Kungsträdgården i fordna dagar....

 
 
 

Har länge haft en stor mapp hängandes med i alla årens flyttar. Någon har en gång i tiden klippt ut bilder och texter ur Ny Illustrerad Tidning 1882 som handlat om Kungsträdgården, Karl XIIs torg och omgifningarna!
Kan tänka mig möjligheten att mappen kan komma från Mammas barndomsvän Ulla Beyron som växte upp i Fersenska Palatset på Blasieholmstorg där pappa Beyron Carlsson huserade med fru Anna. Beyron Carlsson var den tidens "tidningskung" som chefredaktör på IDUN, på VeckoJournalen och på Dagens Nyheter. Men det är pappa som sedan skrivit "Kungsträdgården" utanpå mappen. Hans intresse torde hängt samman med att han i mitten av 30-talet flyttade sin advokatbyrå till högst upp i huset Kungsträdgårdsgatan 16. Där blev han kvar i över 30 år med en kungsbalkong utanför hörnfönstren med vidunderlig utsikt över Kungsträdgården Strömmen och Hamngatan.

Alltnog, här följer resten av de vackert litograferade teckningarna.
 
 
 
 
 
 
 

Har alla blivit galna?

APPLEs planer på en jättebutik vid Hamngatan i Kungsträdgårdens norra ände.
 
Det framgångsrika och genomkommersiella företaget APPLE har förvärvat tomträtten till den byggnad och serveringsyta som skapades i samband med Stockholms stads 700-årsjubileum 1953. Avsikten var att där ha en jubileumsutställning och en sommarservering.

Eftersom det var Stockholms Handelskammare som genom ett dotterbolag stod för den allmänna ruljangsen i Kungsträdgården i samband med jubileet så fick de väl tomträtten och uppdraget att genomföra utställning och programverksamhet. Och därmed uppförandet av serveringsbyggnaden. För att möjliggöra finansieringen av detta torde Stockholms stad så ha upplåtit tomträtten där byggnaden uppfördes till Handelskammaren utan någon ersättning eller av symbolisk natur. Det är ju så det går till när kommunen skänker bort skattebetalaranas tillgångar, som man nu också vill göra för Nobelklossen.

Jag hade på 80-talet mycket att göra med Stockholms Handelskammare som då leddes av Lars Almström som var en man med stort och starkt kulturintresse och -kunskap. De bedrev sin verksamhet i Kungsträdgården med känsla och ansvar för uppgiften.
 
7Sekel skymtar i gränskan med NK och de gamla Sagerska Husen i bakgrunden.
 
Lars är sedan länge borta och ägnar sig åt andra kulturella landvinningar och nya vindar tycks blåsa i Handelskammaren. Inte vet jag om det var därför man blev av med eller återlämnade uppdraget att sköta Kungsträdgården 2015 till staden. Det moraliskt riktiga hade väl varit att då också återlämna tomträtten till 7Sekel/THIFriday-byggnaden, men icke! Man sålde den – inte till ett restaurangbolag – utan till APPLE!

Som här vädrade möjligheten att få en jättebutik i primeläge utan någon möjlighet för konkurrenter att gå emellan. Man kan inte lägga några synpunkter på APPLEs agerande här. De har givetvis utnyttjat en strålande möjlighet.

Men! Det finns problem. Den byggnad man tänkt sig bygga (se bilden ovan) strider mot gällande detaljplan för området på många sätt och man har nu begärt ändring av detaljplanen för att kunna genomföra sina idéer.

Och det är nu som det märlliga händer! Istället för att säga "Sorry men vi kan inte ändra detaljplanen! Syftet med tomträtten är att det ska finnas en servering med viss utställningsverksamhet, inte en jättelik butik", så börjar man humma om att istället ge APPLE möjlighet att sätta upp sin butik mitt på Norrmalmstorg!

MEN VAD ÄR DET FÖR DUMHETER!
 
Staden har planmonopol och bestämmer var man kan ha olika verksamheter. Kungsträdgården är en plats för alla Stockholmare och inte bara för oss Apple-frälsta. Det är väl bara att säga nej, det går inte. Ni får bygga och bedriva er verksamhet på tomträten i enlighet med gällande detaljplan. Passar det inte så får ni söka er någon annanstans.
 
Ingen ska inbilla mig något annat än att APPLE här tagit en chans! Går det så går det. De var givetvis väl medvetna om vad detaljplanen säger och var beredda att ta denna chans. Ingen behöver "kompensera" APPLE om de beslutar dra sig ur om staden inte vill ändra detaljplanen för deras syften. Det är de kommersiella villkor APPLE och deras gelikar lever med.
 
Vi kan väl inte börja dela ut parker och torg till olika företag! Samsung får Humlegården, Microsoft kan husera på Plattan vid Sergels Torg, Nokia får disponera Stureplan och varför inte Sony på inre Borggården på Stockholms slott! Det vore väl något. Den ytan är ju så tom och trist!
 
Kungsträdgården enligt Erik Dahlbergs Suecia Antiqua, med De la Gardieska palatset "Makalös" i fonden vid nuvarande Karl XIIs Torg.
 
 
 

GÄSTBLOGG OM NOBELMAUSOLEET PÅ BLASIEHOLMEN!

Gun och Finn Löfquist i Bromma skrev följande tänkvärda brev till Stockolms kommunfullmäktigeledamöter för att övertyga dem om vansinnet i det planerade lådbygget på den
platsen.
 
 
 
Till alla i kommunfullmäktige

Stockholms politiker bör inte medverka till att kommersialisera varumärket Nobel

Det är synd att vi stockholmare ska behöva förknippa Nobelstiftelsen med den kulturstrid som nu rasar på Blasieholmen. Varför bygga ett hus som är alldeles för stort för Nobelstiftelsens behov och varför inte bygga den på en plats som kan förknippas med vetenskap.  Nu gäller det att stoppa planen och se till att staden tar upp en diskussion med Nobelstiftelsen om andra placeringar.

Nobelpriset är ett välkänt begrepp över hela världen. Att Sverige också blir känt tack vare detta ädla varumärke är både glädjande och värdefullt. Det gör att vi alla måste värna om detta varumärke så att det inte förstörs eller svärtas ned. Men frågan är om inte det håller på att hända nu när Stockholms politiker hand i hand med starka kommersiella krafter driver på bygget av ett kitschigt Nobelhus på Blasieholmen.

Högt ansedda ekonomer menar att Nobelstiftelsen inte kommer att mäkta med att plötsligt bli fastighetsförvaltare av ett enormt hus som ska rymma så många ovidkommande verksamheter. Stiftelsen kommer direkt att få problem och därför snart överföra det hela till en kommersiell fastighetsförvaltare som av ekonomiska skäl förstås kommer att hyra ut till den som betalar bäst.

Det kommer att leda till att staden och Nobelstiftelsen snart förlorar kontrollen över husets framtid. Det troliga är att stiftelsen flyttar ut och säljer huset. Vad var det då för glädje med att staden skänkte bort tomtmarken – värd över en miljard sägs det? Ett varnande exempel är fallet Wennergren center som etablerades 1962. Det skulle bli ett vetenskapligt center och locka forskare över hela världen. Idag är det vetenskapliga perspektivet som bortblåst och så är även den vackra idé som gjorde att politikerna skänkte bort tomten. Idag är det affärsverksamhet som gäller.

Att Nobelstiftelsen tydligen är i behov av pengar är klart men det är inte klart varför bidraget måste kombineras med att man bygger en stor fastighet med många utrymmen som inte behövs. Man kan faktiskt undra varför Wallenberg och HM helt enkelt inte skänker pengarna direkt om man nu vill stödja Nobelstiftelsen i den nuvarande ekonomiska svackan. Men att staden skänker bort värdet av tomtmark på kanske över en miljard väcker frågor: enligt Kommunallagen får inte kommunen ge bort kommuninnevånarnas pengar! Vad säger Justitieombudsmannen JO om kommunens agerande?

Nej, kommersialisera inte marken utan låt Nationalmuseum bygga ut så att man kan ställa ut sina enorma samlingar som kan mäta sig med Louvren och andra museer i världsklass. Idag ligger konstskatterna dolda i magasin. Använd sedan det vackra tullhuset och magasinsbyggnaderna på Blasieholmen för publika aktiviteter, skapa en vacker park i kontakt med vattnet och skärgårdsbåtarna. Allt detta kan om något blir en turistmagnet och kassako som gynnar stadens ekonomi!

Det som hänt är ett misstag som går att rätta till. Som vanligt i stadsplanering nu för tiden togs alla med överraskning och det gavs inga alternativ för oss som skulle ge synpunkter. De flesta sakkunniga som sedan satte sig in i frågan är dock emot Nobelhuset. Inse att den politiska ledningen har blivit kidnappad av en reklammässigt dum idé. Nu bör alla kräva att omröstningen i stadsbyggnadsnämnden och fullmäktige ska vara fri dvs. att partipiskan inte ska hindra någon från att lyssna på folkets och experternas kloka råd. Ännu finns tid att stoppa planerna – låt inte detta bli ytterligare ett misslyckande likt Stockholm Waterfront.

Gun och Finn Löfquist, Bromma

 
Jag kan bara instämma!

"Jag är automobilen"

 
 
Efter min pappa har jag en vacker tändsticksaskhållare i brons, som han fick av Hans Osterman. Idag vet få vem Hans Osterman var. En av pionjärerna inom svensk bilhandel. Startade sin bilfirma redan 1908 och blev generalagent för General Motors. Han dog 1941 men företaget levde kvar i familjen fram till 1979 då det såldes.
Namnet lever ännu kvar i Osterman Helicopter, tidigare Osterman Aero som grundades av Hans son Lennart.

Men det som jag saknar allra mest är nog Ostermans Marmorhallar! Denna framgångens magnifika manifestation!

På Birger Jarlsgatan 18 bredvid biografen Spegeln låg denna stora lokal i flera plan, allt i grön vacker kolmårdsmarmor. Utan tvekan Stockholms vackraste och elegantaste utställningslokal någonsin!
Tidning för byggnadskonst skrev år 1930 att lokalen "med sin hypereleganta inredning i grön kolmårdsmarmor" utan tvekan kunde "rubriceras så som Europas elegantaste och kanske största bilförsäljningshall".
 
 
 
Och inte bara för bilförsäljning! Här hölls mässor och utställningar långt innan S:t Eriks- eller Älvsjömässan var påtänkta. Båtmässan Allt för Sjön började här på 40- och 50-talen.
 
Varje senhöst hade Röda Korset en stor julbasar här och ett besök där ingick då min faster Dudde Björklund var mycket engagerad i Röda Korsets verksamhet och givetvis då också i denna basar. Något år när jag var i de nedre tonåren städslades jag dessutom för att vara mannekäng för barnkläder och vandrade på cat-walken förmodligen starkt generad.
 
