Lite skryt.....



Nu har jag två gånger påmints om en sak. Först var det min polske vän Jacek som vid vårt möte i Prag för några månader sedan berättade att han blivit ordförande i den polska "chaptern" av POPAI (the Point Of Purchase Advertising Institute), en ursprungligen amerikansk organisation kring allt som heter butiksmarknadsföring eller på fint språk: "below-the-line-advertising". D.v.s.den reklam som normalt inte uppmärksammas, som av annonsbyråvärlden där vita lokaler befolkas av svartklädda människor som vinner Guldägg och annat, betraktas som något man inte vill syssla med.

Vad dessa människor heller inte vill erkänna är att ur effektivitetssynpunkt, alltså hur mycket man driver försäljning, är den reklam som förekommer närmast själva köptillfället - i butiken, på hyllan, vid produkten - oändligt mycket effektivare än den som lämnar annonsbyråernas eleganta ateljéer. Vad som där åstadkoms är förvisso gott varumärkesbyggande, men knappast försäljningsstimulerande alla gånger.

80% av alla köpbeslut! Så viktig är butiken. För mellan 60 och 95% av varje avgörande val mellan två varumärken fattas när konsumenten står framför butikshyllan.

Detta faktum har varit POPAIs drivkraft. Och den förändring av synen på hur en reklambudget ska fördelas som skett under de senare årtiondena är POPAIs förtjänst. Förändringen hos de svenska företagen hade jag själv del i genom de artiklar jag skrev i ämnet i tidskriften Quo Vadis (salig i åminnelse) vilka jag senare fick veta användes som undervisningsmaterial på Handelshögskolan.

Jag berättade då för Jacek att jag faktiskt hade två "indianer", varvid han tappade hakan och fick en helt annan och vördnadsfull attityd gentemot mig....

"Har Du TVÅ INDIANER!"

Jag blev POPAIs första svenska medlem på 70-talet. På den tiden kunde man bli det. Numer är man hänvisad till att bli medlem i den närmaste "chaptern", för oss svenskars del i Köpenhamn.

På 80-talet hade jag börjat tillverkning av ett antal egendesignade försäljningsställ. 1987 beslöt jag mig för att anmäla tre ställ som jag gjort för och sålt till Barnängen, Substral och Wella, till den årliga tävling som POPAI anordnade. Priserna "Outstanding Merchandising Award (OMA)" utgjordes av en Oscarsliknande statyett i form av en indian. Priset är det förnämsta man kan få inom sales promotion-världen.



Av de tre bidragen fick jag pris för två! Inte så illa för att vara första och enda gången jag gjorde försöket.

Efter mig finns det en hel del svenskar som fått både en och flera Indianer, men det var jag som var den sämskinnsfotade spejaren........

Andra påminnelsen kom häromdagen då jag just återfunnit min gamle vän Bob Azzams dotter Sherine i New York. Sherine som jag inte sett sedan hon var runt 8-10 år mindes fortfarande sina somrar i Stockholm på 60-talet och flera av de "sagohus" som jag ordnat för dem under Bobs och Mamma Minys sejourer på Club Opera.
Jag fick anledning att berätta om mitt enda besök i the Big Apple 1987. Alltför stor del av tiden gick åt till att sitta i varuintaget på Javits Center där POPAI-utställningen och tävlingen gick av stapeln och vänta på mina tre kollin.

Eftersom mina ställ var fyllda med kundernas produkter visade det sig vara ett litet helsike att få dem genom tullen eftersom tullen krävde fullständig innehållsdeklaration för varje flaska Substral och varje flaska Barnängens flytande tvål och varje flaska av Wellas hårvårdsprodukt.  Det tog lång tid att få till ett specialtillstånd sedan jag lyckats övertyga tullen om att det knappast var möjligt att dessa företag skulle göra hemliga "formler" officiella. Det blev att intyga med livet som insats att varorna skulle lämna landet efter utställningen utan att vara öppnade......

När så till slut mina kartonger kom, så vidtog en fullständigt skrattretande ceremoni.

Jag fick givetvis inte själv bära in kartongerna till utställningshallen. Facket förbjude!

Utan plötsligt blev det liv bland de 14 rockklädda män som stått och rökt och pratat hela eftermiddagen. Två stycken avdelades för uppdraget. Kartongerna lyftes över på en hjulförsedd platta. En av männen sköt på bakifrån och en gick vid sidan av och idkade handpåläggning på en av kartongerna! Inte vet jag om han gjorde något eller möjligen skulle ropa varningar åt folk som kom i vägen eller om han skulle styra. Själv fick jag gå ett par steg bakom!




