Mats Werner

Från Thorleif Hellbom, tidigare DN-journalist, bror till vår älskade Astrid Lindgrenfilmare Olle Hellbom och son till den fine Stockholmsmålaren Emil Hellbom, skickade mig en länk till Populär Historia, och jag citerar här vad Stefan Hilding skriver där om när kistan med vårt internationellt  världsberömda uppfinnargeni, propellerns uppfinnare, "Monitors" skapare m.m. kom hem:

"John Ericsson avled i mars 1889 i sitt hem i New York. Sorgeceremonin blev en stor manifestation med ett jättelikt liktåg på Broadway samt hedersbetygelser som normalt bara förärades presidenter. I enlighet med hans önskan om viloplats beslöts det att stoftet så småningom skulle återbördas till Sverige.

Det dröjde dock till den 22 augusti påföljande år innan det var dags, och än en gång genljöd New York av förstämda trummor till John Ericssons ära. Men denna gång gick liktåget till en av hamnarna där den amerikanska marinens förnämsta skepp, fregatten Baltimore, väntade.

Efter några veckor till sjöss siktades skeppet vid Vinga fyr, och göteborgspressen beskrev andäktigt för sina läsare det ståtliga fartyget med de fruktansvärda kanonmynningarna. Mest ägnade man sig dock åt att beskriva besättningen: ”...ett raskt och hurtigt folk, en del utpräglade nordiska typer. (...) Bland besättningen finnes ett antal japaneser, tjenstgörande som kockar och stewardar, ett par brasilianare och några negrer, hvilka emellanåt stucko upp öfver däck, visande sina grinande anleten.”

Paviljong uppfördes

Spänningen steg nu i Stockholm där förberedelserna var i full gång. Vid Karl XII:s torg byggdes en mottagningspaviljong, något som annars bara uppfördes vid kungars och furstars ankomster. Här skulle de gruppera sig, för att citera Dagens Nyheters utsände: ”...allt hvad Stockholm och landet eger af celebriteter inom armén och flottan, på det politiska, näringslifvets, vetenskapens, litteraturens, konstens, ja, alla möjliga områden”. Kungen och kronprinsen var förhindrade att närvara, men hovet skulle i alla fall skicka representanter.

Och så, fredagskvällen den 12 september 1890, ankrade den vita fregatten upp på Strömmen utanför Skeppsholmen.

Redan på lördagen stod staden i festskrud. Folk från hela landet – företrädare för föreningar och städer såväl som vanliga människor – fullkomligt invaderade Stockholm. Alla häpnade över den ofantligt stora mängden tillresande.

Så nalkades då tidpunkten för återbördandet av John Ericsson till fosterjorden. Den klara brittsommarsöndagen gjorde sig redo.

Vi låter DN-reportern ge oss en ögonblicksbild:

”Och så dessa oöfverskådliga menniskomassor som kantade stränderna. Det var en oafbruten kedja på flera led placerad utmed hela Skeppsbron, der de upphöjda platserna runt Gustaf den III:s staty särskilt voro eftersökta, på Norrbro och sedan rundt kring norra Blaiseholmskajen, på Skeppholmsbron och utmed Skeppsholmens stränder.”

Olika källor talar om åskådarsiffror på upp till ett par hundra tusen! Alla stirrade nu med förundran ömsom mot Baltimore, ömsom mot mottagningspaviljongen – en anslående syn, om man ska tro Stockholms-Tidningens utsända reporter:

”Från de fem tornen vajade flaggor på half stång, på den höga platån stod den svarta katafalken med silfverfötter i form af väldiga lejonramar och alla trappor ända ned till strömmen voro beklädda med svart kläde. Terrasserna å ömse sidor voro beklädda med kronkläde. Alla paviljongens pelare voro smyckade med stora lagerkransar med band i svenska färgerna och i fonden, norr om katafalken, hade man anordnat en praktfull dekoration af lager och cypress, kamelior och rosor, öfver hvilken höga strålpalmer och kokosträd utbredde sina skuggande vingar.”

Marscher, tal och sång

Under stor salut från både båten och Skeppsholmsbatteriet fördes kistan i land med en liten ångslup som dagen till ära var dekorerad och utsmyckad som ett kapell med bågar av grönt och blommor. På själva kistan stod en liten Monitormodell av färgade eterneller.

Nu tog sorgemarscherna, högtidstalen och sången vid. Och kransnedläggningen. Ett veritabelt hav av kransar lades ned runt paviljongen och när det väl var dags för processionen gick det åt två vagnar för att transportera kransarna.
Fyra florbehängda hästar drog likvagnen till Centralstationen. Regementen och allsköns föreningar bildade häck i täta led utmed vägen. Den ena efter den andra stämde de upp i sina sorgemarscher och tonerna blandade sig med kyrkklockornas dån. Fladdrande banér, flaggor och blomstergirlander kantade processionsvägen. Allt gick dock mycket värdigt och stillsamt till, men det lär ha varit en bitter kamp om de bästa platserna. Många hade till och med hyrt sig fönster utmed processionsvägen till höga priser för att få en skymt av kistan.

Tåget som skulle föra John Ericsson till den sista viloplatsen i Filipstad stod redo på stationen. För de närmast sörjande och för honoratiores fanns sex förstaklassvagnar och mellan dessa likvagnen – här kan man verkligen tala om ett liktåg. Det var helt enkelt en öppen godsvagn som hade klätts med svart sammet och silverbroderier. Katafalken var placerad mitt i och över den hade det spänts upp en praktfull tronhimmel som invändigt var prydd med små silverglittrande stjärnor och kors.

Vid halvfyratiden var det klart för avgång. Avskedssaluten ljöd och huvudstaden tog farväl. På de stationer som passerades väntade mottagningskommittéer, pyntade stationsbyggnader, sånghyllningar, och rikligt med förtäring för resenärerna. Av alla de tal som trycktes i tidningarna i samband med tågresan genom landet är nog det som hölls i Karlstad det mest storvulna:

”Det gyllene klöfverblad hvarmed Wermland kan sira den ärekrona som pryder minnets Pantheon är färdigt. Det heter Esaias Tegnér, Erik Gustaf Geijer, John Ericsson – Sveriges störste skald, häfvdatecknare, störste uppfinnare. Denna landskapets ädla gåfva till våra minnens helgedom är ära nog. Kunna Wermlands innevånare uppbära denna ära?...”

Filipstad prunkade i rikaste blomster- och flaggskrud. En triumfbåge hade rests och klätts med granris, flaggor och vapensköldar. Besökarna från Stockholm hänfördes över den lilla stadens förmåga att salutera sin son.

Än en gång fördes John Ericssons kista in i en kyrka för att mottaga tre skovlar mull. Men han var hemma nu.

Det sista vilorummet är beläget på högsta punkten på Filipstads nya kyrkogård med en hänförande utsikt. Man kan i fjärran ana hans barndomshem i Långbanshyttan.

Någon grav i egentlig mening fanns ännu inte på plats 1890; man hade lite provisoriskt rest ett gravkapell i grekisk tempelstil av granris och blommor.

Fem år senare stod graven klar. Det blev nya stora festligheter. Men hur gick det egentligen med John Ericssons önskan? Det blev inte en grushög, inte heller något monument av marmor – det blev en jättekrokan av granit."

Stefan Hilding är informationssekreterare vid Medelhavsmuseet i Stockholm och ingår i redaktionen för tidskriften Medusa.