Skärgårdsflottans drottning! Palatsångaren NORRTELJE!

 
Här välkomnar jag och guiden Gisele Petré, sedermera ekonomie doktor, invigningsgästerna ombord på NORRTELJE den 1 juni 1965.
 
Under den gångna veckan var hustrun och jag uppbjudna till Norrtälje för att övervara årsmötet i Vänföreningen för s/s NORRTELJE. Anledningen var att föreningen beslutat att utnämna mig till hedersmedlem minsann! Jag har förvisso initierat och varit med och dragit igång åtskilliga föreningar under mina dagar. De flesta av dem lever och frodas än, men detta är första gången jag förärats ett hedersmedlemskap. Men det kanske tar drygt femtio år innan man gjort sig förtjänt av det!
 
Här befinner sig Bengt Adamsson från Stiftelsen Skärgårdsbåten, Stockholms läns turistdirektör Eric Thor, min gamla småskoleklassis och dåvarande Mälardrottningen Christina Palmstierna, Nyman & Schultz ägare och VD Bengt Lindwall och jag i kaptenshytten på kommandobryggan för att förrätta invigningen.
 
Hur gick det till då? Vi befinner oss i mitten av 60-talet och den vackra palatsångaren har nyligen stadigt förtöjts vid Gustav IIIs staty på Skeppsbron i Stockholm.
I juni 1965 invigs hon som ny restaurang och terminal för Nyman & Schultz sightseeingbåtar. N&S hade då räddat fartyget från en neslig upphuggning sedan det gamla Waxholmsbolaget ombildats till Tourist Sightseeing AB med några av de gamla uttjänta ångarna kvar "på lager". Det nya Waxholmsbolaget hade endast övertagit Express II, Storskär, Norrskär och Västan från det gamla bolaget. Med tanke på det konkurrensförhållande som rådde mellan N&S med Stockholms Sightseeing och Svea-bolaget med Tourist Sightseeing, var en direktaffär omöjlig. Istället anlitades en bulvan som uppträdde som köpare och som lyckades förhandla sig till att få köpa NORRTELJE för 65.000:-. Gissar att humöret inte var på topp hos Skeppsredarna Emanuel och Curt Högberg på Skeppsbron när de fick veta att de blivit dragna vid näsan av värsta konkurrenten. Och inte nog med det, de fick det totalupprustade fartyget direkt framför sitt eget huvudkontor men med N&S skorstensmärke istället!
 
Här är jag rorsman med ett par kuttersmycken vid någon fest ombord.


N&S hade rustat upp fartyget för en knapp miljon vilket var oerhört mycket pengar. Och det skedde inte heller med N&S banks goda minne. Även Handelsbanken fick fartyget ständigt framför ögonen och lär inte ha varit glada. N&S blödde ganska krafitgt. Till stor del "internt". Ekonomichefen lär regelbundet ha flugit till Dubai med sedelbuntar i specialsydda fickor på insidan av byxbenen. Verkställande direktören och huvudägaren hade där etablerat ett shippingbolag som än idag lever och blomstrar med svensk ledning.
 
När dotterbolaget Transair tvangs att byta flygplansflotta några år "för tidigt" och blev sittande med dyra propellerkärror medan konkurrenterna kunde byta till den nya jetplanen, blev krisen akut och Handelsbanken tog över för att rädda vad som räddas kunde. En av de första åtgärderna för banken var att göra sig av med det irriterande fartyget vid Skeppsbron. Men till vem? Man sökte med ljus och lykta efter en köpare som kunde se till att fartyget försvann ur alla inblandades åsyn! Den 1 oktober 1967 stängdes fartyget och låstes. Själv hade jag försökt att finna en möjlighet för att fartyget skulle kunna finnas kvar i Stockholm. Uppvaktade borgarråd och organisationer. De flesta organisationer var välvilliga men utan pengar. Borgarråden tyckte att det väl räckte med att ha en modell och några fotografier på Sjöhistoriska Museet!

Då ringde telefonen en kväll och en kraftig stämma tillkännagav: "Hej! Jag heter Lennart Hasselfeldt!"
 
Jag hade hört talas om att det i Norrtälje hade startats en räddningsaktion för att kunna flytta fartyget till sin gamla hemmahamn. Det var ju inget förstahandsval för min del som visste vilka möjligheter som fanns att driva en bra fartygskrog i centrala Stockholm. Men den glade och bullrige Lennart fick mig snart på andra tankar och tillsammans med Viking Lines legendariske Apollo III-kapten Johan Kull, hamnkaptenen i Norrtälje Sven Hafeldt, kyrkoherden i Norrtälje Walfrid Selinus  och några andra var jag snart involverad i räddningsaktionen. Så snart det stod klart att aktionen lyckats komma överens med Handelsbanken på en nivå som överensstämde med det belopp man lyckats samla in, nämligen 100.000:- så bildades en formell förening med namnet Stiftelsen s/s NORRTELJE vars ordförande blev dåvarande turistdirektören i Stockholms län, Eric Thor. Andra prominenta ledamöter var Stockholms läns fantastiske landsantikvarie Alf Nordström, advokaten Lars Bergmark och inte minst vår klippa, Rosie Hermansson som fortsätter att tjänstgöra som klippa i den nuvarande vänföreningen som tog över föreningsrollen när man för ett antal år sedan, av rädsla för att fartyget kuppartat skulle kunna komma att säljas till det stora rederiet som med ljus och lykta letade efter gammalt skärgårdstonnage, istället överförde ägandet av båten till en faktisk och juridisk stiftelse.
 
På mindre än tre år hade fartygets värde gått från 65.000:- till över en miljon för att reas ut för 250.000:- vilket prutades ner till 100.000:-! Viljan att bli av med fartyget var uppenbarligen större än de affärsmässiga övervägandena.

Så vidtog ett skrapnings-, putsnings-, fejnings- och målningsarbete av frivilliga krafter och den 27 juli 1968 kunde det skinande fartyget i triumf dras in till sin ursprungliga hemmahamn, eskorterad av ångfartyget Blidösund och en jättearmada av fritidsbåtar. Själv hade jag ansvaret för marknadsföringen och genomförandet av själva det publika evenemanget och fungerade som confrencier under hela dagen. Det var oerhört spännande och täcktes av rikspress och nationell TV. Om jag minns rätt så trängdes omkring 5000 människor på kajen och hurrade för båten när hon sakta gled in och förtöjdes. Erik Thor var med igen och invigningstalade liksom den dåvarande Mälardrottningen!
 
Framme i hemmahamnen! Bilden måtte vara tagen från andra sidan ån. Johan Kull i vitt vid skorstenen.
 
 
Föreningen Stiftelsen s/s NORRTELJE förvaltade fartyget väl och med goda restauratörer. 1971 hade hustrun och jag flyttat från Stockholm till Mariefred och sakta men säkert skiftades mitt ångfokus över på ångfartyget MARIEFRED, "Maja" kallad och mitt engagemang i NORRTELJE-föreningen minskade med avståndet men jag uppehöll hela tiden kontakten med det stolta fartyget. Och nu är jag hedersmedlem på livstid! Tack!
 
År 2000 firades fartygets 100-årsdag och här ses delar av det gamla järngänget: mångårige ordföranden advokaten Lasse Bergmark, Eldsjälen och guldsmeden Lennart Hasselfeldt, Mats och sjökaptenen och eldsjälen Johan Kull.
 
 Och här pratar hustru Ann med en annan entusiast och mångårig supporter, Bertil Perrolf vars radioprogram "Skivor till kaffet" ofta spelades in just på NORRTELJE.
 
Allteftersom dog de gamla kämparna och kvar är "bara" Rosie Hermansson och Bo Palm – och så jag på avstånd. Men som Rosie sa vid årsmötet så är det jag som har haft den längsta direkta kontakten med fartyget.
Just nu genomförs en stor ombyggnad av Norrtälje hamn. De stora silobyggnaderna är borta, kajen är ombyggd och nu kommer det att resa sig bostadshus utmed hela inloppet. Vännen Harry Karlsson tecknade en gång för Dagens Nyheters Namn&Nytt-sida, en bild av s/s NORRTELJE med de stora silobyggnaderna bakom och skrev texten: "Det är knappast båten som ger hamnen dess profil"! Och frågan är om den nya bebyggelsen blir en bättre bakgrund. Just nu är det rentav svårt att ta sig fram till båten för alla skjul, bodar, plank och inte minst en jättekökscontainer som ställts upp alldeles framför fartyget. En skamlig och helt obegriplig placering. Har man inget skönhetstänkande i Norrtälje byggnadsnämnd?
 
Bilden tagen vid något senare jubileum eftersom Blidösund är på besök också. Här syns också de jättelika och dominerande silobyggnaderna som nu är borta. Men man gillar uppenbarligen redan här att dölja det vackra fartyget. Här är det det stora bryggeriet som gör sitt bästa!
 
 
Än idag är det nästan svårt att se fartyget bakom alla skyltar, plank och bodar.
 
 Det känns inte särskilt välkomnande dessvärre!
 
 Och VAD ÄR DETTA?
 
  Tänker den nya krögaren göra om båten till containerfartyg?
 
Även om föreningen och restaurangen har bytt logga några gånger så sitter fortfarande den som jag ritade 1968 och som då användes på menyer och broschyrer och i reklamen, kvar på lejdarduken.
 
 Men en föga stilenlig soffa har letat sig in på huvuddäck. Den får nog krögaren tänka bort!
 
 Och så här ser damsalongen på huvuddäck ut idag! Där förlovade vi oss för 52 år sedan!
 
 Och i konversationssalongen på övre däck hade vi vår bröllopsmiddag!
 
 Akterdäck fungerar idag tydligen som huvudmatsal märkligt nog. När man har en av Sveriges vackraste första-klassmatsalar på övre däck! Här är det dock årsmötet i vänföreningen som pågår.
 
 Här gjorde Harry Karlsson och jag gemensam sak på DNs N&N-sida och här ser man den vackra matsalen som idag alltså bara verkar användas för beställningsmåltider!
 
 Rosie Hermansson, den sanna förkämpen för s/s NORRTELJE! Hedersmedlem sedan länge och fortfarande verksam i vänförening och stiftelse.
 
Nästa år är det 50 år sedan NORRTELJE återkom till hemmahamnen och det kommer givetvis att firas med dunder och brak. Som hedersmedlem är det självklart att jag kommer att vara med och njuta! Gör det ni också!

DIE ZARAH! Alltid stora bokstäver!

I brevskattkistan ligger också ett brev från Zarah Leander. Med tanke på att hon är högaktuell genom en ny omdebatterad biografi kan det vara kul att lägga ut detta. Skrivet med stor kraftig handstil. Upprörda bokstäver!
Det skrevs inte till mig men det var jag som fick ta hand om det och besvara det.

Historien bakom: Någon gång i början av 60-talet blev min dåvarande svåger Henning Sjöström ordförande i Svenska Boxningsförbundet. Det var ett gott val för att ge förbundet ett lyft på flera områden som det just då behövde. Henning träningsboxades  visserligen men han hade en gedigen bakgrund som friidrottsman och han tillhörde den svenska eliten inom spjutkastning.
 
