskt än Monkskt. Det är, kan man säga, ett slags svensk motsvarighet till bebopmusikernas estetiska svar på den s.k. swingerans totala strömlinjeform. Lasse och Christer kan när det vill sig, driva denna teatrala del av sin verksamhet långt, och jag tror nästan att de i längden måste göra det mot sitt eget bättre vetande. Det finns gränser för varje idiom, och när Christer och Lasse är som mest fragmentariskt Brechtska går de stick i stäv mot det jazzmusikaliska idiomets sociala gränser, om än inte dess innehåll.

Men det är spännande, så länge det varar, och vad jag än må tycka om det, ängslig  och vaksam, så går det att förklara. Förklaringen står att finna i dessa ’yngre’ svenska jazzmusikers förhållande till sina föregångare (Alice Flams, Knutte Pickman etc.), vilkas relation till det jazzmusikaliska språket ännu på 50-talet var i första hand imitativ och vilkas estetiska attityd tycktes gå ut på att vinna en oändlig serie segrar för formen på innehållets bekostnad. Det var denna rad Pyrrhus-segrar som generationen Fagerstedt-Rosengren-Werner såg sig nödsakad att sätta stopp för. Historien gick tillbaka, tog ansats och gjorde ett jättesprång på 60-talet.”

Holmgren passar också på att citera två av Lasses husgudar:

”I want the people to understand what I’m doing - at least appreciate it. I want them to walk out and be whistling something I’ve written.” Tadd Dameron, 1947.

”But there is nothing I long for more intensely than to be taken for a better sort of Tchaikovsky - for heaven’s sake: a bit better, but really that’s all. Or if anything more, then that people should know my tunes and whistle them.” Arnold Schönberg, 1947.

Hans Wachmeister skräder dock inte orden i OrkesterJournalen:

”Musiken på den här plattan är ungefär lika opretentiös som dess tillkomst uppges ha varit: Werner och Boustedt råkar stöta på varandra efter att inte ha spelat ihop på länge och lånar därför en inspelningsstudio för att tillsammans fördriva några timmar. Varde därmed sagt att den här musiken inte säger en utomsående ett skvatt, även om Lasse och Christer säkert hade förfärligt roligt. Jag vill ogärna sätta några stjärnor på musiken - det vore ungefär lika meningsfullt som att betygsätta den konversation som utspinner sig när två vänner som inte sett varandra på lång tid åter möts. Den ensamma stjärnan ovan siktar mera på skivproducentens dåliga omdöme att ge ut det här albumet. Jag kan inte frigöra mig från tanken att han, i syfte att tjäna ’ a fast one’, medvetet exploaterar två aktade namn. Personligen tycker jag det här är på gränsen till bedrägeri!”

"Helf me!"



”Helf me! Lasse Werner Trio”

(Odeon-EMI 50-1 062-35239)

Leon looked at me and said: HELF ME - Till Daniel - Round midnight - Smink och luder - Ner med alla kulturgangsters, del 28C - Knirbramräks - All the things you are.

Lars Werner (p+voc.+ div. slag och blås), Ivar Lindell (b), Ivan Oscarsson (dr+v)
Inspelad 1-3 september 1975



Skivbolaget EMI hade börjat ge ut en serie under samlingsnamnet Svenska Jazzpianister. Det var jazzentusiasten Gunnar Lindqvist som var ansvarig producent på skivbolaget. ”Helf me!” blev nummer tre i ordningen och den första där Lasse arbetar med Ivar Lindell på bas och Ivan ’Ivve’ Oscarsson på trummor. En trio som bestod till 78 då Lasse drabbades av sin coma.

Lasse beskriver sig själv på konvolutet:

”Lasse Werner, pianist och framförare på diverse små och humoristiska instrument, såväl slagna som blåsta”

Lasse som älskade att spela på små klubbar, skriver att denna skiva återspeglar något av hur en sådan klubbspelning kan låta. Noter förekom inte. De tre var redan väl samspelta.

Tre dagar tog inspelningen. Som vanligt inga omtagningar och inga pålägg. Man spelar till bandet tar slut. Medan ny tape laddas tar man rast med något drickbart och några roliga historier och sedan var det bara att köra igen.

