Me – a canal-spotter?

 
För några år sedan fick hustrun och jag genom Siftelsen Skärgårdsbåten ett specialerbjudande om en sex-dagarskryssning på Göta Kanal som vi med glädje nappade på. (Det ska påpekas att länken går till kategorin "Ångbåtar och andra frustande varelser" och man får scrolla sig ner till reseskildringen av sexdagarskryssningen. Tyvärr har också en del av bildmaterialet gått förlorat p.g.a. något tekniskt fel hos Blogg.se) Kryssningen genomfördes i samarbete med den vänförening som också finns för Göta Kanal-fartygen. Jag gick omgående med i densamma också!
 
Det ledde till att vi förra året deltog i Vänföreningen för Göta Kanal-båtarnas resa på Strömsholmskanalen och nu alltså också Bergslagskanalen!
 
En kanal jag inte ens anade att den existerade! Har jag därmed blivit en "canal-spotter"? Förmodligen. Dessa resor har gett blodad tand. Det är något visst med att glida fram i smala vatten med en omgivande natur som hela tiden växlar. På de mindre kanalerna blir av nödvändighet också tonnaget mindre och den här gången fanns inte plats för någon som helst skaffning ombord, men istället gjordes strandhugg vid uttänkta ställen där man kunde få något i sig inför den fortsatta färden.
 
Redan vid ombordstigandet upptäcktes att skepparen ombord M/S NOBELLA (Sola V), tillhörande rederiet Sola-Båten Rederi AB i Karlstad, hade ett bekant namn: Stefan Moberg! Tillika ägare av M/S BYLGIA vars förste skeppare var min farfarsfar sjökaptenen Olof Andersson. Vi hade aldrig träffats men väl haft kontakt på andra sätt. Stefan är en ambitiös person med många strängar på sin lyra varav en är att försöka bevara historiskt tonnage i Klarälven och på Vänern. En inte alltid så tacksam uppgift.

Knappfors gamla kvarn.
 
Stenvackert!

Efter ankomsten till Karlskoga kvällen före kanalresan, tog vi oss upp till Knappfors och Lunedet för att rekognocera inför avfärden. Knappfors är en historisk plats inte utan viss betydelse. Här lär kungabröderna Karl och Johan ha sammanstrålat för att stämpla emot sin broder Erik XIV och planera inför ärtsoppan! Därav namnet "Kungaeken" på den väldiga ca. 800 år gamla eken som idag hålls ihop av ett antal järnband. Så här står det om denna ek i en gammal skrift:

"En Ek, wid Knapp-ed, torde blifwa ibland de märkeligaste ting i hela Wärmeland, Knapp-ed ligger där Sjön Alkwettern, genom Knappforsen, faller ut åt Sjöarna Låen och Möckern.
Så snart hertig Carl beslutat, att efter sig namngifwa Carlskoga, skar han sitt sjelf sitt wördade namn i denna Ek, och då han med sin herr Broder, Prins Johan, kommet öfwerens at afsätta K. Erik XIV, 1568, gjorde de med hwarandra et Fördrag, at de bägge skulle wara lika delaktiga i regeringen, hwilket äfwen skedde under denna Ek, och, til åtminnelse däraf, buro bägge deras tjenare, eller Hofherrar, i lång tid Ekelöf i sina hattar."
 
 
Här fanns kvarn, såg, smedja m.m. som utnyttjade forsens kraft. Flera av dessa byggnader finns kvar. Idag kompletterade med en historisk handelsbod och en liten djurpark.
 
Kalkontuppen i full stormmundering i djurparken! Vem kan älska ett sådant djur annat än som tillredd på fat?
 
Medan vi ännu är kvar i Knappfors, ser vi M/S NOBELLA anlända från dagens tur i andra riktningen.
 
Hon slussar ner genom Knappfors sluss för att nå morgondagens startbrygga.
 
