Tom Björklund – svensk reklam- och handelspionjär!

Självporträtt i olja av en ung Tom Björklund, som var en mycket duktig konstnär dessutom
 
Som jag skrev tidigare så har jag hållit på att gå igenom min avlidne kusin Hans kvarlåtenskap under den gångna hösten. Det har inneburit såväl sorge- som glädjeupplevelser. Sorgligt därför att så mycket av roliga minnen och annat kommer att försvinna och slängas för att ingen finns kvar som stod honom tillräckligt nära för att kunna glädjas åt dessa föremål och minnen. Jag har förmått kusiner att ta hand om foton av dem och deras familjer och sådant som rör släktfrågor. Men beträffande flertalet fotografialbum finns ju ingen i Hans familj kvar i livet som kan glädjas åt dem. 

Själv har jag plockat ut en hel del fotografier som berört mig och/eller min familj. Bland annat en svit fotografier som farbror Tom tagit under en veckolång skärgårdstur som gjordes ombord på Mammas och Pappas motorbåt ”Bumsi” före kriget, tillsammans med farbror Tom och faster Dudde och två bröder Gyllang, Eric och Nisse.  Den salongsbåten hann jag, som född efter kriget, aldrig uppleva. När kriget och ransoneringarna kom, lades båten upp på ett varv i Vaxholm och där hann den förtäras av tiden innan kriget tog slut. Men mina äldre syskon hann uppleva den. Inte minst min syster Karin efter vilken den är döpt. Märkligt förresten, det äldsta barnbarnet till Hilma och Oscar Werner, döptes till Hans men kallades Bimbo (idag inte lika kul kanske...), Birgitta blev Birre, Karin blev Bumsi men vad blev Lasse? Och Brittmarie? Och jag....?
 
 
 

Men också foton som berört farbror Toms olika projekt för NK där han var verksam största delen av sitt liv i avsikt att skriva ner berättelser kring dessa.
 
Mrs Sterling, hustru till den amerikanske ambassadören, Drottning Louise och Farbror Tom vid en utställningsinvigning på NK. Kung Gustav VI Adolfs byxben syns emellan.

Dels handlar det om en stor utställning på NK sommaren 1947 som hette ”Klart Kalifornien!” och som omspände kläder, mat, frukter, konsthantverk m.m. Där stötte jag på ett för mig helt okänt namn – Ed Bohlin!
 
Edward H "Ed" Bohlin i full västernmundering ("huvudbonaden" torde dock vara en dekoration i bakgrunden...) håller Farbror Tom i schack!

Vi vet alla att svenske Carl Edvard Bolin for österut och grundade ett företag som kom att jämte Carl Fabergé bli tsarfamiljens främste hovjuvelerare. Men hur många vet att en annan Bohlin, Emil Helge, hundra år därefter for västerut för att bli ”stjärnornas sadelmakare”? Edward H Bohlin (som han kallade sig i USA) arbetade sig till en helt enastående position alltifrån att Tom Mix köpte en specialsydd kalvskinnsjacka av honom till stamkunder som Hopalong Cassidy (William Boyd), the Lone Ranger (Clayton Moore and John Hart), Roy Rogers, Ray “Crash” Corrigan, The Cisco Kid (Duncan Renaldo), Pancho (Leo Carrillo), Ken Maynard, Clark Gable, John Wayne, Barbara Stanwyck och många andra av Hollywoods stjärnor. Hans företag finns kvar om än under nya ägare och hans egna konsthantverksalster är efterfrågade som aldrig förr. Nyligen såldes hans Lone Ranger-sadel på en auktion i Kalifornien för 130.000 $ (närmare 1,2 miljoner kronor)! Och här i Sverige är han idag helt okänd! Det kommer jag att försöka ändra på i en senare artikel.

Farbror Tom välkomnar "Monsieur Erik" på Stockholms Central
 
Ett annat lika okänt namn dök upp på ett fotografi: ”Monsieur Erik”! Han såg ut att kunna ha med mode att göra på bilden där han välkomnas på Stockholms Central av farbror Tom. Men vem han var eller vad han sysslade med, tog det lång tid för mig att finna ut. Att han visade sig vara en av världens främsta hattkreatörer genom tiderna, representerad på såväl Victoria and Albert Museum som på en mängd amerikanska designmuseer, var det mer en slump att jag kom på. Han föddes i Danmark och började som 15-åring som dräng hos en stor pamp. Men redan två år senare etablerade han sin första salong i Paris tillsammans med den sedermera världsberömde Jacques Fath! Tidvis hade han även salong i London men etablerade sig 1936 i New York och där blev han kvar under varumärket ”Braagaard” (för det fanns redan en ”Erik”).
Även om denne bemärkansvärda herre kommer jag att skriva.
 
Farbror Tom flankerad av två kockar från den legendariska Pariskrogen Maxim:s som gästspelade på NK.

Men den gemensamma nämnaren – farbror Tom – förtjänar en närmare presentation. För han tillhörde de verkliga pionjärerna inom svensk reklam och marknadsföring.

