PILOTKRYSSNING UTMED BOHUSKUSTEN MED KANALBÅT!

 
Wilhelm Tham x 2!
 
En riktigt lockande inbjudan att få vara med om en pilotkryssning utmed Bohuskusten med Göta Kanalbåt fick oss omgående på fall! Arrangerad av Vänföreningen för Göta Kanalbåtarna i slutet av sommaren 2015. Av olika skäl blev inte historien skriven förrän nu men låt de vackra sommarvyerna bedåra er när den kalla vintervinden ylar utanför knuten. Och tag chansen att delta i någon av de tre kryssningarna som arrangeras i maj resp. augusti i år. Blir de framgångsrika så lär rederiet låta dem finnas kvar i sortimentet framöver. Om några år ska kanalen börja renoveras och då kanske kanaltrafiken kan behöva dras ner periodvis och då kan dessa kryssningar vara ett gott alternativ.

Dag 1.


 
Resan anträddes tidigt en sensommarmorgon vid Packhuskajen i Göteborg dit vi anlände efter diverse lokaliseringsproblem (google maps angav kartbilden för Göta Kanalbolagets kontor vid en av Göteborgs kanaler – och gör så fortfarande! – vilket inte kändes helt rätt).

 
 
Ann Löfgren med Kapten Pierre Drackner
Vid kajen låg M/S WILHELM THAM och väntade oss. Kapten med besättning lotsade oss och bagaget ombord. Solen flödade och medresenärerna såg trevliga ut. Vi började att presentera oss men märkte snart att det inte väckte någon efterföljd vilket kändes lite märkligt. Några kände vi sedan tidigare men det fanns uppenbarligen några grupper med som reste tillsammans och utan några ambitioner att träffa nya människor. Eller ens hälsa på dem. Helt olikt tidigare resor med kanalbåten där presentationer varit naturliga. En passagerarlista hade underlättat. Det är ju inte direkt någon färjeresa där människor ska snabbfraktas mellan två hamnar utan istället tillbringa ett antal dygn tillsammans i ett relativt trångt fartyg, äta och förhoppningsvis umgås och ha trevligt ombord. En av passagerarna var märkligt nog dock både namne och ättling i rakt nerstigande led till den Wilhelm Tham som fått ge sitt namn åt fartyget.

Att använda den gamla filmtiteln ”Vi hade iallafall tur med vädret” är inte alls fel. Men inte blott vädergudarna var oss nådiga under de tre dygnen utan också allt annat.
 
 
M/S Wilhelm Tham lägger ut från Packhuskajen. M/S Juno har seglat färdigt för säsongen.

Vi lade ut från Packhuskajen och i strålande sol stävade vi ut under Älvsborgsbron mot västerhavet. Ett kanske något ovant vatten för ett fartyg som är specialbyggt för smala och korta kanalslussar. Skulle hon rulla mycket? Hög, grund och smal! Men all oro var i onödan. Thammen uppförde sig väl hela tiden.

 Ankomst till Känsö gamla karantänsstation. Den vita färgen var dyr varför endast väggarna utåt vattnet beströks med den färgen. baksidorna är faluröda!

Efter att i sakta mak passerat och avnjutit Styrsö och den s.k. Snobbrännan lade vi till vid Känsö gamla karantänsstation. Inrättades 1770 då underrättelser inkommit om att pest utbrutit i turkiska hamnar och om en epidemisk sjukdom i Polen. Det innebar att inga fartyg från hamnar med befarad smitta fick anlöpa svenska hamnar utan att först ha legat isolerade vid denna karantänsstation, eller någon av de andra fyra, i fyrtio dagar (=quarante). Den tid man ansåg vara säker för att slippa spridning av olika smittor. Vid Känsös brygga fanns en särskild ”Parloir”-byggnad där befälhavare från de ankommande fartygen kunde prata med karantänspersonalen, läkare etc. Det skedde på varsin sida om ett dubbla galler mellan vilka en svavelrök skulle förhindra att elände spreds från den befarat sjuka sidan till den friska. Eventuella dokument passerade ett ammoniakbad innan de kunde hanteras av den andra sidan.

 
 
Inne i Parloiren med de dubbla gallren mellan vilka svavelrök steg upp.
Ingen av de övriga fyra stationerna finns bevarad vilket gör Känsö unik också i ett internationellt perspektiv. Fyra sjukhusbyggnader uppfördes på varsin liten ”ö” omflutna av vatten där sjuka i olika stadier kunde behandlas.
 
 Under tiden var fartyget välbevakat.

Känsö är sedan före andra världskriget ett avlyst militärt skyddsområde och används idag för möten, utbildning och konferenser. Enda möjligheten för utomstående att få se detta unika kulturarv är genom specialresor som denna.

Mot Vinga fyr
 
Trångt i Vinga hamn
 
Vinga fyr i bakgrunden

In i det sista var det osäkert om vi skulle nå nästa tänkta hamn, nämligen Vinga fyr. Men väder- och framförallt vindguden Eol var oss välbevågna så att vi kunde anlöpa den trånga lilla hamnen under fyren. Förutom en mängd fritidsbåtar fick vi dela brygga med M/F Walona på utflykt från Göteborg. Fyren och Evert Taubes barndomshem är givetvis intressanta besöksmål och för dem som orkade uppför alla trapporna fick en hisnande utsikt över västerhavet bilda slutkläm på besöket. Vår medföljande värdinna guidade förtjänstfullt under färd och på Vinga. Varvade skrönor och fakta gjorde berättelserna levande och intressanta.

Genom Kalvsund

Så vände vi stäven norrut förbi Kalvsund för att så småningom nå Marstrand som skulle bli vår första natthamn.

Ankomst till Marstrand där vi möttes av den gamla Stockholmsbekantingen M/S S:t Erik som bar illegal nationsflagga. Den svenska flaggan får inte innehålla främmande delar om det inte är riksvapnet el. motsvarande. Att föra den s.k. Sillsallaten  är inte lagligt vare sig den "hör till fartygets historiska tid" eller ej.

Där fick vi en guidad stadsvandring innan middagen intogs i de båda matsalarna ombord.
Kvällskaffe och kanske en avéc på övre akterdäck fick avsluta dagen innan vi kojade. Eftersom hustrun och jag rest med Thammen flera gånger och prövat de fina hytterna på bryggdäck och nu insett att det där med klättring till överslafar börjar bli för jobbigt, hade vi denna gång speciellt bett om den hytt på huvuddäck som dittills haft två kojer på durken istället för ovanför varandra. Nu hade man kompletterat med två kojer till och gjort den till fyrbäddshytt, men tack och lov var dessa uppfällda och outnyttjade. Bagage ska man inte ha med sig ombord. Stuvutrymme på dessa fartyg är lika obefintligt som i moderna bostäder. ”Du kan ingenting ta med dig dit du ska” borde vara rederiets devis. Minns ett autraliensiskt par som vi hade sällskap med en tidigare färd. De hade fått uppgift från sin resebyrå att förhållandena ombord var mycket ”compact” men hade ändå aldrig kunnat föreställa sig hur lite de borde haft med sig! Men tack och lov så förväntas man numer inte klä om till middagen, varför garderoben avsevärt kan minskas.

Stillaliggande i Marstrand somnade vi till ett stilla kluckande.

Dag 2

 
Marstrandsarkitektur. På samma sätt som i de gamla medeltida städernas trånga gator byggde man sig mer golvyta genom att öka måtten på de övre våningsplanen!

Dagen påbörjades med en ensam vandring utmed kajerna och fram till det gamla magnifika Societetshuset som byggdes på 1880-talet för att vara uppehållsrum för kungligheter och societet under de årliga regattorna. Först på 1970-talet blev det en restaurang och festvåning för allmänheten. Praktfullt nyrenoverat mötte det morgonsolen.
 
 
Societetshuset och fästningen

Frukosten intogs på däck i solskenet medan vi i sakta mak lämnade hamnen och fortsatte norrut genom gattet mellan öarna. Över Marstrandsfjärden och förbi det märkliga Åstol, en karg klippö utan märkbar växtlighet men med en påtaglig tätbebyggelse bestående av vita tättbyggda villor.

Åstol
 
 Styrman Göran Ruckman och kapten Pierre Drackner på bryggan
 
 Det gäller att ha tungan rätt i mun
 
Trångt
 
Eftertraktad fångsttransport
 
Ankomst till Skärhamn

Genom det trånga Kalvesund nådde vi sedan dagens första stopp, i Skärhamn. P.g.a. något missförstånd betr. tilläggsplats fick vi tydligen en längre guidad vandring än tänkt utmed bryggorna fram till det Nordiska Akvarellmuseet som de flesta resenärerna också besökte. En enastående och unik kultursatsning som visat sig oväntat framgångsrik.

Lady Ellen

Därefter tog oss guiden vidare till Lady Ellens tilläggsplats. En vacker tremastad skonare från 1908 som räddats och rustats av den kände Tjörnredaren Lars Johansson vars familj idag chartrar ut den.

Plötsligt ser jag att jag har de fossila spåren efter en jordbävning vid mina fötter
 
Ankomst till Gullholmen
 
Välkomstkommittén
 
Del av Skepparhusets samlingar

Avfärd mot nya äventyr. Genom Kyrkesund och Mollösund nådde vi vårt eftermiddagsmål Gullholmen. Där möttes vi också av en kunnig lokal guide som tog oss med på en vandring genom de vindlande små gatorna upp och nerför klipporna mellan fiskestugor och prunkande trädgårdar. Slutmålet var vad som väl får betecknas som en helt unik hembygdsgård med samlingar utöver det vanliga. Baserat huvudsakligen på en fiskarfamiljs kvarlåtenskap. Medan halva gruppen fick en visning av museet så samlades den andra hälften vid den lilla privata brygghamnen där vi fick undervisning kring ostron- och musselfisket. Plötsligt som vi står där börjar det bubbla i vattnet och upp kliver en dykare med nyfiskade ostron som öppnas och bjuds runt. Att skaldjur alltid ska ätas så färska som möjligt framgick med full tydlighet! Enligt kännarna så var det enastående gott.

Överraskande uppdykande!

Färskare och godare kan det inte bli.

Tillbaka på fartyget väntade godsaker till kaffet

Skaftöbron passeras

Eftermiddagssolen avnjuts på övre akterdäcket. Kanske till och med med en svängom till dragspelsackompanjemang!

I sakta mak stävade vi därefter genom Malö strömmar, ett grönt och lummigt landskap besjunget av Evert Taube. Bassholmen förbi för att genom en bakväg som inget fartyg av Thammens storlek tidigare färdats i nå vår andra natthamn, Lysekil. I den rodnande aftonsolens sken intog vi vår sista middag ombord.

Kaptenen inbjuder till sin middag med ett glas bubbel


Om maten kan man säga följande: den är alltid god ombord på kanalbåtarna. Men jag vill föreslå att eftersom man nu tydligen bestämt sig för att genomföra dessa Bohuskryssningar fler gånger, man anpassar menyn mer till omgivningarna. Det är förvisso alltid gott att äta vilt hjortkött och annat, men det passar bättre på kanalen än på västkusten där lokala delikatesser som räkor, musslor och fisk borde dominerat måltiderna.

Kvällssol över Fiskebäckskil

Dag 3

Vi lämnar Lysekil
 
Många sover än ombord!

Efter en störd natt då fartyget låg med generatorerna igång hela natten då landströmsanslutning saknades frukosterade vi på nytt i strålande sol på däck. Frågan är om inte frukosten borde dukas upp på övre akterdäck när det är så strålande väder som vi hade. Att själv hämta sin kaffekopp med smörgåsar etc. och försöka ta sig upp för lejdaren är förenat med stor fallrisk. Själva slog vi oss ner på det smala shelterdäcket utanför matsalen för att inte riskera liv och lem.

 
Frukost på däck
 
Sotenkanalen
 
Somliga har det bra....
 
Smögen passerades på avstånd men Sotenkanalen uppvägde istället! En sagolikt vacker passage liksom Hamburgssund.

Utanför Fjällbacka ville kapten visa oss Ingrid Bergmans och Lasse Schmidts Danholmen och vi närmade oss genom ett smalt gatt då det började skrapa betänkligt och till slut gick det inte längre utan kapten fick slå full back vilket färgade om vattnet omkring oss! Vi rörde upp ordentligt med dy innan vi på nytt hade vatten under kölen och istället fick runda hela ön.
 
 Vi tar oss loss från alltför grund passage!
 
Ingrid Bergmans och Lasse Schmidts Danholmen som fortfarande ägs och bebos sommartid av Ingrid Bergmans barn.

 
 
På väg mot Fjällbackabad

Så nåddes dagens första och resans näst sista stopp, Fjällbacka. Här möttes vi också av en lokal guide som tog merparten av passagerarna på en säkert intressant vandring genom den lilla Bohusidyllen. Säkert handlade vandringen mycket om Ingrid Bergman och Camilla Läckberg. Hustrun och en till avvek dock mot badklippa och själv tog jag mig ner till hamnen för att få en glass. Det visade sig dock inte vara helt enkelt. Sommarsäsongen hade just avslutats och skolorna börjat någon dag tidigare. Men dörren in till glasskiosken stod öppen, så förhoppningfull gick jag in och frågade försynt om det var öppet. Tjejen som stod inne i kiosken tittade inte ens upp från sitt intensiva mobilflipprande när hon svarade: ”Ser det så ut?”. ”Kommer Du att öppna snart då?”. Fortfarande inte en blick: ”Nä”. ”Kan man köpa glass någon annanstans då?”. ”Tidningskiosken”. ”Men de har inte lösglass va’?”. ”Nä”. The End. Den turismtränade välkomnande sommarattityden var som bortsopad. En ensam turist är inget att bry sig om!
 
 
 
Kapten lägger ut rutten för oss

Jag hoppas att rederiet vid kommande turer förser passagerarna med ett enkelt sjökort i hanterbart format, med rutten inlagd. Det är väldigt positivt att kunna ta reda på vad öarna heter som man passerar eller orterna man ser och så vidare. Jag har förståelse för att det inte fanns på denna pilotfärd men sedan bör detta kunna lösas. Istället kom kapten Pierre Drackner akteröver och lade upp sjökortet på skylighten på övre däck och förevisade var och hur han tänkte gå vilket var mycket uppskattat.

Ankomst till slutdestinationen Grebbestad med det nyrenoverade Greby’s på bryggan
 
Avsked
 
Så lämnade vi Fjällbacka och anlände så småningom till resans slutmål, Grebbestad, där besättningen mannade kaj till avsked. Bagaget var redan ilandburet och bussen väntade för återfärd till Göteborg. Och inte vilken buss som helst. Det var Svenska Handbollslandslagets buss! Jag är inte så säker på att laget uppskattade att människor på gatan såg hur gamla skröpliga 60-70-åringar debarkerade bussen mitt framför Hotell Post. Vad skulle de tro om lagets kvalitet!
 
Svenska Handbollslandslaget – really?



Vill ni läsa mer om Göta Kanalfärder så gå in under "kategorin" "Ångfartyg och andra frustande företeelser" så finner ni en sexdagars kanalkryssning med samma fartyg beskriven.

GÄSTBLOGG AV SJÖKAPTEN CLAES INSULANDER OM ÅNGBÅTENS POESI!

Kapten Claes Insulander på sin brygga – Ångfartyget Mariefreds!

 

Bästa Ångbåtsvänner

 

När jag år 1973 började att arbeta som däcksman ombord i ångbåten Mariefred, var jag den yngste besättningsmedlemmen. Nu, 42 år senare, är jag den näst äldste befattningshavaren i fartyget.

Det kan ju ge en del att reflektera över.

Hur hela samhället har förändrats, hur Stockholm har expanderat, hur Mariefred har kommit närmare Stockholm, Södertälje och Eskilstuna genom motorvägen och den nya järnvägen. Från ren kommunikationssynpunkt borde ångbåten Mariefred inte längre behövas. Det är så mycket bättre och snabbare att ta bilen eller tåget om man ska åka runt i Mälardalen.

Turisttrafiken med både svenska och utländska grupper har ökat under den här tiden. Turistbussar syns nu överallt och fort och bekvämt ska det gå, från den ena attraktionen till den andra. Transporterna blir som en tågresa genom Småland: skog- skog- skog- liten sjö-skog- skog- litet samhälle och skog igen. Inte mycket att se. Åtminstone inte för oss som kan vårt land. Ingenting att visa upp. Attraktionerna, de s.k. besöksmålen är det avgörande och viktiga. Ändå ser vi att turisterna visserligen gärna stannar vid ”besöksmålen” men börjar också att bli intresserade av våra tråkiga skogar och sumpiga sjöar. Där vill alltfler turister stanna upp ett tag. Där finns något exklusivt – något annat, obekant och nytt. Det är kanske tid för oss att försöka förstå vad turisten egentligen söker efter och är intresserad av. Vad sägs om en ”rutten ångbåt” som hasar sig fram över sjön lik ett oxspann från förr? Amazing! suckar den engelska ladyn, Wunderschön! mumlar den tyske professorn, Incroyable! hojtar den franske artisten. Jag har i nästan en mansålder stått och lyssnat på mina passagerare, både svenska och utländska. Jag har ju inget val, fjättrad vid rodret och maskintelegrafen. Jag, om någon borde ha hört folkens röster i deras bredaste mening. Vad säger dessa röster, vilka förändringar förebådas i mumlet från leden? Ja, hade passagerarna önskat en snabb och komfortabel transport, så hade båten nu gått helt tom. Det är varken bekvämt eller snabbt och numera ej heller särskilt billigt. Ändå står dom på kajen och inväntar båtens avgång. Varför kastar man bort en hel dag med ångbåten, då man lika bra hade klarat sträckan på dryga två timmar, tur och retur? Förr var en ångbåtsresa en högst vardaglig händelse - ingenting märkvärdigt. Och före det tog man sig fram med segeljakter och slupar. Men när det vardagliga genom samhällsförändringar blir ovanligt och till slut sällsynt, då väcks ett intresse för fenomenet. Då varkunnar sig allmänheten över den stackars kvarblivna resten och blotta intresset kan få liket att stå upp och leva ett stycke till. Nu räcker inte detta. Nu ska vi återskapa det som redan är förlorat. Alltid går det inte så bra. Nybyggda vikingabyar och medeltida borgar har gått i stöpet innan man ens hunnit öppna för allmänheten. Ibland går det bättre. Ångbåtarna och museijärnvägarna har aldrig haft några miljoner att investera, har alltid fått snåla med alla utgifter, och de ideella insatserna är självklara delar i verksamheten. Man arbetar sig sakta fram och kan hålla igen om så erfordras. Vad vi visar för turisterna är ångbåtens teknik, dess mänskliga mått och den alldagliga naturens skönhet. Ty vårt land är sällsamt vackert för den som kan se. Vyerna må vara något inskränkta, men det är just det som skapar känslan för den naturliga idyllen: som en stig genom skogen, som en strand vid en ensam sjö, några björkar i en hagmark, en bergknalle i en sluttning. Dit vill turisterna, som eljest inte ser annat än motorvägar, gator, tunnelbanor och hyreshus.

