Rena rama Cirkusen! - Djurgårdsnöjen Del 3, Slutet!

Cirkus Djurgården! Vilken magisk byggnad med sitt stiliga fyrspann sprängande fram över taket.

 

Den sista delen i min lilla "trilogi" om nöjestemplen på Djurgården var egentligen ursprunget till det hela för min del.

 

Jag skrev för någon dryg månad sedan om Björn Skifs premiär på sin nya show på Cirkus, och kände att jag behövde skriva om den tid som var mer betydelsefull i mitt liv, nämligen då Cirkus också betydde CIRKUS!

 

Så här skrev Beyron Carlsson i "Hela Stockholm": "Övermättnad driver stockholmarna att till omväxling gästa den runda byggnaden där kvadrigan på taket annonserar att huvudrollerna innehas av fyrfota aktörer vilkas finlemmade plastik kan vara en njutning för ögat om ock den kanske inte erbjuder mycken omväxling."

 

Han menar att Stockholm av tradition skulle vara en dålig cirkusstad. Ända till en svensk kom som bytte ut sitt namn mit det mer exotiska Orlando. "Redan detta visade en god förståelse för stockholmarnas smak. Och Cirkus Orlando har blivit favorit här även om han nog också haft sina dystra mellanstunder, då han på sitt cirkusesperanto sammansatt av franska, tyska, engelska, spanska, ryska, italienska och något nygrekiska mumlar fula ord om en publik som blivit så bortskämd av biografernas cirkusdramer där ett par tre stycken bryter nacken av sig per gång. Inte har Orlando råd med sådant. Några clowner kunde han väl möjligen uppoffra utan stor saknad, men han är inte ens säker på att det skulle dra. Lyckligtvis har han sina snälla huskattor som sista resurs. Sätter han dem på svältkur en vecka, släpper dem lösa i en bur och smetar upp väldiga plakat om världens vildaste tigrar, så är han såverad ('räddad') för de närmaste veckorna. Ty än har ingen illistig själ hittat på det infernaliska knepet att släppa in en råtta i tigerburen."


Cirkusfolket inkvarterades i Djurgårdsstaden under sina sejourer på Cirkus Djurgården och på kvällarna efter föreställningarna samlades man på Lilla Hasselbacken där de togs väl om hand av servitrisen Mimmi som visste att hålla ordning på de spretiga artistsjälarna.

Här gör Max, Oscar, Willy, Ernst och Albert Schumann entré på Djurgårdsslätten!

(Fotot från Ernst son John Schumann)

För min egen del var det Cirkus Schumann som gällde. Vårens ankomst trumpetades när bröderna Max och Albert Schumann anlände från Köpenhamn med hästar, elefanter, clowner och Max hustru den vackra konstberiderskan Pauline, dotter till världens mest legendariske clown, Charlie Rivel. Eller August om man ska vara noga med cirkusterminologin. Begreppet Clown är egentligen förbehållet den vita clownen med topphatten och vit mask och en vit glittrande dress.

 


Den 29 mars 1956 var det dags för det årets vårpremiär på Cirkus Djurgården, som kom att bli den allra sista. Mats med bag t.v. (vad i allsin dar hade jag i den?), Elsa Burdin, Anders Åberg (numera kreativ konstnär i norr), dennes Pappa konstnären Pelle Åberg, Pip (Elisabeth) Burdin, Anne-Marie Frisk, Gylfe Burdin (ägare till Carl-Axels Varuhus i hörnet Kungsgatan-Drottninggatan och magiker), Astrid Burdin.
Vid tillfället var också förutom mina föräldrar och min syster Karin, Rune Frisk och skådespelaren Håkan Westergren med.


Att träda in i ryttargången på Cirkus Djurgården är en alldeles speciell upplevelse som ännu känns i mina sinnen. Lukten av hästspillning, ljudet av de många språken och programförsäljarnas utrop på bruten svenska, hästars avlägsna gnäggande, cirkusorkesterns blecktoner.


Spänningen inför de upplevelser som stundar är pirrande. Luftakrobater under cirkuskupolen, trollkarlars obegripligt magiska manipulationer, lindansarens glidande akt, pellejönsarna som lockar till skratt för att lätta på spänningen, den för ett barn rätt obegripliga vita clownen och de stiliga men ibland lite väl långa hästdressyrnumren - som dock var just Schumanns kvalitetssignum. Och så Kiki! Eller Otto Moskovitch som han hette, den legendariske dvärgen som roade oss barn. Den första dvärg jag sett i mitt liv. Otto Moskovitch kom att bli bofast i Sverige och gjorde flera filmroller, bl.a. för Ingmar Bergman.



Cirkus Schumanns programframsida från mitt födelseår, då mina föräldrar fyllde ut väntans tider med ett cirkusbesök. Programmet finns numer hos Teatermuséet.



Programframsidan från 1956



Ett typiskt programuppslag med clowner, hästar och magi! Och korgarna finns ju faktiskt kvar om än i nya skepnader.


Där Cirkus står idag uppförde 1827 - med kungligt tillstånd - konstberidaren L. Forreaux en manège. Den blev dock inte långvarig för 1839 fick istället Konstberidaren P. Tournaire rätt att för 36.000 riksdaler banco, en ansenlig summa, bygga en större manègebyggnad ritad av Kaptenen J Oldenburg. Där roade Tournaire stockholmarna under flera år. Madame Tournaire var en bekant skönhet om dock något fyllig men liksom truppens övriga damer slog hon an på Stockholms Herrar.


Efter diverse ägarbyten gick manègebolaget i konkurs och 1847 brann byggnaden ner till grunden trots ett kraftigt regnväder. Kvällen innan hade man hållit konsert  med Kapellmästaren Anton Schnötzinger som förlorade åtskilliga instrument och noter. Elden spred sig österut och antände även Pohlsro som också brann ner till grunden.


Dåvarande ägaren Maskinmästaren C P Mothander, uppförde dock en ny manège något högre upp i terrängen som invigdes av Alessandro Guerras berömda trupp som redan tidigare hade uppträtt i den gamla salongen med stor framgång.


Här avlöste det ena cirkussällskapet det andra genom åren. De hette: Hinné, Stockes (som var ett amerikanskt cirkussällskap), Renz, Salamonsky, Herzog & Schumann, Leonard, Ciniselli, Wulff, Hollande m.fl.


Emellan cirkussejourerna spelades teater i lokalerna.


Sedan Oscar II dött gick besittningsrätten till fastigheten 1890 över till innehavaren av intilliggande Hasselbacken, M Davidsson som omgående lät riva den gamla manègen och uppföra den nuvarande som invigdes den 25 maj 1892. Det fanns nämligen vid denna tid en cikusbyggnad vid Karlavägen också som börjat bli en besvärlig konkurrent.


Den stora cirkussalongen möjliggjorde också andra evenemang då det inte var cirkus i sta'n. Så har t.ex. Frälsningsarmén haft möten där. August "Mäster" Palm rasade här mot Brattsystemet. Albert Ranft spelade teater under många år. Bazarer och boxningsmatcher, hästutställningar, danssalong och varieté (med bl.a. Cleo de Merode).


Från hösten 1956 efter vad som kom att bli  Cirkus Schumanns sista sejour på Cirkus Djurgården och den sista gången som byggnaden användes för sitt fullständiga ändamål, övertogs dispositionen av byggnaden av Sveriges Television. De senare tillfällen då det varit cirkus i byggnaden har det varit i form av TV-produktioner.