"Syns du inte så finns du inte"?

En fras som reklammediaföretagen tjatar som ett mantra: "Syns Du inte så finns Du inte!"

Min dotterdotter Mathea har tagit den frasen till sig - men på ett sätt som kanske inte medieföretagen skulle gilla! Hon ser själv till att det hon inte vill se, stänger hon ute!



På detta effektiva sätt tar hon sig förbi ställen hon finner otrevliga.



Som det där obehagliga spindelnätet uppe under takfoten.

Precis så som Mathea gör jag också oftast när jag läser tidningar, ser på TV eller besöker olika hemsidor. Jag blundar för reklamen!

Syns Du inte - så finns Du inte?

(Märk väl att jag ägnat ett helt yreksliv åt konsumentpåverkan - men jag har lärt mig hålla för ögonen!)

Hej då, Företaget!

image246

Här far sista lastbilen iväg med hustruns och mitt företag. Mitt livsverk skulle man väl lugnt kunna säga.

Att sälja var både svårare och lättare än vad jag hade trott.

För 37 år sedan halkade jag in på ett område som jag dessförinnan inte ägnat en tanke. Och säkert heller ingen av er kära läsare.

Vem bryr sig om hur en skylt i butikstaket hänger uppe? Eller hur det kommer sig att skylten vid hyllkanten vippar upp och ner? Eller hur stället ser ut som broschyren man just tog såg ut?

En av vår tillvaros doldaste brancher. Här kan man verkligen tala om Wallenbergsmottot att "verka utan att synas".

Med åren kom jag att bli "Specialisten". Som fick leda seminarier, hålla kurser och kick-offs. Som skrev i branschpressen och vars artiklar kom att bli undervisningsmaterial för unga handelsstudenter på 80- och 90-talen.

Idag är vetskapen om att 75-80% av alla köpbeslut som fattas när det gäller dagligvaror inte fattas i TV-soffan utan i butiken, vid hyllan, framför produkten, mer utbredd än när jag började.

På den tiden fanns endast ett fåtal standardhjälpmedel för att hänga och fästa reklambudskap på den s.k. Säljpunkten att tillgå. Jag såg t.ex. i Japan - som redan hade utvecklat robotiserade kundvagnar som följde en genom butiken - hur man trots detta använde något så primitivt som vanlig brun packtejp för att hänga en skylt från taket!

Att världen idag har en sådan uppsjö av nya hjälpmedel på detta område kan vi tacka två svenska företag (och företagare) för, nämligen Lennart Jegelius med företaget Jegab och undertecknad och mitt företag Scandaid Display för.

Lennart var något år före mig i "racet" och hade redan börjat utveckla en mängd små plastartiklar som i folkmun kom att heta "jegabprylar". Själv kom jag in i branschen för att internationellt marknadsföra en svensk världspatenterad uppfinning som heter Jetsnabb och som idag är världens i särklass vanligaste upphängningshjälpmedel för butiksskyltar från taket.

Lennart och jag arbetade parallellt några år och hjälpte varandra. Vi roade oss med att i samband med en DLF-sammandragning då alla verkade komma från något stort branschförbund, på stående fot bilda Sveriges Kupongspjuttillverkares Riksförbund med två medlemmar. Vi har aldrig upplöst detta förbund......

Vi hade helt olika approach när vi gav oss ut i världen. Lennart byggde upp ett nät av återförsäljare på traditionellt sätt. Det gav växtkraft åt hans företag som till slut blev en del av det idag världsomspännande HL Display AB.

Hans produktprogram blev mer begränsat och anpassningen till olika lokala marknader mer eller mindre obefintlig.

Själv valde jag att välja ut små företag (vi sysslar med små produkter - Small is beautiful!) som drevs av entreprenörer med samma syn på detta framväxande behov. Säljkårer blev en allt dyrbarare investering. Det gällde att säljare inte tillbringade allför mycket tid i varje butik för att sätta upp säljmaterial. Här kom våra hjälpmedel in i bilden.

Vi bildade ett nätverk där var och en bidrog med nya produkter och idéer till ett gemensamt produktprogram. Bara några av oss har vuxit till sådana branschbjässar som HL. De flesta har förblivit små familjeföretag som idag i flera fall drivs av andra familjegenerationen. Vi har umgåtts, bytt sommarbarn och haft jätteskoj.

Och många av oss är trots allt marknadsledare på sina respektive marknader.

