KINDA KANAL

 
 
Två minuters lisa för själen för er som inte har tid att ägna sex timmar åt en färd på Kinda Kanal!
 
Så var det dags för ännu en av Sveriges många kanaler. Vi har färdats på Göta Kanal tre eller fyra gånger, Bergslagskanalen, Strömsholms, Hjälmare och nu Kinda kanal!

Vi köpte ett "paket" via Rimforsa Strand hotell dit vi anlände i tisdags kväll efter en färd utmed småvägar i Sörmland. Ska vi på utflykt gäller inga motorvägar! På småvägar tog vi oss till Rimforsa. En ort söder om Linköping som vi knappt hört talas om dessförinnan. Rimforsa Strand visade sig vara ett stort "träslott" som byggts som en folkhögskola inom Fredrika Bremer-rörelsen. Där bedrevs lanthushållningsutbildning och man hade djurbesättningar och kvinnor fick lära sig alla delar av detta yrkes- och livsområde.
 
Numer fungerar stället som kurs- och konferensgård med ett vackert läge vid sjön Åsundens strand. Och med ett utmärkt kök och med trevlig och välkomnande personal.
Kanalresedagen inleddes med ett härligt morgondopp i ensamt majestät från hotellets strandanläggning där endast en majestätisk häger bevittnade min lekamens värdiga nedsänkande i det svalkande vattnet.
 
 
Efter en stärkande frukost begav vi oss ner till avgångsbryggan där motorfartyget KIND bordades. Trots sin moderna framdriftsteknik och dito överbyggnad är det ett fartyg med vördnadsvärd ålder. Byggt 1890.
 
Här på akterdäck placerade vi oss, hustrun och jag, till en början. Det visade sig ödesdigert för mig och en medpassagerare! För att kunna sätta sig på bänken var man tvungen att kliva upp på en förhöjning av däcket och var man då inte medveten eller uppmärksam på att man skulle akta huvudet så var sammanstötningen med i mitt fall ett skyddsgaller i stål runt en takarmatur och i medpassagerarens fall ett stålstag som bär upp taket, förödande. Jag hade hår och en keps men ändå kändes det som om skallen sprack och blodvite uppstod om än mycket lindrigt i mitt fall. Mer flödande för den stackars hår- och mösslöse medpassageraren som fick hjälp att hålla ett tryckförband och sedan omplåstras av sin dotter som var läkare!
Denna incident förstörde på intet sätt vår färd men den borde kunna undvikas för framtida resenärer!
 
Här passerar vi under Riksväg 34s vägbro över sjön Järnlunden som är en del av Åsundens sjösystem.
Förr i tiden trafikerades sträckan av "vanliga" ångbåtar men sedan bilvägarna drogs fram i mitten av förra seklet så tvingades man skära ner höjden på båtarna för att klara broarna vilket gör att KIND ser en smula tillplattad ut!
 
Brokinds vackra slott vid Järnlundens strand. En gång del av Bo Jonsson Grips stora markinnehav (han ägde 1/3 av själva Sverige plus HELA Finland!), idag sedan länge ägt av familjen Falkenberg.
 
Första slussen på kanalfärden, Brokinds. Med sin ringa fallhöjd på 1, 6 meter så var den inte så märkvärdig men trång! Bara fyra cm luft på vardera sidan av båten!
 
Vår gast fick tjänstgöra också med att öppna och stänga slussportarna.
 
Även varma kor gillar att sommarbada. Det fanns gott om kor och får utmed kanalen.
 
Här närmar vi oss Hovetorps slusstrappa. Fyra slussar med totalt närmare 16 meters nivåskillnad!
Men någon expresshiss är det inte! Tack och lov!
 
 
Här är min något senare skadade medpassagerare ännu med kameran i full gång.
 
Även i dessa insjöar gör skarven stor skada när de slår sig ner på öarna. Efter några år återstår bara rena skeletten av träden. Man frågar sig onekligen om fridlysningen av denna marodör är nödvändig. Vore inte en fridlysning av fästingen lika önskvärd?
 
Vackra fjärdar, strålande sol! Var är Taube?
 
Sturefors vackra slott från sjösidan. Vi har en gång tidigare besökt Sturefors men då blott sett det från parksidan. Ägs idag av den grevliga familjen Bielke.
 
Nu har vi farit en god bit utefter kanalen och redan passerat fem andra slussar. Nu ligger vi inne i Hackefors sluss som sänker oss inte mindre än närmare sju meter medan gasten och slussvakten filosoferar ovanför våra huvuden.
 
"Är ni kvar där nere?"
 
Och nu får vi komma ut ur den högsta enskilda slussen i kanalen.
 
Ibland var man lite orolig för de säkerligen inte helt vana kanotisterna som plötsligt befann sig i vår väg och tvingades in till stränderna där de krampaktigt grep tag i nerhängande trädgrenar för att parera de modesta vågor som KIND lämnade bakom sig.
 
Åsundens sjösystem, som även sammanlänkas med Göta Kanals, lär rymma ett stort antal vackra veteranbåtar. Här passerar vi den vackra Queen Anne, ritad av C G Pettersson 1915. På den tiden förstod man också att ta sig fram med värdighet på vattnen, precis som vi gör nu!
 
Här badas det från kanalkanten.
 
Och ibland tror man att man är på väg in i en tunnel.
 
Vi närmar oss färdens slut tyvärr.
 
Här har KIND nått sin slutdestination för dagen i Linköpings hamn efter dryga sex timmars ljuvlig färd i sakta mak och ibland en underbar totaltystnad så när som på ljudet av vatten som klyvs och en och annan mås som skriar. En lisa för själen var denna färd som ingen borde kunna låta bli att göra någon gång i sitt liv.
 
Nu var det dags för återfärd till Rimforsa för att hämta upp bilen. Kustpilens bekväma, eleganta och snabba tåg tog oss på en halvtimme tillbaka den sträcka som per kanal tagit sex timmar!
Ett plastkort från Östgötatrafiken ingick i vårt "paket" och det visade sig att Östgötatrafiken ännu inser enkelheten och användarvänligheten i reskasse-systemet. Kortet kunde enkelt laddas med den exakta biljettkostnaden för tågresan av vår paketarrangör. Sörmlandstrafiken har just övergivit detta suveräna system vilket de påstår vara "föråldrat". Men att det har fördelar för resenärer verkar man inte bry sig om i Sörmland! Heder också åt Kalmar länstrafik som opererar Kustpilen. Personalen som tog emot oss på Linköpingsperrongen var både vänlig, tillmötesgående och hjälpsam och angivelserna på avgångsskyltarna på perrongen stämde också! Hallå Sörmlandstrafiken! Här har ni en hel del att lära!
 
 

Problem när styrelser blir för "trevliga"!

Göran Persson x Två
 
Sedan jag lämnat Monica Zetterlundsällskapets styrelse är nu ett uppdrag som valberedare i den anrika Gripsholmsföreningen (som håller till i grannkåken) det enda uppdrag jag har kvar. Styrelsemötena i Z-sällskapet var sällsynt minnesvärda, trivsamma, roliga och goda! Ordföranden undrade varför jag ville sluta. Trivdes jag inte? Det var ju just det. Jag trivdes alldeles utomordentligt bra! Men detta kan många gånger vara en hämsko för en styrelse och en förening, att alla "har så trevligt" att ingen någonsin vill flytta på sig och avgå frivilligt.
 
Landshövdingen och tillika Gripsholmsföreningens ordförande Liselott Hagberg avtäcker Olle Hamnbergs porträtt av Göran Persson.
 
Efter tio år sinar kanske idéflödet. Styrelsemedlemmarna har börjat fokusera mer på just att trivas tillsammans och bryter inte längre nya tankar och idéer mot varandra på samma sätt. Verksamheten stelnar i sina former och blir förnöjd.
 
Just det problemet har vi i Gripsholmsföreningens styrelse, där vi i den nytillträdda valberedningen fick klart för oss att ordföranden liksom vi själva önskade se en utveckling av den stagnerande föreningen som idag har 354 medlemmar! "Varför inte 3540?" frågade slottsfogden och pekade på andra motsvarande vänföreningar med tiotusentals medlemmar. Vi skulle dock nöja oss med ett par tusen! Det handlar ju trots allt om en nationell klenod och angelägenhet. Den enda plats i Sverige som så överskådligt visar en del av vår historiska utveckling under fem århundraden i Sverige. Och där mycket av den svenska historien åskådliggörs på ett dramatiskt och spännande sätt.
 
TV-journalisten och styrelseledamoten Annika Hagström intervjuar Göran Persson.
 
 
Den förre slottsfogden sa att hans angelägnaste uppgift var att få barnen att komma till Gripsholm. För utan dem har vi inga besökare i framtiden. Och han lyckades i stor usträckning. Idag avlöser barnaktiviteterna varandra på slottet och nya generationer kan få en relation till denna borg. Tyvärr får de inte längre rida på Lejonet som jag en gång i tiden. Men kanonerna Suggan och Galten duger gott.
 
 
 
 
Men då måste också vänföreningen följa med i den utvecklingen.
 
Men här sätter föreningens gamla stadgar käppar i hjulen. Dessa främjar koninuitet snarare än förnyelse. I år var tre ordinarie styrelseplatser uppe för val. Men på två av dessa satt två av de fem styrelseledamöter (av elva) som är "självskrivna" pga stadgar eller praxis. Och på den tredje satt en relativt färsk ledamot som tagit tag i föreningens hemsida vilket vi fann för värdefullt för att bryta.
 
Så vad gör man då när de elva styrelseledamöterna sitter i treårsperioder varav tre "byts ut" varje år – utom då de fem självskrivna....
 
Jo det väljs också fem suppleanter som bara väljs för ett år i taget. Men dessa har lika trevligt som de övriga. Och när bara en av dessa frivilligt lämnade styrelsen så hade vi bara möjligheten kvar att meddela tre av de övriga på ett så hovsamt sätt som möjligt, att vi inte avsåg att föreslå dem till omval. Vi blev lite oroliga när en av dessa tre (innehavare av en gedigen titel) hade luftat sitt missnöje på senaste styrelsemötet utan att förstå att styrelsen är ett parallellorgan till valberedningen och att han alltså borde tagit upp sitt missnöje i ett annat forum. När vi möttes av beskedet att förse oss med små lappar i slottsentrén på väg till mötet förstärktes vår oro för en uppslitande voteringsprocedur kring en suppleantplats.
 
Men med ordförandens vana hand så styrdes mötet förbi alla blindskär och våra fyra nya unga styrelsesuppleanter torde kunna ingjuta nytt blod och nytt tänkande kring medlemsutvecklingen under det kommande året. Så får vi se om någon ordinarie fattar vinken nästa år och avgår frivilligt.
 
Därefter övergick mötet till de mer angenäma inslagen. Ett musikaliskt sådant med fyra händer på den av föreningen nyligen skänkta Steinwayflygeln gjorde denna den äran!

Därefter följde den sedvanliga avtäckningen av ett hedersporträtt som av föreningen varje år skänks till Statens Porträttsamling och ingår i en serie om drygt hundra porträtt som behandlas på särsklit sätt.

Objektet för årets porträtt var ingen mindre än förre statsministern Göran Persson som var på plats för att beskåda och kommentera porträttet utfört av konstnären Olle Hamngren. Persson berättade glatt och villigt om hur det hela gått till. Vi fick också en gedigen presentation av hans bakgrund av ordföranden Landshövding Liselott Hagberg.

