PILOTKRYSSNING UTMED BOHUSKUSTEN MED KANALBÅT!

 
Wilhelm Tham x 2!
 
En riktigt lockande inbjudan att få vara med om en pilotkryssning utmed Bohuskusten med Göta Kanalbåt fick oss omgående på fall! Arrangerad av Vänföreningen för Göta Kanalbåtarna i slutet av sommaren 2015. Av olika skäl blev inte historien skriven förrän nu men låt de vackra sommarvyerna bedåra er när den kalla vintervinden ylar utanför knuten. Och tag chansen att delta i någon av de tre kryssningarna som arrangeras i maj resp. augusti i år. Blir de framgångsrika så lär rederiet låta dem finnas kvar i sortimentet framöver. Om några år ska kanalen börja renoveras och då kanske kanaltrafiken kan behöva dras ner periodvis och då kan dessa kryssningar vara ett gott alternativ.

Dag 1.


 
Resan anträddes tidigt en sensommarmorgon vid Packhuskajen i Göteborg dit vi anlände efter diverse lokaliseringsproblem (google maps angav kartbilden för Göta Kanalbolagets kontor vid en av Göteborgs kanaler – och gör så fortfarande! – vilket inte kändes helt rätt).

 
 
Ann Löfgren med Kapten Pierre Drackner
Vid kajen låg M/S WILHELM THAM och väntade oss. Kapten med besättning lotsade oss och bagaget ombord. Solen flödade och medresenärerna såg trevliga ut. Vi började att presentera oss men märkte snart att det inte väckte någon efterföljd vilket kändes lite märkligt. Några kände vi sedan tidigare men det fanns uppenbarligen några grupper med som reste tillsammans och utan några ambitioner att träffa nya människor. Eller ens hälsa på dem. Helt olikt tidigare resor med kanalbåten där presentationer varit naturliga. En passagerarlista hade underlättat. Det är ju inte direkt någon färjeresa där människor ska snabbfraktas mellan två hamnar utan istället tillbringa ett antal dygn tillsammans i ett relativt trångt fartyg, äta och förhoppningsvis umgås och ha trevligt ombord. En av passagerarna var märkligt nog dock både namne och ättling i rakt nerstigande led till den Wilhelm Tham som fått ge sitt namn åt fartyget.

Att använda den gamla filmtiteln ”Vi hade iallafall tur med vädret” är inte alls fel. Men inte blott vädergudarna var oss nådiga under de tre dygnen utan också allt annat.
 
 
M/S Wilhelm Tham lägger ut från Packhuskajen. M/S Juno har seglat färdigt för säsongen.

Vi lade ut från Packhuskajen och i strålande sol stävade vi ut under Älvsborgsbron mot västerhavet. Ett kanske något ovant vatten för ett fartyg som är specialbyggt för smala och korta kanalslussar. Skulle hon rulla mycket? Hög, grund och smal! Men all oro var i onödan. Thammen uppförde sig väl hela tiden.

 Ankomst till Känsö gamla karantänsstation. Den vita färgen var dyr varför endast väggarna utåt vattnet beströks med den färgen. baksidorna är faluröda!

Efter att i sakta mak passerat och avnjutit Styrsö och den s.k. Snobbrännan lade vi till vid Känsö gamla karantänsstation. Inrättades 1770 då underrättelser inkommit om att pest utbrutit i turkiska hamnar och om en epidemisk sjukdom i Polen. Det innebar att inga fartyg från hamnar med befarad smitta fick anlöpa svenska hamnar utan att först ha legat isolerade vid denna karantänsstation, eller någon av de andra fyra, i fyrtio dagar (=quarante). Den tid man ansåg vara säker för att slippa spridning av olika smittor. Vid Känsös brygga fanns en särskild ”Parloir”-byggnad där befälhavare från de ankommande fartygen kunde prata med karantänspersonalen, läkare etc. Det skedde på varsin sida om ett dubbla galler mellan vilka en svavelrök skulle förhindra att elände spreds från den befarat sjuka sidan till den friska. Eventuella dokument passerade ett ammoniakbad innan de kunde hanteras av den andra sidan.

