Är detta klokt?

"Lördag 7 mars är det fest för alla anställda

Lördagen 7 mars inbjuds du till fest! På kvällen samlas vi som jobbar i kommunen och du bjuds på god mat, underhållning och dans kvällen lång. Alla Strängnäs kommuns 2100 anställda är välkomna!"

Detta går att läsa på kommnens intranät. Är det därför majoriteten behövde låna 50 miljoner extra? Vi fick ju veta på fullmäktige att det var egentligen "bara" 50 miljoner kommunen "behövde" av de 100 man begärde i höjd kreditlimit.

Samtidigt som förvaltningen begär att få låna ytterligare miljoner för att man inte har pengar ens till att betala ut månadens löner, ställer man alltså till med stor baluns för 2100 personer!

Balunsen är en idé av nye Kommunalrådet Persson som tyckte att detta var ett bra sätt att inleda sitt "vässande" av kommunens vision.

Är det riktigt klokt? I dagens läge?

Vad sänder det för signaler?

De signaler jag får är att någon verkar ha förlorat omdömet. Är det en bra "vision"?

En deprimerande dag!/- och inte blev den roligare!/ - bara värre!

Gårdagen går inte till historien som en av de muntraste minsann.

Det började med två timmars domedagsbeskrivning från Kommunchefen och den tillförordnade ekonomichefen om de ekonomiska förutsättningarna för nåsta års budget. D.v.s. inledningen till kommunens arbete med att ta fram den budget och den strategiska treårsplan som ska beslutas i november.

Lars Ekborg hade en gång en underbar monolog som nyhetsuppläsare i TV där han läste långa meddelanden endast bestående av ordet "Elände" (Tyvärr finns den inte på YouTube - men andra kul saker).

Så kändes gårdagen! Dyster!

Kommunen är på väg ut i ett rent ekonomiskt moras. När den nya majoriteten trädde till var en av deras viktigaste punkter att intensifiera arbetet för att hejda den sjunkande soliditeten.  Detta problem som redan den tidigare alliansen försökt att brottas med utan att vara särskilt framgångsrika, eftersom det fortfarande finns politiker som tror att man kan fortsätta att låna pengar istället för att utnyttja befintliga tillgångar.


Kommunens soliditet, d.v.s. hur kreditvärdig kommunen är, 1993-2008


Kommunens låneskuld 2000-2008. Kraftvärmeverket + stora fastighetsinvesteringar med lånat kapital är boven. Kommunskulden ökade bara på Kommunfullmäktige igår kväll med 100 MKR (ETTHUNDRA MILJONER KRONOR)!
MÄRK VÄL: SEVAB har utöver vad man lånat via kommunen och som ingår i staplarna ovan, ytterligare lån som berör Kraftvärmeverket. Och kommunens stora pensionsskuld finns inte heller med i staplarna.

När ska somliga politiker börja inse att det faktiskt bara finns en väg ur detta - och det är inte ytterligare skattehöjningar!

Realisera tillgångar!

Det får andra göra när det kniper och det är alltid billigare i längden än att bara låna mer pengar! Det torde varje människa veta som läser om alla som hamnat i skuldfällan.

Och det är i skuldfällan som Strängnäs Kommun befinner sig.

Endast existensminimum under ett antal år framöver, kan rädda oss från att hamna i en tvångsförvaltningssituation.

Efter denna dragning fick vi ett par timmars välbehövlig paus i Domkyrkan  innan nästa elände började i Djäknehallen. Fullmäktigepredikan av Domprosten Johan Dahlman i Domkyrkan handlade följdriktig om Hoppet! Det behövde vi.

Och vår eminenta kulturskola gav oss också återigen en oförglömlig upplevelse. Vilken otrolig orkesterklang Sven-Åke Häggbom får till ur sin stora blåsarensemble. Liksom den blandade kören (YES! Även ett antal killar!! Stort!) gav oss en fin musikalisk återhämtningspaus. Med tanke på att Fullmäktiges ordförande påbjudit "vårdad klädsel" vid denna högtid och t.o.m. orkestern hade sina stiliga uniformer så var väl körens klädsel den enda lilla plumpen. Dock förlåten av de fina rösterna.

Därefter en gemensam måltid då vi fick höra kloka och intressanta ord också av vår landshövding Bo Könberg och vår nye biskop Hans-Erik Nordin. Landshövdingen sa bl.a. att de kommuner som samlat i ladorna hade möjligheter att komma igenom det stålbad som väntar oss alla under det kommande året. Jag hoppas att majoriteten lyssnade intensivt. För är det något vi inte gjort är det att samla i ladorna.

Fullmäktigemötet inleddes med en kraftig demonstration från främst Långbergsskolan och Tosteröskolans elever och föräldrar, utanför fullmäktigesalen.

Sedan tog eländet vid. Dag Bremberg och David Aronsson liksom Margit Urtegård har alla skildrat eländet på sina bloggar.

Majoritetens Lotta Grönblad deklarerade i ett mångordigt nonsenstal att hon välkomnade oppositionens "utsträckta hand", men någon vilja att rucka på det egna förslaget fanns inte hos majoriteten. Här var det ångvältsprincipen som gäller från betongpartiet. Centern och Folkpartiet tillstyrkte majoritetsförslaget lite skrämt efter att ha utmanats av Hélène Brodin Rheindorf att yttra sig.

Här har kommunen ägnat över ett år åt att noggrannt utreda sju alternativa skollokalslösningar. Dessa har skickats på en genomlysande och bred remissomgång. Materialet är synnerligen fullständigt.

Men vad gör då majoriteten? Jo man bestämmer sig för ett åttonde förslag - men det behöver man plötsligt varken belysa  eller utreda, vare sig ur ekonomiskt eller barnkonsekvensperspektiv!

Fullmäktigeledamöterna förväntas således besluta om något som man inte har ett dugg underlag för! Utredningen ska göras parallellt medan förvaltningen sätter igång att jobba med förslaget. Tågordningen är helt åt skogen.

Majoriteten tycks inte förstå att ett fullmäktigebeslut faktiskt är en uppmaning till förvaltningen att verkställa detsamma. Det går alltså inte att som man försökte igår skjuta in en passus om att Kommunstyrelsen och Barn- och Utbildningsnämnden ska ta "slutligt beslut" när "tillräckligt" underlag föreligger.

Det blev nu återremiss på ärendet efter ett antal ajourneringar. Ett klart nederlag för majoriteten.

Och nästa stod omedelbart för dörren. Redan i KSAU hade jag dömt ut det avtalsförslag som upprättats av Mark- & Expolateringsenheten avseende kommunens gäst- och småbåtshamnar. Upphandlingen hade lett fram till att företaget ProMarina skulle få arrendera dessa kommunens hamnar i Strängnäs och Mariefred. Ett bra beslut. ProMarina är ett stabilt företag med stor kompetens och god branschkännedom som säkerligen kommer att tillföra vår kommun goda värden.

Men likafullt - avtalsförslaget var uselt. Rörigt och otydligt på flera punkter. Dessutom med två bilagor som jag sade vid gårdagens möte borde kännas pinsamma för vår kommun att visa upp för andra. Bilagorna var två ännu gällande arrendeavtal där arrendeplatser visades i felaktigt läge på kartbilaga, där en serveringsponton som de facto flyter i Västerviken, inte finns nämnd någonstans, där överstrykningar och ändringar klottrats in utan några signaturer. Återigen pinsamt!

Jag hade under helgen kunnat konstatera att den Kommunjurist som vi politiker ville ha (trots att förvaltningen tyckte annorlunda) för att undvika att kommunen på nytt hamnade i en Jägmästarsituation p.g.a. usla avtal och uppföljningar, inte överhuvudtaget sett det nu föreliggande avtalsförslaget förrän det kom upp i KS. Han har dessutom vidimerat att han mycket sällan - om någonsin - överhuvudtaget tillfrågas under ärendens gång från de olika kontoren.

Fortfarande sitter således juridiskt och kommersiellt obevandrade tjänstemän och upprättar affärsavtal med externa parter som ska binda vår kommun i 15 år (FEMTON ÅR) utan att ens konsultera den juridiska expertis som finns i kommunhuset! Skrämmande! Obegåvat!

Faktiskt inte förväntat!


Spiken i kistan får man väl ändå anse att medborgaren Roland Johansson satte med sitt påpekande om det beslut som fullmäktige fattat för inte alls länge sedan om att minst en av kommunens gästhamnar skulle utrustas för att kunna få kvalitétsmarkeringen Blå Flagg.  Genom att arrendeavtalet inte innehöll ett ord om detta krav, höll fullmäktige på att spela bort den möjligheten för 15 år framåt.

Kommunalrådet Björn Lind gjorde ett patetiskt försök att ändå driva igenom det hela genom att ringa ProMarina under sammanträdet och per telefon få uppgift om att "bolaget redan har Blå Flagg"! Och "eftersom ProMarina har Blå Flagg, kan Du då, Arne Arvidsson, tänka Dig att ta tillbaka Ditt yrkande?"

Så otroligt naivt och okunnigt. Som om fullmäktige skulle ta beslut på ren hörsägen! Även om ProMarina skulle ha en Blå Flagg för alla sina hamnar eller någon enstaka så är det inget som följer med per automatik till Strängnäs eller Mariefred. Det är en "stämpel" som ges till individuella hamnar. Dessutom är det ett fullmäktigebeslut som ska återfinnas i det skrivna avtalet med den nye arrendatorn. Också om detta har Dag Bremberg skrivit.

Det blev återremiss även på detta ärende.

Det tredje och sista av de ärenden vi hann med igår avsåg en begäran från förvaltningen om höjd kreditlimit med ytterligare 100 miljoner /ETTHUNDRA MILJONER KRONOR/.

I Kommustyrelsen yrkade jag avslag på denna begäran men fick inte gehör. Av kommunens t.f. ekonomichef fick vi höra att det inte finns pengar till lönerna i kommunens kassa.

Som jag sade i fullmäktige: en begäran om tillfällig höjning av kreditlimiten kan man tillstyrka om man ser att det finns en plan för hur man ska komma tillrätta med det underskott som finns i kommunens finanser. Men eftersom någon sådan inte synts till, utan investeringarna med lånade pengar fortsätter i oförminskad fart, så var jag benägen att också igår yrka avslag. Men det är naturligtvis inte roligt att visa sig för Kommunhusets personal som den som ville se till att det inte fanns pengar till deras löner, så jag avstod från yrkandet.