Urbaniseringsivern har fått en motsatt effekt på människans preferenser. De stora städerna är kanske bra, nödvändiga och ekonomiska, men helt igenom trevliga är dom inte. Och människan behöver trevnad i sitt dagliga liv. Ångbåtstrafiken på Mälaren är inte imponerande eller särskilt effektiv, men den är alldeles tillräckligt trivsam för att i sin ålderdomliga form och skepnad kunna ha en egen livskraft så länge livet ska vara något mera än en vegeterande tillvaro. Ångbåten erbjuder ett innehåll av liv och rörelse. Vad vi har att förvalta, att sköta om, är inte bara ångbåten och dess trafik utan även dess mänskliga värden av glädje och gemenskap. Marknadsför det – den som kan!

Claes Insulander

 

 
 "Sommarn kommer" av Harry Karlsson
 

Me – a canal-spotter?

 
För några år sedan fick hustrun och jag genom Siftelsen Skärgårdsbåten ett specialerbjudande om en sex-dagarskryssning på Göta Kanal som vi med glädje nappade på. (Det ska påpekas att länken går till kategorin "Ångbåtar och andra frustande varelser" och man får scrolla sig ner till reseskildringen av sexdagarskryssningen. Tyvärr har också en del av bildmaterialet gått förlorat p.g.a. något tekniskt fel hos Blogg.se) Kryssningen genomfördes i samarbete med den vänförening som också finns för Göta Kanal-fartygen. Jag gick omgående med i densamma också!
 
Det ledde till att vi förra året deltog i Vänföreningen för Göta Kanal-båtarnas resa på Strömsholmskanalen och nu alltså också Bergslagskanalen!
 
En kanal jag inte ens anade att den existerade! Har jag därmed blivit en "canal-spotter"? Förmodligen. Dessa resor har gett blodad tand. Det är något visst med att glida fram i smala vatten med en omgivande natur som hela tiden växlar. På de mindre kanalerna blir av nödvändighet också tonnaget mindre och den här gången fanns inte plats för någon som helst skaffning ombord, men istället gjordes strandhugg vid uttänkta ställen där man kunde få något i sig inför den fortsatta färden.
 
Redan vid ombordstigandet upptäcktes att skepparen ombord M/S NOBELLA (Sola V), tillhörande rederiet Sola-Båten Rederi AB i Karlstad, hade ett bekant namn: Stefan Moberg! Tillika ägare av M/S BYLGIA vars förste skeppare var min farfarsfar sjökaptenen Olof Andersson. Vi hade aldrig träffats men väl haft kontakt på andra sätt. Stefan är en ambitiös person med många strängar på sin lyra varav en är att försöka bevara historiskt tonnage i Klarälven och på Vänern. En inte alltid så tacksam uppgift.

Knappfors gamla kvarn.
 
Stenvackert!

Efter ankomsten till Karlskoga kvällen före kanalresan, tog vi oss upp till Knappfors och Lunedet för att rekognocera inför avfärden. Knappfors är en historisk plats inte utan viss betydelse. Här lär kungabröderna Karl och Johan ha sammanstrålat för att stämpla emot sin broder Erik XIV och planera inför ärtsoppan! Därav namnet "Kungaeken" på den väldiga ca. 800 år gamla eken som idag hålls ihop av ett antal järnband. Så här står det om denna ek i en gammal skrift:

"En Ek, wid Knapp-ed, torde blifwa ibland de märkeligaste ting i hela Wärmeland, Knapp-ed ligger där Sjön Alkwettern, genom Knappforsen, faller ut åt Sjöarna Låen och Möckern.
Så snart hertig Carl beslutat, att efter sig namngifwa Carlskoga, skar han sitt sjelf sitt wördade namn i denna Ek, och då han med sin herr Broder, Prins Johan, kommet öfwerens at afsätta K. Erik XIV, 1568, gjorde de med hwarandra et Fördrag, at de bägge skulle wara lika delaktiga i regeringen, hwilket äfwen skedde under denna Ek, och, til åtminnelse däraf, buro bägge deras tjenare, eller Hofherrar, i lång tid Ekelöf i sina hattar."
 
 
Här fanns kvarn, såg, smedja m.m. som utnyttjade forsens kraft. Flera av dessa byggnader finns kvar. Idag kompletterade med en historisk handelsbod och en liten djurpark.
 
Kalkontuppen i full stormmundering i djurparken! Vem kan älska ett sådant djur annat än som tillredd på fat?
 
Medan vi ännu är kvar i Knappfors, ser vi M/S NOBELLA anlända från dagens tur i andra riktningen.
 
Hon slussar ner genom Knappfors sluss för att nå morgondagens startbrygga.
 
9.15 morgonen efter lade så M/S NOBELLA ut från den lilla spången nedanför Knappforsens sluss och gick sakta in i dess bassäng. Vi var blott 14 passagerare på denna säsongens sista tur utmed kanalen. Nobella tar annars 38 passagerare, så vi hade gott svängrum. Stämningen blir lätt familjär och trivsam. Inte minst med en skeppare som på ett så kunnigt och trevligt sätt berättar för oss om båten och om kanalen och om vad vi ser omkring oss under färden.
 
De flesta slussarna utmed kanalen är handmanövrerade. Några har fått överta elmanövrering från Göta Kanal-slussar.
 
Här är det strömt värre!
 
Här går vi genom ett strömt sund ut mot sjön Alkvettern (är det någon som kan förklara ordet "vettern" eller "vättern"?)
 
Här ser vi Kapten Stefan Moberg till höger och en blick över sjön Alkvettern.
 

När man åker som vi gjorde, från söder mot norr, börjar resan med passage över några större sjöar, Alkvettern, Frövettern och Ullvettern. Hela Bergslagkanalen är ju i realiteten ett sjösystem med några grävda kanalavsnitt och dito slussar. De långsmala sjöarna i nord-sydlig riktning uppkom som en följd av inlandsisens härjningar. När man så har gått över Ullvettern kommer man till första stoppet i Nässundet. Där har också inlandsbanan en station. Stationshuset är numer dock omgjort till konditori och vedugnsbageri. Nästa år utbyggt till en mindre restaurang. Där intogs smörgås och kaffe, medköptes gott matbröd och beundrades fiffiga blom- och grönsaksrabatter. Tåget lyste med sin frånvaro denna sommar p.g.a. sprängningsarbeten utmed något banavsnitt.
 
Så bar det av igen genom Hyttsjön och Öjevettern uppåt Lungsund och nästa stopp.
 
Storfors kommun som vi nu befann oss i har samma problem som min egen, Strängnäs, så tillvida att man har runt 60 mil strand inom kommungränsen. I Strängnäs fall huvudsakligen runt några stora mälaröar och halvöar. I Storfors fall runt en mängd större och mindre sjöar. Propåer om utökat strandskydd till 300 meter skulle i stort sett omöjliggöra tillkommande bebyggelse. Den här lilla stugan lär väl dock ha tillkommit innan strandskydd var på tal ens.
 
Och får man ingen dispens från strandskyddet kan man ju göra som dessa kreativa människor, lägga en flytande sommarstuga i strandkanten!
 
Ett par ungdomar kom på den briljanta affärsidén att bygga en bastubåt, som de far runt och erbjuder fastighetsägare utmed sjöarna att nyttja. Allt från lördagsrenskrubbningen till festbastubad. Och som avslutning erbjuds kanåkning ner i plurret. När båten brann ner, ryckte allmänheten in och hjälpte killarna att bygga upp bastun igen då man tyckte att det lovvärda initiativet skulle stöttas på alla sätt.
 
Håller vi tiden?
 
Så nådde vi Lungsund med en ålderdomlig kyrka (tyvärr stängd) beklädd med fjällpanel.
 
Medan vi andra sökte oss till glasskiosken uppe vid hotellet i den gamla skolbyggnaden, passade hustrun på att få en stund i solen och en pratstund med kapten.
 
Sjöarna här uppe i Bergslagen är för det mesta grunda och får därigenom en behaglig badtemperatur. (Även om tjejen ser lite tveksam ut till att doppa sig!)
 
Så bar det av igen genom en mycket smal del av Hyttsjön uppåt Öjevettern.
 
Visst är det hisnande vackert.
 
Så har vi tagit oss in i första steget i Bjurbäckens slusstrappa och våffelpausen väntar!
 
 
Första steget klart!
 
De vackra trapporna utmed slusstrappan är en sevärdhet i sig.
 
De karaktäristiska lyftskålarna i stenarnas överkant inne i slussarna. Skålarna gjordes för att få fäste för de gripklor som användes när stenarna lyftes på plats.
 
Här går vi in i sista steget!
 
Påsläpp!
 
 
Upphissning på gång!
 
Nästan uppe!
 
 
 
 
Här ser vi våffelstugan där en ensam hetsad man fick ta emot inte bara de vanliga och talrika turisterna utan också oss 38 våffelsugna från NOBELLA.
 
Efter en kortare färd över den lilla sjön Aspen, öppnar sig Asphyttans slusstrappa för oss. Alla tre stegen står öppna åt vårt håll.
 
Här börjar påsläppet i steg ett av tre.
 
En antikvarie sa till mig en gång med knastertorr stämma: "Man ska inte använda något material som inte är utprovat i minst trehundra år!" Han skulle ha sagt det till dem som försökte täta mellan stenblocken med hjälp av modern cement! Resultatet: en våldsam kalkutfällning.
 
Så in i sista steget!
 
Påsläpp! Det gällde att hålla i tamparna för att inte båten skulle dansa runt i vågorna.
 
Så var vi uppe och portarna kunde öppnas. Bilen till höger hade fått vänta i över en halvtimme eftersom slussvakten hade öppnat bilbron redan innan vi körde in i nedersta steget! Men de stackars Asphytteborna tycktes tålmodigt vana!
Här närmar vi oss den smalaste passagen på hela färden. En regleringssluss som normalt alltså står öppen mellan Asphytteälven och sjön Daglösen.
 
Med säker hand på ratten för oss Kapten Moberg genom den smala slusskanalen.
 
Det lönar sig att finna upp! Denna vackra fastighet byggdes av en uppfinnare i inloppet till Filipstad! Vi närmar oss slutet av vår dagsfärd.
 
Alldeles i inloppet till Filipstads gästhamn möts vi av denna historiska syn! Krigsfartygen Merrimack och Monitor (visserligen i nedskalad storlek men dock) som tillsammans med några andra fartyg varje år används i ett spel för att återuppföra den klassiska striden mellan dessa båda föregångare till dagens undervattensbåtar. Monitors konstruktör John Ericsson var ju liksom sin bror, järnvägsbyggaren Nils bördiga från Filipstad och John ligger också begravd här efter kistans storståtliga ankomst från USA till Stockholm om vilket ni kan läsa här, här och här.
 
Så skönjer vi Filipstads kyrka och närmar oss slutmålet.
 
Stefan lägger vant till vid bryggnocken och med hjälp av några av passagerarna, "nattas" båten för att om några dagar lyftas upp på trailer och köras till vinterhamn i Karlstad. Men det lär bli en fortsättning av dessa härliga dagsfärder också nästa sommar.
 
 
 
 
 
 
 

Göta Kanal i regn och sol!


Hamnvärden i Söderköping parat att ta emot de anländande passagerarna.

Det blev en kortare tur på Göta Kanal i år också. Denna gång tillsammans med medlemmar av Vänföreningen för de tre kanalbåtarna M/S Wilhelm Tham, M/S Diana och M/S Juno. Men också en del medlemmar från Stiftelsen Skärgårdsbåten. Tillsammans ca. 40 personer. Vänföreningen passade på att hålla sitt årsmöte ombord M/S Wilhelm Tham (det har blivit tre kanalresor för mig nu men det tycks vara mitt öde att det alltid blir på "Thamen").



Vi steg ombord i strålande sol i Söderköping. "Thamen" anlände med kryssningspassagerare från den "Lilla Kanalresan" från Motala. Den normalt kortaste möjligheten (2 dgr) att kryssa på kanalen med de klassiska fartygen.


Besättningen tog avsked av sina passagerare med defilering nedanför landgången på sedvanligt sätt.


Vi väntar tålmodigt medan hytterna städas ur.

Efter hyttstädning fick vi entusiaster gå ombord och välkomnades på bryggdäck med ett glas bubbel och en säkerhetsgenomgång.

Fortfarande i strålande sol lämnade vi kajen i Söderköping och stävade mot Mems sluss. Jag konstaterade på nytt att maken till avkopplande känsla får man nog leta efter. Att sitta på en kanalbåts bryggdäck i sol och sakta låta den vackra omgivningen och naturen passera förbi på några meters avstånd inger en obestridlig känsla av ro och vila. Har man sedan en god bok och något gott att dricka bredvid, så förhöjs känslan ytterligare.


Välkomstbubbel på bryggdäck.

Som vanligt en utsökt middag i trivsamt sällskap med nya bekantskaper (i mitt fall från Kalmar) som inte slutade förrän klockan blev bortåt midnatt och vi sökte oss mot våra nattkvarter. I mitt fall en av fartygets två hytter med dubbelkoj, vilket var en välsignelse eftersom min långa lekamen kunde sträckas ut diagonalt! Dessa hytter ligger på C-däck, d.v.s. under huvuddäcket och med endast små ventilöppningar utåt. Dock är dessa båda hytter väsentligt större i golvyta och med bättre stuvutrymmen än de betydligt dyrare och mindre hytterna på huvud- och bryggdäck. Den här gången var jag ensam och kunde med andra ord bre ut mig och mitt lilla bagage, men även om vi varit två hade vi utan problem fått rum med vårt bagage.


Lugnt vatten.

När vi åkte förra gången hade vi bl.a. sällskap av ett par från Australien som hade blivit varnade att det var fråga om "compact living" ombord, men ändå inte fattat att det var SÅÅÅ kompakt! Men det är inte för hytt- eller sovkomfort man åker med dessa historiska fartyg. Det är för resan som sådan, för omgivningarn, upplevelserna, mötena, sällskapet och den goda maten!



Men säg den glädje som varar beständigt! När jag kikade ut genom hyttventilen på morgonen hade vi just lämnat vår natthamn vid Sävsundet och stävade upp mot Södertälje. Jag möttes av grått dis och ett ihärdigt störtregn som sedan höll i sig tills vi anlände till Skeppsbron i Stockholm.


Grådisig morgonutblick från hytten.


"Maja" (S/S Mariefred) på väg mot Mariefred och Gripsholm möttes med ljudlig hälsning.

Frukosten intogs dock medan vi passerade Oaxen med sitt gamla kalkbrott. Så småningom anlände vi till Södertäljeslussen där ytterligare en medlem kom ombord. Några fartygsmöten resulterade i utbyten av ljudliga hälsningssignaler med "ångvisslan".


Efter Södertälje avhölls vänföreningens årsmöte i matsalen.

En sväng in i Drottningholmsviken hanns med innan vi sakta tog oss mot den sista slussningen vid Hammarby-slussen, fortfarande i ihållande regn.

Kapten gjorde sedan ett perfekt tillägg mellan Teaterskeppet och M/S Riddarholmen vid Skeppsbrokajen och så var resan slut och passagerarna skingrade i regnet.

Det måste bli fler gånger!


Debarkeringen förbereds. Röda mattan utrullad.

Sommar'n är kommen!


En gråmulen Pingstdag med blixt och dunder i bakgrunden så kommer hon ändå - vår "Maja" med sommaren!

Årets viktigaste dag i Mariefred har nog alltid varit den dagen då ångfartyget MARIEFRED anländer från huvudstaden för första gången på säsongen. Det har hon nu gjort i ETTHUNDRASJU år! Ett världsrekord i sig!

Nyfejad och med nya toatankar försedd, är hon nu rustad för att åter befara Riddarfjärd, Prästfjärd och Gripsholmsvik, sex dagar i veckan tills sommaren åter tar slut.


"Sätt maskinen igång, Herr Kapten!" sjöng Mariefreds Ångkör från bryggan till Kaptenen på den andra bryggan. Claes Insulander, fartygets mångårige kapten hade fått ta till kompassen i åsk- och regndiset.

Det har numer blivit tradition att det ärevördiga Gripsholms-Mariefreds Ångfartygsaktiebolag som är några år äldre än fartyget (närmare bestämt 110 år) avhåller sin årsstämma (som det numera heter som om det vore vilken liten dassförening som helst) i Rådhussalen i Mariefred.

Vi aktieägare bestods denna gång överraskande nog av en lätt buffé med ostrullar, köttbullar, pesto och lite sötsaker! Det var en nyhet och ingav förhoppningar om att bolaget nu kanske gått bra under 2009! Men dessa förhoppningar kom snabbt på skam! Detta bolag lär inte ha gett utdelning sedan 1926! Skärskådade man siffrorna i årsredovisningen kunde man raskt konstatera att det inte finns särskilt mycket hopp om någon utdelning - någonsin! Att driva ett musealt ångfartyg låter sig inte göras med modern teknik och bränsle. Det kostar!

Sedan aktiemajoriteten i bolaget övertogs av Stiftelsen Skärgårdsbåten på 50-talet - och för övrigt redan dessförinnan - har fartygets drift och underhåll varit föremål för ideella insatser. Dessa ovärderliga insatser har varit själva förutsättningen för fartygets och rederiets överlevnad.