Efter att alla medlemmar fått tillfälle att beskåda och beundra porträttet på närmare håll vidtog en oerhört intressant och levande stund där den förre statsministern intervjuades av vår styrelsemedlem Annika Hagström. Persson var i högform och svarade villigt och utförligt. Vi fick veta att han är en sann bilens vapendragare sedan han som barn upplevt vad bilen betydde för alla när det gällde att kunna få se och uppleva något utanför den egna gården eller bygden. Vidare att han som barn hade tre drömmar om sin framtid. Två hade han förverkligat men den tredje funderade han ännu mycket kring. Den första var att bli lärare – och det blev han. Den andra var att bli bonde – och det har han blivit "på äldre da'r". Men den tredje var kanske något förvånande: han ville bli präst!

Han förde ett djupt samtal kring sina funderingar. Var det pga en tro som han ville bli präst? Eller var det bara för den hemkänsla han hade i själva kyrkobyggnaden och den gemenskap som finns kring den? Han hade som barn till en kyrkvaktmästare (mm) vistats ovanligt mycket i Västra Vingåkers kyrka. Han var fast övertygad om att han kommer att klättra upp till predikstolen förr eller senare. Nog skulle han bli en präktig predikant! Många var överens om att ställde han upp som partiledare för något parti i nästa val skulle nog alla närvarande rösta på honom! Och det säger en del om hans retoriska förmåga och begåvning. Men han är också en man med ett intellektuellt innehåll, med stort intresse för inte minst konst, som han glatt och villigt delade med sig av.
Annika Hagström kunde givetvis inte låta bli att fråga också om hans syn på nuläget i den svenska politiken. Jan Björklund fick då en klar rallarsving av den förre statsministern ("han kan gott ha det") medan Kinberg Batra var det synd om. Hon förtjänade inte den behandling hon får, menade Persson.
Och det fick bli slutordet eftersom man redan dragit över tidschemat ordentligt vilket dock ingen klagade på.

Så vi avtågade till Kronköket för en od landgång med dryck, kaffe och biskvi och fortsatta livliga samtal.

Så nu uppmanar jag alla historieintresserade, alla konstintresserade att vallfärda till Gripsholm OCH att lösa ett medlemskap vilket enklast görs på föreningens hemsida. Föreningens årsmöte innehåller alltid intressanta samtal och föredrag kring de avtäckta hedersporträtten. Höstmötet – när mörkret sänkt sig över slottssalarna  – samlar också medlemmar för roande och intressanta föredrag och musikaliska inslag av fina artister. Båda mötena avslutas med en måltid i Gustav IIIs gamla kronkök (på hösten alltid årtsoppa med varm punsch) där vi alla också har lika trevligt som någonsin i styrelsen kring de gamla nötta långborden!
 
Statens Porträttsamling på Gripsholm tillhör välrdens största. Med många vackra och intressanta målningar. Och i sommar visas dessutom en spedell utställning av fotografen Dawid: "Men". Den utställningen har trängt undan den ordinarie hängningen av hedersporträtt som istället återfinns i starkt reducerad mängd på intilliggande väggar. Det enda moderna porträtt – utöver dessa – är Inger Hodgsons porträtt av den världsomspännande organisationen SWEAs grundare Agneta Eckerström Nilsson som visas i ensamt majestät. Och det är ett mycket sevärt porträtt.
 
Inger Hodgsons vackra porträtt av Agneta Eckerström Nilsson, SWEAs grundare.
 
 

Nostalgipromenad i Åkersparken

Åkers Styckebruks herrgårdsbyggnad
 
Idag gick hustrun och jag en nostalgirunda i Åkers Styckebruks herrgårdspark i solskenet.
 
Lyssnade till fågelsång och porlande forsar! Mellan 1980 och 82 bodde vi i Trädgårdsvillan från 1794, som 1972 blivit tillbyggd med en vinkelbyggnad då den sista brukspatronänkan Phyllis von Seth gjorde huset till sitt "undantag" då godset och bruket såldes efter maken Rutgers bortgång.
 
 Del av Bruksraden mitt emot herrgården, en gång i tiden arbetarbostäder för styckebrukets och godsets anställda. Idag omgjorda till bostadsrättslägenheter.
 
När Phyllis dog sa vår gamle mäklarvän till oss att vi borde titta på ett hus han fått in till försäljning i Åker. Han visste att vi då var i behov av större ytor och höll på att undersöka möjligheterna att bygga till vårt hus utanför Mariefred. Åker! Aldrig i livet! Sa vi! Och åkte och tittade – för det kunde vi ju göra då vännen insisterade. Vi föll pladask för detta underbara hus, och dess då fantastiska trädgårdsmöjlighet. Huset hade tjänat som herrgårdens trädgårdsmästarbostad och låg som slutkläm i den fina bruksraden av arbetarbostäder mellan parken och Bergaån och med en lång damm framför sig vars vatten kommer genom en mängd bäckar och forsar uppifrån Åkers bergslag genom parken och vidare genom ett litet uppdämt fall på Trädgårdsvillans tomt där vi varma sommardagar helt sonika klev ner och satte oss och lät oss översköljas av det svala forsande vattnet.
 
 
På den tiden var det bara herrgården och Trädgårdsvillan som hade tillgång till den stora underbara inhägnade parken med kälk- och skidbackar, små öar, forsar, spännande lövsalar, fåfängor, ekotempel, ridvägar och äppelträdgård. Ett paradis för våra ungar. Ingen bodde då i herrgården men flygeln var uthyrd till vår numera salige vän "Söders Clark Gable", antikhandlaren Torsten Björklund, som vi då återknöt vänskapen med.
Vi hade nog bott kvar där än om det inte varit för att våra naivt överoptimistiska planer att barnen kunde fortsätta gå kvar i skolan i Mariefred med sina nära kompisar visat sig vara just det – naivt överoptimistiska.  Vi tänkte att vi ju kunde köra dem till skolan på morgonen samtidigt som vi åkte till våra två företag i Mariefreds centrum och sedan kunde de åka hem med hustrun efter skolan. Men ack vad vi bedrog oss. Det var en mil mellan Mariefred och Åker och på den tiden fanns bara den gamla vingliga omvägen med bl.a. en dokumenterad dödsfälla, via Ärja. Snart visade det sig att vi satt och for som tättingar fram och tillbaka eftersom det ju var danskurser, körer, kompismöten hela tiden – i Mariefred. Hästarna som vi byggt om det gamla slaggstensgaraget till stall för, hanns inte med och till slut flyttade vi dem till den numera nedbrunna kungsladugårdens stall i Mariefred för att någon alls skulle hinna bry sig om dem. Hästarna gick då i den övergivna och ledsna hage som ligger alldeles bakom vårt nuvarande hem.
 
 Här står hustrun i det vi brukade kalla "skrotträdgården" med rester av två större växthus mm. Allt numer mejat till marken. Det verkar som om man tänker sig att göra något här. Snett bakom mig ligger den lilla "salutkullen" med utsikt över sjön Visnaren. Där lär Rutger von Seth ha haft en salutkanon som användes vid speciella tillfällen. Rakt fram syns gaveln på den gamla trädgårdsmästarbostaden med sin 70-talstillbyggnad, baksidan på stall/garage och till höger gaveln på den lilla gäststugan. Muren till vänster är ca. 1,5 meter högre på andra sidan och mot den odlades värmebehövande växter. Såväl Phyllis von Seth som hustrun var ju blom- och trädgårdstokiga så det var ju en idealisk plats att odla och påta på. Men senare ägare tycks ha saknat allt trädgårdsintresse så idag är det bara gräsmattor över alltihop. Sorgligt.


Så när en vän tipsade om att gamla provinsialläkarvillan vid ångbåtsbryggan skulle säljas så beslöt vi att flytta tillbaka till Mariefred. Men vi minns fortfarande med glädje och värme åren i Åkers Styckebruk med dess fantastiska omgivningar, vandringsstigar, utflyktsvägar, badsjöar, skogar och berg. Och vi var ihågkomna visade det sig då vi mötte ett par gamla glada vänner vid kvarnforsen som var riktigt kul att återse och prata med.
 
Plötsligt rörde sig fjolårslöven framför våra fötter och en halvstor groda hoppade på väg ner mot den forsande bäcken. Den fick hjälp sista biten sedan hustrun konstaterat att det inte var någon prins....
 
 
 En av alléerna i den Engelska Parken som går mellan grinden mot sjön Visnaren och upp till parkens mitt.  En gång har den säkert hållits grusad och krattad.
 
 En av alléns lindar med eget "spännband"! Mellan den vänstra och den högra stammen har en gren fogat samman de båda stammarna och fungerar som ett naturligt "spännband" för att hålla ihop dem!
 
 
Dottern Filippa har satt outplånliga spår i barken av en bok! Men Magnus är "long gone"....
 
 
 I parken finns såväl en liten ö mellan forsande bäckar där favorittidhästarna begravdes och här, på östsidan av parkens centrala kulle ligger på en terrass fem av herrgårdens trotjänande gårdvarar, sällskaps- och/eller jakthundar på 1800-talet, begravda. Omgivna av blå- och vitsippor.
 
Sedan Engelska Parken öppnades för allmänheten några år efter att vi återflyttat till Mariefred flyttades också dansbanan som under många årtionden förnöjt Mariefreds dansanta publik, från Hjorthagen vid Gripsholm och hit till Engelska Parken där den fortsatt att tjäna som just dansbana.
Under de sista årtiondena i Mariefred var det nöjeslegenden Henning Hendrix som basade och som såg till att alla de stora dansbanden och de populära sångstjärnorna gästade Hjorthagens festplats som var uppskattad inte minst av alla sommargäster i stugor och campingplatser.

"Intresseklubben sammanträder"

 
Den här lilla bokhyllan tillverkade min Pappa någon gång runt 1910. Sidorna bär urkarvade vapensköldar med tre snedställda linjer och uppe i högra hörnet bokstäverna K K!

Det står inte för Ku Klux eller något annat eländigt utan helt enkelt för KamratKlubben! För när han var ung och även när jag själv fyrtio år senare befann mig i samma ålder, så var det helt självklart att man kom att bli del av någon förening av något slag, vare sig det handlade om frimärken, scouter, modelljärnvägar, detektivarbete eller tennsoldater.

Och fanns det inte någon förening så bildade man en. Eller också hade man ett gäng vänner som tillsammans bildade t.ex. just Kamratklubben och hade gemensamma och interna hemligheter för sig i någon koja eller något källarutrymme.
 
Kort sagt det var på något sätt självklart att man lotsades in i ett föreningsliv. Man lärde sig tidigt detta med kassabok, protokollskrivande och svingande av en ordförandeklubba.
 
Hela vårt samhälle byggdes upp av folkrörelser, föreningar och organisationer.
 
Men i takt med att samhället också började ta över det ena ansvarsområdet efter det andra från de enskilda människorna och deras klubbar och föreningar, mattades efterhand intresset för och kunskapen kring föreningsverksamhet. Där ett gäng enskilda tidigare på ett fullständigt självklart sätt plogat upp skridskobanor eller klippt gräs på bollplaner så var det nu på kommunen man ställde krav att dessa saker skulle skötas.
 
Nu har vi nått mognaden av en generation som inte har någon som helst erfarenhet eller relation till föreningsliv. Det närmaste de kommer är väl just i kommentaren till allt som de upplever som trist: "intresseklubben sammanträder"....
 