En av Hennings första åtgärder var att efter modell utifrån, bilda en Boxningens Supporterklubb som skulle vara en väg att höja sportens anseende. Vid ringside skulle blåa dynor markera var klubbens medlemmar skulle sitta och dessa medlemmar värvades bland "det Stockholm som sågs och roade sig". Artister, författare, skådespelare och andra s.k. "kändisar". "Kändis" var ju ett ord som skapades av Hennings vän Yngwe Gamlin i TV-programmet med "Skäggen", med i princip två personeri tankarna: Alice Timander och Henning.
 
Styrelsen satte Henning raskt ihop: ordförande blev skivbolagsdirektören, basisten mm Simon Brehm, vice ordförande var väl Henning själv och mig utsåg han till sekreterare och skattmästare. Övriga styrelseledamöter blev advokaten Axel Wahlberg, direktören Sten Dahlander, syster Karin Sjöström, direktörerna Gösta Landegren och Gösta Danell (tillika gammal idrottsdomare) och skivbolagsdirektören, sedermera framgångsrike fastighetsmäklaren Per "Pelle" Nyström.
 
Nytt i klubbsammanhang var att medlemmarna genom avtal förband sig att under tre år betala en medlemsavgift om 100:-, eller 50:- om man var bosatt utomlands. Värvningen av medlemmar skedde vid olika tillställningar där medvetenheten om vad man skrev på kanske inte alltid var på topp...
 
En av de som värvades på detta sätt var Zarah Leander som dock sedan aldrig betalade sina medlemsavgifter. Vi skickade givetvis påminnelser i hövlig och vänlig ton som väl möjligen formulerades allt skarpare. Zarah var förvisso inte den enda som slarvade men de flesta andra betalade dock snällt efter påminnelser. Dock icke Zarah. Det blev en diskussion i styrelsen om hur vi skulle förfara med detta varvid Simon deklarerade att artister precis som andra måste lära sig att man håller ingånga avtal och att man också precis som andra måste vara beredd att ta konsekvenserna av att man bryter ett avtal.

Alltså fick klubbmedlemmen Fredrik Fredriksson med egan jurist- och inkassofirma avsända ett inkassomeddelande till Die Zarah!

Och detta ledde omgående till ett mycket upprörd svar!
Någon avsändaradress behövdes minsann inte!
 
Jag fick alltså styrelsens uppdrag att försöka blidka den sköna och med uppbådande av mina allra bästa diplomatiska förmågor (mina föräldrars vänner sa alltid att antingen blir Mats begravningsentreprenör eller dilpomat! Ingen tokig kombination egentligen. Takt och inkännande behövs i båda fallen) skrev jag följande bre tillbaka till Den Upprörda:

 
Det ledde inte till något svar från Zarah men väl i inbetalandet av de utestående medlemsavgifterna!
Som slutkläm lägger jag en länk till Zarahs vackra inspelning av "Yesterday"!
 

DEMONSTRERA MOT NOBELKLOSSEN! MÅNDAG 25 APRIL klockan 16.30!

Demonstration

I måndags eftermiddag samlades flera hundra människor i snålblåsten på Ragnar Östbergs plan vid Stadshuset i Stockholm för en första demonstration mot det beslut som majoriteten av ledamöterna i Stockholms stadsfullmäktige i form av Moderater, Socialdemokrater och Centerpartister avser att nästa måndag klubba igenom och som innebär att de kulturhistoriskt värdefulla Tullhuset med de två hamnmagasinen, som hittills utgjort den sista depåverksamheten för den för Stockholm och Stockholms skärgård så viktiga båttrafiken, jämnas med marken och ersätts av en ”gyllene” kloss! Det s.k. Nobel Center.

 

BTW

Kampanjgeneralen Björn Tarras-Wahlberg eldar massorna och låter representanter för de sex av nio partier i fullmäktige som säger nej liksom för organisationer som Samfundet Sankt Erik, Skönhetsrådet m.fl. framträda och bidra till argumentationen mot detta projekt: För Stort, För Dyrt och på Fel Plats!

 

Detta ska huvudsakligen finansieras av lån som ges från Wallenberg- och H&M-stiftelserna (trots att ordföranden i Wallenbergstiftelsen är starkt emot projektet) till ett aktiebolag som ägs av Nobelstiftelsen. Det är ju så att Nobelstiftelsens krympande kassa inte får användas för fastighetsbyggnation. Inte heller de båda andra stiftelsernas pengar får användas för sådant ändamål. Därför förkläs bidragen i ”låneformen”.

Stockholms skattebetalare får dock stå för den verkliga investeringen: man upplåter tomten mot en symbolisk tomträttsavgäld OCH ikläder sig kostnaderna för allt grundläggningsarbete inklusive kostnaden för de arkeologiska utgrävningar som kommer att krävas och vars slutnota man endast kan spekulera kring. På denna plats låg Stockholms skeppsgård där Wasa byggdes och man kan jämföra med den lilla plätt på kajen framför Grand Hotell som grävdes ut i samband med den utbyggnaden och där man gjorde åtskilliga skeppsfynd. Vad ska man då inte göra här. I måndags fick vi veta att man för närvarande (utan markvärdet och utan den arkeologiska kostnaderna) beräknar stadens kostnader till 220 miljoner och att det finns en tjänstemannapromemoria som beräknar att det snarare kommer att sluta på det dubbla. Bland de kostnader man inte ens börjat titta på finns kostnaden för iordningsställande av den återstående delen av Balsieholmsudden till park.

 

På tomten kommer en kloss att byggas som inte längre får ens en mässingsfasad utan blott en gulmålad stålfasad. Projektet har föregåtts av en internationell arkitekttävling med 140 av världens främsta på området. OCH UT AV TÄVLINGEN KOMMER BLOTT ÄNNU EN KLOSS – om än ”förgylld”!!!! Var finns den arkitektoniska fantasin och visionen idag kan man onekligen fråga!

 

Oppositionen (90% av alla remissvar är negativa!) mot bygget menar att om det ska byggas ett Nobel Center så ska det ske på annan plats. t.ex. den nya vetenskapstaden/Hagastaden inte i ett läge där trafikinfarkten redan är nära och på en plats som kommer att behövas för Nationalmuseums framtida expansionsmöjligheter.

Att våra politiker ens har mage att fatta beslut som vilar på så stor och okänd andel skattemedel på så lösa grunder är oförsvarligt.

 

Beslutet kommer att fattas på måndag den 25 april.


MÖT UPP PÅ RAGNAR ÖSTBERGS PLAN VID STADSHUSET KLOCKAN 16.30  NU PÅ MÅNDAG DEN 25 APRIL OCH DEMONSTRERA MOT HANTERINGEN AV DENNA FRÅGA. Nya talare utlovas, bland annat Edward Blom som uttryckt starka åsikter om detta projekt.

 

(Klicka på annonsen för att se den i läsbart format)

Silvergen


Firman gick visst inte så bra, trots allt!

Centerpartiet gillade uppenbarligen inte att förlora sin Kommunalrådspost efter valet 2006, då Strängnäs kom att få en borgerlig fempartiallians och föll för argumentationen att det räckte med ett kommunalråd istället för de fyra som funnits hittills och som möjliggjort att den tidigare fyrpartialliansen lyckades hålla samman.

Tillsammans med Folkpartiet hade man många gånger trilskats i frågor som bl.a. rörde finansieringen av det nya kraftvärmeverket och annat. Många gånger hade mindre lyckade  överenskommelser träffats inom alliansen och andra gånger hade angelägna frågor skjutits på framtiden för att blidka de båda spretarna.

Inom den fempartiallians som uppstod efter valet 2006 och som också kom att innefatta Strängnäspartiet var alla vintern 2007-2008 rörande överens om att man skulle lösa det lokalöverskott som tyngde barn- och utbildningsnämnden genom att avyttra kommunens dyraste skollokaler, Karinslundsskolan. Det fanns också en intresserad och intressant spekulant, nämligen den expansiva Europaskolan. Hade denna åtgärd kunnat genomföras och även den tänkta omvandlingen av Vasaskolans fastighet för bostadsändamål i kombination med en utbyggd Långbergsskola, hade alla de senare bekymren med fortsatta kostnader för Karinslundsskolan, bussandet av barn från Långbergsskolan och annat elände kunnat besparas skolbarn, föräldrar. politiker och tjänstemän.

Men här fann Centerpartiet en öppning i det olyckliga faktum att kommunalrådet Ann Landerholm råkade vara gift med Europaskolans styrelseordförande och – ve och fasa – hade diskuterat Karinslundsskolan framtid med sin make vid frukostbordet. Tillsammans med Folkpartiet kunde man nu under förebärande av bristande förtroende för Ann Landerholm gå till attack och genom att lämna alliansen och göra gemensam sak med det stora men politiskt/personellt ganska svaga socialdemokratiska partiet kunde Centerpartiet återigen trots sin litenhet, erövra den eftertraktade Kommunalrådesposten som nu besattes med ”entreprenören” Jens Persson, vars pappa Rolf sedan länge haft en stark position i såväl parti som kommunpolitik och vars farbror Jan var kommunens störste och viktigaste entreprenör inom fastighets- och byggbranschen.

Jag vill bara erinra om vad Jens Perssons första "kraftfulla" åtgärd var när han intog kommunalrådsstolen: Han skulle spara 10% på kommunens lokalkostnader för det var ju fullt möjligt och manifesterades i nedskrivna siffror. Detta var 2008. (matswerner.blogg.se 27/5-2011).

En av de viktigaste uppgifterna Jens Persson själv också såg med sitt uppdrag när han tillträdde 2008 var att förbättra kommunens soliditet och finansiella situation.
(matswerner.blogg.se 18/11-2012)

Jens Persson har med skicklig demagogisk förmåga framställt sig som den duktige entreprenören och fått sin omgivning att tro att han minsann är så handlingskraftig och att ”det händer” saker när han ”griper in”. Något han fortsätter med också sedan den politiska karriären avslutats och han släntrat vidare i tillvaron:

”Det ska bli spännande. Jag är ju entreprenör i grund och botten, och om man ska vara helt uppriktig mer entreprenör än politiker. Jag vill ju få saker och ting gjorda och tycker det är kul att driva saker, säger han.”  (Eskilstuna-Kuriren/Strengnäs Tidning den 25/3-2015).

”Min styrka är att leda, fördela och utveckla, betonar ex-politikern.” (Eskilstuna-Kuriren/Strengnäs Tidning den 7/3-2015).

Under sin tid som kommunalråd kläckte han ur sig flera ”bevingade ord” varav kanske detta ändå var det mest verklighetsfrämmande:

”Firman går bra, säger kommunalråd Jens Persson (C).” (Eskilstuna-Kuriren/Strengnäs Tidning den 5/10-2012)

Och han får som sagt andra att tro på dessa saker också:

”Han har goda ledaregenskaper, säger Eva Hallenfeldt-Ahlin, valberedningens ordförande. ”(Om JP sedan han valts till fotbollsordförande. Eskilstuna-Kuriren/Strengnäs Tidning den 4/3 2015).

Om man dock ställer dessa tvärsäkra uttalanden mot den revisionsrapport som utgör slutfacit över Jens Perssons sexåriga välde så framtonar en annan bild. Revisionsordförande Bertil Stensgård skriver (jag citerar relevanta stycken):

”Av vår revisionsskrivelse, som är vår samlade bedömning av 2014, framgår följande:
-----
• Vi konstaterar att endast ett av fullmäktiges tio övergripande mål är uppfyllt och att kommunstyrelsens målbedömning vilar på subjektiva mätmetoder.