 
 
Inne i Parloiren med de dubbla gallren mellan vilka svavelrök steg upp.
Ingen av de övriga fyra stationerna finns bevarad vilket gör Känsö unik också i ett internationellt perspektiv. Fyra sjukhusbyggnader uppfördes på varsin liten ”ö” omflutna av vatten där sjuka i olika stadier kunde behandlas.
 
 Under tiden var fartyget välbevakat.

Känsö är sedan före andra världskriget ett avlyst militärt skyddsområde och används idag för möten, utbildning och konferenser. Enda möjligheten för utomstående att få se detta unika kulturarv är genom specialresor som denna.

Mot Vinga fyr
 
Trångt i Vinga hamn
 
Vinga fyr i bakgrunden

In i det sista var det osäkert om vi skulle nå nästa tänkta hamn, nämligen Vinga fyr. Men väder- och framförallt vindguden Eol var oss välbevågna så att vi kunde anlöpa den trånga lilla hamnen under fyren. Förutom en mängd fritidsbåtar fick vi dela brygga med M/F Walona på utflykt från Göteborg. Fyren och Evert Taubes barndomshem är givetvis intressanta besöksmål och för dem som orkade uppför alla trapporna fick en hisnande utsikt över västerhavet bilda slutkläm på besöket. Vår medföljande värdinna guidade förtjänstfullt under färd och på Vinga. Varvade skrönor och fakta gjorde berättelserna levande och intressanta.

Genom Kalvsund

Så vände vi stäven norrut förbi Kalvsund för att så småningom nå Marstrand som skulle bli vår första natthamn.

Ankomst till Marstrand där vi möttes av den gamla Stockholmsbekantingen M/S S:t Erik som bar illegal nationsflagga. Den svenska flaggan får inte innehålla främmande delar om det inte är riksvapnet el. motsvarande. Att föra den s.k. Sillsallaten  är inte lagligt vare sig den "hör till fartygets historiska tid" eller ej.

Där fick vi en guidad stadsvandring innan middagen intogs i de båda matsalarna ombord.
Kvällskaffe och kanske en avéc på övre akterdäck fick avsluta dagen innan vi kojade. Eftersom hustrun och jag rest med Thammen flera gånger och prövat de fina hytterna på bryggdäck och nu insett att det där med klättring till överslafar börjar bli för jobbigt, hade vi denna gång speciellt bett om den hytt på huvuddäck som dittills haft två kojer på durken istället för ovanför varandra. Nu hade man kompletterat med två kojer till och gjort den till fyrbäddshytt, men tack och lov var dessa uppfällda och outnyttjade. Bagage ska man inte ha med sig ombord. Stuvutrymme på dessa fartyg är lika obefintligt som i moderna bostäder. ”Du kan ingenting ta med dig dit du ska” borde vara rederiets devis. Minns ett autraliensiskt par som vi hade sällskap med en tidigare färd. De hade fått uppgift från sin resebyrå att förhållandena ombord var mycket ”compact” men hade ändå aldrig kunnat föreställa sig hur lite de borde haft med sig! Men tack och lov så förväntas man numer inte klä om till middagen, varför garderoben avsevärt kan minskas.

Stillaliggande i Marstrand somnade vi till ett stilla kluckande.

Dag 2

 
Marstrandsarkitektur. På samma sätt som i de gamla medeltida städernas trånga gator byggde man sig mer golvyta genom att öka måtten på de övre våningsplanen!

Dagen påbörjades med en ensam vandring utmed kajerna och fram till det gamla magnifika Societetshuset som byggdes på 1880-talet för att vara uppehållsrum för kungligheter och societet under de årliga regattorna. Först på 1970-talet blev det en restaurang och festvåning för allmänheten. Praktfullt nyrenoverat mötte det morgonsolen.
 