Cirkus blev nu Studio C! Men utan fast utrustning. istället kördes SVTs OB-bussar hit vid de tillfällen då inspelning skedde. Sveriges Televison blev kvar ända till 1980 och åtskilliga stora TV-produktioner har här sett dagens ljus som Melodifestivalen, Estrad, 10000-kronorsfrågan och Stora Famnen.


1997-98 försågs cirkus med en helt ny scenbyggnad för att möjliggöra de stora musikalproduktioner som sedan avlöst varandra: Kristina från Duvemåla, Cats, Mamma Mia etc. Liksom gästspel av internationella artister vars bana inte längre tillåter de största arenorna. Andra som utnyttjat den stora salongen är Joe Labero och nu som sagt - Björn Skifs.




Övriga kvarvarande av de gamla nöjesetablissemangen utmed norra sidan av Djurgårdsslätten är Hasselbacken, Novilla och Diorama.


Källor till hela 'Djurgårdstrilogin':

Beyron Carlsson: "Hela stockholm" Bonniers, Stockholm 1912
Gustaf Näsström och Gösta Selling: "Södra Djurgården", Nord. Museets förlag 1930
Gunnar Bolin, Nils Östman och Tor Hedberg: "Djurgården förr och nu", Tisells Stockholm 1925
Ulla Beyron: "Stockholm i gasljus", Norstedts, Stockholm 1962
Ulla Beyron: "Kring en redaktör", LTs förlag, Stockholm 1978

Exotiska Alhambra - Djurgårdsnöjen Del 2


Alhambra på Djurgårdsslätten. Det andra fotot på ett av Djurgårdens nöjesetablissemang som jag fann bland Farfars minnen.

Alhambras paviljonger byggdes 1829 och ritades av Arkitekten Arre Essén. Byggherre var J.F. Pohl som var hovkonditor och som kommit från London 1814. Stället kallade han Pohlsro. Pohl var sockerbagaregesäll men slog sig ner här som pastejbagare. 1815 begärde han och fick tillstånd att sälja s.k. schweizerbakelser på Djurgården.
Salongen utvidgades 1833 och tre år senare fick Pohl tillstånd att idka värdshusrörelse.

1838  hyrde en Apotekare P O Almström värdshuset av Pohl, mellan den första maj och sista augusti dagligen fram till klockan 10 på förmiddagen, under fem års tid för en summa om 1000 riksdaler banco per år.

Apotekaren inrättade en "salong för brunnsdrickning". Här serverades för första gången i Sverige artificiella mineralvatten (d.v.s. med i efterhand tillförda mineralsalter och kolsyra). Efter klockan 10 varje dag skulle lokalerna dock åter stå till Hovkonditorns förfogande eftersom man bara "drack brunn" på morgonen.

Almström utsände på våren ett stort och ståtligt reklamblad smyckat med en bild på Pohlsro och med rubriken:

"Carlsbader Brunnsinrättningen på Pohlsro vid Stora Slätten å Kongl. Djurgården"

Almström beskriver att just hans inrättning är bättre än andra tack vare att han själv konstruerat och tagit patent på en apparat kallad. "Combinerad compressions- och serveringsapparat".

"Serveringen sker ur femton särskilda fixerade serveringsapparater av glas, utom ett obegränsat antal portativa av samma konstruktion, varigenom vad slags mineralvatten som behöves, kan för ögonblicket åstadkommas, även uti ganska små kvantiteter, vilket ej varit möjligt vid de hittills varande inrättningarna. I anseende till apparatens material är den för var och en genomskådlig och dessutom kommer vattnet icke ens vid avtappningen i beröring med några möjligen skadliga metalliska ämnen, emedan intappningskranarne äro av förgylld metall, invändigt klädda med platina, och de för uttappningen av tenn, fodrade med glas. Varje skymt av fara är således avlägsnad, och då beredningen sker inför allas ögon, kan var och en själv övertyga sig med vad omsorg och noggrannhet man därvid går tillväga.
Ur dessa apparater serveras dagligen Carlsbader, Neu-Mühl och Theresienbrunn, Ems, Kessel och Kränchen, Marienbad, Kreutzbrunn och Ferdinandquelle, Eger, Frannsbrunn och Saltzquelle, Fachinger, Pyrmont, Trink och Saltzbrunn, Spaa, Driburger, Geilenauer, Wildunger, Selters och Soda vatten, samt på särskilda rekvisitioner, Carlsbad Sprudel, Kissinger, Ragozi och Theresienbrunn, ävensom svavelhaltiga, t.ex. Aachner, Habsburger m.fl. vilka isynnerhet med särskilt förmånlig verkan begagnas mot revormar samt hud- och körtelsjukdomar. För den, som vill begagna de inhemska hälsovattnen, men ej har tillfälle att företaga en resa till själva brunnarna, finnas här även att tillgå de förnämsta av dessa, Porla, Ronneby och Medevi.
"

Det känns riktigt fattigt med dagens utbud av Ramlösa, Loka och Hwila.

Och allt man inte hade kunde man fixa bara någon kände till ingredienserna. Man säger sig också ha "Jämkat avgiften till det möjligaste billiga pris, och lämnar således alla slags vatten, utan undantag för 3 rdr 16 sk. banco i veckan för varje fullväxt person och för barn under 12 år till hälften därav. För varje femtonde betalande brunnsgäst, som antecknat sig till Inrättningens begagnande minst trenne veckor, meddelas även en fribiljett, vilken resp. Brunnsgäster äga att efter överenskommelse disponera åt någon Pauvres Honteux"  Tidens välgörenhet!!!

För att ta sig till Pohlsro rekommenderar apotekaren "Omnibus-vagnar, som afvgå från Gustav Adolfs Torg eller en stor, rymlig, med en elegant salong och tält försedd Ångslup, som för en maskin av tio hästars kraft och afgår från Logårdstrappan."

För slutna sällskap kan en särskilt tältförsedd roddslup ordnas.

Men som Gustaf Näsström och Gösta Selling skriver i sin bok om Södra Djurgården 1930: "Vatten - vare sig naturligt eller artificiellt - har emellertid aldrig varit populärt bland Djurgårdsslättens publik, och brunnsinrättningens innehavare var determinerad att redan året därpå göra konkurs."

Den duktige och som farmaceutisk skribent uppskattade Almström tvangs även sälja sitt apotek Hjorten på Kungsholmen och dog blott 46 år gammal 1849.

Pohl själv fick se sin anläggning brinna ner 1847 och han dog 1853.

Redan 49 hade emellertid besittningsrätten till Pohlsro övertagits av en källarmästare C.L Selenius och det nya Pohlsro blev ett omtyckt utvärdshus. Rörelsen kom att skötas av Grand Hotells skapare R Cadier. Byggnaden flyttades på rullar längre upp och de moriska verandorna tillbyggdes i tidens anda av Hovintendenten J E Söderlund 1867. Från 1867 innehades etablissemanget av en F Vasseur som också gav det namnet Alhambra. Här spelades även varietéer och det gick stundtals ganska hett till.

Den vackra byggnaden brann delvis ner 1923. I samband med att Skansen fick sin nya huvudentré mot Djurgårdsslätten försvann det gamla Alhambra och ersattes av en funkisrestaurang som fick behålla namnet tills lokalerna så småningom gjordes om för annat ändamål.

Motionsflod!

Till måndagens Kommunfullmäktigesammanträde hade Hélène Brodin Rheindorf och jag lämnat tre stycken motioner som nu ska vandra runt i den kommunala organisationen.

MOTION ang. valinformatörer och vallokaler

Vi ser ett minskande valdeltagande vid de allmänna valen. Det är därför väsentligt att kommunen som sådan bedriver en aktiv allmän valinformation och på alla sätt uppmuntrar till valdeltagande
och underlättar detta valdeltagande för de röstande.