Ännu många år kommer de äldre generationerna att hålla föreningar och organisationer igång, men inom överskådlig tid står samhället inför en väldig förändring som man inte verkar ha någon som helst beredskap för.
 
Redan idag har politiska organisationer, fackföreningar, jazzklubbar svårt att rekrytera nya unga medlemmar och framförallt medlemmar som är beredda och villiga att ta på sig ett uppdrag i styrelsen.
 
När jag under många år har påtalat denna utveckling inom den sfär där jag varit organiserad, nämligen länets och landets jazzklubbar, får jag nickande instämmanden från klubbmedlemmar från landsbygden, medan de storstadsbaserade redan professionellt drivna ställena tittar oförstående.
 
Vi kommer att se alltmer krav på att det "allmänna", "kommunen", "staten" ska ta över uppgifter som tidigare skötts av frivilliga ideella krafter som hade intresse och nöje av att kunna ordna något för varandra och andra – och göra det på sitt sätt. Idag ska alla sköta sitt och inte bry sig om andra för det får "samhället" göra.
 
Dagens unga kan inte ge sina barn någon vägledning in i ett föreningsliv för de har själva aldrig deltagit i något.
 
Då sade någon beträffande just konsekvenserna av att jazzklubbarna runt om i landet kommer att försvinna och med dem också en stor mängd scener för alla de unga jazzmusiker vi envisas med att skola upp till briljans, att den generationen kommer att lösa det på något annat sätt. Javisst! Men utan en grundförändring av samhällsstrukturen är det fortfarande någon som blir tvungen att sälja biljetter, redovisa moms, betala hyror och löner och att kunna bokföra detta. Det behövs någon som grejar lokalen, förbereder ljudet och ljuset och fixar biljetter o.s.v. Svaret blir att alla dessa områden som idag sköts inom och av föreningar och olika frivilligorganisationer kommer att professionaliseras och skötas av anställda. Huruvida de alls kommer att ha någon styrelse att ansvara inför blir en intressant fråga.
 
Detta kommer givetvis även att gälla politiker som i framtiden kommer att bli färre och tillsvidareanställda med lön.
 
Vi ser givetvis en mängd lösare sammanslutningar se dagens ljus, grannsamverkan, båthamnsvaktande och annat liknande. Men som sagt det är oftast sådan verksamhet som kan skötas utan någon mer fast organisation. Det blir temporära och föränderliga grupper kring ett specifikt intresseområde och utan permanent stadga.
 
Idrotten lär nog vara det område som håller föreningslivet igång längst. Där tvingas ofta föräldrar till olika insatser för sina barns skull. Men redan idag har många klubbar fast anställd personal och kraven på att "någon annan" får göra jobbet kommer även att göra sitt intåg inom idrottsvärlden. Man behöver bara se på golfsidan.
 
Kommer livet att bli fattigare utan föreningar kring olika intressen och verksamheter? Risken är ju att vi aldrig lämnar vår egen bubbla för att på allvar göra något tillsammans med andra.
 
Är det eftersträvansvärt? Om ej – hur börjar vi förändra?
 

10 årsjubileum!

Attans! Ser plötsligt att jag för 28 dagar sedan borde firat tioårsjubileet av denna blogg! Vilken miss! Men jag ska försöka bli lite flitigare här....

SWEDISH HALL OF FAME @ GRIPSHOLM

Agneta E Nilsson, grundare av den världsomspännande utbildningsorganisationen SWEA. Målad av Ingrid Hodgson. Donation 2015 till Statens Porträttsamling från SWEA.


Alltsedan Gustav Vasa inledde det som genom århundradena vuxit till en av Europas största nationella porträttsamlingar har samlingen huvudsakligen befunnit sig och visats på Gripsholms Slott.

Under de år som Landstingets folkhögskola inhystes i de gamla bränneribyggnaderna vid Almnäs vid Hjorthagen, så träffades avtal mellan Statens Porträttsamling/Nationalmuseum och Landstinget om att härbärgera den moderna delen av porträttsamlingen inom folkhögskolans lokaler med möjlighet för allmänheten att under sommartid besöka och se också denna stora och mycket viktiga del av samlingen.

Idag visas blott ett fåtal av de moderna porträtten på slottets översta våning. Ett antal av de moderna porträtten är förmodligen utlånade men det stora flertalet verk befinner sig idag dessvärre i magasin. Och dessutom delvis i ett sådant som inte längre håller modern standard.

Många försök har under åren gjorts att få tillstånd en visningsmöjlighet för hela den moderna porträttsamlingen under ett tak. I samband med slottets 450-årsjubileum 1987 var vi några som lanserade tanken på en visningshall i glas och tegel på pålar i kärret mellan järnvägsstationen och slottsholmen. Mälsåkers slott som genomgått stora renoveringar men som står tomt och i princip oanvänt undersöktes ett tag men befanns vara på för stort avstånd från huvudsamlingen på Gripsholm. I början av nittiotalet yppade sig en möjlighet att genom en större donation kunna skapa en sammanhållen visningsmöjlighet för hela den moderna porträttsamlingen vid Gripsholm men donationen uteblev p.g.a. olyckliga omständigheter utanför den presumtive donatorns kontroll.

Gripsholmsföreningen som bildades vid 400-årsjubileet 1937 vårdar ett par stora donationer från 50-talet och har tack vare dessa varje år donerat ett eller flera s.k. hedersporträtt, totalt 104 stycken varav alltså knappt hälften hänger framme och resten i magasin.

Därutöver förvärvar Nationalmuseum ständigt också andra moderna porträtt antingen genom egna köp eller genom donationer från annat håll, som t.ex. det ovan avbildade porträttet av Agneta Eckerström-Nilsson, grundare av den världsomspännande kvinno-organisationen SWEA (Swedish Womens’ Educational Association) och målad av den svensk-amerikanska konstnärinnan Inger Hodgsons, som donerades till porträttsamlingen i höstas av en privatperson. Jag visar här också några andra intressanta verk ur porträttsamlingen som vi inte heller kan se idag.
 
Den moderna porträttsamlingen räknas från och med år 1809. När Nationalmuseum år 1998 i en utställning på Gripsholm, redovisade "20 års nunor", d.v.s. tjugå års egna inköp eller donationer från annat håll än Gripsholmsföreningen och dess fondmedel, så var det 52 porträtt. Vilket alltså innebär 2,6 porträtt per år. Om man försiktigtvis räknar med ett genomsnitt på 2 porträtt om året som tillförts porträttsamlingen från annat håll än Gripsholmsföreningen skulle det innebära att den moderna porträttsamlingen omfattar drygt 500 verk inklusive de som donerats av eller genom Gripsholmsföreningen. Av dessa finns alltså bara en bråkdel utställda i dag.

Samtliga dessa moderna konstverk avbildar svenskar som gjort betydelsefulla insatser för vårt samhälle, vårt land och vår omvärld. Idag är begreppet ”Hall of Fame” så vanligt i många sammanhang att det nästan blivit inflationsskadat. På Arlanda välkomnas den anländande av stora fotografier föreställande idag betydelsefulla och/eller kända svenskar. Swedish Music Hall of Fame öppnade för några år sedan i det s.k. ABBA-museet på Djurgården. Till och med lilla Läggesta hållplatsbyggnad ska ha en ”hall of fame”!

Gemensamt för dessa är att de svenskar som visas huvudsakligen är nu levande personer.

Men Sverige har genom århundrandena haft många för sin samtid och för efterkommande generationer betydelsefulla personer som i de flesta fall finns avbildade i Statens Porträttsamling på Gripsholm. Denna samling är ju själva arketypen för en ”hall of fame”.
Men idag är samlingen begränsad inte bara av lokalbristen utan också av de restriktioner som råder kring det kungliga slottet och dess handhavande. Alltför många revirtänkande myndigheter är inblandade och den lokala slottsförvaltningen starkt försvagad av bristen på en aktiv egen slottsfogde. Jag försökte få den siste fogden att införa ett fjärde ”V” efter de tre som förre ståthållaren Björn Sprängare lanserade: ”Värna, vårda, visa”. I mitt sätt att tänka saknas ”Våga”. Att våga ta till sig ny visningsteknik, våga tänka nytt, att våga släppa loss fantasi och illusion för att göra unga generationer intresserade av något de inte längre naturligt kommer i kontakt med i sitt skolarbete.

Lena Croqvists självporträtt 1982. Grh 3873. När få vi se den på Gripsholms väggar? Eller David Tägströms härliga porträtt av Olof Winnerstrand som inte får fastna i Dramatens chefsrum.
 
 
 Och när får vi tillbaka Georg von Rosens ståtliga porträtt av Nordenskiöld i packisen som hängde bredvid öppna spisen i gamla folkhögskolans matsal?
 
 
 Eller Hanna Paulis underbara "Vännerna"?

När därför Gripsholms Kungsladugård så olyckligt brann ner till grunden uppenbarades trots allt en möjlighet att lösa denna fråga. Grafikens Hus som då ännu förmodades återkomma i en återuppbyggd Kungsladugårdsbyggnad, utnyttjade trots allt bara en tredjedel av byggnaden. Att Grafikens Hus, trots avancerat brandskydd ändå inte kunde räddas berodde ju huvudsakligen på att övriga delar av byggnaden saknade all form av brandskydd. En återuppbyggd Kungsladugård skulle kunna innebära samma brandskyddsstatus i hela byggnaden och om Nationalmuseum kunde förmås att investera i en utställningsdel för den moderna porträttsamlingen så skulle man kunna ha gemensam entré, café etc. med Grafikens Hus.

Redan dagen efter den förödande branden tog jag kontakt med Fastighetsverkets ansvarige samt chefen för Statens Porträttsamling och pekade på denna nu öppnade möjlighet och man har där uppenbarligen arbetat vidare med denna tanke.

Nu står det klart att Grafikens Hus inte längre är kvar i Mariefred och därmed inte heller kommer att flytta tillbaka till Kungsladugården. Istället har Worlds Childrens Prize engagerat sig för att kunna hyra in sig i den centrala delen av byggnaden plus en ev. hotelldel i den norra längan.

Återstår då den södra gamla stallängan där Grafikens Hus fanns. Såvitt jag förstår har den ansvarige på Nationalmuseum uttalat att man kan tänka sig tusen kvadratmeter som yta för den moderna porträttsamlingen.

Det som är viktigt om nu denna tanke kommer att förverkligas är att det inte bara blir utrymme för en statisk utställning av den moderna porträttsamlingen utan att det också finns yta för temautställningar av olika slag.

En samling av Gripsholms kaliber innehåller näst intill oändliga kombinationsmöjligheter för att lyfta fram människor ur historien och nutiden och ge dem liv kring teman som ”musik”, ”vetenskap”, ”statsmän/kvinnor”, ”kvinnor som föregångare” och så vidare. Genom att ta tillvara alla tänkbara moderna interaktiva tekniker kan utställningar kring alla våra berömdheter göras till något alldeles enastående unikt och intressant för stora besökarskaror.

Nu måste vi arbeta hårt på många fronter för att förverkliga denna Swedish Hall of Fame @ Gripsholm!

 
Lars Hillersbergs frustande underbara gruppporträtt "Storfamiljen" Grh 3918. En av dessa många som vi aldrig får se.



Varför stannade den arkitektoniska utvecklingen upp efter Legoklossens entré?