 
Societetshuset och fästningen

Frukosten intogs på däck i solskenet medan vi i sakta mak lämnade hamnen och fortsatte norrut genom gattet mellan öarna. Över Marstrandsfjärden och förbi det märkliga Åstol, en karg klippö utan märkbar växtlighet men med en påtaglig tätbebyggelse bestående av vita tättbyggda villor.

Åstol
 
 Styrman Göran Ruckman och kapten Pierre Drackner på bryggan
 
 Det gäller att ha tungan rätt i mun
 
Trångt
 
Eftertraktad fångsttransport
 
Ankomst till Skärhamn

Genom det trånga Kalvesund nådde vi sedan dagens första stopp, i Skärhamn. P.g.a. något missförstånd betr. tilläggsplats fick vi tydligen en längre guidad vandring än tänkt utmed bryggorna fram till det Nordiska Akvarellmuseet som de flesta resenärerna också besökte. En enastående och unik kultursatsning som visat sig oväntat framgångsrik.

Lady Ellen

Därefter tog oss guiden vidare till Lady Ellens tilläggsplats. En vacker tremastad skonare från 1908 som räddats och rustats av den kände Tjörnredaren Lars Johansson vars familj idag chartrar ut den.

Plötsligt ser jag att jag har de fossila spåren efter en jordbävning vid mina fötter
 
Ankomst till Gullholmen
 
Välkomstkommittén
 
Del av Skepparhusets samlingar

Avfärd mot nya äventyr. Genom Kyrkesund och Mollösund nådde vi vårt eftermiddagsmål Gullholmen. Där möttes vi också av en kunnig lokal guide som tog oss med på en vandring genom de vindlande små gatorna upp och nerför klipporna mellan fiskestugor och prunkande trädgårdar. Slutmålet var vad som väl får betecknas som en helt unik hembygdsgård med samlingar utöver det vanliga. Baserat huvudsakligen på en fiskarfamiljs kvarlåtenskap. Medan halva gruppen fick en visning av museet så samlades den andra hälften vid den lilla privata brygghamnen där vi fick undervisning kring ostron- och musselfisket. Plötsligt som vi står där börjar det bubbla i vattnet och upp kliver en dykare med nyfiskade ostron som öppnas och bjuds runt. Att skaldjur alltid ska ätas så färska som möjligt framgick med full tydlighet! Enligt kännarna så var det enastående gott.

Överraskande uppdykande!

Färskare och godare kan det inte bli.

Tillbaka på fartyget väntade godsaker till kaffet

Skaftöbron passeras

Eftermiddagssolen avnjuts på övre akterdäcket. Kanske till och med med en svängom till dragspelsackompanjemang!

I sakta mak stävade vi därefter genom Malö strömmar, ett grönt och lummigt landskap besjunget av Evert Taube. Bassholmen förbi för att genom en bakväg som inget fartyg av Thammens storlek tidigare färdats i nå vår andra natthamn, Lysekil. I den rodnande aftonsolens sken intog vi vår sista middag ombord.

Kaptenen inbjuder till sin middag med ett glas bubbel


Om maten kan man säga följande: den är alltid god ombord på kanalbåtarna. Men jag vill föreslå att eftersom man nu tydligen bestämt sig för att genomföra dessa Bohuskryssningar fler gånger, man anpassar menyn mer till omgivningarna. Det är förvisso alltid gott att äta vilt hjortkött och annat, men det passar bättre på kanalen än på västkusten där lokala delikatesser som räkor, musslor och fisk borde dominerat måltiderna.

Kvällssol över Fiskebäckskil

Dag 3

Vi lämnar Lysekil
 
Många sover än ombord!