 
 
Sedan bilförsäljningen flyttat ut i början på 60-talet användes lokalerna också fortsatt för utställningar och mässor tills Stockholms Rullskridskocenter frlyttade in. När detta etablissemang lade ner 1981 så byggdes lokalerna om och idag vet jag inte om det ens finns en rest kvar. Dessa vansinnigt sköna och vackra trappor med breda mjuka balustrader. Jag kan utan tvekan säga att det var en sensuell upplevelse att stryka handen över balustraderna. Hela Marmorhallarna borde ha byggnadsminnesmärkts!

Inför företagets 25-årsjubileum beställde Hans Osterman av Marmorbruks AB Kolmården, en 2 x 1,25 meter stor marmortavla där en hyllningsdikt till bilen var ingraverad. Dikten var skriven av John O. Munn och hette på engelska The automobile. Den är en hyllning till bilen. Vid denna tid var motorfordon ju något nytt och spännande:
 
 
Tavlan finns fortfarande kvar i byggnaden i en av entréerna men föga iögonenfallande.
 
 
Tänk om man kunde få Swedish Match att åter tillverka tändsticksaskar i det format som krävs för att fylla dessa hållare!

 
 
 

Varför stannade den arkitektoniska utvecklingen upp efter Legoklossens entré?

 
Genom århundranden kan man följa stilhistorien också inom arkitekturen. Det går att finna karaktärsdrag från varje stilhistorisk epok också inom arkitekturen. Former, strukturer, dekorationselement, materialval etc. Den sista stora ”vackra” svenska arkitektepoken var nog 20-talets. Dess stramhet och ändå med stor formfulländning får sitt uttryck i åtskilliga vackra bostadsfastigheter i Stockholm och i andra städer, och manifesteras kanske främst i det stora mästerverket från perioden, Stockholms Stadshus.

Så kommer trettiotalet och dess funktionalism där åtskilliga svenska arkitekter gör banbrytande insatser. Man börjar se till funktion före form, men överger ändå inte arkitektens möjlighet att ge en personlig utformning i fasader och andra delar. Hästskopalatset i Stockholm är ett praktexempel på personligt utformad funktionalism.

Men sedan....

Vad händer? Ännu idag – ÅTTIO år senare – ritar arkitekter samma funktionella byggnader med en och annan variation. Utan några personliga uttryck.

I Amerika har jag för mig att arkitekturutbildningen är uppdelad i vad som väl motsvarar arkitekt resp. ingenjör här i Sverige. Och det verkar som om arkitekterna – som borde vara visionärerna och konstnärerna idag helt fått böja sig för konstruktörerna/ingenjörerna – de som kan rita raka injer och räta vinklar.
 
 
I lördags var jag på Kgl. Operan med några av barnbarnen. När den byggnaden tillkom på 1800-talets slut talade man om lådbygge. Cigarrlådor som staplats på varandra. Men sett i backspegeln är ju ändå Operan en vacker, spännande och varierad byggnad. Som ger nya synvinklar och perspektiv från alla håll.
 
 
Men vad kan man då säga om den senaste tidens inslag i den Stockholmska byggnationsdebatten, Nobelcentret och Gallerian?


För min egen del, står det klart att arkitektutbildningen numer helt och hållet skippat ritstift och ljusbord och istället ägnas utbildningstiden för studenterna åt en jättelåda med legobitar som de får lära sig att kombinera och stapla på olika sätt.
 
 


För vad annat kan man tro när man ser resultatet? Det är ju fortfarande lådstaplande, fyrkanter, glasfasader, raka linjer och räta vinklar! Vari ligger visioner och konstnärlighet i dessa förslag? Var finns arkitekten? Vad är det för ”fomspråk” man talar om i sammanhanget? Här finns väl bara två former: rektangeln och kvadraten! 

Bara för att man lägger in guldfärg i glas och fasadlister så förändras ju inte grundformen. Det är och förblir en trist och intetsägande opersonlig låda som inte visar på någon som helst arkitektonisk kunskap, konstnärlighet eller vision. Det är och förblir en ritbordsprodukt som vilken EPA-ingenjör som helst skulle kunna ha åstadkommit.
 
Att inte Nobelstiftelsen skäms! Man är satt att dela ut priser till de vetenskapsmän, författare och fredsivrare som ”gjort mänskligheten den största tjänsten” under det gångna året. Men när man vill manifestera sig i en byggnad, väljer man inte bara ett uselt bakgårdsläge som har större värde som det är, utan dessutom gör man det med en byggnad som bara är en hög med staplade legoklossar! Skäms! Det finns ju faktiskt fortfarande en och annan verklig arkitekt som har en visionär syn på form och material. Frank Gehry, Santiago Calatrava bara för att nämna ett par. Hade Nobelstiftelsen haft tillräcklig kompetens och använt sig av någon av dessa storheter eller någon ung ny som drivs av samma konstnärliga visioner i sitt yrke, så hade möjligen också i värsta fall lokaliseringen på Balsieholmen kunnat nödtorftigt motiveras. Men något lådbygge är inte stadsbilden förtjänt av vare sig där eller någon annanstans.


KÄLLARMÄSTAREN m.m. AUGUST HALLNER

 
 
Mamma hade två vänner som följde henne från tidig barndom och livet ut och det var Ulla Beyron sedermera gift Henriques och Birgit Rosengren sedermera gift Ahrle och senare Gustafson. I sin barndom fick hon därför inte sällan träffa såväl Ullas legendariske far, chefredaktören och författaren Beyron Carlsson (signaturerna Celestin och Floridor) som Birgits lika legendariske morfar källarmästaren, konstnären och diktaren August Hallner. 
Ulla träffade hon dock genom Franska skolan medan Birgit kom in i hennes liv som sommargranne på Vaxholm.
Stockholm på den tiden kring förra sekelskiftet var dock inte större än att Ullas pappa och Birgits morfar kände varandra väl. När Ulla många år senare efter att själv ha avslutat en lång journalistbana på Stockholms-Tidningen gav sig på att skriva en bok om sin far ”Kring en redaktör” (LT:s förlag 1978), som baserar sig på innehållet i en stor kartong fylld med brev till redaktören från den tidens alla storheter, så är August Hallner given för ett eget kapitel som jag här vill återge. Eftersom boken torde vara svår att få tag på idag ens på biblioteken så kanske jag succesivt ger mig på att transkribera flera intressanta kapitel för publicering på min blogg. Detsamma gäller Ullas första fantastiska Stockholms-bok "Stockholm i gasljus". Dessutom har jag fem stora tjocka inbundna klippböcker med Ullas egna tidningsskriverier som borde kunna ge stoff till fler blogginlägg framöver. Här följer Ullas text ur boken "Kring en redaktör":

AUGUST HALLNER

En rar liten farbror som man ofta mötte på stan i närheten av Hamburger Börs var dess källarmästare, August Hallner, ”stadbud” likosm min pappa och gammal god vän och ordensbroder i bl.a. Bellmans minne, PB och andra sällskap. Han blev senare känd även i egenskap av morfar är två prima primadonnor, Margit Rosengern och Birgit Rosengren-Ahrle-Gustafson.

En icke oäven konstnär var han också – hade börjat på Konstakademien, där han var kamrat med både Kronberg och Carl Larsson och drömde om andra dukar  och stilleben än restaurangmatsalens. Men det blev inte så – platsen framför staffliet byttes ut mot den innanför källardisken. Och att arrangera en god middag är minsann också en konst. På lediga stunder umgicks han dock gärna med både pensel och diktarpenna. Han hade givit ut tre skaldesamlingar från trycket och presenterade då och då ”bröderna” både vers och tavlor.

På äldre dar fick han lite rinnande ögon och det där lade jag förstås märke till och tolkade på mitt eget sätt. Alltså frågade jag en dag, när vi gick över Jakobstorg, vad den där farbrorn vi nyss mött hade för yrke?
– Han är källarmästare, sa pappa.
– Jaha, sa jag, det syns att han har stekt mycket lök!
En replik, som Hallner själv fick roligt åt.

På Drottningholm bodde han sommartid i Bergshyddan, en gammal trävilla högst uppe på ”Malmen” med underbar utsikt över slott och fjärd och omgiven av en lummig trädgård med praktfulla gullregn och persiska syrener. Överst på den snickarglada gaveln lyste – som den gör än i dag – en förgylld lyra.

”Stockholms gladaste krögare” kallades Hallner inte för intet och han och vännen Emil Norlander gnabbades ofta och spelade varann pojkaktiga spratt, vad man idag skulle kalla practical jokes.
En dag hade Halllner bjudit ut ett par vänner från ”vischan” eller landet. De hade aldrig förr besökt Drottningholm, men hört talas en hel del om vännens fina och gedigna sommarställe där.
När de kom ut med båten stod deras värd på bryggan, elegant som alltid i jacquette och svart-vit-rutiga byxor.
– Ja, vi tittar väl hem ett tag först, sa Hallner och visade vägen ner i parken. Vännerna häpnade över prakten i vad Hallner blygsamt kallade sin lilla villa. Nog för att de hade hört att han ägde mycket antika möbler och tavlor, men se detta!
En av gästerna som fastnat för en takmålning av lätt klädda flickor – förmodligen caféuppasserskorna, tänkte han – hade kommit en smula efter de andra. Då fick han se en galonerad man, av hållning och ålder att döma en gammal hovmästare. Gästen passade på att göra den fråga som länge legat på tungan:
– Säg mig en sak, var ä frun?
– Frun??? Menar herrn drottningen?
– Drottningen! Vad säjer ni? Ä vi inte hos direktör Hallner?
 Nej, det här är Drottningholms slott.....
Ja, ja det var ju lyckat.

Inte precis Drottningholms slott, men en vacker vy av parken med kungens betande får skänkte Hallner min pappa en marsdag 1918. Och på tavlan, målad i olja, finns förstås en baksida och på denna har konstnären klistrat dit dels ett foto av den ädle givaren, dels denna vers, präntad med gulnat bläck:

Bäste Broder!
Härmed skänkes dig en vid terräng,
åker, skogar och en äng,
samt den illa dammen
jemte alla lammen.
Sjelf jag skapat ”rariteten”,
men jag önskade förvisst
dock min Broder, att till sist
Du det hela fått i verkligheten.

Rimmar gör källarmästaren också ibland i sina brev, t.ex. ett, daterat Bergshyddan, Drottningholm 26/8 1919 och försett med näpna akvarellmålningar utmed brevpapperets alla sidor. Versen lyder så här:

Broder Beyron!
Jag lofvat dig en akvarell,
och hur jag mina färger blanda’
en ljus och stilla sommarkväll
så blef det litet hvarjehanda.

Du får på detta lilla ark
Ett prof uppå min pensels nycker,
Kritiken gifver jag en spark
och kluddar bara, bäst jag tycker.