Så här skriver OJs Dick Idestam-Almkvist  i februari 1976:

”Lasse Werners musik handlar om krig och körlek. Kriget för han mot alla verkliga och presumtiva kulturgangsters. Han är t.ex. livrädd för att etablera någonting varaktigt och tjusigt i sin musik. Han kanske försiktigt börjar knäppa på strängarna till sitt preparerade piano och hans medmusikanter följer efter och fyller i. Men så fort de tre lyhörda spelarna börjar skapa någon sorts väv, en tjusig struktur och vi lyssnare sluter våra darrande ögonlock, lutar oss tillbaka och börjar njuta, så är Werner där med bockfoten och kickar till oss, häller en hink vatten över oss och räcker ut sin långa röda tunga genom att triumferande bryta av med något helt annat.

Kärleken yttrar sig i hans förtjusning att uppträda. Förälskat grabbar han tag i allting som stundens ingivelse säger till honom att grabba tag i.. Det är som om han ville tala om att livets mening är ett nyfiket improvisatoriskt letande, där det gäller att försöka sträcka sig efter allt inom och utom räckhåll, syna och kombinera. Det är som att vara med på ett barnkalas där barnen ständigt prövar nya lekar och snabbt överger dem igen och på så sätt skaffar sig kunskap om omgivningen och varann.

Ur den här aspekten är Werner omistlig för oss. Han är ett levande varningsmärke för oss vuxna: Stanna aldrig! Stelna aldrig Bli inte förträfflig och slut ögonen!

Tack för det!

Ibland har jag undrat om Werners ovilja att arbeta igenom och etablera något och hans våldsamt grova kast i själva verket döljer en känslighet och sårbarhet. En odefinierbar rädsla för att bli avslöjad. Ungefär som om man är så rädd för att bli avklädd och utskrattad att man för säkerhets skull tar av sig byxorna själv.

Men förmodligen är det inte riktigt, för när Werner brister ut i sina vanliga kärleksförklaringar till Bud Powell, då är han så fruktansvärt kär att han blir sårbar.

Personligen tycker jag bäst om honom så. När han spelar Bud Powell rör hans musik vid hjärtat, när han jobbar med de andra formerna är det mer en glad demonstration av en livshållning.

Ur en annan synvinkel kan det finnas en fara med Werners musik. I sin rädsla för att stanna någonstans och röra vid något som liknar djupsinne kanske han inte heller kräver så mycket av sin publik. Man hinner ta ställning till hans attityd, till hans livshållning, men man kanske inte alltid hinner ta ställning till hans musik. Det kan finnas en fara någonstans att musiken blir ytlig. Jag tror  i alla fall att man måste vara medveten om faran.

Men förmodligen har Werners musik ’en bred kontaktyta’ : är man anarkist borde man älska den, är man socialist borde man respektera dess prövande hållning, är man liberal borde man glädja sig åt dess förmenta omfattande av alla sanningar (neutral hållning), och är man konservativ borde man hata den p.g.a. dess brist på respekt. Kort sagt, Werners musik borde kunna ge något till alla som inte har somnat in helt!

Det är naturligtvis meningslöst att sätta stjärnor på den här musiken, det sista trion vill är att bli poängsatt. Men eftersom det på sista tiden har utbildats en praxis i OJ att alla svenska skivor med någon som helst musikalisk substans skall ha fyra eller fem stjärnor, så sätter jag fyra. Men glöm det så fort som möjligt!”

"Segerstam-Werner"



”Segerstamkvartetten”
(BIS LP-20 )

Sid 2: "Rituals in La för 2 pianos"

Leif Segerstam (p), Lasse Werner (p)

Inspelad 15 oktober 1974 i Studio 4 i Radiohuset.



Lasse hade några gånger träffat den finske kompositören, dirigenten och pianisten Leif Segerstam. En lika frustande explosiv personlighet som Lasse själv. Medan Lasse höll sig till jazzen blev den klassiska och konstmusiken Leifs område och han var verksam i roller som t.ex. chefsdirigent, musikchef m.m. vid Finska Operan, Kungl. Operan i Stockholm, Deutsche Oper i Berlin m.fl.
Några gånger tidigare hade de också spelat tillsammans.

I oktober 1974 träffas de på Radiohuset vid 15-tiden för att vara med i Club Jazz på kvällen. Senast de träffades var i programmet ’Jazz på Svenska’ två år tidigare då de också spelat ihop. De hade en stund att repetera inför kvällens inspelning och konfrontationen mellan Leif på en Steinway och Lasse på en Bechstein spelades in och gavs sedermera ut 1975.