9.15 morgonen efter lade så M/S NOBELLA ut från den lilla spången nedanför Knappforsens sluss och gick sakta in i dess bassäng. Vi var blott 14 passagerare på denna säsongens sista tur utmed kanalen. Nobella tar annars 38 passagerare, så vi hade gott svängrum. Stämningen blir lätt familjär och trivsam. Inte minst med en skeppare som på ett så kunnigt och trevligt sätt berättar för oss om båten och om kanalen och om vad vi ser omkring oss under färden.
 
De flesta slussarna utmed kanalen är handmanövrerade. Några har fått överta elmanövrering från Göta Kanal-slussar.
 
Här är det strömt värre!
 
Här går vi genom ett strömt sund ut mot sjön Alkvettern (är det någon som kan förklara ordet "vettern" eller "vättern"?)
 
Här ser vi Kapten Stefan Moberg till höger och en blick över sjön Alkvettern.
 

När man åker som vi gjorde, från söder mot norr, börjar resan med passage över några större sjöar, Alkvettern, Frövettern och Ullvettern. Hela Bergslagkanalen är ju i realiteten ett sjösystem med några grävda kanalavsnitt och dito slussar. De långsmala sjöarna i nord-sydlig riktning uppkom som en följd av inlandsisens härjningar. När man så har gått över Ullvettern kommer man till första stoppet i Nässundet. Där har också inlandsbanan en station. Stationshuset är numer dock omgjort till konditori och vedugnsbageri. Nästa år utbyggt till en mindre restaurang. Där intogs smörgås och kaffe, medköptes gott matbröd och beundrades fiffiga blom- och grönsaksrabatter. Tåget lyste med sin frånvaro denna sommar p.g.a. sprängningsarbeten utmed något banavsnitt.
 
Så bar det av igen genom Hyttsjön och Öjevettern uppåt Lungsund och nästa stopp.
 
Storfors kommun som vi nu befann oss i har samma problem som min egen, Strängnäs, så tillvida att man har runt 60 mil strand inom kommungränsen. I Strängnäs fall huvudsakligen runt några stora mälaröar och halvöar. I Storfors fall runt en mängd större och mindre sjöar. Propåer om utökat strandskydd till 300 meter skulle i stort sett omöjliggöra tillkommande bebyggelse. Den här lilla stugan lär väl dock ha tillkommit innan strandskydd var på tal ens.
 
Och får man ingen dispens från strandskyddet kan man ju göra som dessa kreativa människor, lägga en flytande sommarstuga i strandkanten!
 
Ett par ungdomar kom på den briljanta affärsidén att bygga en bastubåt, som de far runt och erbjuder fastighetsägare utmed sjöarna att nyttja. Allt från lördagsrenskrubbningen till festbastubad. Och som avslutning erbjuds kanåkning ner i plurret. När båten brann ner, ryckte allmänheten in och hjälpte killarna att bygga upp bastun igen då man tyckte att det lovvärda initiativet skulle stöttas på alla sätt.
 
Håller vi tiden?
 
Så nådde vi Lungsund med en ålderdomlig kyrka (tyvärr stängd) beklädd med fjällpanel.
 
Medan vi andra sökte oss till glasskiosken uppe vid hotellet i den gamla skolbyggnaden, passade hustrun på att få en stund i solen och en pratstund med kapten.
 
Sjöarna här uppe i Bergslagen är för det mesta grunda och får därigenom en behaglig badtemperatur. (Även om tjejen ser lite tveksam ut till att doppa sig!)
 
Så bar det av igen genom en mycket smal del av Hyttsjön uppåt Öjevettern.
 
Visst är det hisnande vackert.
 
Så har vi tagit oss in i första steget i Bjurbäckens slusstrappa och våffelpausen väntar!
 
 
Första steget klart!
 
De vackra trapporna utmed slusstrappan är en sevärdhet i sig.
 
De karaktäristiska lyftskålarna i stenarnas överkant inne i slussarna. Skålarna gjordes för att få fäste för de gripklor som användes när stenarna lyftes på plats.
 
Här går vi in i sista steget!
 
Påsläpp!
 
 
Upphissning på gång!
 
Nästan uppe!
 