Till dessa hus – en smånätt grupp –
en dag jag tänker kosan styra
och mörda en förbannad tupp,
som väcker mig på slaget fyra.

Af ”Hyddans” kock en bild du fär,
en, må du tro, som håller måttet,
är införskrifven gallisk mat-ador,
som tjenat har förut på slottet.

Situationen, den är klar,
helt enkelt så sig ställer saken.
I detta ögonblick han har
på såsen fått den rätta smaken

Af denna lilla mälarvy
jag ständigt kan från ”Hyddan” njuta
och måla kvällens rosensky,
när som jag tittar från min ruta.

Jag har en ”misse”, som är blå,
och aldrig misslynt är till sinnes,
och du kan ge dig katten på
det enda exemplar, som finnes.

Min lilla vov-vov gerna såg
hans död och slut på konkurrensen
och för att komma det ihåg
går ”Misse” jemt med knut på svansen.

Chateaubriand har sagt så här
– om nu på sanning det sig grundar –:
”Ju mer jag menskor känna lär,
ju mer jag vördnad har för hundar.”

Då tänkte han nog i sitt sinn,
just hund med hufvud ska det vara,
och då en ”tåckendär” som min,
ty då man saken kan förklara.

Min bild är mindre mönstergill,
af likhet kanske ej finns spåret,
men om man rättvis vara vill,
så liknar det mog mig ”på håret”.

Och nu till sist så beder jag,
du detta emottaga torde,
som litet minne af den dag,
då du besök på ”Hyddan” gjorde.

                    Vännen
                    Aug. Hallner


Gult är inte fult!



 
I det senaste numret av Statens Fastighetsverks tidskrift "Kulturvärden" redovisas den nu påbörjade stora totalrenoveringen av slottets fasader i ett par artiklar. Dels om de omfattande bytena av stenar och skulpturer som gjordes i gotländsk sandsten om vilken slottarkitekten Tessin d.y. sade så här: Gått ländska Steen (tala om särskrivning...), är en härlig Steen att betjäna sig af, ty man Kan arbeta densamma så fijnt man vill. Men han tillade att stenen måste oljas in och målas med linoljefärg ty eljest spricker alt sammans Ofelbart!
 
Fasaderna har renoverats vart hundrade år och senaste gången lät man stenen förbli omålad då det var populärt att framhäva naturmaterialen. Men detta har fått till följd omfattande skador på skulpturer och ornament, varför man nu byter ut nästan var tredje sten i fasaderna! Och man har valt att byta till snarlika sandstenar från Polen, Tyskland och Schweitz eftersom den gotländska inte längre bryts. Dessutom byter man ut varenda en av alla de järnkramlor som håller stenarna på plats, mot motsvarande i rostfritt stål. Det visade sig nämligen att de gamla kramlorna rostade och därmed utvidgade sig och bidrog till ytterligare sprickbildningar. Men all denna nya sten som ska till kan inte lagras på plats vid slottet utan körs först till Danmark där de finhuggs (vi har ju inga stenhuggare längre i vårt land som klarar detta arbete), därefter till Kumla där de mellanlagras för att sedan köras till Stockholm. Varje vecka, eller ännu oftare körs mindre kvantiteter till slottet för att slutbearbetas individuellt för sin slutliga placering i fasaden.
 
Arbetet är uppdelat i 22 etapper för att störa den värdefulla turismen så lite som möjligt. När detta arbete når sitt slut om ca. 25 år, är det så dags att fundera över slottets färgsättning.
 
Den nuvarande brunmurriga färgen är resultatet av att man mellan 1944 och -67 lade på en genomfärgad kalkcementputs i en ljusbeige kulör vars pigment mörknat och tillsammans med den allmänna nedsmutsningen har lett till denna trista kulör som blivit förhärskande på så många husfasader också runt slottet.
 
Diskussionerna har förts om att låta slottet återfå den herrgårdsgula färg den fick då bygget var frädigt i mitten av 1700-talet. Byggnadshistorikern Ralph Edenheim var den förste att föreslå att slottet skulle befrias från den "oscarianska tvångströjan" och åter få den ursprungliga färgen i form av gyllengult och travertin. Förre slottsarkitekten Ove Hidemark avvisade varje tanke på omfärgning eftersom putsen var i gott skick och inte behövde någon åtgärd på länge. Dessutom menade han att slottets nuvarande färgskala väl korresponderade med sin omgivning (som alltså underordnat sig den mörknande och murriga slottsfasaden för att inte överglänsa kungaboningen). Hidemark menade också att den nuvarande färgen hade en lång tradition.
 
Det har också funnit förespråkare för att återgå till den ursprungliga färgen från slutet av 1600-talet som var tegelröd. Men då måste man ha i åtanke att det vid den tiden endast rörde sig om den norra längan av dagens slott som då var en del av den gamla borgen Tre Kronor som i sin tur var byggd av rött tegel. Den röda färgen på den nya slottslängan var därför naturlig.
 
Men då Tre Kronor brunnit ner och Tessin kunnat förverkliga hela sin slottsidé satte han också en helt annan färgskala på det nya slottet som strålade i gyllengul färg och därmed blev det dominerande inslag i den kungliga huvdstaden som Tessin såg som självklart.

Denna färg blev sedan kvar i omkring 150 år innan den murrbruna kulören gjorde entré, som alltså "bara" har drygt 100 år på nacken. Att således säga att det är svårare att framhålla en enskild epok i slottets historia när det gäller att välja vilken färg som ska dominera i framtiden är att göra det svårare än nödvändigt för sig.
 
För mig är det ganska självklart att Tessins tanke med det omgivningsdominanta slottsbygget manifesterades i den ljust gyllengula färgen på fasaderna och att denna således absolut ska återskapas när det blir så dags.
 
Däremot kan jag mycket väl tänka mig att stendetaljer runt fönster och hushörn avfärgas i en ljusgrå färg likt den som slottet hade på 1820-talet (se ovan). En liknande färgsättning kan man idag beskåda på bl.a. Kungsholms Kyrka och Katarina Kyrka, för att få en uppfattning om effekten.
 
Vi har nu ett antal år farmför oss då det gäller att förankra Ralph Edenheims tanke på gyllengult och travertin som en självklar färgsättning på Stockholm Slott!
 
Läs också vad DNs Marcus Boldemann skrev förra året och vad han skrev i DN STHLM den 22 april 2013 (ännu ej i nätupplagan)
 
 

Hoppas Kamprad inte vill ha Serafimerorden!


Ur dagens DAGENS NYHETER! (Den 13 Juni 2012)

Kloka människor lämnar gruppen bakom förslaget till den s.k. Masthamnsoperan. Det är och förblir ett vansinnesprojekt.

Claes Fellbom – regissör och en av personerna bakom Folkoperan, och som hittills varit mycket positiv till Masthamnsoperan – tar just Köpenhamnsoperan som exempel på hur illa det kan gå, om än tanken var god. Köpenhamnsoperan byggdes av miljardären Arnold Maersk Mc-Kinney Møller och skänktes till det danska folket. En stor gärning som resulterade i att donatorn uppnådde sitt livsmål – att få den eftertraktade Elefantorden, en av världens finaste ordnar att hänga på bröstet.

De anställda på Det Kongelige har skrivit till Herr Møller och bett honom ta tillbaka sin gåva eftersom ett 70-tal av dem kommer att tvingas sluta. Bl.a. 30 röster ur 70-mannakören som skärs ner till 40 man!

Den danska staten lovade skjuta till de beräknade 150 årliga miljonerna, men eftersom omkostnaderna stigit till 200 miljoner tack vare de dubbla byggnaderna samtidigt som staten ålagt dem ett sparbeting på 100 miljoner så inser var och en att projektet är dödfött och kommer att om inte annat så virtuellt sjunka ner i hamnens dy.

Samma scenario kommer att drabba också Stockholmsoperan om man fullföljer detta storhetsvansinne. Men det är klart att politiker ogärna ser att såväl Oslo som Köpenhamn – och till och med Göteborg, kan ståta med nya skrytbyggen på operafronten: "det vore det väl skam om inte också Stockholm....".

Det har förekommit en livlig tidningsdebatt med jämna mellanrum kring detta och den grupp som stått bakom det s.k. Masthamnsalternativet har varit mycket aktiva och t.o.m. presenterat en färdig byggnadsskiss. Och den verkar också vara anledningen för dem som nu hoppar av, som sett att detta mer kommit att handla om byggnaden i sig själv, snarare än innehållet.

Sverige har en fin och stark operatradition. Vår opera har producerat många stora sångförmågor: John Forssell,  Jussi Björling, Nicolai Gedda, Hjördis Schymberg, Birgit Nilsson för att nämna några. Såväl Jussi som Birgit Nilsson torde höra till världens yppersta operaröster genom tiderna.

Men idag har operan en krympande publik. Och det beror inte på att den gamla 1800-talsbyggnaden är för liten.
Däremot är den givetvis kostnadskrävande. Det är svårt att rymma modern teknik och svårt att finna erforderliga repetitions- och rekvisitalokaler. T.ex. lagras kulisser för operans alla repertoarföreställningar i Nacka och fraktas alltså emellan. Och den krympande publiken ska betala också dessa ökande kostnader. Vilket de naturligtvis inte gör!

Istället är det vi alla skattebetalare som i realiteten bjuder den fåtaliga operapubliken på större delen av biljettkostnaden. Och nu är man ute efter att lägga ytterligare pålagor på oss för att tillfredsställa ett fåtals musiksmak. Är det rimligt?

Naturligtvis ska vi ha en operabyggnad som fungerar i Stockholm. I realiteten har vi tre: Kgl. Operan, Drottningholsmteatern (sommartid) och Folkoperan.
Den gamla traditionella teaterbyggnaden må vara utjänt och behöva en upprustning och utbyggnad för att underlätta för de anställda och möjliggöra ledningens önskemål.

Men måste det ske genom att man upprepar det danska misstaget? Behöver man en sidoscen och andra nya utrymmen, så varför inte bygga ett annex på Karl XIIs torg. En byggnad som kan utformas för att bli ett modernt landmärke som kan mäta sig arkitektoniskt med de danska och norska operahusen, men som inte behöver bli så stort, eftersom det kan sammanbindas med den befintliga operabyggnaden och samutnyttjas på ett effektivt sätt. Det danska exemplet visar just på detta att om man bygger en helt separat byggnad så blir den gamla "över", och man får inte bara kvar kostnaderna för denna utan tvingas dessutom bedriva "konstgjord andningsverksamhet" i denna lämnade lokal. På alla sätt en "vanvittaffär". En byggnad på Karl XIIs torg skulle dessutom kunna utformas för att också parallellt kunna användas för annat än opera.