• Vi bedömer att resultatet enligt årsredovisningen inte är förenligt med de av fullmäktige fastställda verksamhetsmålen och god ekonomisk hushållning.

• Vi konstaterar att målen till vissa delar inte överensstämmer med de politiska prioriteringar som antagits i den strategiska planen.

• Vi konstaterar att några nämnder underlåtit att i sin verksamhet implementera samtliga fullmäktiges mål. Vi finner detta anmärkningsvärt.

• Vi konstaterar att nämnderna i vissa fall valt målindikatorer som inte är direkt mätbara.

• Vi bedömer att resultatet inte är förenligt med de av fullmäktige fastställda verksamhetsmålen då endast ett övergripande mål är måluppfyllt.

• Vi konstaterar att endast en av tre finansiella indikatorer är uppnådd. Varken resultatmålet och budgetföljsamheten når fastställda mål.

Vår samlade bedömning är att kommunen inte har en ekonomi i balans och att resultatet inte är förenligt med en långsiktig god ekonomisk hushållning.
 Sammantaget bedömer vi att resultatet enligt årsredovisningen inte är förenligt med de av fullmäktige fastställda finansiella målen.

Kommunens nettokostnadsutveckling under de senaste åren visar en negativ utveckling. Kostnadsökningen är större än ökningen av skattenettot. Denna utveckling måste vändas. 
Vi poängterar att en fortsatt utveckling med högre nettokostnadsökning än skattenettoökning resulterar i att balanskravet även fortsatt ej kommer att uppfyllas samt att upplåningen kommer att öka vid oförändrad investeringsnivå.
 
De långfristiga skulderna uppgick per årsskiftet till totalt 2.245 mkr. 
Kommunkoncernens låneskuld har på sju år ökat med över 1 mdr. (Total kommunskuld närmare 3,4 miljarder inkl. pensionsskulden. Augusti 2014, MW:s anm.)
----

Revisorerna riktar åter allvarlig kritik mot Kommunstyrelsen:

- Styrelsen brister i sin styrning, ledning och uppföljning av nämnder.

- Hanteringen av lokalutnyttjandet är inte tillfredsställande och ändamålsenlig
.
- Avsaknaden av uppföljning och utvärdering gällande investeringsprojektet 100 mkr.

- Avsaknaden av en långsiktig analys av skolprojektets ekonomiska påverkan på skolpengens utveckling och konsekvenserna gällande ramtilldelning för Barn-och utbildningsnämnden.

- Bristande efterlevnad av fullmäktiges övergripande mål.”

Allvarlig kritik!

Jag citerar Jens Persson igen: ”Min styrka är att leda, fördela och utveckla” och konstaterar att han inte lyckades särskilt väl i det här fallet. "Firman" går visst inte så bra trots allt.


Läs gärna mer HÄR, HÄR, HÄR, HÄR, HÄR och HÄR

Var blev ni av......

 
Vi har nu följt det drama som utspelade sig i Paris i förra veckan, och imponerats av den mastodontiska demontration som ägde rum till förmån för yttrandefriheten och pressfriheten. För rätten att i bild obehindrat skildra någonting, i det här fallet satirteckningar av profeten Mohammed m.fl.
 
Vad jag kan se av illustrationer som finns återgivna på nätet så har tidningen Charlie Hebdo vimlat av det som i andra sammanhang skulle karaktäriserats som "extremt rasistiska" eller "rasistisk stereotypisering" för att använda ett modeuttryck.

Det är väl rimligt att vi alla försvarar press- och yttrandefriheten och vässar våra pennor och höjer dem när saker som massakern i Paris inträffar, eller då Jyllands-posten hotas för motsvarande publiceringar. Jag ställer mig till fullo bakom dem som demonstrerat på Paris och Stockholms gator och torg.
 
Den enda fråga jag ställer mig är:
 
Var fanns ni den gången Stina Wirsén hetsades till att dra tillbaka filmen om den lilla tecknade figuren "Lilla Hjärtat"?
 
 
 
Vem höjde pennan till upphovsrättens försvar när Pippis pappa Negerkungen skulle tvingas till yrkesbyte?
 
Eller då megaindustrin Disney fick kalla fötter och raderade en liten "Hoppe Jack" i "Jultomtens verkstad"
 
 
för att denne hade en lika krokig näsa som den som Mohammed har på teckningarna i Charlie Hebdo och som där anses så försvarbara att statsöverhuvuden från världens alla hörn flyger in till Paris för att demonstrera på Place de la Republique?
 
Eller när en stark liten självständig svart docka i samma Disneyfilm röner samma öde för att hon anses tecknad som en rasistisk schablon?
 
 
Är det "double-standard" det heter på Engelska? Hyckleri säger vi väl här.
 
 

En gyllene trumpetare har lämnat oss! Stu Hamer död!

 
Stu Hamer 1934-2014


John Stuart ”Stu” Hamer, föddes den 8 oktober 1934 i Liverpool där han också växte upp. Musiken kom in i hans liv med födelsen eftersom föräldrarna drev de på sin tid legendariska danspalatset Grafton Rooms där Stu tillbragte mycket tid.Såväl pappa Wilf som mamman spelade och ledde orkestrar.

Han började också själv tidigt att intressera sig för musiken och trummorna blev hans första instrument som professionell musiker vid 7 års ålder. Något som gjorde att han senare i livet sa sig ha stor förståelse för just trumslagares svårigheter.

Från 1951 blev trumpeten hans instrument. Han ingick i Vic Lewis Big Band som ackompanjerade Johnny Ray under en världsturné och backade The Platters. I mitten av 50-talet kom han att få en avgörande svensk anknytning och därmed blev jazzen på allvar hans musik. Om det berättar han i sitt kapitel i boken om Lasse Werner:

Hösten 1956 berättade Eddie Thornton, en västindisk trumpetare att Sammy Walker som hade en grupp i Hamburg behövde en trumpetare. Eftersom jag vid det  laget hade spelat med många stora band och Elvis Presley gjort att storbanden och andra musikaliska möjligheter försvann till förmån för vokal- och gitarrgrupper, så tog jag en chans och for till Hamburg med tio pund på fickan. Efter att ha letat igenom Hamburg fann jag till slut Sammy som sa: ”Eddie sa’ va’då?”
Inte fanns det något jobb för en trumpetare! Där satt jag på ett billigt och utkylt pensionat. Jag frös och försökte hitta så billig mat som möjligt. Naturligtvis bad jag. Gud skulle bli tvungen att sätta in lite extra resurser för min skull eftersom pengarna – även om växlingskursen på den tiden gav 15 D-mark för pundet – snart skulle ta slut.
Jag letade efter ”jazzarbete” på barerna. Jag kom in på en bar där det fanns många amerikanska soldater. En av dem, en stor och lång svart kille, var väldigt generös mot mig och bjöd mig på ett antal öl. Han kunde prata om alla amerikanska jazzstjärnor och sa till mig att gå till en klubb som hette Barrett och lyssna på en svensk bebop-orkester som spelade där. Så jag tog mitt horn och letade mig fram till Barrett Klubb.
Jag lyssnade där till ”The Lars Werner Combo” och blev fullständigt knockad av gruppen. Det svängde något oerhört. När beatet är rätt i jazzmusiken får det dig att må bra i magen och är du själv musikant vill du spela med.
 
The Lars Werner Combo – Sune Spångberg vid trummorna, Lasse Werner vid pianot, Görna Pettersson vid basen Rolf Hultqvist, saxofon och Stu Hamer trumpet. På Domicile du Jazz i Framkfurt 1956.
 
 Samma gäng i Köln hösten 1956.



Stu fick inte bara sitta in under resterande tid av gruppens engagemang i Hamburg utan kom att ingå permanent i orkestern under sju av den åtta månader långa turnén i Tyskland.

Under turnén lärde Stu känna många tyska jazzmusiker och kom 1958 att knytas till pianisten Roland Kovacs band, men han spelade också med andra orkestrar som Klaus Doldingers orkester och Albert Mangelsdorffs German All Stars-band. Då deltog han också i den legendariska radiokonserten 23 juni 1958 i Baden Baden med Zoot Sims och Kenny Clarke som blev legendarisk och där också en förbipasserande Lasse Werner hoppade in i ett par nummer.

Så en dag 1961 satt han i en bil genom mörkaste Småland på väg mot Stockholm när han blir avkastad och befinner sig i en helt okänd skog utan en aning om var han ska ta vägen. Han blir upplockad av en man som visar sig vara en jazzpianist på väg mot Stockholm där han också hamnar. Han kommer under några år att spela med Putte Wickmans band och med Leif Asps orkester under en KnäppUpp-turné. Han ingick i Emanons storband under George Russells ledning och framträder också på Gyllene Cirkeln i såväl egna (med Göran Östling, Palle Danielsson, Göran Lindberg och Lars Karlsson) som andras grupper. Jammar med Brother Jack McDuff Quartet med bl.a. Don Cherry, Clark Terry och Bengt-Arne Wallin.

I Sverige stannade han i fem år. Sedan blev det Georgie Fame Big Band Tour, Herbie Goines and the Night Timers, Cyril Stapeltons orkester med Sammy Davies J:r och Ted Heath orkester med Tom Jones. Han ingick i Ronnie Scotts band och gjorde en Europaturné med Maynard Fergusons orkester. Han hamnade i Italien med Joe Harriot,  the Indo-Jazz Fusion och Jon Hendricks.

1968 deltog han i Dizzy Gillespies Big Reunion Band under en Europeisk/Skandinavisk turné. Svenske Rolf Ericsson och Stu lär ha varit de enda vita trumpetare som ingått i något av de två stora banden (Dukes och Dizzys). I slutet av 60-talet blev det JJ Jacksons soulband och gjorde skivor med Ringo Starr och George Martins orkester.

Under 70-talet levdes hippieliv och Stu hamnade i Ghana där han var med och bildade High Life International i vilket han deltog med såväl trumpet som komposition och arrangemang. Orkestern hamnade med tre LP-skivor på topplistorna i Afrika och turnerade i Europa. Den avlöstes av Native Spirit där Stu fortsatte i alla kapaciteterna. Med den orkestern turnerade han också i Kanada och gjorde två skivor där.

I början av 90-talet drabbades han av tre hjärnblödningar och genomgick omfattande operationer. Hans läkare förbjöd honom att någonsin röra trumpeten igen. Men samme läkare var klok nog att inse att det inte skulle gå att hindra honom. Då frågade han Stu om han inte spelade piano också vilket Stu gjorde. Så läkaren gav honom ett jobb! Två timmar om dagen spelade han piano för patienter och besökare i den stora lobbyn på S:t Thomas Hospital i London. Detta var ett genidrag från läkarens sida. Stu spelade för glatta livet hela repertoaren ur the American Song Book och egna kompositioner och andra jazzstandards. Och avhållsamheten från trumpeten gick som en dans.