Efter en störd natt då fartyget låg med generatorerna igång hela natten då landströmsanslutning saknades frukosterade vi på nytt i strålande sol på däck. Frågan är om inte frukosten borde dukas upp på övre akterdäck när det är så strålande väder som vi hade. Att själv hämta sin kaffekopp med smörgåsar etc. och försöka ta sig upp för lejdaren är förenat med stor fallrisk. Själva slog vi oss ner på det smala shelterdäcket utanför matsalen för att inte riskera liv och lem.

 
Frukost på däck
 
Sotenkanalen
 
Somliga har det bra....
 
Smögen passerades på avstånd men Sotenkanalen uppvägde istället! En sagolikt vacker passage liksom Hamburgssund.

Utanför Fjällbacka ville kapten visa oss Ingrid Bergmans och Lasse Schmidts Danholmen och vi närmade oss genom ett smalt gatt då det började skrapa betänkligt och till slut gick det inte längre utan kapten fick slå full back vilket färgade om vattnet omkring oss! Vi rörde upp ordentligt med dy innan vi på nytt hade vatten under kölen och istället fick runda hela ön.
 
 Vi tar oss loss från alltför grund passage!
 
Ingrid Bergmans och Lasse Schmidts Danholmen som fortfarande ägs och bebos sommartid av Ingrid Bergmans barn.

 
 
På väg mot Fjällbackabad

Så nåddes dagens första och resans näst sista stopp, Fjällbacka. Här möttes vi också av en lokal guide som tog merparten av passagerarna på en säkert intressant vandring genom den lilla Bohusidyllen. Säkert handlade vandringen mycket om Ingrid Bergman och Camilla Läckberg. Hustrun och en till avvek dock mot badklippa och själv tog jag mig ner till hamnen för att få en glass. Det visade sig dock inte vara helt enkelt. Sommarsäsongen hade just avslutats och skolorna börjat någon dag tidigare. Men dörren in till glasskiosken stod öppen, så förhoppningfull gick jag in och frågade försynt om det var öppet. Tjejen som stod inne i kiosken tittade inte ens upp från sitt intensiva mobilflipprande när hon svarade: ”Ser det så ut?”. ”Kommer Du att öppna snart då?”. Fortfarande inte en blick: ”Nä”. ”Kan man köpa glass någon annanstans då?”. ”Tidningskiosken”. ”Men de har inte lösglass va’?”. ”Nä”. The End. Den turismtränade välkomnande sommarattityden var som bortsopad. En ensam turist är inget att bry sig om!
 
 
 
Kapten lägger ut rutten för oss

Jag hoppas att rederiet vid kommande turer förser passagerarna med ett enkelt sjökort i hanterbart format, med rutten inlagd. Det är väldigt positivt att kunna ta reda på vad öarna heter som man passerar eller orterna man ser och så vidare. Jag har förståelse för att det inte fanns på denna pilotfärd men sedan bör detta kunna lösas. Istället kom kapten Pierre Drackner akteröver och lade upp sjökortet på skylighten på övre däck och förevisade var och hur han tänkte gå vilket var mycket uppskattat.

Ankomst till slutdestinationen Grebbestad med det nyrenoverade Greby’s på bryggan
 
Avsked
 
Så lämnade vi Fjällbacka och anlände så småningom till resans slutmål, Grebbestad, där besättningen mannade kaj till avsked. Bagaget var redan ilandburet och bussen väntade för återfärd till Göteborg. Och inte vilken buss som helst. Det var Svenska Handbollslandslagets buss! Jag är inte så säker på att laget uppskattade att människor på gatan såg hur gamla skröpliga 60-70-åringar debarkerade bussen mitt framför Hotell Post. Vad skulle de tro om lagets kvalitet!
 
Svenska Handbollslandslaget – really?



Vill ni läsa mer om Göta Kanalfärder så gå in under "kategorin" "Ångfartyg och andra frustande företeelser" så finner ni en sexdagars kanalkryssning med samma fartyg beskriven.

Vännen Lasse Gullstedt död.