Icke desto mindre hoppas jag att också majoriteten inser allvaret i en situation där man inte har pengar till att betala löpande kostnader utan att låna mer. I strikt mening är kommunen konkursmässig. Det vill därför till att majoriteten börjar vidta nödvändiga - om än obehagliga - åtgärder. Investeringsstopp, Inköpsstopp och Löneökningsstopp är nog saker som den gamla styrande alliansen redan för länge sedan hade övervägt.

Den enkla - men ur opinionssynpunkt fullständigt förödande - åtgärden som majoriteten efter gårdagskvällen kan vidta är att inkalla ett extra Kommunfullmäktige om ett par veckor och där åter framlägga sina förslag i oförändrad form, väl medvetna om att det den gången krävs enkel majoritet för att gå emot majoriteten - en situation som det inte är realistiskt att tro att oppositionen skulle kunna uppnå.

PS. Det står nu (27/1) klart att majoriteten kallar till ett extra fullmäktigemöte den 9 januari! Det ska bli intressant att se om man gör några försök till att förändra sina beslutsförslag eller om man nu bara går in för att trumfa igenom sin vilja. DS

PS2: Majoriteten låter antyda att oppositionen skulle ha "gått med" på den skrivning som omfattas av att-satsen 1A i deras förslag till beslut. Någon sådan överenskommelse finns inte. Majoriteten uttrycker då "besvikelse" över att oppositionen "hoppat av" eller "ändrat" sig. Så är ju inte alls fallet. Lotta G var besviken över att inte oppositionen ville ta den "utsträckta handen". Det viftades friskt med händer under hela fullmäktigedebatten från alla oppositionspartier. Sanningen är den att det var majoritetens "hand" som var så knuten och inte visade någon vilja att ta någon annan i hand.
Så här beskriver Oppositionsrådet Maria von Beetzen sina försök i ärendet:

"Idag har jag talat med Tomas Widmark på Strengnästidningen. Har gjort klart att jag tagit initiativet direkt efter julhelgerna att nå en bred överenskommelse. I BUN blev vi helt överkörda. Sedan började jag om, det kan inte ha funnits något tvivel om vad vi kunde gå med på efter bloggartiklar, flera samtal med Lotta, insändare osv. Ändå lägger majoriteten fram samma förslag till beslut i Fullmäktige som är ett inriktningsbeslut om omställningar för Långbergs- och Tosteröskolan. Först efter tre timmars debatt är majoriteten beredd att förhandla bort några punkter. Men vi fick inte en juridiskt hållbar skrivning vad gäller förhållandet Vasa/Paulinska.
Jag säger i tidningen att viljan från majoriteten uppenbart saknas. De kommer att driva igenom sin plan, oavsett vad en objektiv utredning skulle säja. Vi märker ju tendensen. Därför får det hela bli en valfråga. Tosteröskolans och Långbergsskolans vara eller inte får bli en valfråga."

PS3: Så här har Dag Bremberg beskrivit sina kontakter med majoriteten:

"Varför blev det inget beslut i måndags?
Detta diskuteras intensivt just nu. Något enkelt svar finns nog inte, men uppenbarligen var inte majoriteten överens huruvida de skulle försöka köra över oppositionen (och riskera en återremiss) eller söka en bred uppgörelse. Redan på eftermiddagen fick jag besked fr KF-ordföranden (fp) att det inte skulle bli någon kompromiss; det lät likadant på BUN-ordf Lotta (s).

Under KF gjorde majoriteten inget försök att kompromissa utan lade åter fram förslaget om att skapa en ny, stor "centrumenhet, F-9", inkluderande Vasaskolan.

Jag föreslog att vi skulle stryka de orden, men Lotta ville prompt ha kvar Vasaskolan i samma att-sats som Karinslund och Paulinska. Det skulle ha inneburit ett otydligt beslut som kunde tolkas som att vi sa ja till F-9-skolan.

Det är mkt bättre med att-satser som endast innehåller ett förslag. Allt annat är antingen ohederligt eller oproffsigt.

Majoriteten visade f ö samma ovilja att lyssna vad gällde de två övriga punkterna, hamnavtalet och lånelimiten.

Jag har idag talat m KS-ordf men inte fått något klart besked om vilket förslag som kommer att läggas på det extra KF. Det lät som att man kommer att hålla fast vid den långa att-satsen som vi såg senast.

Det lät också som att frågan om hamnavtalet ska drivas igenom. I så fall visar man bristande respekt för fullmäktige och besluten om återremiss."



En anfaders lefnadsbeskrifning.

På www.silvergen.org har jag deltagit i en diskussion om släktforskning och värdet av sådan.

 

För mig känns det fantastiskt att lära känna min bakgrund och därigenom förstå mycket av mitt eget väsen och om hur och varför jag reagerar och gör som jag gör. Givetvis finns de tydligaste spåren i de närmaste två generationerna. De som man själv kunnat uppleva och jämföra sig med.

 

 

Men det finns även saker ännu längre tillbaka som har styrt hur jag har det idag och varför. Inte minst rent medicinska och fysiologiska saker där släktutredning bakåt har varit ett måste.

 

 

Att när jag går igenom gamla kartonger med minnen från Farmor och Farfar  plötsligt hålla i min hand ett gulnat skört dubbelark i folioformat där en anfader någon gång runt 1860 skulle jag tro, med prydlig piktur tecknat ned sin "lefnadsbeskrifning" - då slår hjärtat alldeles extra.

 

Mannen hette Gustaf Wilhelm Svanström och var son till Sven Svanström som var den förste att anta familjenamnet Svanström tillsammans med sina två bröder och en syster.Sven var min farmors morfars farfar och levde mellan 1786 och 1869. Stavningen av namnet växlar mellan "v" och "w". Själv skriver sig Gustaf Wilhelm med "w".

I en utredning över Svanströmska Smålandssläkten stavar man dock med "v".

 

 

Den förste med säkerhet kände anfadern hette Theus och levde i slutet av 1400-talet och början av 1500-talet som bonde på en gård som hette Eldsby, enligt uppgift belägen i Västergötland. Han son Hans Theusson blev borgare i Vadstena och avgav den 30/7 1568 trohetsförsäkran till Hertig Johan (III).

 

I Vadstena förblev ättlingarna som Fjärdingsmän, Kämnärer, Rådmän, Kyrkvärdar, Kyrkoherdar, Rektorer och Stadsskrivare intill att Anders Joelsson, ca. 1715-ca. 1780, blev lantbrukare i Jönköping. Dennes son Per Andersson (1757-1832) var lantbrukare och handlande i Vislanda och fick bl.a. sonen Sven som nämns ovan.

 

Här följer en renskrift av Gustaf Wilhelms livs historia, nedtecknad på ett och ett halvt folioark. Kortfattat. Innehåller inga 'oväsentligheter' som vem han gift sig med eller vilka barn han fått. Endast yrkesrollerna har ansetts viktiga nog att skriva ner. Vissa ord har varit svårtydda och ibland fått ersättas med frågetecken:

 

"Jag är född den 25 Juli 1814. Min fader Sven Swanström, arrenderade då Södra Åreda Herrgård af Generalen de la Grange, min mor var född i Warmland och hete Christin Lagerblom. Af en missväxt förlorade min far all sin egendom och blef Inspektor vid Södra Åreda. Min mor dog, i Barnsäng 1817. Min far gifte sey andra gången 1819 med Fru Theorin och jag fick på en gång Styfmor och 3e Styfsyskon, alla äldre än jag och mycket elaka. For att komma ur föräldrahuset, då da det var mycke fulligt (?) avstog (?, antog?) jag utan (?) gåfe plats hos kringboende Bönder och gick utan (?) med deras ?? ur och For. 2ne år eller till 1821 då jag blef Springgosse hos ofverstinnan (?) Hederstjerna och fick läsa i mellantimmarna (?) för ? informator, nemligen Kyrkoherde Bergquest som då läste med gossarna S Hederstjerna, S Carvén och R Charpentjer och följa dem till Wexeo Skola i trenne terminer. Da Öfverste Hedenstjerna (här står tydligt Heden.. medan tidigare stått Heder...) dog gick jag in vid Smalands Husarer och tjente som underofficer i 3 ar under hvilken (?) tid jag Red och Körde för Baron Benett i Skåne.

1824 blef jag osams med Ryttmastarn ?? och tog afsked. Samma år antogs jag som Skrifvare hos Kronofogde Sellberg, aret derefter eller 1825 flyttade jag till Lagman Elfving sasom skrifvare och 1827 blef jag Inspektor hos Haradshöfding Burman där jag gifte mig 1832 och 1846 flyttade jag till ? som inspektor, och 1848 som Inspektor till Harlingstorp. 1859 arrenderade jag Ingelstorp, der min Hustru dog.

1870 flyttade jag till Skåntorp/Skålltorp och bodde der till 1872 då jag flyttade till Björken och 1873 flyttade jag till Hagalund, Nerike. Under min lefnad har jag afbrutit båda Benen, ena armen har varit bruten, den andra Vrickad ur led. Dessutom har jag haft Frossa (?), messling, Rödsot, Slag i högra sidan, Skjutat mig i Hvenstra handen med flera mer och mindre Suara akommer."

10 råd till barn i olika storlekar. Av Kar De Mumma

Den 30 maj 1941 gav Svenska Dagbladet ut ett specialnummer för "Det yngsta Sverige".

 

Min gammelfaster Elvira har skrivit på det sköra och gulblekta exemplaret: "Får ej röras". Att hon hade ett specialintresse korng de yngsta berodde givetvis på att hon några år tidigare pensionerat sig från ett yrkesliv som Barnhemsföreståndare (som jag ska återkomma till).

 

Blog image

 

Jag drister mig dock till att röra exemplaret och kommer dessutom att bränna upp de knappt sammanhållna resterna. Det rådde krig och papperskvaliten var ej den bästa.