De la Gardies "Makalös" till höger. Gatan är Arsenalsgatan och porten till vänster leder in till den egentliga Kungsträdgården.

Nu försöker man också intressera Ingvar Kamprad att satsa pengar på en ny opera. Hoppas man att han ska kunna erbjudas Serafimerorden? Men jag hoppas att Kamprad är en tillräckligt klok man som inte eftersträvar glitter på bröstet, och att han avböjer försöken att vigga pengar av honom för ett syfte som är så helt fel i vår tid.

Vi har andra musikformer som också lever med en krympande publik som t.ex. jazzmusiken. Ändå har denna musikform ännu mångdubbelt större publik än operan men får bara en bråkdel av de skattemedel som öses över vårt "kungliga" operahus.

Platsen – Karl XIIs torg – har ju bara varit torg i något hundratal år. Dessförinnan stod där en makalös byggnad som kallades just "palatset Makalös", byggt av Jacob de la Gardie. Senare förvandlat till arsenal, d.v.s. vapenförråd. Läget mitt emot Slottet inbjuder givetvis till en högkvalitativ arkitektur, ett magnifikt läge vid vattnet och ändå med alla samordningsvinster med den befintliga byggnaden som alltså får ett scentillskott och övriga ytor som behövs utan att det behöver inkräkta på det gamla huset.

Operan "Makalös" – det vore väl något! Kalle Dussin kan flyttas något och vändas så att han pekar på Operan!


Palatset Makalös som konstnären Louis Jean Desprez såg det när han skapade den fantastiska fonden på Gustav IIIs Teater på Gripsholm.

Läs också HÄR, HÄR, HÄR, HÄR, HÄR och HÄR

Rena rama Cirkusen! - Djurgårdsnöjen Del 3, Slutet!

Cirkus Djurgården! Vilken magisk byggnad med sitt stiliga fyrspann sprängande fram över taket.

 

Den sista delen i min lilla "trilogi" om nöjestemplen på Djurgården var egentligen ursprunget till det hela för min del.

 

Jag skrev för någon dryg månad sedan om Björn Skifs premiär på sin nya show på Cirkus, och kände att jag behövde skriva om den tid som var mer betydelsefull i mitt liv, nämligen då Cirkus också betydde CIRKUS!

 

Så här skrev Beyron Carlsson i "Hela Stockholm": "Övermättnad driver stockholmarna att till omväxling gästa den runda byggnaden där kvadrigan på taket annonserar att huvudrollerna innehas av fyrfota aktörer vilkas finlemmade plastik kan vara en njutning för ögat om ock den kanske inte erbjuder mycken omväxling."

 

Han menar att Stockholm av tradition skulle vara en dålig cirkusstad. Ända till en svensk kom som bytte ut sitt namn mit det mer exotiska Orlando. "Redan detta visade en god förståelse för stockholmarnas smak. Och Cirkus Orlando har blivit favorit här även om han nog också haft sina dystra mellanstunder, då han på sitt cirkusesperanto sammansatt av franska, tyska, engelska, spanska, ryska, italienska och något nygrekiska mumlar fula ord om en publik som blivit så bortskämd av biografernas cirkusdramer där ett par tre stycken bryter nacken av sig per gång. Inte har Orlando råd med sådant. Några clowner kunde han väl möjligen uppoffra utan stor saknad, men han är inte ens säker på att det skulle dra. Lyckligtvis har han sina snälla huskattor som sista resurs. Sätter han dem på svältkur en vecka, släpper dem lösa i en bur och smetar upp väldiga plakat om världens vildaste tigrar, så är han såverad ('räddad') för de närmaste veckorna. Ty än har ingen illistig själ hittat på det infernaliska knepet att släppa in en råtta i tigerburen."


Cirkusfolket inkvarterades i Djurgårdsstaden under sina sejourer på Cirkus Djurgården och på kvällarna efter föreställningarna samlades man på Lilla Hasselbacken där de togs väl om hand av servitrisen Mimmi som visste att hålla ordning på de spretiga artistsjälarna.

Här gör Max, Oscar, Willy, Ernst och Albert Schumann entré på Djurgårdsslätten!

(Fotot från Ernst son John Schumann)

För min egen del var det Cirkus Schumann som gällde. Vårens ankomst trumpetades när bröderna Max och Albert Schumann anlände från Köpenhamn med hästar, elefanter, clowner och Max hustru den vackra konstberiderskan Pauline, dotter till världens mest legendariske clown, Charlie Rivel. Eller August om man ska vara noga med cirkusterminologin. Begreppet Clown är egentligen förbehållet den vita clownen med topphatten och vit mask och en vit glittrande dress.

 


Den 29 mars 1956 var det dags för det årets vårpremiär på Cirkus Djurgården, som kom att bli den allra sista. Mats med bag t.v. (vad i allsin dar hade jag i den?), Elsa Burdin, Anders Åberg (numera kreativ konstnär i norr), dennes Pappa konstnären Pelle Åberg, Pip (Elisabeth) Burdin, Anne-Marie Frisk, Gylfe Burdin (ägare till Carl-Axels Varuhus i hörnet Kungsgatan-Drottninggatan och magiker), Astrid Burdin.
Vid tillfället var också förutom mina föräldrar och min syster Karin, Rune Frisk och skådespelaren Håkan Westergren med.


Att träda in i ryttargången på Cirkus Djurgården är en alldeles speciell upplevelse som ännu känns i mina sinnen. Lukten av hästspillning, ljudet av de många språken och programförsäljarnas utrop på bruten svenska, hästars avlägsna gnäggande, cirkusorkesterns blecktoner.


Spänningen inför de upplevelser som stundar är pirrande. Luftakrobater under cirkuskupolen, trollkarlars obegripligt magiska manipulationer, lindansarens glidande akt, pellejönsarna som lockar till skratt för att lätta på spänningen, den för ett barn rätt obegripliga vita clownen och de stiliga men ibland lite väl långa hästdressyrnumren - som dock var just Schumanns kvalitetssignum. Och så Kiki! Eller Otto Moskovitch som han hette, den legendariske dvärgen som roade oss barn. Den första dvärg jag sett i mitt liv. Otto Moskovitch kom att bli bofast i Sverige och gjorde flera filmroller, bl.a. för Ingmar Bergman.



Cirkus Schumanns programframsida från mitt födelseår, då mina föräldrar fyllde ut väntans tider med ett cirkusbesök. Programmet finns numer hos Teatermuséet.



Programframsidan från 1956



Ett typiskt programuppslag med clowner, hästar och magi! Och korgarna finns ju faktiskt kvar om än i nya skepnader.


Där Cirkus står idag uppförde 1827 - med kungligt tillstånd - konstberidaren L. Forreaux en manège. Den blev dock inte långvarig för 1839 fick istället Konstberidaren P. Tournaire rätt att för 36.000 riksdaler banco, en ansenlig summa, bygga en större manègebyggnad ritad av Kaptenen J Oldenburg. Där roade Tournaire stockholmarna under flera år. Madame Tournaire var en bekant skönhet om dock något fyllig men liksom truppens övriga damer slog hon an på Stockholms Herrar.


Efter diverse ägarbyten gick manègebolaget i konkurs och 1847 brann byggnaden ner till grunden trots ett kraftigt regnväder. Kvällen innan hade man hållit konsert  med Kapellmästaren Anton Schnötzinger som förlorade åtskilliga instrument och noter. Elden spred sig österut och antände även Pohlsro som också brann ner till grunden.


Dåvarande ägaren Maskinmästaren C P Mothander, uppförde dock en ny manège något högre upp i terrängen som invigdes av Alessandro Guerras berömda trupp som redan tidigare hade uppträtt i den gamla salongen med stor framgång.


Här avlöste det ena cirkussällskapet det andra genom åren. De hette: Hinné, Stockes (som var ett amerikanskt cirkussällskap), Renz, Salamonsky, Herzog & Schumann, Leonard, Ciniselli, Wulff, Hollande m.fl.


Emellan cirkussejourerna spelades teater i lokalerna.


Sedan Oscar II dött gick besittningsrätten till fastigheten 1890 över till innehavaren av intilliggande Hasselbacken, M Davidsson som omgående lät riva den gamla manègen och uppföra den nuvarande som invigdes den 25 maj 1892. Det fanns nämligen vid denna tid en cikusbyggnad vid Karlavägen också som börjat bli en besvärlig konkurrent.


Den stora cirkussalongen möjliggjorde också andra evenemang då det inte var cirkus i sta'n. Så har t.ex. Frälsningsarmén haft möten där. August "Mäster" Palm rasade här mot Brattsystemet. Albert Ranft spelade teater under många år. Bazarer och boxningsmatcher, hästutställningar, danssalong och varieté (med bl.a. Cleo de Merode).


Från hösten 1956 efter vad som kom att bli  Cirkus Schumanns sista sejour på Cirkus Djurgården och den sista gången som byggnaden användes för sitt fullständiga ändamål, övertogs dispositionen av byggnaden av Sveriges Television. De senare tillfällen då det varit cirkus i byggnaden har det varit i form av TV-produktioner.


Cirkus blev nu Studio C! Men utan fast utrustning. istället kördes SVTs OB-bussar hit vid de tillfällen då inspelning skedde. Sveriges Televison blev kvar ända till 1980 och åtskilliga stora TV-produktioner har här sett dagens ljus som Melodifestivalen, Estrad, 10000-kronorsfrågan och Stora Famnen.


1997-98 försågs cirkus med en helt ny scenbyggnad för att möjliggöra de stora musikalproduktioner som sedan avlöst varandra: Kristina från Duvemåla, Cats, Mamma Mia etc. Liksom gästspel av internationella artister vars bana inte längre tillåter de största arenorna. Andra som utnyttjat den stora salongen är Joe Labero och nu som sagt - Björn Skifs.




Övriga kvarvarande av de gamla nöjesetablissemangen utmed norra sidan av Djurgårdsslätten är Hasselbacken, Novilla och Diorama.


Källor till hela 'Djurgårdstrilogin':

Beyron Carlsson: "Hela stockholm" Bonniers, Stockholm 1912
Gustaf Näsström och Gösta Selling: "Södra Djurgården", Nord. Museets förlag 1930
Gunnar Bolin, Nils Östman och Tor Hedberg: "Djurgården förr och nu", Tisells Stockholm 1925
Ulla Beyron: "Stockholm i gasljus", Norstedts, Stockholm 1962
Ulla Beyron: "Kring en redaktör", LTs förlag, Stockholm 1978

Exotiska Alhambra - Djurgårdsnöjen Del 2


Alhambra på Djurgårdsslätten. Det andra fotot på ett av Djurgårdens nöjesetablissemang som jag fann bland Farfars minnen.