 
Genom århundranden kan man följa stilhistorien också inom arkitekturen. Det går att finna karaktärsdrag från varje stilhistorisk epok också inom arkitekturen. Former, strukturer, dekorationselement, materialval etc. Den sista stora ”vackra” svenska arkitektepoken var nog 20-talets. Dess stramhet och ändå med stor formfulländning får sitt uttryck i åtskilliga vackra bostadsfastigheter i Stockholm och i andra städer, och manifesteras kanske främst i det stora mästerverket från perioden, Stockholms Stadshus.

Så kommer trettiotalet och dess funktionalism där åtskilliga svenska arkitekter gör banbrytande insatser. Man börjar se till funktion före form, men överger ändå inte arkitektens möjlighet att ge en personlig utformning i fasader och andra delar. Hästskopalatset i Stockholm är ett praktexempel på personligt utformad funktionalism.

Men sedan....

Vad händer? Ännu idag – ÅTTIO år senare – ritar arkitekter samma funktionella byggnader med en och annan variation. Utan några personliga uttryck.

I Amerika har jag för mig att arkitekturutbildningen är uppdelad i vad som väl motsvarar arkitekt resp. ingenjör här i Sverige. Och det verkar som om arkitekterna – som borde vara visionärerna och konstnärerna idag helt fått böja sig för konstruktörerna/ingenjörerna – de som kan rita raka injer och räta vinklar.
 
 
I lördags var jag på Kgl. Operan med några av barnbarnen. När den byggnaden tillkom på 1800-talets slut talade man om lådbygge. Cigarrlådor som staplats på varandra. Men sett i backspegeln är ju ändå Operan en vacker, spännande och varierad byggnad. Som ger nya synvinklar och perspektiv från alla håll.
 
 
Men vad kan man då säga om den senaste tidens inslag i den Stockholmska byggnationsdebatten, Nobelcentret och Gallerian?


För min egen del, står det klart att arkitektutbildningen numer helt och hållet skippat ritstift och ljusbord och istället ägnas utbildningstiden för studenterna åt en jättelåda med legobitar som de får lära sig att kombinera och stapla på olika sätt.
 
 


För vad annat kan man tro när man ser resultatet? Det är ju fortfarande lådstaplande, fyrkanter, glasfasader, raka linjer och räta vinklar! Vari ligger visioner och konstnärlighet i dessa förslag? Var finns arkitekten? Vad är det för ”fomspråk” man talar om i sammanhanget? Här finns väl bara två former: rektangeln och kvadraten! 

Bara för att man lägger in guldfärg i glas och fasadlister så förändras ju inte grundformen. Det är och förblir en trist och intetsägande opersonlig låda som inte visar på någon som helst arkitektonisk kunskap, konstnärlighet eller vision. Det är och förblir en ritbordsprodukt som vilken EPA-ingenjör som helst skulle kunna ha åstadkommit.
 
Att inte Nobelstiftelsen skäms! Man är satt att dela ut priser till de vetenskapsmän, författare och fredsivrare som ”gjort mänskligheten den största tjänsten” under det gångna året. Men när man vill manifestera sig i en byggnad, väljer man inte bara ett uselt bakgårdsläge som har större värde som det är, utan dessutom gör man det med en byggnad som bara är en hög med staplade legoklossar! Skäms! Det finns ju faktiskt fortfarande en och annan verklig arkitekt som har en visionär syn på form och material. Frank Gehry, Santiago Calatrava bara för att nämna ett par. Hade Nobelstiftelsen haft tillräcklig kompetens och använt sig av någon av dessa storheter eller någon ung ny som drivs av samma konstnärliga visioner i sitt yrke, så hade möjligen också i värsta fall lokaliseringen på Balsieholmen kunnat nödtorftigt motiveras. Men något lådbygge är inte stadsbilden förtjänt av vare sig där eller någon annanstans.


GOD JUL och GOTT NYTT ÅR!

      
 
Det har varit lite slött här på bloggen! Ledsen för det! Men så mycket annat har upptagit min tid. Förhoppningsvis kan det bli en förbättring på det nya året!
I varje fall önskar jag er alla ett GOTT SÅDANT!

Köp, slit och släng?

Stina Oscarsson, som alltid skriver intressanta och läsvärda krönikor i DNs kulturdel, har gjort så idag igen.
 
Denna gång pinpointar hon ett för mig välkänt och ofta berört ämne. Det resusrslöseri vi bedriver med ting i vår vardag. Redan min "gamla mutter", salig i åminnelse, reagerade då pappersservetter och dito dukar, tallrikar och annat, slog ut bruket av linne och porslin. Hon stod där med sitt fantastiska linneförråd. Med dukar och servetter som tillsammans med vackra serviser gjorde måltiderna till en fulländad upplevelse. Visst tyckte hon att det var skönt att slippa diska när vi var på landet och hade fest, men vad skulle man göra med alla de sagolika dukarna som ärvts i några generationer och som hölls rena och manglade. Felet var att de var för stora och för vita! Det blev för högtidligt helt enkelt! Vad gjorde hon då? Jo, lät klippa ner och färga in ett antal av dukarna i moderna pastellfärger (vi talar 50-tal) så att de också kunde fungera i mer vardagliga sammanhang och vid mindre middagar. Men gästerna vägrade att använda linneservetter. Dessa veks prydligt och lades vid sidan av tallriken oanvända! "Oh, nej, det vore väl synd att söla ner den!" svarade den tillfrågade gästen.
 
Mamma skrev då följande "hängmattsfundering" förmodlingen i Stockholms-Tidningen där hennes bästis Ulla Beyron-Henriques (sign. Bey) jobbade och i sina krönikor ofta – i brist på egna barn – berörde familjen Werners olika turer (anonymiserat förstås).
 
 
 
 
Det har länge förvånat mig att visst parti, som jag tror står Stina nära, så sällan berört det vardagsnära slöseriet. Människor som duschar stup i kvarten med vatten rinnande i "evighet". Kläder som slängs i tvätt efter en dags normalbruk. Kläder som slängs i soporna trots att de kanske är både hela och rena.

Det räcker med att ta en titt i den lokala återvinningscentralens containrar för att inse med vilken nonchalans vi behandlar fullt brukbara föremål. För länge sedan motionerade jag i vårt kommunfullmäktige om att återbruksföretagen skulle få tillgång till dessa containrar alternativ bemanna centralen för att tillse att fortfarande fungerande och hela möbler, lampor, tv-apparater etc. kunde tas om hand för ev. reparation och försäljning i "Andra handeln-butiker".
 
Det stötte på laglig patrull. Det är för det första inte tillåtet att handha hushållsavfall och absolut inte att tillgripa saker som någon slängt i sopcontainrar, hur hela och oslitna de än är. Istället gjordes försök med särskilda ställen inom återvinningscentralens område där människor kunde lämna saker de ville bli av med men som fortfarande var brukbara, kanske efter en enklare reparation. Kommunens arbetsenhet bedrev också länge en "Andra handelsbutik" med tillhörande verkstad. Men det hela dog ut av för mig okänd anledning.
 
Nu sitter Miljöpartiet i regeringsställning och då vore det väl ett utmärkt tillfälle att få till en förändring i lagstiftningen som möjliggör att fullt brukbara föremål som kommer in till kommunernas återvinningscentraler också faktiskt kan återvinnas lokalt – inte bara i form av flis till värmeverket, utan i form av återbruk!
 
Istället ägnar partiet sin kraft åt universella skeenden som det är förmätet av oss att tro att vi alls kan påverka.
 
Stina skriver om sin mobil, som hon haft länge och som hon är nöjd med. Men en dag faller hon för tanken att hon kanske ska uppgradera mobilen. Varvid den naturligtvis slutar fungera! Och processen är irreversibel! Det går inte att återställa det fungerande tillståndet!
 
Hon ifrågasätter varför man alltid tvingas byta hela prylen istället för att byta ut eller reparera det som gått sönder eller slutat fungera! Varför är det alltid "billigare" att köpa nytt än att laga det man har?
 
Den frågan har jag haft anledning att ställa mig många gånger. När vi var relativt nyutflyttade från Stockholm till idyllen Mariefred i början av 70-talet så slutade plötsligt en kontrollampa på frysen att fungera. Naturligtvis dagarna efter det att garantiåret förlupit! Det var väl bara att byta lampa tänkte jag i min enfald, men fick snart lära mig att man isåfall måste byta "hela enheten" vilket skulle gå på nästan lika mycket som vi betalt för hela skåpet! Vi fick således reda oss utan kontrollampan därefter!

Många år senare gick det så illa att jag körde över en grävling på E20. Den slet med sig underplåten m.m. under motorn och därmed också den lilla temperaturavkännaren som sitter i bilens framkant. Avkännaren fungerade fortfarande utmärkt men den lilla transparenta skyddskåpan hade alltså gått söner och det hela hängde i sin kabel och dinglade. Tur till verkstaden som fixade skyddsplåtar och annat men när det kom till temperaturprylen så fick jag veta att man inte kunde beställa bara den lilla kåpan utan var tvungen att ta hela "paketet" inklusive kablage ända upp till instrumentbrädan som givetvis också då måste demonteras! Kostnad ca. 4.500:- plus moms! "Tejpa upp skiten" blev min instruktion till verkstaden!

Den gamla Citroen-paddan var måhända inte världens mest trafiksäkra bil men tanken att kunna haka av trasiga detaljer och enkelt haka på en ny, borde ha gett också vår tids bilkonstruktörer något att tänka på.

Så långt är Stina och jag helt överens. Det hela är vansinnigt!
 
Men så drar hon en del slutsatser där vår uppfattning nog delar sig. Stina menar att det är människans vilja att äga och att vi satt likhetstecken mellan ägandet och frihet, som ligger bakom denna slemma utveckling.  Jag tror det är precis tvärtom.
 
Hon skriver: I fallet med telefonen är till exempel den nuvarande ordningen bara möjlig just på grund av att producenternas ansvar upphör i samma stund jag köper produkten och att man därför kommer att tjäna pengar på att tillverka en produkt som inte håller.
 
För det första är det ju inte så, Stina! Producentansvaret upphör inte genom att Du köpt Din produkt. Utöver normala garantier så är det formella producentansvaret idag oerhört mycket mer långtgående än det var förr. Men felet – om det nu är ett sådant – är att producenterna kan köpa sig fria från att själva behöva axla ansvaret genom att istället betala till olika återvinningssystem som sedan sköts mer eller mindre väl. Vi har sett skräckexempel på hur elektroniksopor dumpas på stränder i Bangladesh.
 
Men Stina berör en annan viktig sak – ansvarsbristen i samhället i stort. Efterkrigstiden har inneburit en oerhörd förändring för mänskligheten i stort och i vår del av världen har självförverkligandet fått bre ut sig såpass att det som förr hette yrkesstolthet – och därmed ansvarskänsla för det man gör – helt tycks ha försvunnit. Idag verkar det ibland vara en ynnest för arbetsgivaren att någon vill arbeta där och dagligen kommer till arbetet. Vi arbetar inte längre "i" eller "på" t.ex. Ericsson. Vi arbetar "för" dem. Det vill säga vi är inte en del av företaget utan vi lånar bara ut våra tjänster på våra helt egna villkor. Det är en väldig förändring från det man förr med stolthet kallade "vi-andan".
 