Tom Albert Björklund, född den 27 juni 1898. Tog studenten i Södra Latin och gick igenom Handelshögskolan 1919. Efter Handels for han och några andra studenter över till USA för att studera marknadsföring vid Columbia University. Då lärde han känna Ivan Nordgren som blev hans vän för livet. Ivan, kallad ”Ki”, blev sedermera också min gudfar och del av det klassiska ”gäng” som innehöll mina föräldrar, Dudde och Tom Björklund, Ivan ”Ki” och Gull Nordgren, Karin och Elof Ahlström samt Anna och Birger Casserman. Herrarna möttes varje måndagskväll under vårar och höstar på SALK-hallen i Alvik för en timmes tennis. Därefter middag hemma hos något av paren, avslutat med bridge. Alla herrarna hade någon form av reklam- eller handelsmannabakgrund. De tre paren Nordgren (Apoterkarnes Bryggerier), Ahlström (Annons-Krantz) och Casserman (Cassermans Väskor) blev alla mina gudföräldrar. Undra på att jag kom att ägna mig åt såväl butiksreklam som köpenskap!
 
Min sedermera gudfar Ivan "Ki" Nordgren som blev chef för Apotekarnes Bryggerier och farbror Tom i ett något "lantligare" Central Park i New York 1921!

När Tom varit ett par år i USA så blev rektorn vid universitetet, 1922,  uppringd från Sverige och en röst säger: ”Hello. My name is Josef Sachs. You have a young talented student there by the name of Tom Bjorklund. Can you, please, see to it that he packs his bags and is sent back to Stockholm. He is to become head of advertising at my department store here in Stockholm”. Josef Sachs hade bara sju år tidigare invigt sitt nya stora varuhus vid Hamngatan i Stockholm och ville ha en verklig kraft med ett modernt sätt att tänka och verka vid sin sida.

Tom packade sina väskor och reste hem och efter den dagen förblev han AB Nordiska  Kompaniet – NK – troget resten av sitt yrkesliv. Först som reklamchef 1922-1929, sedan som Försäljningsdirektör från 1931 och som vice verkställande direktör från 1944 tills han 1958 pensionerades och avslutade sin yrkesgärning med att på NKs och Svenska Reklamförbundets uppdrag, skriva den svenska reklamens historia: ”Reklamen i svensk marknad 1920-1965”, 1200 sidor i två betydelsefulla band. Redan tidigare hade han gett ut flera undervisningsböcker kring reklam och marknadsföring. Han var ordförande i Stockholms Reklamförbund och i Svenska och Nordiska Reklamförbunden. Han var hedersledamot av Handelshögskolan i Stockholm och försedd med Reklam- och Marknadsförbundets guldmedalj. Kort sagt: han var en av reklamens stora och mest fram-stående pionjärer i Sverige. En förnyare av detaljhandeln och utvecklingsdrivande nytänkare.

En av de yngre NK-direktörerna, Carsten Bratt, sa en gång till min syster Brittmarie: ”Du ska veta det, Brittmarie, Tom var den ende av oss alla som verkligen visste vad vi sysslade med!”
 
Parhästarna Ragnar Sachs och farbror Tom på cykel framför NK. Förstasidesbild på personaltidningen Rullan.


1937 lämnade Josef Sachs över VD-stolen till sin son Ragnar, som börjat på företaget tre år efter Tom. Man kan säga att Ragnar och Tom blev ett radarpar som tillsammans gjorde NK till DET STORA VARUHUSET. De kompletterade varandra, hade samma referensramar då också Ragnar studerat amerikansk detaljhandel, och de hade roligt och trivdes ihop.
 
 
Ragnar Sachs och Tom.
 
Invigningen av den nya Brommaterminalen 1954 med egen NK-butik. Min Pappa och Mamma till vänster om farbror Tom och faster Dudde.
 
 Och här invigs NK-BO. Tom demonstrerar för min Mamma, faster Dudde och goda vännen Karin Gyllang.
 
Tom Björklund, Ragnar Sachs och det franska ambassadörsparet (t.h.) välkomnar estradören Maurice Chevalier till NK i samband med en Frankrikevecka.
 
Farbror Tom blir Hederslegionär och dekoreras av den franske ambassadören i NK:s Ljusgård.
 
 
Under Toms tid tillkom inte bara de amerikainfluerade julhandelsaktiviteterna, den påkostade och omfattande julskyltningen av hela varuhuset (som blev ett event varje års första skyltsöndag), tomten i ljusgården som tog emot barnens önskelistor (vaktmästare Gustav Wellerstrand, omstyrd av Dramatens perukmakare Börje Lundh), utan också ”sodabaren”, ”korgstolarna”, de stora specialutställningarna. Och inte minst den medvetna satsningen på svenskt konsthantverk. Tom knöt tidigt arkitekten Elias Svedberg till NK som chef för möbel- och inredningssidan. NKs verkstäder i Nyköping blev en viktig kugge i varuhusbygget. Möbelformgivare som Axel Einar Hjort och textilkonstnärer som Astrid Sampe knöts till verksamheten. Nära samarbete med de stora glasbruken och porslinsfabrikerna ledde till stora framgångar. Elias Svedberg kom så småningom att efterträda Tom som vice VD.
 