Alhambras paviljonger byggdes 1829 och ritades av Arkitekten Arre Essén. Byggherre var J.F. Pohl som var hovkonditor och som kommit från London 1814. Stället kallade han Pohlsro. Pohl var sockerbagaregesäll men slog sig ner här som pastejbagare. 1815 begärde han och fick tillstånd att sälja s.k. schweizerbakelser på Djurgården.
Salongen utvidgades 1833 och tre år senare fick Pohl tillstånd att idka värdshusrörelse.

1838  hyrde en Apotekare P O Almström värdshuset av Pohl, mellan den första maj och sista augusti dagligen fram till klockan 10 på förmiddagen, under fem års tid för en summa om 1000 riksdaler banco per år.

Apotekaren inrättade en "salong för brunnsdrickning". Här serverades för första gången i Sverige artificiella mineralvatten (d.v.s. med i efterhand tillförda mineralsalter och kolsyra). Efter klockan 10 varje dag skulle lokalerna dock åter stå till Hovkonditorns förfogande eftersom man bara "drack brunn" på morgonen.

Almström utsände på våren ett stort och ståtligt reklamblad smyckat med en bild på Pohlsro och med rubriken:

"Carlsbader Brunnsinrättningen på Pohlsro vid Stora Slätten å Kongl. Djurgården"

Almström beskriver att just hans inrättning är bättre än andra tack vare att han själv konstruerat och tagit patent på en apparat kallad. "Combinerad compressions- och serveringsapparat".

"Serveringen sker ur femton särskilda fixerade serveringsapparater av glas, utom ett obegränsat antal portativa av samma konstruktion, varigenom vad slags mineralvatten som behöves, kan för ögonblicket åstadkommas, även uti ganska små kvantiteter, vilket ej varit möjligt vid de hittills varande inrättningarna. I anseende till apparatens material är den för var och en genomskådlig och dessutom kommer vattnet icke ens vid avtappningen i beröring med några möjligen skadliga metalliska ämnen, emedan intappningskranarne äro av förgylld metall, invändigt klädda med platina, och de för uttappningen av tenn, fodrade med glas. Varje skymt av fara är således avlägsnad, och då beredningen sker inför allas ögon, kan var och en själv övertyga sig med vad omsorg och noggrannhet man därvid går tillväga.
Ur dessa apparater serveras dagligen Carlsbader, Neu-Mühl och Theresienbrunn, Ems, Kessel och Kränchen, Marienbad, Kreutzbrunn och Ferdinandquelle, Eger, Frannsbrunn och Saltzquelle, Fachinger, Pyrmont, Trink och Saltzbrunn, Spaa, Driburger, Geilenauer, Wildunger, Selters och Soda vatten, samt på särskilda rekvisitioner, Carlsbad Sprudel, Kissinger, Ragozi och Theresienbrunn, ävensom svavelhaltiga, t.ex. Aachner, Habsburger m.fl. vilka isynnerhet med särskilt förmånlig verkan begagnas mot revormar samt hud- och körtelsjukdomar. För den, som vill begagna de inhemska hälsovattnen, men ej har tillfälle att företaga en resa till själva brunnarna, finnas här även att tillgå de förnämsta av dessa, Porla, Ronneby och Medevi.
"

Det känns riktigt fattigt med dagens utbud av Ramlösa, Loka och Hwila.

Och allt man inte hade kunde man fixa bara någon kände till ingredienserna. Man säger sig också ha "Jämkat avgiften till det möjligaste billiga pris, och lämnar således alla slags vatten, utan undantag för 3 rdr 16 sk. banco i veckan för varje fullväxt person och för barn under 12 år till hälften därav. För varje femtonde betalande brunnsgäst, som antecknat sig till Inrättningens begagnande minst trenne veckor, meddelas även en fribiljett, vilken resp. Brunnsgäster äga att efter överenskommelse disponera åt någon Pauvres Honteux"  Tidens välgörenhet!!!

För att ta sig till Pohlsro rekommenderar apotekaren "Omnibus-vagnar, som afvgå från Gustav Adolfs Torg eller en stor, rymlig, med en elegant salong och tält försedd Ångslup, som för en maskin av tio hästars kraft och afgår från Logårdstrappan."

För slutna sällskap kan en särskilt tältförsedd roddslup ordnas.

Men som Gustaf Näsström och Gösta Selling skriver i sin bok om Södra Djurgården 1930: "Vatten - vare sig naturligt eller artificiellt - har emellertid aldrig varit populärt bland Djurgårdsslättens publik, och brunnsinrättningens innehavare var determinerad att redan året därpå göra konkurs."

Den duktige och som farmaceutisk skribent uppskattade Almström tvangs även sälja sitt apotek Hjorten på Kungsholmen och dog blott 46 år gammal 1849.

Pohl själv fick se sin anläggning brinna ner 1847 och han dog 1853.

Redan 49 hade emellertid besittningsrätten till Pohlsro övertagits av en källarmästare C.L Selenius och det nya Pohlsro blev ett omtyckt utvärdshus. Rörelsen kom att skötas av Grand Hotells skapare R Cadier. Byggnaden flyttades på rullar längre upp och de moriska verandorna tillbyggdes i tidens anda av Hovintendenten J E Söderlund 1867. Från 1867 innehades etablissemanget av en F Vasseur som också gav det namnet Alhambra. Här spelades även varietéer och det gick stundtals ganska hett till.

Den vackra byggnaden brann delvis ner 1923. I samband med att Skansen fick sin nya huvudentré mot Djurgårdsslätten försvann det gamla Alhambra och ersattes av en funkisrestaurang som fick behålla namnet tills lokalerna så småningom gjordes om för annat ändamål.

Kristallen den fina! Djurgårdsnöjen del. 1


Kristallsalongen på Djurgårdsslätten."I afton Stor extra Bellmansfest" annonserar skyltarna.

Farfar Oscar skrev sina memoarer i fyra band från sin födelse (inkl. släktleden bakåt) och till den dag han som färdigutbildad civilingenjör flyttade hemifrån. "Hemmets Apoteos" (förhärligande) står som en devis på det första bandets insida.

Men han hade uppenbarligen tänkt sig att på ålderns höst också skriva en fortsättning. Han hade systematiserat fotografier, brev och annat i numrerade kuvert, och någonstans har jag sett en tänkt plan över projektet. Dock förhindrades förverkligandet av dessa memoarer av tre saker: Farfars sjukdom och sedermera död 1953, 82 år gammal och inbrottet på min vind många år senare, då några okänsliga personer härjade i alla de fyra-fem lårar som innehöll Farfars minnen. Allt innehåll låg, i den mån det fanns kvar, utstrött över golvet, sönderrivet och trampat på av stora sulor. Låren som innehöll Farfar och Farmors dagliga brev till varandra under de år de var åtskilda och Farfar byggde järnvägar här och var, var helt borta. Farfar hade sparat alla dessa brev i hopsnörade buntar och gjort misstaget (?) att behålla kuverten med de gröna Oscars-frimärkena. Tjyvarna trodde väl att de gjorde storkovan när de kom iväg med så många gamla frimärken.

Att de samtidigt berövade vår familj en ovärderlig personlig skatt föll dem säkert aldrig ens in. Kärleksfulla brev om och kring vardagliga händelser under lång tid. Vilken sorg som drabbade oss.

Men som sagt, det fanns en hel del annat i lårarna som var matnyttigt och roligt. Inte minst fotografier från gammal tid. Eftersom de låg utspridda och det har varit omöjligt att få ihop allt material så får de betraktas som "lösfynd", d.v.s. vi vet inte riktigt hur och i vilket sammanhang Farfar hade tänkt sig att använda bilderna.

Bl.a. ovanstående föreställande nöjestemplet Kristallsalongen som låg där Skansens huvudentré idag ligger. Kan det ha varit tänkt för ett kapitel om Farfar och Farmors nöjeseskapader?

Djurgårdsslätten var överhuvudtaget Stockholms främsta nöjescenter under lång tid, där förlustelseställena radade upp sig. Djurgårdens teater, Hasselbacken, Cirkus, Alhambra, Kristallsalongen,Novilla och Diorama. Allt för nöjes skull. Det var väl kanske inte direkt överklassen som vallfärdade dit, men för stadens folk i övrigt var detta platsen att roa sig. Här firades Valborgsafton och här samlades man på Första Maj. Utom 1864 då snöyran (!) gjorde att firandet flyttades till den 15 maj!

Om Kristallsalongen kan man t.ex. läsa följande i Beyron Carlssons "Hela Stockholm": "I närheten av Novilla står en ek vid vars rot det flödar av skummande pilsner samt brännvinets klara safter. Den Mimersbrunnen flödar så lång sommaren är och ingen dag saknas det folk som begärligt samlas för att njuta av dess brygd. När man sörplat tillräckligt ur vishetsbrunnen ringer en klocka att pausen är slut och så går man in för att höra fortsättningen på Norlanders sommardrama. Platsen är nämligen Kristallsalongen."

Beyron Carlsson skriver vidare: "Här har vi alltså den svenska dramatikens Bayreuth dit landsortsdirektörerna strömma för att i ädel sångartävlan konkurrera om det mästerverk vars melodier några månader efteråt kommer att sjungas i norrländska kolarkojor och på skånska fiskelägen, kanske till och med ett stycke utom landets gränser. Ty Sverige går en för ro skull i spetsen för den skandinaviska kulturen. Lokalen har i ett ögonblick av källarmästarextas döpts till Kristallsalongen och bär tålmodigt sitt namn om ock kristallen synes en smula matt. Men förefaller väggarna något slitna är det måhända de skarpa vitsarnas skuld och är glastaket ramponerat här och där får man väl skylla på de applådåskor som brakat därinne. Ty än gal den förgyllda lergöken sitt glada "kuku" i den stora ekens krona och stockholmarna sviker sällan sin Emil Norlander."

Kristallsalongen byggdes i det första Tivoliområdet (benämt Nedre Tivoli - det öppna området nedanför Sollidenberget). Den öppnades 14 maj 1892. Nybyggnaden väckte stort uppseende och ansågs då dom Europas förnämsta varietélokal. I och med spritförbudet 1896 drabbades Kristallsalongen - liksom andra nöjeslokaler - hårt och hela anläggningen överläts till en Fröken Anna Hofmann som stängde Kristallsalongen och koncentrerade sig på att ge teater- och varieteföreställningar på den intilliggande Victoriateatern (bakom Alhambra).

Fr.o.m. 1900 och tjugo år framåt blev dock Kristallsalongen en dundersuccé tack vare Emil Norlanders revyer som kom att spelas där.

Exakt när Kristallsalongen försvann har jag inte kunnat utröna, men måhända i samband med att Skansens nya huvudentré mot Djurgårdsslätten tillkom och rulltrappan byggdes.


Stockholms barockpärla!


Tessinska Palatset vid Slottsbacken i Stockholm

Sedan några år är jag med i min årsförening, Föreningen 1943 års män (kvarleva detta! Undrar om det finns någon förening för 1943 års kvinnor?).