Stu blev pensionär. De alkoholproblem som starkt bidragit till hjärnblödningarna kunde han hålla på en rimlig nivå, men då och då blev livet tungt och en gång ringde han och berättade att han tänkt ta livet av sig: ”Jag hade bestämt mig för att hoppa från London Bridge, men när jag kom fram så hade dom stängt den jävla bron för reparation, så jag gick och tog en öl istället”. Att gå till en mindre bekant bro hade inte passat Stu som höll stilen livet igenom. Han fortsatte att komponera, under nittiotalet tillsammans med undertecknad, och han hyste ännu drömmar om att ge sig ut och turnera. Han konstruerade ett multiinstrument med piano och trummor som han kunde sköta själv. Men det förblev en dröm.

I början av december föll han i sin lilla lägenhet i Vauxhall i London och skadade sig så illa i huvudet att han avled den 7 december.

Han efterlämnar sonen Tom med familj samt musikerbröderna George och Ian med vilka han också spelade i sin ungdom.



 

Vart tog 1,6 miljarder vägen, Jens Persson?

Vart tog 1,6 miljarder vägen, Jens Persson?

I en insändare i lokaltidningen den 20 augusti fortsätter kommunalråden Terese Askerstedt (MP), Fredrik Lundgren (FP), Jens Persson (C) och Tord Tjernström (S) – eller med andra ord: Persson Inc. i Strängnäs –  att slå sig för bröstet över ”den starka ekonomi” man har åstadkommit under de sex år rödklövern suttit på kommunalrådsposterna. Tidigare var det utspelet med de sänkta taxorna från SEVAB.

Varje år har Jens Persson inför fullmäktige och press orerat om det goda resultat han åstadkommit. Att det är ”ordning och reda”, överskott i kommunens ekonomi och att ”firman går bra”!

Men hur förhåller det sig egentligen?

Kommunalrådet Persson tillträdde i maj 2008. Den sista december 2007 hade kommunkoncernen (inkl. SEVAB, SFAB och SBAB) en total extern skuld på lite mer än 2 miljarder kronor eller drygt 63.000 kronor på varje kommuninvånare.

Det är en ganska dyster siffra i sig. Men redan efter två och ett halvt år vid makten hade Persson Inc. lyckats ta sig till 18e platsen i kommunskuldligan med 102.753 kronor per invånare. Alltså en ökning av kommunskulden med drygt 63%!

Katrineholms kommun som ur storleks- och lägessynpunkt är jämförbar med Strängnäs hade år 2008 en kommunskuld per invånare på 59.171 kronor och hamnade därmed på 199e plats av landets 290 kommuner. Med andra ord bättre än snittet. Hur klarade sig Katrineholm 2010 då? Jovisst man hade också där ökat sin kommunskuld. Till 67.877 kronor per invånare och hade därmed ”avancerat” till 176e plats.....

Vad säger detta om hur kommunekonomin i Strängnäs sköts?

Sedan Persson Inc. tillträdde har Strängnäs kommunkoncerns totala skuld ökat med 1.313 miljoner kronor till närmare 3,4 miljarder (inkl. pensionsskuld).

En ökning med 1,3 miljarder!

I en kommun vars intäkter är 746 miljoner inkl. skatter, taxor och avgifter (inkl. bolagen).

1,3 miljarder lånade EXTRAKRONOR har alltså rödklövern kunnat röra sig med. Man kan också säga att genom att låna mer än man ”behövde”, så har ett överskott kunnat uppnås på resultatsidan som man kan skryta med för fullmäktige och press.

Hur har dessa 1,3 miljarder använts då? Svårt att säga. Där det verkligen behövdes, på skollokalsidan verkar inte de ilskna ropen efter åtgärder och resurser ha tystnat direkt.

Men är detta de enda extrapengarna Persson Inc. haft att röra sig med utöver sina tidigare årliga koncernintäkter runt halvmiljarden?

Nej, vi får inte glömma att man redan hösten 2008 beslöt slå till med Sveriges alla tiders högsta skattehöjning! 90 öre!!! Absolut värst i riket!

Denna nittioöring har under dessa år inneburit att Persson Inc. haft YTTERLIGARE 330 miljoner kronor att spendera på sin verksamhet (55 extra miljoner per år)! Det borde väl ha räckt till en del ökade lärarkostnader inom skolan och vårdbiträden inom den sociala omsorgen! Särskilt med tanke på att Fredrik Lundgren säger sig klara sig med en tredjedel av dessa 55 årliga miljoner för att kunna ge alla skollärarna 3000 kronor mer i månaden!

När skattehöjningen tillkännagavs angavs följande: 20 miljoner ska användas till satsningar inom skola och förskola. Något bättre personaltäthet i äldreomsorgen och första etappen på nya Larslunda idrottsplats ligger också i budgeten.

Nu har man haft dessa årliga 55 miljoner i snart sex år! Är det någon som sett en högre personaltäthet i äldreomsorgen eller den aviserade satsningen på skolan?

Nej, nu hoppas Folkpartiet att vi väljare ska ha glömt att det var just bl.a. lärarsituationen som skulle förbättras med de nya miljonerna och vill höja skatten med 30 öre och plocka in ytterligare 18 miljoner för ”samma ändamål” medan Tord Tjernström i TV kräver en höjning med 40 öre för att klara äldreomsorgen! Således en skattehöjning med 70 öre totalt!

Alltså: trots att man årligen tar in 55 miljoner EXTRA för just skolan och äldreomsorgen, kräver man nu att ytterligare drygt 40 miljoner kronor ska tas in från skattebetalarna!

Men vad gör de med alla pengar?

Persson Inc. skryter nu också om att man nu ska sänka taxorna inom VA-sidan! Jamen det borde man ha gjort för länge sedan! Kommunen har ju fått 50 miljoner kronor för mycket av SEVAB vid överlåtelsen av VA-verksamheten och på detta dessutom en orimligt hög ränta. Dåvarande vd för SEVAB, Lena Lundberg redovisade inför bolagsstyrelsen 2011, att denna ränta plus kapitalkostnadseffekten av de felaktiga 50 miljonerna utgjorde ca 5 årliga miljoner i för hög VA-taxa för taxekollektivets medlemmar. Med andra ord sänker inte Persson Inc. några taxor alls utan han tvingas bara avstå från överdebiteringar. Men det är ju bra i valtider att försöka framstå som Jultomten.

Låt tomten fastna i skorstenen den 14 september!

Kampen mot Plåtschabraket fortsätter – utan mig!

Gyllenhjelmstorgets framtida gestaltning om Teknik- och Fritidskontoret och dito nämnden står på sig!
 

Under ett antal år verkade det som om jag var den enda i Strängnäs Kommun som faktiskt tyckte att de regler som politiker, dittills i stor enighet, hade fattat beslut om, skulle gälla alla torghandlare! Och att det inte skulle finnas några undantag vare sig de var trevliga, gav hundar morötter, var invandrare, hade en bakgrund i krigshärjade länder eller kunde det här med torghandel så mycket bättre eftersom deras länder var mycket äldre!!
 
Jag det var ingen måtta på vilka tokigheter man fick höra. Men trots att som sagt alla partier dittills ställt sig bakom ett stort antal revideringar av torgstadgan och trots att orsaken till alla dessa revideringar hela tiden var att såväl fastighetsägare, butiksinnehavare och politiker ville ha bort det plåtschabrak som ändå alltid likt gubben i lådan poppade upp så snart vårsolen började komma, så var det ingen annan än jag som ställde sig upp och försvarade de regler som gällde. Det kändes många gånger ensamt och jag blev även sedan jag lämnat politiken under våren 2011, måltavla för denne tidigare invånare i Strängnäs som i insändare utmålade mig som rasist, mentalt sjuk, invandrarfientlig m.m. tills tidningen efter ett utslag i Pressens Opinionsnämnd slutade ta in hans alster. Han har efter detta ägnat ett år åt att trakassera mig på olika sätt. Jag har tillsammans med några andra namngivna Strängnäsbor beskyllts för knarksmuggling, narkotikahandel och kokainmissbruk och jag vet inte allt. Med tanke på den yrkesbeteckning som "leg.psykolog", han använder sig av måste man dock betvivla hans kompetens.
 
Vid varje revidering av torgstadgan så var teknik- och fritidsnämndens ordförande lika övertygad om att man nu hade kommit fram till en skrivning som skulle omöjliggöra att plåtschabraket återkom.
 
Men icke! Torghandlaren ifråga (som – vilket jag gärna upprepar igen – på alla andra sätt säkerligen är en duktig och hederlig affärsman) lyckades alltid till slut genom utmattning vara kvar och till och med få nya dispenser.

Nu säger stadsmiljöchefen Hans Axelsson i tidningen Måsen att "Det kommer att bli snyggt och fint på torget och en trevlig del av stadsbilden".
 
Det som är intressant är att politikerna nu också stöder sig, inte bara på de fastighetsägare och rörelseidkare som deltog i finansieringen av ombyggnaden av Gyllenhjelmstorget, utan också på medborgardialoger i stadsutvecklingsprogrammet som planavdelningen jobbade med i höstas då det framkom att många Strängnäsbor önskade "ordning och reda" på torget!
 
Det är skönt att veta att den här gången har jag överhuvudtaget inte varit inblandad i framtagandet av ny torgstadga och nya riktlinjer. Så förhoppningsvis ska jag slippa dåraktiga påhopp.
 
Och det är bara att önska kommunen lycka till med den nya ordningen på Gyllenhjelmstorget. Däremot är jag inte hundraprocentigt övertygad om att plåtschabraket inte gör ett nytt försök i sommar. Om inte – så beror det nog snarare på att torghandlaren ifråga pensionerat sig.

Vill ni läsa mer om bakgrunden så kan ni göra det här och i den artikeln finns också länkar bakåt till hela den mycket långdragna historien.
 
 

GOD JUL och GOTT NYTT 2014!

 
GOD JUL och GOTT NYTT ÅR önskar jag alla mina många läsare under det gångna året, som inneburit såväl sorger som glädjeämnen. Måtte de senare överväga under 2014 för oss alla!

En spännande deckardebut med framtiden för sig!

 
 
Käre Martin!
 
Jag måste börja med att säga att jag blev imponerad när jag läste Ditt förstlingsverk. Det är en rappt berättad polisroman. Och då menar jag verkligen en polisroman precis som Du själv säger. Berättad ur en vanlig ”patrullerande” polismans vardag (i utsnitt) och ur dennes perspektiv.
 
Det må ursäktas att inledningen måhända är lite seg, eftersom det handlar om att ”sätta” en för läsaren ny miljö, en ny romanfigur och dennes omgivning. Ditt språk är friskt, lätt, inlevelsefullt och engagerande. Storyn trovärdig och berättad på ett sådant sätt att den fängslar och leder vidare.
 
Den verkliga prövningen kommer, som jag ser det, med uppföljaren. Jag inbillar mig att en polisman på fältet visserligen konfronteras med samma ”bus” då och då, men att ur en mängd rutiningripanden mot ett stort antal individer, forma en story som bär genom en hel bok kräver en hel del fantasi trots allt. Att forma en intrig som håller också förbi de dagliga patrulleringarna och binder samman trådar till en läsvärd story mitt i den dagliga rutinen, det måste vara en stor utmaning.
 
Jag ser med spänning fram emot Din nästa bok Martin!
Keep it up!
tuus
MATS
 
 
Ja, så skrev jag till Martin idag. Jag måste tillstå att det ändå fanns en viss tveksamhet hos mig när jag fick veta att Martin skrivit en deckare. Kanske inte för att han inte skulle kunnat skriva en bra bok, men lite för att det skulle vara någon slags match mot förra hustrun Camilla Läckberg.