Sedan några år har aktiemajoriteten övertagits av K G Knuttsons Stiftelse för Ångfartyget Mariefred och Den Svenska Ångbåtskulturen vars stiftare är Ingenjören K G Knutsson, Stiftelsen Skärgårdsbåten och Ångfartyget Mariefreds Vänner, varigenom framtiden för fartyget fick en stadga som tidigare saknats. Fortfarande är rederiet i årligt behov av stödinsatser av alla sina vänner och uppbackare, men en viss trygghet finns i ägarstiftelsen.

På årsstämman valdes - för fyrtifemte gången! - förre Landstingsrådet Stig Dingertz, Stockholm, till ordförande i styrelsen. Han aviserade att det var sista gången för hans del och att bolaget således vid nästa stämma måste ha funnit en ny ordförande med samma brinnande intresse för ångfartyget Mariefred.


Medan Kapten Insulander stirrar i fjärran och undrar om det ska gå en säsong till, så leder Stig Dingertz med van hand stämmoförhandlingarna.


Men så håller han sig på tå också!

Årets kryssning - Avresedagen + Dag 1!

Man frågar sig: ska detta bliva en tradition? För andra året så här i sommarens sista flämtande minuter fick vi chansen att göra en fantastisk 6-dagarskryssning på Göta Kanal.

 

I år reagerade vi på "STORA ANNONSEN" och bestämde oss för en 5-dagarskryssning till Bergen och Geiranger-fjorden. Vi har ofta pratat om Hurtigruten men tänkte att det här kanske kunde vara en smakbit för att se om vi skulle vilja fara hela vägen från Bergen och till Kirkenäs vid Murmanskviken.

 

Blog image

Lunchen avresedagen avnjöts i Windjammer-restaurangen på nionde däck med utblick över hamnområdet. Tvärs över "vår" bassäng låg denna silobyggnad med graffiti-texter som måtte ha målats med roller på långskaft lutandes ut uppifrån taket! Upp och ner till på köpet!

Har Du god syn ser Du också graffitin på sidobyggnadens översta del.  Dessa "konstnärer" har i vart fall ett stort mått av dumdristighet och våghalsighet i sig!


För första gången på länge fick vi uppleva en riktig "sällskapsresa", där allt var fixat i förväg. Vi behövde bara se till att vi befann oss på Stockholms central i ottan förra måndagen. Sedan blev vi glatt och vänligt omhändertagna och milt fösta framåt av Rosa, Inckan och Werle från Club Eriks, mot våra vidare äventyr - och genom dem!

 

Blog image

Och på kajen lämnar bussarna av flera passagerare.


Framme vid Köpenhamns Hovedbangaard väntade bussar som raskt tog oss till Frihamnen där M/S Vision of the Seas väntade vid kajen. Geschwindt togs vårt bagage om hand och vi behövde bara tänka på att få oss själva till hytten på tredje däck.

 

Lunch ombord och därefter livbåtsövning (torrsim). Vi hade läst oss till den anbefallda förstahandsvägen mot vår livbåtsstation som befann sig rakt över oss på babordssidan, men blev på rätt däck bortmotade av kökspersonal som sa till oss att vi inte fick gå ut på babordssidan utan hänvisades till styrbordsporten och fick ta oss runt fartyget. Hade det varit på riktigt, hade vi således fått följa skeppet i djupet...... Vilket vi påpekade för den ansvarige för vår mönstringsstation som noggrannt antecknade och sa att så ska det inte vara.

 

Likaså påpekade jag att om man travar upp oss i täta led framför vår livbåt och sedan ska demonstrera hur man tar på sig flytvästen, måste man antingen ha en tre meter lång person som demonstrerar eller låta den kortvuxne filippinen kliva upp på en pall eller stege, för vi såg inte ett dyft från tredje till tionde ledet!

 

Detta var den ena av tre plumpar i protokollet. Annars blev vår kryssning fantastisk!

 

17.00 prick lade vi ut från kaj och stävade norrut genom Öresund, över Kattegatt och Skagerack mot Nordsjön.

 

Blog image

Här är det vår utomordentliga reseledare Rosa (dock i blå tröja!) som hjälper ett par av våra bordsgrannar.


Klockan sex bekantade vi oss med de åtta bordsgrannar vi fick i matsalen och som vi hade ett mycket trivsamt sällskap av under alla utom en av dagarna (då vi valde att äta i buffématsalen för att vi ville följa utfärden från Geiranger så länge som möjligt).

 

Ur svensk synpunkt (eller i vart fall ur min!) blev den andra plumpen i protokollet att dessa kryssningsfartyg som har sin huvudsakliga verksamhet förlagd till de mellanamerikanska vattnen och med amerikanska passagerare lider under ett amerikanskt förhållningssätt till formuleringskonsten. Där gäller det oftast att krångla till så mycket som möjligt. Lämna alla tolkningsvägar öppna och tillämpa alla tänkbra förbud. Att använda ett ohejdat ordflöde i den tryckta informationen (Kryssningsbiljetten är på 12 A4-sidor!) plus ett 1800-talsmässigt dricks- och personallönesystem känns ytterligt främmande för vår rationellt ordnade tillvaro. I vår biljett ingick t.ex. redan dricksen. Men icke förty så levereras till hytten sista dagen, fyra förtryckta kuvert (hyttuppassaren, hovmästaren i matsalen, vår huvudservitör och dennes assistent) + ett A4-papper med fyra avrivningsbara vouchers som fördelas i de fyra kuverten och överlämnas till respektive.

 

Men det gör inget om ni glömmer eller låter bli - de får sina pengar ändå!

 

Men hur är det med övriga medarbetare som är minst lika viktiga för vår upplevelse? De lika tjänstvilliga servitörerna och diskplockarna i buffématsalen? Får de någonsin någon "dricks"?

 

De som serverar i barerna får det på modernt sätt - det läggs automatiskt på notan. Men kockar och kökspersonal? Maskinpersonalen?

 

Blog image

Vår norske kapten "Mäster" Anders Ingebrigtsen ("fra Tromsö") hälsade de 2400 passagerarna välkomna ombord och presenterade åtskilliga av sina många medarbetare.

 

Första dagen tillbringades till havs. En god bok, en stilla bris i håret och horisonten i blickfältet! Vad bättre kan man begära för att koppla av!

 

Maten ombord är utomordentlig och drycker finns i den utsträckning och det utbud man kan ha behov av.

 

Blog image

Den stora teatern bjöd kvällstid på ambitiösa shower och på eftermiddagen kunde man se senaste Bond-filmen eller "Mamma Mia" om man inte hade något bättre för sig - vilket vi hade!


På eftermiddagen konfronterades jag med den tredje plumpen: det kringresande auktionspatrasket! Park West Art Gallery från Michigan. "Världens största oberoende konstgalleri" kallar de sig. De anordnar konstauktioner på 61 kryssningsfartyg (vid sidan av sina gallerier i Michigan och Miami). S.k. "on demand-auctions", d.v.s. om Du har meddelat intresse för någon av de många tavlor de visar före auktionen, kommer den upp - inte annars. I det här fallet gissar jag att ingen hade visat något intresse eftersom inga bud gavs på någon av de många tavlor som bjöds ut under auktionen. De som var där fördrev fömodligen några timmar och gladdes åt fri champagne!

 

Hela "entouraget" visade upp alla de saker som kännetecknar ett kringresande konstskojarpatrask. Man har som lockbete ett antal grafiska bilder av kända konstnärer som Rembrandt, Picasso, Chagall, Dali, Goya och Matisse. Dessa bilder (vilka inte heller alltid behöver vara "original" från tiden utan kan vara senare nytryck med spektakulär inramning) exponeras iögonenfallande men omges av en stor mängd koloristisk kladdkonst av helt okända mestadels syd- och nordamerikanska konstnärer.

 

Blog image

En duktig magiker underhöll oss en av kvällarna på teatern.


De som presenteras och bjuds ut under auktionen är enligt utroparen av den sort att ska Du börja samla på konst är det "just den här konstnären Du ska satsa på!". Den trögflörtade (tack och lov) publiken lät sig dock inte bevekas. Möjligen var det ändå några som fick släpa med sig dessa tvivelaktiga "investeringar" över landgången eftersom man hade någon slags utlottning bland dem som registrerat sig (för att få champagnen!).

 

Under den stund vi satt utanför kretsen av reserverade champagnestolar bjöds inga av de stora mästarnas bilder (nya eller gamla) ut. Och jag är övertygad om att hade så skett, fanns en diskret person bland publiken som bjöd över så att dessa verk inte slumpades bort. det är ju så det brukar gå till på klassiska bondfångarauktioner.

 

Jag är bara förvånad över att ett rederi som tycks vinnlägga sig om en viss kvalitetsnivå ändå kan upplåta sina utrymmen för tvivelaktigt seriösa jippon som dessa.

 

Fartygets inredning är sober och elegant och saknar de flesta typiskt amerikanska excesser. Den konst som är fast är smakfull och dekorativ. Auktionistens bröt av markant mot detta.

 

Vi var som sagt 2400 passagerare och fartyget hade 700 besättningsmän/kvinnor från mellan 55 och 61 nationer! En brokig skara. Alla vänliga och glada. Stämningen mellan besättningsmedlemmarna var påtagligt trivsam. Man omfamnade och klappade om varandra och såg hela tiden ut att ha roligt.

 

Blog image

Sjuvåningsatriet var fartygets centrum.


Att låta Nordsjöns dyningar gunga oss till sömns var inte helt fel!


Årets kryssning - Dag 2!

När vi drog bort gardinen från hyttventilen på morgonen av den andra dagen, konstaterade vi att utanför var det grått och regn! Vi låg vid kaj i Bergen.

 

Kapten hade förvarnat och sagt att det regnar 60% av tiden i Bergen - men som han tillade på sant optimistiskt Norskt "måte": "Då kan man ju se det så att det finns 40% chans för att det inte regnar!".

 

Blog image

Vi lämnar fartyget och beger oss mot staden.


Efter den rikliga frukosten tog vi på oss våra regnponchos och vandrade iväg mot Bergens centrum.

 

Vi kikade in i Bergenshus - den gamla fästningen med anor från 1100-talet och det s.k. Rosenkranska tornet som är en borgkastal från mitten på 1200-talet. från samma tid stammar Kongehallen - eller Håkons Hall.

 

Blog image

Entréportalen till Bergenshus


Vår kryssningskaj låg omedelbart nedanför denna gamla fästning.

 

Blog image

Rosenkrans Torn från 1250-talet.


Efter fästningen vidtog de gamla hamnbyggnaderna utmed Bryggen. Som gammal Hansastad har Bergen alltid varit en betydelsefull handelshamn - och är så än idag som Norges andra största stad.

 

Blog image

En av de plankbelagda gränderna in mellan hamnmagasinsbyggnaderna, idag utnyttjade för hantverkar- och souvenirbodar


De gamla träbyggnaderna har i några fall kompletterats med nybyggda. Alldeles nyligen brann ett par gamla hamnhus ner längre bort från Bryggan. Som världsarv görs allt för att skydda Bryggens unika bebyggelse.

 

Blog image

På den gamla stenbyggnaden sitter Världsarvsbeviset!


Blog image

Här skymtar de äldsta trähusen vid Bryggen i mitten av bebyggelsen. De större vita till höger är sentida hamnmagasin.


Fisketorget utgör hamnbassängens innersta del. Där var kommersen i full gång trots det ösande regnet. Vi var inställda på att äta vår lunch där så vi letade upp ett bord under parasoll och inhandlade en bunke med räkor, lax och sallad samt en lättöl som inmundigades i vätan. Norrmännen saltar dock inte sina räkor som vi är vana så smaken på de i övrigt utmärkta räkorna blir ganska fadd.

 

Blog image

Fisketorget vid hamnen


Blog image

Det bjuds även på mindre attraktiva sjödjur....Här en kattfisk.


Blog image

Räkor och lättöl i hällregn!


Blog image

Men det fanns dom som gärna tog hand om smulorna!


Blog image

Undrar vem som vågar sätta in sina pengar i den banken......


Då ringer telefonen och sonen (som flyger för Norwegian Air) säger till oss att vi måste ta oss upp till Flöyeln om vi har en chans.

 

Sagt och gjort vi letar oss upp till bergbanestationen där vi på fyra minuter dras uppför bergssluttningen till det som kallas Flöyeln, 320 meter över havet.

 

Och får en enastående utblick över Bergen. Och hör och häpna - solen bryter fram och vi ser långt ut över hela Bergen.

 

Blog image

Utsikten från Flöyeln över Bergens hamn. Vid Kryssningskajen ligger en mindre Fred.Olsen-kryssare t.v. därefter vår Vision of the Seas och Thomson Spirit från Tui t.h.


Sonen berättade att han övernattat i Bergen vid någon flygning och frågat var han kunde springa någonstans i närheten av hotellet. "Ja, Du må da springe upp till Flöyeln" sade portieren till den intet ont anande ynglingen som gav sig iväg och alldeles för sent insåg att det här gick rätt upp på serpentinstigar!

 

Blog image

Vid hemkomsten till hytten välkomnades vi av denna varelse i hustruns säng (och med hennes läsglasögon!). En "handduksmyrslok"!

Det visade sig att detta tycks vara en specialitet för vårt fartyg. Det anordnades t.o.m. en kurs i handduksvikning!


Blog image

En drink före maten kan få de ospralligaste att dingla med benen!

 

Blog image

Så lämnar vi Bergen och stävar under en av de många broar som förbinder Bergen med sina omgivande nya stadsdelar.



Årets kryssning - Dag 3!

Under natten förflyttade vi oss till Geiranger, längre norrut utmed norska kusten och vårt andra och sista stopp på färden.

 

Blog image

Geiranger, längst in i Geirangerfjorden (som är en utlöpare från Storfjorden).


Djupt in i Storfjorden ligger denna lilla by med ca. 300 invånare - ja, egentligen ca. 302 för två flickor var gravida just nu vilket noterades med tillfredsställelse. Det är inte bara i Sverige man slåss mot avfolkningen.

 

Blog image

"Lilla" MARCO POLO på ingång.


Här finns ingen hamn, så vi lotsas in till en ankarplats på redden - som delas med den "lilla" kryssaren M/S MARCO POLO som en gång i tiden var en ofta sedd gäst vid Stadsgårdskajen eller Skeppsbron i Stockholm. Då fagert vitmålad med bara ett rött band över skorstenen med den gula hammare och skäran.

 

Då hette fartyget "Alexander Puschkin" och ingick i den ryska passagerarflottan.

 

Efter några timmar anländer också MSC ORCHESTRA som är så långt från MARCO POLOS sköna linjer man kan komma. Här är det fråga om man inte skulle ge begreppet stapelbädd en annan innebörd! Staplade sovhyttcontainrar på en flytande gigantisk plattform!

 

Blog image

Vi lämnar skeppet i en av dess barkasser. MARCO POLO i bakgrunden.


Efter intagen frukost har vi bokat in oss på en av de utflykter som rederiet erbjuder och som kommer att ta oss 1500 meter mer eller mindre rakt upp till Dalsnibba, genom hårnålskurvande smala vägar som får tåla runt ett femtiotal bussar upp och ner varje dag under turistsäsongen.

 

Blog image

Första stoppet på ungefär 300 meters höjd. På redden ser vi vårt fartyg, den "lilla" MARCO POLO och den gigantiska sovcontainern MSC ORCHESTRA på väg in.


Dalsnibba är namnet på den högsta punkten på berget bakom Geiranger och däruppe finns en platå med en förunderlig utsikt över fjord- ch fjällandskapet.

 

Blog image

Väl uppe på 1500 meters höjd skådar vi ner över Geirangerfjorden och anar vårt fartyg där nere!


Blog image

Området på toppen är fullt med tusentals små stentravar. Från början var det ett sätt för vandrare att märka ut vägen över fjället genom att man travade stenar på varandra. Numer har det blivit något av vars och ens "Kilroy was here" att lägga sin sten på en trave.


Blog image

Här ses några av stentravarna. Min sten är den lilla överst på den högra främre traven!


Vägen fortsätter över berget och österut och är en av de två tillfartsvägar som finns till Geiranger under stora delar av året.

 

Blog image

Här uppe ligger också i stor utsträckning snön kvar året om. Dessa glaciärer har minskat hittills men ökade något förra vintern (det är ju det som de vise säger - vi vänder ner mot en ny istid och inte alls mot någon global uppvärmning!).


Blog image

Inte ser de så dramatiska ut, men jag kan tala om att det är hårnålskurvor och höjdskillnader som känns när Du sitter där i bussen med kallsvettiga händer och undrar om de har samma bestämmelser i Norge om kontroll av bussbromsar......


När snön kommer är det slut med denna väg. Nio-tio meter djup snömassa täcker vägen över fjället under hela vintern. Sent på våren börjar man röja den med hjälp av GPS (man måste ju hitta den på något sätt under all snö!).

Med jämna mellanrum fanns utmed vägen förr små stugor som på hösten fylldes med torr jord som på vårkanten ströddes över snön där vägen gick. Den mörka jorden drog solvärmen till sig och smälte snön vilket snabbare gjorde vägen farbar igen.

Här uppe finns också stora stammar av vildren och vi fick av vår guide veta att Jan Guillou hör till de regelbundna besökarna med gevär här uppe på vidderna.

 

Blog image

Väl nere på havsnivå igen såg vi denna lilla "lekfiskestuga" som låg alldeles bredvid flera normalstora diton. Väl byggda för att klara de normala svängningarna i havsnivån.


Blog image

Så bar det iväg med barkassen tillbaka till Moderskeppet!


Blog image

Idag var det en kanin som väntade oss i hytten!


Blog image

Så lättade vi ankar och stävade ut genom Geirangerfjorden som också är ett av Norges världsarv! Det kändes som att åka i en korridor. Stundtals bedövande vackert, ibland lite beklämmande mörkt och dystert. Man ser bebyggelse och inser att stora delar av dygnet får de inte en enda glimt av solen även om den är uppe. Vi upplevde en av de två dagar om året som Geiranger lär ska visa sig i full solbelysning en hel dag!


Blog image

"De syv söstrene" - sju smala vattenfall som spektakulärt kastar sig nerför bergssidan på fartygets stybordssida när vi lämnar Geiranger.