Klubbmästare Crillo (Christer Lindgren) t.v. välkomnar min gamle barndomspolare Boa Carlman

Vi träffas ett antal gånger per säsong och gör då ofta någon form av intressant studiebesök eller åhör ett föredrag i något aktuellt ämne, allt kombinerat med en måltid med trivsamma och gemytliga samtal.

Igår var det dags för ett besök i Tessinska Palatset på Slottsbacken i Stockholm. En veritabel barockpärla!

Det utåt relativt oansenliga huset på sin lilla stadstomt mitt emot Kungliga Slottet, byggdes mellan 1694 och 1700 av Nicodemus Tessin d.y. Denne var mannen bakom Stockholms Slott och fungerade som Stockholms stadsarkitekt. Naturligtvis skulle han ha en ståndsmässig bostad vid Slottet.

Och på denna förhållandevis lilla tomt lyckades han skapa ett litet mästerverk som trots sin lilla yta ger intryck av så mycket mer. Innergården - ett välkänt "trompe l'oeil"-verk som sannerligen lurar ögat att tro att den är så mycket större än den är i verkligheten. Med arkitektoniska knep känns gården oerhört rymlig.

Sedan Tessin d.y. avlidit ärvdes palatset av den tredje Tessinen, Carl-Gustaf. Ambassadör i Paris, kulturmecenat och stor konstsamlare. Att Sverige idag på Nationalmuseum har sådana internationellt ryktbara skatter är till stor del Carl-Gustaf Tessins förtjänst. Men med en ekonomi i total förvirring slutade det inte bättre än med ruin. Han tvangs sälja bl.a. palatset 1755. Efter några ägare löstes det dock in av Kronan och kom att användas som Överståthållarbostad tills Stockholms Län bildades och Överståthållaren avskaffades till förmån för Landshövdingen.


Landshövdingen Per Unckel hälsar oss välkomna


Vi togs hjärtligen emot av Landshövdingen Per Unckel och hans maka som hälsade oss välkomna och gav en första glimt av palatset och dess användning genom tiderna.

Därefter vidtog en guidad visning av paradvåningen, två trappor upp. I sanning en frusen barockinteriör. Även om vi förstod att en hel del förändrats och tillkommit på 1800-talet. Men känslan i den vackra rumssviten med festsal, förmak och sovgemak plus två små kabinett på ömse sida är totalt barock!


Vår guide Petra visar oss paradvåningens festsal. I mitten med röd slips Björn Tarras-Wahlberg som passade på att överlämna årets upplaga (rykande färsk) av Skattebetalarnas Förenings "Fakta för Skattebetalare"

För att vara ouppvärmd (av bevarandeskäl) var temperaturen ändock acceptabel.

De tre rummen tog oss nästan en timme att klara av varefter vi återvände till Landshövdingens våning för ett glas vin med tilltugg.


Ett par oändligt vackra debattangdörrar. Tessin var noga med detaljerna och hela byggnaden andas föreberedelse för det stora kraftprovet tvärs över gatan, det nya Kungliga Slottet.


Rumssviten sedd från Paradsängkammaren.


Spektakulära tak!


Lika spektakulära väggdekorationer.


Min gamle dansklubbskompis Harald von Matérn passar på att vila benen!


En lekfull fönstersmyg!


Denna magnifika uv övervakade varje rörelse vi gjorde i Festsalen.


Mycket fin konst pryder också väggarna i de bakre rummen, som denna vackra kvinna.


Eller denna märkliga detalj ur en större målning.


En titt ut genom fönstret gav en uppfattning av den fanastiska barockgården även om den nu är täckt av snö.

Gotska Djävulssandön?



På AFTONBLADETs insändarsida kunde man läsa ovanstående någon gång kring förra sekelskiftet.

"Det bör ju vara med tidningsartiklar som det heter i grundlagsmotioner att däri icke böra sammanblandas ärenden av olika beskaffenhet....."

Det är Emil Svensén som skriver detta för att sedan direkt göra det själv! Hans insändare handlar om Centralbangården, Långholmen och Gotska Sandön!

Han berör en diskussion som redan hade pågått en längre tid och som fortsätter än idag, nämligen "getingmidjan" - järnvägsbron över Riddarholmen. Innan den kom till var ju Stockholms Norra (vid Norra bantorget) en säckbangård dit alla linjer norrifrån kom in. De som kom väster- och söderifrån fick sin ändstation i Stockholms Södra.

I diskussionerna kring sammanbindningsbanan kan särskilt noteras prästerskapets ställningstagande:

"På de fantastiska förslagen om anläggande af en jordvall öfver Riddarholmsfjärden, en stor bangårdsbyggnad med pålar och fyllning i Klara sjö och dess sumpiga trakter, en under Södermalm gräfd och sprängd underjordisk väg till Fatburssjön med mera af dylik vidunderlig beskaffenhet, kan jag för min del icke fästa något afseende".

1871 invigdes till slut sammanbindningsbanan så som Nils Eriksson hade planerat den. Men först 1908 blev dubbelspåret klart för användning. Det var redan då Sveriges dyraste järnvägsprojekt. Få se om den nya Citytunneln slår sin föregångar!

Diskussionsämnet därefter kan väl kanske närmast betecknas som "Tegelbackseländet".

I Svenséns insändare handlar det om en av arkitekten Cyrillus Johansson "tillämnad jättebro över Riddarfjärden med sin enorma kostnad och sin skämmande och skrämmande utsikt åt väster"

Själv förespråkar han en dragning över Långholmen (parallellt med den senare tillkomna Västerbron) och över till Kungsholmen. Ett på sin tid mycket diskuterat förslag som oftast innebar tågspår antingen utmed Norr Mälarstrand och över till Centralbangården, eller tunnel under Kungholmen.

Hur kommer han nu in på Gotska sandön? Jo, genom att förlägga den nya järnvägsförbindelsen på dåvarande Centralfängelsets mark på Långholmen måste han söka en ny plats för denna inrättning ("Sveriges största - eftersom det rymdes så mycket där...:"). Och si - det gör han ute i Östersjön!

Med inspiration från Alcatraz, Djävulsön och andra fängelser runt om i världen som förlagts till ödsligt belägna öar som ansågs mer lättövervakade och mer rymningssäkra, föreslår han på fullt allvar att Gotska Sandön med sina 36 kvadratkilometer, ska inrättas till Statsfängelse. Ön tillhör ju redan statsverket och "befolkas allenast av betjäningen vid de där belägna fyrarna och dess familjer. Så gott som hela ytan upptages av småskog och flygsand, och i privaträttsligt hänseende är den helt och hållet att anse som herrelöst land".

Svensén tänker sig här en utvidgad straffanstalt som kunde motta fångar också från andra städer med fängelser i centrala lägen som istället kunde frigöras för annan och mer angelägen exploatering. "Måhända är det icke uteslutet att även kronoarbetskåren på Svartsjö kunde förläggas dit, varefter det forna kungaslottet med sitt natursköna läge borde kunna bli en frestande smakbit för köplystna och köpstarka miljonärer."

Svensén påpekar de goda förbindelserna med Fårösund och Nynäshamn, de lättare bevakningsförutsättningarna.

"Istället borde fångarna i ganska stor utsträckning kunna sysselsättas med hälsosamt och stärkande, men icke klemande arbete i det fria, såsom stenhuggeri och dylikt".

Tänk om dessa tankar fått gehör!

Gissa var!



I mitt grävande i pappas och farfars minneslådor fann jag detta foto (och det nedanstående). Först var jag tvungen att stirra en stund på allt som var bekant och ändå inte!

Ser ni varifrån bilden är tagen och vad som är motivet?

Bilden är tagen från kajen nedanför det gamla Bondeska Palatset (nuvarande Högsta Domstolen) på Stadsholmen mot Helgeandsholmen. Gyttret av hus på holmen mitt emot är där Riksdagens plenisal idag är belägen (tidigare Riksbanken). T.v. det Lorentzska badinrättningen.

Bortom holmen syns den gamla Gustaf IIIs Operahus vilket var en pendang till Sofia Albertinas Palats (Arvfurstens palats nuvarande UD) på andra sidan Gustaf Adolfs Torg (då Norrmalmstorg) vars gavel syns t.v.

Jacobs Kyrka i fonden.


Gustaf IIIs Operahus. Här blev Gustaf III skjuten på den beramade Maskeradbalen som t.o.m. Verdi gjorde en opera om.
Bilderna är tagna någon gång mellan 1880 och 1891. De första hästspårvagnarna gjorde sin entré 1878 och den gamla operabyggnaden revs 1891.


"På punschmagarnas tid!"


På Nybrovikens is runt 1890. Då befann vi oss i en "liten istid" och vintrarna var bistra. På viken iordningställdes en rundbana för skridskoåkare och mitt på fanns en paviljong som man får förmoda då och då innehöll en mässingsorkester. Säkert också ett försäljningsställe för värmande drycker av allehanda slag.

Runt 2050 är vi åter i botten på temperaturkurvan med en liten istid och åter med stränga vintrar. Säkert kommer Nybroviken att frysa igen då också. Eller har Stockholm väckt liv i sin gamla stadsisbrytare S:t Erik eller rent av inköpt en ny för att kunna hålla igång skärgårdstrafiken? Annars lär det bli svårt för befolkningen ute på Sockholms skärgårdsöar.

Nedanstående tidningsklipp från 1943 visar hur skridskobanan såg ut från andra hållet. Tydligen hörde den store Ulrich Salchov (med "trippeln") till dem som hängde här.


Det här slår den lilla banan i Kungsan med hästlängder! Vilken häftig anläggning, och likt Ishotellet i Juukasjärvi smälter allt bort till våren!

Apropå Signaltornet på Visholmen i Strängnäs.

Blog image

Stockholms Stadshus, underbart skildrad av konstnären Nisse Zetterberg (mina kusiners härlige styvpappa) 1926. Tre år efter invigningen.


Någon gång i varje stads historia kommer idén eller kravet på en signalbyggnad. Ett landmärke som ska "sätta staden på kartan". Just nu är frågan aktuell i Strängnäs i och med detaljplaneprogrammet för Visholmen där förre Stadsarkitekten Anders Ericsson lanserade tanken på en hotellbyggnad med ett högt "fyrtorn" som tillsammans med den gamla vindmöllan på Kvarnberget och Domkyrkan på sitt berg kunde bli Strängnärs nya signalbyggnad.

 

I Stockholms fall började väl diskussionen sedan den gamla kvarnbyggnaden, kallad Eldkvarn, på Kungsholmen påpassligt brunnit ner 1878 ("När Eldkvarn brann").

 

Blog image

Eldkvarn brinner den 31 oktober 1878.