 

Men först vill jag dela med mig av en särskild artikel, skriven av Erik Zetterström, allas vår Kar De Mumma. Det var populärt med "10 råd" till än den ena än den andra gruppen. "Det ska böjas i tid som krokigt ska bli, som man säger. Och att ge föräldrar 10 goda råd är ju tämligen meningslöst" skriver Kar de Mumma, "enär de i alla fall inte rätta sig efter dem. Se vidare världen av idag. Ingen ska kunna beskylla de små barnen för att ha ställt till med oredan."

 

Alltså, här följer 10 goda råd till barn i åldern 2 veckor till 12 år:

 

"1. Var ett tyst och snällt barn och ligg stilla i vaggan utan att störa grannarna. Tänk på hur lytt det är i de moderna husen. Ligg där och var 'gullig' och gör föralldel inte motstånd när mostrar och fastrar och andra tanter komma upp och säga 'pip', samtidigt som de sticka pekfingret i det lilla barnet och sedan konstatera att det (barnet) har mammas näsa, pappas ögon, mammas haka och pappas panna. Alltid finns det någon snäll tant som konstaterar att barnet har farbror Roberts mungipor och det kan ju alltid muntra upp stämningen och framförallt glädja far. Kort sagt, ligg i vaggan och avvakta. Studera dem och tag lärdom. De första intrycken av människorna äro av bestående värde för livet.

 

2. Välj i god tid levnadsbana. Det första ett litet barn säger skall inte vara 'Mamma'. Barnet ska redan vi 8 månaders ålder kunna säga 'Borgarråd', 'Brandsoldat',  'Redaktör', 'Filmskådespelare', 'Landshövding', 'Byråchef' eller 'Ordförande i Bränslekommissionen'. Då veta föräldrarna vad de ha att rätta sig efter och kunna i behaglig tid leda barnet in på en annan bana.

 

3. Kyss flickor redan vid 2,5 års ålder så har ni det gjort. Det är mycket förståndigt att 'rasa ut' i den tidigaste ungdomen. Det blir mycket besvärligare om lusten kommer vid 65 års ålder. Är ni en liten 4 års gosse uppsök då en 3 års flicka och säg: - När jag blir stor skall jag bli historieforskare och ägna mig åt Karl XIIs knapp. Vill Du bli min hustru? Låt oss bestämma det redan idag ty då hinner jag spara ihop en så pass stor slant, att du, i den händelse jag blir inkallad, kan klara dig på familjebidraget.

Den 3-åriga tösen svarar: - Ja, Gunnar, jag har älskat dig alltsedan du första gången kastade sand i ögonen på mig i Humlegården. Du är så brutal och härlig.

 

4. Gå endast e t t  år i varje klass. Det där med två år blir för besvärligt, det vet jag av egen erfarenhet. Läs läxorna och var uppmärksam under lektionerna. Förr eller senare måste man ju iallafall lära sig alltsammans, d.v.s. de för livet så nödvändiga kunskaperna om att A2 plus B4 är lika med H20 och att kameleontens tunga är strecktecknad och försedd med hullingar. Spika ladrig fast lärarens galoscher. Hitta på något nytt!

 

5. Försök aldrig smita in på bio för att se den 'barnförbjudna' filmerna, ty de äro i regel så gränslöst barnsliga, att de inte ens kunna roa herrar i 8-årsåldern. Gå med pappa och mamma och se 'Kalle Anka'. Små barn som göra så, bereda sina föräldrar ett oförargligt söndagsnöje. Ni kan inte t r o  så roligt barn i 50-årsåldern kunna ha åt 'Tre små grisar' och 'Karl-Alfred'. Skratta med för sällskaps skull.

 

6. Gör då och då en barkbåt. Det ser barnsligt ut och fyller far och mor med stolthet. Och kunna de säga: - Vår son har gjort en båt. Vad har herrskapets son gjort? Jaså ingenting. Nåja, han var ju sjuk ett år.

 

7. Börja redan vid ett års ålder att tjata på far och mor om att storken ska komma med en liten syster eller bror. Så göra barnen i Tyskland och resultatet är över förväntan. När far kommer hem trött och hungrig från arbetet, ställer sig det lilla barnet framför far och säger 250 gånger i följd:

'Jag vill ha en liten bror. Jag vill ha en liten bror. Jag vill ha en liten bror' och så vidare.

Det är bara fullt i sin ordning om mor är med i komplotten och känner sin plikt gentemot fosterlandet.

 

8. Önska till jul, påsk och pingst alltid  n y t t i g a  presenter. Sådana äro: Gengasaggregat till fars bil, radiogrammofon, och prenumerationskvitto på Svenska Dagbladet, där framförallt  b a r n e n  kunna ha stort nöje av de lustiga barnhistorierna på marginalsidan.

 

9. Försök redan vid mycket unga år att bli en individuell personlighet och inte en 'swingpjatt' bland 500 andra 'swingpjattar'. Var ett litet barn som går sin egen väg gärna med en nyskjuten råtta i bakfickan. Men lita inte för mycket på den där ofta förekommande klyschan om att 'av de värsta lymlarna blir det de duktigaste och rejälaste karlarna'. Det finns en förskräcklig massa lymlar, vilka förbli lymlar i hela sitt liv.

 

10. Var alltid snäll mot Mor och Far. Giv Mor alltid en blomma på Mors Dag och muntra upp Far (och butiken) med en halsduk eller ett par hängslen på Fars Dag. Tänk på att hur världen än ser ut idag, är det ändå alltid BARNENS dag alla dagar på året. Bygg upp en bättre värld åt framtidens barn. Och så - behåll barnasinnet genom hela livet och var alltid god och glad. Tänk så många elaka tråkmånsar det finns här i världen. Se på dem och tänk! - Nej, hu då, så där vill jag aldrig,  a l d r i g  bli! Blir jag protokollsekreterare eller Tegelbacksutredare, måtte jag ändå alltid få plats för en randig polkagris eller ett par gräddkola i portföljen.

 

                                                    K.d.M"

 

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Idag ringde Kung Bhumibol!

Njae, inte riktigt kanske. Men en representant för den Thailändska Ambassaden ringde iallafall för att överlämna en muntlig hälsning och ett personligt tack från Kung Bhumibol!

Vad kommer sig nu detta?

1960, då jag var 17 år och film det stora intresset, hade jag just fått en ny 8mm Eumig filmkamera. Här skulle filmas. Dokumentärfilmandet satt i blodet från onkel Gösta. Men vad hände just då som kunde dokumenteras?

Jo, ett statsbesök! För första gången var Thailands nye kung Bhumibol och hans vackra drottning Sirikit på officiellt besök i Sverige.

Sagt och gjort! Och det blev en film med den stolta titeln "The Royal State Visit to Sweden"!  Ett flopparnas mästerverk!

Varje dag som jag gav mig ut för att filma kom jag antingen försent eller också var det för mörkt. Jag vet inte vad jag kunde skylla på, men den ståtliga ankomstkortegen lyckades jag fånga hel och hållen - under återtåget från slottet till hovstallet. Tjusiga tomma landåer, stiliga fanbärare med fanorna inrullade, långsam vardagsskritt. Ingen musik! Det senare störde väl kanske inte eftersom jag inte hade ljudkamera. Men ändå!

Någon dag senare var det dags för middag hos Stockholms stad på Stadshuset. Bilkortege denna gång. Solen hade gått ner så bilderna av de många bakljusen på kortegebilarna (som i sig inte ens kan anas) blir mycket effektfulla. Liksom silhuetterna av alla åskådare i Pelargången i Stadshuset. Huvudpersonerna verkar inte ens förekomma....

Till slut blev jag desperat och städslade en bil med chaufför! Kungaparet skulle ju åka hem dagen därpå! Sista chansen att få någon riktig bild.

Opp i ottan antar jag. För några tider för avfärden var väl inte offentliggjorda. Utanför Grand Hotel filmas den kungliga fanan liksom Thailands flagga muntert fladdrande mot den klarblå himlen. Så småningom samlas limousinerna och där kommer kungaparet ut på den röda mattan vid hotellingången. Jag står alldeles intill deras bil och får bra bilder.

Så drar kortegen iväg. Min vän chauffören gasar och gör sig beredd. Vi avvaktar den avslutande polisbilen och så kör vi. Med god fart förbi Operan och Gustaf Adolfs Torg, Tegelbacken och Norr Mälarstrand.

Jag filmar hela tiden.

Plötsligt tittar vi i backspegeln och finner att vi har ytterligare två kortegebilar plus två polisbilar bakom oss!

Vi ingår i kortegen!!! Alla korsande gator stängs av motorcykelpoliser som blåser iväg framför kortegen och stoppar sidotrafiken medan kortegen och lilla jag far förbi!

Så kommer vi ut till Bromma. Och hur det gick till ska ni inte fråga mig, men alldeles uppenbarligen hade man ett annat s,k, säkerhetstänk på den tiden. För plötsligt står jag ute på plattan. Alldeles vid flygplanstrappan!

Kameran visar den flaggprydda och fanbeklädda terminalbyggnaden ur vilken kungaparet, flankerade av prins Bertil och prinsessan Margaretha, kommer gående emellan en hedersvakt (i vilken jag verkar ingå?) på den röda mattan.


Prins Bertil och Kung Bhumibol.

Alldeles framför mig stannar man upp och tar ett ömsesidigt farväl innan kungaparet går upp för flygplanstrappan.


Världens vackraste Drottning!

Väl uppe vänder de sig protokollsenligt om och vinkar till åskådarna på terminalbyggnadens tak, uppvaktningen på plattan - och så vänder sig Drottningen mot mig och min kamera och vinkar glatt!


Hon vinkar till mig! (Alla bilder tagna med 8mm-filmkamera. Filmen överförd först till VCR och därifrån till DVD. Slutligen fotograferade med digitalkamera från dataskärmen och inlagda som jpg-filer)

Så går de in i SAS-kärran och lyfter mot sitt fjärran hemland.

Det skulle varit idag det! En sjuttonårig yngling som släpps inom en meter från gästande statsöverhuvud! Och på huvudstadens flygplatsplatta! Aningslöst - skulle vi säga idag!

Men ack så fantastisk att ha fått uppleva ett land och en tid då detta kunde hända. Då ingen utgick från att man hade en pistol och avsåg att begå ett terrordåd. Då man fortfarande kunde möta landets konung på promenad på Regeringsgatan endast åtföljd av sin tax och en adjutant. Som hälsade vänligt och lyfte på hatten om man bockade för honom.