Blog image

Mitt emot de sju systrarna kastar sig deras Friare ut. Den nedre delen kan vid någon vinkel tas för en flaska vilket gett upphov till talesättet att Friaren fått nobben av alla systrarna och därför tagit till flaskan!


Blog image

Den stilla vattenytan återspeglar ett av de många fallen och förlänger till synes dess lopp.


Blog image

Kvällsmörkret föll under vår färd ut mit havet och vi fick välja buffémiddagen istället eftersom vi missade vår middagstid.


Blog image

Men det gick ju inte att missa dessa andlöst vackra scenerier. Här lyfter Nattens Fågel från krönet av Rundöya utanför Ålesund.


Årets kryssning - Dag 4!

Vi vaknar till havs! Kapten har berättat att han är tvungen att gå med högsta speed för att vi ska klara av att vara tillbaka i Köpenhamn i morgon bitti. Så vi forsar fram i 22 knop.

 

Dagen tillbringas vid poolside i Solariet. Fartygets rytmiska hävningar ger upphov till en kraftig vågrörelse i poolen som gör badet till ett äventyr med mycket fniss, skratt och förtjusta skrik.

 

Poolkonstruktionen gör att vattnet automatiskt fördelas och avleds åt sidorna i olika takt vilket gör att vågrörelsen bryts och vattnet lugnar sig en stund tills det på nytt är dags.

 

Blog image

Här syns hur vågen byggts upp ca. 1,5 meter mot ena gaveln och sköljer över på ena långsidan. Till höger om stegen syns vågens branta fall.


Vi kan konstatera att också passagerarna kommer från många olika länder. Runt om oss hörs många språk. Vi är 300 svenskar. Det finns 500 danskar. Några norrmän (som tagit sig till Köpenhamn för att kryssa till sitt eget land!), ryssar, spanjorer, japaner, italienare, fransmän men också några amerikaner.

 

Blog image

Den amerikanska örnen!

Blog image

En vacker blomma!

Blog image

En indiankvinna!

Blog image

Eller en ren åsna!


Vid lunchen passar jag på att föreviga några av de konstverk kökspersonalen åstadkommer ur vattenmeloner. Också kring detta finns en kurs på kryssningsprogrammet, som för övrigt är vådligt omfattande. Här finns aerobics, vattenjympa, olika gym, biljard, "hur man blir konstsamlare" (ja, ni har rätt, det är vårt amerikanska galleri som lär ut hur vi bäst samlar på de tavlor som galleriet säljer!) o.s.v.

 

Blog image

Från hyttaket svingar sig idag en apa!


På eftermiddagen har vi ett informationsmöte där proceduren kring landstigningen gås igenom. Det gäller att få 2400 människor av båten genom en och samma trånga sidoport på kortast möjliga tid!

 

Våra väskor (utom handbagaget) tas omhand klockan 23 på kvällen. En färgkod på väskan styr hur dags och var i skeppet vi ska samlas och lotsas ut. Färgkoden leder oss också direkt till den del i jättetältet på kajen där vårt bagage finns.

 

Blog image

Vid middagen samlas hela betjäningen och kökspersonalen och sjunger O sole mio för oss och tackar för sig!

Blog image

Och vid vårt bord har Antonio (t.v.) just fått sina drickskuvert liksom hans assistent med det svåra filippinska namnet! Härliga killar som skötte sig excellent!


När vi vaknar på lördagsmorgonen, backar fartyget just in vid kajen i Köpenhamns frihamn igen. En god frukost där jag frossade i onyttigheter som rostat bröd med marmelad, fattiga riddare med socker och sylt OCH tjock pannkaka (med socker och sylt...)!

 

Sedan tog det Ann och mig 20 minuter från det vi fick klartecken att gå från vår samlingsstation, ner genom fartyget, ut genom utpasseringskontrollen och tills vi satt i bussen med vårt bagage inlastat.

 

Tågresan förflöt lika odramatiskt som nerresan (om man undantar min fadäs att sätta hustruns pastasallad i bistrovagnens mikro med smältning, såskoppssprängning och elände som följd!) och vid fyratiden på eftermiddagen var vi åter hemma.


Göta Kanal - Dag 6 - Finalen!

När jag i arla morgonstunden slår upp hyttdörren, möts jag av denna spegelblanka hamnbassäng i Trollhättan. Vi ligger vid den s.k. Rysskajen som vi anlände till i nattens mörker efter att ha passerat den första slussen på Trollhätte Kanaldär vi nu befinner oss, Brinkebergsslussen. Det är alltså formellt inte längre Göta Kanal.

Trollhättans slussystem är mycket omfattande. De äldre slusstrapporna används inte längre. De är av samma storlek som slussarna i Göta kanal. Den nya slusstrappan invigdes 1916 och kan ta fartyg med last upp till 1500 ton vilket var en femdubbling av vad de gamla slussarna förmådde.

Detta möjliggjorde att Vänersjöfarten fick en ordentlig skjuts. Ända tills staten började subventionera järnvägs- och lastbilstransporter så var denna sjöled det absolut billigaste och miljövänligaste sättet att transportera gods från Vänerlandskapen ner till Göteborg och vidare.

 Här går vi in i den översta av de fyra stora slussarna som ska ta oss ner 32 meter. Vi gick före tidtabell då man skulle stänga av slussarna resten av dagen för att temporärt flytta över kontrollrum och manöverenheter till andra sidan p.g.a. ombyggnadsarbeten.
 
Här ser man att dessa slussar är av en annan dimension än dem vi upplevt hittills på vår färd.
 
En vacker detalj i slussväggen och räddningen för alla småbåtar som också går igenom, när vattennivån förändras i slussen.
 
  Jonathan skulle "glänsa" och rusade uppför den praktiskt taget lodräta bergväggen vid sidan av slussen för att sedan hasa sig neråt. Följd av vederbörliga "aahhn" och "ooohn" från oss passagerare som mannade reling som den goda publik vi var.
 
Så lämnar vi den nedersta slussen för att förtöja vid ledverket.
 

Avsikten var att vi skulle legat kvar vid Rysskajen och därifrån promenera till Trollhättans kanalmuseum. P.g.a. att vi var tvungna att passera slussarna före nio, så kastade vår eminenta kryssningsvärdinna Kerstin om det hela och beordrade en buss som hämtade oss nedanför slusstrappan och körde oss upp till museet.

Ett mycket intressant sådant. Besöket inleddes med en film om hela kanaläventyret och därefter kunde man vandra runt bland modeller, bilder och andra föremål som berättade om sjöfarten på Vänern och på kanalen.

 
 
Här ligger "Thammen" vid ledverket. Hitom slussen syns ett av de vattengenomsläpp som måste finnas för att reglera Vänerns vattenstånd.
 
 Efter att ha lämnat Trollhättan och färdats nerför den betydligt bredare Göta älv nådde vi vid 12-tiden vår sista sluss på färden, den vid Lilla Edet. Jämngammal med Trollhätteslussarna (1916).

Här ägnade hustrun kraftverket sitt speciella intresse eftersom hennes farfar byggde det en gång i tiden.

 Sista lunchen (snyft...) serverades dagen till ära av kocken Lukas med hjälp av kallskänkan Sara (den andra) och Anna och Maria som på ett utomordentligt sätt skött om våra lekamliga  behov under resan. Den bestod av en god Bohusländsk fisksoppa med crème fraiche och Grännaknäckebröd och avslutades med Äppelpaj med krusbär och vaniljkaramellsås. Mums....
 
 Här passerar vi ett av vårt lands stora sevärdheter, Bohus Fästning, som aldrig intagits av sina fienden vare sig dessa har varit danskar, norrmän eller svenskar. Tyvärr lämnades borgen åt sitt öde och den intilliggande staden Kungälvs invånare fick t.o.m. tillstånd att hämta byggmaterial från fästningen innan man åter fick upp ögonen för denna klenod i vår - och våra grannländers - historia. 

Stora ansträngningar har gjorts av Statens fastighetsverk att konservera och bevara vad som återstår av denna stolta borg.

Nu är vi åter nere i havets nivå. Efter att först ha klättrat upp över 91 meter och sedan åter ner igen. När vi närmar oss hamnstaden Göteborg finner vi mer och mer verksamheter direkt vid älvkanten, som här en metallfragmenteringsanläggning.

 

Så ser vi silhuetten av Göteborg och "Läppstiftet" vid Lilla Bommen.
 
 Göteborgs motsvarighet till Stockholms "af Chapman", barken "Viking".
 
 Västkustens enda palatsångare, den välbevarade s/s Bohuslän vid kaj. Den tycks vara "tvångslutad" av någon orsak.
 
Styrman Sara (den första) kastar trossen. Det är dags att angöra vår slutkaj.
 
Så radar hela besättningen upp sig vid landgången för att ta farväl av sina passagerare. Röda mattan rullas ut. Det är Kapten Ola, Styrman Sara, Maskinisten Kalle, Kocken Lukas, Kallskänkan Sara, Servitriserna Anna och Maria och sist  Däcksmannen och hyttuppassaren Jonathan.
 
Vår härliga kryssning är slut. Att uppleva denna färd är någonting fantastiskt. Bara efter någon timme ombord, sjunker Din puls och tillvaron lägger sig till med en alldeles lagom takt. Du blir ett med den långsamma takten och vilan blir fullständig. Mobiltelefoner, datorer, radioapparater är bannlysta inom synhåll för någon annan. Här ska vi koppla av.

Parad med upplevelser, trevliga kontakter, god mat och dryck blir det något enastående (som till nöds får en att glömma den trånga hytten! Fall inte för frasen i broschyren att "många väljer att klä om till middagen" men att "sportigt elegant" räcker! Ett extra ombyte för endast kvällsbruk tar bara onödig plats i den trånga hytten.).

Om man inte lyckas utnyttja något specialerbjudande är det förvisso ett dyrt nöje, men väl värt varenda krona.

Vill ni läsa mer om själva kanalen? Gå då till Göta Kanals hemsida.

Man måste ju inte heller göra en hel flerdagarskryssning utan kan göra kortare etappresor med flera olika rederier utmed kanalen. Via kanalbolagets hemsida finner man alla dessa olika alternativ. Kryssningar med de klassiska fartygen "Juno", "Wilhelm Tham" och "Diana" läser man om på  Kanalrederiets hemsida.

 
Så är de vemodiga avskeden tagna och vi sitter med några medpassagerare och väntar på tåget hem mot Stockholm.

Göta Kanal - Dag 5

Utvilade vaknade vi till en något gråare morgon i Hajtorps sluss där västgötadelen av Göta Kanal invigdes 1822.

 

Vid Godhögens slussvaktarstuga möter oss hela tomtefamiljen på gårdsplanen. Idag bor dock inga slussvakter i stugorna utan dessa hyrs av "vanliga" människor. Förhoppningsvis stannar de dock i kanalbolagets ägo så att de också fortsättningsvis underhålls och behåller sitt enhetliga utseende och sin färgsättning.

Det pastorala landskapet gled sakta förbi. Fåren vilade på strandbanken och i bakgrunden på fälten tutade tranorna.

Frukosten intogs under gång och efter någon stund nådde vi Sjötorps åtta slussar.

Det känns faktiskt lite vemodigt att gå neråt. Märkligt. Men resan går mot sitt slut. Kulmen är nådd. Medan fartyget sakta klättrar nerför slusstrappan promenerar vi passagerare till Kanalmuseet som ligger vid den stora varvsbassängen. Där har man samlat foton och föremål och t.o.m. en hel styrhytt från äldre fartyg från den tid då kanalen var en viktig handelsled för landskapen runt Vänern och utmed kanalen.

 

Så har fartyget nått den nedersta hamnbassängen och bara en sluss återstår på själva Göta Kanal. Segelfartyget är en nybyggd replik av en gammal kanalseglare.

 
Här väntar vi på att åter få borda "Thammen". Längtar vi redan till lunch? Måltiderna blir allt viktigare inslag för att hålla struktur i den loja resemiljön.
 Kocken Lukas med kallskänkan Sara (den IIa) bakom, kollar att vår slussvakt äter ordentligt:
Sommartid finns det slussvakter vid varje sluss, men så här i "off-season" är kanalen uppdelad i etapper och tjänstgörande slussvakt kör bil parallellt med fartyget för att sköta slussarna på sin etapp. Tjejerna och killarna får då spisning från köket ombord i from av lunch eller kaffe eller middag. Här är det snabblunch på portaxeln innan sista slussen före Vänern.
 
 Nu ska vi lämna Göta Kanal och gå ut i Vänern (44 meter över havet) som faktiskt är Europas tredje största sjö efter Ladoga och Onega i Ryssland.
 
 Sakta närmar vi oss den stolta riddarborgen Läckö på sin klippa. Vattnen på vägen dit är mycket förrädiska och på den förra resan som Stiftelsen Skärgårdsbåten gjorde 2001 så fick man här en grundkänning och begärde assistens från ett annat fartyg för att komma till bryggan.

Överhuvudtaget är dessa fartyg byggda för att tåla bottenkännigar. Under hela kanalfärden känner man, och hör, då och då dunsar då fartyget "studsar" över en stock eller något annat som hamnat på botten av den grunda kanalen. Som sagt, fartygen är inte bara konstruerade efter längd och bredd i slussarna utan också kanalens djup. Den mån som finns är minimal.

 Här har vi iallafall lyckligen angjort slottsbryggan och vandrar upp mot den gamla borgen.
 
 Läckö Slott - en av vårt lands främsta och vackraste borganläggningar. Den anlades redan 1298 som säte för biskopen i Skara, som före Uppsala var Sveriges främsta biskopssäte. Lund var ju fortfarande en del av Danmark.

Storhetstiden inföll under 1600-talet då Magnus Gabriel de la Gardie tog över och omdanade borgen i barockens anda. Mycket trappor men väl värt ansträngningen. En fantastisk sevärdhet.

 

 Kanske ska jag inte vara för precis med vad detta föreställer, men om jag säger att användandet av denna facilitet som hängde på slottets yttervägg, vintertid måtte inneburit åtskillig kyla för kroppens ädlare delar. Urinvägsinfektioner etc. torde varit vanliga på slottet....
 
 Slottskapellet är en av de få interiörer som inte genomgått särskilt stora förändringar och där inventarierna finns kvar.
 
 Högklassiga skulpturer pryder kapellets interiör.

 

 Tänk om dessa dörrar kunde tala....
 
 Slutligen ett besök i Läckös berömda och återuppståndna slottsträdgård.
 
 Den sällsynt vackra valvgången som utgör entré till högslottet.
 
 Medan skymningen sänkte sig tog vi oss igenom ytterligare en besvärlig inre skärgård.
 
Sista kvällen ombord arrangeras Captains Dinner och Kapten Wikander delade ut kanaldiplom till alla deltagare. Stämningen var på topp medan vi sakta stävade mot vår natthamn vid Rysskajen ovanför Trollhättans slussar.

Göta Kanal - Dag 4

Återigen en lika vacker morgon. Medan vi intar frukosten lämnar fartyget Motala hamn och stävar ut på Vättern (89 meter över havet befinner vi oss nu) och nalkas så småningom Vadstena.


Här går vi sakta in i Vadstenas hamninlopp. I bakgrunden skymtar Vasaborgen.


Vadstena osannolika hamnbassäng utgör samtidigt en del av vallgraven runt Vadstena slott. Kalle gör sig redo med förtampen.


För att kunna vända fartyget inne i hamnbassängen, måste man "köra på springet", d.v.s. lägga en tross från fören till land och sedan köra maskinen tills man vänt fartyget runt kajhörnet. Så här står Jonathan i land och passar.


I hamnen hade vi sällskap av en liten vedeldad ångslup som just gjort fyr i pannan och arbetade upp trycket.


Vi åkte sedan iväg med stadens lilla guidetåg. Här står hustrun framför Sveriges äldsta profana stenbyggnad, nämligen Bjälboättens palats (t.h.). Ätten var en av Sveriges mäktigaste med bl.a. sådana företrädare som Birger Jarl, Birger Brosa och den Heliga Birgitta.

Första stoppet på vår tur genom denna lilla underbara stad var vid det som idag kallas Klosterhotellet och som består av ett antal byggnader som alla varit en del av antingen nunneklostret eller munkklostret som också fanns här. Den äldsta flygeln är det gamla Bjälbopalatset.  Platsen emellan de båda klostren har grävts ut och lämnats öppen så att man kan se resterna av det enda utrymme där abboten och abedissan kunde samtala - genom en liten glugg i väggen. Bakom den öppna platsen reser sig den gamla klosterkyrkan, som idag fungerar som församlingskyrka (resterna av den gamla församlingskyrkan i form av ett torn ingår istället i en gammal skolbyggnad i närheten).

Klosterkyrkan byggdes i enlighet med den heliga Birgittas anvisningar och invigdes 1430. Kyrkan har egenheten av att ha sitt högaltare i väster istället för det vanliga - åt öster. Detta är en följd av att kyrkan från början tjänade såväl nunneklostret som munkklostret och nunnor och munkar skulle hållas åtskilda. Så för nunnorna fanns en stor numera riven läktare i mitten av kyrkan som vände sig mot ett altare i öster, medan munkarna fick finna sig i att ha sitt altare i väster på golvet.

Kyrkan upplevs än idag som en stor mäktig och praktfull katedral trots sin strama arkitektur.




Till höger om altaret står Birgittas relikskrin uppställt. Såväl innehåll som själva skrinet har periodvis varit på "utflykter" men står idag tryggt i Birgittas egen kyrka.

Så var det dags för besök i den gamla Vasaborgen. Ett utomordentligt exempel på svensk renässansarkitektur. Slottet uppfördes av Gustaf Vasa i mitten av 1500-talet och beboddes huvudsakligen av hans son Hertig Magnus.


Här får vi en visning av Slottskyrkan med sin praktfulla altartavla som jag skrivit om tidigare!




Sveriges äldsta rådhus. Med riktig Rådhuskällare! Överhuvudtaget är Vadstena en komplett liten stad som förmår att klara denna status på bara 7400 invånare (varav 4000 bor i själva staden).

Så bar det ut över Vättern lagom till lunch!