Vi föreslår därför att kommunen inför det kommande valet anställer lämpligt antal valinformatörer som kan röra sig där medborgarna rör sig, i shoppingcentra, stadskärnor, bibliotek, vårdcentraler m.m.

Härvid ska även särskild hänsyn tas till att valinformatörerna ska kunna kommunicera med befolkningsgrupper som är ovana vid valprocedurerna som unga förstagångsväljare och invandrare.

Vi föreslår också att kommunen utökar antalet vallokaler för förtidsröstning, gärna i delar där valdeltagandet varit lågt samt organiserar en mobil vallokal som kan användas vid köpcentra och andra befolkningskoncentrationer för att underlätta förtidsröstningen.

I alla vallokaler ska det vara möjligt att direkt skriva ut nya röstkort dör dem som glömt sitt hemma och kanske inte just nu tänkt rösta.


Mats Werner                        Hélène Brodin Rheindorf


MOTION ang. kombinerad val- och demokratinämnd

Under många år har Strängnäs Kommunfullmäktige nu haft en Demokratibe-redning som närmast är att betrakta som permanent. Dock utan att ha ett per-manent uppdrag. Istället har Fullmäktige då och då givit beredningen vissa specifika utredningsuppdrag m.m.

Tiden är inne att Strängnäs får ett organ som har ett permanent uppdrag att öka det demokratiska deltagandet i samhället. Ett organ med rätt att ta egna initiativ och lämna egna förslag.

Idag har vi en obligatorisk Valnämnd med ett starkt begränsat uppdrag som har med organiserandet av allmänna val att göra. Detta uppdrag är synnerligen näraliggande det som motionärerna önskar enligt ovan.

I Norrtälje har man tagit steget fullt ut och låtit Valnämnden ocksa vara kom-munens Demokratinämnd. Genom att utmana och uppmuntra partierna att som ledamöter tillsätta företrädare med djup insyn i den kommunala verksam-heten och en central ställning i det egna partiet ges en kombinerad Val- och Demokratinämnd en större tyngd i den löpande politiska verksamheten.

Det skulle också betyda att vi politiker uppgraderar demokratifrågorna till den nivå som dessa har i många andra kommuner, men hittills inte i vår.

Vi föreslår således att Fullmäktige efter hösten val istället för en Val-nämnd och en Demokratiberedning, tillsätter en kombinerad Val- och Demokratinämnd.

Mats Werner                    Hélène Brodin Rheindorf


MOTION  ang. principer för medborgardialog.

Den politiska klimatet kräver en vitalisering av kontakterna såväl mellan ”kommunen” (företrädd av tjänstemän) och de politiska företrädarna å ena sidan och invånare/väljare/medborgare å den andra.

Vår kommun har nu i åtskilliga år deltagit i SKLs nätverk kring medborgardialog. Åtskilliga förslag till nya former av medborgardialog har framförts inom Demokratiberedningens ram. Kommunen har också deltagit i ett nationellt uppmärksammat projekt kring Stordialog som en del av styrningen under SKLs ledning.

Under de gångna och den innevarande mandatperioden har olika former för medborgardialog kunnat prövas i form av kommundelsråd, kommundelsnämnd och ”Sockenstämmor”.

En form av löpande medborgardialog som också bör prövas är ”medborgarbudget”. Denna speciella form av åsiktsutbyte mellan politiker/förvaltning och medborgare, utnyttjas idag flitigt runt om i världen.

E-petitioner är ytterligare en form som kommer att prövas i vår kommun.


Efter all denna ”input” är det nu dags för kommunen att sätta ner foten och formulera hur den organiserade och systematiska medborgardialogen skall föras och när.

Detta kan ske i form av 8-10 principer som t.ex. tillämpas i kommuner som Malmö i Sverige och
Århus och Ballerup i Danmark.

Vi föreslår därför att Kommunstyrelsen får i uppdrag att ta fram förslag till principer som ska råda för att medborgardialogen ska kunna bli den systematiska del av den politiska styrningen som är syftet.

Mats Werner                        Hélène Brodin Rheindorf

Kort Fullmäktigemöte?

I måndags såg föredragningslistan för Kommunfullmäktigesammanträdet föredömligt kort ut.

Ordföranden Anders Svensson blev så i gasen av att vara långt ner på listan redan strax efter 19 att han beordrade omgående ajournering för kaffe för att vi alls skulle hinna med det!

Tji fick han!

För längre ner på listan fanns frågan om antalet mandat i fullmäktige framöver, liksom frågan om "anbudstävlingen Ryborg i Mariefred"!

När det gällde antalet mandat, så förhåller det sig så att när nu Strängnäs passerat ett visst medborgarantal så tvingas vi öka på fullmäktige från idag 49 mandat till mellan 51 och 59 mandat.

Jag föreslog därför - föredragande min gamla käpphäst om mångmiljonstaden Toronto som styrs av ett fullmäktige (Council) om 44 ledamöter plus Borgmästaren - att det lägst möjliga antalet skulle gälla för Strängnäs, d.v.s. 51 ledamöter.

För detta fick jag stöd av praktiskt taget hela oppositionen. Majoriteten hade dock bestämt sig för 55. Förmodligen för att det är ett tal som normalt skulle gynna Socialdemokraterna.

Bland skälen för oppositionens ställningstagande märktes givetvis främst kostnadssidan. Varför öka på de politiska kostnaderna mer än nödvändigt?

Vid den efterföljande voteringen märktes att det uppenbarligen i vart fall på ett - oväntat - håll i majoriteten  fanns medhåll för min linje.

Ändrad nämndorganisation. Min och Margit Urtegårds motion.

Erik Berg och jag slogs vidare för min och Margit Urtegårds gemensamma motion om ändrad nämndmodell. En motion som vi avgav för snart ETT ÅR SEDAN! Mitt i brinnande ekonomisk kris, föreslog vi att fullmäktige skulle dra in alla nämnder och ersätta dem med berdedningar under fullmäktige alternativt utskott under Kommunstyrelsen. Allt för att dels spara politiker- och sammanträdeskostander men också för att kunna ta ett fastare grepp om ekonomin.

Nu är förvisso situationen en annan och vi har ett val inom ett drygt halvår, så naturligtvis vill inte majoriteten godta vårt förslag. Eftersom vårt förslag låg nära det som Demokratiberedningen förordade i sin första stora utredning i frågan om den politiska organisationen och dessutom i linje med vad nuvarande oppositionen säkert kommer att föreslå efter vi vunnit valet i höst, så såg vi ingen anledning att töva.

Medhåll fick vi givetvis inte.

"Allmän flaggning".

En grupp pensionärer hade lagt ett medborgarförslag om "allmän flaggning" på marknadsdagen i oktober. Förvaltningen hade föreslagit att man kunde flagga på de tre flaggstängerna utanför kommunhuset. Ingalunda vad förslagsställarna hade tänkt sig vilket jag var tvungen att påpeka. Hade kommunjuristen varit närvarande hade han också kunnat verifiera att det nu blev ett felaktigt bifall till medborgarförslaget. Han har nämligen försökt lära oss politiker att vi bara kan avslå eller bifalla exakt det som förslaget säger. Vilket majoriteten alltså inte gjorde  i detta fall.

Ryborgsområdet i Mariefred.

Så gällde det "Anbudstävlingen Ryborg" där Mariefredspartiets Birgitta Elvingson ställt en interpellation till Kommunalrådet om hur det gått till med denna överraskande tävling.