På 50-talet kom "Köp,slit och släng" och gjorde inte saken bättre. När Lars Magnus Ericsson konstruerade och sålde sina telefoner så var det med avsikten att dessa skulle kunna hålla i minst en livstid – om inte för alltid. Så har jag också växt upp. Det som köptes, köptes för livet. Min första kostym ärvde jag av en gammal onkel. Den syddes om för att passa min – på den tiden – något slimmare figur. De var en självklarhet eftersom de textilier som tillverkades många gånger var praktiskt taget outslitliga. Morfar var textilgrossist och det som kom in i huset var avsett att hålla. Jag hade tre äldre syskon så möjligheten för mig att få ett nytt plagg var ganska liten. Det var återbruket i sin prydno. När tandborsten såg för jäklig ut i tandborstglaset så blev den till ett silverputshjälpmedel och därefter hamnade den kanske i skoputslådan, liksom strumpor "beyond repair". Saker hade en väsentligt längre livscykel än vi låter dem få i vår tid.
 
Med det anonymiserade "själv-samhället" är det väldigt lätt att det alltid blir någon annan som har ansvaret. Det faller inte längre föräldrar till skridskointresserade barn in, att själva ta en skovel och skyffla upp en isbana på den frusna insjöviken. Det är alltid "kommunens ansvar" att hålla rent runt omkring oss, ploga vägar och ishockeplaner.

Ansvaret för denna utveckling är vårt eget. Vi har också accelererat den genom t.ex. lagstiftning som inte ens ger oss rätt att bära vårt eget hushållsavfall utanför den egna fastighetsgränsen!
 
Vi bryr oss inte längre om tingen! De betyder inte längre någonting för oss. Man ska inte ha en massa "saker" att släpa på genom livet. Vi prioriterar funktionen och bryr oss inte om att det är ett värdefullt föremål som vi har fått förmånen att äga och vårda. Snart gör vi väl som amerikanerna – köper våra hem färdigmöblerade och säljer dem sedan med allting kvar.
 
"Du kan ingenting ta med Dig dit Du går...."
 
Därför har de ägda tingen degraderats till opersonlig funktion. Och från att ha varit en värdefull ägodel att vårda blivit ointressant och Stina får finna sig i att köpa en ny mobil!
 
 
 
 

"Peter Duluth har döden i hälarna!"

 
Förra året då vi befann oss på Mallorca så lästes det en hel del och vi hade sett till att det var böcker som vi kunde lämna kvar på hotellet. Vi vet av erfarenhet att det är uppskattat när man befinner sig utomlands och plötsligt har läst slut det man hade med sig men ännu har tid kvar, att finna en bokylla på hotellet som innehåller allsköns litteratur från olika håll.
 
När jag ställde av vår ansenliga gemensamma bokhög i hyllan inför hemresan så fångades mitt öga av en bokrygg som antydde ålder men framförallt välbekantskap!
 
Det visade sig att någon haft den goda smaken att efterlämna en fin gammal deckare av Patrick Quentin som jag omgående lade beslag på och tog med mig hem. Nu har jag också haft tid att läsa den.
 
Jag måste erkänna att jag inledde läsandet med viss bävan. Somliga deckare lider av alltför tidsbundet språkbruk "Tjenare, tjenare! Ska'ru'ha en bira?" eller är fulla med daterade jargongyttringar. Detta lider t.o.m. Stieg Trenters böcker av, liksom inte minst den firade H.K. Rönnblom som blir näst intill oläsbar idag.
 
För er som inte känner till Patrick Quentin så vill jag berätta, för det är en mycket komplicerad och mångfasetterad författare som egentligen var två: Hugh Wheeler (1912-1987) och Richard Wilson Webb (1901/02-1965). De första böckerna i början på 30-talet var det dock Webb som skrev ihop med Marha Kelley, så följde ett par som Webb skrev själv varefter Mary Louise Aswell steg in som medförfattare.
 
Att det förhöll sig på detta sätt hade jag inte en aning om förrän jag nu googlade på Patrick Quentin. Själv visste jag ju att denne "Quentin" också skrev under namnet Quentin Patrick och inte minst Jonathan Stagge. Jag är väl bekant med alla tre och har (ännu) kvar en hel inbunden serie med dessa tre författarpseudonymers verk. Avsikten var att sälja eller ge bort dem i samband med den bokrensning jag just nu genomför, men läsningen av "Peter Duluth har döden i hälarna" gjorde mig tveksam. Jag lär nog behålla serien och börja läsa om! Författarduon upphörde 1949 och därefter var ddet bara Wheeler som fortsatte på egen hand dels under eget namn men också under pseudonymen Patrick Quentin.
 
Sammanlagt skrevs 13 böcker under namnet Quentin Patrcik (eller bara Q. Patrick), 16 böcker och en novellsamling som Patrick Quentin och 9 böcker under namnet Jonathan Stagge.
 
Boken jag nu läste har ett språk som ännu idag upplevs som friskt. Visst finns det tidsbundna inslag – klädbeskrivningar, avsaknade av många av dagens kommunikationsmöjligheter, hur man bodde på hotell o.s.v. – men i stort blir man fort fångad av intrigen och med säker hand förd till den labyrintiska upplösningen. För Duluth-deckarna är pusseldeckare. Ingenting av hårdkokthet även om det förekommer våld, det är intrigen och de förvillande villospåren som fångar. Som läsare engageras man så som tanken var med pusseldeckare att i läspauserna fundera över vem som faktiskt kan vara gärningsmannen – eller kvinnan! I dagens deckare ger man snart upp de egna tankarna och låter sig föras till slutet utan större engagemang.

Jag är övertygad om att för den intresserade så finns såväl Quentin, som Patrick och Stagge att låna på bibliotek. Säkerligen direkt och utan beställning i Eskilstuna som specialiserat sig på just deckarlitteratur.

Jag kommer nu att gripa mig an nästa bok om Peter och Iris (som var temporärt utlokaliserad i boken jag just läst) Duluth!
 
 
 

"Den som äger en trädgård och en boksamling saknar intet." Bibliotekets Apoteos!

"Di gamble...."
 
 
"Den som äger en trädgård och en boksamling saknar intet" trodde jag förr var ett "gammalt kinesiskt ordspråk", men det är faktiskt romaren Cicero (107-44 f.Kr.) som lär stå bakom det. Vare därmed hur som helst. Det är ett mycket sant påstående.
 
För närvarande ges det inte så mycket tillfälle till trädgårdsliv på grund av vädret men då blir boksamlingen desto viktigare! Den kan glädja oss året om. I mitt fall har det handlat om att göra den mindre......
 
Böcker har alltid varit en viktig beståndsdel i mitt liv. Ett särskilt biblioteksrum eller avgränsat utrymme för bokhyllor med sitt- och skrivmöjlighet har funnits i nästan alla de lägenheter och hus jag bott i. Det har varit ett fullständigt självklart villkor för varje bostad vi flyttat till att ett naturligt sådant rum skulle finnas eller att det på annat sätt skulle kunna ordnas ett sammanhållet utrymme för bokhyllor. Biblioteket var en central del redan i barndomshemmet.
 
Biblioteket är en ombonad plats för läsning, kontemplation och stillsam konversation. Det är ett ställe att sjunka ner i en skön läsfåtölj med julklappsdeckaren i knät, en brasa eller åtminstone ett tänt ljus, en mazipanlimpa och en flaska Loka inom räckhåll. Den upplevelsen går aldirg att ersätta med en laptop, läsplatta eller mobil. Eller som jag skrev till Dagens Nyheters prenumerationsavdelning idag när de på nytt försökte få mig att inse den digitala tidningens fördelar: "Digitala korsorden ser vi fram emot att få pröva under våra veckor i solen (förhoppningsvis) i höst – utskrivna i receptionen då förstås, eftersom dator olikt papperstidningar sällan låter sig kombineras med sol och sand..."

Biblioteket är ett rum för kunskapsinhämtande och vitterhet, bildning och kultur. Att röra vid en gammal bokrygg i hyllan är en sensuell upplevelse, en känsla av historiens vindpust, ett närmande till människor som inte längre är ibland oss. Att omvärvas av livserfarenheter och fantastiska historier.
 
Jag hade givetvis med mig en hel del böcker från mitt barndomshem men var under många år flitig att komplettera i antikvariat och boklådor.
 
Böcker har inte satts tillbaka som de skulle vilket gett upphov till "vågrörelser" på hyllorna...
 
 
Vid vår senaste flytt 1996 gjorde takhöjd och inkränkande vitrinskåp, det omöjligt att få plats för alla böcker i huset utan istället blev det Drängstugan och ladan som fick härbärgera en hel del.
Med åren har hyllorna i biblioteket fyllts ut i alla mellanrum och bokhögar på golvet omkring har nu frammanat en kraftigare rensning och eftersom vi ändå om ett antal år står inför att flytta härifrån så var det lika bra att ta tag i det hela.
 
Varje hålrum i hyllorna togs tillvara och proppades igen med nytt...
 
 
Det första som fick offras på detta imaginära "bokbål" var hyllplanet med de riktigt gamla banden. "Sweriges Rijkes Lands-Lag" från 1726 och den yngre "Anmärkningar till Sweriges Rikes Sjö-Lag" från 1802, "Le Bon Jardinier" och andra bokverk i gamla andäktigt vackra band från 1700-talet och framåt. Böckerna har – utöver den där sidorna är hopklistrade och innanmätet utskuret för att istället gömma en hemlighet, en nyckel? En ligen pistol? – endast utövat ett känslo- och miljömässigt inslag. En möjlighet att få den där upplevelsen av att kunna stryka handen över historien. Gamla obundna förstaupplagor av några av Strindbergs verk får också vandra vidare till nya ägarhänder. Däremot får de bundna serierna med svenska stora författare från 1700-talet och fram till 1900-talet, liksom Strindbergs samlade skrifter stå kvar men flyttas upp ett pinnhål.
 
Sweriges Rikes Lands-Lag från 1726 i ett fint pergamentband.
 
 
Några författare ur humorhyllan åker ut (Dickens, Ehrenmark, Viola m.fl.) medan P:G: Wodehouse, Cello och OA blir kvar. Rensning också i konsthyllan.
 
Resultatet är att alla nya böcker med trevliga och personliga dedikationer från vänner och bekanta nu får plats liksom nyanskaffade memoarer och biografier över personer jag funnit intressanta eller som jag kommit i kontakt med på olika sätt i livet. Inga (nästan) böcker kilas (än så länge) in i hålrummen mellan bokryggarna och hyllan ovanför. Böckerna står rätt och i den högst personliga ordning som är min....
 
 
Ytterhörnet i biblioteket med två tredjedelar av pappas gamla kontorsbokhylla som jag lyckades dela i tre delar och sänka i höjd vilket fick till följd att jag var tvungen att vitlackera den gamla mahognyn för att dölja ingreppen! Den tredje delen står till höger om fönstret.
 
Min antikvariatskontakt kommer snart och går igenom det som ska bort och det som sedan blir kvar får gå till Tolv Korgar eller pappersåtervinning.

Hustrun är nöjd över att nu dammsugaren varit inne bakom och ovanpå böcker och att det blir lite mer luft i tillvaron. Men tillräckligt finns kvar för att ändå skänka mig den rätta lyckokänslan när jag sätter mig och bara tittar på mina hyllor! OCH det finns några hål för kommande böcker som jag vill spara. Mestadels får annars nya böcker vandra vidare direkt efter läsning......
 
Utrensade böcker väntan på antikvariatsbokhandlaren! Plus en hel Billyhylla....
 