 
 
 
Här ser vi våffelstugan där en ensam hetsad man fick ta emot inte bara de vanliga och talrika turisterna utan också oss 38 våffelsugna från NOBELLA.
 
Efter en kortare färd över den lilla sjön Aspen, öppnar sig Asphyttans slusstrappa för oss. Alla tre stegen står öppna åt vårt håll.
 
Här börjar påsläppet i steg ett av tre.
 
En antikvarie sa till mig en gång med knastertorr stämma: "Man ska inte använda något material som inte är utprovat i minst trehundra år!" Han skulle ha sagt det till dem som försökte täta mellan stenblocken med hjälp av modern cement! Resultatet: en våldsam kalkutfällning.
 
Så in i sista steget!
 
Påsläpp! Det gällde att hålla i tamparna för att inte båten skulle dansa runt i vågorna.
 
Så var vi uppe och portarna kunde öppnas. Bilen till höger hade fått vänta i över en halvtimme eftersom slussvakten hade öppnat bilbron redan innan vi körde in i nedersta steget! Men de stackars Asphytteborna tycktes tålmodigt vana!
Här närmar vi oss den smalaste passagen på hela färden. En regleringssluss som normalt alltså står öppen mellan Asphytteälven och sjön Daglösen.
 
Med säker hand på ratten för oss Kapten Moberg genom den smala slusskanalen.
 
Det lönar sig att finna upp! Denna vackra fastighet byggdes av en uppfinnare i inloppet till Filipstad! Vi närmar oss slutet av vår dagsfärd.
 
Alldeles i inloppet till Filipstads gästhamn möts vi av denna historiska syn! Krigsfartygen Merrimack och Monitor (visserligen i nedskalad storlek men dock) som tillsammans med några andra fartyg varje år används i ett spel för att återuppföra den klassiska striden mellan dessa båda föregångare till dagens undervattensbåtar. Monitors konstruktör John Ericsson var ju liksom sin bror, järnvägsbyggaren Nils bördiga från Filipstad och John ligger också begravd här efter kistans storståtliga ankomst från USA till Stockholm om vilket ni kan läsa här, här och här.
 
Så skönjer vi Filipstads kyrka och närmar oss slutmålet.
 
Stefan lägger vant till vid bryggnocken och med hjälp av några av passagerarna, "nattas" båten för att om några dagar lyftas upp på trailer och köras till vinterhamn i Karlstad. Men det lär bli en fortsättning av dessa härliga dagsfärder också nästa sommar.
 
 
 
 
 
 
 

Ett värdeskrin i många avseenden!

 
Ett slitet svart plåtkassaskrin med gulddekor har följt mig länge. Jag har väl aldrig reflekterat över dess bakgrund annat än att jag vet att det kom från min farfar Oscar.
 
När barnbarnen nyligen behövde ett kassaskrin till sin loppis så plockade jag fram det och öppnade också mittfacket (som förmodligen är tänkt för sedlar medan mynten lades i de båda sidofacken) fann jag ett litet hopvikt brev i botten som berättade om skrinets bakgrund. Brevet är skrivet av min farfarsmor Elisabeth, Betty kallad, Andersson-Werner, till min farfarsfar Olof Andersson, sjökapten och fram till sin pensionering befälhavare på  s/s Bylgia som trafikerade Klarälven för Uddeholmsbolagets räkning. Läs mer om Bylgia, eller "Bölja" som hon kallades här.
 
Bylgia var ett kombinationsfartyg för Uddeholmsbolaget. Dels fungerade hon som representationsfartyg, dels som personalutflyktsfartyg (då också en lång pråm släpades efter med tälttak och sittplatser), dels som timmerbogserare men också som godstransportfartyg. För allt detta behövde Kapten Andersson givetvis föra räkenskaper och ha en handkassa. Hans kassabok har jag sedan tidigare i behåll, men nu insåg jag också att det var hans personliga kassaskrin jag haft så länge utan att veta det.
 
För så här har hans kära hustru skrivit med sin vackra piktur i det brev som alltså låg kvar längst ner i skrinet:
 
Älskade lille rara Gutten min!
 