Eftersom det var en interpellation hade också jag möjlighet att gå in i debatten, vilket jag gjorde. Detta område som överhuvudtaget inte diskuterats politiskt annat än som vilket som helst av de övriga "utredningsområden" som Översiktsplanen talar om, har plötsligt dykt upp för beslut om markförsäljning!

Det visar sig att Planberedningen (ett beredande organ som består av presidierna i Plan- & Byggnämnden och KS) inte bara påtagit sig beslutsrätt att skicka ut området på anbudstävling (trots politikens tidigare beslut om att tävlingsformen inte längre ska användas eftersom vi är usla på att ta hand om resultaten) utan dessutom iklätt sig en juryroll och avgjort tävlingen.

Kommunalrådet Björn Lind som också gick in i debatten och som verkar ha varit pådrivande i frågan, försvarade anbudstävlingsformen då det gav möjlighet för de tävlande att tala om "hur dom vill ha det"!

Naturligtvis var jag då tvungen att ställa frågan om det inte är så att det är politiken som ska tala om vad VI vill se dä först? Särskilt som det finns behov av förskolemark m.m. i området.

Vi kan fortfarande inte förstå hur man kan välja ut ett av de tre inkomna förslagen och sälja marken för att sedan låta Plan- & Byggnämnden tala om vad och hur man får bygga på marken? Uppenbarligen kan inte den avgivna anbudssumman gälla om P&B t.ex. vill se en betydligt glesare bebyggelse eller t.ex. kräver att där ska finnas plats för en förskola. Så oavsett vilken av de tre förslagsställarna man än valt så blir troligtvis priset aldrig vad man gett i anbud. Och då frågar man sig som vanligt - är det inte bättre att göra rätt från början och ta detta i rätt ordning?

Och framförallt - vore det inte angelägnare ur alla synunkter att först få snurr på det exploateringsområde som Översiktsplanen anger norr om Hammarvägens bebyggelse som dessutom är en förutsättning för den gata som avses avlasta trafiken till och från Tredje Backe och Öster innan man griper tag i ett område som inte ens varit på den politiska tapeten?

Det luktar onekligen som om någon byggintressent varit och ryckt i Kommunarådens rockskörtar!

Två frågor.

Så fick jag anledning att med hänvisning till diverse tidningsskriverier, ställa två frågor till Kommunalrådet. Först om gamla Thomasgymnasiets naturaliesamling där uppgifter visat att kommunen betalat närmare 200.000:- i magasinshyra för samlingen samtidigt som man med ljus och lykta söker saker som man kan peta in i alla de tomma lokaler man betalar hyra för i Campus!

Jag frågade helt enkelt om det nu åtminstone slog Kommunalrådet att man kanske borde undersöka möjlighete att utnyttja några av dessa tomma ytor för att dessutom tillgängliggöra samlingen för gymansiets undervisning.

Det slog honom!

Vi får väl se om det leder till handling också!

Slutligen ställde jag en fråga om han hade koll på hur de ansvariga på Fastighetsbolaget hanterade snömängderna på de platta stora takytor kommunen har på t.ex. Thomasbadet/hallen och andra skolbyggnader. Kommunalrådet lät Torgny Jonsson svara såsom varande ordförande i Fastighetsbolaget. Man har koll försäkrade han! Lungande?


Kristallen den fina! Djurgårdsnöjen del. 1


Kristallsalongen på Djurgårdsslätten."I afton Stor extra Bellmansfest" annonserar skyltarna.

Farfar Oscar skrev sina memoarer i fyra band från sin födelse (inkl. släktleden bakåt) och till den dag han som färdigutbildad civilingenjör flyttade hemifrån. "Hemmets Apoteos" (förhärligande) står som en devis på det första bandets insida.

Men han hade uppenbarligen tänkt sig att på ålderns höst också skriva en fortsättning. Han hade systematiserat fotografier, brev och annat i numrerade kuvert, och någonstans har jag sett en tänkt plan över projektet. Dock förhindrades förverkligandet av dessa memoarer av tre saker: Farfars sjukdom och sedermera död 1953, 82 år gammal och inbrottet på min vind många år senare, då några okänsliga personer härjade i alla de fyra-fem lårar som innehöll Farfars minnen. Allt innehåll låg, i den mån det fanns kvar, utstrött över golvet, sönderrivet och trampat på av stora sulor. Låren som innehöll Farfar och Farmors dagliga brev till varandra under de år de var åtskilda och Farfar byggde järnvägar här och var, var helt borta. Farfar hade sparat alla dessa brev i hopsnörade buntar och gjort misstaget (?) att behålla kuverten med de gröna Oscars-frimärkena. Tjyvarna trodde väl att de gjorde storkovan när de kom iväg med så många gamla frimärken.

Att de samtidigt berövade vår familj en ovärderlig personlig skatt föll dem säkert aldrig ens in. Kärleksfulla brev om och kring vardagliga händelser under lång tid. Vilken sorg som drabbade oss.

Men som sagt, det fanns en hel del annat i lårarna som var matnyttigt och roligt. Inte minst fotografier från gammal tid. Eftersom de låg utspridda och det har varit omöjligt att få ihop allt material så får de betraktas som "lösfynd", d.v.s. vi vet inte riktigt hur och i vilket sammanhang Farfar hade tänkt sig att använda bilderna.

Bl.a. ovanstående föreställande nöjestemplet Kristallsalongen som låg där Skansens huvudentré idag ligger. Kan det ha varit tänkt för ett kapitel om Farfar och Farmors nöjeseskapader?

Djurgårdsslätten var överhuvudtaget Stockholms främsta nöjescenter under lång tid, där förlustelseställena radade upp sig. Djurgårdens teater, Hasselbacken, Cirkus, Alhambra, Kristallsalongen,Novilla och Diorama. Allt för nöjes skull. Det var väl kanske inte direkt överklassen som vallfärdade dit, men för stadens folk i övrigt var detta platsen att roa sig. Här firades Valborgsafton och här samlades man på Första Maj. Utom 1864 då snöyran (!) gjorde att firandet flyttades till den 15 maj!

Om Kristallsalongen kan man t.ex. läsa följande i Beyron Carlssons "Hela Stockholm": "I närheten av Novilla står en ek vid vars rot det flödar av skummande pilsner samt brännvinets klara safter. Den Mimersbrunnen flödar så lång sommaren är och ingen dag saknas det folk som begärligt samlas för att njuta av dess brygd. När man sörplat tillräckligt ur vishetsbrunnen ringer en klocka att pausen är slut och så går man in för att höra fortsättningen på Norlanders sommardrama. Platsen är nämligen Kristallsalongen."

Beyron Carlsson skriver vidare: "Här har vi alltså den svenska dramatikens Bayreuth dit landsortsdirektörerna strömma för att i ädel sångartävlan konkurrera om det mästerverk vars melodier några månader efteråt kommer att sjungas i norrländska kolarkojor och på skånska fiskelägen, kanske till och med ett stycke utom landets gränser. Ty Sverige går en för ro skull i spetsen för den skandinaviska kulturen. Lokalen har i ett ögonblick av källarmästarextas döpts till Kristallsalongen och bär tålmodigt sitt namn om ock kristallen synes en smula matt. Men förefaller väggarna något slitna är det måhända de skarpa vitsarnas skuld och är glastaket ramponerat här och där får man väl skylla på de applådåskor som brakat därinne. Ty än gal den förgyllda lergöken sitt glada "kuku" i den stora ekens krona och stockholmarna sviker sällan sin Emil Norlander."