 
 

Ordning och reda! Är det fel?

 
 
Är det inte bra att veta vad som gäller när man ger sig in i något nytt? Det kan väl aldrig vara negativt att veta vad man kan undvika för att slippa göra bort sig i olika sammanhang? Idag undrar jag om jag totalt har missförstått allting?

Det talas om "flumskola" och pedagogiskt nytänkande, men har det lett till bättre kunskaper hos eleverna? Är det inte trots allt det som skolan handlar om – att bibringa våra unga kunskaper och erfarenheter för att de ska kunna fullfölja sina önskningar och visioner, att få redskap för sina ambitioner och kunna leva ett så fullödigt liv som möjlig?
 
Jag kan inte låta bli att tänka att den otroliga, accellererande utveckling vi sett inom alla områden under det förra seklet med allt från filmen, televisionen, rymdfärder, you name it!  Allt har uppfunnits och utförts av människor som skolats i den sorts skola där ""ordning och reda, disciplin, hänsyn och respekt" rådde och som så många idag häcklar och talar om med avsmak som fascistisk och diktatorisk.
 
Jag inser att en förutsättning för att den skolan också skulle fungera optimalt var att den verkade i ett samhälle där också omgivningen stödde skolan och dess personal, där lärare var ett högt respekterat yrke (därför att lärarnas kunskaper och förmågor motiverade detta), där också skolelevernas föräldrar – för det mesta åtminstone – "stod på skolans sida". Allt med det goda syftet att eleverna skulle utföra sina studier, tillägna sig kunskaper och formas till dugliga samhällsmedborgare. Vad var det som var så fel med det?
 
Den sortens skola har dock frambringat människor som kunant åstadkomma de tekniska och mänskliga landvinningar som vår värld fick uppleva under förra seklet.
 
Idag undrar jag om det ens vore möjligt att återskapa en skola med de förutsättningar som vi hade. När jag växte upp fanns det alltid någon hemma. Vare sig det var en förälder, ett hembiträde eller en mormor. Våra föräldrar stödde skolans arbete genom föräldraföeningar och föräldradagar. Gjorde man som elev något olovligt ofog så fick föräldrarna veta det och de skällde då inte ut läraren eller rektorn som idag, utan de skällde ut stt barn, som också då lärde sig något. Tidigt! Innan det hann gå för långt.

1958 gick jag fjärde klass i realskolan i Kungsholms Läroverk varvid de ovan avbildade ordningsreglerna gällde.
När jag läser igenom dem idag kan jag inte inse att det skulle varit något fel i innehållet utom möjligen då "morgonbönen" som senare förvandlades till "morgonsamling" och som alltid innebar en nyttig stund av eftertanke och just "samling" inför dagen. När den försvann under gymnasieåren innebär det raskt att jag allt oftare kom inrusande en bra bit in i första lektionen med en kexchoklad i högsta hugg (utgörande min frukost...).

Läs och döm själva:

Det är varje människas plikt att visa hänsyn och hjälpsamhet mot andra och att rätta sig efter allmän lag och fastställd ordning. Eleverna skall alltså uppföra sig hyfsat både inom och utom skolan. De skall visa läroverkets lärare och övriga personal aktning och lydnad och leva med varandra i fördragsamhet och sämja samt lyda läroverkets ordningsmän och ordningsvakter.

Till god ordning hör:

att eleverna punktligt infinner sig till morgonbön och lektioner, försedda med föreskriven undervisningsmaterial och övrig utrustning;

att eleverna väl vårdar böcker och skolmateriel samt är aktsamma om läroverkets lokaler, inventarier och materiel. För all skadegörelse är elev ersättningskyldig;

att eleverna noga rättar sig efter följande särskilda ordningsföreskrifter.

Bestämmelser om skolans öppnande och morgonbönen.

Då huvudporten är stängd, hänvisas eleverna till gårdsportarna.

Vid första ringningen till morgonbönen (kl. 7,58) skall eleverna omedelbart lämna klassrummet och på anvisat sätt och under tystnad inta sina platser i aulan.

Bestämmelser om de korta rasterna.

Efter slutad lektion skall eleverna skyndsamt bege sig ut ur skolans lokaler genom gårdsporten. Tiominutersrasterna tillbringas på skolgården. Då röd lampa är tänd, är det tillåtet att stanna inne i korridoren utanför klassrummet.

Vid första ringningen efter varje rast skall eleverna raskt lämna skolgården och i god ordning bege sig till klassrum eller lärosal.

Eleverna får icke lämna skolans område under tiominutersrasterna mellan två lektioner.

De elever, som har sitt klassrum tre trappor upp, får stanna inne i korridoren under tiominutersrast.


Bestämmelser om skolans lokaler.

Under annan ledighet än tiominutersrast får eleverna vistas i läsrum eller i sitt eget klassrum.

Inga andra läxböcker än de, som behövs för dagens lektioner, får förvaras i pulpeterna.

Hissen får begagnas av elever endast efter särskild tillåtelse.

Bestämmelser om skolgården.

Endast den del av skolgården, som gränsar till Pontonjärparken, får användas för bollspel och snöbollskastning under rast och fritid.
Eleverna får inte kasta sten, boll eller snöboll mot skolans byggnader eller ut från skolans område.

Skridskobanan får endast användas för skridskoåkning.

Bestämmelser om frånvaro från skolan.

Ledighet från undervisningen begäres på förhand hos rektor, i regel genom skriftlig framställning från målsman. Önskar elev av hälsoskäl avlägsna sig från skolan, skall han anmäla detta för lärare.

Tillfällig befrielse från gymnastik sökes hos gymnastikläraren, längre befrielse därifrån av hälsoskäl hos skolläraren, av andra skäl hos rektor.

Har elev varit frånvarande från skolan på grund av sjukdom, skall sjukintyg, utfärdat av målsman eller läkare, lämnas till klassföreståndaren inom tre läsdagar. (Blankett utlämnas av ordningsmannen.)

Elev, som på grund av sjukdom varit frånvarande från undervisningen under längre tid än sex dagar , skall vid sin återkomst inställa sig hos skolsköterskan.

Kuratorn får endast uppsökas under rast eller ledighet, för så vitt icke rektors medgivande föreligger.


 Bestämmelser om frukostbespisningen.

Ytterkläder, skolväskor, böcker o.d. får ej medföras till frukostbespisningen.

Eleven bestämmer själv storleken av sin portion så, att ingen mat behöver lämnas.

Använt porslin m.m. placeras på anvisad plats. Smörgåsar, frukt o.d. får ej medtagas från bespisningslokalen.

Eleverna får icke

gå in i främmande klassrum utan lärares tillstånd;
låna kamrats tillhörigheter utan dennes tillåtelse;
röka tobak inom skolans område eller på följande gator:
    Hantverkargatan mellan Polhemsgatan och S:t Eriksgatan,
    Kronobergsgatan mellan Hantverkargatan och Kronobergsparken,
    Baltzar von Platens gatan mellan S:t Eriksgatan och Pontonjärparken
    ej heller under besök vid annan skola samt ej heller utan särskilt tillstånd vid
    utfärder, friluftsdagar och andra tillfällen, då de står under läroverkets omedelbara
    ledning och uppsikt;
lämna pengar eller andra värdesaker i ytterkläder eller i pulpet. Läroverket ansvarar
        ej för lidna förluster.

Penninginsamling och försäljning  får inom skolan ske endast efter tillstånd av rektor.

Tillvaratagna saker inlämnas till elevrådets eller till kurators expedition. Anmälan om
    förlorade tillhörigheter skall omedelbart göras till kurator.
10.För skolskrivningarna, gymnastiken och institutionerna gäller särskilda bestämmelser.



"Vad var det jag sa'!" Violas funderingar.

Jag genomför nu en rensning i diverse skåp. hyllor och lådor. Inom några år är det dags att vi söker oss mer praktiska boningar! Bland det jag fann var ett urklipp som min salig Mamma sparat. Ett kåseri från Svenska Dagbladet. Att döma av artikeln på baksidan kan klippet vara från 1987. Viola och jag hade ett gudbarn ihop, trots att vi aldrig träffades. Ja, vi "har" ska jag väl snarare säga – eftersom gudbarnet lever i högönsklig välmåga, numera själv flerbarnsfar.
 
Hennes tankar var värda att klippa ur och saknar inte aktualitet än idag nästan trettio år senare.

 
 
 
 
 

Det finns annat än fotografier, Magnus Olausson!

 
 
En händelserik dag! Gripsholms slott var det enda av de kungliga slotten som hade öppet idag. Resten var stängda och all tillgänglig personal inkallad till Stockholms Slott och prinsbröllopet.
Men som sagt, på Gripsholm var det årsmöte i Gripsholmsföreningen som gällde och avtäckning av årets hedersporträtt som överlamnades av föreningen till statens porträttsamling.
I år avbildades överlevaren från Auschwitz, Doktor Hédi Fried, psykolog och författare. En fascinerande kvinna, 91 år – eller 70 om man väljer det födelsedatum som hon själv gärna använder, nämligen då hon kom till Sverige och upplevde att få födas på nytt. Verbal och med en stark ambition att bidra till att vi inte får glömma nazismens vanvett även om hon medgav att minnet inte längre är lika kristallklart.
 

Porträttet var ett fint fotografi av Sanna Sjöswärd, själv invandrad till Sverige som adoptivbarn från Iran.
Låt mig först säga att det är ett mycket intressant fotografi, form- och berättarmässigt sätter det fantasin i rörelse.
Låt mig sedan säga att det är SORGLIGT att chefen för porträttsamlingen så till den milda grad tyckts ha snöat in på fotoporträtt! Därigenom åsidosätter han också målare, grafiker och skulptörer som genom sin konstform kan tillföra ett porträtt andra kvaliteter än vad som någonsin kan rymmas i en aldrig så välfångad eller välkomponerad ögonsblicksbild för den visar just bara – ett fruset ögonblick, medan ett målat eller skulpterat porträtt kan tillföra så mycket av konstnärens impressioner av annat än stundens närvaro.
Och om det nu är så att porträttsamlingen av sin chef anses ha missat fotokonsten och därför måste jobba ikapp, så kan man ju säga att det ju faktiskt då också saknas skrivna porträtt såväl i text som i musik! Är det inte dags också för dessa porträttkonster, Magnus Olausson?

STIM – EN ODEMOKRATISKT STYRD ORGANISATION!

 
 
STIM är en intresseorganisation för landets alla musikaliska upphovsrättsinnehavare, låtskrivare (kompositörer och textförfattare) samt förläggare.

STIMs uppdrag är att för sina anslutnas räkning inkassera och fördela alla de rättighetsintäkter som strömmar in från radiostationer, varuhus, hissägare, gymägare o.s.v. Såväl här i Sverige som från andra länder där motsvarande organisationer har hand om den lokala hanteringen. Intäkterna ska sedan fördelas mellan de inblandade upphovsmännen. Mestadels sker detta på basis av låtlistor från radiostationer och konserter, d.v.s. efter vad som faktiskt spelats. Men det säger sig självt att många gånger när ersättningar från t.ex. gym, butiker, närradiostationer m.fl. bygger på ett fast avtalsbelopp oavsett vad som spelas, så uppstår problem med fördelningen. Vilka är de rättmätiga upphovsmännen? Hittills har STIM använt sig av ett s.k. analogisystem, d.v.s. man har fördelat efter en ”likare” och till denna likare har man av outgrundlig anledning utvalt Sveriges Radios P4-kanaler. Vilket innebär att t.ex. kompositörer av instrumental musik aldrig får ett nickel från dessa analogisummor (150-200 miljoner förra året). Knappast heller jazzkompositörer, eller andra mer udda musikverk som inte spelas i P4 men desto mer i närradion.
Istället har intäkterna fördelats huvudsakligen till de ”fyra stora” musikförlagen och deras artister, Universal, Sony Music, Warner och EMI. Dessa multijättar dominerar helt utbudet i P4-kanalerna.