Dock kunde man hjälpligt fortsätta malandet ända fram till 1906 då mjölnarepoken definitivt tog slut och byggnaden revs. 1907 tog så staden beslut om att bygga sig ett nytt stadshus på platsen. Efter en tävling vann den unge arkitekten Ragnar Östberg och fick uppdraget att fullfölja detta bygge som kom att resultera i en av Sveriges - för att inte säga världens - vackraste byggnadsverk.

 

Men det såg inte ut så från början. Det förslag han vann med var en byggnad i den gamla tidens anda. Den kvardröjande något pompösa jugendstilen från Ferdinand Bobergs tid vilket märks på förslaget.

 

Blog image

Överst Ragnar Östbergs vinnande förslag från 1909. En byggnad som lika gärna kunde varit signerad Ferdinand Boberg. Signaltornet finns där dock redan. Nedan syns det sanslöst vackra slutliga förslaget som blivit lätt och elegant. Smäckert och svävande. Med klara influenser från italiensk arkitektur men med en klar nordisk touch, istället för den kompakta tunga secessionsbyggnaden i det övre förslaget. Byggnaden klassas som vårt lands främsta i nationalromantisk stil och var den sista som byggdes på klassiskt hantverksmässigt sätt.

Vilket lyft!


Ur Wikipedia: "Under tolv byggnadsår, 1911-1923, gick det åt nära en miljon handslagna och sju miljoner maskinslagna tegelstenar samt arton miljoner sexhundra tusen bitar förgylld mosaik för att färdigställa arkitekten Ragnar Östbergs skapelse. Teglet, ett mörkrött s.k. munktegel, hämtades från Lina tegelbruk utanför Södertälje och virket till portarna byggda i svartek kommer från Regalskeppet Riksäpplet. Ragnar Östberg anställde Oskar Asker från Askersby i Värmland som byggledare när bygget påbörjades. Oskar Askers byst sitter idag i en av borgarrådens korridorer. Den komplicerade grundläggningen för Stadshuset utfördes av byggnadsfirman Kreuger & Toll under ledning av Paul Toll.

Stadshusbygget har kallats den sista riktiga byggnadshyttan i Sverige, där skickliga hantverkare arbetade med uråldrig, traditionell byggnadsteknik sida vid sida med konstnärer och arkitekten Östberg, alltid närvarande, som en dirigent mitt i det hela."

 

 Blog image

1919 hade bygget hunnit upp till tornkronan.


Blog image

Denna bild som är anledningen till detta inlägg, fann jag som negativ bland porträtt av min pappas ungdomskärlek. Fotot är taget från mina farföräldrars balkong på Torsgatan vid Norra Bantorget. Troligen 1922 året innan invigningen. Ställningarna runt torntoppen antyder att färdigställandet är nära. Kungsbron finns på plats över järnvägsområdet. Nere till vänster skymtar Norra Bantorget och till höger syns Centralsaluhallen som till del fanns kvar till i början av 60-talet. Bortom den byggdes så småningom Klarahallarna som var nuvarande Årsta Partihallars föregångare från 1933.


Blog image

Stadshuset från Tegelbacken på 30-talet. Notera järnvägsbron och jämför med dagens. Här ser vi början till "Tegelbackseländet". De olika trafikslagen tvingades hela tiden ta hänsyn till varandra. Bilar och spårvagnar skulle korsa järnvägsspåren och skutor skulle komma till och från Rödbotorget. Jag har sedan dess upplevt en underfart för spårvagnar och bilar och en överfart innans dagens lösning fanns på plats 1967 i och med högertrafikomläggningen.


Blog image

Jag avslutar med ytterligare ett par målningar. Dels Stockholmsskildraren Emil Hellboms vackra vy från pelargången vid Stadshusterrassen. Dels bror Lasses målning under hans Munch-influerade period, av Riddarfjärden efter solnedgången där Stadshusets silhuett ses till höger och lyktorna från Västerbron speglar sig i fjärdens vatten.


Blog image


10 råd till barn i olika storlekar. Av Kar De Mumma

Den 30 maj 1941 gav Svenska Dagbladet ut ett specialnummer för "Det yngsta Sverige".

 

Min gammelfaster Elvira har skrivit på det sköra och gulblekta exemplaret: "Får ej röras". Att hon hade ett specialintresse korng de yngsta berodde givetvis på att hon några år tidigare pensionerat sig från ett yrkesliv som Barnhemsföreståndare (som jag ska återkomma till).

 

Blog image

 

Jag drister mig dock till att röra exemplaret och kommer dessutom att bränna upp de knappt sammanhållna resterna. Det rådde krig och papperskvaliten var ej den bästa.

 

Men först vill jag dela med mig av en särskild artikel, skriven av Erik Zetterström, allas vår Kar De Mumma. Det var populärt med "10 råd" till än den ena än den andra gruppen. "Det ska böjas i tid som krokigt ska bli, som man säger. Och att ge föräldrar 10 goda råd är ju tämligen meningslöst" skriver Kar de Mumma, "enär de i alla fall inte rätta sig efter dem. Se vidare världen av idag. Ingen ska kunna beskylla de små barnen för att ha ställt till med oredan."

 

Alltså, här följer 10 goda råd till barn i åldern 2 veckor till 12 år:

 

"1. Var ett tyst och snällt barn och ligg stilla i vaggan utan att störa grannarna. Tänk på hur lytt det är i de moderna husen. Ligg där och var 'gullig' och gör föralldel inte motstånd när mostrar och fastrar och andra tanter komma upp och säga 'pip', samtidigt som de sticka pekfingret i det lilla barnet och sedan konstatera att det (barnet) har mammas näsa, pappas ögon, mammas haka och pappas panna. Alltid finns det någon snäll tant som konstaterar att barnet har farbror Roberts mungipor och det kan ju alltid muntra upp stämningen och framförallt glädja far. Kort sagt, ligg i vaggan och avvakta. Studera dem och tag lärdom. De första intrycken av människorna äro av bestående värde för livet.

 

2. Välj i god tid levnadsbana. Det första ett litet barn säger skall inte vara 'Mamma'. Barnet ska redan vi 8 månaders ålder kunna säga 'Borgarråd', 'Brandsoldat',  'Redaktör', 'Filmskådespelare', 'Landshövding', 'Byråchef' eller 'Ordförande i Bränslekommissionen'. Då veta föräldrarna vad de ha att rätta sig efter och kunna i behaglig tid leda barnet in på en annan bana.

 

3. Kyss flickor redan vid 2,5 års ålder så har ni det gjort. Det är mycket förståndigt att 'rasa ut' i den tidigaste ungdomen. Det blir mycket besvärligare om lusten kommer vid 65 års ålder. Är ni en liten 4 års gosse uppsök då en 3 års flicka och säg: - När jag blir stor skall jag bli historieforskare och ägna mig åt Karl XIIs knapp. Vill Du bli min hustru? Låt oss bestämma det redan idag ty då hinner jag spara ihop en så pass stor slant, att du, i den händelse jag blir inkallad, kan klara dig på familjebidraget.

Den 3-åriga tösen svarar: - Ja, Gunnar, jag har älskat dig alltsedan du första gången kastade sand i ögonen på mig i Humlegården. Du är så brutal och härlig.

 

4. Gå endast e t t  år i varje klass. Det där med två år blir för besvärligt, det vet jag av egen erfarenhet. Läs läxorna och var uppmärksam under lektionerna. Förr eller senare måste man ju iallafall lära sig alltsammans, d.v.s. de för livet så nödvändiga kunskaperna om att A2 plus B4 är lika med H20 och att kameleontens tunga är strecktecknad och försedd med hullingar. Spika ladrig fast lärarens galoscher. Hitta på något nytt!

 

5. Försök aldrig smita in på bio för att se den 'barnförbjudna' filmerna, ty de äro i regel så gränslöst barnsliga, att de inte ens kunna roa herrar i 8-årsåldern. Gå med pappa och mamma och se 'Kalle Anka'. Små barn som göra så, bereda sina föräldrar ett oförargligt söndagsnöje. Ni kan inte t r o  så roligt barn i 50-årsåldern kunna ha åt 'Tre små grisar' och 'Karl-Alfred'. Skratta med för sällskaps skull.

 

6. Gör då och då en barkbåt. Det ser barnsligt ut och fyller far och mor med stolthet. Och kunna de säga: - Vår son har gjort en båt. Vad har herrskapets son gjort? Jaså ingenting. Nåja, han var ju sjuk ett år.

 

7. Börja redan vid ett års ålder att tjata på far och mor om att storken ska komma med en liten syster eller bror. Så göra barnen i Tyskland och resultatet är över förväntan. När far kommer hem trött och hungrig från arbetet, ställer sig det lilla barnet framför far och säger 250 gånger i följd:

'Jag vill ha en liten bror. Jag vill ha en liten bror. Jag vill ha en liten bror' och så vidare.

Det är bara fullt i sin ordning om mor är med i komplotten och känner sin plikt gentemot fosterlandet.

 

8. Önska till jul, påsk och pingst alltid  n y t t i g a  presenter. Sådana äro: Gengasaggregat till fars bil, radiogrammofon, och prenumerationskvitto på Svenska Dagbladet, där framförallt  b a r n e n  kunna ha stort nöje av de lustiga barnhistorierna på marginalsidan.

 

9. Försök redan vid mycket unga år att bli en individuell personlighet och inte en 'swingpjatt' bland 500 andra 'swingpjattar'. Var ett litet barn som går sin egen väg gärna med en nyskjuten råtta i bakfickan. Men lita inte för mycket på den där ofta förekommande klyschan om att 'av de värsta lymlarna blir det de duktigaste och rejälaste karlarna'. Det finns en förskräcklig massa lymlar, vilka förbli lymlar i hela sitt liv.

 

10. Var alltid snäll mot Mor och Far. Giv Mor alltid en blomma på Mors Dag och muntra upp Far (och butiken) med en halsduk eller ett par hängslen på Fars Dag. Tänk på att hur världen än ser ut idag, är det ändå alltid BARNENS dag alla dagar på året. Bygg upp en bättre värld åt framtidens barn. Och så - behåll barnasinnet genom hela livet och var alltid god och glad. Tänk så många elaka tråkmånsar det finns här i världen. Se på dem och tänk! - Nej, hu då, så där vill jag aldrig,  a l d r i g  bli! Blir jag protokollsekreterare eller Tegelbacksutredare, måtte jag ändå alltid få plats för en randig polkagris eller ett par gräddkola i portföljen.

 

                                                    K.d.M"

 

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Idag ringde Kung Bhumibol!

Njae, inte riktigt kanske. Men en representant för den Thailändska Ambassaden ringde iallafall för att överlämna en muntlig hälsning och ett personligt tack från Kung Bhumibol!

Vad kommer sig nu detta?