Kristallsalongen byggdes i det första Tivoliområdet (benämt Nedre Tivoli - det öppna området nedanför Sollidenberget). Den öppnades 14 maj 1892. Nybyggnaden väckte stort uppseende och ansågs då dom Europas förnämsta varietélokal. I och med spritförbudet 1896 drabbades Kristallsalongen - liksom andra nöjeslokaler - hårt och hela anläggningen överläts till en Fröken Anna Hofmann som stängde Kristallsalongen och koncentrerade sig på att ge teater- och varieteföreställningar på den intilliggande Victoriateatern (bakom Alhambra).

Fr.o.m. 1900 och tjugo år framåt blev dock Kristallsalongen en dundersuccé tack vare Emil Norlanders revyer som kom att spelas där.

Exakt när Kristallsalongen försvann har jag inte kunnat utröna, men måhända i samband med att Skansens nya huvudentré mot Djurgårdsslätten tillkom och rulltrappan byggdes.


Stockholms barockpärla!


Tessinska Palatset vid Slottsbacken i Stockholm

Sedan några år är jag med i min årsförening, Föreningen 1943 års män (kvarleva detta! Undrar om det finns någon förening för 1943 års kvinnor?).


Klubbmästare Crillo (Christer Lindgren) t.v. välkomnar min gamle barndomspolare Boa Carlman

Vi träffas ett antal gånger per säsong och gör då ofta någon form av intressant studiebesök eller åhör ett föredrag i något aktuellt ämne, allt kombinerat med en måltid med trivsamma och gemytliga samtal.

Igår var det dags för ett besök i Tessinska Palatset på Slottsbacken i Stockholm. En veritabel barockpärla!

Det utåt relativt oansenliga huset på sin lilla stadstomt mitt emot Kungliga Slottet, byggdes mellan 1694 och 1700 av Nicodemus Tessin d.y. Denne var mannen bakom Stockholms Slott och fungerade som Stockholms stadsarkitekt. Naturligtvis skulle han ha en ståndsmässig bostad vid Slottet.

Och på denna förhållandevis lilla tomt lyckades han skapa ett litet mästerverk som trots sin lilla yta ger intryck av så mycket mer. Innergården - ett välkänt "trompe l'oeil"-verk som sannerligen lurar ögat att tro att den är så mycket större än den är i verkligheten. Med arkitektoniska knep känns gården oerhört rymlig.

Sedan Tessin d.y. avlidit ärvdes palatset av den tredje Tessinen, Carl-Gustaf. Ambassadör i Paris, kulturmecenat och stor konstsamlare. Att Sverige idag på Nationalmuseum har sådana internationellt ryktbara skatter är till stor del Carl-Gustaf Tessins förtjänst. Men med en ekonomi i total förvirring slutade det inte bättre än med ruin. Han tvangs sälja bl.a. palatset 1755. Efter några ägare löstes det dock in av Kronan och kom att användas som Överståthållarbostad tills Stockholms Län bildades och Överståthållaren avskaffades till förmån för Landshövdingen.


Landshövdingen Per Unckel hälsar oss välkomna


Vi togs hjärtligen emot av Landshövdingen Per Unckel och hans maka som hälsade oss välkomna och gav en första glimt av palatset och dess användning genom tiderna.

Därefter vidtog en guidad visning av paradvåningen, två trappor upp. I sanning en frusen barockinteriör. Även om vi förstod att en hel del förändrats och tillkommit på 1800-talet. Men känslan i den vackra rumssviten med festsal, förmak och sovgemak plus två små kabinett på ömse sida är totalt barock!


Vår guide Petra visar oss paradvåningens festsal. I mitten med röd slips Björn Tarras-Wahlberg som passade på att överlämna årets upplaga (rykande färsk) av Skattebetalarnas Förenings "Fakta för Skattebetalare"

För att vara ouppvärmd (av bevarandeskäl) var temperaturen ändock acceptabel.

De tre rummen tog oss nästan en timme att klara av varefter vi återvände till Landshövdingens våning för ett glas vin med tilltugg.


Ett par oändligt vackra debattangdörrar. Tessin var noga med detaljerna och hela byggnaden andas föreberedelse för det stora kraftprovet tvärs över gatan, det nya Kungliga Slottet.


Rumssviten sedd från Paradsängkammaren.


Spektakulära tak!


Lika spektakulära väggdekorationer.


Min gamle dansklubbskompis Harald von Matérn passar på att vila benen!


En lekfull fönstersmyg!


Denna magnifika uv övervakade varje rörelse vi gjorde i Festsalen.


Mycket fin konst pryder också väggarna i de bakre rummen, som denna vackra kvinna.


Eller denna märkliga detalj ur en större målning.


En titt ut genom fönstret gav en uppfattning av den fanastiska barockgården även om den nu är täckt av snö.

Okänd Pettersson!




Häromdagen lyckades jag lägga beslag på ytterligare en "Neger Pettersson" på Stadsauktionen i Stockholm.
Tyvärr är den inte signerad, men årtalet 89 finns inmålat i vänstra nedre hörnet. Jag ska försöka ta reda på vilka elever som fanns på akademiens modellskola det året.

Den målning jag förvärvade nyligen av Matilda Berendtz målades samtidigt och det syns när man beskådar dem bredvid varandra. Men medan Berendtz målning är mer traditionell och försiktig, känns denna djärvare i penselföringen och modernare i sitt formspråk. Klara impressionistinfluenser. Spännande!


Snart har jag återfunnit tillräckligt många för att kunna få ihop till en utställning kring denne märklige konstnärsmodell på Konstakademien mellan 1878 och 1903. Dock saknas fortfarande aktuell "hemvist" för några av de konstverk jag känner till.

Har gjort mitt på idrottsarenorna!


Ur Strengäs Tidning den 23 juni 1977. Fr. höger på bilden ser vi Thure Wargloo (dåvarande Kommunalråd/ Fp), Mats Werner (dåvarande gruppledare/ Fp), K-G Kjellin (C), Marianne Åkerlund(Fp), Rolf Persson (C - Pappa till vårt Kommunalråd Jens P), Lars Börjesson (Fp), Henrik Elmberg (C), Sonja Ejeborg (Fp) + två damer vars namn jag inte kommer ihåg.

Den nuvarande majoriteten har utmanat oppositionen på hockeymatch. Jag vill härmed blott meddela att jag har gjort mitt för politiken på idrottsarenorna i och med den förlustmatch jag deltog i 1977. Med ett borgerligt lag som huvudsakligen bestod av Folkpartister och Centerpartister (var fanns moderaterna då? Tydligen fanns det någon M i mål iallafall!) kämpade vi mot ett viktmässigt överlägset Sosse-lag med den bastante Willy Nilsson i täten!

Det hela var givetvis mycket muntert och i Strengnäs Tidning återges Inga-Britt Fors heroiska insats.

Av dem som kämpade då är det bara Rolf Persson, Hans Olsson och Inga-Britt Fors (alla C) som förutom undertecknad fortfarande kämpar på i politiken i Strängnäs. De som höll ut längst ur S-laget  1977 var Kenneth Nilsson och Bengt Andersson.

Så den här gången kommer jag att nöja mig med att stå på läktaren och gapa!



På Folkets bild syns det borgerliga laget till vänster med okänd kvinna, Mats, Henrik Elmberg och Sonja Ejeborg samt K-G Kjellin och Hans Olsson som "överlöpare" bakom S-laget!
Rolf Persson, Inga-Britt Fors, okänd kvinna, Thure Wargloo plus en okänd yngling framför.
De jag kommer ihåg från S-laget är egentligen bara Kenneth och Willy Nilsson närmast det borgerliga laget.