STIM skapades 1923 och har idag 71000 anslutna upphovsmän och rättighetsinnehavare. Men bara 450 av dessa är formella medlemmar i den ekonomiska föreningen STIM u.p.a. (”utan personligt ansvar”) och har därmed rösträtt vid de årliga stämmorna där styrelse m.m. tillsätts.

Men det räcker inte med det! Inte heller dessa röstberättigade 450 medlemmar har någon möjlighet att påverka valet av vilka som ska sitta i föreningens styrelse! Låter det märkvärdigt? Absolut! Det är MYCKET märkvärdigt. Och i mina ögon helt orimligt i dagens samhälle.

Istället tillsätts dessa nio styrelseledamöter och sex suppleanter enligt STIMS stadgar av tre helt andra intresseföreningar: FST (Föreningen Svenska Tonsättare), SKAP (Sveriges kompositörer och textförfattare, samt MUSIKFÖRLÄGGARNA.

Men då kan väl medlemmarna vid nästa årsstämma besluta att ändra stadgarna på denna punkt så att man kan komma ifrån detta besvärande demokratiska underskott. För att ändra stadgarna så krävs beslut vid två stämmor. En ordning som STIM delar med de flesta föreningar i Sverige. Inte så märkvärdigt alltså.

Men se här! Då kommer det kluriga i stadgarna! I den 21a paragrafen står följande:


 
Ändring av föreningens stadgar sker på sätt föreskrivs i gällande lagstiftning om ekonomiska föreningar och skall dessutom för att bli gällande godkännas på styrelsesammanträde (Min fetmarkering), varvid minst sju ledamöter - däribland minst en representant för var och en av de i 13 § nämnda föreningarna - skall vara eniga om beslutet.

Ser ni finessen? Just det! Styrelsen lär inte rösta för en stadgeändring som förminskar eller inkräktar på den bekväma maktposition man har när det tas beslut om investeringar i fastigheter, sparkande av tjänstemän och verkställande direktörer etc. Styrelsen är alltså helt autonom och behöver inte bry sig ett dyft om vad föreningens medlemmar anser.

STIM har dock börjat känna att det blåser! Under det senaste året har det s.k. MUSIKUPPRORET 2013 bildats som till en början ägnat sig åt att komma till rätta med analogifördelningen. STIM har tvingats inse att en bättre kommunikation med medlemmarna krävs. Det är ju faktiskt så att idag har inte STIM någon monopolställning längre, men i kraft av sin helt dominerande och etablerade ställning är det näst intill omöjligt för andra organisationer att bryta in i denna rättighetshantering.

Så i veckan anordnades därför ett ”dialogmöte” kring analogisystemet och dess för- och nackdelar. Ett möte helt framtvingat av MUSIKUPPRORETs aktiviteter (bl.a. en polisanmälan av STIM för att man försöker hemlighålla sin medlemsförteckning t.o.m. för medlemmarna själva!

Härvid ställdes en högst relevant fråga av en av deltagarna: ”Vem äger STIM”?

Ja, vem äger STIM? 

Enligt STIMS hemsida ägs föreningen av de 71000 anslutna upphovsmännen. Det framstår lite som ett s.k. ömsesidigt försäkringsbolag. Men det anges också att bara de som också är medlemmar kan rösta på stämmorna. Vidare kallas FST, SKAP och MUSIKFÖRLÄGGARNA för ”representanter för våra ägare”.

Det är ju faktiskt så att de som genererar intäkter till STIM är alla de anslutna rättighetsinnehavarna, inte de 450 som betalat 10 spänn för att bli medlemmar! Så tanken att det är de 71000 som ”äger” STIM känns ju rimlig. Och ändå har varken dessa eller de 450 någon egentlig möjlighet att påverka hur styrelsen ska vara sammansatt eller vad den ska göra och besluta. Det kallar jag ett gravt demokratiskt underskott fjärran från vår tids rättsuppfattning. Här måste lagstiftare och andra träda in för att man ska komma till rätta med denna anomali. För att gå den väg som STIMs stadgar utvisar kan aldrig leda framåt.

"De döda tar inte anstöt"

Mats, knappt fyra år, förmodligen första gången på skidor på Kungsholms Kyrkogård (framför Vitalis grav) med storasyster Brittmarie som lärare.
 
"Småpojkar bygger snöfästningar bland gravstenarna och spelar kula på gångarna, när de första fläckarna med vått grus töat fram; småflickor hoppar rep på terrassen framför kyrkoportalen; och på sommarkvällarna ger träden lite vänlig skymning och avskildhet åt förälskade par som ingen annanstans har att ta vägen. De döda tar ingen anstöt."
 
Detta citat av författaren Sten Selander har jag hämtat ur Per Wästbergs "Stockholm" som till stor del utspelar sig runt Johannes kyrkogård i Stockholm. Omgiven av fyra skolor som använde kyrkogården som rastgård och lekplats inte bara under skoltid utan den var också deras lekplats som bodde i kvarteren runt om.
 
Precis så växte jag också upp. Visserligen var inte biltrafiken särskilt påtaglig under min tidiga barndom vid Kaplansbacken på Kungsholmen. Gatuytan upptogs ännu av de vedstaplar som krigets kolbrist gett upphov till, och den muromgärdade gatstumpen rymde till och med en sandlåda som vår farfar sett till att den kom på plats.
 
Syster Karin och hennes kompis Carin Almgren som bodde i samma hus som vi, svischar nerför kyrkogårdsbacken utmed Kaplansbacken. Husen i bakgrunden är idag Stiftelsen Höstsols lägenheter.
 
Men den stora trygga lekplatsen var ändå Kungsholms kyrkogård som gränsade till vår gata. Där kunde man leka kurragömma utan att ha en aning om att man måhända borde visat vördnad inför skalden Vitalis grav eller den ormomgärdade släktingen till den store Döbeln vid Jutas. Den långa sluttande backen i kyrkogårdens östra del utmed Kaplansbacken fungerade vintertid som kvarterens skid- och kälkbacke och en omtänksam kyrkogårdsvaktmästare satte varje år upp ett lågt trästaket tre meter innanför det svarta järnstaket som avgränsade kyrkogården från Hantverkargatan och som naturligtvis utgjorde en potentiell fara för alla som inte kunde få stopp på sin framfart redan innan. Men frågan är om träräcket inte var lika illa egentligen. Det var dock inget som vi barn tänkte på.

Gamla kälkbacken anas i bildens bortre del med sluttningen ner mot Hantverkargatan. (Bilden från Wikimedia Commons)

Idag är grässluttningen till stor del upptagen av askgravar och den övre delen har blivit minneslund, så kälkåkning är inte att tänka på längre. Synd! Jag har en känsla av att döden för vår generation var mindre dramatisk av flera orsaker, men det nära umgänget med de avlidna på kyrkogårdarna i staden spelade säkert en viktig roll i detta. Idag har kyrkogårdarna blivit tystare och människorna som hastigt rör sig över dem, mer vördnadsfulla. Varför? Om jag trodde att jag skulle kunna ha en uppfattning som avliden så skulle den nog förorda liv, rörelse, glädje och skratt snarare än stillhet och tystnad. Som sagt, de döda tar ingen anstöt!
 
 
 

"Konst uppenbarar något!"


Sommarläsning i mysterieform!



Sommar innebär alltid stunder också dagtid, tillbakalutad i en skön stol i skuggan med en god bok.

Årets sommar var inget undantag, men stor del av läsningen var ovanlig. I våras återfann jag åtta stycken av min barndoms Mysterieböcker av Enid Blyton utgivna på 50-talet före Blytons Fem-serie (som jag aldrig riktigt kom in i). Böcker jag sedan länge trott förlorade men som alltså låg i en låda på loftet som jag precis räddade från sonens rensningsaktion!

De låg sedan där och tittade på mig med sina färgglada och för tiden ovanliga omslag.

De var ovanliga inte bara med sin tekniska lösning utan också i sin genomtänkta design. Konsekvent genomförd av en illustratör som signerade sig ”NH” eller ”N Hosse”. Från början utgivna i Sverige på Lindfors förlag, senare på Rabén & Sjögren.

Torsten Lindfors var en mångsidig man. Yrkesmilitär, bokförläggare, författare, översättare och uppfinnare! Bl.a. drev han ett företag som hette Nordiska Integral AB där han exploaterade sina uppfinningar inom bokbindning med lim och perforering. Det heter ”integralband” har jag lärt mig och är en slags halvmjuka kartongomslag som var något nytt då på femtitalet.

Torsten Lindfors översatte själv flera av Blytons böcker. Och var f.ö. pappa till skådespelerskan Viveca Lindfors.

Jag utgår från att kreatören bakom de fantasifulla omslagen, N. Hosse var svensk. Vet någon något om denne?

Däremot växlade illustratörerna till inlagorna. Alla engelska. Ingen särskilt märkvärdig. Bara i några av böckerna illustreras huvudpersonen Fatty som något rundlagd (Smeknamnet tillkom p.g.a. hans initialer: Fredrik Algernon Trotteville + det faktum att han var fet!).

Jag tänkte att jag kanske skulle klara av att läsa en av böckerna igen i vuxen ålder. Mest ville jag läsa för att kontrollera att de inte var så rasistiska som Enid Blyton beskyllts för att ha varit, innan jag lämnade dem till barnbarnen för läsning.

Men jag fastnade direkt igen! Och läste alla åtta med god behållning. Där finns såväl humor som spänning. Jag förstår varför jag slukade dem i tolvårsåldern. Visst skildras en tidsålder som är annorlunda än dagens när det gäller uppträdande mellan människor och mellan barn och vuxna, men språket är friskt och takten hög. Att huvudpersonen karakteriseras som fet och häcklas för det, skulle måhända anses vara på gränsen till mobbning idag, men ordet var inte uppfunnet då och det hela sker på ett ändå respektfullt och vänskapligt sätt.

Däremot är det fråga om inte den behandling dessa fem ungdomar utsätter den stackars konstapel Theophil Goon för, hade fått ett och annat ögonbryn att lyftas idag även om de trakasserier som dagens poliser utsätts för på många sätt är väsentligt grövre.

Fatty är en allkonstnär. Kan allt och vet bäst men får aldrig tillfälle att framhålla sig själv innan han effektivt tystas av vännerna. Däremot får han ibland excellera med en fenomenal deklamationsförmåga när han utan problem direkt avslutar konstapel Goons borson Erns försök att skriva ”posi”. Ern kommer sällan förbi första versen, men då rycker Fatty in och deklamerar en fortsättning direkt ur hjärtat som här i den näst sista boken i serien. Mysteriet med Tjuvgömman:

DET GAMLA KÄRA HUSET
(påbörjat av Ern Goon och fullbordat av Fredrik Algernon Trotteville)

Ett gammalt vackert hus
som förr var fullt av folk
stod övergivet nu
förfallet, tomt och öde.