1960, då jag var 17 år och film det stora intresset, hade jag just fått en ny 8mm Eumig filmkamera. Här skulle filmas. Dokumentärfilmandet satt i blodet från onkel Gösta. Men vad hände just då som kunde dokumenteras?

Jo, ett statsbesök! För första gången var Thailands nye kung Bhumibol och hans vackra drottning Sirikit på officiellt besök i Sverige.

Sagt och gjort! Och det blev en film med den stolta titeln "The Royal State Visit to Sweden"!  Ett flopparnas mästerverk!

Varje dag som jag gav mig ut för att filma kom jag antingen försent eller också var det för mörkt. Jag vet inte vad jag kunde skylla på, men den ståtliga ankomstkortegen lyckades jag fånga hel och hållen - under återtåget från slottet till hovstallet. Tjusiga tomma landåer, stiliga fanbärare med fanorna inrullade, långsam vardagsskritt. Ingen musik! Det senare störde väl kanske inte eftersom jag inte hade ljudkamera. Men ändå!

Någon dag senare var det dags för middag hos Stockholms stad på Stadshuset. Bilkortege denna gång. Solen hade gått ner så bilderna av de många bakljusen på kortegebilarna (som i sig inte ens kan anas) blir mycket effektfulla. Liksom silhuetterna av alla åskådare i Pelargången i Stadshuset. Huvudpersonerna verkar inte ens förekomma....

Till slut blev jag desperat och städslade en bil med chaufför! Kungaparet skulle ju åka hem dagen därpå! Sista chansen att få någon riktig bild.

Opp i ottan antar jag. För några tider för avfärden var väl inte offentliggjorda. Utanför Grand Hotel filmas den kungliga fanan liksom Thailands flagga muntert fladdrande mot den klarblå himlen. Så småningom samlas limousinerna och där kommer kungaparet ut på den röda mattan vid hotellingången. Jag står alldeles intill deras bil och får bra bilder.

Så drar kortegen iväg. Min vän chauffören gasar och gör sig beredd. Vi avvaktar den avslutande polisbilen och så kör vi. Med god fart förbi Operan och Gustaf Adolfs Torg, Tegelbacken och Norr Mälarstrand.

Jag filmar hela tiden.

Plötsligt tittar vi i backspegeln och finner att vi har ytterligare två kortegebilar plus två polisbilar bakom oss!

Vi ingår i kortegen!!! Alla korsande gator stängs av motorcykelpoliser som blåser iväg framför kortegen och stoppar sidotrafiken medan kortegen och lilla jag far förbi!

Så kommer vi ut till Bromma. Och hur det gick till ska ni inte fråga mig, men alldeles uppenbarligen hade man ett annat s,k, säkerhetstänk på den tiden. För plötsligt står jag ute på plattan. Alldeles vid flygplanstrappan!

Kameran visar den flaggprydda och fanbeklädda terminalbyggnaden ur vilken kungaparet, flankerade av prins Bertil och prinsessan Margaretha, kommer gående emellan en hedersvakt (i vilken jag verkar ingå?) på den röda mattan.


Prins Bertil och Kung Bhumibol.

Alldeles framför mig stannar man upp och tar ett ömsesidigt farväl innan kungaparet går upp för flygplanstrappan.


Världens vackraste Drottning!

Väl uppe vänder de sig protokollsenligt om och vinkar till åskådarna på terminalbyggnadens tak, uppvaktningen på plattan - och så vänder sig Drottningen mot mig och min kamera och vinkar glatt!


Hon vinkar till mig! (Alla bilder tagna med 8mm-filmkamera. Filmen överförd först till VCR och därifrån till DVD. Slutligen fotograferade med digitalkamera från dataskärmen och inlagda som jpg-filer)

Så går de in i SAS-kärran och lyfter mot sitt fjärran hemland.

Det skulle varit idag det! En sjuttonårig yngling som släpps inom en meter från gästande statsöverhuvud! Och på huvudstadens flygplatsplatta! Aningslöst - skulle vi säga idag!

Men ack så fantastisk att ha fått uppleva ett land och en tid då detta kunde hända. Då ingen utgick från att man hade en pistol och avsåg att begå ett terrordåd. Då man fortfarande kunde möta landets konung på promenad på Regeringsgatan endast åtföljd av sin tax och en adjutant. Som hälsade vänligt och lyfte på hatten om man bockade för honom.

Och hur kom då telefonsamtalet från Ambassaden idag in i bilden?

Jo, när jag förde över den gamla smalfilmen till DVD i somras så gjorde jag en extra kopia som jag skickade till Ambassaden i Stockholm för deras arkiv.

Tydligen hade man istället vidarebefordrat den till kungen och drottningen som nu tackade så mycket. Min stilla undran om tacket skulle materialisera sig i skriftlig form (eftersom jag hade lite svårt att förstå allt som Ambassadrepresentanten sade) möttes av ett ivrigt "no, no" med en lång harang som väl gick ut på att så gick det inte till utan de hade blivit uppmanade av Kungen att kontakta mig och tacka - "dat vas de mossadj".

Jag får väl nöja mig med det!

Norrbro

Norrbro mot Gustaf Adolfs Torg. Huset i fonden är det gamla Hotel Rydberg ("han med biffen"). Strax bortom ses också det stora telegraftornet som ändå in på 50-talet dominerade stadsbilden och från vilket tusentals telefontrådar distribuerade samtal till alla stockholmare. Notera hästspårvagnarna.

Jag rotar vidare bland Farfar Oscars stockholmsbilder. Hans intresse som järnvägare var väl närmast de spår som fanns på bilderna, men uppenbarligen har också annat fångat honom som jag återkommer till.

Bilderna från Norrbro och dess grannskap låter jag ackompanjeras av ett textlån från Thorleif Hellboms fantastiska "Stockholm berättar"

 

Norrbro mot Slottet. Bazaarbyggnaden med Cafe de la Croix och Hovstallet till höger.

"NORRBRO

Slaktarhusbron var namnet på 1700-talet. Det var en träbro i
ruffig miljö. Den började i kungliga vedgården vid
Skeppsbrons ände och sneddade över mot Helgeandsholmen. Där
låg på höger hand Fiskarehamnen, Slaktarhuset med
“Skoporten”, skomakareämbetets försäljningsställe, samt en
kvarn. Till vänster, mot Mälaren, fanns Tessins hovstall och
greve Pers (Brahe) palats, där Kungl. biblioteket var
inrymt. Längst mot norr låg en rad grönsaksbodar samt en
tvättbrygga. År 1787 lade Gustav III under salut grundstenen
till den nya stenbron och murade in en låda med mynt och
medaljer. Bygget framskred långsamt och blev dyrbart,
arkitekterna Adelcrantz och Palmstedt hade stora svårigheter
att skapa en säker konstruktion i den strida strömmen. År
1806 stod bron äntligen färdig och nu förestod en lysande
tid. Muren mot Hovstallet revs i slutet av 1830-talet och i
stället uppfördes Norrbrobasaren med Adolf Bonniers boklåda
längst i söder och Café de la Croix som sista utpost mot
norr. Däremellan låg “galanteribodar”, hattstofferarbutik,
sidenkramhandel och Labatts tobaksbutik. Norrbro blev
“snobbrännan”, där hela Stockholm möttes. Där flanerade
“Norrbrolejonen” i sina höga, ljusgrå felbhattar och
granskade de promenerande skönheterna genom sina lornjetter.
År 1904 revs Basaren. “Lejonen” sökte sig nya jaktmarker."

 

Helgeandsgatan (hette den så?) sneddade från Mynttorget mot Norrbros norra fäste. Hovstallet till höger och i fonden Hotel Rydberg.


Hellboms Stockholm

Hoppas ni läser "Stockholm berättar" på Thorleif Hellboms blogg. En synnerligen intressant och välskriven historia av denne gamle rutinerade DN-journalist.

 

Men så har Thorleif gott påbrå. Hans pappa Emil var en god Stockholmsskildrare även han. Medan Thorleif målar sina bilder med penna och skrivmaskin, gjorde pappan det med pensel och palett.

 

Emil Hellbom, olja på duk, 1931: Riddarholmen


Mest gjorde han sig känd för sina grändbilder från Gamla Stan.Emil Hellboms bild av Sven Vintappares gränd har jag i behåll:

 

Emil Hellbom, olja på pannå: Sven Vintappares Gränd


Målningen får anses mycket typisk för Emil Hellboms måleri. Efter min Pappa övertog jag en hel rulle med ett trettiotal målningar av olika gränder. Jag vet ej hur Pappa kom över dem, men möjligen kan de ha varit betalning för någon juridisk hjälp eller också var det en ren mecenatsverksamhet. Konstnärer har i alla tider haft behov av välgörare.

Hur kontakten knöts mellan Pappa och Hellbom vet jag inte heller. Bara att det var under tidigt 30-tal alt. slutet av 20-talet. Den möjliga koppling som jag tidigare trodde fanns, nämligen det faktum att Emils andre son, filmaren Olle, hade sitt företag alldeles under min farfars bostad på Kungsholmstorg, stämmer ej eftersom Farfar och Farmor inte flyttade till den adressen förrän runt 1934.


Jag har också något som jag inte sett i övrigt av Hellboms hand, nämligen ett porträtt, eller rättare sagt två. De föreställer min farmor Hilma. Jag utgår från att det var en "kommission" från Pappa eller Farfar. Möjligen kan jag tänka mig att Emil Hellbom kände sig lite obekväm som porträttör. Det första oavslutade försöket har mina barn i alla tider använt när de ville skapa en riktig skräckstämning.

Han började om med en helt ny approach betr. kläder och miljö och resultatet blev inte helt oävet.

 

Emil Hellbom, olja på duk: Majorskan Hilma Werner, f. Kylander


Under åren på 80-talet då jag drev Lilla Galleriet i Mariefred ordnade jag en utställning med de tidigare hoprullade gränderna och sålde allihop. Dock behöll jag Sven Vintappares Gränd för att också ha en typisk. Övriga som jag behöll var två Stockholmsvyer dels den ovan över Riddarholmen, dels också en som visar Slussen före klöverbladen.

Emil Hellbom 1931, olja på duk: Slussen


Samt en härlig olja föreställande en av min barndoms lekplatser: Stadshusterrassen med pelargången. Den målningen fick jag av Mamma sedan hon dragit ihop sig i en mindre våning och inte längre hade plats för målningen.

 

 

Emil Hellbom, olja på pannå: Stadshusterrassen.


Emil Hellbom är idag en relativt okänd målare och Stockholmsskildrare. Det är tråkigt för hans bilder känns i de flesta fall ovanligt fräscha och omedelbara. Han vore väl värd en "revival". Kanske Liljewalchs, Kulturhuset eller rent av Thielska här kunde göra en insats!


Tidigare inlägg
RSS 2.0