(Foto: Gunilla Nilars)
 
 
 
Entreprenören Lars Gullstedt, Riddare av Finlands Vita Ros' orden, född den 15 juli 1935 i Yttermark, Österbotten i Finland, har i mellandagarna avlidit i sitt vinterhem i Florida. Han blev 80 år och efterlämnar dottern Caroline med familj, sonen Michael, syskon med familjer, övrig släkt och många vänner

Vännen Lars kom bokstavligen talat med två tomma händer till Sverige 1955. Hans bakgrund var enkel och bottnad i de nordiskt kärva rättesnörena kring rätt och fel. Han var en direkt person som aldrig drog sig för eller hade svårigheter att prata med någon, hög som låg.

Idrotten gjorde honom till tävlingsmänniska. Som timmerman vidareutbildade han sig inom byggbranschen och med sin klurighet och ett oöverträffat siffersinne och -minne, grundade han snart sin egen byggverksamhet.

Med sin visionära förmåga såg han de kommersiella möjligheterna utmed vägen mellan Stockholm och dess nya storflygplats, Arlanda, som invigdes 1960. Han började köpa mark vid det som kallades Bredden nära Upplands-Väsby. Där utvecklade han sitt GLG Center (idag InfraCity), en utomordentligt framgångsrik satsning som även innefattade Sveriges enda huvudsakligen privatfinansierade motorvägsavfart.

Mot slutet av 80-talet såg han också möjligheterna i USA och den kommande olympiaden i Atlanta. Han lät inte sina begränsade språkkunskaper vara ett hinder utan började också där att köpa mark. Som mest ägde han omkring elva kvarter som bebyggdes med köpcentra, hotell m.m. Allt totalt obelånat eftersom lånen togs hos svenska banker med hans svenska fastighetsinnehav som säkerhet.

Fastighets- och finanskrisen runt 1990 drabbade Lars hårt. Hans framgångar och vänskapsband, även privat hos kungafamiljens medlemmar och samhällets toppar runt om i världen, parat med en viss – om än ack så berättigad – kaxighet, skavde i ögonen på somliga bankdirektörer och en dag krävde man att han omgående skulle lösa sina lån. Från att ha varit en av Sveriges förmögnaste män blev han dess mest skuldsatta! SEB hade bara några månader innan värderat fastighetsinnehavets nettovärde till 2,8 miljarder. Han, som aldrig gömt sig bakom några smarta bolagskonstruktioner utan rakt och personligen ställt sig bakom allt han åstadkommit, tvingades nu i konkurs. Bankerna kunde likt gamar, för 600 miljoner, lägga beslag på alla tillgångar. Lars och hans barn utsattes för en oerhört förnedrande sex år lång rättslig process som slutade med att Lars frikändes på alla punkter utöver ett enkelt bokföringsfel som gav 4000:- i böter. I en verksamhet med mångmiljardomslutning är det futtiga bötesstraffet inte ens att jämföra med en parkeringsbot! Med andra ord en fullständigt obefogad, onödig och för skattebetalarna oerhört kostsam konkurs. Hans livs skapelse var borta och han fick ägna sig åt att försöka återfå sin heder. Bl.a. genom den egna boken ”När banken tog för sig” som utkom på Ekerlids Förlag 2006.

Lars Gullstedt var sina vänners vän, en generös och humorfylld gentleman som alltid stod vid sitt ord. Något han fick tillbaka i sina svåra stunder.

Han tvekade aldrig att rycka ut också med handakraft när vänner kallade. När Gripsholms slott firade 450-årsjubileum, bekostade och byggde han en stor utescen som fortfarande används vid utomhusevenemang.
Vid den tiden ägde och bebodde han Gripsnäs på andra sidan Gripsholmsviken.