Ja, nu är skrinet färdigt och jag hoppas att du skall finna det litet trefligare än förut; locket går lite trögt upp ännu, men det ger sig nog med tiden; drag inte i handtaget när du öppnar det utan tag i locket ännu så länge tills det låter bättre öppna sig; annars kan det bli "lealöst" igen. Ack att det alltid måtte följa välsignelse med detta lilla förvaringsställe af arbetets lön, så att du alltid måtte ega der hvad du behöfver och måtte vi aldrig glömma att vara tacksamma för hvar slant som der ska läggas ned och som hör oss till. Gud välsigne ditt arbete och din redliga sträfvan min älskling, beder af hela hjertat din egen trofasta tös. (Nyckeln ligger i högra facket).
 
Kan vi tänka oss denna omtanke i det lilla idag?
 
 

Olle Hjortzbergs neger

 
Negern Pettersson målad av Olle Hjortzberg
 
Märker att jag inte berättat om Olle Hjortzbergs målning av "Negern Pettersson". Den fick jag vetskap om då ägaren mailade mig efter att ha läst min blogg eller någon tidningsartikel om Pierre Louis Alexandre, alias Negern Pettersson. Den svarte man från Franska Guyana som hamnade i Stockholm och blev hamnsjåare och modell på Konstakademin under ca. 15 år innan han dog 1905 och begravdes på Norra Kyrkogården.
 
Det har ännu inte blivit tillfälle för mig att få se Hjortzbergs målning, men en liten bild har jag iallafall. Hjortzberg gick i akademins modellskola 1892-93 och från den sittningen som återfinns på målningen finns flera exempel av andra konstnärer.

En neger till i samlingen!

 
 

Negern Pettersson av Carl-Fredric von Saltza
 

Glädjande nog har jag själv lyckas komma över "en åttonde neger". Denna är målad av Carl-Fredrik von Saltza och är den tredje kända målningen av Negern Pettersson av hans hand.
 
Om denne målare kan man läsa i konstnärslexikonet Amanda:
 
Carl FREDRIK von SALTZA
Bildkonstnär, född 1858 i Örtomta, Östergötland, död 1905 i N.Y. Han studerade vid Konstakademien, men avbröt sina studier vid Konstakademin och bildade Konstnärsförbundet där alla de sk. Opponenterna, med alla våra ledande 90-talskonstnärer blev medlemmar. Han studerade senare vidare vid akademien i Bruxelles, samt på olika konstskolor i Paris. 1891 emigrerade han till USA. Här blev han ledare för målarskolor i New York och porträtterade kända personer.
Han verkade även som lärare i målning i Amerika. Han har arbetat med porträtt och genretavlor, vanligen i en varm färg.
Representerad: Nationalmuseum i Stockholm, Norrköpings museum och Nordiska muséet.
 
Målaren och hans modell dog båda 1905. Alexandre som kommit till Stockholm från New York dog här medan von Saltza som bott här men utvandrat till New York, dog där.
 
De två tidigare kända neger-porträtten av von Saltza ser ut så här:
 
Denna bild publicerades i en frågespalt på 70-talet i Antik&Auktion och föreställer Negern Pettersson. Det ser ut att kunna vara en akvarell men förmodligen målad vid samma tidpunkt som den nu upptäckta av klädseln att döma. Denna målning av von Salza är en av de få som finns av Pierre Louis Alexandre i helfigur. De flesta kända är ansiktsporträtt eller halvfigurer. Eftersom jag på den tiden inte börjat forska kring Alexandre/Negern Pettersson, har jag ingen aning om vem som skrev frågan till tidningen och tidningen har inte heller själva något arkiv från den tiden. Så om någon känner igen denna målning, hör av er till mig, för jag vill både veta mer om den och fotografera den.
 
Denna akvarell är också målad av von Saltza och hänger i ett hem i södra Sverige, som jag besökt för att få se den vackra målningen. Målningarna skiljer sig en hel del vad gäller uttrycket i Alexandres ansikte. Framförallt är det något med ögonen på denna bild som är annorlunda.
 
 

RSS 2.0