Väl över på andra sidan sjön gick vi in i Göta Kanals Västgötadel vid Karlsborg där också det lilla härliga Kanalhotellet ligger alldeles vid kanalen. Där firade familjen gemensamt vår sons 30-årsdag för några år sedan då familjen var utspridd till Malmö, Göteborg, Strängnäs och Mariefred och behövde en mötesplats någonstans mitt emellan. Det blev en minnesvärd helg då hotellets värdinna själv lagade maten och såg till att vi verkligen trivdes. Eftersom det var sent på säsongen hade vi stället helt för oss själva. En enastående och rekommendabel upplevelse. Missa aldrig detta mysiga hotell med sin goda mat.


Kanalhotellet i Karlsborg


Här nämar vi oss Forsviks sluss och kanalens otvetydigt vackraste parti.


Här är det sedan länge tradition att den religiösa familjen Kindbom uppvaktar kanalångarna och deras passagerare med sång, blommor och välsignelser.


Här går vi in i Billströmmen med sina ledverk. Dessa byggdes för att möjliggöra att fartygen vid behov kunde dras av hästar eller människor i svårmanövrerade delar av kanalen.


Här behöver kapten hjälp att ta sig runt en skarp krök i kanalen. Då får Jonathan hoppa i land och låta kapten köra på springen igen tills fartyget riktat in sig i den nya riktningen.


Väl ute på den sköna sjön Viken  (vi är nu uppe på 91,8 meter över havet) möts vi av den lilla ångslupen förandes den tidsenliga men idag ack så föga reglementsenliga s.k. "Sillsallaten"

Efter Viken passerade vi Tåtorps sluss och nu började vår nedfärd! Här finns ett svårmanövrerat ställe där man till slut 1930-33 byggde ytterligare en kanalarm för att räta ut en kurva. Här i Bergkanalen ligger själva den grävda kanalens högsta punkt (91,5 m) som markeras av en stilig obelisk.

I Töreboda fick vi vänta en stund innan vi kunde bryta stambanans trafik ett par minuter för att kunna öppna järnvägsbron och passera i skymningen.


Så når vi vår natthamn i Hajtorps översta sluss.

Göta Kanal - Dag 3



En strålande vacker sensommarmorgon! Vi vaknade i bassängen nedanför Bergs slusstrappa. En av våra medresenärer hade varit förtänksam nog att medföra en termometer som han sänkte i vattnet. Resultatet visade 16°, så jag avstod från ett annars lockande morgondopp.






På vågbrytaren utanför bassängen har man rest en stålgallerfigur som synes röra sig när man själv förflyttar sig sidledes. I övrigt har skarvarna lagt beslag på denna "landremsa".


Medan vi började klättra upp i de sju slussarna vandrade ett gäng iväg för att besöka det närbelägna Vreta Kloster som var Sveriges första nunnekloster och som grundades ca. 1100. Den bevarade kyrkan är en av vårt lands mest intressanta och har många vackra medeltida klenoder.
Själv intresserade jag mig mer för slusstrappan och hustrun njöt av solen och den andra lilla bubbelflaskan och en god bok på övre däck.




Här passeras en av de två akvedukterna vid Ljungsbro, där vägen således går i tunnel under kanalen.


Var det inte slussar som låg i vägen, var det broar som måste rullas eller lyftas åt sidan för att vi skulle kunna passera.


Möten i kanalen mellan större fartyg är inte det enklaste. Det finns särskilda mötessträckor här och var. Här möter vi motorfartyget "Göta lejon" som gör kortare etappfärder utmed kanalen mellan Berg och Motala. 


Detta torde vara Sveriges mest avbildade lusthus. Spektakulärt beläget alldeles vid kanalkanten. Finns även på frimärke!


HJÄLP! Plötsligt ser vi att vår kapten sitter på kanalbanken med en kamera i högsta hugg! VEM STYR???


Lugn, bara lugn! Styrman Sara sitter tryggt vid rodret.


Men ska han hinna ikapp oss?


Vid Göta Hotell i Borensberg (eller som det tidigare hette att döma av texten på slussvaktarstugan, Husbyfjöl) gör vi dock paus så att kapten kan komma ikapp och hinna njuta en god kopp kaffe och en våffla på det anrika hotellet som även spelat en roll i de båda filmerna om båttävlingarna på Göta Kanal.


Mätta och belåtna avseglade vi mot vidare öden och äventyr.


En av kanalens två kvarvarande handmanövrerade slussar vid Borensberg.


Likt de moderna storfärjorna har befälhavaren på Thammen nu också en styrpult till sitt förfogande på var sida om kommandobryggan för att användas vid slusspassagerna där det kan behövas att han har god sikt även rakt ner.

Så korsade vi sjön Boren (73 meter över havet) och passerade det vackra Ulfåsa slott på sin höjd över vattnet och den heliga Birgittas udde.

Mellan Borenshult och Motala hamn var det sedan dags för middag och en titt i matsedeln visar att vi då fick en "Ljummen pilgrimstimbal toppad med stenbitsrom och grönärtssoppa" till förrätt åtföljd av en fusette (som vi listade ut måste avse en liten brödbit)
Till varmrätt: "Pocherad Mälargös serverad med syrlig skaldjurssås och ångkokt färskpotatis" och slutligen efterrätten: "Lingonmousse med chokladtryffelsås"

Det ska sägas att måltiderna var utomordentligt välkomponerade. Alldeles lagom mycket för att man skulle känna sig mätt men inte övermätt. Ofattbart att den delikat serverade maten kan åstadkommas under såpass besvärliga omständigheter som ett gammalt fartyg av detta slag ändå innebär.


Sedan vi omsider anlänt till Motala och lagt till vid kajen mittemot Kanalbolagets gamla kontorsbyggnad var vi några stycken som fick en guidad visning nere i maskinrummet. Imponerande, glänsande och i perfekt skick.


Här är det förre borgarrådet Lennart Rydberg som njuter. Lennart är mångårig ordförande i Stiftelsen Skärgårdsbåten.
'

Fartyget drivs av två maskiner men har en propeller och  här ser man hur kraften från de båda maskinerna förs över till propelleraxeln.

Motala ritades också av Baltzar von Platen och brukar kallas "Göta Kanals Huvudstad". Här anlade han 1822 Motala Werkstad, av många ansedd som den svenska industrins vagga. I Motala Werkstads dockor har åtskilliga av våra fina gamla skärgårdsbåtar byggts.


Efter maskinvisiten promenerade vi alla förbi Kanalbolagets kontor och ut mot de gamla hamnmagasinen som gjorts om till restauranger och butiker.




Men också ett fantastiskt privatägt motormuseum, med bilar, motorcyklar, radioapparater (I Motala låg ju även Luxorfabrikerna), leksaker m.m.
Museet ägs av familjen som en gång startade Expert-kedjan och som valt att lägga sina pengar på denna attraktion. Vällovligt och väl värt ett besök.


Så sänkte sig nattmörkret över oss och vi slumrade in i våra kojer. Mätta och belåtna samlade vi krafter för en ny spännande dag.

Göta Kanal - Dag 2



Den kristallklara morgonen nalkades när jag sladdade över det daggvåta däcket för att ta mig till toaletten. Den uppgående solen belyste dramatiskt det märkliga "fyrtornet" vid vår tilläggsplats - Stegeborgs slottstorn.

Under natten hade vi nått fram till vår första natthamn som var Stegeborg där vi låg inom lås och bom vid värdshuset som ännu när jag gick upp var obefolkat och öde.

Dock lyckades jag ta mig förbi en ilsket väsande svanmamma vid plankänden ner mot vattnet och ta mig ut för en rask morgon promenad som tog mig till en fantastisk gammal lada. Alldeles nymålad, men i något "urätet" skick. Man får förmoda att godsägaren på Stegeborg fått del av de nyinrättade bidragspengarna för att  just gamla obehövliga uthus ska kunna bevaras. De utgör onekligen en omistlig del av vårt kulturarv.



När jag återkom till fartyget hade solen sakta åter skymts bak grånande skyar. Ytterligare några passagerare yrade omkring i fruktlösa försök att ta sig ut från den inhängnade och låsta värdshusgården. De åsåg med viss beundran min dödsföraktande återkomst förbi den ilskna svanmamman.

Efter avnjuten sjöfrukost i matsalen, möttes vi på kajen av värdshusets unge kock som dagen till ära fått rycka in i sin matmors ställe. Slottsfrun på Stegeborg brukar normalt guida på den gamla borgruinen men var förhindrad.
Jag kan ju lugnt säga att då jag aldrig hört Slottsfrun, att kocken var helt underbar. Vi hade nog kunnat stanna ytterligare någon timme för att höra berättelserna om den märkliga historien och alla personligheter som vistats på och ägt borgen. 



Den äldsta delen av borgen är ett fyrkantigt tegeltorn i sydöstra hörnet, uppfört i början på 1200-talet, samtidigt som Söderköping blev stad. En enkel bostadsborg tillkom under 1300-talet, utbyggd och kompletterad med en ringmur och ett rundtorn i väster. Under 1500- och 1600-talen byggdes anläggningen ut, särskilt mycket under Johan III:s tid (som föddes på borgen), då rundtornet fick sin nuvarande höjd. Dessutom tillkom i norra längan en slottskyrka. Flera av Vasakungarna bodde gärna på Stegeborg som 1652-1689 uppläts åt pfalzgrevarna Johan Kasimir (död 1652) och Adolf Johan. Kronan lät under 1730-talet sälja slottet till byggnadsmaterial. Nedervåningens kraftiga murverk skyddade den mot utplåning. Fram till 1689 var slottet centrum för östgötaskärgårdens lokalförvaltning. Nya slottet, en vitputsad trevåningsbyggnad i klassicistisk stil, beläget vid den tidigare södra kungsladugården, byggdes 1806.

Under perioden 1310-1316 sände kungen flera brev från Stegeborg och man kan förmoda att han vistats där långa perioder. Efter Nyköpings gästabud utbröt ett uppror mot kung Birger. Denne lämnade Stegeborg och avseglade till Visby men satte sonen Magnus Birgersson som befälhavare på Stegeborg. Borgen blev belägrad, förmodligen från påsktid fram till slutet av augusti 1318. Magnus fördes fången till Stockholm och dömdes till döden i juni 1320. Han ligger begraven i Riddarholmskyrkan i Stockholm bredvid Magnus Ladulås.

Enligt Erikskrönikan revs Stegeborg efter kapitulationen: "the slogo then mwr allan swa smaa / the lotho ey en sten ather staa".

Karl Bååt, biskop i Linköping, strävade efter att stiftet skulle återfå Skällviks gård. Från hertig Eriks änka Ingeborg Håkansdotter lyckades han få Skällviks gård (som själva jordagodset hette) samt borgruinen i gåva den 27 januari 1321. Karl lade därefter ned mycket pengar på att bygga upp gården igen.

1332 tvingades dock biskopen överlämna gården till kung Magnus i utbyte mot gods på Visingsö. Anledningen var förmodligen platsens strategiska läge samt möjligheten att ta upp tull från fartygen på väg mot Söderköping. På grund av ekonomisk kris tvingades dock kungen att pantsätta borgen 1336. Till vem är okänt, men år 1350 var Skällviks gård åter i kyrkans ägo. Den 28 februari 1350 undertecknade nämligen biskopen i Linköping Peter Tyrgilsson ett brev på gården ("in manerio nostro Skældowijk").

Under 1350-talets tronstrider mellan kung Magnus och Erik Magnusson ägdes Skällviks gård av biskop Nils Markusson. Biskopen hade tagit parti för Erik och 1356 överfölls gården som fick stora skador och det är troligt att det var kungen som låg bakom. Hur mycket som förstördes är okänt men när hertig Albrekt av Mecklenburg anföll Sverige 1363 anfölls även Söderköping vilket indikerar att Albrekts flotta hade kunnat passera Skällvik utan hinder. Vad som är klart är att Skällviks gård försvann och att någon återuppbyggde Stegeborg på holmen i farleden. En gissning är att Albrekt, som byggde både Nyköpingshus och Stäkeholm, även byggde upp Stegeborg. (Ur Wikipedia)





Efter en inledande tur genom Prinsessan Anna Vasas örtagård kom vi upp på den gamla borggården där vår guide förlorade sig i en så sällsynt intressant och rolig utläggning om slottet och dess historia att vi tyvärr inte hann att gå igenom de källare och andra bitar som den mindre tysk-engelska gruppen hann med. Men jag är inte säker på vem som förlorade!
Vi hade iallafall en mycket givande stund.


Materialblandningen var påfallande.




Den unge kocken-guiden i full aktion!






Så var det dags att ge sig ut på Slätbaken med solen i ryggen.


Här når vi Mems slussar. Göta Kanals början från det här hållet.

När svenska folket för ett år sedan skulle rösta om svenska underverk, blev Göta Kanal utsett till Sveriges förnämsta underverk!

Denna historiska kanal, vems var idén? Var det Gustaf Vasa? Eller biskop Hans Brask? Ja, det vet vi väl inte riktigt. Bara att det skulle ta ett par århundraden och en mängd utredande innan den handlingskraftige Baltzar von Platen tillsammans med den skotske kanalbyggaren Thomas Telford 1809 presenterade en utförlig plan för en vattenväg mellan Östersjön och västerhavet.

Från början var tanken att slippa den tull som Danmark från 1409 och framåt, tog ut av alla handelsskepp som gick genom Öresund.

Riskdagen fattade i full enighet beslut om företaget och det hade också den nykrönte Kung Karl XIIIs höga gillande. Redan 1810 utfärdades regleringsbrevet och Göta Kanalbolaget bildades.

Det var ett jättelikt företag som äntligen tog sin början. Bygget beräknades ta tio år i anspråk  och kostnaden bli 1.597.481 (!!) riksdaler. I själva verket blev det sex gånger så dyrt och det kom att ta 22 år att färdigställa.

1813 stod den första slussen klar (Forsvik) men först 1832 kunde hela kanalen invigas, då av Kung Karl XIV Johan.

Baltzar von Platen fick själv inte uppleva den dagen eftersom han avled 1829. Han fick dock sin grav vid kanalens väg genom staden Motala.




Det gäller att manövrera sig fram så längt som möjligt i slussarna för......


....annars slår portarna i aktern på fartyget och man blir tvungen att ta i med lämpor.



I Söderköping gjorde vi dagens första stopp (om man inte räknar Stegeborg som ett sådant). Stadsvandring på egen hand och obligatorisk glassfrossa. Staden är ju känd för sin glass. Varför förstår jag egentligen inte om det inte bara är skicklig marknadsföring.

Söderköping är en sällsynt stor och märklig småstad. Under medeltiden var den en av Sveriges viktigaste hamnar. Plats för kungakröningar och riksmöten. Redan 1235 anlades ett Franciskanerkloster i staden och än idag minner två enastående medeltida kyrkor om denna storhetstid.

Landmärket vid kanalen är dock av senare datum: den till bostäder ombyggda gamla sädessilon är ett utmärkt exempel på återanvändning av dessa lantbrukskonsekvenser som ofta förfular många av vårat lands vackra hamnar.



Medan vi stävar vidare mot Asplångens sjö (27 meter över havet har vi nu lyft oss) får vi berättelsen om det fantastiska nya projekt som på nytt ska föra kanalen högt upp på intresseskalan igen. En båtlift!

Kanalen är en nagel i ögat på alla trafikanter på E22an som går igenom Söderköping. Sommartid bildas oändliga köer då något fartyg eller ett antal småbåtar ska passera och bron måste öppnas.

Men istället för att som i Ljungsbro, gräva ner vägen under kanalen, har man här fått för sig något riktigt spektakulärt. Fartygen ska köra in i en slags flytsluss som sedan lyfts upp och där uppe i luften möter en motsvarande slussdocka. Man öppnar portarna emellan och fartygen "byter plats" varefter var och en åter firas ner till kanalnivå. Alltmedan biltrafiken ostörd kan passera på E22an inunder. Ni tror jag skojar! Men tekniken finns redan och länsstyrelse, vägverk, kanalbolag och kommun tycks ense om detta projekt som givetvis i sig blir en anledning för biltrafiken att också i framtiden stanna upp för att glo på sevärdheten.......







Passformen är som synes exakt.









Däcksgossarna Jonathan och Kalle vilar på tamparna medan fartyget höjer sig i slussen.


Kapten Ola Wicander håller kollen på avståndet till kajen.


Medan styrman Sara och vår utomordentliga kryssningsvärdinna Kerstin håller ställningarna vid ratten.



Solen har nu tagit sig runt oss och vi närmar oss sjön Roxen på 33 meter över havet. På andra sidan Roxen väntar oss nästa natthamn i bassängen nedanför Bergs slusstrappa. Den första verkliga slussutmaningen på färden.

Innan vi går och lägger oss vill jag bara säga ett par ord om mathållningen ombord. Redan vid ankomsten placeras man vid det bord man sedan sitter vid under resans alla måltider. Det sägs visserligen att det råder fri sittning vid frukosten men de flesta sätter sig ändå på "sin plats".  Maten är utomordentlig. Välkomponerad, vällagad och alltid välkommen!
Den här gången hade man placerat oss huvudsakligen i språkbord vilket i och för sig var lite synd. Framförallt för de utländska turisterna som nog hade uppskattat att få mer kontakt med oss svenskar.
Vid vår färd 1974 kom vi att dela bord med ett äldre lärarpar från New York som blev våra vänner för livet (deras, för de var betydligt äldre än vi och dog redan för ett drygt tiotal år sedan). Vi hade ju den gången våra två äldsta flickor Filippa och Johanna med oss. Då fem resp. två år. De små tjejerna togs omgående om hand av det älskliga paret Fred och Ruth Trani. Detta trots att Johanna led av en förfärlig hosta under hela resan. Den hade börjat redan på tåget till Göteborg och vi uppsökte Sahlgrenska direkt vid ankomsten eftersom vi misstänkte att det lät som kikhosta. Läkarna skrattade dock åt oss och sa att "Kikhosta - det finns inte längre. Det tripplar vi bort". "Låt flickan åka bara. Sjöluften kommer att vara bra för henne" . Så vi åkte och vi led med Johanna. Vid hemkomstens läkarbesök försökte man med alla möjliga "lokalvårdardusnter" som "tredagarshosta", "femdagarshosta", "tiodagarshosta" och jag vet inte allt, tills det till slut kröp fram att man nog hade haft en period med dåligt vaccin 1971, så det kunde kanske vara kikhosta..... Och det var det ju!