Men Martin står helt klart på egna ben och utan att snegla det minsta på "genretänket" för deckare eller "normala" polisromaner som sällan – för att inte säga aldrig – har en vanlig "patrullerande" polisman som hjälte utan vanligtvis en kriminalkommissarie (chief super intendent....) i civila kläder.
 
Här får vi möta piketens värld. Krogslagsmålet, övergreppen (från båda sidor). Livet på Plattan och förvisso den kåranda som existerar.
 
Martin berättade vid en författarkväll i Strängnäs nyligen om den hjälp han fick av sin förlagsredaktör när det gällde språkbehandlingen. Jag vet inte hur den var innan och kan därför inte säga om råden följts men däremot kan jag säga att bokens språk är flytande och lättillgängligt. Storyn bär hela vägen och spänningen ökar, precis som det ska i en "deckare". Upplägget är långt ifrån nybörjarstadiet. Här finns en genomtänkt intrig och inga lösa ändar.
 
Personbeskrivningarna och händelsebeskrivningarna ger bilder i läsarens huvud. Detta beror säkert på att Martin på sätt och vis berättar i just bilder, bilder som han ser inom sig när han skriver.

Jag ser med tillförsikt  fram emot nästa bok och önskar Martin all framgång!
 
 
En åttaårig Martin kollar TV hos oss i Mariefred 1975.

Strängnäs ödeläggs!

 
Nyligen antydde Kommunalråden Jens Persson (C) vid ett frukostmöte att man kanske ändå skulle kunna tänkas tänka om när det gällde den förödande förändringen av Trädgårdsgatan. Vid kontakt med stadens myndigheter finns dock inga sådana signaler. Här gäller fortfarande det bilfientliga Miljöpartiets linje för att göra stadens centrum till en öken.

Nu har vi fått veta att ytterligare en butik vid Trädgårdsgatan flyttar. Nu gäller det färgbutiken Colorama, som drabbats hårt av förändringarna. Tidigare har en matbutik tröttnat efter kort tid och så även stadens äldsta "vanliga" resebyrå som nu  slagit igen och hänvisar till Eskilstuna.  Det betyder att bara utmed denna gatstump kommer sex butikslokaler att gapa tomma snart! På stadens viktigaste affärsstråk!

En rundkörning på de kommersiella huvudgatorna Trädgårdsgatan, Storgatan, Järnvägsgatan och Nygatan ger vid handen att inte mindre än 22 lokaler gapar tomma! TJUGOTVÅ!
 
Hur många butiksoffer till krävs det för att Jens Persson ska våga skärpa tonen mot sin "allianspolare"?
 
Men det är klar, kanske är det till fördel för familjen eftersom ett par av de butiker som lämnat centrum gjort det för att bli hyresgäster i det bolag som delägs av farbror Jan!
 
Beckmans har flyttat runt hörnet.
 
Modehuset Svea har stått tomt länge. Det verkar pågå ombyggnad i lokalen.
 
Dataettan har lämnat sin lokal på hörnet och flyttat ner i Bok&Forms gamla lokal. Den gamla står ännu tom.
 
Här står en skylt som talar om att butiken upphör! (förlåt oskärpan)
 
Den här lokalen på Storgatan har ekat tom sedan Eurostore lade ner.
 
Tomt efter gamla Djurmagazinet som flyttat till Solberga.
 
En tom till på Storgatan.
 
Och en till....!
 
Här är det som en gång var Coops ena halva. Nu går vi genom Präntarens inomhuscenter:
 
Och det som var COOPs entrébutik och parfymeri.
 
En enslig hink är vad som finns kvar efter den senaste datortillbehörsbutiken.
 
Att Phone House nu slagit igen var en nyhet men inte oväntad.
 
Baby & Juniors gamla butik vid ICA-parkeringen.
 
Och en minst lika stor lokal tvärs över entrén. Tidigare Skattemyndigheten.
 
Gamla uraffären som temporärt var cykel- och jaktaffär (den senare har flyttat längre ner på gatan.
 

 
Här döljer sig två tomma butikslokaler!
 
Resia hänvisar till butiken i Eskilstuna!
 
Var det senaste försöket en liten delikatessbutik?
 
Halva gamla Hemköpsbutiken blev till Audio-Video under några år.
 
Och nu flyttar Colorama!
 
Också i korsningen Nygatan-Eskilstunavägen gapar en lokal tom. Den andra har kommunen gjort till anhörigcentrum.
 




 







 
 


 






Nu får det väl ändå bli ett slut på dessa dårskaper!

 
 
Tidigare i år slog sig Kommunalrådet Jens Persson för bröstet och talade om att "firman går bra" och att "firman" gjort ett överskott 2011 på över 20 miljoner.

Det var ju då – och är än idag – en sanning med stark modifikation! Att tala om att man gör vinst på mer än 20 miljoner när man samtidigt ökar kommunens belåning med 187 miljoner är enligt min mening att slå blå dunster i skattebetalarnas ögon!
 
Den totala skuld som belastade skattekollektivet förra årsskiftet var alltså nästan ofattbara 3 miljarder 129 miljoner kronor /3.129.000.000 kronor/! Eller ca. NITTIOFEMTUSEN kronor per invånare!
 
Det är en ökning med närmare EN OCH EN HALV MILJARD KRONOR sedan årsskiftet 2006-2007.
Närmast en FÖRDUBBLING av kommunens skuld (+89%).
Och under huvudparten (fyra) av dessa fem år har kommunalrådet hetat Jens Persson, Centerpartist.
 
"Firman" går ju inte alls särskilt bra! Skattenivån är inget att skryta med. Taxor och avgifter hör till landets högsta. Skolresultaten är katastrofala. Personaltätheten i äldreomsorgen har aldrig varit lägre. Affärslokaler gapar tomma, liksom snart de avstängda och ogästvänliga centrumgatorna. Handeln ser sig motarbetad. Det går allt trögare att sälja bostäder i kommunen, byggandet avstannar.
 
Men det är klart att resultatet för Jens Persson som företagare (tre företag har Jens Persson som VD) är inte heller särskilt lysande jämfört med de företag där han "bara" sitter i styrelsen. Kanske hade det varit bättre om Jens Persson fått en mindre framträdande roll i kommunstyrelsen i Strängnäs Kommun också.
 
Det hela måste ju även ses i ljuset av att en av de viktigaste uppgifterna Jens Persson själv såg med sitt uppdrag när han tillträdde 2008 var att förbättra kommunens soliditet och finansiella situation. Man kan knappast säga att han lyckats särskilt väl, för att uttrycka saken på ett "positivt" sätt.
 
Och mitt i detta finansiella och politiska moras, så tänker Persson Inc. lägga minst ÅTTA MILJONER kronor på att bygga om Paulinska Konsertsalen till ny plenisal för kommunfullmäktige! Ett fullmäktige som träffas några timmar, nio-tio gånger per år!
 
Samtidigt som ytterligare taxehöjningar planeras för invånarna! Samtidigt som stora nödvändiga investeringar ligger framför kommunen i form av nytt reningsverk, delaktighet i inköp av tågset till järnvägen, ombyggnad av resecentrum m.m!
 
Vad säger detta om omdömet hos den styrande rödklövern? Att det är tappat, eller hur!
 
Att denna uppfattning också delas av andra märktes passande nog, inte minst vid invigningen av utställningen "Fest och Protest" på Multeum den gångna lördagen. Det allmänna samtalsämnet bland besökarna var att det är dags att på nytt skapa en proteströrelse mot det vansinniga i Lotta Grönblads och Jens Perssons planer för Paulinska Konsertsalen. Någon feststämning förelåg därmed knappast!
 
Det saknas ännu kraftfulla protester från oppositionshåll. Det nya oppositionsrådet Jakob Högfeldt från Moderaterna, tillsammans med Catharina S:t Cyr från Kristdemokraterna, Strängnäspartiets Jan Eriksson, Vänsterns David Aronsson och Mariefredspartiets Dag Bremberg får nog lov att börja visa att de verkligen står i opposition till dessa galenskaper!
 
Tyvärr verkar oppositionen också lite trött numer och det är inte att undra på! Hur länge ska de orka studsa upp och protestera när allt de ständigt möts av är nonchalans, arrogans och ovilja att ens lyssna. De enda oppositionspolitiker som fortfarande ständigt uppdaterar sina bloggar är Margit Urtegård och Dag Bremberg. Margit skrev nyligen så här om plenisalsfrågan.
 

Konsten att informera! Inget som Marianne Andersson (C) riktigt behärskar?

När kritiken mot det vansinniga tilltaget att stänga av hela norra sidan av Trädgårdsgatan för bilparkering blåste igång, försvarade sig ordföranden i den ansvariga Teknik- & Fritidsnämnden, Marianne Andersson, med att man hade informerat på de sätt som stod kommunen till buds:
 
"Spadenskyltar, kommunens webbplats, Facebook och Twitter är våra huvud­sakliga informationskanaler i ärendet under processens gång."
 

Spadenskyltar, det är ett riktigt bra sätt att nå berörda intressenter – OM dessa skyltar sätts på flera platser vid en tänkt förändring. I fallet med Trädgårdsgatan, skulle man givetvis ha satt upp en skylt vid gatans infart från Enköpingsvägen, väl synlig för ankommande bilar. Så skulle man satt upp minst tre-fyra skyltar utmed hela gatan, på rimliga platser som t.ex. utanför Apoteket, Systembolaget och ICA, d.v.s, där också de bilister som lämnat sina bilar passerar och har möjlighet att läsa och ta till sig informationen. Där de affärsinnehavare som finns utmed gatan också skulle ha en chans att förstå att någonting var på gång som de kanske ville reagera emot.
 
Jag har nu tagit en bättre bild och kunde vid direkt besiktning konstatera att denna skylt överhuvudtaget inte handlar om Trädgårdsgatan utan om Källgatans förändring. Någon skylt om Trädgårdsgatan finns inte överhuvudtaget, så den måste man – om den alls funnits – redan ha avlägsnat. Men inte heller denna skylt är särskilt informativ.
 
Marianne Andersson vill komma undan kritiken genom att peka på att man informerat via Spadenskyltar (OBS! Pluralform). I det aktuella fallet har man placerat Spadenskylten på EN plats, nämligen vid korsningen Trädgårdsgatan – Källgatan. På bilden ser man att skylten torde vara riktad mot fotgängare som är på väg från ICA/Systemet mot Präntaren. Men flertalet av de bilister som gärna parkerar på Trädgårdsgatan och som kommer ut från ICA/Systemet etc. lär inte ha anledning att passera denna skylt. Affärsinnehavarna utmed gatan tycks inte heller ha lagt märke till skylten och som bilist är det i den korsningen knappast ens möjligt att upptäcka skylten även om man inte då har fullt upp med att hålla koll på korsande bil- cykel- och gångtrafik.
 