”Eftersom det är en Steinway och en Bechstein som ljuder och detta är en stereoupptagning så skall det inte vara något problem att känna igen vem som är vem och för vem det är man ska hurra eller be när dessa L utmanar gröna ljuset i ett levande improvisatoriskt ’take’ efter att inte ha haft så roligt på två år. DIGGA DET!”

uppmanar Robert von Bahr på omslaget.

Erik Wahlström skriver i finska Hufvudstadsbladet:

”Segerstamkvartetten har gjort en skiva med sin primas sjätte stråkkvartett och ’Rituals in La’ där han improviserar på piano tillsammans med den svenske jazzpianisten Lasse Werner.

.......

Pianoimprovisationen har en slags galen charm: det är cocktailmusik så mycket som - ja, mer än - man kan önska sig, ett citat ur Bach-Gounods ’Ave Maria’ utan Gounod; Tristan; en vals och en tango.....”


Signaturen Rapoport i American Record Guide skriver:

”.........Missa inte ’Rituals in La’, en vacker och raffinerad improvisation av Segerstam och Lasse Werner........”

Den tyska tidningen STEREOs anonyme recensent skriver:

”’Die Rituale für zwei Klaviere’ kallas improvisation. Man måste utgå från att det stämmer. Som bekant prövas aldrig så mycket Nutida Musik som vid ’improvisationer’. Men konvolutstexten betonar att det inte fanns mycket tid för repetitioner vid inspelningen. Segerstam och Werner samarbetar en kvart, närmar sig jazzpianots spelform, tipsar varandra under spelet och söker ett sätt att förverkliga sina idéer: Konversation på 70-talet med två flyglar. Just detta sätter dock stråkkvartetten i sitt rätta ljus, eftersom där - enligt min mening - passerar mer som jag inte skulle vilja vara utan.”

I den franska tidningen REVUE DES DISQUES ET HAUTE-FIDELITE skriver signaturen EM, i mars 1978:


”Tio år äldre än Segerstam är svensken Lasse Werner, välkänd som jazzpianist. Gruppen han bildade 1953 (i vilken praktiskt taget alla svenska jazzmusiker har deltagit en eller annan gång under sin karriär) är också välkänd i norra Europa. Leif Segerstam, som alltid nyfiken, har spelat med honom flera gånger, speciellt i en improvisationsseans på två flyglar som gjordes för Sveriges Radio och vars resultat finns med på denna skiva under titeln ’Rituels en la pour deux pianos’.

Det lär inte ha varit någon kontakt mellan de båda pianisterna före inspelningstillfället (Segerstam kom direkt från flygplatsen till studion) så därför förlöper spelet i total frihet. Effekten är  ofta märklig.... speciellt då de båda musikanterna från helt olika utgångspunkter möts i Johann Sebastian Bachs Prelude.”

"Kropp & Själ"



På skivkonvolutet fanns ett par barndomsfoton av Lasse och Chrille. Lasse sitter på pottan nedanför trappan till familjens gamla sommarviste på Östra Ekudden i Vaxholm.

”Kropp och Själ, Lasse Werner och hans vän Christer Boustedt” (Dragon LP2)

Body and Soul - Hur nära är socialismen? - Ner med alla kulturgangsters! Del 1 - Body and Soul - Jag har bott vid en landsväg - Dalarne - Dewey Square - Ryska snuvan.

Christer Boustedt (as+bs), Lars Werner (p+spikp.+cembalo+voc.)
N:ris 3 och 4, inspelade 1 februari 1971
Nr 2 inspelad 3 september 1973
Övriga inspelade 16 maj 1974.



I september 1973 gjorde Lasse några inspelningar för Lasse Westins radioprogram som då hette ’Jazz Just Nu’ som ledde till ett tiotal program under rubriken ’Lasse Werner Story’. Till det sista programmet gjordes några kompletterande inspelningar.

”Att spela in Lasse Werner är ett äventyr! Vad det ska bli har man inte en aning om förrän det redan blivit. Och omtagningar är det aldrig fråga om.” skriver Lasse Westin på konvolutet.

1975 samlade Lassarna ihop material för en duo-LP med Lasse och Christer och den gavs ut som nr två av det nystartade skivbolaget Dragons utgåvor. Bolaget startades av Lasse Westin och pianisten Janne Wallgren.