Sjön suger, som det heter (och då inte i dagens översättning från engelskan...) och måltiderna blir i den i övrigt rätt så loja stämningen ombord, viktiga avbrott. Redan innan resan har man fått sig tillsänd detaljerade menyer för alla dagarna.

Frukosten serveras som buffé medan övriga måltider serveras vid borden av de flinka töserna Anna och Maria som alltid finns till hands om törst eller hunger blir för stor. Eftermiddagskaffet serveras på övre däck och där finns en ständig räddningsplanka i form av en öl- och läskkyl som man själv förser sig ur och skriver på en lista. Före middagarna brukar tjejerna dessutom ha en lite drinkbar.

Om sanningen ska fram så var det nog rätt så många som ordnade drinkandet från eget hyttförråd (hur vi nu fick plats för det!).

Göta Kanal - Dag 1



Där ligger de! De båda klassiska skönheterna, Juno (närmast) och Wilhelm Tham. Byggda för att passa exakt i måtten för slussarna i Göta Kanal (som sträcker sig från Mem vid Söderköping till Sjötorp vid Vänerns östra strand).

Vi har just kommit med en taxi från Centralstationen efter att ha tagit tåget från Strängnäs. Vädret är lite grått och man förnimmer en annalkande höstkyla i luften. Vi skriver den 27e augusti 2008 och vi står inför mötet med två hav, en älv, tre kanaler, åtta sjöar och 66 slussar! Äntligen har jag satt mig ner med min reseberättelse.

Genom ett erbjudande från Stiftelsen Skärgårdsbåten har hustrun och jag på kort varsel beslutat oss för att göra en 6-dagarskryssning på Göta Kanal med m/f WILHELM THAM. Samma fartyg som för 34 år sedan tog oss i andra riktningen. Då på tre dagar. "Thammen" ska avgå klockan 10.00. Juno avgår redan 9.00 för sin fyradagarskryssning.

Vi langar snabbt av vårt begränsade bagage (borde varit ännu mer begränsat) i den minimala hytten som ger mindre yta än en sovkupé på tåg och definitivt mindre yta att härbärgera bagaget, och beger oss upp på övre däck för att vara med då vi lägger ut från Skeppsbron och börjar vår färd.


Här har fartyget lagt ut från kajen och börjat sin vändning. I bakgrunden syns det nyrustade vandrarhemsskeppet af Chapman.

De första trevande kontakterna tas med andra passagerare. Några känner vi igen från andra ångbåtsevenemang. Det är åtskilliga "fartygsfreaks" ombord och färre av de utländska turistpassagerarna. Dessa har istället valt den fullbokade fyradagarskryssningen med Juno. Säsongen börjar lida mot sitt slut.

Ett par från Australien (som sedan ska vidare med Hurtigrutten), några tyskar och danskar och ett par amerikaner. Det är allt.



Här ligger den nybyggda Stockholmsbriggen "Tre Kronor" i väntan på dagens seglats.


Vid den temporära kryssningsterminalen vid Stadsgården utanför Vikingterminalen ligger denna jätte från Royal Caribbean Cruise Line, "m/s Costa Atlantica". Balkongförsedda hytter i ett jätteschabrak till "hotellbyggnad med fartygsliknande framdel"  som någon sade.



Den minimala hytten kompenserar rederiet med en liten flaska bubbel var, plus en skål med jordgubbar! En stämningshöjare!



Hustrun och jag lägger beslag på ett bord och ett par korgstolar på läsidan utanför vår hytt på övre däck.
En god bok, lugn rytm, vänlig omgivning, hänförande utsikt - och så den första flaskan! Ahhh - nu ska vi koppla av och njuta!



Efter att ha gjort en sväng utanför Drottningholm, gått genom Bockholmssundet och passerat två slussar (Skanstull och Södertälje) närmar vi oss framåt kvällen, resans första stopp - Trosa. Vid inloppet möter vi Juno som är på väg ut.




Fördäck är en skön plats att vara på under fartygets färd.



Här har vi lagt till vid Trosa gästhamnskaj där vi möttes av dragspelsmusik. En guidad vandring genom staden innan vi åter gick ombord lagom till middagen. Medan kvällsmörkret sakta sänkte sig, stävade vi vidare genom S:t Annas skärgård för att nå vår natthamn vid Slätbakens mynning. Men när vi nådde dit hade vi sedan några timmar befunnit oss i Morfei armar.
Sjöluften tröttar!

Sammanläggning och kronologi

Vill bara påpeka att jag nu när hela storyn om BYLGIA publicerats, har jag lagt ihop alla kapitlen så att historien kan läsas från början till slut.

s/s BYLGIA - historien om en liten älvångare


"BYLGIA! BYLGIA! BYLGIA!

Låter det inte som en glädjefanfar med det insprängda visslandet av ångvisslan varmed hon gav tillkänna att nu var allt färdigt - nu kunde vi lämna stranden och ge oss iväg ut på vår färd bort från vardagen med dess inrutade schema av timmar - ut på ÄVENTYRET!"

Så inleder den då 89-åriga Fru Ruth Julén en berättelse om sin barndoms ångbåt. s/s BYLGIA, byggd 1875 på Göteborgs Mekaniska Verkstad för Uddeholmsbolagets räkning.


BYLGIAs gös på Nedre Ulleruds Hembygdsgård (Foto Bengt Stjernlöf)

Så här skrev Nya Wermlandstidningen den 12 augusti 1875:

"NY ÅNGBÅT

Till Karlstad afgick i söndags från Göteborgs Mekaniska Verkstad, en därstädes nybyggd 14 hkr bogserångare af jern, 60 fot lång, 14 fot bred och endast 3 fot djupgående. Ångaren som är afsedd för bogsering å Klarelfven, är i anseende till sitt ringa djupgående försedd med 2:e propellrar eller s.k. tvillingpropellrar, hvilka hvardera drifvas af en särskild ångmaskin om 7 hkr. Detta är den tredje syskonbåten, som från nämnde verkstad levererats till Klarelfven."


BYLGIAs (och systerfartygens) originalritning från Göteborgs Mekaniska Verkstad (senare Götaverken)

Djupgåendet var nu inte fullt så ringa. Måhända en förvirring i samband med införandet av det metriska systemet. Enligt Svensk Skeppslista var djupgåendet 9 fot eller senare 2,7 meter.

Vart de två systrarna s/s IDOG och s/s DEJEFORS som byggdes samtidigt efter samma ritningar, blev av förtäljer inte min historia.

BYLGIA - döpt efter en av sjöguden Ägirs döttrar - var avsedd som kombinerad bogserare och passagerarfartyg. Hon blev Uddeholmsbolagets representationsfartyg och "flaggskepp". BYLGIAs första trad blev Skoghall-Karlstad-Forshaga. Hennes första kapten (under 19 år) blev min farfarsfar Olof Andersson fram tills dess han gick i pension. Barnfödd som yngre son på gården på Värmlands-Näs tvingades han att söka sig en annan utkomst och blev sjökapten.


Sjökaptenen Olof Andersson

Att BYLGIA utrustats med såväl babords- som styrbordsmaskin var ett måste eftersom hon skulle kunna klara komplicerade manövrar i den med strömdrag och krökar så överfulla Klarälven. I trångt vatten kunde fartyget vända på fläck, då den ena maskinen gick framåt och den andra back.

Natt- och "vinterquarter" hade BYLGIA hemma hos familjen Anderssons Hildurlund på Sandbäckens gård (där Statoilmacken och motorhotellet ligger idag).

Utöver de vanliga bogseringsuppdragen och passagerartrafiken, gjorde BYLGIA lustfärder som Skoghallsverkens direktionsbåt med jaktsällskap m.m. eftersom hon var "mindre oljig", men också turer för allmänheten. Så t.ex. annonserar Nya Wermlandstidningen den 26 juni 1880 om en lustfärd med BYLGIA till Hammarö Kyrka, Tynäsudde m.fl. ställen.

Klarälven var på den tiden den naturliga och i stort sett enda transportleden för Uddeholmsbolaget som dels bedrev järnframställning vid Munkfors Hammarverk, dels sågverk vid Skoghall vid älvens utflöde i Vänern. Hammarverken hade anlagts redan 1670 vid Klarälvens mäktigaste fall. På platsen fanns också en annan viktig förutsättning - riklig koltillgång.

Råvaran för järntillverkningen, tackjärnet erhölls från Filipsstads bergslag och transporterades först till Edeby lastageplats vid Klarälven, belägen vid en skarp krök av älven ca. 20 km nedanför Munkfors. Vid Edeby magasinerades väldiga massor med tackjärn för att sedan sommartid transporteras till bruken vid Munkfors och Ransäter. Detta skedde med stora flatbottnade pråmar som stakades, drogs och varpades uppför älven. Ett tidsödande och svårt arbete.


Oljemålning av August Hedin från 1916 visar när Bylgia fördes förbi fallet vid Dejefors längs den gamla järnvägen. (Foto Bengt Stjernlöf)


Detalj ur ovan avbildade målning.


Det vid Munkfors tillverkade stångjärnet i form av järntråd, stålgods av allehanda slag samt gjutgods transporterades med samma pråmar nedför älven till Mohns lastageplats vid Dejeforsens ed där varorna kördes förbi fallen. Sedan åter med båt ner till Forshaga och så förbi fallen där och slutligen med båtar de 20 kilometrarna ner till Karlstad. Det ligger i saken natur att denna stora transport av brukseffekter vari ingick även de omfattande mängder av sågade trävaror som kom från sågverken, försvårades av forsarna vid Forshaga och Deje. I början och mitten av 1800-talet ersattes alltmer transporterna på vägarna förbi de många fallen i Värmland och mellan sjöarna med transport på små järnvägar. Visserligen slapp man inte ifrån de besvärliga omlastningarna, men själva transporten gick fortare. Sålunda anlades 1838 en järnväg förbi fallen vid Forshaga och 1840 blev en järnväg byggd förbi fallen vid Munkfors. Förslag att bygga kanal förbi fallen vid Forshaga och Deje framlades också vid denna tid. Terrängen vid Forshaga var gynnsam för en kanalanläggning med slussar, och 1859 var densamma färdig för genomfart. Kanalbygget vid Deje påbörjades samtidigt men det visade sig att sprängningsarbetena blev avsevärt dyrare än planerat varför arbetet avbröts. Istället byggdes en järnväg som blev färdig 1863.


BYLGIA på Klarälven. (Foto från Per Hilding)

Förslag genom åren att återuppta arbetet vid den djupa, smala, utsprängda kanaldelen saknades inte, men i och med byggandet av järnvägen mellan Karlstad och Munkfors skrinlades kanaltanken för all framtid.


BYLGIA med timmersläp efter 1921 (Foto från Lennart Braconnier)

Behovet av ett bogserfartyg även på delen Munkfors-Deje/Mohn var således stort och från och med 1882 och fram tills älvtransporterna helt upphörde 1904, blev denna trad BYLGIAs nya arbetsområde.

15 juni 1882 skriver Nya Wermlandstidningen under rubriken "Rörande våra kommunikationer" från Ransäter:

"För någon tid sedan spordes att Uddeholms bolag hade beslutat anskaffa en ångbåt, som skulle komma att underhålla trafiken å Klarelfwen emellan Deje och Munkfors. Många hafwa emottagit denna underrättelse med glädje, menande att den tid nu är inne, då wi blifwa hugnade med mera tidsenliga kommunikationer än de, som hitintills stått oss till buds, och man har hwarje dag med en wiss nyfikenhet wäntat att få se den omtalade ångbåten. I går blef dock nyfikenheten tillfredsställd, då den vackra ångbåten BYLGIA som förut tillhört ofwannämnda bolag och bidragit till att underhålla trafiken å Klarelfwen nedanför Dejefors, nu gjorde sin första resa mellan Deje och Munkfors.

Det är numera ej sällsynt att få se båtar, som drifwas med ånga, och BYLGIA är ej den första ångbåt, som passerat ifrågawarande segelled, men det är nu så länge sedan någon warit synlig här, att man får ursäkta, om det unga Ransäter med stort intresse betraktar BYLGIA och anser henne wara den första ångbåt som här plöjt Klarelfwen.

Någon har undrat på, hwad berörde ångbåt här skall uträtta. Huruwida samfärdseln mellan ofwannämnda stationer kan wara utaf den betydelse, att BYLGIA får göra reguljära turer för att medtaga passagerare och gods, eller om hon mera kommer att sysselsätta sig med att bogsera lastbåtar, hafwa vi oss ej bekant. Oss synes det dock så som att en ångbåt på en segelled i en så folkrik trakt med stor bruksrörelse ej skulle behöfwa ligga owerksam utan blifwa till stor nytta synnerligst för resande här på trakten."


5 juni 1884 annonseras att "Bogseraren BYLGIA afgår t.w. måndagar, onsdagar och lördagar (Kanske senare alla wardagar)".



Referat i NWT 10 juni 1888 / Olof Anderssons medlemsmedalj i Sjöbefälsföreningen

17 maj 1900 annonseras turer "Åtminstone tisdagar, fredagar, lördagar från Munkfors 5.20 fm, från Deje 11.25 fm".

Att Kapten Andersson var en populär person framgår av ett brev daterat "Bylgia den 1e Aug. 1885" där kaptenen tackar fru och barn för uppvaktningen på Olof-dagen och beskriver sin namnsdag efter uppvaknandet och familjens genom besättningen genomförda överraskande uppvaktning:

"Det var väl trefligt på eftermiddagen vid min ankomst till Munkfors att bjuda Faktoren Olson, Ludwig Jansson samt Bergström på Toddy. Wid Mohn hadde de satt upp en Stång med en Krans på toppen vid min ankomst dit der 'Bylgia' skulle lägga till på morgonen. ....... Jag har hälsan och önskar dig och barn detsamma. Din tillhörige Andersson".

I Tidskrift i Sjöväsendet, juli-augusti 1962 skriver Yngve Rollof under rubriken "Vattenvägar i Värmland":

"......Mellan Munkfors och Dejefors (Mons lastageplats) gick åren 1882-1904, 4e klass ångbogserbåten BYLGIA, kallad "Bölja" och den gjorde slut på det hårda 'trälandet'. BYLGIA var flatbottnad och hade två propellrar. Den var odäckad akterut, där passagerarna skulle hålla till. det var om BYLGIA som en provresande från Stockholm på 1880-talet skickade ut ryktet att den var billigast i hela världen, enär man fick åka från morgon till kväll för en krona och femtio öre, och ryktet var fullständigt sant. Även om BYLGIAs fart i ballast var 9 knop gick färden långsamt för det tunga pråmsläpets skull som ibland utgjordes av tre à fyra pråmar. Restiden Munkfors-Deje synes ha varit två timmar under det att det tog sex timmar i motsatt riktning. Tilläggsplatserna var få, eftersom de grunda stränderna ej tillät landning. Ekor mötte istället ångaren ute på älven. Sommaren 1903 var det en daglig förbindelse (utan bogsering) mellan Munkfors-Deje med BYLGIA som gick från Munkfors kl.5.20 fm och från Deje kl. 1.25 em. Pojkarna som bodde vid Klarälven hade kanske samma ambition som Samuel L Clemens och hans kamrater i i 'Hannibal vid Mississippi' att få arbeta på en flodbåt. Det fanns väl dock inte några särskilda flodlotsar på Klarälven.

......På passagerartrafiken var inkomsten ringa: åren 1884-94 högst 445:-/månad och 1.500:-/år. Enligt ett kontrakt av år 1895 i Munkfors arkiv hade kaptenen 10% av under sommaren influtna passageraravgifter men ej av bogseringsavgifter. Endast 1886 gick ångaren med vinst. Förlusten (Uddeholmsbolagets fraktkostnader) på ångaren höll sig vid omkring 2.000:-/år."


BYLGIAS "besigtningsbevis" från 1890

Att en färd uppströms med BYLGIA och kanske ett antal pråmar (privata roddbåtar kunde dessutom 'haka på' för 25 öre) kunde bli lång vittnar också denna skämtsamma historia:

"En resande från Stockholm spred ut ryktet att BYLGIA nog var det billigaste transportmedlet i världen, man fick åka från arla morgonen till sena kvällen för det facila priset av femtio öre."

När jag 1973 genom en annons i Nya Wermlandstidningen efterlyste historier och bilder kring BYLGIA fick jag ett överväldigande gensvar. Det allra roligaste var att få veta att BYLGIA fortfarande fanns kvar och var i bruk.


BYLGIA efter förkortning och ombyggnad (Foto från Lennart Braconnier)

Sven och Erika Johansson i Skoghall hade köpt fartyget av Skoghallsverken. Sedan hon togs ur älvtrafiken 1917 låg hon upplagd några år men togs sedan till Skoghall, där hon 1921 blev ombyggd till enpropellerfartyg. Samtidigt vidtogs andra ombyggnader och hon förkortades med 4 meter till 15 meter. Så fick hon åter tjänstgöra som Uddeholmsbolagets "flaggskepp" vid sidan om bogseringsuppdrag i Vänern. Senare motoriserades BYLGIA också.


BYLGIA under ombyggnad på varv 1921. (Foto från Lennart Braconnier)

Efter Sven Johanssons död såldes BYLGIA till Kristinehamn och senare vandrade hon mellan olika ägare. Köptes till slut av en Dejebo som byggde om henne med nuvarande "moderna" överbyggnad. 2005 utsattes hon för mordbrand och gick till botten, men har senare dragits upp och ligger sedan dess i vassen vid Kannikenäsbanken i Karlstad. Hon ägs nu av en fartygsentusiast som bedriver turisttrafik med båtar på Vänern och som avser att rusta upp BYLGIA om inte till originalskick så i vart fall närmare än hon är idag.


BYLGIA uppdragen i vassen vid Kannikenäsbanken sommaren 2007 (Foto Mats Werner)


Ingressen hämtade jag från ett brev från den fantastiska Munkforsflickan i exil, Ruth Julén, numera saligen avsomnad, som vid 80 års ålder lärt sig skriva maskin och som jag fick kontakt med när jag sökte uppgifter om BYLGIA. Hon sände mig en lång härlig berättelse om sina barndomsårs drömbåt - s/s BYLGIA som hon skrev ner efter vår första kontakt. Berättelsen utgavs senare i en liten privatedition till hennes 92-årsdag 1977 av svär- och Värmlandssonen Erik Elinder.