Hur är det då med de andra informationskanalerna Marianne hänvisar till: På kommunens hemsida kunde jag efter en hel del klickande leta mig fram till "Pågående projekt" och där läsa om planerna på att göra om Trädgårdsgatan, men man kan inte med bästa vilja i världen läsa ut vilka de faktiska konsekvenserna blir. Där finns också en "parkeringsutredning" som man kan ladda ner som talar om att det minsann "bara" blir sju P-rutor mindre än det varit hittills när allt är klart. Men att börja med att ta bort de 18 mest frekventerade parkeringsplatserna istället för att börja med att iordningsställa de 12 nya utmed Källgatan, måste betraktas om ren och skär dumhet. Anmärkningsvärt är också att man i parkeringsutredningen tar med de två lastplatserna utanför Expert/Beckmans/Roggekonditoriet som en parkeringsresurs! Och redovisar att de endast utnyttjas till 25%!!
 
Hemsidan är alltså ingen bra informationskanal. I synnerhet inte för de  32.518 kommunbor som inte ser denna hemsida som sin käraste nyhetskanal enligt statistiken.
 
Patrick Blatatzis har på ett förtjänstfullt sätt visat på det obefintliga informationsvärdet för kommunen i de övriga kanaler som Marianne Andersson hänvisar till: Facebook och Twitter (jag skrattade onekligen när jag läste detta). Twitter! Ja, ja! Då är det inte mycket man begriper. Som Patrick påpekar:
 
"Som ganska bevandrad i digitala medier förstår jag att informationspridning genom digitala medier tenderar att bli till brus snarare än till dialog. Idag har Strängnäs kommun 581 gillare på Facebook och 424 följare på Twitter och Teknik- och servicekontoret som har tjänstemanna- och utföraransvaret 19 gillare på Facebook. Strängnäs kommuns webbplats har enligt urlspion.se 364 besökare per dag och sjunkande.

Om man genom att göra ett inlägg på Facebook och Twitter, eller för den delen en artikel på kommunens hemsida, eller till och med blivit rapporterad i tidningen, anser sig ha uppfyllt sitt informationsansvar tror jag inte man har förstått de utmaningar som organisationer och företag står inför i dagens informationssamhälle."

 

Onekligen måste man också som ständig kritiker av det slöseri med skattemedel som det s.k. magasinet "Från Strängnäs Kommun Aktuellt" utgör, åter ställa sig den berättigade frågan: Har inte ens Marianne Andersson och hennes kontor upptäckt att denna informationskanal direkt ner i kommunens samtliga hushålls brevlådor finns?

Hon har den inte ens med i sin uppräkning! Från hennes utgångspunkt vore väl ändå detta "magasin", den mest naturliga och i sammanhanget effektivaste informationskanalen som teoretiskt når ALLA kommuninvånare!

Så till slut en kommentar till vad chefen för teknik- & fritidskontoret säger på kommunens hemsida:

– Självklart kommer vi att inhämta medborgarnas synpunkter längs vägen, säger László Némedi, chef för teknik- och servicekontoret.


Så särskilt sjävklart är det ju tydligen inte, eftersom detta "inhämtande" av synpunkter inte tycks ha ägt rum överhuvudtaget.


Unga tar initiaitiv för parkeringen på Trädgårdsgatan.

Här intervjuas de båda unga initiativtagarna till den "civila olydnaden" av tidningen Måsens reporter.
 
Igår dök det upp en uppmaning på Facebook att samlas idag på Västerviksparkeringen för en manifestation mot nyordningen på Trädgårdsgatan, bakom de nya järnpållarna.
 
Sagt och gjort! Eftersom jag – för min egen och andra kommuninvånares bästa – insett och alltid motarbetat varje tanke på att  försämra för cityhandelns möjligheter att överleva, var det självklart att ställa upp.
 
Jag brukar berätta om när jag som ung och grön flyttade till Mariefred 1970 och omgående började propagera för ett bilfritt torg med springbrunn, planteringar och bänkar. Jag var som sagt naiv och oerfaren och helt oförberedd på den anstormning av vedersakare som kastade sig över mig.
 
Ett femtontal bilar dök alltså upp som en följd av de båda killarnas blänkare på Facebook i går, och körde i procession in bakom de uppsatta järnpollarna på Trädgårdsgatan. Där stod de sedan parkerade någon timme i tyst protest mot nyordningen.

Så blev jag själv handlare vid torget i Mariefred och började inse den verkliga problematiken. Jag studerade gågator och trafikrestriktioner i olika delar av Sverige. Jag tog del av det digra utredningsmaterial som fanns på Handelns Utredningsinstitut (HUI), kring gågators utformning, fördelar, nackdelar och problem. Och jag lyckades då iallafall få till en förlängning över torget av den gågata , som ändå kom till p.g.a. ICA-butikens expansion. Detta för att ge gågatan en mer optimal längd. Bredden är helt idealisk och nu är den också lång nog. Butikerna har lösningar för varutransporter via intilliggande tvärgator. Gågatan i Mariefred fungerar med andra ord utmärkt.
 
En gågata – nu är förvisso inte Trädgårdsgatan någon gågata och är väl inte heller tänkt att bli sådan, men bara för att försöka få t.ex. de två aggresiva kvinnor (utan bil) som gav sig på oss demonstranter i kväll, att förstå att det inte är så enkelt som gemene man kan tro att få en gågata att fungera både för konsumenter och handlare. Människor som tror att det bara är att stänga av biltrafiken och som tror att konsumenter kommer att välja att parkera på avstånd för att bära tunga kassar längre sträckor, istället för att åka någon annanstans där de kan stå utanför butiksdörren, är tyvärr helt okunniga om hur tillräckligt många av oss människor fungerar för att påverka butiksomsättningar. Dessa människor är lika okunniga om hur ekonomin fungerar för de handlare vars framtid man utan hänsyn till och respekt för, leker med på detta sätt.
 
För att fungera som en effektiv handelsgågata, krävs det att den har en viss bredd, en viss längd och ett varierat butiksutbud på båda sidor om gatan. Absolut inte så bred som Trädgårdsgatan. Den skulle aldrig kunna fungera som gågata ur handelssynpunkt eftersom en effektiv gågatas båda sidor enkelt måste kunna bedömas från en mittposition. Butiksutbudet utmed gatan är allt annat än varierat sett till fördelningen mellan norr- och sydsida. Varje tanke på att göra Trädgårdsgatan till gågata, vore helt vansinnig om man vill behålla handeln och folklivet på gatan. Hospitalsgatan – OM den varit bebyggd på båda sidor hela sin sträckning, hade kunnat vara en idealisk gågata, men aldrig Trädgårdsgatan.
 
Det patetiska försök att från majoritetens sida tillmötesgå detta naiva önskemål från Miljöpartiets sida (som verkligen ville ha en ren gågata här) genom den halvmesyr som nu förstör den hittills så välfungerande gårdsgatan (en gata där fotgängare alltid har företräde) kan vara helt förödande för verksamheterna utmed gatan.
 
Medan vår protest pågick kunde vi beskåda ett praktexempel på hur det kan bli: en bilist hämtade saker på Röda Korset och hade helt sonika parkerat mitt i körbanan med uppfälld baklucka där saker lastades in i lugn och ro medan bilarna samlades i kö där bakom. Hur länge kommer man ens att försöka? Hur länge dröjer det innan man beslutar sig för att alltid i första hand åka direkt till Solberga?
 
Dessa verksamheter lever i många fall på marginalen och kan inte riskera att ens ett tiotal kunder om dagen försvinner utan att det får negativa konsekvenser för deras omsättning.
 
Enligt uppgifter från Företagarförbundet (baserade på utredningar inom HUI) är en parkeringsplats värd inte mindre än två miljoner omsättningskronor för den angränsande handeln. Per parkeringsruta! Med andra ord innebär förlusten av de 19 platser som nu försvunnit från gatan risk för en omsättningsminskning av 38 miljoner kronor!
 
Om kommunen på detta sätt försämrar för en handel som redan befinner sig i kris p.g.a. av de många tomma butikslokalerna i stadens kärna, så står det inte på förrän det blir fler tomma lokaler. Vi som bor utanför Strängnäs inser snart att det är enklare för oss att ta motorvägen direkt till Solberga och handla merparten där. Systembolagetoch apoteken kan för en tid locka oss att återvända åtminstone då och då till centrum, men risken finns också att Systembolaget till slut väljer att etablera sig i Solberga – där konsumenterna då kommer att finnas!
 
För det är så det fungerar! Trots den idealistiska övertron på att människor skulle handla mer i centrum om det gick lättare att gå och cykla där, som de båda ilskna damerna utan bil uppenbarligen hade. Slutet blir att de lär få skaffa sig bil för att kunna handla också sina dagliga livsmedel, då all handel finns i Solberga. Det finns åtskilliga exempel på hur stadskärnor utarmats just med denna typ av inadekvata kommunala åtgärder – som vanligt utan några konsekvensanalyser – och där man fått se butikslokaler förvandlas i bästa fall till sommaröppna klädboutiquer. Läs här om t.ex. Falköping.
 
Att handla i en död stad med gapande tomma och oputsade skyltfönster! Finns det något mer deprimerande? Är det vad vi vill ha?

Titta ordentligt på den här bilden! Är det bilden av en attraktiv handelsgata? En gata som sprudlar av liv och lust? Fylld av flanörer och shoppare? Nej, det jag ser är en trist asfaltsgata utan liv som aldrig kan utgöra en lockelse för någon. Hur länge dröjer det innan Bengtssons och Systemet börjar vända sina entréer mot övre planet istället. Där finns dessutom idag lediga lokaler som de kan överta. Då blir Trädgårdsgatan på allvar en bakgata utan hopp.
 

Demokratin till papperskvarnen!


De sista fyra årens arbete med demokratifrågor går i papperskvarnen!

Sju år satt jag i den kommunala demokratiberedningen inom kommunfullmäktige innan jag tillsammans med samtliga övriga oppositionsledamöter, tog mitt pick och pack och helt sonika lämnade rådet såväl fysiskt som formellt.

Demokratiberedningens uppdrag var att tillse att den kommunala demokratin fungerade, att medborgare fick den insyn och påverkansmöjlighet som de har rätt till. Som det utvecklades under den nuvarande regimen blev det istället den form, som inte är tillåten enligt kommunallagen, men som praktiseras i Strängnäs Kommun sedan 2008, nämligen rent majoritetsstyre. Detta tog vi konsekvenserna av och lämnade våra uppdrag. Inga efterträdare utsågs och Demokratiberedningen lades ner. Man kan säga att verkligheten hann ifatt demokratin.

Jag började med demokratifrågor och medborgardialogfrågor dock redan dessförinnan, först genom en motion i fullmäktige på 70-talet om direktvalda kommundelsråd som ledde till inrättandet av de första kommundelsråden i Strängnäs.

Men mer intensifierat den 15 september 1999 då jag som nyvald vice ordförande i det likaledes alldeles nyinrättade Härads Kommundelsråd, var med om att tacka ja till att delta i ett pilotprojekt som Kommunförbundet (som det då hette, numer Sveriges Kommuner och Landsting, SKL) ville genomföra för att pröva en ny form av medborgardialog (också en splitter ny term då), nämligen något som till att börja med kallades "sökkonferens" men som blev "stordialog".

Idén hade prövats utomlands med goda resultat och nu ville man se hur det kunde fungera i Sverige. Christina Nilsson Löw, Mats Enblom och jag utsågs till projektgrupp som tillsammans med två "experter" från Kommunförbundet ledde hela projektet.