Lasse Westin berättar vidare om hur det gick till när Lasse helt överraskande och oförberett begick sin sångdebut i radio. Han hade skrivit musik till sin gode vän poeten Petter Bergmans dikt ”Hur nära är socialismen”. Och vid sitt soloframförande av detta stycke tog han sig också för att framföra texten. ”Det blev mycket vackert och det blev dessutom det enda soloframträdandet på den här skivan” avslutar Westin.

Tomas Millroth recenserar skivan i OJ:

”Duon Werner-Boustedt hör till de fasta inventarierna på den svenska musikscenen, alltid lika rejäla och pålitliga. Det går ofta långa perioder, då man tar dem för så givna att man glömmer bort hur bra musik de gör ihop.

Ett av skälen är väl att de likhet med de flesta progressiva musiker har ganska få skivor bakom sig. Och definitivt få plattor som täcker hela deras spektrum.

Den här skivan är något i den stilen. Den är bra. Lägg den bredvid vilken som helst av USAs nya studioprodukter i plastad jazzväg. Och ni förstår vilken oerhörd musikalisk kraft som finns alldeles runt knuten. En del av materialet är gammal skåpmat, men Lasse Werner och Christer Boustedt har en fantastisk förmåga att fortfarande på en ganska traditionell grund låta alldeles nya. Jag tänker till exempel på ’Body and Soul’ för altsax och spikpiano. Där ges inte en sekund att suga i ro på den gamla schlagern. Och gamla slagdängan ’Jag har bott vid en landsväg’ får alldeles nya dimensioner när Werner sjunger, fullt med ironier, där han gång efter annan bryter igenom pekoralets gränser. Särskilt förtjust är jag emellertid i Werners tonsättning och sång av Petter Bergmans dikt ’Hur nära är socialismen?’ Där har Werner tagit varje strof på allvar, prövat den i olika lägen, mellan honungsljuv och löftesrik sång och extatisk vrede. Han har förstått Petter Bergman.  Genom de ständiga vridningarna av texten kan man inte låta bli att lyssna på orden. När låten är slut har Werner tvingat lyssnaren att verkligen höra - och kanske förstå. Så skulle man också kunna karakterisera den här skivan. Lyssna och förstå.

Jag har bara en fråga till Werner: varför slutar han ’Jag har bott vid en landsväg’ och ’Hur nära är socialismen?’ på likartat sätt? De två texterna har väl inget gemensamt? Eller är det något jag ändå inte förstått där.

Kort och gott. I mitt tycke en av Boustedt-Werners bästa prestationer på skiva.”

"Club Jazz 4"



”Club Jazz 4 Lasse Werner och hans vänner/Lasse Sjöstens Kvintett”
(SR Records RELP 1116)

Jag vill sjunga - Nocturne - Vi i facket klarar biffen - Den goda drycken - Sergel - Bilfärden - Ryska snuvan = LW(- Ladislav - My funny Valentine - Gröndal = LS).

Nr 1-7: Christer Boustedt (as, bas-s, cl), Göran Östling (ts,fl), Lasse Werner (p), Gösta Wällivaara (b) Jan Carlsson (dr).

Nr 8-10: Bertil Lövgren (tp), Erik Nilsson (bs), Lars Sjösten (p), Sture Nordin (b), Fredrik Norén (dr).

Inspelad den 9 mars 1971

Altsaxofonisten, radioprataren och tidningsskribenten Ingemar Glanzelius ledde under några år en radioserie med namnet Club Jazz dit han bjöd in olika svenska improvisationsgrupper som sedan gavs ut på skiva två och två. Denna innehåller Lasse och hans band på första sidan och Lasse Sjöstens kvintett på den andra.

Glanzelius skriver på baksidan:

”De spelar nästan samma formuleringar men ändå låter de olika som centerpartiet och vpk. Jämför till exempel Lars Sjösten och Lasse Werner som pianister: den ene formulerar med möda och den andre med behärskning trots att båda citerar Charlie Parker nästan ordagrant. Men bara formuleringar, inte sättet att säga dem. Sjösten lägger ett banalt maj-ackord helt oberörd, som det mest delikata han kan hitta just då. Werner klafsar samma ackord med privat lidelse.”

Lasse Westin skriver om skivan i OJ juni 1971:

”Lars Werner och Lars Sjösten med respektive vänner gör musik som jag har lärt känna och tycka om när jag har umgåtts med den vid levande framträdanden på olika klubbar och festivaler. Det man tycker om vill man gärna omge sig med, och ibland har det hänt att man har velat uppleva deras musik hemmavid, via grammofon. Den här skivan ger mig en sådan möjlighet - det känns tryggt. Inte desto mindre glad blir man av att konstatera att det är en alldeles utmärkt skiva, vad beträffar bägge grupperna.