Och hur kom då telefonsamtalet från Ambassaden idag in i bilden?

Jo, när jag förde över den gamla smalfilmen till DVD i somras så gjorde jag en extra kopia som jag skickade till Ambassaden i Stockholm för deras arkiv.

Tydligen hade man istället vidarebefordrat den till kungen och drottningen som nu tackade så mycket. Min stilla undran om tacket skulle materialisera sig i skriftlig form (eftersom jag hade lite svårt att förstå allt som Ambassadrepresentanten sade) möttes av ett ivrigt "no, no" med en lång harang som väl gick ut på att så gick det inte till utan de hade blivit uppmanade av Kungen att kontakta mig och tacka - "dat vas de mossadj".

Jag får väl nöja mig med det!

Jag vill tacka Nannie!

Nannie Porres, oljemålning av SLAS (beskuren)


Jag vill tacka Nannie! För att travestera Violeta Para. För Nannie Porres har gett mig så mycket men inte minst "Jag vill tacka livet" tillbaka! Inte sedan Arja S (intet ont!) slog tänderna i Paras fantastiska sång har jag kunnat höra på den med någon större behållning.

 

 

Men till jul fick jag från henne två CD med tidigare på LP utgivna inspelningar. Ack så njutbara. Bl.a. just en tolkning av "Jag vill tacka livet" som är så helt enastående. Den finns både på LPn "Nära" och på "Kärlekens ögon".

 

Nannie Porres - "den skyggaste, varmaste och mest genuina av svenska jazzsångerskor" som Roger Bergner beskriver henne i boken om Gyllene Cirkeln.

Claes-Göran "Fager" Fagerstedt och Nannie i skivstudion.


Själv skulle jag vilja göra en jämförelse med Monica Zetterlund som Tage Danielsson en gång kallade ett lingonris i cocktailglas. Om jag skulle "översätta" den liknelsen så bleve det en Malörtskvist i ett glas Guiness - tappat direkt på bryggeriet med en bräm av mjukt krämigt skum.

 

Nannie och vännerna Monica Z och Monica Nielsen


Nannies röst är som sprungen ur jazzens innersta väsen. I en tradition av Billie Holiday och Sarah Vaughan. Mörk, lockande, mjuk, innerlig, kittlande - där malörten och beskan gör att vi hela tiden lyssnar intensivt. Det är aldrig fråga om någon tillbakalutad skivspisning. Nannie har en oerhörd känsla för melodi och text vare sig det är jazz eller visa. Hon sjunger avskalat och enkelt. Behandlar sången med respekt och närhet och gör den ändå tiill sin egen och angelägen för oss som lyssnare.

 

Hennes röst har ingen motsvarighet i vårt land, möjligen med undantag av Monica Borrfors.

 

Tyvärr finns väldigt lite av Nannies inspelningar tillgängliga idag. I handeln (och på Cdon.com och Ginza.se) finns hennes senaste CD: "Till Dej!". Den finns även på iTunes för nedladdning.

 

I handeln finns också Claes-Göran Fagerstedts 80-års-CD med flera Nannie-spår på (även på iTunes). På iTunes fann jag också "Stockholm Dues" en CD med Bernt Rosengren där Nannie medverkar. Man kan även köpa dubbelCDn Svensk Jazzhistoria vol 8. där Nannie finns med.

 

MySpace finns också ett ställe där någon haft den goda smaken att lägga ut två spår med Nannie som går att lyssna på.

 

Nannie med min bror Lasse och pianisten Karl-Erik Welin.


Själv lärde jag känna Nannie på 50-talet då hon och bror Lasse umgicks. Hon har senare berättat om sin vånda under det första besöket hemma hos oss på Kungsholmen. Hon tyckte att vårt vardagsrum bara var jättestort och i bortre ändan satt vår Mamma och Lasses och mina båda "vackra systrar" och hon tyckte det tog oändlig tid att gå över golvet fram till dem och bli presenterad. Hon berättade det som om det hade varit en presentation vid hovet!

 

För mig blev hon omgående en favorit inte bara för den härliga människa hon är utan också eftersom hon på dagarna jobbade i skivbaren på ett varuhus som hette Adam & Marie som låg där Filmpalatset Sergel idag finns. Där kunde jag hänga efter plugget (och troligen också istället för plugget) och fritt lyssna på alla nya plattor. Dock var det väl inte så mycket jazz för min del på den tiden.

 

Nannie och förre maken fotografen Gunnar Smoliansky lyssnar på vännen Sune Spångberg och hans trio


I år fyller hon 70 men är tyvärr sedan länge inte verksam som sångerska. Sina ryggproblem hade hon gemensamt med bästa vännen Monica Zetterlund.

 

Nannie har väl tyvärr aldrig blivit samma folkliga artist som just Monica. Monica hade lättare att agera utåt och att "apa sig på scen",  spela teater och film. Allt detta gjorde henne till den mångsidigt älskade artist hon var.

 

Medan Nannie höll sig till musiken och sången. Därför är hon alldeles oförtjänt - utanför "jazzvärlden" - en av vårt lands mer okända storheter. Vår egen First Lady of Jazz.

 

Hon delar följdriktigt födelsedag med Majestätet  - så en och annan raket kommer nog att skjutas upp till Nannies ära på Valborgsmässoafton!

 

Här lyssnar Nannie tillsammans med Ann-Kristin Hedmark på förrförra årets Monica Zetterlund-stipendiater  i "Zetterlunden"

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Nya Nationalarenan i Råsunda!

Jag läser om den nya nationalarenan i Råsunda. Ett djärvt svenskt projekt i form av en inomhusstadion för 60000 människor. En hall på 130x260 meter med rullande glastak och hängande läktare. Fantastiskt!

Fotbollsplan, ishockeybana, idrottsfält, löparbanor - en teknisk triumf.

Även utrymmena under sittplatsläktarna är omsorgsfullt utnyttjade. På ena långsidan har tre tennisplaner placerats, vardera med med plats för 500 åskådare. På andra långsidan lämnas plats för bastu, simbassäng och bowlingbanor. På kortsidorna placeras expeditionslokaler, restaurang, omklädnings- och klubbrum etc.

Förslaget fullständigas av ett omsorgsfullt utarbetat förslag till lösning av tillfartsvägar och parkeringsproblem.

Artikeln jag läser avslutas med en undran om detta gigantiska förslag verkligen kommer att förverkligas!


Det är en berättigad fråga. För artikeln jag läser är ur Stockholms Dagblad och daterad den 29 februari 1936!
Kanske ska samma fråga ställas om den nu aktuella Råsundaarenan!


Den gode Tord!

Den gode Tord Tjernström förnekar sig inte. Så här skriver han nu på sin blogg:

"Min åsikt är sen att frågor inte ska penetreras i bloggar och media förrän det kommer ett förslag till beslut då kan vi föra diskussion i bloggar och media över det vi inte är överens om.
Min förhoppning är att vi i fortsättningen ska kunna ha en dialog mellan opposition och majoritet för att komma fram till breda beslut. Men som det är nu så kan inte jag i förtroende bolla ideer med vem som helst utan att vara rädd för att det kommer ut i bloggsfären.
Jag är den första att beklaga att det är så.
Vad gäller skollokalsutredningen så är det nu fritt fram för åsikter och ideér ."


Men dessa åsikter och idéer kan givetvis inte lämnas på Tords blogg för han har stängt av kommentarsfunktionen.

Det är alldeles tydligt att han inte ens kastat en blick på resultatet av hans egen lilla enkätfråga alldeles till höger om ovanstående text:

(Uppdaterad  17/1)

Att 70% av dem som avgivit en röst i Tords enkät tycker att bloggandet är bra för den demokratiska processen är inget som påverkar socialdemokraten Tord som ännu antagligen lever i den gamla s-världen då HSB bestämde och folket följde.

Att andra hade andra synpunkter var inget man behövde bry sig om.

Och jag frågar mig hur Tord tänker. Vad är det för mening att komma med synpunkter och åsikter nu - när hans eget parti har röstat igenom sitt färdiga förslag i Kommunstyrelsen. "Så här ska det bli!"

För det är ju faktiskt det förslaget KS beslutat om! Inget annat. Däremot har man välvilligt gått med på att också konsekvens-. och ekonomibeskriva även oppositionens förslag men beslutet om vad som ska gälla är fattat i KS. Få se om man vidhåller det i KF.

Isåfall blir ju Tords uppmaning ovan inget annat än ett rent spel för gallerierna. Möjligen kan han lura sina egna men oppositionen går inte på dessa enkla knep det kan jag nog garantera.

Vore det inte bättre att diskussionen sker innan man låst fast sig. Just för att fånga upp idéer och åsikter som måhända - hädiska tanke - kanske rent av är bättre än de egna?

Fågelsången ljuder vidare....

Vid kvällens möte med Mariefredsnämnden skulle ett yttrande över resultatet av markanvisningstävlingen betr. gamla vattenverket vid Fågelsången i Mariefred antas.

Mitt parti har länge varit motståndare till de kommunala marktävlingarna. Dessa har hittills inte varit särskilt lyckosamma. Vi är helt enkelt inte tillräckligt duktiga i vår kommun för att kunna driva bra arkitekttävlingar och liknande. Det räcker att peka på Sjöviken och Jägmästaren.

Fågelsången är inget undantag. Det gestaltningsmässigt - i mina och fleras ögon - bästa förslaget (Fågelsångsviken) hade dessvärre en ekonomi som gjorde det omöjligt i jämförelserna.



De övriga förslagen var alla varianter av legokloss på legokloss. Fågelsångsviken - liksom flera andra - hade tagit idén om flytande boende (som finns i den antagna fördjupningen av Översiktsplanen) på allvar och lagt in en diskret pir med ett mindre antal villor på vattnet (ni anar dem i bildens högra kant). Flera andra hade vinkelrätt utskjutande långa pirar som var mindre tilltalande med tanke på hur anlöpande båtgäster till Mariefred ska uppleva staden.

Förvaltningen hade förordat ett riktigt stolpskott därför att det hade den bästa ekonomin. Men tanken att få två stora fyrkantiga jätteklossar på denna utsatta plats var skrämmande.