I BYLGIAs skans år 1972. Redarparet Erika och Sven Johansson i soffan.

Här återger jag ett stycke ur Ruth Juléns berättelse:

”Fram emot midsommar fick vi meddelande om att vi en dag kunde vänta oss kära inbjudna sommargäster och nu kom den så innerligt efterlängtade dagen då vi skulle få resa till Deje och ta emot dem! BYLGIA avgick alla år jag minns klockan 5.20, så det var att börja dagen i tid. För att vara välklädd och ha hunnit med att äta en ordentlig, stadig frukost innan vi gav oss iväg. Där nedanför sågens stora brädstaplar låg så BYLGIA färdig att ta emot oss, d.v.s. oss barn, vår guvernant och en eller ett par stora till som voro med för att ta ansvar för oss och samtidigt få en trevlig utflykt. Vilken underbar känsla det var att gå ombord. Det mesta mindes man ju från föregående färder, en del var nytt men allt lika spännande!


På lustfärd med BYLGIA (Foto från Sven Johansson)

Och när så ångvisslan sänt ut sin sista signal, båten kastat loss och börjat backa ut, hur mycket var det inte att se på! Det var härligt att se hur propellern kastade upp i luften alla dessa tusende vattenpärlor som gnistrade i solen, att höra det jämna dunkandet av maskinen.

Vad som alltid fängslade mig var den grova järnkättingen som löpte under bänkarna och som tycktes röra sig själv och ibland gick fram - ibland åter tillbaka - det fanns alltid något mystiskt över denna rörelse!

Och att sen stå och kika ner i maskinrummet och se hur man öppnade den stora eldsluckan och slängde in skovel efter skovel med kol och se hur Kaptenen stod där och ständigt vred på ett hjul - det dröjde länge innan jag förstod att detta hans görande stod i samband med kättingens mystiska rörelser!



Timmer på Klarälven (Gammalt vykort)

Färden nerför älven var ibland hindrad av vissa svårigheter p.g.a. att det flottades timmer på den och man fick noga vakta så att BYLGIA inte kom i kontakt med stockarna och därför var två man alltid placerade oppe i fören försedda med långa båtshakar med vilka de förde undan stockar som låg i vägen. Hos dem kunde man stå långa stunder och följa deras arbete. På nerresan fanns det stort utrymme ombord. Då vi inte hade någon släppråm som var fastspänd var hela den aktre delen av båten ett fritt utrymme där man kunde springa, leka och hoppa bäst man ville.


BYLGIA försedd med flaggspel för utfärd. (Foto frän Sven Johansson)



Fort gick också båten. Den hade ju så god hjälp av att den gick medströms att vi, som inte vara vana att förflytta oss annat än på egna ben, rent av tyckte att stränderna ilade förbi. I god tid kom vi också fram till Deje, klättrade uppför den ganska branta backen med dess djupa fina sand och vandrade så till stationen där om en liten stund det stora märkvärdiga tåget kom inkörande under pustande och stönande och utstötande av en tjock svart rök.

Så stannade tåget, konduktören öppnade de väl stängda dörrarna och alla passagerarna kom ut och man fick leta rätt på dem som hörde var och en till.

Vi kunde ta allt med ro, på båten hade man mycket att göra under tiden med lastning och fastsättande av pråmarna.

Så först klockan 11 var det tid för avgång. Då vi kom ombord på Bylgia igen var den ganska förändrad - över hela det förut tomma området var nu spänt starka kedjor för att säkert binda fast pråmarna. Kedjan var spänd i Y-form och för att komma från den ena sidan till den andra måste man krypa, vilket ju hade nyhetens behag för oss ungar, men kanske var lite värre för de äldre.

På detta sätt fick vi ju tre utrymmen och det kunde vara bra för våra lekar, men just nu hade vi ingen annan tanke än att få gripa oss an med matsäckskorgen. Magen skrek och vi hade länge med längtan tänkt på allt det goda vi visste att den innehöll. Den stod där och väntade på oss - en stor mangelkorg fylld med mat för hela dagen och i en del av den fanns också sällskapsspel, papper, pennor och kritor, böcker och tidningar. Tänk att matsäcksmat, äten ute i det fria kan smaka så underbart gott. Det tog tid innan massor med smörgåsar åkt ner, följda av all möjlig kallmat: köttbullar, revbensspjäll, stekt fisk, sill, plättar eller pannkakor m.m. Till slut gick det inte att få ner mer, ty som oftast blir nog magen förr mätt än ögonen och det var med viss känsla av besvikelse man tittade på allt det som var kvar. Men påmindes om att vi nog skulle äta ett par gånger till under dagens lopp.

Efter detta kraftiga mål var man nog lite slö och var det någon av barnen som var vana att sova middag, reddes det till en bädd av de många varma kläder och filtar som skickats med - alldeles i onödan hade vi tyckt.

Vi andra tog till den medhavda sällskapsspelen och de som inte var roade av dem kunde läsa eller prata.

Färden gick nu ganska långsamt, men det blev nu och då ett litet avbrott genom att man måste lägga iland vid någon brygga att lämna av gods. Allra roligast var det då vi lade iland vid Ransäter. Där var det alltid ett rätt långt uppehåll så att vi fick gå iland och det var skönt att komma upp och röra på sig och springa omkring.

En lustig upplevelse var att den del av resan som vi hade kvar aldrig var så lustbetonad som den förra delen. Visst åt vi än en gång, ja kanske flera gånger av vår underbara matsäck men den första tjusningen var borta. En sådan sak som termoskanna fanns naturligtvis inte men genom kaptenens försorg fick vi koka kaffe nere i hans kök i en medförd kaffepanna, och det köket var ju något att se. Oppe på fördäck fanns i golvet en fyrkantig lucka och då man lyfte opp locket såg man en brant stege som ledde ner i underjorden tyckte man, och där nere var Kaptenens kök. Väldigt gärna hade jag velat klättra ner men det fick jag aldrig.

Man tycktes ha mer besvär med timret på oppresan och ibland då det packat ihop sig i riktigt stora samlingar kunde det ta lång tid att komma igenom. Vi skulle vara i Munkfors vid 4-5-tiden men ofta var vi mycket försenade och de väntans tider blev rätt långa för små ivriga resenärer. När vi kom fram och hade fått lite kvällsmat, var det skönt att komma i säng, men då vi följande morgon vaknade, strålade gårdagen i minnenas ljus så underbart rolig, blommorna så fagra och smultrona så ljuvliga att se uppå och underbara att äta, att vi genast började längta efter nästa färd med BYLGIA.”


Ruth Juléns sista färd på Klarälven med BYLGIA var när hennes fars kista fördes på fartygets fördäck tillsammans med hela begravningsföljet till Ransäters kyrka. Den lilla Ruth minns då hur hon väljer att lämna följet på akterdäck och sätta sig vid sin pappas kista.
”Det var en så förunderligt vacker vårdag. Himlen så blå och grönskan så vackert ljusgrön. Solen strålade över det hela och BYLGIA gled så ljudlöst nerför älven. Det var så högtidligt, nästan som hade vi inte varit på denna jord.”

75 år senare återser Ruth Julén överraskande sin barndoms båt i samband med att hennes barnbarn gifter sig. Alla bröllopgäster bjuds på utflykt i Hammarö skärgård. Skulle man ro? Nej, numera fanns en liten turistbåt man kunde hyra för sådana färder - den heter BYLGIA.

”Kunde det vara min BYLGIA?” frågar sig den gamla damen. ”

Nej, det är nog omöjligt, för så gammal kan nog inte en båt bli!” svarar det impertinenta barnbarnet.

Men det var möjligt!

Ruth Julén fick verkligen uppleva BYLGIA i såväl sorg som glädje, till vardags och till fest - precis så som livet var för en liten älvångare.


BYLGIA nymålad och fräsch, med Sven och Erika Johansson ombord. (Foto från Sven Johansson)



BYLGIA vid Mohns lastageplats i Deje 1909. Det äldsta kända fotot av fartyget i sitt originalskick. Negativer fann jag av en händelse bland farfar Oscars glasplåtar och negativ. Det var omärkt och hårt sammanrullat. Emellertid lyckades Bengt Stjernlöf med hjälp av Värmlands Museums fototekniker att få fram en kopia från negativet. För om BYLGIA ligger en av "flatlössen", pråmarna som användes vid älvtransporterna. Att döma av de uppriggade soltaken är det en utfärd med passagerare. (Foto: Oscar Werner)

På Lusttur med BYLGIA Deje-Munkfors

Min farfar, Oscar Werner föddes i Karlstad den 20 oktober 1871, som son till sjökaptenen Olof Andersson (1834-1894), befälhavare på s/s BYLGIA. Han blev själv civilingenjör med järnvägsbyggande som yrke. Major vid Kungl. Väg- och Vattenbyggnadskåren.
Så småningom SJs Förste Baningenjör och ledamot av Järnvägsstyrelsen.
Han fick ansvar för SJs deltagande vid världsutställningar och internationella mässor. Kallades av sin måg Tom Björklund i dennes digra lunta om Svensk Reklam, för Sveriges Reklamchef efter att bl.a. ha låtit mågen (som då var NKs vice VD) för första gången flyga ut ett komplett svenskt smörgåsbord till Sveriges monter på världsutställningen i New York 1939.
Till slut fullföljde han ett ambitiöst insamlingsprogram för järnvägsmateriel, han länge drivit inom SJ genom att grundlägga Sveriges Järnvägsmuseum och bli dess förste föreståndare fram till sin pensionering.

Farfar Oscar skrev på ålderns höst ner sina barndomsminnen för barn och barnbarn. Här återger jag kapitlet om en färd med ångbogseraren BYLGIA i slutet av 1800-talet.

På lusttur med BYLGIA, Deje-Munkfors


BYLGIAs trad

Följ mig på en färd, en lusttur med BYLGIA från Mohns lastageplats vid Deje uppför Klarälven till Munkfors. Det är en vacker sommardag och vi har kommit till Deje järnvägsstation med tåg från Karlstad. Solen står i middagshöjd när vi gå den korta vackra vägen från stationen till Mohn. Vägen sluttar sakta, och i en glänta se vi snart älvens lugna vattenspegel mellan på västra landet en lång kaj med spårplan och bebyggelse och på östra landet en tvärbrant strandnipa och därbortom tät skog utan bebyggelse. När vi komma närmre kajen, varsna vi den den lilla röda ångbåten, som dagen till ära har på förstången vimpeln och på akterstången svenska flaggan. Befälhavaren hade nämligen för sed att på detta sätt visa sin artighet mot särskilda resande.

Landgången är utlagd, och vi gå ombord, mottagna av kaptenen med ett fast handslag, och så känna vi oss som hemma. De nu tomma flata pråmarna, ”flatlössen”, ligga i rad efter varandra akter om BYLGIA. Det ryker ur pråmkajutornas plåtrör, det dricks kaffe och äts av besättningarna på dem, ty, sedan färden uppför börjat, blir ingen tid till sådant. Flera passagerare ha anlänt, och alla och envar får en hälsning och ett ’Välkommen ombord’ av kaptenen. En viss rörelse förmärkes mellan båt och land, den långe jovialiske faktor Lindholm kommer med behöriga handlingar och samtalar med befälhavaren om frakter och gods, som skall ned med morgondagens transport. Pråmarna göras bogserklara, idet de förenas med varandra med starka linor, och med ångbåten förbindes den första pråmen med en kraftig wire, som med grova kettingar fästes vid ångbåtens relingar. Det visslas en signal, det visslas två, och så kommer klarsignalen till start: de tre korta skarpa signalerna - nu ska förbindelsen med land bort.

Vi sätta oss på fördäck för att se bättre och njuta av de scenerier, som nu skola rullas upp för våra ögon. Sakta glider BYLGIA ut i älvens ström, bogserlinan sträcks, och det långa vattentåget sätter sig i rörelse uppåt mot strömmen. I regel har båten fyra pråmar på släp. Maskinerna börja sin rytmiska sång, och Mohn försvinner ur vår sikt. Mot oss komma stora mängder timmer flytande, än en och en än flera tillsammans och ibland riktiga timmerbrötar. I fören står en båtsman med en båtshake för att staka undan de stockar som flyta i tvärläge mot båten. Äro dessa många, kan hända att han icke hinner föra undan alla utan någon eller några pressas under båtkölen och rulla därnere i djupet. Då gäller det att ögonblickligen stoppa maskinerna och därmed de båda propellrarna, vilka eljest kunde hugga emot stockarna och skadas. Det har hänt, talar fadern-kaptenen om, att propellern huggit så hårt i timret, att ett av de smäckra martin-stålbladen knäckts av. Det måste därför vara en påpasslig båtsman i fören.

Det är en vacker natur vi genomresa. Älven går fram i mjuka krökar, stränderna äro lövklädda, och här och där skymta gula strandbrinkar fram. det är en gammal kulturbygd vi genomfara. Mohn och tre km uppåt älven hör till Nedre Ulleruds socken, och här är bebyggelsen icke gammal, men när vi kommit in i nästa socken, Övre Ulleruds, blir förhållandet ett annat. Redan vid mitten av 1500-talet funnes här efter älven flera gårdar med bebyggelsecentrum vid Edeby.

Vid vår färd finna vi vackra gårdar, jordbrukshemman med böljande sädesfält och vad som tjusar ögat mest, är älvens romantiska och omväxlande natur. Rätt som det är, ser det ut som om den skulle ta slut. De skogbeklädda stränderna gå liksom ihop framför oss ett stycke uppför älven. Men det är blott en krök, och strax öppnar sig älvens ljusa famn och tar emot oss till nya underbart sköna vyer. Vi passera de bekanta gårdarna Forsnäs, Högåsen och Näs, och hela tiden har BYLGIA fört oss rakt mot norr. Omedelbart efter Näs ligger den gamla gården Förby, och här gör älven en tvär sväng mot öster, och i och med detta komma vi, som kaptenen-fadern berättar, in i ett befolkningscentrum med mer än 300-åriga jordbrukshemman, där gårdarna går i arv från far till son, gårdar med namnen Nyckelby, Upplanda och Edeby, vilken senare ligger vid en ny krök av älven rakt åt norr.

Stränderna, som hittills varit höga intill vattnet med skogen inpå, äro vid Edeby-trakten låga och ögat kan följa den långtsluttande terrängen vida från älvens fåra. Edeby har sedan gamla tider varit en viktig kommunikationspunkt. Här har transporterna gått fram över älven på den betydande landsvägen mellan östra och västra Värmland. Malm- och tackjärnsforor från Filipstads bergslag ha vid Edeby lastageplats i väldiga magasin avlevererat sitt gods, och här har sedan urminnes tider varit en viktig färjplats. Och här har BYLGIA med sitt släptåg en första hållplats. Passagerare lämnas och nya mottages, varjämte gods av allehanda slag skall av- och ilastas.

Vi gå iland, och under den halvtimme som uppehållet varar, hinna vi göra en hastig tur omkring i denna nejd, en av de vackraste i Värmland. Min far följer med och visar oss några urgamla byggnader, där vi stiga in och beundra vackra gamla bohag och målningar. Vi följa med den stora dragfärjan över till västra stranden, där uppe på höjden Övre Ulleruds vackra kyrka ligger. Tiden medger icke ett besök, men vi få höra kyrkans och församlingens historia. Vid ett senare tillfälle var jag där och hälsade på en son till kyrkoherden och kontraktsprosten Thorsten Natanael Bergh, som var några år före mig i storskolan. Jag minnes honom mest därför att han redan som student var åtskilligt ’barskallig’, som han sade ’arv från fadern’, som jag kunde intyga var sant.

Sedan de skarpa avgångssignalerna givit eko i bygden, lossades förtöjningarna, och BYLGIA stävade åter mot norr på sin vackra färd. Och samma undersköna dalar och stränder med älven som ett blåaktigt band, som än ligger i stilla ström, än under småforsande drag forcerar en berggrund eller evja *), en eda eller ed vid strömlä, och med de flytande ibland virvlande timmerstockarna bildande långa gula ränder på vattenytan.

När ’förmannen’ ej hinner staka dem undan den starka stålfören, utan stockarna rulla under båten, lyfta vi omedvetet på oss, där vi sitta på stolar i båtfören, liksom vi därigenom skulle lätta på båten. Enligt vad flottningschefen Widmark, som var med på BYLGIA en dag, meddelade, flyta varje år här på denna älvsträcka icke mindre än sju miljoner stockar fram!

I de många forsarna gå en hel del timmer sin förstörelse till mötes, innan de hinna ned till skiljeställena, bland vilka de vid Lusten, omedelbart nedanför Dejeforsfallen, är en av de större.

Efter att ha tillryggalagt ca. sju kilometer från Edeby och därunder passerat de gamla hemmanen Hällekil, Olsäter och Rud komma vi till den bekanta Ransäters socken, den store värmlandssonen Erik Gustaf Geijers födelsesocken. Landskapet i socknens södra del är ett utpräglat slättland på ömse sidor om Klarälven, och här komma vi till en bygd, som redan på 1600-talet blev industrialiserad genom anläggandet vid Ransäters bruk av tre stångjärnshamrar vid de forsar, som Ranån bildar på sin väg från Ransjön ned till Klarälven. På denna västra sida av älven ligger alltså Ransäters gård, där Erik Gustaf Geijer föddes år 1783. Han har i följande ord tecknat grunddragen av denna bygd, en blandning av jordbruks- och industribygd, till dess att hamrarna upphörde att slå.:

Utefter var större åbrädd eller sjöbrädd**) bygd, in i skogarna många spillda vatten, torp, sätrar, avlägsna fisken, svedjefall, kolmilor, grönskande stigar, som utmärka böndernas vintervägar. Hamrar klappa i de större och mindre vattendragen. Där jag är född voro i en liten å, som från en skogsjö faller ut i Klara älv, tre järnbruk inom en fjärdingsväg. Det var ett friskt leverne om vintern. Kol- och tackjärnskörare i långa rader, med rimfrost i skägget, hästarna gnäggande med varma skyar ur näsborrarna, vimlet av folk och bestyr, det är en tavla att se, det är en tavla att leva. Hur mången kväll har jag ej betraktat de ur smedjan uppstigande eldkvastarna och följt de irrande gnistorna, tills de slocknade i den mörka rymden. Likväl är jag uppfödd i en vrå av världen. Det är med ett slags hemnöje jag ännu alltid kommer ihåg, att knappt en halv fjärdingsväg från mina föräldrars bostad vägen var slut. Det var för den som blott kan åka i vagn, änden på den odlade mänskligheten.’