NK:s vaktmästare Gustav Wellerstrand förvandlades varje år till TOMTEN!

När Tom närmade sig pensionen och det stod klart att också Ragnar skulle lämna VD-posten för att bli styrelseordförande och varuhuset därigenom skulle genomgå ett generationsskifte, så gjordes det upp att Tom på uppdrag av NK och Reklamförbundet skulle få sammanfatta det drygt halva sekel av svensk reklamhistoria som han varit med om att bygga och förverkliga. Så han fick ett kontor på Västra Trädgårdsgatan där han kom att tillbringa några år med efterforskning och skrivande av sitt magnum opus.  

En person han inte kunde förbigå i boken var faktiskt hans egen svärfar, som han kallade ”Sveriges Reklamchef”! Oscar Werner hade i sin roll som grundare av och föreståndare för Järnvägsmuseet, samtidigt som han uppehöll sin tjänst som SJs Förste Baningenjör (motsvarande chef för det senare Banverket), redan tidigt på tjugotalet byggt upp en reklamavdelning inom museet. Det dröjde inte länge förrän denna avdelning hade fler anställda än själva museet!
Detta hängde samman med hans aktiva roll i samband med världsutställningar och internationella mässor då han kom att verka som generalkommissarie. I samband med minst två av dessa, 1926 vid en internationell utställning i Grenoble och 1939 vid världsutställningen i New York så beordrade han sin svärson på NK att flyga ut ett svenskt smörgårdsbord för servering till i det första fallet en begränsad skara VIPs och i andra till alla inbjudna vid öppnandet. I det senare fallet hade farfar Oscar förfärdigat ett stort roterande runt bord från vilket läckerheterna serverades.

[GRENOBLE. Tidningsreferat:

"Rensadel per flygmaskin till Grenoble!

Nästa onsdag komma enligt DN, generaldirektör Granholms (oläsligt) att bjuda på  bankett i Grenoble, en verkligt svensk måltid, som till på köpet skall tillagas i kungliga huvudstaden och sedan delvis nedsändas pr flygmaskin till ort och ställe. Enligt vad man berättar hos NK utgöras gästerna av ett tjugotal utlänningar, fransmän, italienare, spanjorer m.fl. representanter vid Grenobleutställningen vars officiella svenska representant och generalkommissarie för Sverige, Kapten Oscar Werner, skall fungera som värd vid banketten.

Först upptager matsedeln ett hejdundrande svenskt smörgåsbord vars olika rätter kommer att förses med små kort, som på franska tala om deras beståndsdelar och var i Sverige de mest förekomma. Bordet kommer att upptaga sill i olika former, strömming i olika former, massor av svensk ost, bl.a. Västerbottens och Jämtlands mesost, kaviar och en del delikatesser m.m. varav en del redan nedsänts per järnväg till Grenoble. ..... Till efterrätt serveras äkta skånsk spettekaka, likaså framställd på NK. Spettekakan blir så stor att den måste tas itu i två delar vid transporten - pr tåg - vilka sedan hopsättas vid framkomsten. ..... Bordet ska dekoreras med grenljus i blått och gult, rönnbär och andra svenska prydnader. Som placeringskort blir det ballonger från NK som fasthålles vid bordet av små ankare. På varje ballong skall gästens namn stå tryckt, och snöret skall vara prytt med respektive länders flaggor.  ....  Det är den första större måltid NK skickar utomlands, men i somras levererade firman kokta kräftor pr flygmaskin till Paris."

NEW YORK.


"Smörgåsbordet slog igenom internationellt på världsutställningen i New York 1939 där den svenska paviljongen hade ett roterande smörgåsbord i paviljongrestaurangen ’Three Crowns Restaurant’. Det var i New York som ordet förlorade sina prickar och ringar för att istället uttalas ´smorgasbord’. (Wikipedia)" ]

När Oscar gick i pension, tvingades SJ för första gången inrätta en egen reklamavdelning!

Så det är kanske inte så konstigt att jag också kom att ägna min yrkesgärning åt köpenskapsreklamverksamhet! Tom var mig behjälplig med val av utbildning. Han kopplade ihop mig med sin vän Chris Ottander som var rektor vid IHR och senare nästgårdsgranne i Stallarholmen. Tom var en av grundarna till IHR. Men det blev Reklam- och Marketinginstitutet RMI(-Berghs) som jag hamnade hos och fick min utbildning.
 
Farbror Tom bläddrar stolt i sitt just utkomna bokverk "Reklamen i Svensk Marknad"
 
Tom Björklund som färsk reklamchef på NK vid sitt skrivbord 1926
 Och 33 år senare som vice verkställande direktör och försäljningschef 1959
 
 
 
För sina insatser belönades han rikligen. Bl.a. med Nordiska Försäljnings- och Reklamförbundets Guldmedalj 1956, med motiveringen: "För sina förtjänstfulla insatser inom nordiks reklam, som uppbyggare av det svenska förbundet såsom riksorganisation och dess förste ordförande, för avgörande initiativ och mångårigt värdefullt arbete för reklamens sanering, för förtjänstfulla insatser till fromma för reklamundervisningen i Norden, som skapare av betydelsefulla internationellaoch internordiska kontakter, för att i den dagliga gärningen städse ha använt reklamen på ett föredömligt sätt till gagn för näringsliv och konsumenter."