Men inte ens det förslag som bedömningsgruppen funnit ha den bästa gestaltningen (nr 1) var annat än en variant på legoklossar. En slags fyrkantiga "Simon Spies-hus" (vilket förvisso var runt. Men "tänket" - och tidsperioden - densamma).



Jag menade att det självklart måste bli avslag och propagerade för detta på vårt och moderaternas förmöte och fick stor om ock ej full förståelse för detta. Vårt partis linje blev dock att i första hand yrka avslag med förslag till KS att jobba vidare med förslagställarna bakom nr 8 för att öka exploateringsgraden något (det finns plats för en eller t.o.m. två större huskroppar utan att förslaget blir för överlastat) för att därmed få en mer tilltalande ekonomi. Detta kan göras inom tävlingen (finns i tiden näraliggande prejudikat i Sidöparken) eller också avslutar man tävlingen utan vinnare och gör en ny normal markaffär med dem som står bakom nr 8.

Det finns ett mycket tungt argument för att också KS ska fatta ett avslagsbeslut - tävlingen är inte längre anonym. Vissa av förslagställarna har blivit kända för vissa politiker, vilket säkerligen bidragit till somligas ställningstaganden. Det känns inte alls bra och är faktiskt klandervärt från övriga tävlingsdeltagares sida om man skulle kunna få uppfattningen att ett lokalt företag får en förmånligare behandling än övriga.

Nu började hela ärendets behandling vid mötet med ett utomordentligt anförande av Centerns Tomas Fors som yrkade precis som vi avsett att göra. Om så av helt andra skäl ("Nejdå Centern är inte alla emot flytande boenden - bara inte just här"! Känner man igen, eller?).

Så det var bara att biträda detta och ingen - inte ens ordföranden - föreslog tjänstemannaförslaget, varför avslaget ställdes mot Moderate gruppledarens yrkande om nr 1.

I nästa vecka behandlas frågan i KSAU. Forts. följer.........

Undermåliga avtal släpps igenom

På dagens Kommunstyrelse avhandlades det omfattande arrendetavtal för kommunens småbåts- och gästhamnar som det mycket kompetenta branschföretaget ProMarina förhandlat fram med kommunen.

Redan vid arbetsutskottssammanträdet framförde jag kritik mot avtalets kvalitet och blev för detta utskälld av kommunens ansvarige tjänsteman. Men jag var ju "bara" adjungerad och kunde således inte yrka någonting.

När jag därför idag på Kommunstyrelsen upprepar min kritik blir jag bemött av en majoritetspolitiker med att  "det har ju redan varit uppe på arbetsutstkottet där du sagt detta".

Jag frågade varför kommunen ska skänka bort fullt funktionsdugliga bryggor för 0 kronor. Dessutom betala en miljon för nya bryggor som arrendatorn ska införskaffa (plus muddring).

Jag fick inga svar, för sådana ska vi hädanefter inte få i KS eftersom dessa svar ges i arbetsutskottet. Tjänstemännens roll vid KS är endast att ge sakupplysningar. Vad sa vi om KSAU!

Jag menade att vi innan beslut kan fattas måste ha ett bättre beräkningsunderlag för det minimiarrende om 60.000:- årligen som ProMarina ska erlägga och begärde återremiss. För detta fick jag stöd från hela oppositionen.

Min uppfattning är att även om kommunens primära mål med denna upphandling inte är att göra vinst så måste minimiarrendet i vart fall inte vara lägre än att det motsvarar det netto kommunen idag får in från småbåtshamnar, Västerviksbodar, Statoilmack och gästhamnar.

Vidare hade jag synpunkter på kvaliten på de äldre avtal som bilagts arrendeavtalet och vilka således ska övertas av arrendatorn.

T.ex. visade kartbilagan till avtalet om sjömacken fortfarande det gamla bryggläget närmare Storgatan där det idag ligger en serveringsponton - som inte fanns upptagen alls i arrendeavtalet. Inte heller fanns någon notering i avtalet om att mackens position ändrats.

Det bilagda restaurangavtalet var försett med allehanda överstrykningar och tillägg och klotter som inte i något fall var kontrasignerade och där det således inte framgår om der rör sig om överenskommelser mellan parterna eller om någon enskild gjort dessa på eget bevåg.

Jag begärde att dessa oklarheter och felaktigheter skulle klaras upp i arrendeavtalet alt. att de ursprungliga avtalen inkl. bilaga skrivs om med resp. part så att vi inte i efterhand ska råka in i trätor om detta.

Göra rätt från början fick vi under ett tidigare ärende om Ständiga förbättringar, lära oss att vi ska!

Men majoriteten tog ingen notis om detta utan klubbade igenom avtalet.

"Vi har inga pengar!"

Det var en rätt så hisnande replik som kommunens t.f. ekonomichef fällde vid dagens kommunstyrelsesammanträde apropås det hastigt tillförda extraärendet om höjning av kommunens kreditlimit från 150 miljoner till 250 miljoner.

Det var nog fler än jag som studsade när hon på Kommunchefens uppmaning ombads att kommentera läget och begäran att få höja limiten.

Att inte alla förstår det här med soliditetsbegreppet och den totala skuldsättningens effekter är kanske begripligt men det är märkligt att man ska behöva höra av en av kommunens mest erfarna politiker att "det är bara pengar som ska rulla runt"!

Kommunens totala låneskuld är nu uppe i svindlande 1.635.000.000:-!  Drygt 1,6 MILJARDER!

Och än har vi inte sett slutet. Såväl kommunen själv som dess bolag står inför stora investeringar som - om man fortsätter att lånefinansiera allt - kommer att plussa på låneskulden uppåt de 2,6 miljarder som jag varnade för redan i december 2006. Den här gången avses den höjda kreditlimiten dessutom inte ens att användas till investeringar utan till löpande kostnader !

Vaxholms Kommun som förvisso är mindre än vår har en skuld på 400 miljoner och fasar för den. F.n. ska man sälja av tillgångar för att kunna minska sin skuld. Så icke Strängnäs. Här ser man inga problem med en stor skuldsättning.

Det är ju bara pengar som ska rulla runt!

Skrämmande.

Undanflykter från S!

Kommunalrådet Tord Tjernström har aldrig greppat och gillat det här med bloggosfären och de möjligheter den ger att föra ut information och bilda opinion.

Såpass illa tycker han om att diskutera med människor och opponenter att han stängt av kommentarsfunktionen på sin egen illa utnyttjade blogg, där han envisas med att lägga ut enkäter som hela tiden går honom emot.

Därför tvingas jag nu kommentera hans senaste blogginlägg om skolutredningen här på min blogg istället och Tord är välkommen att gå i svaromål. Jag har till och med tagit bort modereringen så det är fritt fram att kommentera. Detta har jag gjort sedan jag kunnat konstatera att jag sedan jag började blogga för två år sedan endast behövt plocka bort två kommentarer p.g.a. deras låga innehåll.

Så här skriver Kommunalrådet om varför majoriteten inte kunde informera oppositionen om sina tanker före BUN-sammanträdet:

"Oppositionsrådet kunde inte garantera att informationen inte kom ut via bloggar innan vi informerat personalen. Detta gjorde att vi inte kunde ge dom information om förslaget till beslut eftersom vi tidigast kunde informera personalen på deras första arbetsdag onsdagen den 7/1."

Detta är ju inget annat än en ren och skär undanflykt. Man var så rädd om sin "karamell" att man ville suga på den själv så länge som möjligt.

Det fanns ingen som helst informationsskyldighet för majoritetens partier gentemot personalen inför BUNs sammanträde. Detta har jag idag fått konfirmerat från såväl kommunchefen, kommunjuristen som kommunens personalchef.

Informationsskyldighet inträder för kommunen (som sådan) först inför ett slutligt beslut i kommunfullmäktige.

Alltså fanns inga som helst hinder för majoriteten att föra diskussioner med oppositionen som kunnat leda fram till en samsyn långt tidigare och kanske t.o.m. besparat oss den ytterligare fördröjning som nu KS beslut om ytterligare utredning av två förslag ändå innebär.

"Lära för livet - eller för mandatperioden"?

På måndagens kommunstyrelse ska vi ta ställning till majoritetens förslag med anledning av den omfattande skolutredningen. Blev någon förvånad när man kom med ett sjunde - och outrett - förslag istället för att gå på något av de fyra förslag som ingick i uppdraget att utreda. Inte heller något av de två extra förslag som förvaltningen på eget bevåg (!) lagt till och utrett föll majoriteten på läppen.

Resultatet blir ju de facto ytterligare en utredningsomgång och ytterligare en försening av denna extrema långbänk som inte bara kostat kommunens skattebetalare mängder med lånade pengar eller gjort att tiden för att göra verkliga besparingar börjat springa ifrån oss, utan också innebär att inte heller 2009 kan det bli tal om några egentliga besparingar.

Och jag talar fortfarande om besparingar - för det är sådana vi behöver göra. Majoriteten har valt att istället kalla det för ett investeringsbeslut. Men det är klart - man kan ju alltid höja skatten och investera på...

Plötsligt är det nämligen så att de skolor som genom att byggnaderna fördes in under Fastighetsbolagets ansvarsområde för ett antal år sedan just med syftet att underhållsmedel därmed skulle regna som manna från himlen, nu tydligen alla plötsligt är i behov av sådana jätteåtgärder  att inga omplaceringar kan ske utan att stora investeringar måste göras.

Detta trots att Fastighetsbolagets ordförande Torgny Jonsson vid upprepade tillfällen talat om alla miljonåtgärder bolaget faktiskt genomfört på underhållsfronten de senaste åren.

Jag förstår därför inte riktigt hur man har tänkt när utredningen gjordes? Att det fortsatt finns ett stort behov av löpande underhållsåtgärder är väl en sak, men vad i den föreslagna omflyttningen är det som förorsakar dessa jättekrav på nya investeringar?

Går det inte att flytta med sig skolbänkar eller vad är det fråga om?

Vi talar ju inte om någon ny verksamhet eller några tillkommande elever. Tvärtom!

Sanningen är den att förvaltningen på eget initiativ låtit en konsult gå runt och "önska". D.v.s. gå igenom vad som skulle kunna tänkas göras för att bygga om skolorna efter allra senaste "pedagogiska mode".