Herrarna Werner och Sjösten är barn av samma tid. Bägge omger sig med vänner, något som hjälper och fulländar den inbördes musikaliska kontakten, och bägge är romantiker - fast på olika sätt, och med olika temperament. Lars Werners musik är ganska lös i kanterna, lite yvig och spontan, mycket fri så tillvida att man spelar fel när det känns riktigt att göra det. De wernerska vännerna kastar sig mellan innerliga känsloutbrott, från nära nog drypvåt sentimentalitet till hejdlösa och tokroliga glädjeutbrott - men det blir inte någonsin överdrivet eller vulgärt. Det är uppriktig och generös musik som man lever med i och kan uppleva på ett direkt sätt.

Lars Sjöstens musik är också spontan, men man håller sig hårdare inom dom ramar som Lars har givit den - och det gör man för att man känner det så, och vill göra det. Den är också känslig och varm, uppriktig och vänlig mot lyssnaren, och präglas hela tiden av den lyriska mjukhet som finns i allt som Lars Sjösten gör. Där finns också musikalisk respekt, perfektion och rena klanger till skillnad från Lars Werner och hans vänner, som vill vara respektlösa och är det på ett skönt sätt.

Det här är två sorters musik som är olika varandra i mycket, men som ändå har mycket gemensamt. De båda pianisterna-kapellmästarna använder t.ex. samma fraser ibland när de spelar solo, men de gör det på skilda sätt, och med olika känslor bakom. Det gör den här skivan extra spännande att lyssna till.

Det vore orätt att nämna någon eller några musiker före de andra - samtliga tillhör de bästa vi har i Sverige, samtliga är personligheter i sin musik, alla ger någonting i musiken och är känsliga för varandra. Och samtliga gör den här skivan till någonting som man absolut inte skulle vilja vara utan.

Om man därtill lägger ett bra arbete av Sveriges radios musiktekniker Göte Nilsson och hans medarbetare så blir resultatet värt ett högt betyg.”

"En dag i Radiohuset med Bröderna Marx!"




”En dag i Radiohuset” med Sveriges Radios Jazzgrupp
(SR Records RELP 1136)

Arktisk svit ( = NL) - En dag i radiohuset med bröderna Marx (=LW)

Arne Domnérus (as+cl), Jan Allan, Bertil Lövgren, Rolf Ericson (tp), Olle Lind (btb), Claes Rosendahl (ts+fl), Lennart Åberg (ts+ss), Erik Nilsson (bars+bcl), Bengt Hallberg (p), Bernt Egerbladh (org+vib+komp+arr) [Arktisk svit], Lasse Werner (p+komp+arr) [En dag i radiohuset med bröderna Marx], Rune Gustafsson (g), Georg Riedel (b), Egil Johansen (dr)

Inspelad 18 november resp. 16 december 1969.



Denna LP spelades in senhösten 1969 då Bosse Broberg regerade på Jazzradion och hade bildat Jazzgruppen sedan Radiobandet lagts ner.

Bosse bjöd in olika kompositörer för att göra inspelningar med Radiojazzgruppen. På denna LP upptas första sidan av ”Arktisk svit” av och med Berndt Egerblad medan sidan 2 släpper loss Lasse i ”En dag i Radiohuset”, en titel som anspelar på en av Lasses favoritföreteelser, Bröderna Marx. Pianosolister är Bengt ’Harpo’ Hallberg och Lasse ’Karl’ Werner.

Lasse skriver på baksidan:

”Bosse Broberg ringde mig och ville att jag skulle skriva ett stycke för Radiojazzgruppen. ’Kan Chrille, Göran, Gösta och Janne vara med?’ frågade jag. ’Nej, det måste skrivas för dom speciella musikerna i Radiojazzgruppen,’ svarade Bosse, ’men du kan naturligtvis själv vara med och spela om du vill. Bengt Hallberg är ju ordinarie pianist men han behöver ju inte vara med i ditt stycke.’

*Hvad är nu detta?’ genmälte jag. ’Diskriminering mot pianister är något som jag alltid underst....., förlåt, motarbetat. Självklart skriver jag en konsert för två pianister och orkester! Dessutom kan jag samtidigt försöka få den förklemade ensemblen att spela med lite kraft och stake på mitt modesta sätt!"