Men jag förstod dess tal:
”Nu alla övergett mig,
nu äro rummen nakna
och ingångsporten låst
och alla mina fönster,
som blinda ögon stirra.
Alls ingen skorsten ryker,
alls inga rosor blomma,
som förr mot mina väggar.
Det enda som är kvar
är murgrönan som klänger
och sveper mig som i en
grön och vacker schal.

En gång i tiden hette
jag också Murgrönsvillan
men nu är allt förfallet
själv är jag en ruin.
Det enda som skall leva
när jag är stoft och aska
och även då ska svepa
mig i sin gröna schal,
är murgrönan som klänger
och lever genom sekler
med ständigt gröna blad.”

 
Det kanske märkligaste av allt: en av böckerna har jag på något sätt övertagit/lånat och inte återlämnat eller på annat sätt kommit över från en Gunilla Hertell som i sin tur tydligen tagit över den från sin storasyster Stella som fått den i julklapp 1955.
När jag frågar Henrik Hertell som bor i Strängnäs och som jag känner berättar denne att det är hans båda systrar! Hur den kan ha kommit i min ägo är dock mycket förbryllande och hittills ett olöst MYSTERIUM!

Alltså det här med minareter och kyrkklockor!

 
Antagligen ger jag mig ut på tunn is nu men jag måste ändå säga att de som hänvisar till att islamska moskeer i Sverige också ska få ha böneutrop från sina minareter bara för att de kristna kyrkorna har klockor "som stör minst lika mycket", i mina ögon gör en alldeles felaktig jämförelse. (Senast i RingP1 härommorgonen)
 
Långt innan Sverige blev kristnat byggdes försvarstorn eller "kastaler" här och var i landet. Deras uppgift var dubbel. Dels skulle ägarfamiljen i fästningstornet ha en tillflykt i händelse av krig och ofärd, dels kunde man från toppen hålla utkik efter eventuella fiender som smög omkring.
 
Också inne i städerna byggdes liknande torn (finns idag motsvarande i flera gamla italienska städer). Där höll man inte bara utkik efter fientliga framstötar utan också efter bränder som man då tidigt kunde larma om.
 
"Klockan är ett och allt är väl" och liknande väktarutrop var väl dåtidens "kyrkklockor" inte bara i Sverige utan också i många andra länder.

Så småningom kristnades Sverige och storbönderna började bygga kyrkor på sina gårdar. Det var inte helt ovanligt att kyrkan då byggdes ihop med den befintliga kastalen som fick tjäna som kyrkans torn vilket så småningom försågs med klockor, vars uppgift inte bara vara att ringa samman till gudstjänster, bröllop och begravningar utan att också ringa klockslagen och kanske viktigast av allt, ringa och kalla allmogen samman vare sig det gällde krig eller bränder. Flera exempel på dessa tidiga kyrkor finns runt om i landet.
 
Här fanns ingen uppmaning till bön eller påstående om att Gud är störst. Endast sammanringningar och klockslag.
 
Det är trots allt lite skillnad mot den sorts böneutrop som islam praktiserar. Inget fel i dessa, men de ska inte jämföras med svenska kyrkklockor.
 
Så kan man ju fråga sig om effektiviteten i vårt moderna samhälle att kalla samman troende med hjälp av dessa böneutrop som i fallet vid Fittja inte ens får riktas mot de områden där det bor folk. Är det inte enklare att göra som Svenska Kyrkan och andra trossamfund gör: annonsera i tidningen. Kanske lägga upp tiderna på hemsidan eller ett anslag på mosképorten!
 
Det gör ju trots allt kyrkorna sedan länge.
 
Klockringningen har inte längre den praktiska funktionen. Sammanringning sker av tradition liksom man ringer i klockorna på nyåret, Klockslagen sker av praktiska skäl för omgivningen.
 
Ingen skulle nog komma på tanken att ställa klockan efter ett böneutrop.
 
Islamska företrädare påstår att böneutropen är viktiga för deras trosutövning och att det sker av tradition. Fullt acceptabelt. Men varför inte istället ta till en modern metod som torde vara mycket effektivare och mindre omgivningspåverkande. En metod som fyller precis samma funktion: ett enkelt sms!

Man kan ju inte säga att dessa utrop skett på detta sätt i evärderlig tid! Då hade man ju fortfarande knatat upp och ner för trapporna och ropat för full hals från balkongen. Men det kanske är skyddsombudet som förbjudit trappspringet vilket lett till att man numera sitter i en stol på markplanet och ropar in i en mikrofon kopplad till högtalare på balkongen högt däruppe.

Jag tror ingen skulle ha haft invändningar om man faktiskt velat upprätthålla samma urgamla tradition att låta en människa genomföra utropen som man gjorde förr.
 
Precis som våra klockor fortfarande gör som alltid förr: ringer utan någon högtalarförstärkning.
 
 
 
 

Är en rondellhund mer värd än Lilla Hjärtat?

 
 
Under det gångna halvåret har jag fått anledning att reflektera över detta med tryck- och åsiktsfrihet, främlingsfientlighet och politisk korrekthet.
 
Jag växte upp i ett hem, där ingen frågade om mina lekkompisar var svarta, judar, muslimer eller homosexuella. De var – lekkompisar. Ingen skulle ens heller antytt att någon var mer värd än någon annan. Denna anda färgade mitt sätt att möta människor framgent i livet. Och detta trots att jag läst sönder både "Tintin i Kongo" och "Där Jultomten bor".
 
Jag försöker möta min omvärld med öppen blick, nyfikenhet och ett leende på läpparna. Möts jag av samma attityd från andra, vad spelar det då för roll om de har en annan hudfärg, vilken religion de bekänner sig till eller vad de har för sig i sitt sovrum.
 
Jag vill inte påstå att inte också jag kan uttala generaliseringar, att jag kan hemfalla åt fördomsfulla uttalanden om grupper av människor. Men aldrig så att det skulle betyda att någon var mindre värd än någon annan.
 
Det som väckte mina tankar var saker som kom att hända i anslutning till att Cecilia Sylvan Henrikssons och Patrick Gibsons bok "Svart i Sverige" kom ut. En bok som berättade om hur vi bemött och bemöter människor med en annan hudfärg i Sverige genom tiderna.

Jag vet inte om det var slumpen som styrde det som sedan hände. Först historien med Kulturhusets bibliotekarie som plockar bort Hergés serialbum "Tintin i Kongo", så debaclet med Makode Lindes beramade tårtkalas för Kulturministern, sedan den märkliga historien om Stina Wirséns "Lilla Hjärtat" och slutligen Disneys beslut att klippa bort några scener ur "Jultomtens verkstad".
 
I alla dessa fall tycks en person som företräder vad som kallats en militant organisation för svarta, ha varit mycket aktiv. Är det så vårt samhälle och dess konstliv ska styras i framtiden? Av en liten militant organisation som utnyttjar vår svaghet för vad som anses politiskt korrekt? Är vi ett folk av svaga stackare som inte vågar se vår historia med öppna ögon? Som inte är kapabla att avgöra att sagofigurer från 20- och 30-talen inte alltid lever upp till vår nuvarande föreställningsvärd! Eller att våra barn kan förstå och inse detsamma? Hur kan vi isåfall överhuvudtaget sätta Kalle Anka i händerna på dem? Eller Bibeln!
 
Jag kan inte låta bli att undra var alla de befinner sig, som reste sig som en man till tryck- och åsiktsfrihetens lov då Jyllandsposten publicerade några nidteckningar som påstods föreställa profeten Mohammed, eller då den mediokre Lars Wilks skulle apa efter med sina rondellhundar?
 
Plötsligt tycks de som då ställde sig på barrikaderna till försvar för konstens och konstnärens frihet, nu istället generat ha krupit ner och hukar bakom.
 
När jag forskade kring den märkvärdige konstnärsmodellen som kallades "Negern Pettersson" stötte jag många gånger på dessa munsnurpare vars ansikten tycktes skrynklas ihop bara jag yttrade ordet "neger". Det hjälpte inte att jag berättade att han faktiskt kallades så på den tid han levde. Varför skulle jag då börja döpa om honom idag bara för att vi fått en annan syn på själva ordet "neger". "Afroamerikanen Pettersson"?
 
Vi kan väl inte börja skriva om historien så fort ett ord eller ett sätt att illustrera blir politiskt inkorrekt!
 
Disneys raderande av en liten svart leksaksdocka och en äldre manlig docka med krokig näsa (!) blir ju bara ett än mer effektivt sätt att fullfölja Hitlers försök att radera ut ett helt folkslag! Är det vad vi vill?
 
 
I all synnerhet som Disney i originalboken från 1936 gör den svarta dockan till en medveten liten flicka och minsann inget mähä (som möjligen skulle kunna ha varit motivet för borttagandet av den lilla blonda dockan).
 
Och bortsett från det på den tiden allmänt brukade ordet "nigger" som definitivt idag skulle bytts ut och några andra "attribut", så framstår den lilla figuren som en helt igenom kapabel person som står upp för sig själv och sin person:
 
– Nej, titta på niggern! skrek Jultomten, då en livad och glad svart docka kom farande med en fart av 100 kilometer i timmen.
 
– Varför är du så belåten, frågade han dockan, som viftade med armarna, rullade med ögonen och visade sina granna vita tänder i ett brett grin.
 
– Skulle inte jag vara belåten, skrattade dockan, jag som är så välgjord att jag inte kan gå sönder ens om den slarvigaste unge slänger mig på golvet då den blir arg.
 
Och innan Jultomten visste ordet av, så satte negerdockan sig med kläm på OK-stämpeln och sedan vände hon baken till och visade att hon var stämplad med ett fint betyg.
 
– Bra, bra, sa Jultomten, du klarar dig tydligen utan min hjälp.
 
– Skulle tro det, ropade negerdockan och vinkade nedlåtande åt alla de misslyckade leksakerna som lågo travade på hyllorna runt väggarna och som vore stämplade med "nix godkänt".
 
– Ligg ni där och skäms! fortsatte hon, men jag kilar vidare jag! Och därmed dök hon på huvudet ner i en stor säck, där redan många hundra klappar lågo samlade. Det sista som syntes av henne var stämpelns bokstäver i baken.
 
 

När jag sedan tittar på oiginalfilmen efter den lilla dockan som "skulle kunna vara en jude" (sic.), så hinner jag knappt ens uppfatta hur den dockan ser ut. Den finns inte heller med i bokens illustrationer.
 
Då är isåfall Kasperdockan, "Hoppe Jack", som dinglar på sin spiral betydligt mer iögonenfallande med sin stora kroknäsa. Vad ska han kunna tänkas vara? Arab? Jude? Eller rent av en svartmuskig italienare!  Men varför skonades han från den politiskt korrekta saxens framfart?
 
 
Och varför skonades de två små kineserna? De om några är väl stereotyper!
 
Nej hela denna cirkus drar ett löjets skimmer över vår kulturdebatt. Är vi inte mogna människor med förmåga att avgöra vad som är "bra" och "dålig" konst, vad som är "rätt" och "fel" i olika diskrimineringsfrågor, utan att någon Big Brother ska tillåtas ta fram saxen eller suddgummit för att i den allmänna politiska korrekthetens namn utplåna oönskade bilder.

Vi tycks vara tillbaka på den tid då fikonlöv målades och klistrades över "känsliga" partier i målningar och bilder.

Är det vad vi vill?
 
 
 

Tidigare inlägg
RSS 2.0