Han skämdes inte för sina framgångar. Hade gjort en klassresa och gjort det med rena händer. Han var på alla sätt värd varje uns av vad han unnade sig, sin familj och sina vänner. Att hamna bredvid honom i systemkön (före konkursen) var alltid uppfriskande. ”Hur många Gula Änkan har ni inne?” – ”49 flaskor” – ”Jag tar dom!” Men då hade han råd! Det var hans ärligt förtjänta pengar och hans generositet. Efter konkursen fanns generositeten kvar men kanske byttes bubbelmärket mot Freixenet istället.

Sorgligt att vårt samhälle tillåter banker att bete sig som skedde i fallet med Lars Gullstedt.
Det borde aldrig ha skett och bankerna borde ha fått ersätta honom fullt ut. En skam för den svenska rättvisan. Han var värd en full upprättelse!

Bild och bildtext från Lars bok "När bankerna tog för sig". Vår kung sade vid tillfället: vi är fyra kungar vid bordet! Ja – vi tre och så Du fastighetskungen!
 
Läs mer om Lasse Gullstedt HÄR

"Jag är automobilen"

 
 
Efter min pappa har jag en vacker tändsticksaskhållare i brons, som han fick av Hans Osterman. Idag vet få vem Hans Osterman var. En av pionjärerna inom svensk bilhandel. Startade sin bilfirma redan 1908 och blev generalagent för General Motors. Han dog 1941 men företaget levde kvar i familjen fram till 1979 då det såldes.
Namnet lever ännu kvar i Osterman Helicopter, tidigare Osterman Aero som grundades av Hans son Lennart.

Men det som jag saknar allra mest är nog Ostermans Marmorhallar! Denna framgångens magnifika manifestation!

På Birger Jarlsgatan 18 bredvid biografen Spegeln låg denna stora lokal i flera plan, allt i grön vacker kolmårdsmarmor. Utan tvekan Stockholms vackraste och elegantaste utställningslokal någonsin!
Tidning för byggnadskonst skrev år 1930 att lokalen "med sin hypereleganta inredning i grön kolmårdsmarmor" utan tvekan kunde "rubriceras så som Europas elegantaste och kanske största bilförsäljningshall".
 
 
 
Och inte bara för bilförsäljning! Här hölls mässor och utställningar långt innan S:t Eriks- eller Älvsjömässan var påtänkta. Båtmässan Allt för Sjön började här på 40- och 50-talen.
 
Varje senhöst hade Röda Korset en stor julbasar här och ett besök där ingick då min faster Dudde Björklund var mycket engagerad i Röda Korsets verksamhet och givetvis då också i denna basar. Något år när jag var i de nedre tonåren städslades jag dessutom för att vara mannekäng för barnkläder och vandrade på cat-walken förmodligen starkt generad.
 
 
 
Sedan bilförsäljningen flyttat ut i början på 60-talet användes lokalerna också fortsatt för utställningar och mässor tills Stockholms Rullskridskocenter frlyttade in. När detta etablissemang lade ner 1981 så byggdes lokalerna om och idag vet jag inte om det ens finns en rest kvar. Dessa vansinnigt sköna och vackra trappor med breda mjuka balustrader. Jag kan utan tvekan säga att det var en sensuell upplevelse att stryka handen över balustraderna. Hela Marmorhallarna borde ha byggnadsminnesmärkts!

Inför företagets 25-årsjubileum beställde Hans Osterman av Marmorbruks AB Kolmården, en 2 x 1,25 meter stor marmortavla där en hyllningsdikt till bilen var ingraverad. Dikten var skriven av John O. Munn och hette på engelska The automobile. Den är en hyllning till bilen. Vid denna tid var motorfordon ju något nytt och spännande:
 
 
Tavlan finns fortfarande kvar i byggnaden i en av entréerna men föga iögonenfallande.
 
 
Tänk om man kunde få Swedish Match att åter tillverka tändsticksaskar i det format som krävs för att fylla dessa hållare!

 
 
 

Varför stannade den arkitektoniska utvecklingen upp efter Legoklossens entré?