Och alla är på sitt sätt jätteföretag! Säljer man produkter som kanske kostar 0:25/st blir det en helsickes massa produkter när man som vår tyske kollega säljer för 2,5 miljoner euro per år på tre man!

Det började som sagt med Jetsnabben (som i sig är värd en egen historia.), en spiralfjäder med krok i vardera änden där tanken är att den ena kroken fästs i taket och den andra i skylten som ska hänga. Sedan drar man bara ner skylten och låter fjädertråden sträckas ut tills skylten hänger på rätt höjd.

Säljarna slapp stå och måtta nylontråd, klippa och knyta och ändå konstatera att det hela blev snett!

Men min tyske nätverkskollega sa. "Jättebra, men om det inte finns något i taket att fästa kroken i, vad gör Du då?".

Han ryckte loss en knapp från en jacka, satte en dubbehäftande tejpkudde på den, fäste den i taket och hängde Jetsnabben i knappöglan! Ytterligare en produkt i kedjan var född!

"Men om Du nu inte har en stege, hur får Du då upp knappen och det hela till taket?". Den s.k. konsulentförlängaren föddes! En teleskopstång i vars övre ända satt en gaffelliknande topp som lyfte upp "knappen med tejpen" och sedan användes för att dra ner skylten till önskat läge. Allt kunde göras från golvet. Stege behövdes inte heller längre.

Och på den vägen vart det! I 37 år varav 34 som egen företagare och nätverkare.

Visst finns det säkert lite vemod i detta avsked. Men mest ändå förväntan inför det nya livet som står öppet framför mig.

När jag startade det internationella reklamgänget 1974 var jag den yngste. Sedan några år har jag varit den äldste i gruppen. Mina "lekkamrater " är borta på kryssningar eller golfresor eller dessvärre också i många fall ännu längre bort.

De nya unga håller på att i vanlig ordning på nytt uppfinna hjulet. Jag har länge konstaterat detta att vi inte tycks lära oss av tidigare misstag. För varje generation är marknadsgolvet tomt. Där finns inget att lära, allt är möjligt och samma misstag görs om och om igen, generation efter generation. Är vi så dåliga pedagoger inom reklambranschen eller...?

Nu vinkar jag till lastbilen och går och anmäler mig till kören igen!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

"Anmälan om inträde i Svenska Kyrkan" ?

Jag ser i "Vårt Kungsholmen" (ett av mina husorgan som jag med jämna mellanrum hämtar upp buntvis från min mor på Kaplansbacken) att Svenska Kyrkan annonserar efter medlemmar!!!

Tänkt vilket ramaskri det var när jag på nittotalet deltog i en debatt i Svenska Dagbladet om Svenska Kyrkans förhållande till just annonsering. Om jag inte minns fel började det hela den gången med att någon fått för sig att hänga upp en reklamvepa för Svenska Kyrkan på Klosters Kyrka i Eskilstuna.

Att propagera för att göra reklam för Svenska Kyrkan var värre än att svära i densamma. Det vore att släppa in krämarna i templet.

Jag har alltid hävdat att det handlar om vanligt basalt mänskligt beteende. Att påverka någon att omfatta en viss åsikt, religiös eller politiskt, är i princip inte annorlunda mot att få någon att välja ett tandkrämsmärke framför ett annat. Lyckas man har man en trogen kund hela livet. Att marknadsföring ör liktydigt med mission!

Nu går det tydligen dock att annonsera!

Men vad gör Svenska Kyrkan nu i sin annons? Jo, döljer vad det handlar om och gör istället som de sämsta konsumentvaruföretagen: kör med "lockbeten" som primärt inte är den "egna produkten".

Man ber om mitt medlemskap och "Tackar för min medverkan" med att säga att

* nu kan vi fortsätta stötta och hjälpa utsatta människor som har det svårt i samhället
* nu kan vi genom vårt internationella arbete fortsätta jobba för en rättvisare värld och vara en del av den världsvida kyrkan
* nu kan vi fortsätta erbjuda självhjälpsgrupper vid t.ex. skilsmässa, sorgegrupper när man förlorat en anhörig och grupper där man kan diskutera livsfrågor.
* nu kan vi fortsätta ha ett varierat och rikt musikliv med många körer.

Fantastiskt!!

Men var det därför jag gick tillbaka in i Svenska Kyrkan för ett antal år sedan?

För att bidraga till olika former av hjälpverksamhet? Kunde jag då inte lika gärna löst ett medlemskap i Röda Korset plus något studieförbund med körsångsverksamhet för att täcka in ovannämnda områden?