Hur riktigt tolkas icke här den värmländska bruksmiljön vid forsarnas dån och skogarnas sus.

Nedanför ransäters kyrka lägger BYLGIA till för utväxling av passagerare och gods, men skall omedelbart fortsätta, varför någon tid till landstigning icke ges. Från mina strövtåg i trakten känner jag dock till den och kan ge min medresande en del upplysningar. Kyrkan ligger vackert intill älvstranden och är uppförd år 1672, före vilken tid Ransäter hörde till Övre Ulleruds socken, men skildes därifrån tillfölje den uppblomstrande brukshanteringen. Nära Ranåns utlopp i Klarälven ligger den gamla gården Uddersrud, på folkmålet kallad ’Ussru’ och omnämnt i F.A. Dahlgrens ’Viser på varmlanske tongmåle’ i visan om *Fästmans-köpe*, där det heter: ’Å Kajsa på Bärg hadd´ en fästman hett´Pälle, filo filibo filibombombom....Men Lena på Ussru vill´ha´en i ställe. Filo filibo filibombombom’. ’Bärg’ var en gård som hette Berget, anlagd i samband med den förut omnämnda bruksrörelsen. Vid tiden för vår lustresa bodde på Berget, Fru Louise Billman, änka efter komministern Bror Axel Gabriel Billman, Karl August och Bror Billmans farbroder. På Åmbergs gård bodde hemmansägaren Jonas Jonsson med familj med sönerna Johan, kallad Jonas, Hjalmar och Fredrik, vilka söner antogo namnet Julin.


Lundby såg vid Ranåns mynning. (Foto från Oscar Werner)

Vid denna tid hade stångjärnstillverkningen vid Ransäters bruk nedlagts och ersatts av sågverk, träsliperi och pappfabrik samt tegelbruk, vilka ännu äro i verksamhet.

Medan vi talat om dessa förhållanden, har BYLGIA lagt ut och drar pråmarna vidare på färden mot Munkfors. När vi passera Ranåns utlopp i Klarälven, fara vi också förbi Åmuns färjeställe, utgörande en livligt trafikerad vägkorsning med den breda älven. Den trågliknande färjan roddes med stora bredbladiga åror över och just som vi gledo fram genom färjans väg roddes den ut från östra stranden lastad med häst och åkdon samt flera vägfarande, sannolikt på väg till Ransäter. Sedan Karlstad-Munkfors järnväg framdragits på älvens östra sida och med stationen ’Ransäter’ österom Åmuns färjeställe har denna färjeförbindelse blivit ytterligare trafikbelastad. Färjan ändrades därför något senare till dragfärja.


Åmuns dragfärja. (Foto från Oscar Werner)

Jag passar här på att göra ett citat ur Malin Lalins ’Anteckningar under min resa 1837’, offentliggjorda av Lotten Dahlgren i hennes år 1923 utgivna bok: ’Ur Ransäters familjearkiv’. Malin Lalin var dotter till brukspatronen Daniel Lalin å Ransäters bruk och 1843 gift med bruksförvaltaren å Munkfors bruk E. Georg Danielsson. Å sista bladet i sin anteckningsbok skriver Malin Lalin:

’Jag hade önskat att vid dagsljuset få återse vårt lilla Ransäter, där det nu står i all sin skönhet, men vi hunno ej hit förr än fram på natten kl.11, då allt låg insvept i en dunkel halvskymning. Då vi vid Åmun väntade att köra på färjan och vagnen höll stilla och jag i den lugna natten hörde det dova brusandet av de välkända fallen och de kära hamrarnas välbekanta slag, då började även mitt hjärta slå häftigare och med förtjusning hörde jag alla dessa kära ljud. Och när årorna började plaska i vattnet och jag lutade mig över ledstängerna och skådade ned i det svarta djupet, ja - då kände jag något så mäktigt, så starkt, att jag ej kan, om jag än ville försöka, utreda det.’

Detta skrevs i slutet av juli.

Trafiken på denna färjled har på senaste år så avsevärt ökats, att där nu byggts en vacker fast bro över älven.


Broarna över Klarälven och i bakgrunden äver Ranån. (Gammalt vykort)

Vi fortsatte vår lusttur och observera, att slättlandet efter att söder om Ransäter ha varit bredare på den östra älvsidan, övergått att bli bredare på den västra stranden. Den östra stranden har med höga nipor ***) och skogsmark kommit närmre älven än söderut. Älven har vikit något åt nordost och flyter mellan ideliga krökar, vilket ger hela rutten här ett säreget drag av pittoresk omväxling.

Kaptenen-fadern berättar här under färden, att föreningarna i Munkfors, dit vi snart komma, ofta ordna lustturer förnämligast till Ransäter, där då friluftsmöten hållas, besök på Geijersgården göres och Gudstjänst hålles i den vackra kyrkan. Vid dessa sommarfester plockades ett par pråmar fulla av lustfarare. Både BYLGIA och pråmarna ha då prytts med en skog av björkar, och på toppen av masterna ha hissats upp stora björkkvastar.

På BYLGIA var hissad befälhavarens egen vackra sjömansflagga men min fars nummer 548 på det gula fältet, det nummer som min far hade som medlem i Sjömannaföreningen. Denna flagga hade han rätt att föra alltsedan han den 9 juni 1873 blev medlem av föreningen. Enligt föreningens matrikel var min far medlem till sin död, och var föreningen därefter mycket hjälpsam mot min moder.


BYLGIA i originalskick med Olof Anderssons befälhavarflagg hissad. (Gouache av Oscar Werner)

Emellertid hade vi, där vi sutto i fören, efter avresan från Ransäter märkt, huru det började ryka ur plåtröret från skansen, och en behaglig doft av kaffe spred sig utmed båten. Vi anade något och mycket riktigt om en stund kom rorgängaren, fars allt i allom, upp från skansen bärande ’Petter’ och försvann med denna ned i kaptenshytten. När vi på kaptenens inbjudan kommo ned, stod ett inbjudande kaffebord dukat med väldiga kakhögar på stora fat. Efter den långa resans början hade dem timmar förflutit, och vi kände, att det ordstävet var sant som bestämt att ’sjön suger’. När vi om en stund sågo på de nu nästan tomma faten och tackade värden för undfägnaden, såg denne mycket belåten ut.


Forsarna vid Munkfors (Foto från Oscar Werner)

Snart passerades den på västra sidan belägna gamla gården Munkerud och om icke maskinernas rytmiska dunk överröstat andra ljud, hade vi säkert förnummit dånet av de väldiga fallen vid Munkfors, förkunnade att nu nalkades vi resans mål.

Älven gör ett stycke nedanför Munkfors en stor krök mot väster, så att de vita forsarna i fonden ícke kunna ses, förrän båten svängt om denna krök, men då öppnar sig för våra blickar ett underbart panorama. Dessförinnan hade vi passerat ett färjeställe på den stora förbindelsevägen Uddeholm-Munkfors-Ransäter, vilken väg på östra stranden går i en djup ravin från den höga älvplatån ned till vattnet och färjläget. Nu är där en högt över vattenytan liggande bro byggd.


Munkfors hamrar och verkstäder (Gammalt kolorerat vykort)

Vid sjutiden på dagens afton lägger så BYLGIA till vid Munkforskajen, och en glad och solig lusttur var tillända. Medresandena, som jämväl avnjutit densamma, tackade för turen och sedan de, som brukligt var på denna familjära ångbåt, med handtryckning framfört sitt tack till kaptenen, gingo de över landgången och försvunno på vägen upp mot bruket.

Morgonen därpå kl. 5 travade jag ned till BYLGIA för att följa med ned till Mohn, Deje. Min far följde mig där till järnvägsstationen och återvände sedan över sandnäset tillbaka till sin ’Lelltösa’.

År 1905 gjorde min Hilma och jag en resa med BYLGIA från Mohn till Munkfors. Den som då var befälhavare var en mycket artig och vänlig man, och vår resa var angenäm, men det var ändå tomt. År 1939 foro vi med buss från Karlstad till Deje och stego av vid Mohn. Ångbåtsfarten på Klarälven hade då för länge sedan upphört - BYLGIA transporterades 1917 till Skoghall, där den f.n. går i godstrafik. Vid besöket 1939 var hela kajplanet, där på min fars och min tid var liv och rörelse, överväxt med videbuskar och björkträd, träkajen var delvis helt borta, delvis sönderfallen, men ett par av de gamla järnvägsspåren lågo ännu kvar och kunde av mig beträdas inne i videurskogen. Det var för mig vemodigt att skåda hur förändrad och förstörd den gamla livliga lastageplatsen var. Det röda faktorihuset uppe på platån stod dock kvar, men var också det förfallet. Främmande människor utan någon gemenskap med Klarälvens strömmande liv bodde där. Den 2 september 1941 voro Hilma och jag åter vid Deje på väg till Molkom, dit vi med tåg rest för att se den berömda och av Mauritz Tisell, den kände skarpskytteförkämpen, på sin tid ledda folkhögskolan. Jag trampade vid Deje då åter samma jord, som min far på sin väg mellan Mohn och järnvägsstationen så många gånger trampat. Jag plockade samma vildblommor, fästmanspiskor, gulstjärnor m.fl. som växte på pappas tid och vilka växte nu som då utefter stigen, där min far gick fram. Blommorna lades efter återkomsten till Karlstad på mammas och pappas grav å gamla kyrkogården.”


Sjökapten Olof Anderssons Familjegrav (Foto Mats Werner, gravrättsinnehavare)

De senaste glädjande nyheterna förmäler att BYLGIA åter är flott. Den nuvarande ägaren Stefan Moberg har för avsikt att försöka restaurera BYLGIA till praktiskt taget originalskick. Det ser vi fram emot!




Bilder av BYLGIA flytandes av egen kraft. (Foto: Per Hilding)



*) Evja/ävja: bottenavlagring som bildar gyttja
**) Åbrädd och sjöbrädd: överfyllda vattendrag.
***) Nipa: brant älvsluttning

Tryckta källor:

"Transporter på Klarälven! av Bengt Stjernlöf
NWT

Otryckta källor:

Oscar Werners minnen
Ruth Juléns brev
Sven och Erika Johanssons brev

40 år i Norrtäljes hamn! Vad tiden går!


s/s NORRTELJE anländer till Norrtälje hamn den 27 augusti 1968. Den vinkande herren är Erik Thor, dåvarande chef för Stockholms Turisttrafikförbund och ledamot av Stiftelsen s/s Norrtelje. Bredvid honom står Sven Hafeldt och på bryggan eldsjälen Johan Kull, legendarisk skeppare på Apollo III

I lördags var hustrun och jag i Norrtälje för att fira att det nu i Augusti är 40 år sedan vår "lilla skyddsling", ångfartyget NORRTELJE, räddades undan skrotdöden.

Denna den enda kvarvarande av skärgårdsflottans trenne s.k. palatsångare vilar idag i ett utomordentligt gott - om icke seglationsbart - skick i sin gamla hemmahamn.



s/s NORRTELJE byggdes år 1900 under en stormig period i skärgårdsbåtarnas historia. Det s.k. Vaxholmskriget rasade som värst. Waxholms Ångfartygs AB som var det stora bolaget blev utsatt för mycken kritik. Bolagets fartyg ansågs föråldrade och långsamma. En nagel i ögat på skärgårdsborna var väl dessutom att det var stockholmare som satt på aktierna.

Ett antal vaxholmsbor bildade då Stockholm-Vaxholms Rederi AB som började en mördande priskonkurrens med det gamla bolaget.

Waxholms Ångfartygs AB hade ett dotterbolag i Norrtälje: Norrtelje Ångfartygs AB. Kapten C.J.M. Hallander som var chef för båda bolagen hade länge planerat ett nybygge för dotterbolaget. Man ägde visserligen redan ett fartyg vid namn "Norrtelje" som tillika var skärgårdens snabbaste fartyg.

Nybygget skulle dock inte bli vilken båt som helst, det skulle bli den största, den stiligaste, den komfortablaste och den snabbaste.

Vid kontakterna med Södra Varvet i Stockholm var chefen A.F. Wiking lika svårflörtad som övriga varv som tillfrågats. Dock lyckades man komma ner till 250.000:- under föhandlingarna innan Hallander märkte att det inte gick att pruta mer. Då fick han plötsligt ett infall som skulle visa sig genialiskt genom att det skulle vända Vaxholmskriget till det gamla bolagets förmån: "Om vi beställer två likadana fartyg samtidigt, vad skulle de då kosta per styck?" - "225.000:-" blev svaret. Så fick s/s NORRTELJE sitt systerfartyg s/s EXPRESS (sedermera Express I) som formellt beställdes av Waxholms Ångfartygs AB.


Omslaget till den lilla skrift jag är "pappa" till från 1970 och som dessvärre inte längre går att få tag på. Jag har därför lagt in den in extenso efter detta inlägg. Kräver dock god syn....

NORRTELJE gick sedan dagligen många år på traden Stockholm-Norrtelje. 1937 inskränktes det till helgtrafik. Vardagarna gick hon till Furusund och Björkö.

Sommaren 1951 blev NORRTELJE Ålandsbåt med dagsturer från Norrtelje till Mariehamn. Något år senare även några dagar från Stockholm. Från 1954 gick hon endast från Stockholm.

1961 skrotades systerfartyget EXPRESS I och NORRTELJE övertog namnet EXPRESS och fick trafikera Stockholm-Sandhamn för en sista säsong varefter fartyget aldrig gått för egen maskin.

1965 undgick hon första gången skrotningsspöket genom att Reseföretaget Nyman & Schultz övertog fartyget för 65.000:-. Man lade ner närmare en miljon på att rusta upp henne till ett modernt restaurangfartyg. Fartyget lades vid Gustav IIIs Staty på Skeppsbron och kom där att fungera som kombinerad restaurang och terminal för Sightseeingbolagets turistbåtar.


Ångfartyget NORRTELJE vid Skeppsbron 1965.


Guiden sedermera Docenten Gisele Petré och jag (som var terminalchef på Sightseeingbolaget välkomnar premiärgästerna ombord den 17 juli 1965.


Dåvarande Sekreteraren i Stiftelsen Skärgårdsbåten, Bengt Abrahamsson, Erik Thor från Stockholms Turisttrafikförbund, Mälardrottningen Christina Leander (Palmstierna), som var min gamla klasskamrat, Konsul Bengt Lindvall, chef för Nyman & Schultz och jag på NORRTELJEs brygga för att hålla invigningstal via högtaleriet.


Förstår ni min förtjusning att vara chef.... Flickan till höger om mig är Helena Kallenbäck, då blivande uppburen skådespelerska, numera välbeställd skånsk grevinna Trolle.


Festarrangemangen avlöste varandra. En som ofta var inblandad som festfixare var salig Eva Åkerlund. Här med mig och okänd gäst vid NORRTELJEs bryggroder.

1967 hade Nyman & Schultz gått omkull och Svenska Handelsbanken tagit över utan den äran. NORRTELJE var en nagel i ögat på bankchefer med tveksamma fingrar i syltburken, där hon låg i deras synfält från bankpalatset. Fartyget skulle bort till varje pris. Skrotning syntes oundviklig då Lennart Hasselfeldt i Norrtälje drog igång sin Räddningsaktion och ringde mig för bistånd. Räddningsaktionen lyckades samla in 100.000:- och bankfolket var lättövertalat. 250.000:- som var utgångspriset krympte snabbt för att inte säga omgående till dessa 100.000:- och fartyget var på nytt räddat.

Den 27 Augusti 1968 fördes fartyget i triumf till sin nygamla hemmahamn och där har hon, frånsett några varvsbesök, förblivit.


Hon har återfått sin ursprungliga skorstensform och hålls av Stiftelsen s/s Norrtelje i ett föredömligt skick. Ett par av de krafter som haft störst genomslag i denna kulturgärning förutom Guldsmeden Lennart Hasselfeldt är Sjökapten Johan Kull, Hamnchefen Sven Hafeldt, Rosie Hermansson och Bosse Palm. Kämpar som genom uppoffrande arbete under många år sett till att fartyget hålls i gott skick och också sett till att inte senare fientliga försök från restaurangrederier att ta över för att sätta fartyget i julbordstrafik från Stockholm, har lyckats.

I fartygets damsalong, förlovade sig hustrun och jag den 9 juni 1965 och i konversationssalongen på övre däck hade vi vår bröllopsmiddag två år senare.


Lennart Hasselfeldt anländer i triumfvagn.


P-böter på gång? T.o.m. konstapeln uppträdde i tidsenlig uniform.

I lördags fick vi återse några av dessa vänner, bl.a. Lennart Hasselfeldt som hämtades i öppen Cadillac och fördes i procession till tribunen där han fick berätta om bl.a. alla människor som bjöd motstånd då 1968 och som han ibland "gärna ville döda". När Lennart berättade detta vid ett möte på den tiden var Kyrkoherden Walfrid Selinus närvarande. Walfrid var starkt engagerad i Räddningsaktionen och reste sig och sa: "Gör det! Jag jordfäster!".


Folkliv i tidsenlig mundering på kajen.

Liksom då för 40 år sedan uppvaktades NORRTELJE också denna gång av s/s BLIDÖSUND som numer övertagit NORRTELJEs gamla trad på helgerna.



Man undrar dock om inte Det Stora Bryggeriet gått lite väl långt.....



För åtta år sedan firade fartyget 100 år. En aktningsvärd ålder för ett fartyg av detta slag. Vi önskar henne en fortsatt lung ålderdom i Norrtäljes hamn! Glöm aldrig att göra ett besök när ni är i faggorna. Hon är värd en omväg!

"Den största och vackraste - historien om s/s NORRTELJE - skärgårdsflottans Drottning"





























RSS 2.0