 
Genom århundranden kan man följa stilhistorien också inom arkitekturen. Det går att finna karaktärsdrag från varje stilhistorisk epok också inom arkitekturen. Former, strukturer, dekorationselement, materialval etc. Den sista stora ”vackra” svenska arkitektepoken var nog 20-talets. Dess stramhet och ändå med stor formfulländning får sitt uttryck i åtskilliga vackra bostadsfastigheter i Stockholm och i andra städer, och manifesteras kanske främst i det stora mästerverket från perioden, Stockholms Stadshus.

Så kommer trettiotalet och dess funktionalism där åtskilliga svenska arkitekter gör banbrytande insatser. Man börjar se till funktion före form, men överger ändå inte arkitektens möjlighet att ge en personlig utformning i fasader och andra delar. Hästskopalatset i Stockholm är ett praktexempel på personligt utformad funktionalism.

Men sedan....

Vad händer? Ännu idag – ÅTTIO år senare – ritar arkitekter samma funktionella byggnader med en och annan variation. Utan några personliga uttryck.

I Amerika har jag för mig att arkitekturutbildningen är uppdelad i vad som väl motsvarar arkitekt resp. ingenjör här i Sverige. Och det verkar som om arkitekterna – som borde vara visionärerna och konstnärerna idag helt fått böja sig för konstruktörerna/ingenjörerna – de som kan rita raka injer och räta vinklar.
 
 
I lördags var jag på Kgl. Operan med några av barnbarnen. När den byggnaden tillkom på 1800-talets slut talade man om lådbygge. Cigarrlådor som staplats på varandra. Men sett i backspegeln är ju ändå Operan en vacker, spännande och varierad byggnad. Som ger nya synvinklar och perspektiv från alla håll.
 
 
Men vad kan man då säga om den senaste tidens inslag i den Stockholmska byggnationsdebatten, Nobelcentret och Gallerian?


För min egen del, står det klart att arkitektutbildningen numer helt och hållet skippat ritstift och ljusbord och istället ägnas utbildningstiden för studenterna åt en jättelåda med legobitar som de får lära sig att kombinera och stapla på olika sätt.
 
 


För vad annat kan man tro när man ser resultatet? Det är ju fortfarande lådstaplande, fyrkanter, glasfasader, raka linjer och räta vinklar! Vari ligger visioner och konstnärlighet i dessa förslag? Var finns arkitekten? Vad är det för ”fomspråk” man talar om i sammanhanget? Här finns väl bara två former: rektangeln och kvadraten! 

Bara för att man lägger in guldfärg i glas och fasadlister så förändras ju inte grundformen. Det är och förblir en trist och intetsägande opersonlig låda som inte visar på någon som helst arkitektonisk kunskap, konstnärlighet eller vision. Det är och förblir en ritbordsprodukt som vilken EPA-ingenjör som helst skulle kunna ha åstadkommit.
 
Att inte Nobelstiftelsen skäms! Man är satt att dela ut priser till de vetenskapsmän, författare och fredsivrare som ”gjort mänskligheten den största tjänsten” under det gångna året. Men när man vill manifestera sig i en byggnad, väljer man inte bara ett uselt bakgårdsläge som har större värde som det är, utan dessutom gör man det med en byggnad som bara är en hög med staplade legoklossar! Skäms! Det finns ju faktiskt fortfarande en och annan verklig arkitekt som har en visionär syn på form och material. Frank Gehry, Santiago Calatrava bara för att nämna ett par. Hade Nobelstiftelsen haft tillräcklig kompetens och använt sig av någon av dessa storheter eller någon ung ny som drivs av samma konstnärliga visioner i sitt yrke, så hade möjligen också i värsta fall lokaliseringen på Balsieholmen kunnat nödtorftigt motiveras. Men något lådbygge är inte stadsbilden förtjänt av vare sig där eller någon annanstans.


RSS 2.0