Tom var en utomordentlig sällskapsmänniska, glad och fryntlig. Öppen och nyfiken. En härlig farbror!

Tom Björklund avled den 2 maj 1968 och ligger begravd i vår gemensamma familjegrav på Norra Kyrkogården där också hans hustru och deras båda barn vilar.

Självporträtt som renässansman av Tom Björklund

 
 
I dag är rollerna ombytta. Det är icke Tom, som sin vana trogen knackar på dörren till mitt kontor, sticker in huvudet och frågar: ”Ragnar, har Du tid för mig, det här går på en minut.”
I dag däremot är det jag, som knackar i glaset och frågar: ”Tom, vill Du höra på mig en minut.” Båda rollerna ha dock ett gemensamt, det där med minuten är nämligen icke med sanningen överensstämmande. Lika litet som Toms ärenden till mig äro föredragna på ett ögonblick, lika litet kan jag avfärda det jag har att säga nu på en minut. Därtill har jag alltför mycket på hjärtat och känner föremålet för väl. Jag säger som min morfar sade en gång i tiden: ”Den mannen har jag verkligen praktiserat.”

Hade jag Toms artistiska förmåga och skulle kunna ta till pensel och palett för att måla ett porträtt av Tom, så skulle det bli en färgstark tavla, fylld av liv och rörelse, ty det mest utmärkande draget hos Dig, käre Tom, är just den färg Du sätter på allt Du rör vid, den entusiasm Du själv har för Dina uppgifter och som Du överför på dem Du samarbetar med. Jag skulle kunna tänka mig att det är Du som inspirerat Harry Ungewitter till en av NK:s sagofigurer som lanserades på sin tid, nämligen general Pim-Pim. Liksom denne marscherar Du alltid i täten, slår på stora trumman, samlar Dina trupper till att attack och ger Dig icke förrän slaget är vunnet, d.v.s. den köpande allmänheten har tillfångatagits och givit sig på nåd och onåd. Liksom general Pim-Pim så vilar Du aldrig på Dina lagrar. Ditt vakna intellekt är alltid på språng för att hitta något nytt, som kan tjusa och dra publik och sätta färg på det annars kanske många gånger gråa varuhuset.
 
General Pim-Pim. Skulptur, byst, iförd militär huvudbonad med plym och tofs. På varuhuset Nordiska Kompaniet i Stockholm 1937.


Ditt motto är: ”Aldrig något stillastående – NK alltid på allas läppar”.

Otaliga är de evenemang Du satt i verket och de slogans Du hittat på. Det var Du, som bad att ”få släppa in Herr Thoresen” och dymedelst gav revyförfattarna anledning till ett litet tillägg ”och Du känner inte igen Ditt bankkonto”. ( Den danske inredningsarkitekten Svend Thoresen var slagfärdig och något av en social institution. I hans lilla rum på möbelavdelningen på NK trängdes tidens celebriteter för att få sina hem möblerade efter gällande mode. Ville man ta avstånd från funktionalismen var barocken i ropet i en bekväm 1930-talstappning kryddad med konst och antikviteter. Thoresen möblerade och inredde på detta sätt åt både Gösta Ekman den äldre och Zarah Leander. MW:s anm.). Det var Du som släppte in King Bore i NK, det var Du som släppte in olika damer i och för borddukningstävlan, som blev en sådan succé, att en oavbruten kö ringlade genom hela varuhuset. Det var Du, som började med miniatyrgolfbanan på takterrassen, Du introducerade badmintonspelet, Du visade de engelska kronjuvelerna. Du ordnade julgranstävlan, det är Du som är pappa till ”Brud och Hem”, det är du som är initiativtagare till ”NK i Ord och Bild” och till det som kallas NK:s Guldklubb, och det är Du som lade ner hela Din själ i det som vi alla ännu ha i färskt minne ”Klart California”. Där uppbådade Du verkligen allt som tänkas kunde, men jag förstår fortfarande inte att Du inte i samband därmed kunde ordna med ett besök av president Truman, åtminstone kunde Du väl ha åstadkommit ett litet telegram från honom eller en grammofonskiva, där han tackade mig för att jag släppt in California i NK. 

Det här är ju bara ett litet axplock på vad Du gjort, och man frågar sig med häpnad: Hur kan en enda människa hinna med så mycket? Svaret blir: Det är bara möjligt, om man har Tom Björklunds arbetsförmåga och arbetsintensitet. Man frågar kanske också: Hur är det att ha en sådan man till medarbetare? På det kan jag lämna svaret i ett enda ord: Idealiskt!