Före detta tillfälle hade Lasse bara spelat med pianisterna Jan Johansson och Leif Segerstam. Bengt och Lasse fick två dagar att känna på varandra och spela tills de kände att de funkade ihop och ändå kunna låta sina personligheter blomma i resp. solon.

Inspelad och sänd direkt. Skivan som gavs ut hösten 1971, fick inga klipp eller pålägg.

Ulla-Britt Edberg recenserar skivan i SvD under rubriken ”Jazz att glädjas åt”.
Efter att ha glatts åt Egerblads sida skriver hon:


”En kontrast som inte kunde vara större utgörs av den andra sidan med Lasse Werner och Bengt Hallberg som pianosolister i rollerna som Karl respektive Harpo Marx. Den är befängd om man så vill. Underbart humoristisk i en blandning av rak och rättfram jazz, cirkus, julgransplundring och inslag av festligt insatta ironier över pianoromantikens stora era. Det är liv i den här skivan. Man har barnsligt roligt. Och önskar sin nästa ett lika stimulerande glädjerus”.

Bertil Sundin recenserar skivan i OJ i maj 1972:

”Berndt Egerbladhs ’Arktisk svit’ och Lars Werners ’En dag i radiohuset’ är båda direktsända tisdagskonserter i P2, och upptar var sin skivsida. Båda är beställningsverk för radiojazzgruppen med kompositörerna som solister och med Göte Nilsson som musiktekniker.

Lennart Åberg spelar mycket fina solon i båda kompositionerna. Radiojazzgruppen låter som helhet utmärkt. Men därmed upphör likheterna.

Lars Werners sida tilltalar mig mest. Den är en konsert för två pianon och orkester och kombinationen Werner-Hallberg är mycket intressant. Jag tycker man hör bådas egenart bättre än när de spelar var för sig. Speciellt gäller det inledningen, där Werners olika påståenden och citat får snabba och intelligenta kommentarer av Hallberg.

Det ligger något av konfrontation över de två pianisternas möte och samma gäller Werner kontra radiojazzgruppen. Båda parterna verkar ta varandra på allvar, vill övertyga varandra och uttrycker sig därför särskilt klart. Jag tycker man lär sig mycket av inspelningen, man har roligt med den och får som avslutning en mycket speciell och reflekterande balladtolkning av ’Internationalen’.

Samma spänning finner jag inte i Egerbladhs sida. Liksom Werner är han receptiv, tar upp intryck från olika håll men gör det på ett mindre självständigt sätt. Det är kanske det som gör att kompositionen känns för lång, med den sista delen påklistrad. Stycket känns färdigt långt innan de två avslutande stegringarna.

Med de reservationerna gjorda vill jag gärna fortsätta mer positivt. Jag tycker det finns en äkta och fin känsla bakom det modebetonade hos Egerbladh. De programmusikaliska associationer som titeln ’Arktisk svit’ ger är inte heller bara kyla och ödslighet utan också den arktiska vårens och sommarens svårbeskrivbara attraktion.

Vidare vill jag framhålla de fint skrivna partierna under Rune Gustafssons, Jan Allans och Lennart Åbergs solon. Musiken blir en enhet särskilt under Jan Allans solo. Partiet med Arne Domnérus klarinettsolo är också imponerande medan tempot i den följande kollektiva improvisationen inte känns bra.

Till slut några ord om Bertil Lövgren. Det är nästan alltid något stiligt och elegant - i ordens bästa bemärkelse - och självständigt över hans spel. Så även här.”

"Därför dricker jag!"



”Därför dricker jag!” (Dragon DRLP20)

Därför dricker jag! - Danstema för BM - Intellektuell dansmusik - Bortdömd - Morgondans - Ambrosia

Palle Mikkelborg, Otto Donner (tp), Georg Vernon (tb), Christer Boustedt (as) Göran Östling (ts), Seppo Paakunainen (bars), Lasse Werner (p), Sven Hessle, Gösta Wälivaara (b),  Janne Carlsson, Rune Carlsson (dr), Sabu Martinez (co)

1-5 inspelade i Stockholm Augusti 1967
6 inspelad i Malmö 1978



Det här blev den sista plattan Lasse gav ut under sin livstid. Den kom ut på hösten efter hans diabetescoma 1978. Jag placerar den dock kronologiskt här, eftersom huvuddelen av låtarna är inspelade så tidigt som 1967, månaden efter ”Lars Werner och hans vänner” spelades in för Love Records. Besättningen är i flera fall densamma på de båda skivorna.