Men det är ju inte vad vi ska besluta om. Och det var ju inte heller syftet med utredningen "in the first place".

För oss är det fortfarande fråga om besparing och inte investering.

Jag känner dock väl igen taktiken från den tid då Vita Skolans i Mariefred, vara eller inte vara diskuterades på 70-talet. Det förvaltningen den gången påstod skulle kosta många miljoner, räknade en sakkunnig byggtekniker fram till 250.000:-.

Själv hade jag ett antal utgångspunkter när jag läste utredningen:

1. Om någon central skola ska bort är det Vasa, vars tomt har största förutsättningar att kunna användas och exploateras för andra ändamål.

I den bästa av världar är detta fortfarande ett reellt alternativ, men vi delar uppfattningen att tiderna för exploatering inte är den bästa. Även om kommunen hade kunnat göra en god affär genom att utnyttja just den låga byggkostnad som kan bli följden av just lågkonjunkturen och låta sitt bostadsbolag bygga hyresrätter eller kooperativa hyresrätter med lämplig åldersindelning för att kapitalisera detta vid en senare och bättre tidpunkt.

Även om vi nu räknar med att behålla Vasaskolan i vårt alternativ finns fortfarande möjligheten att i en framtid då Eldsundsskolan är byggd och Långbergsskolan utbyggd, kunna exploatera Vasaskolan.

2. F-6 ska hållas intakt och separat från 7-9 enligt de tankar som Anders Hjulström bl.a. framfört. Anknyter till den nya lärarutbildningen. Låter klokt.

Så blir det också i vårt förslag så snart som det är praktiskt möjligt.

3. Lösningen ska också inkludera överytor i Campus.

Vi har fått inse att vi inte kan lösa Campusproblemen inom denna utredning utan att detta problem får tas i särskild ordning.

4. Paulinska som den fantastiska arkitektoniska höjdare den är ska helst användas för skoländamål också i framtiden.

Så blir det också.

5. Eldsund ska ha en egen F-6-skola när behovet uppstår.

Så blir det också när området är bebyggt och människor börjat flytta in. Men som det ser ut just nu ligger detta långt fram i tiden och berör inte övriga åtgärder f.n.

6. Ekonimin ska vara tillfredsställande.

I majoritetens förslag är ekonomin allt annat än tillfredsställande. I oppositionspartiet är den om inte optimal så ändock fullt tillfredsställande.

Oppositionen enig!

Oppositionen har fört en synnerligen konstruktiv dialog där också Mariefredspartiet deltagit och Vänsterpartiet visat intresse. Vår förhoppning är att de båda också ansluter sig till ovanstående. Vi har alla gett och tagit och kommit fram till en samsyn i frågan.

Vår gemensamma utgångspunkt har varit barnperspektivet, ett decentraliserat tankesätt och ekonomin.

Det samlade oppositionsförslaget lär enligt uppgift från förvaltningen vara dryga 7 miljoner billigare än majoritetens. Den främsta fördelen med vårt förslag är dock att vi inte ser några omedelbara behov för investeringar för att klara den omflyttning som kommer i fråga. Alla elever ryms inom befintliga byggnader. Det löpande underhållet av lokalerna åligger Fastighetsbolaget och behöver inte beröras i detta sammanhang. Nägra nya skolbänkar behvöer inte köpas.

I realiteten är således oppositionsförslaget ett klart besparingsdito.

Det motförslag som oppositionen (f.n. Moderaterna, Kristdemokraterna, Strängnäspartiet och Miljöpartiet) samlats kring är mycket enkelt:

Karinslundskolans elever inkl Särskolan flyttas till Paulinska, där det finns tillräcklig plats. Karinslundsskolan hyrs ut eller säljs, den exponeras för externa intressen så snart det är möjligt.

Vid  tidpunkt som förvaltningen finner lämplig behålls 6eklassare på sin respektive F-5 skola

Ett system där skolorna hyr så stor skolyta de anser att de behöver införs. Det ökar möjligheten att föra in bl.a. förskolor i överflödiga grundskolelokaler.

Landsbygdsskolorna blir m.a.o. kvar.  Hade Vansö skola funnits kvar i kommunal ägo hade Fogdö och Härad kunnat samlokaliseras dit, men så länge vägen mellan Härad och Fogdö skola är så undermålig är en samlokalisering till Fogdö inte lämplig. Men på sikt måste något ändå göras med Härads skola. Den ligger fortfarande inom störningsgränsen från skjutfältet och dessutom direkt i rekylriktningen från den värsta skjutplatsen (som höga vederbörande vägrar ändra).

Betr. Mariefredsskolan får vi hoppas att Gripenskolan byggs och blir den avlastning som kommer att behövas där.


Förslaget är på alla sätt överlägset majoritetens ytterligt komplicerade och därmed dyrbara förslag utan att ändå i sak skilja sig särskilt mycket från slutläget i detta.

Alfvéns Midsommarvaka i jazzton?

Är lite kluven till det tidningsklipp jag fann bland Farfar Oscars saker (det kan också ha varit från Pappa). Båda hade egenheten (?) att riva ur tidningartiklar som de fann intressanta och/eller sparvärda och lämna dem efter sig.....

När jag för ett antal år sedan tömde ur de tre vindsförråd min mor hade kvar på Kungsholmen för att vinden skulle säljas och göras om till bostad (som fick den utsikt vi själva gick miste om när servicehuset Pilträdet växte till precis vår balkonghöjd!) visade det sig att bland det som tidigare inbrottstjuvar ratat fanns tre avlånga paket med tätt sammanpackade och buntade "Understreckare" från Svenska Dagbladet som Pappa funnit intressanta nog att spara för eftervärlden. Jag har märkt dessa tendenser även hos mig att inte lita på tidningarnas egen arkiveringsförmåga.......

Nej, man tänker väl alltid att det som står där kan komma till nytta i något sammanhang längre fram i livet. Sanningen i vårt fall är nog snarare ekorrtendenserna.....

Alltnog, i vår tidiga barndom, åren efter kriget och fram till 50-talets början var det vanligt att familjen for till Långbersgården i Tällberg i mellandagarna. Där inhystes vi i den .s.k. Koralstugan som var inredd som en typisk dalagård. Vi barn sov i de väggfasta bänkarna som bäddades upp på kvällarna. Ofta hade vi ett par goda vänner till föräldrarna, från Danmark och deras son med oss (idag är stugan avskalad på sin inredning och omgjord till konferenslokal).



Den store kompositören Hugo Alfvén bodde alltid där också. Över julhelgerna tog han in hos systrarna Långbers och blev ompysslad.

Likt på alla dessa "pang", var det vanligt att de närvarande barnen skulle uppträda och underhålla de vuxna någon kväll. Själv fortsatte jag senare i livet denna tradition på Ehrendal i Sörmland. Själv var jag för liten då i Tällberg för att tvingas framträda, men de tre storasyskonen ålades sin beskärda del av underhållningsplikten och uppbar för detta medalj från  Hugo Alfvén. I form av en med färgkrita ritad sådan och på själva medaljens plats klistrades en blank enkrona.

Själv fick jag således aldrig någon sådan eftersom vi slutade åka dit alt. Alfvén avled (minns ej i vilken ordning detta skedde) innan jag uppnådde underhållningsålder, men däremot lär jag ha gungat på Alfvéns knä under framförandena. Det satte möjligen några spår i form av en viss rytmkänsla hos mig.

Nå, åter till artikeln om Midsommarvakan:


Klipp från Stockholms-Tidningens Söndagsläsning den 23 augusti 1953

Artikeln föranleddes av en "synnerligen upprörd" reaktion i "vida amerikanska kretsar" över orkesterledaren Percy Faiths tilltag att "göra jazz av Hugo Alféns Midsommarvaka". Alfvén fick en uppmaning att skriva en berättelse kring tillkomsten av Midosmmarvakan.

Så här skriver Alfvén:

"Det första uppslaget till rapsodien 'Midsommarvaka' fick jag under åren 1892-1895, då jag om somrarna bodde i Stockholms yttre skärgård och flitigt umgicks med skärgårdsfolket. De ljusa sommarnätterna där ute har ett sällsamt behag. Gröna holmar, gråa kobbar och mellan dem ett musikaliskt vatten, som skrattar när löjorna leker bland stenarna, som kluckar och fradgar likt harpackord, när vinden smeker holmarnas grönska, och som ryter när stormen piskar rasande böljor mot klippor och svallgrus. Men fagrast av allt är dock när luften är så stilla, att vattnet och himlen liksom spänt sig samman till en enhet utan skönjbar horisont.

På många av dessa öar råder vid midsommartid ofta mycken glädje. Den nyslagna timotejen och honungsmättade klövern sprider då en stark och berusande doft, som sticker ungdomen i näsan, och det är allmänt känt, att den då får oro i kroppen och vill dansa. För att tillfredsställa denna egendomliga drift uppsökes då logen, av gammal skärgårdshävd den enda rätta platsen, när det gäller nöjen av detta slag. Logen är också som skapad för sommarnattens dans; golvet är slätt, och genom dörrarna fläktar en skön svalka. För dem som har blivit trötta av de eldfulla sprången, erbjuder den innanför logen belägna höskullen en behaglig tillflykt. Där kan man genom väggens glesa brädverk skymta den mattglänsande månen och fröjda i stilla ro över flickans och naturens skönhet.

Otaliga sådana danskvällar har jag bevistat, för det mesta som åskådare, men ibland som spelman, ty logdansens repertoar kunde jag på mina fem fingrar. Jag var nämligen fiolist på den tiden och hyste redan då ett livligt intresse för våra folklåtar.

Småningom vaknade en längtan, som blev allt starkare och starkare, att på notpapperet rita ner något av denna midsommartidens ljuvliga vaka, att i ton få utlösa det övermått av poetiska intryck och stämningar, som jag hade mottagit under årens lopp.

Det skulle bli en lovsång, en glädjehymn över det svenska folklynnet och den svenska naturens skönhet vid midsommartid, skriven på musikens idealiserande språk. Och som i en dröm började jag arbetet.