Tom, som är så konstnärligt begåvad på alla de områden, står nämligen i trots av detta med bägge fötterna på jorden och saknar helt de överdrivna känslosvängningar, som i många fall brukar utmärka konstnären och många gånger kan bli påkostande i samarbetet. Jag vill ju inte påstå, att Du alltid är så ekonomisk, när det gäller reklamen, där kommer Din bohemnatur till uttryck. Därför kan jag väl förstå att Pappa blev något häpen när Du på sin tid i samband med en NK-realisation lanserade uttrycket: ”Bli NK-nomisk”. Han hade svårt att förstå, vad NK hade med ekonomi att göra. Han tänkte givetvis då uteslutande på reklambudgeten. Du är emellertid så pass ekonomiskt lagd att Du bjer Dig för sak- och sifferskäl och avstår, om ock med svidande hjärta, från vissa projekt, som absolut inte finna genklang i Dina medarbetares öron. En man med en sådan idérikedom, som den Du besitter, måste ju givetvis då och då sväva ut i det blå. Ja nu är också detta sagt, käre Tom, annars skulle Du väl icke känna igen mig, om jag lät ett sådant tillfälle gå mig ur händerna.

Vad som icke heller passar riktigt ihop med Din konstnärliga läggning är det lugn med vilket Du arbetar, den balans, som är utmärkande för Dig. Du är en osedvanligt harmonisk människa. Förklaringen härtill är måhända den atmosfär av trivsel och förståelse Du funnit i Ditt hem och i Din ledsagarinna genom livet. Hon har förstått Dig, stött Dig och hjälpt Dig på alla sätt. Ett ytterligare bidrag till denna Din balans är nog också, att Du med rätta har den sanna tron på Dig själv. Denna har tydligen redan i ungdomens vår varit ett utmärkande drag för Dig. Det ryktas nämligen att när Tom sökte sin första anställning i USA, så ritade han en tom skruvstol i sin ansökningshandling och skrev över: ”Who can fill that chair?” och på sidan ”I myself”. Huruvida han fick anställningen eller ej, vet jag icke, men att Du ”have filled and still are filling a big chair” i NK, det kan jag intyga.

Jag skulle kunna fortsätta i det oändliga, när jag talar om Dig, käre Tom, både om Dina förtjänster som medarbetare, och som familjefar, vän och människa, ty i alla dessa egenskaper är Du prima. Jag har emellertid en känsla av, att den utbedda minuten nästan hunnit i nivå med tiden för våra samtal på NK och då förstår jag, att det är tid att sluta. Innan dess vill jag dock bringa Dig ett tack, ett varmt och hjärtligt tack för vad Du betytt för NK och för mig personligen. Du har varit en osedvanligt lojal, skicklig och inspirerande medarbetare och har gjort en stor insats i bolaget. Du har varit en trogen och god vän, som man kunnat lita på i alla väder.

Det är min innerliga förhoppning, att hälsa och krafter må stå bi, så att Du ännu länge må få verka på samma föredömliga sätt som hittills, gå till attack med samma frejdiga mod och artistiska förmåga som under gångna år och att Du må få leva lycklig i kretsen av dina kära.

RAGNAR SACHS

 







Lite skryt.....



Nu har jag två gånger påmints om en sak. Först var det min polske vän Jacek som vid vårt möte i Prag för några månader sedan berättade att han blivit ordförande i den polska "chaptern" av POPAI (the Point Of Purchase Advertising Institute), en ursprungligen amerikansk organisation kring allt som heter butiksmarknadsföring eller på fint språk: "below-the-line-advertising". D.v.s.den reklam som normalt inte uppmärksammas, som av annonsbyråvärlden där vita lokaler befolkas av svartklädda människor som vinner Guldägg och annat, betraktas som något man inte vill syssla med.

Vad dessa människor heller inte vill erkänna är att ur effektivitetssynpunkt, alltså hur mycket man driver försäljning, är den reklam som förekommer närmast själva köptillfället - i butiken, på hyllan, vid produkten - oändligt mycket effektivare än den som lämnar annonsbyråernas eleganta ateljéer. Vad som där åstadkoms är förvisso gott varumärkesbyggande, men knappast försäljningsstimulerande alla gånger.

80% av alla köpbeslut! Så viktig är butiken. För mellan 60 och 95% av varje avgörande val mellan två varumärken fattas när konsumenten står framför butikshyllan.

Detta faktum har varit POPAIs drivkraft. Och den förändring av synen på hur en reklambudget ska fördelas som skett under de senare årtiondena är POPAIs förtjänst. Förändringen hos de svenska företagen hade jag själv del i genom de artiklar jag skrev i ämnet i tidskriften Quo Vadis (salig i åminnelse) vilka jag senare fick veta användes som undervisningsmaterial på Handelshögskolan.

Jag berättade då för Jacek att jag faktiskt hade två "indianer", varvid han tappade hakan och fick en helt annan och vördnadsfull attityd gentemot mig....

"Har Du TVÅ INDIANER!"

Jag blev POPAIs första svenska medlem på 70-talet. På den tiden kunde man bli det. Numer är man hänvisad till att bli medlem i den närmaste "chaptern", för oss svenskars del i Köpenhamn.

På 80-talet hade jag börjat tillverkning av ett antal egendesignade försäljningsställ. 1987 beslöt jag mig för att anmäla tre ställ som jag gjort för och sålt till Barnängen, Substral och Wella, till den årliga tävling som POPAI anordnade. Priserna "Outstanding Merchandising Award (OMA)" utgjordes av en Oscarsliknande statyett i form av en indian. Priset är det förnämsta man kan få inom sales promotion-världen.