"Seppl - a step ahead of politics" - Allegroaffären Del 9


Omslaget till Klaus (Nick) Veltjens bok om sin far, flygaresset och vapenhandlaren. Boken finns att köpa på amazon.com

Innan jag hörde min Pappa berätta om Allegroaffären, hade jag aldrig tidigare hört talas om den och inte heller senare i livet har jag hört den fantastiska storyn.

Men när jag började skriva om den i min blogg, fick jag av en händelse kontakt med en krigshistorisk sajt som heter AXIS HISTORY FORUM.

Där fann jag en diskussionstråd som berörde förspelet till Allegro, nämligen den s.k. YORKBROOK-affären. Jag kunde t.o.m. bidra med upplysningar som flera sökte svar på kring 42 japanska bergskanoner m.m.

En dag blev jag kontaktad av Klaus "Nick" Veltjens, yngste son till Joseph Veltjens. Denne lever idag i Australien som pensionerad arkitekt och alpackafårfarmare. Han har nyligen publicerat en bok om sin far, som är ett försök att vara ett äreminne över en älskad far, charmig sällskapsmänniska, framstående tysk flygofficer och framgångsrik affärsman som byggde upp en stor förmögenhet, med slott på landet och ett flertal företag i olika branscher.

Att fadern började som smugglare med en segelyacht på Östersjön och sedermera byggde upp en omfattande vapenhandel med Kina, Ryssland, Finland, Sverige och Spanien där bl.a. uttjänta tyska vapen (Tyskland var efter första världskriget förbjudet att bygga upp ett försvar) såldes till överpriser för att kunna betala alla inblandade mellanhänders provisioner, är inget som sonen framhåller.

För att möjliggöra denna handel utnyttjade Veltjens sina goda förbindelser med den nazityska regimen. Även om han själv beskriver sig som icke-nazist, så drar han nytta av de nazistiska kanalerna för att bygga upp sin verksamhet i Holland, Tyskland, Frankrike och Spanien. Herman Göring liksom Amiral Canaris och andra höga tyska officerare tillhör den närmaste vänkretsen. Sina stora pengar tjänar han genom att utnyttja just dessa kontakter djupt in i det nazistiska partiet. Och han drar sig inte för att lura sina kunder på såväl varor som pengar.

1943 dör han i en flygkrasch då han för Görings räkning förhandlat fram borttransporterandet av den Italienska guldreserven till tyskarna.

Intressantast för mig att läsa i boken var dock dess beskrivning av "Allegro-affären". Nick Veltjens har berättat för mig att den bygger på hans mors berättelse om hur det skulle gått till.

Baserat på de dokument jag kunnat ta del av och som framöver kommer att finnas på Anna Lindhs Bibliotek på Försvarshögskolan, kan jag inte annat än konstatera att Fru Leni Veltjens varit okunnig om mycket av sin mans transaktioner trots bokens uppgifter om motsvarigheten. Eller också har hon försökt att dölja mycket för sina söner.

Att den första Goldberg-affären (som skeppades från Helsingfors med s/s YORKBROOK) finansierades av ryssarna är rätt. Därom vittnar också mina dokument. Veltjens försöker dock förlägga utskeppningshamnen till Stockholm och där beskriver han vad som liknar den historia som sjökaptenen Erik Eriksson beskrivit i sin roman "Lola". Han beskriver också detaljerat hur tillverkningen av ammunitionsboxarna skett.

Därtill ger han anmärkningsvärda informationer om hur dåvarande socialdemokratiske utrikesministern Richard Sandler skulle ha sett mellan fingrarna med Veltjens smuggelaffärer. Sandler och Veltjens må ha varit de bästa av vänner och ätit hur många goda middagar som helst på gamla Hotell Diplomat (som då låg bredvid Grand Hotel på Blasieholmen), men att Sandler skulle låtit Sverige officiellt tillåta den sortens transaktioner med blockadförklarade parter och att han skulle varit fullt informerad om alla Veltjens affärer är uppgifter som inte bär sannolikhetens prägel, som det brukar heta.


Men som sagt Veltjens version är samma sammanblandning av de båda affärerna "YORKBROOK" och "ALLEGRO" som i Erikssons bok "Lola".

Veltjens har inte ens rätt fartygsuppgifter. I hans version är det "YORKBROOK-leveransen" som till största delen byts ut mot tegelstenar. Omlastningen ska ha skett i Stockholms hamn och det förekommer också en explosion i hans historia likt den i "Lola".

Att denna last skulle ha bestått av så mycket tegelstenar är dessutom otroligt mot bakgrund av att Veltjens lät Francisterna veta att lasten var på väg till den spanska kommunistregeringen och att avsikten var att Franco-sidan skulle kapa fartyget och lägga beslag på vapnen men låta ryssarna betala.

I och med att kapningen misslyckades kom säkert tanken upp när nästa leverans, denna gång av ammunition enbart, skulle genomföras med "ALLEGRO" att "för säkerhets skull" byta ut innehållet mot tegelstenar.

En annan bok som jag fann på nätet och som bl.a. behandlar såväl "YORKBROOK- som "ALLEGRO"-affärerna är Michael B Millers "Shanghai on the Metro". Den tycks i sin beskrivning också huvudsakligen bygga på de uppgifter från de finska kommunisterna som ligger till grund för Erikssons bok "Lola" och måste således - i ljuset av de domstolsdokument som jag tagit del av  - betraktas som ren fiction.

Strängnäspolitiker är sig lika?

I dagens Strengnäs Tidning läser jag att Mariefredspartiet vill ta åt sig äran för att "vi har fått igång ett samtal kring hur man bygger, som inte fanns tidigare men vi har också fått folk att vakna kring det demokratiska perspektivet".

Birgitta Elvingsons uttalande visar bara på att partiet saknar kunskap om vad som tidigare förevarit i Strängnäspolitiken. Man tycks tro att den börjat i och med Mariefredspartiets intåg efter förra valet.

Då kan jag bara upplysa Birgitta om att vi också tidigare haft en tidvis livlig debatt kring byggnationsfrågor i kommunen. Och det kommer vi att fortsätta att ha vare sig Mariefredspartiet är med eller ej.

Och det demokratiska perspektivet, Birgitta! Jag säger bara "Vita Skolan"! Det var min debut i "det demokratiska perspektivet" i vår kommun och det var redan på 70-talet. Och jag är inte förmäten nog att tro att vi som då kämpade på något sätt var först med att föra den diskussionen.


I tidningen läser jag också något som är allvarligare. Marianne Andersson, centerpartistisk tuttifruttiordförande i Tekniska nämnden tycks inte kunna skilja på kostnader och investeringar! Hon påstår att det löpande underhållet på kommunens gator och vägar inte kunnat ske under 2009 p.g.a. investeringsstoppet.

Nog är det väl ändå så Marianne, att ni budgeterar löpande gatuunderhåll! Det ni varnar för är ju att om ni inte får tillräckligt med pengar i budgeten för detta går förfallet så långt att det då blir tal om nyinvesteringar. Men dit har ni ju inte nått än, eller hur!

Monica Borrfors - en Premier Grand Cru Classé!


Monica Borrfors på Keramikens Hus. Okänd Dam och basisten Filip Augustsson i bakgrunden

Igår fick Strängnäs vara med om en turnépremiär igen (Jonas Gardell brukar ju testa sina shower på Strängnäsborna). Den här gången var det Monica Borrfors som med sin orkester för första gången framträdde med sitt nya program kring Monica Zetterlunds sånger. Hon firar i år 30 år som artist! HURRA!

Att det blev en uppföljare (Ny CD släpps endera dagen) är Monicas skivbolags fel/förtjänst. De krävde en uppföljare till Monica Borrfors framgångsrika CD "Monica sjunger Monica" och vi fick nu höra resultatet.