Midsommarvaka är en rapsodi, men i ännu högre grad en symfoniskt utarbetad tondikt, byggd på ett rent visuellt program, vars innehåll är följande:

En skara upprymda ungdomar tpgar vägen fram till logen. Där är redan en del folk församlade, ty dans skall det bli på midsommaraftonen, och öl och brännvin har redan börjat flyta ur kaggar och flaskor. en skrovlig basröst söker intonera Pekdansen, men träffar inte de rätta tonerna. Folket skrattar. En gnällig käringstämma försöker i sin tur, men misslyckas också till de kringståendes munterhet. Då tar spelmännen hand om låten, varpå dansen börjar- Men det onda blodet har dock blivit väckt, och Pekdansens första toner är trätofröet. Grälet tilltar, och snart blandar sig käringarnas gälla pipiga stämmor med männens bärsärkavrål. Man pustar och skäller i halsen på varandra.
Upphetsningen stiger till kokpunkten, och då faller också smockan. Därmed har ilskan fått sin utlösning. Under skratt och stoj kastas bråkmakarna ut, varpå dansen fortsätter.

Men en yngling vill bort med sin käresta från det dansande vimlet till skogens tystnad och täta snår. Han viskar till sin flicka, och hon nickar gott förstånd. På den första låtens kvicka sextondelar slinker han ut från logen, och hon följer tätt efter på samma tema. det är en så kallad 'canon'. Samtidigt ljuder fragmentariskt Pekdansen i orkesterns djup. logmusiken tonar svagare och svagare i de bortilandes öron, och snart hör de endast skogens stilla sus.

De lyssnar trollbundna till en svårmodig melodi, som skogens ande suckar fram med en skalmejas tonklang. Långt fjärran ifrån svarar en annan naturens stämma med klangen av ett vallhorn. Så hör de hur ett vinddrag kommer svepande, och då tonar melodin i skogens väldiga orgel, som spelar med fullt verk.

Men nu ljusnar det i naturen. Solen går upp. Dess strålar gnistrar i blommornas daggdroppar, humlornas surr börjar fylla luften, hela naturen vaknar till liv. Därmed återkommer de unga till verkligheten. Nu vill de tillbaka till logen och vara med om ännu en dans innan spelmännen bärs upp på höskullen. Snart hör de ånyo fiolernas glada rasp, och när de kommer fram till logen bereder man sig just till den sista dansen, den sjuhurrande Jössehäradspolskan. Nu tycker sig ynglingen dansa som aldrig förr. Han dansar så klackarna smäller honom i nackskinnet, och sin käresta svänger han runt så lätt som om hon vore ett halmstrå. De andra ungdomarna ger dem inte efter: sulorna smäller, kjolarna svänger, rop och skrik, när flickorna kastas mot taket. Över golvplankorna rasar havets vildaste virvelstorm.

Med denna yrande klimax slutar 'Midsommarvaka', som - jag upprepar det än en gång - är en lovsång över det svenska folklynnet och den svenska naturen vid midsommartid, men som aldrig varit avsedd som stoff för tillintetgörande jazzhantverk. (
Fetstilen är MWs tillägg!)"

"
Tillintetgörande jazzhantverk!" Aj,aj,aj. Det sved! Undrar vad t.ex. Janne Johansson tyckt om han läst detta innan han gav sig på den svenska folkmusiken....

När jag läser Alfvéns oerhört intressanta verbala beskrivning av sitt mästerverk  är det inte utan att jag också undrar om inte den gode Povel Ramel hade läst denna artikel när han skrev sin sköna Birth of the gammeldans?

Majoritetens demokratiska underskott - smicker?

På 80-talet hände det en gång att jag blev presenterad för den informationsansvarige för Åkers Styckebruk/Gripsholms Värdshus moderbolag, av den dåvarande källarmästaren på Gripsholms Värdshus, som en av de tio personer i kommunen man inte skulle ha som ovän!

En tidigare fogde på Gripsholm sade ungefär  att "det alltid händer något när Mats är med. En förening startas eller en aktivitet av något slag. Han behöver inte ens själv bli involverad men idén har han planterat."

Visst kände jag mig smickrad. Jag visste att jag nog var en ganska bra nätverkare och det ger måhända effekt.

Jag minns att jag som ung alltid var fascinerad av Mikhail Suslov, Krustjevs grå eminens. Han som gick snett bakom och "talade om hur det skulle vara....".

Trots detta blev jag idag ordentligt överraskad när Oppositionsrådet talade om att majoriteten inte ville offentliggöra sitt förslag i skolfrågan före Barn- och Utbildningsnämndens möte på onsdag p.g.a. framförallt mig och min blogg. Jag nämndes särskilt av det Kommunalråd hon talat med, som skäl för hemlighållandet. Jag som bara har en enda ordinarie förtroendeplats (Demokratiberedningen)!

Det är inte utan att jag trots allt ändå måste anse att majoriteten tillskriver mig en oändligt mycket större "makt" än jag har. Min blogg besöks av ett mycket litet antal människor jämfört med flera av de aktiva Strängnäsbloggarna, säkert bara en fjärdedel av vad t.ex. vännen Margit Urtegård har och säkert färre än Oppositionsrådets egen blogg.

Men för att beröra sakfrågan: Om "felet" är mitt att det förslag som majoriteten avser att lägga fram, inte lämnas ut till oppositionspartierna i förväg, beklagar jag det. Resultatet är ett demokratiskt minus.

Majoriteten har vitt och brett talat om "öppenhet" och "alla ska vara med" och nu ser vi resultatet. Vad menar man?

Är tanken att ett beslut som berör alla kommunens skolbarn och deras föräldrar ska fattas på onsdagen nämndsammanträde på basis av ett förslag som kommer att framläggas vid mötet? Som ingen haft chansen att ens läsa igenom i förväg? Som hälften av ledamöterna ska försöka sätta sig in i på några minuter?

Resultatet blir att majoriteten kommer att genomtrumfa sitt förslag utan någon konstruktiv dialog med kommunens övriga sju politiska partier förts.

Vilken kvalitet får ett sådant beslut? Hur representativt blir det?

Skollokalsutredningen är väl det mest infekterade ärende den här kommunen har upplevt på mycket länge. Den har redan kostat ett kommunalråd sin post och den gamla majoritetsalliansens undergång. Utredningstiden har förlängts med mer än ett år. Nya direktiv har tillkommit. Tiden har gått och möjligheterna till reella besparingar nu nästan sprungit ifrån oss. Ett synnerligen kostsamt år för kommunens skattebetalare.

Resultatet är trots detta en synnerligen väl genomarbetad utredning som dels genomlyst fyra givna alternativ (förutom ett nolldito) men som också lagt till ytterligare två.

Därefter har den gedigna remissrundan resulterat i ett lika fullödigt kompletterande material.

Ur allt detta ska vi politiker vaska fram ett resultat som ska fungera för kommunen och dess invånare under åtskilliga år framöver.

Men det kommer inte att vara något av dessa väl kända och genomtröskade tankar som ställs under proposition på onsdag, utan ett nytt och för alla andra okänt förslag.

Det är inte så demokratin ska fungera.


Norrbro

Norrbro mot Gustaf Adolfs Torg. Huset i fonden är det gamla Hotel Rydberg ("han med biffen"). Strax bortom ses också det stora telegraftornet som ändå in på 50-talet dominerade stadsbilden och från vilket tusentals telefontrådar distribuerade samtal till alla stockholmare. Notera hästspårvagnarna.

Jag rotar vidare bland Farfar Oscars stockholmsbilder. Hans intresse som järnvägare var väl närmast de spår som fanns på bilderna, men uppenbarligen har också annat fångat honom som jag återkommer till.

Bilderna från Norrbro och dess grannskap låter jag ackompanjeras av ett textlån från Thorleif Hellboms fantastiska "Stockholm berättar"

 

Norrbro mot Slottet. Bazaarbyggnaden med Cafe de la Croix och Hovstallet till höger.

"NORRBRO

Slaktarhusbron var namnet på 1700-talet. Det var en träbro i
ruffig miljö. Den började i kungliga vedgården vid
Skeppsbrons ände och sneddade över mot Helgeandsholmen. Där
låg på höger hand Fiskarehamnen, Slaktarhuset med
“Skoporten”, skomakareämbetets försäljningsställe, samt en
kvarn. Till vänster, mot Mälaren, fanns Tessins hovstall och
greve Pers (Brahe) palats, där Kungl. biblioteket var
inrymt. Längst mot norr låg en rad grönsaksbodar samt en
tvättbrygga. År 1787 lade Gustav III under salut grundstenen
till den nya stenbron och murade in en låda med mynt och
medaljer. Bygget framskred långsamt och blev dyrbart,
arkitekterna Adelcrantz och Palmstedt hade stora svårigheter
att skapa en säker konstruktion i den strida strömmen. År
1806 stod bron äntligen färdig och nu förestod en lysande
tid. Muren mot Hovstallet revs i slutet av 1830-talet och i
stället uppfördes Norrbrobasaren med Adolf Bonniers boklåda
längst i söder och Café de la Croix som sista utpost mot
norr. Däremellan låg “galanteribodar”, hattstofferarbutik,
sidenkramhandel och Labatts tobaksbutik. Norrbro blev
“snobbrännan”, där hela Stockholm möttes. Där flanerade
“Norrbrolejonen” i sina höga, ljusgrå felbhattar och
granskade de promenerande skönheterna genom sina lornjetter.
År 1904 revs Basaren. “Lejonen” sökte sig nya jaktmarker."

 

Helgeandsgatan (hette den så?) sneddade från Mynttorget mot Norrbros norra fäste. Hovstallet till höger och i fonden Hotel Rydberg.


Husdjur "på rummet"!

Cessna på fönsterbrädan. Svansen något aggreverad.... Gillar inte att

bli plåtad!


När jag satt där och rensade i datorns mailbox, fick jag ovanligt sällskap på fönsterbrädan av vår katt Cessna (sonen är pilot!) som är en stolt men steriliserad norsk skogskattshona nu på sitt femte år. Hennes syster Skorpan som dessutom var långhårig sökte sig till skogs redan efter något halvår och har sedan inte synts till vidare.

 

Cessna är nu det enda djur vi har (förutom mössen i väggarna, sorkarna i åkern, krypen på hustruns växter etc.). Mig tolererar hon eftersom jag ger henne mat varje morgon. Hon möter mig redan i trappan där hon stannar i kröken tills min hand (som tar stöd mot trappans mittpelare) når till hennes huvud. Då ska det kelas en stund som muta...