Av de tre bidragen fick jag pris för två! Inte så illa för att vara första och enda gången jag gjorde försöket.

Efter mig finns det en hel del svenskar som fått både en och flera Indianer, men det var jag som var den sämskinnsfotade spejaren........

Andra påminnelsen kom häromdagen då jag just återfunnit min gamle vän Bob Azzams dotter Sherine i New York. Sherine som jag inte sett sedan hon var runt 8-10 år mindes fortfarande sina somrar i Stockholm på 60-talet och flera av de "sagohus" som jag ordnat för dem under Bobs och Mamma Minys sejourer på Club Opera.
Jag fick anledning att berätta om mitt enda besök i the Big Apple 1987. Alltför stor del av tiden gick åt till att sitta i varuintaget på Javits Center där POPAI-utställningen och tävlingen gick av stapeln och vänta på mina tre kollin.

Eftersom mina ställ var fyllda med kundernas produkter visade det sig vara ett litet helsike att få dem genom tullen eftersom tullen krävde fullständig innehållsdeklaration för varje flaska Substral och varje flaska Barnängens flytande tvål och varje flaska av Wellas hårvårdsprodukt.  Det tog lång tid att få till ett specialtillstånd sedan jag lyckats övertyga tullen om att det knappast var möjligt att dessa företag skulle göra hemliga "formler" officiella. Det blev att intyga med livet som insats att varorna skulle lämna landet efter utställningen utan att vara öppnade......

När så till slut mina kartonger kom, så vidtog en fullständigt skrattretande ceremoni.

Jag fick givetvis inte själv bära in kartongerna till utställningshallen. Facket förbjude!

Utan plötsligt blev det liv bland de 14 rockklädda män som stått och rökt och pratat hela eftermiddagen. Två stycken avdelades för uppdraget. Kartongerna lyftes över på en hjulförsedd platta. En av männen sköt på bakifrån och en gick vid sidan av och idkade handpåläggning på en av kartongerna! Inte vet jag om han gjorde något eller möjligen skulle ropa varningar åt folk som kom i vägen eller om han skulle styra. Själv fick jag gå ett par steg bakom!




"Syns du inte så finns du inte"?

En fras som reklammediaföretagen tjatar som ett mantra: "Syns Du inte så finns Du inte!"

Min dotterdotter Mathea har tagit den frasen till sig - men på ett sätt som kanske inte medieföretagen skulle gilla! Hon ser själv till att det hon inte vill se, stänger hon ute!



På detta effektiva sätt tar hon sig förbi ställen hon finner otrevliga.



Som det där obehagliga spindelnätet uppe under takfoten.

Precis så som Mathea gör jag också oftast när jag läser tidningar, ser på TV eller besöker olika hemsidor. Jag blundar för reklamen!

Syns Du inte - så finns Du inte?

(Märk väl att jag ägnat ett helt yreksliv åt konsumentpåverkan - men jag har lärt mig hålla för ögonen!)

Hej då, Företaget!

image246

Här far sista lastbilen iväg med hustruns och mitt företag. Mitt livsverk skulle man väl lugnt kunna säga.

Att sälja var både svårare och lättare än vad jag hade trott.

För 37 år sedan halkade jag in på ett område som jag dessförinnan inte ägnat en tanke. Och säkert heller ingen av er kära läsare.

Vem bryr sig om hur en skylt i butikstaket hänger uppe? Eller hur det kommer sig att skylten vid hyllkanten vippar upp och ner? Eller hur stället ser ut som broschyren man just tog såg ut?

En av vår tillvaros doldaste brancher. Här kan man verkligen tala om Wallenbergsmottot att "verka utan att synas".

Med åren kom jag att bli "Specialisten". Som fick leda seminarier, hålla kurser och kick-offs. Som skrev i branschpressen och vars artiklar kom att bli undervisningsmaterial för unga handelsstudenter på 80- och 90-talen.

Idag är vetskapen om att 75-80% av alla köpbeslut som fattas när det gäller dagligvaror inte fattas i TV-soffan utan i butiken, vid hyllan, framför produkten, mer utbredd än när jag började.

På den tiden fanns endast ett fåtal standardhjälpmedel för att hänga och fästa reklambudskap på den s.k. Säljpunkten att tillgå. Jag såg t.ex. i Japan - som redan hade utvecklat robotiserade kundvagnar som följde en genom butiken - hur man trots detta använde något så primitivt som vanlig brun packtejp för att hänga en skylt från taket!

Att världen idag har en sådan uppsjö av nya hjälpmedel på detta område kan vi tacka två svenska företag (och företagare) för, nämligen Lennart Jegelius med företaget Jegab och undertecknad och mitt företag Scandaid Display för.

Lennart var något år före mig i "racet" och hade redan börjat utveckla en mängd små plastartiklar som i folkmun kom att heta "jegabprylar". Själv kom jag in i branschen för att internationellt marknadsföra en svensk världspatenterad uppfinning som heter Jetsnabb och som idag är världens i särklass vanligaste upphängningshjälpmedel för butiksskyltar från taket.