Vårt land har haft en riktigt internationell elit av jazzsångerskor där toppskiktet, likt den franska vinvärldens främsta klasserade viner - "Les Premier Grand Crus Classé" - varit Alice Babs, Monica Zetterlund, Sonja Hedenbratt och Nannie Porres. Sedan länge har också Monica Borrfors anslutit sig till detta toppskikt med en total självklarhet.

Hon har en idag unik jazzstämma och en feeling som få. Hon för de klassiska traditionerna vidare och hennes hyllning till Monica Zetterlund känns aldrig epigonisk utan har en självklar egen frasering, känsla och framtoning.

Bland annat fick vi höra en nyskriven svensk text till Lasse Gullins "Silhouette" (Monica Z sjöng en engelsk text) som var underskön.

Det var också härligt att få höra Monica B sjunga Povel Ramels "Underbart är kort" - den i särklass bästa svenska ballad som komponerats. Det var just den sången som var upphovet till vänskapen mellan mig och Monica B efter att jag hört att hon sjungit den på Grafikens Hus för många år sedan då jag inte kunnat vara med. Därför extra kul för mig att få höra Monica Bs sublima tolkning av den sången. Ett strå vassare än Monica Zs!

Monica backas av ett gäng riktiga proffsmusikanter: Gösta Nilsson, tillika Monicas hulde make, en pianist med den riktiga känslan för jazzens sväng på tangenterna. Filip Augustsson, en hejare på bassträngarna och med underbart fina passager i de stilla lägena. Jesper Qviberg, en av vårt lands bästa stockförare! När han kommer loss, svänger det hårt.

Efter pausen ramlade Monica bokstavligen in i orkestern efter introt! Med dunder och brak snubblade hon och föll handlöst in bland notställ och mikrofoner! Som tur var utan några som helst komplikationer. Istället stor munterhet varvid Monica passade - apropås att göra bort sig - på att bjuda på en riktig höjdarhistoria om en gång när hon var på väg till Göteborg med tåg på den tiden man hade hela overaller. Minns ni!

Tågen var dock av den nya sorten med stora handikapptoaletter och skjutdörrar. Så när som på en annan "vanlig" passagerare som visade sig vara den blinde härlige jazzpianasten Åke Johansson var vagnen till brädden fylld av portföljbärande affärsnissar (dock ännu utan mobiltelefoner och datorer).

Strax innnan tåget rullade in på Göteborgs centralstation tänkte Monica att det var bäst att passa på att gå på toaletten innan hon kom fram eftersom hon inte visste om det blev någon möjlighet sedan på länge.

Sagt och gjort. In på toan, av med overallen. Sno ärmarna runt benen för att overallen inte skulle släpa i golvkisset. Ner med trosorna. Ta tag i handikapphandtaget för att hålla stjärten på behörigt avstånd från tveksamt ren toasits.

Då - hängandes i handikapphandtaget med bara BHn på överkroppen, stannar tåget med ett ryck på stationen varvid - som Monica uttryckte det - väggen försvann. D.v.s. den rullstolsbreda dörren for upp och där utanför stod alla portföljnissarna på rad för att gå av tåget! Ni kan tänka er synen!

En omtänksam kvinna i kön, rusade dock fram och drog igen dörren!

Monica blev kvar därinne tills samtliga passagerare lämnat tåget - och stationen!

På kvällen skulle hon framträda med Putte Wickman i TV och hon tänkte med viss oro att nu har alla de där portföljnissarna hunnit fram till sitt hotell och bänkat sig framför TVn med en öl och sedan får syn på henne i TV! "Nämen det var ju HON!"

Härligt när artister kan bjussa på sig själva! Den här muntra historien förhöjde intrycket av kvällen.

Ett pärlband av nya sånger som Monica Z också sjungit men som inte var med i Monica Bs förra turné fick vi höra. Och det finns givetvis fortfarande många att välja bland.

Vi får dock hoppas att skivbolaget inte tvingar Monica att fastna i hyllningsköret utan att hon också får sjunga in "annat" även om de flesta av de låtar vi fick höra förvisso också har sjungits av många andra än Z.

Monkan hade en tendens under en tid att sjunga, i mina öron, lite för "cool". Ett känslomässigt avskalat "elegant" sätt. Jag såg prov på det häromkvällen då Bengt-Arne Wallin visade en videoinspelning från 70-talet då Monkan sjöng "Speak low", Kurt Weills fantastiska låt till ackompanjemang av Jan Johansson, Sture Nordin, Egil Johannsen, Janne Carlsson och Rupert Clemmendorf. Ett fantastisk framförande, men som sagt lite för oengagerat elegant.

Monica Borrfors visade hur den låten kan framföras på ett annat och mer intagande sätt. Det är en låt om känslor och kräver också att det finns sådana med i framförandet.


Jesper Qviberg på trummor, Monica Borrfors, Filip Augustsson på bas och Gösta Nilsson på piano.

En magisk kväll som för somliga i publiken stördes av ett par verkliga jazzentusiaster som stod vid baren och pratade också under några av numren. Eftersom den ene är en mycket kär vän, så bekom det mig inte eftersom jag vet att hans mångåriga vistelse i London med ständiga besök på Ronnie Scotts jazzklubb gett honom en helt annan tradition än den svenska, lite stela. För honom är jazzklubb med servering något helt annat än en konsert. På en konsert sitter man stilla och är tyst. På en jazzklubb med barservering är det umgänget som är det viktiga med avbrott för koncentrerat lyssnande på ett eller annat nummer.

Kanske något att tänka på för hur vi annonserar olika typer av framträdanden här hos oss.

"What is this?" som han sa till mig, "är det en konsert eller är det en jazzklubb?" Sade han och rev sönder medlemskortet.

"Rockstjärnor"?


Gert Palmcrantz i berättartagen!

Häromkvällen fylldes Sandlersalen i ABF-huset till sista plats och 40 pers fick vända i dörren. Vem var attraktionen? En ny ung stjärna på uppgående?

Nej ett par äldre gentlemän (den ena just fyllda 73 och den andra tio år äldre) utgjorde dragplåstren för kvällen! Jovisst - de skulle samspråka om en yngre skönhet, nämligen Monica Zetterlund.

Men "rockstjärnor"? Jo, uttrycket i detta sammanhang myntades av Monica Zetterlund Sällskapets ordförande Bengt Säve Söderberg efter att denne varit på ett par föreläsningar på Park-teatern i Senioruniversitets regi då Gert Palmcrantz pratade jazz så att han fick ovationer av rocktjärneklass.

De båda herrarna kåserade och samtalade fritt ur hjärtat om sin gamla vän och kollega Monkan. Bengt Arne hade med sig några unika videoinspelningar som var härliga att se. Gert å sin sida hade plockat ihop ur sitt stora förråd av outgivet material med Monica.

Roligt, trivsamt, nostalgiskt och väldigt musikaliskt var det bestående intrycket när man gick hem.

Nästa möjlighet att uppleva Monica Zetterlund igen blir den 19 april (förhoppningsvis i en större sal på ABF-huset på Sveavägen (platsen för den legendariska jazzklubben Gyllene Cirkeln) då den prisbelönte författaren och filmaren Tom Alandh kåserar kring sin film om Monica (vi får säkert se den) och den biografi som han och Monica skrev "Hågkomster ur ett dåligt minne".

Snälla Regeringen - SLÄPP SAS!



Snälla Regeringen! Släpp tanken på att hålla SAS under vingarna! Varför slänga goda pengar efter dåliga!