 

När vår egen frukost sedan intas är det hustrun som är centrum för hennes uppmärksamhet. Får hon inte sin ostskiva raskt nog låter hon bestämt en klo dra hustruns arm med ostskivan till sig.

 

Det har funnits andra tider. Jag började mitt "djurliv" med undulater. De gick under beteckningen Familjen Plock. Anfadern hette väl därtill Pippi. Huruvida det fanns ett reellt släktskap mellan de olika fåglarna minns jag inte.

 

Glad Påsk i buren!


Här syns en ung Mats med sin fågelbur med några medlemmar ur familjen Plock. Buren är som sig bör påskpyntad. Det förevigade tillfället initierades av en av Mammas bästisar sedan barnsben,  journalisten Ulla Beyron, signaturen Bey med "Beys rond" att hantera dagligen i Stockholms-Tidningen. Tröt inspirationen ringde alltid telefonen hos oss och Mamma fick veta att nu skulle Ulla komma hem och hitta på nå't hos oss. Förutom påskpyntade fågelburar fick jag ställa upp med potatismjölspudrad modelljärnväg i juletider (till Mammas fasa. Hela våningen blev bepudrad...) och annat. Allt för att tillfredsställa en hungrande läsekrets. Jag har tänkt skriva något om den kära Ulla B. Jag har hennes samtliga inbundna klippböcker med allt hon skrev under sina år på ST. Plus naturligtvis en del av hennes blomsterböcker men främst de härliga böckerna om "Stockholm i gasljus" och "Kring en redaktör". Den sistnämnda om hennes legendariske pappa, chefredaktören på DN, Idun m.fl. Beyron Carlsson.

 

När hustrun och jag var nygifta på 60-talet och bodde i Scalateaterns hus, hade hustrun lekskola i Folkets Hus B-sal (allt plockades fram på morgonen och tillbaka in i skåp på kvällen. Vilken förskollärare skulle göra det idag?).

 

Till påsken införskaffades trenne gulliga små dunbollar till kycklingar från en bondgård söder om staden. Dessa hölls i låda på lekskolan under dagtid och togs hem till våningen snett över gatan på kvällen. Där bodde de tills sommaren kom och de tre små ullbollarna vuxit sig till stora och "mansstarka" kapuner. Då byggde vi en hönsgård ute på sommarnöjet på Östra Ekudden i Vaxholm.

 

Givetvis skulle kapunerna heta något också. Det blev "Findus", "Felix" och "Salmonella". Här ses de börja mäta sin styrka!

 

En natt var vi tvungna att vara i Stockholm utan att någon fanns på landet för att se till tupparna. Så vi tog in dem i sin stora låda som ställdes i köket som vanligt. Vad vi inte räknat med var den volym de utvecklat på sitt galande, så när klockan var fem på morgonen och tupparna hade väckt hela trappuppgången med sitt ivriga Kuckelikuuuuu, tog jag lådan och gick ut till bilen, körde ner på Norra Latins avfolkade skolgård. Uppsökte vad jag beräknade skulle förbli en skuggig del och lämnade kapunerna där med alla rutor på glänt.

 

När jag kom ner senare visade det sig att jag räknat fel på någon halvtimme så de stackarna var något dästa. Idag skulle jag väl åkt in i buren själv för detta.

 

Men det fick oss att inse att detta inte kunde fortsätta. I början hade vi nog inbillat oss att vi skulle kunna låta dem sluta sina dagar i knaperstekt form på våra matfat med en god sås till, men nu när timmen var slagen insåg vi att vi inte skulle kunna tänka oss att äta våra vänner, så det blev en färd ut till Vetrinärmedicinska i Frescati som tog om hand och av daga, våra från början så gulliga dunbollar.

 

Så flyttade vi ut på landet och skulle ha häst och allt. I stallet skulle finnas stallkatter. Som skulle hålla rent från möss och råttor. Tvenne härliga trefärgade katter införskaffades, Rufsi och Tufsi. Jag vet inte om det blev färre råttor men definitivt flera katter! Det där med barnbegränsning hade vi inte börjat med än.

 

Här ligger Rufsi med två av sina ungar Prillan och Ålä ("Au lait") och värmer vår nyfödde Pontus i skrindan. En uppgift de tog på stora allvar.


Vårt kattliv expanderade våldsamt och när det var som värst hade vi under en kortare tid 14 stycken. Gissa vad barnen kallade mig under lång tid sedan skaran decimerats västenligt? Med iskyla i blicken väste de "Mördare!" till mig.

 

Men gotlandsrusset i stallet behövde sällskap varför en get "Nickan" införskaffades. Men hon blev mer sällskap för oss än för hästen.

 

Hustru Ann med Nickan i knät


När vi skulle åka någonstans hoppade hon kvickt in på golvet framför passagerarsätet och rullade ihop sig. Det finns fortfarande de som minns när inte bara hundar stod kopplade utanför ICA i Mariefred utan också en get!

 

Rufsis och Tufsis barn och barnbarn hade vi i generationer. Även om de inte var hejdundrande bra på att decimera musbeståndet hemmavid så såg de iallafall till att föra hem sorkar och råttor från omgivande gårdar och fält och med stolthet nedlägga dessa små och stora lik på vår tröskel.

 

Den siste av deras ätt, den lejonfärgade stolts Månster, blev oss trogen i 19 år och följde oss genom tre bostäder. Han föddes vid Mälarens strand vid ångbåtsbryggan i Mariefred där han också hade sina jaktmarker. Gick man ut en sen kväll i trädgården kunde man se ett par lysande kattögon under buskagen och höra ett stilla krasande. Då hade Månster fångat en ål vid strandkanten och kalasade på den.

 

Trafiken på gatan bekom honom inte det minsta. När han viggat till sig några kakor och kanske en glassklick vid glasskiosken satte han sig lugnt mitt på gatan och slickade pälsen innan han kom hem. Bilarna fick väl väja för sj-on!

 

Herre på täppan


När vi själva flyttat upp i Slottsbrinken och hade företaget nere i stan hände det sig en dag när jag tittade ut från kontorsfönstret att jag ser Månster i sakta mak gå förbi utanför på gatan med målmedvetna steg ner mot sina gamla hemtrakter och jaktmarker. En klick glass kanske och en stunds sällskapsliv på ångbåtsbryggan och se'n hem igen!

 

Han gick med andra ord ca. 2 km mer eller mindre dagligen och var alltid punktligt hemma till middag! Om ingen snodde den för honom förstås!

 

Han sticks den dj-eln! Och han snor mitt käk!


Som sagt, 19 år blev han och slutade sina dagar här på gården, där han fann sig till ro. Idag vilar han under en stor alm. Och ger förmodligen instruktioner till Cessna att  hålla igelkottarna borta för vi har inte haft några här sedan Månster dog. Bara mera möss........


Är vad Påven säger relevant?

BloggerEn god vän skrev på sin blogg om den "Helige Faderns" nyårsbudskap där denne även berör
homosexuella och homosexualtitet. Hans reaktion är lite märklig med tanke på att han inte är
troende katolik eller medlem av katolska kyrkan.



Han reagerade med ryggmärgen mot angreppet. Jag har förståelse för att de homosexuella
som är djupt troende och tillhör ett kyrkosamfund vars ledare uttalar sig som Påven gjorde,
reagerar starkt. Men om vi någonsin ska få ordning på vårt eget samhälles syn på homosex-
uella och deras rättigheter i vårt samhälle, tror jag att man med alla medel ska undvika att
blanda in religiösa samfund i diskussionen. Det leder ingen vart som jag ser det.
Så här kommenterade jag hans blogginlägg:
Käre Bo!

Egentligen vill jag inte polemisera med Dig i denna fråga i vilken Du och jag står på samma
sida.

Men debatten om homosexuellas rättigheter och respekten för dem är trots allt en samhällelig
fråga som ska diskuteras ur samhällelig synpunkt.

Med all respekt - vad Påven uttalar i frågan är av ytterligt ringa intresse för vårt samhälle.

För medlemmarna i samfundet Katolska Kyrkan - ja! Men där är väl varken Du eller jag medlem-
mar, eller åstundar att bli det.

Felet med denna debatt (som hos oss är aktuell med äktenskapsfrågan) är att den religiösa si-
dan hela tiden blandas in i vad som borde vara en rent samhällelig debatt. I vårt fall, homosexuel-
las rätt till ett äktenskap på samma villkor som andra medborgare. Det är som Du själv vet en
samhällelig uppgift. En skatterättslig statusförändring om vars eventuella religiösa innebörd sam-
hället inte ska ha någon som helst uppfattning.

Felet är att samhället vid något obegripligt tillfälle givit religiösa samfund en rätt att utöva en sam-
hällelig registreringsuppgift och därmed blanda samman sin religiösa uppfattning och utövning
med vad som rätteligen endast är en samhällelig uppgift.

Den självklara lösningen vore givetvis att återta denna rätt från de religiösa samfunden. Vad des-
sa har för sig på sin kammare har samhället inte med att göra. I all synnerhet som vi skurit av för-
bindelserna i övrigt med den forna statskyrkan.

Den nuvarande diskussion som förs har ett fundamentalt fel.

De som kräver någon slags samhällelig rätt till en kyrklig vigsel oavsett det ena eller andra, av rätt-
viseskäl, och tror att staten ska kunna genomdriva den rätten för alla, begriper föga.

Den "rätten" skulle ändå bara omfatta de som lyckas hitta en präst i svenska kyrkan med "rätt" in-
ställning. Inga katoliker torde göra sig besvär och deltar säkert inte ens i debatten. Och knappast
många andra skygglappsförsedda religiösa samfunds medlemmar heller.

Att den lagstiftning som nu kan komma att föreslås alltså skulle vara någon slags Sesam-öppna-Dig
är ju blott en chimär. Det vore ingen rättvis lagstiftning som skulle omfatta alla homosexuella i sam-
hället och därmed inte heller en lagstiftning som vår riksdag ens borde överväga.

Rätta mig gärna om jag har fel, Bo!

Ett i övrigt Gott Slut och ett Gott Nytt År önskar jag Dig och Pelle!

Vännen
MATS

den 29 december 2008 14:59

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

RSS 2.0