Redan som första beslut i vårt nybildade kommundelsråd beslöt vi att vi skulle använda ett "möjlighetsspråk" snarare än ett "missnöjesspråk" vilket hittills varit den känsla som befintliga kommundelsråd i andra kommundelar gav.

"Stordialog" beskrevs som ett sätt att på kort tid, med mångas medverkan, formulera gemensamma slutsatser som ger ett lärande med bestående verkan. All nödvändig kompetens inom och utom den utvärderade verksamheten utnyttjas för att förstå verksamheten, få en allsidig belysning av den och värdera den. Genom att samla "hela systemet" i ett rum, kan man skapa en gemensam vision, utnyttja den samlade kompetensen, engagera många och lösa frågor som berör de flesta.

Den 4 mars år 2000 samlades 61 förväntansfulla Häradsbor, inbjudna så att ett tvärsnitt av lokalbefolkningen och deras organisationer och grupperingar fanns representerade.

Det var högt i tak och stor entusiasm.
Under dagen framkom en mängd förslag på större och mindre åtgärder i de olika grupperingar som deltagarna fick växla emellan och efteråt kände vi inom projektgruppen att det varit en fantastisk dag som ingav stora förhoppningar om framtiden för vår lilla ort.

Hur gick det då?

Ja, vi redovisade förstås för kommnfullmäktige hur det gått till och vad man gemensamt kommit fram till. Men inte bara det, vi fick åka på konferenser som Kommunförbundet höll kring demokratifrågor i såväl Vadstena som Göteborg, där jag redogjorde för förloppet, hur vi tänkt, vad som kom ut och vad som dittills skett i form av uppföljning.

Stordialogen gav givetvis upphov till en hel del direkta framstötar till Kommunfullmäktige i flera frågor.

Alla centralt placerade politiker nickade uppskattande till oss och tyckte att det var jätteintressant och att det måste ha varit mycket givande – och sedan återgick man till dagordningen!

Det vill säga – i stort sett kom inte någonting bestående eller påtagligt ut av alla de förslag som Stordialogen utmynnat i. Allt återgick till vardagen och alla rapporterna lades på hyllan!

Faktiskt inte ens det!
För när jag fick en förfrågan från en kommuntjänsteman om jag hade några rapporter kring medborgardialog inom Strängnäs kommun, framkom att inte ens slutrapporterna och de utvärderingar som Kommunförbundet gjort fanns i kommunens arkiv!

Jag har många gånger hävdat att vi politiker ägnar alldeles för mycket tid åt storvulna långtidsplaner som vi så fort printerbläcket torkat, lägger på  en hylla och glömmer bort. I det här fallet hade rapporterna inte ens lagts på hyllan!

Återrapportering?
Det är vanligt att ledamöter av olika nämnder och styrelser skickas på olika konferenser, seminarier och kurser. Men det är ytterligt ovanligt att de som varit iväg ens klämmer ur sig en kort muntlig rapport. Än mindre i skriftlig form.

Tillsammans med vänsterpartisten Rosy Leksell fick jag Demokratiberedningens uppdrag att ingå i ett nätverk med ett tjugotal kommuner och landsting, kring medborgardialogfrågor som SKL satt ihop. Tanken var att också minst en tjänsteman från varje deltagande kommun skulle ingå i ett motsvarande nätverk på förvaltningsnivå. Jag tror aldrig att Strängnäs Kommun utsåg någon. Rosy slutade dock efter kort tid med politiken och fick ingen efterträdare!

Själv åkte jag på mina årliga två nätverksträffar i åtskilliga år. Dessa innehöll såväl intressanta föredrag som givande gruppdiskussioner och erfarenhetsutbyte. Efter varje träff avgav jag till Demokratiberedningen och Kommunstyrelsen en hyggligt gedigen sammanställning av de dagslånga träffarna.

Och varje gång tillade jag egna reflektioner kring det faktum att samtliga övriga kommuner och landsting som deltog i nätverket lät sig representeras av antingen Kommunfullmäktiges eller Kommunstyrelsens ordförande eller vice ordförande och i några fall även av ordförande i den nämnd eller utskott som hade demokratifrågorna på sitt bord.

Med andra ord – alla andra nätverksdeltagare hade funnit att demokratifrågor var en så central och viktig fråga att man lät sig representeras på allra högsta nivå.

Så icke Strängnäs kommun! Under den förra mandatperioden var jag blott en enkel ersättare i kommunstyrelse och fullmäktige!

Det var på den nivån Strängnäs Kommun tydligen ansåg att demokratifrågor hörde hemma!

Och jag kan lugnt påstå att allt det värdefulla och intressanta som jag fick ta del av genom dessa nätverksträffar och som jag delgav kommunen och dess politiker inte lämnade det minsta spår efter sig i den politiska agendan eller mentaliteten. Tror knappt att någon ens läste mina rapporter!

Idag fungerar den kommunala demokratin sämre än någonsin tidigare i Strängnäs kommun. Om man inte vill använda termen envälde så är majoritetsstyre den enda adekvata beskrivningen på dagens förhållanden.

Att oppositionen inte drar konsekvenserna av detta och gör som oppositionsledamöterna i Demokratiberedningen gjorde, utan stillatigande låter sig vara "demokratins gisslan" i nämnder och styrelser där de totalt saknar inflytande och verklig insyn, är dessvärre bara ytterligare ett bevis på politikens och demokratins misslyckande.

Det är det sorgliga eftermälet av totalt 39 års arbete för min del med kommunal demokrati!

Gästhamnarna – och ProMarina – igen!

I samma FOLKET från 1987 som jag fann det tidigare inlägget står också att läsa om att uppgörelse då hade träffats mellan kommunen och Jan-Åke Eriksson genom företaget Gripshamn AB om arrendet av Mariefreds gästhamn.

Ett enkelt och okomplicerat avtal där två parter avtalar om specifika åtgärder från vardera partens sida. Den stora skillnaden, mot det – inte minst av mig själv – kritiserade avtal med företaget ProMarina AB om alla kommunens hamnar, som kommunens kulturgeograf för några år sedan träffade å skattebetalarnas vägnar, är att Eriksson den gången omgående verkställde vad han i avtalet utfäste sig att göra och tillhandahöll de tjänster som avtalet stipulerade. Han lät bygga den servicebyggnad som fortfarande står och som används och han lade ut de pontonbryggor som han lovat. Han lade dessa i det läge och den omfattning som han redan fått klartecken från slottsförvaltning och länsantikvarie at få göra.

ProMarina däremot lovade stort. Visade oss stiliga skisser på hamnbyggnader och brygganläggningar och påstod att dessa utförts under löpande kontakter med slottsförvaltning och antikvariska myndigheter och att de skulle fått klartecken för såväl byggnationer på kajen som bryggor i enlighet med de vackra skisserna. Jag var själv med och lyssnade vid deras presentation och förundrades över deras uppgift att de redan inhämtat och fått klartecken från berörda myndigheter.

På basis av detta träffade således kulturgeografen (som blivit tillförordnad mark- och exploateringschef) utan att ens lyfta sin telefonlur och fråga den för ändamålet anställde kommunjuristen om råd, ett femtonårigt avtal med ProMarina, ett företag som redan utlovat mångmiljonsatsningar i ett antal andra kommuner med blott några egna ynka miljoner i omsättning och tillgångar!

Det ska sägas att kulturgeografen inte handlade utan politisk uppbackning. Han var ivrigt påhejad av det lika aningslösa dåvarande kommunalrådet Björn Lind som till och med tog sig före att driva på beslutet i fullmäktige genom att under pågående möte ringa till ProMarina och få en lika lögnaktig uppgift om att de redan hade en Blå Flagg som kunde användas också i Strängnäs- och Mariefredshamnarna.

Ni förstår på vilken nivå de flesta fullmäktigeledamöterna funderade i denna stora och omfattande affär! Färgen på en flagga!

Tänk om Jan-Åke Eriksson fått ta hand om kommunens hamnar istället! Då hade vi sluppit det elände som nu råder och som vi är bundna av i femton år! Inga nysatsningar! Bara höjda avgifter!

ProMarina skyller ifrån sig på att de antikvariska myndigheterna förhindrat dem att göra som man planerat! Men det visste ju företaget redan innan! Man hade ju redan – mot bättre vetande (= lögnaktigt) – påstått att man hade klartecken för alla de åtgärder man föreslog och som säkert var det som fick många politiker att falla i farstun (inklusive kulturgeografen och kommunalrådet Lind).

ProMarina lurade alltså till sig detta guldkontrakt under falska förespeglingar. Med slipade juristers på företagets sida om bordet, står sig en enkel – i avtalsammanhang av detta slag obevandrad – kulturgeograf ganska slätt.

Men Kommunalrådet Lind borde vetat bättre! Och den fullmäktigemajoritet som stod bakom beslutet borde skämmas!

"Heta repliker på fullmäktige om hemlighetsmakeri!"

Skriker rubriken i lokaltidningen om det senaste kommunfullmäktigemötet.

Kommunalrådet anklagades för hemlighetsmakeri och för att agera på egen hand. Debatten var stundtals hetsig och handlade bl.a. om en markbytesaffär där kommunalrådet anklagades för att ha gått i i en affär som innebar en miljonförlust för kommunen.

Kommunalrådet hade dessutom gjort affären utan något uppdrag från Kommunstyrelsen. Kommunalrådet i sin tur bedyrade att allt gått rätt till och att det var hans uppgift att sköta dessa affärer. Han anklagade i sin tur oppositionsledaren för att läcka uppgifter till pressen och att om så inte skett kunde informationen till de övriga partierna varit mer fullständig.

Oppositionsledaren menade att det ju ändå är klart att Kommunalrådet frångått den öppna attityd gentemot andra partier som kännetecknade hans företrädares regim. Idag informeras varken oppositionen eller ens de egna allianspartierna om viktiga överläggningar. Ibland agerar dessutom Kommunalrådet utan uppdrag från Kommunstyrelsen. Kommunala verksamheter säljs ut till underpris!

"Strängnäsandan" är bortblåst hävdar oppositionsledaren och efterlyser mer lagarbete.

En politiker, känd för sina bombastiska utbrott, höjer rösten ordentligt mot oppositionen: "Hur kan ni påstå att kommunen har gjort en dålig affär, när ni erkänner att ni inte förstår er på markvärdering? Ni är väl också dåliga oppositionspolitiker om ni inte försökt att hindra denna påstått dåliga affär!"


Känns tongångarna bekanta? Trodde ni det gällde det senaste fulmäktigemötet? Det kunde mycket väl ha gjort det, men referatet är (något omstuvat) faktiskt från tidningen FOLKET den 28 april 1987!

Kommunalråd den gången var folkpartisten (tveksamt) Thure Wargloo. Oppositionsledaren var socialdemokraternas Kenneth Nilsson och den bombastiske politikern, kommunfullmäktiges förre ordförande Anders Svensson, som redan då gjorde sig hörd när han blev upprörd.

Allt går igen! Lär vi oss någonsin något? Svaret är dessvärre NEJ! Vi lär oss aldrig!

Alla måste jämt själva uppfinna hjulet och göra samma misstag som sina företrädare.

I högsta grad tycks det gälla de som är satta att värna om den institution i samhället som är till för att överföra kunskap och erfarenhet - vår skola!