Är det därför kyrkan menar att man ska gå med i den?

Har det inte längre ett dugg med Gud och Jesus att göra? Tänk, det trodde jag i min enfald.

Jag har ännu inte kommit till rätta med min tro och religiösa tillhörighet. Mitt förhållande till Svenska Kyrkan är starkt men komplext. Jag är som sagt sedan länge tillbaka i min barndoms kyrka som medlem, men det är mer av tradition än övertygelse. Jag är dock helt övertygad om att personen Jesus en gång funnits och att det troligen också är han som formulerat mycket av det som vi idag betraktar som grunden för ett västerländskt kulturellt och medmänskligt förhållningssätt. Där har jag min enda fasta punkt i ett religiöst sammanhang.

Jag är döpt. Jag har "snabbkonfirmerats" (den siste Amiralitetspastorn - tillika min pappas "kristendomslärare" på gymnasiet, Gustaf Brandt, anordnade "intensivkurser i Gud" sommartid med konfirmation i Skeppsholmskyrkan), jag var en av de första lekmännen som åter läste evangelium i högmässan på 50-talet (Kyrkoherden Carl-Magnus Magnusson - som bl.a. försett världens kyrkor och muséer med bärbara trådlösa guidningssystem - var en föregångare här också), jag har suttit i två olika kyrkofullmäktige och jag har sjungit i flera kyrkokörer. Jag betraktar mig själv som kristen men egentligen inte som "troende". Jag ber min morgonbön men den riktar sig nog egentligen inte till en religiös Gud utan till det ordnande högre väsen som sett till att kameleonten "vet" hur den ser ut när den "fixat till sig" för att se ut som det underlag den sitter på, som ordnat så att det behövs två för att bli fler och inte fullföljt snigelns trista könlösa fortplantning på egen hand o.s.v.

Men om det inte längre är Svenska Kyrkans ambition att vi ska vara medlemmar för att vi tror i enlighet med den Augurgska trosbekännelsen utan för att vi bidrar till en allmän hjälpverksamhet, då måste jag nog ompröva mitt medlemskap igen.

Det är ju trist att man ska behöva vara medlem i en hjälporganisation för att få ha sin begravningsakt i någon av våra vackra och stämningsfulla kyrkor.

Fördummande reklam?

"Reklamen är dyr och fördummande" skrev en insändarskribent. "Som en dold extraskatt vi tvingas betala". "Reklamen skövlar skogar, leder till miljöförstöring genom transporter m.m."

Det är ingen hejd på vilket elände som reklamen är för oss stackars människor.

Visst finns det löjlig reklam. Visst finns det idioter också inom reklambranschen. Visst finns det en hel del reklamyttringar vi kunde vara utan. Visst finns det ett stort slöseri i branschen.

Inget av detta skall förnekas. Som avsändare av reklam kan vi dock aldrig riktigt på förhand veta vilket som är vad. Styrmetoderna är inte så förfinade. Redan Henry Ford sa: "Jag vet att hälften av vår reklam är bortkastad. Jag vet bara inte vilken hälft".

Det finns också inom reklamvärlden saker som jag själv - både som professionell reklamutövare och som politiker - motarbetar så gott jag kan: valaffischeringen och de s.k. hushållsutskicken. Dessa båda åtgärder är för sitt syfte helt oviktiga och föga kostnadseffektiva. Men här finns dessvärre en "kultur" som gör att inget parti tycks våga ta steget bort från dessa inslag. Ingen väljare skulle sakna dem, men löjligt nog ringer pressen upp partier som inte affischerar och frågar "ska ni inte..."!

Vad insändarskribenten och andra reklamkritiker inte inser är att vi inte skulle ha  de produkter som vi trots allt anser vara nödvändiga, om dessa inte kunnat påpeka sin existens och entré på marknaden genom olika reklamåtgärder. Och många produkter vi vill ha, hade vi kanske inte haft råd att köpa om inte tillräckligt många andra också köpt dem och genom stora volymer bidragit till att hålla priserna nere. Ibland får man ta det onda med det goda och acceptera en del avarter och kostnader för att också få del av innovationer och nya nyttigheter.

T.ex. kan man ju också påpeka att insändarskribenten ifråga ska vara glad för att det finns en tidning att publicera insändaren i och att tillräckligt många har råd att läsa den. För fanns det inte reklam i tidningen skulle den kosta 30:- och då är frågan om någon brydde sig om att ens köpa den.

RSS 2.0