Lennart och jag arbetade parallellt några år och hjälpte varandra. Vi roade oss med att i samband med en DLF-sammandragning då alla verkade komma från något stort branschförbund, på stående fot bilda Sveriges Kupongspjuttillverkares Riksförbund med två medlemmar. Vi har aldrig upplöst detta förbund......

Vi hade helt olika approach när vi gav oss ut i världen. Lennart byggde upp ett nät av återförsäljare på traditionellt sätt. Det gav växtkraft åt hans företag som till slut blev en del av det idag världsomspännande HL Display AB.

Hans produktprogram blev mer begränsat och anpassningen till olika lokala marknader mer eller mindre obefintlig.

Själv valde jag att välja ut små företag (vi sysslar med små produkter - Small is beautiful!) som drevs av entreprenörer med samma syn på detta framväxande behov. Säljkårer blev en allt dyrbarare investering. Det gällde att säljare inte tillbringade allför mycket tid i varje butik för att sätta upp säljmaterial. Här kom våra hjälpmedel in i bilden.

Vi bildade ett nätverk där var och en bidrog med nya produkter och idéer till ett gemensamt produktprogram. Bara några av oss har vuxit till sådana branschbjässar som HL. De flesta har förblivit små familjeföretag som idag i flera fall drivs av andra familjegenerationen. Vi har umgåtts, bytt sommarbarn och haft jätteskoj.

Och många av oss är trots allt marknadsledare på sina respektive marknader.

Och alla är på sitt sätt jätteföretag! Säljer man produkter som kanske kostar 0:25/st blir det en helsickes massa produkter när man som vår tyske kollega säljer för 2,5 miljoner euro per år på tre man!

Det började som sagt med Jetsnabben (som i sig är värd en egen historia.), en spiralfjäder med krok i vardera änden där tanken är att den ena kroken fästs i taket och den andra i skylten som ska hänga. Sedan drar man bara ner skylten och låter fjädertråden sträckas ut tills skylten hänger på rätt höjd.

Säljarna slapp stå och måtta nylontråd, klippa och knyta och ändå konstatera att det hela blev snett!

Men min tyske nätverkskollega sa. "Jättebra, men om det inte finns något i taket att fästa kroken i, vad gör Du då?".

Han ryckte loss en knapp från en jacka, satte en dubbehäftande tejpkudde på den, fäste den i taket och hängde Jetsnabben i knappöglan! Ytterligare en produkt i kedjan var född!

"Men om Du nu inte har en stege, hur får Du då upp knappen och det hela till taket?". Den s.k. konsulentförlängaren föddes! En teleskopstång i vars övre ända satt en gaffelliknande topp som lyfte upp "knappen med tejpen" och sedan användes för att dra ner skylten till önskat läge. Allt kunde göras från golvet. Stege behövdes inte heller längre.

Och på den vägen vart det! I 37 år varav 34 som egen företagare och nätverkare.

Visst finns det säkert lite vemod i detta avsked. Men mest ändå förväntan inför det nya livet som står öppet framför mig.

När jag startade det internationella reklamgänget 1974 var jag den yngste. Sedan några år har jag varit den äldste i gruppen. Mina "lekkamrater " är borta på kryssningar eller golfresor eller dessvärre också i många fall ännu längre bort.

De nya unga håller på att i vanlig ordning på nytt uppfinna hjulet. Jag har länge konstaterat detta att vi inte tycks lära oss av tidigare misstag. För varje generation är marknadsgolvet tomt. Där finns inget att lära, allt är möjligt och samma misstag görs om och om igen, generation efter generation. Är vi så dåliga pedagoger inom reklambranschen eller...?

Nu vinkar jag till lastbilen och går och anmäler mig till kören igen!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

"Anmälan om inträde i Svenska Kyrkan" ?

Jag ser i "Vårt Kungsholmen" (ett av mina husorgan som jag med jämna mellanrum hämtar upp buntvis från min mor på Kaplansbacken) att Svenska Kyrkan annonserar efter medlemmar!!!

Tänkt vilket ramaskri det var när jag på nittotalet deltog i en debatt i Svenska Dagbladet om Svenska Kyrkans förhållande till just annonsering. Om jag inte minns fel började det hela den gången med att någon fått för sig att hänga upp en reklamvepa för Svenska Kyrkan på Klosters Kyrka i Eskilstuna.

Att propagera för att göra reklam för Svenska Kyrkan var värre än att svära i densamma. Det vore att släppa in krämarna i templet.

Jag har alltid hävdat att det handlar om vanligt basalt mänskligt beteende. Att påverka någon att omfatta en viss åsikt, religiös eller politiskt, är i princip inte annorlunda mot att få någon att välja ett tandkrämsmärke framför ett annat. Lyckas man har man en trogen kund hela livet. Att marknadsföring ör liktydigt med mission!

Nu går det tydligen dock att annonsera!

Men vad gör Svenska Kyrkan nu i sin annons? Jo, döljer vad det handlar om och gör istället som de sämsta konsumentvaruföretagen: kör med "lockbeten" som primärt inte är den "egna produkten".