Det enda spåret på plattan som är från utgivningsåret är nr. 6 ”Ambrosia”, som Lasse spelade in vid en magisk solosession i Bellatrix-studion i Malmö bara veckorna innan han drabbades av sin coma. Hela den sessionen som blev Lasses sista studioinspelning, utgör kvintessensen av Lasse och hans musicerande. Den visar honom från romantikern till revoltören, från traditionalisten till nydanaren, hans allvar och hans skojfriskhet. Den väntar sorgligt nog ännu på att ges ut i sin helhet!

Lasse säger på konvolutet att ”Det här är den bästa skiva jag någonsin gjort”, men det har han nog tyckt om det mesta han gjort. Men men kan nog lugnt säga att plattan representerar den kanske mest kreativa perioden i hans karriär på slutet av 50-talet till början på 70-talet och tillsammans med den samtida Love Records-plattan visar den på den originalitet och skaparkraft som Lasse besatt när han var som bäst.

Titelspåret skulle som Lasse också säger, vara en självbekännelse, men är faktiskt en sång från TV-programmet ”Vi slappa” som Lasse gjorde 1963 tillsammans med Staffan Westerberg, byggd på den amerikanske satirtecknaren Jules Feiffers figurer. I TV-programmet är det Anders Linder som sjunger texten.

Lasse Westin skriver om Lasse på konvolutet:

”Lasse Werner framstod som en av de mest originella och kreativa krafterna i den musikaliskt rika med sorgligt illa dokumenterade 60-talsjazzen i Sverige. Orkestermusiken på det här albumet kan ses som en sammanfattning av denna epok av nästan eruptivt skapande.

Under det här decenniet vidgade Lasse sina uttrycksmedel, utan att för ett ögonblick förlora fotfästet i den 40-talets bebopmusik som han växt upp med och dittills starkast präglats av.

Hans pianospel blev tekniskt mer frigjort, hans musik som helhet utvecklades mot ett mer totalt, teatraliskt uttryck (krafs på flygelsträngarna, ölburkar och salt under locket, textuppläsning, pappersprassel och andra åtbörder av happeningkaraktär).

Samtidigt deltog han med liv och lust i den experimentella teatern, gjorde barnteater tillsammans med Staffan Westerberg, spelade både roll och piano i ’Connection’ på Stadsteatern 1963 och 1965, skrev filmmusik, gjorde själv experimentfilmer, skrev jazzkritik.... och så vidare.”


Tomas Millroth recenserar skivan i OJ:

”Heja Dragon!

Funnes det ett lämpligt kulturpris, skulle Dragon genast få detta hängt på kavajbröstet. det ena albumet efter det andra från den svenska jazzens misskända och snålt inspelade sextiotal ges ut, musik man minns med värme och hängivenhet, men som kördes över av den dåtida popvågen. Jag tror få skivbolag har gjort en så stor insats för svensk jazzmusik de senaste åren som Dragon.

Nu var det sagt. så till skivan.

Jag satte på ’Bortdömd’ och överraskades av en introduktion så förunderligt lik vad som presteras av diverse saxofonkvartetter idag. Långa pauser blandas med ett kort, fanfarartat  tema. Det är djärvt och det är överraskande och ack så mycket roligare än dessa saxofonkvartetter, för här finns inga intellektuella eller känslomässiga hämningar. ’Bortdömd’, som börjar så kompositoriskt exakt, växer till en orgiastisk fest.

Musiken på albumet får en ordentlig skjuts av Sabu Martinez i kompet, så att det svänger ganska ordentligt.

Det är ett spännande album med en av våra mest egenartade musiker och kompositörer. Herr Werner framträder till sin fördel i båda rollerna. I ’Danstema’ spelar han ett nyckfullt och inspirerat solo, där det går att följa hans pianomusik - påpiskad av Martinez - mot en musikalisk och känslomässig klimax.

Jag tycker detta är ytterligare ett bra album med Lasse Werner, även om kanske det vokala numret är litet speciellt, så personligt att ett är meningslöst att kommentera. Antingen accepterar man det eller ej. Resten av albument accepterar nog de flesta wernerdiggare mer än gärna.”

Tidigare inlägg
RSS 2.0