Har Miljöpartiet något berättigande?



Gårdagens kommunfullmäktigemöte nådde nya bottenrekord i manipulation, arrogans och meningslösheter från Rödklöverns sida.

Oppositionsrådet Maria von Beetzen gjorde äntligen skäl för sin titel och avgav några tydliga markeringar! Bra! Efterlängtat!

Dag Bremberg, Sixten Skullman och Kerstin Svensson är fortfarande en tröst som sanningssägare, men de är rätt så ensamma.

Men priset igår togs ändå nästan av Miljöpartiets nästan osannolika representant Lilian Sjölund som mitt i den praktiskt taget avklarade debatten kring folkinitiativet för folkomröstning, då det stor klart för alla att det fanns ett tillräckligt röstunderlag för att driva igenom folkomröstningskravet, begär att ärendet ska återremitteras!

Hon skruvade sig både länge och väl för att förklara att Miljöpartiet ju är FÖR folkomröstningar MEN – hon ville ju veta vad man skulle rösta om och vilka som skulle få delta i omröstningen, hela kommunen eller bara delar av den?

Det hjälpte inte att man förklarade för Sjölund att man först ska besluta om det överhuvudtaget ska bli en folkomröstning, därefter är det valnämndens sak att ta fram underlag för frågeställning och att ev. avgränsa omröstningen till bara vissa valkretsar – eller inte – och återkomma till fullmäktige med förslag.

Under tiden insåg majoriteten att de här fick en chans att försinka hela frågan ännu en tid och den ene efter den andre tog tillbaka sina tillstyrkanden av det egna beslutet i Kommunstyrelsen och anslöt sig till Sjölunds återremisskrav.  Just den metod som majoriteten så ofta häcklat oppositionen för att använda sig av för att försena frågor.

Kanske var det också en hämnd för att ärendet om den tveksamma försäljningen av fastigheten vid Kvitten återremitterades tidigare under sammanträdet genom att oppositionen gick samman i krav på att få alla fakta om turerna mellan kommunen och Kilenkrysset AB/Jan Persson innan man ville ge klartecken till en försäljning av fastigheten med det av Kilenkrysset fuskbyggda huset på.

Men visst var det intressant att höra en Miljöpartist överhuvudtaget yttra sig en längre stund i fullmäktige. Det har jag inte upplevt sedan den kloke Erik Frostegren försvann, eller tidigare Lena Toribio och Monica Stålborg Billberg. Duktiga, pålästa och aktiva politiker.

Den nuvarande styrande familjen i Miljöpartiet: Terese och Mattias Askerstedt hör man inte mycket av. Från att ha varit ett framsynt och aktivt oppositionsparti under förra valperioden har man förvandlats till ett följsamt, tystlåtet och stillasittande stöd för de båda kommunalråden Persson Inc. och Fredrik Lundgren.

Mattias Askerstedt har pacificerats i rollen som förste vice ordförande i fullmäktige medan Terese köptes upp till priset av en kommunalrådspost och ordförandeskapet i en fullständigt meningslös nämnd: "Nämnden för ett hållbart samhälle".

Skrämmande rapporter om nämndorförandens overksamhet och ofömåga att ta itu med saker och ting når oss. Senast vid fullmäktigemötet igår fick vi höra av en av ledamöterna från Moderaterna att nämnden närmast är att betrakta som ett rundningsmärke. En annan berättade att hon helt slutat gå på sammanträdena eftersom hon ansåg det helt meningslöst och ett uppenbart slöseri med skattepengar.

Är Miljöpartiet verkligen så lättköpt! Att man till och med lånar sig till att frångå sitt "oreserverade stöd" till folkomröstningar för att ställa sig in hos de stora farbröderna?



Små fristående förskolor ska tvingas bort i Strängnäs?


I november beslutade Barn- och Utbildningsnämnden som en del av ett större policydokument kallat "Välkommen till förskolan och skolbarnomsorgen i Strängnäs kommun, riktlinjer och taxor", att alla fristående förskolor skall hålla samma öppettider som de kommunala. Detta var ett tjänstemannaförslag där man tolkat skollagens text om att de fristående skolorna också ska vara "öppna för alla" som att det också gäller öppethållandetider. Man påstår sig ha fått stöd av Skolverket för denna tolkning! Har man kollat förarbetena till skollagen? Knappast!

Och i vanlig ordning har man "glömt" att dels göra en barnkonsekvensanalys kring detta och man har "glömt" att överhuvudtaget efterhöra de fristående förskolornas eller föräldrarnas uppfattning innan man tog sitt beslut. Inte ens sedan beslutet togs har dessa fått någon information om detta – förrän helt nyligen då förskolorna anmodades att ändra sina öppettider för att få fortsatt skolpeng!

Maken till arrogans och nonchalans får man nog leta efter. Inte bara gentemot de företag, privatpersoner och organisationer som driver dessa förskolor – trots tidningsuppgifter om räntesnurror och annat  – oftast med mycket små, om ens några marginaler. Också nonchalant mot de föräldrar som aktivt valt dessa förskolor – inklusive de öppettider som gällt på respektive skola och som nu i andra hand får vetskap om denna förändring som för ett antal av dessa förskolor skulle bli helt förödande och innebära att de tvingas stänga.

Är det helt enkelt så att just det är tjänstemännens önskan? Att genom en åtgärd som man vet framtvingar nedläggningar kunna komma över de skolpengar som idag går till dessa fristående förskolor?

Man måste också ställa sig frågan hur detta ärende behandlats i nämnden. Hur har ärendet presenterats för ledamöterna? Har dessa förstått och insett frågans vidd? Vilken motivering framfördes och vilka frågor ställdes från ledamotshåll? Några alls?

Av en av de närvarande ledamöterna har jag fått veta att det hela huvudsakligen presenterades som en fråga om införande av ett gemensamt webbaserat system kallat ”Dexter” som även de fristående förskolorna skulle tvingas in i. Frågan om gemensamma öppettider avfärdades kort med att det var tvingande enligt nya skollagen. Därför valde de oppositionspolitiker som argumenterat för att också de fristående skolorna skulle få yttra sig, ändå att inte begära votering eller att reservera sig.

Om Fredrik Lundgren vill visa allvar med sitt partis positiva inställning till fristående förskoleverksamhet så måste han ju tänka om här! En BUN-ledamot säger:
”Fredrik har svängt i synen på småskaligt och nära, och av vad han nu säger så tolkar jag att han ser på friskolor som konkurrens. ’Vi är kommunala skolkoncernens styrelse’, har han vid flera tillfällen sagt”.

De fristående förskolorna är oftast de enda som motsvarar det som vi politiker under den tid jag var engagerad, efterfrågat, nämligen den lilla, bostadsnära förskolan.

För länge sedan fattade politiken ett policybeslut om att det i varje större bostadsexploatering i kommunen skulle planeras för en förskola. En förskola av en karaktär som allteftersom den demografiska sammansättningen i bostadsområdet skulle kunna förvandlas till privatbostad och avyttras eller uthyras. Att detta policybeslut efterlevts så erbarmeligt dåligt beror på att skolkontoret varje gång sagt att det inte finns behov, eller att det blir för litet. I t.ex. fallet med Fårhushagen hette det att skolkontoret krävde 6 hektar mark för att vara intresserad av att sätta upp en förskola!  60.000 kvadratmeter!

Men när det var dags för att detaljplanera Jagbacken i Läggesta, så satte Plan- och Byggnämnden tack vare starkt argumenterande från Sten Diurlins och min sida, ner foten och krävde att policybeslutet skulle beaktas. Följden blev att det faktiskt skrevs in en förskoletomt i detaljplanen. Att denna sedan genom förhandlingar ändå blev till en ny mastodontisk förskolefabrik är en beklagansvärd utveckling.

De enda som alltså motsvarar den bild av den lilla nära förskolan som vi politiker så gärna omhuldar – det är dessa fristående förskolor! Se bara på den lilla förskolan Växthuset inklämd mellan en grekisk restaurang och en bilglasfirma i Västerviken! Se på Montessori i bottenvåningen på ett hyreshus vid Nygatan i Mariefred.

Små enheter där små barn kan känna sig trygga och sedda. De kan fungera därför att man disponerar personalens tid på ett optimalt sett i samklang med önskemålen från de föräldrar som valt att ha sina barn på dessa fristående förskolor. Ska man tvingas till ökade öppettider som – märk väl – inte har efterfrågats från föräldrahåll, så innebär det att personal i stor utsträckning måste fördubblas p.g.a. arbetstidslängd vilket skulle få till följd att kostnaderna, vare sig skolorna ägs av privatpersoner, kooperativ eller andra typer av organisationer eller företag, skulle omöjliggöra fortsatt drift.

Och barnen skulle tvingas in i de kommunala förskolefabrikerna!  Är det vad vi vill som invånare, som föräldrar som skattebetalare? Eller är det bara vad Styrelseordföranden i Kommunala Skolkoncernen vill?

Att slå sig för bröstet med lånade sekiner!

"Jag är väldigt, väldigt nöjd" säger kommunalrådet Persson Inc till Strengnäs Tidning apropås det "bästa resultatet någonsin" som Strängnäs Kommun uppnådde förra året (underförstått: tack vare det kloka velourbefriade ledarskap som Persson Inc. bidrar med).

Det är väl visst alldeles utmärkt att kommunen visar på ett positivt resultat, men faktum är ju att det reella resultatet är negativt!

Detta eftersom kommunen som ägare till sina bolag fortsätter att underlåta att ställa tillräckligt kapital till förfogande  för att dessa skall kunna verka i enlighet med politikens förväntningar.

I själva verket har istället Persson Inc. belånat Strängnäs kommun med ytterligare ETT HUNDRA MILJONER KRONOR under 2011! Och därmed är kommunens totala låneskuld TRE MILJARDER ETTHUNDRATJUGONIO MILJONER!

Med en snittränta på 4% betyder det räntekostnader för kommunen på 120 miljoner kronor! Då kan man säga som förre KF-ordföranden Anders Svensson att det gör ju inte så mycket eftersom kommunen får in lika mycket i ränta från sina bolag. Men det drabbar då istället bostadsbolagets hyresgäster och SEVABs elkunder. Är det så mycket bättre?

Det är en hisnande skuld som motsvarar över 96.000 kronor för varje kommuninvånare! Redan förra året låg Strängnäs kommunskuld högre än Greklands statsskuld i förhållande till "bruttokommunalprodukten"/BNP.

I realiteten borde dessutom resultatet ha belastats med den nedskrivning av fordran på dotterbolaget SEVAB som måste bli följden av att man överdebiterat SEVAB i samband med överlåtelsen av VA-verksamheten 2009. Kommunen har helt enkelt tagit betalt för saker som inte finns och därigenom kunnat blåsa upp det kommunala resultatet.

När ska majoriteten inse att det inte går att fortsätta att låna pengar till allting? Vi lär stå inför en mångmiljoninvestering i nytt reningsverk. Den lär vi inte heller kunna finansiera med några egna medel utan lär tvingas låna upp till!

Är det inte bättre att ta skeden i vacker hand och sälja av tillgångar för att få pengar över till nödvändig verksamhet och att själva kunna stå för framtida investeringar.

Tidigare inlägg
RSS 2.0