Man ber om mitt medlemskap och "Tackar för min medverkan" med att säga att

* nu kan vi fortsätta stötta och hjälpa utsatta människor som har det svårt i samhället
* nu kan vi genom vårt internationella arbete fortsätta jobba för en rättvisare värld och vara en del av den världsvida kyrkan
* nu kan vi fortsätta erbjuda självhjälpsgrupper vid t.ex. skilsmässa, sorgegrupper när man förlorat en anhörig och grupper där man kan diskutera livsfrågor.
* nu kan vi fortsätta ha ett varierat och rikt musikliv med många körer.

Fantastiskt!!

Men var det därför jag gick tillbaka in i Svenska Kyrkan för ett antal år sedan?

För att bidraga till olika former av hjälpverksamhet? Kunde jag då inte lika gärna löst ett medlemskap i Röda Korset plus något studieförbund med körsångsverksamhet för att täcka in ovannämnda områden?

Är det därför kyrkan menar att man ska gå med i den?

Har det inte längre ett dugg med Gud och Jesus att göra? Tänk, det trodde jag i min enfald.

Jag har ännu inte kommit till rätta med min tro och religiösa tillhörighet. Mitt förhållande till Svenska Kyrkan är starkt men komplext. Jag är som sagt sedan länge tillbaka i min barndoms kyrka som medlem, men det är mer av tradition än övertygelse. Jag är dock helt övertygad om att personen Jesus en gång funnits och att det troligen också är han som formulerat mycket av det som vi idag betraktar som grunden för ett västerländskt kulturellt och medmänskligt förhållningssätt. Där har jag min enda fasta punkt i ett religiöst sammanhang.

Jag är döpt. Jag har "snabbkonfirmerats" (den siste Amiralitetspastorn - tillika min pappas "kristendomslärare" på gymnasiet, Gustaf Brandt, anordnade "intensivkurser i Gud" sommartid med konfirmation i Skeppsholmskyrkan), jag var en av de första lekmännen som åter läste evangelium i högmässan på 50-talet (Kyrkoherden Carl-Magnus Magnusson - som bl.a. försett världens kyrkor och muséer med bärbara trådlösa guidningssystem - var en föregångare här också), jag har suttit i två olika kyrkofullmäktige och jag har sjungit i flera kyrkokörer. Jag betraktar mig själv som kristen men egentligen inte som "troende". Jag ber min morgonbön men den riktar sig nog egentligen inte till en religiös Gud utan till det ordnande högre väsen som sett till att kameleonten "vet" hur den ser ut när den "fixat till sig" för att se ut som det underlag den sitter på, som ordnat så att det behövs två för att bli fler och inte fullföljt snigelns trista könlösa fortplantning på egen hand o.s.v.

Men om det inte längre är Svenska Kyrkans ambition att vi ska vara medlemmar för att vi tror i enlighet med den Augurgska trosbekännelsen utan för att vi bidrar till en allmän hjälpverksamhet, då måste jag nog ompröva mitt medlemskap igen.

Det är ju trist att man ska behöva vara medlem i en hjälporganisation för att få ha sin begravningsakt i någon av våra vackra och stämningsfulla kyrkor.

Fördummande reklam?

"Reklamen är dyr och fördummande" skrev en insändarskribent. "Som en dold extraskatt vi tvingas betala". "Reklamen skövlar skogar, leder till miljöförstöring genom transporter m.m."

Det är ingen hejd på vilket elände som reklamen är för oss stackars människor.

Visst finns det löjlig reklam. Visst finns det idioter också inom reklambranschen. Visst finns det en hel del reklamyttringar vi kunde vara utan. Visst finns det ett stort slöseri i branschen.

Inget av detta skall förnekas. Som avsändare av reklam kan vi dock aldrig riktigt på förhand veta vilket som är vad. Styrmetoderna är inte så förfinade. Redan Henry Ford sa: "Jag vet att hälften av vår reklam är bortkastad. Jag vet bara inte vilken hälft".

Det finns också inom reklamvärlden saker som jag själv - både som professionell reklamutövare och som politiker - motarbetar så gott jag kan: valaffischeringen och de s.k. hushållsutskicken. Dessa båda åtgärder är för sitt syfte helt oviktiga och föga kostnadseffektiva. Men här finns dessvärre en "kultur" som gör att inget parti tycks våga ta steget bort från dessa inslag. Ingen väljare skulle sakna dem, men löjligt nog ringer pressen upp partier som inte affischerar och frågar "ska ni inte..."!

Vad insändarskribenten och andra reklamkritiker inte inser är att vi inte skulle ha  de produkter som vi trots allt anser vara nödvändiga, om dessa inte kunnat påpeka sin existens och entré på marknaden genom olika reklamåtgärder. Och många produkter vi vill ha, hade vi kanske inte haft råd att köpa om inte tillräckligt många andra också köpt dem och genom stora volymer bidragit till att hålla priserna nere. Ibland får man ta det onda med det goda och acceptera en del avarter och kostnader för att också få del av innovationer och nya nyttigheter.

T.ex. kan man ju också påpeka att insändarskribenten ifråga ska vara glad för att det finns en tidning att publicera insändaren i och att tillräckligt många har råd att läsa den. För fanns det inte reklam i tidningen skulle den kosta 30:- och då är frågan om någon brydde sig om att ens köpa den.

RSS 2.0