På två år har SAS begärt ägartillskott med sammanlagt 11 MILJARDER KRONOR. När ska det gå upp för vår regering att SAS är ett föråldrat, uttjänt och föga värdefullt varumärke!

Borta är de dagar då SAS flög över jorden. Då SAS var ett av världens bästa och punktligaste flygbolag.

Idag är man bara en trött hoper överåriga piloter och kabinanställda, som aldrig har fått möjlighet att pröva sina vingar någon annanstans eftersom man varit bortskämda med världens bästa anställningsavtal.

Skickliga förhandlare i de tre ägarländerna har kunnat spela ut varandra för att nå denna flygpersonalens Nirvana som SAS varit. Jämsides med de stora arabiska flygbolagen. Skillnaden är att bara en tredjedel av SAS ägare är en oljenation. Vi själva är fattiga som kyrkråttor.

Man är också en hoper trötta och överåriga flygplan av alldeles för många fabrikat. Det kostar underhåll och det kostar extra personal.

Det är nu längesedan SAS levererade en rejäl vinst. Och det lär dröja! För under tiden har dessa stora gamla drakar blivit omsprungna av friska unga företag som förstått det här med "rätt" flygplanstyp och rimliga lönevillkor. Som är uppstudsiga och krävande mot flygplatsmyndigheter och andra.

Dessa flygbolag - som Norwegian Air, Ryanair, Easyjet m.fl. - har framtiden för sig. SAS har bara historien bakom sig.

Lämna över till proffsen att sköta luftfarten och koncentrera statens resurser till det som är statens kärnuppgifter! Och dit hör inte flygeriverksamhet annat som en del av luftförsvaret!

Äntligen!



Äntligen! En av våra ledande dagstidningar dristar sig till att erkänna att man kanske har överdrivit klimathotet!

Inte en dag för tidigt. Nu kanske vi kan få ett mer nyanserad nyhetsflöde och en debatt som mer fokuserar på vad vi gör åt resursslöseriet och hur vi möter klimatförändringar åt båda hållen.

Man gör också en läsarundersökning där över 29.000 personer deltagit som klart visar att skepticismen redan är utbredd i läsekretsen.


Alf Svensson och Klimatet!



I dagens Jönköpings-Posten finns en klok debattartikel av f.d. kd-ledaren Alf Svensson.  Tyvärr verkar den inte finnas på nätet, men om ni går till The Climate Scam så kan man klicka på artikelbilden och få den förstorad så att den går att läsa.

Alf Svensson efterlyser det kreativa tänkande som varit hela motorn i vår utveckling hittills för att möta de utmaningar som slöseriet med vår Jords resurser för med sig. Och han vill att vi får en mer sansad debatt kring klimatfrågan där också de vetenskapsmän som inte delar IPCCs slutsatser får höras och delta.

Politometern och burkor!



Konstaterar idag att min oansenliga lilla blogg ligger på 11e plats av 101 listade Kristdemokratiska bloggar när det gäller "inflytande"! Inte utan att jag tycker det är lite kul! Finner också att av 1437 inflytelserika politikerbloggar från alla partier ligger min blogg på 397e plats. Det är inte heller illa!

Dagen började annars med att jag läste Margit Urtegårds tänkvärda inlägg om "Burkaförtrycket".

Debatten gäller förbud eller ej. Statsministern har sagt sig kunna tänka sig ett förbud varpå Oppositionsledaren svarar med ryggmärgen att hon inte kan tänka sig ett förbud!

Vår västerländska kultur har på sin tid haft ett effektivt (?) redskap för männens kvinnokontroll - för det är ju vad Burkor, niqab och andra mer eller mindre heltäckande slöjor/kläder i realiteten handlar om. Det redskapet kallades kyskhetsbälte.

Är det någon som tror att vårt samhälle idag skulle tolerera att kvinnor satte på sig kyskhetsbälten och deklararerade att de gjorde detta frivilligt för att visa sin hängivenhet och sin kärlek?

Jag tror att om så inte redan är fallet, skulle krav på lagförbud omedelbart resas. Varför tveka när det gäller andra former av kyskhetsbälten?


28 miljoner - eller kanske 15?

På Kommunstyrelsens sammanträde i måndags slog sig Kommunalrådet för bröstet och gladde oss med uppmuntrande siffror från det preliminära bokslutet för 2009.

Istället för ett budgeterat och förväntat underskott så kunde man nu visa på ett positivt resultat på över 28 miljoner kronor!

Något falnar väl glansen för tuttifruttimajoriteten när det från oppositionshåll börjar ställas frågor som klargör att av dessa 28 miljoner kommer 11 miljoner från försäkringsbolaget FORA och 2 miljoner från Kommun- & Landstingsförbundet. Allt bidrag av engångskaraktär. Kanske fanns det mer av detta men vi stannade där. De 10 miljoner som regeringen skjutit till och som vi först trodde låg med i 2009 års siffror kommer först i år.

15 miljoner plus är dock gott nog och ett hyggligt betyg för Kommunalrådet som lyckats få med denna aparta samling partier på några av de kraftåtgärder som var nödvändiga i den situation kommunen befann sig i förra året. Tänk om han varit lika framgångsrik hos sitt eget parti och kompispartiet när de ingick i fempartialliansen. Då kanske vi sluppit mycket av det debacle vi fått uppleva de senaste två åren.

Men fortfarande finns det nya "Campusvarningar" som måste tas itu med. V. Kommunchefen meddelade att ombyggnaden av Mariefredsskolan kostat 90 miljoner kronor mot budgeterade 36! Det är nya hiskeliga pengar!

Den nya IP i Mariefred som får kosta högst 53 miljoner kronor totalt är redan kostnadsberäknad uppåt 90 miljoner baserat på de önskemål som finns från idrottslivet i Mariefred.

När Campus-eländet skedde var en av Kommunstyrelsens åtgärder att tillse att få en "professionell" projekthantering för framtiden. Alltså skulle alla sådana projekt ledas av Fastighetsbolaget som antogs besitta just den kompetensen!

Fan tro't! De har nu hållit i Mariefredsskolans ombyggnad! 54 miljoner back! Professionellt?

Projektet IP i Mariefred vet jag uppriktigt sagt inte vem som styr eller ansvarar för. Här är åter många kockar inne. Kommunalrådet Björn Lind verkar sitta på några trådar. Mariefredsnämnden, Kommunstyrelsen (?), Referensgrupper i Mariefred plus konsulter som ynglar av sig i mångfald: Atkins, TP Group (som är den del av ytterligare ett företag).

Man lär dessutom ha börjat om från början igen med planeringen!

Erfarenheten säger att ju längre tid och ju fler inblandade så ökar kostnaderna lavinartat.

Med den takt som gällt hittills och de många diagram- och organisationsrutor som ritas upp lär det inte bli många kronor över till gräs och grus på en ny IP när alla konsulterna fått betalt! Man säger att det hittills kostat 2,5 miljoner.
Hur fort är vi uppe i tio? En femtedel av de pengar som finns!

Slutligen beslutade majoriteten att Kommunfullmäktige ska ha 55 mandat efter nästa val. Idag är det 49. Med vår nya folkmängd tvingas kommunen nu att ha minst 51.

Den samlade oppositionen ansåg givetvis att 51 var fullt tillräckligt. Att det inte fanns anledning att ytterligare i onödan öka på den politiska kostnaderna.

Men Socialdemokraterna har givetvis räknat ut att de får bättre mandatutdelning om det är 55 platser!

Som jag påpekade - mångmiljonstaden Toronto, styrs av 48 valda politiker!

RSS 2.0