Gult är inte fult!



 
I det senaste numret av Statens Fastighetsverks tidskrift "Kulturvärden" redovisas den nu påbörjade stora totalrenoveringen av slottets fasader i ett par artiklar. Dels om de omfattande bytena av stenar och skulpturer som gjordes i gotländsk sandsten om vilken slottarkitekten Tessin d.y. sade så här: Gått ländska Steen (tala om särskrivning...), är en härlig Steen att betjäna sig af, ty man Kan arbeta densamma så fijnt man vill. Men han tillade att stenen måste oljas in och målas med linoljefärg ty eljest spricker alt sammans Ofelbart!
 
Fasaderna har renoverats vart hundrade år och senaste gången lät man stenen förbli omålad då det var populärt att framhäva naturmaterialen. Men detta har fått till följd omfattande skador på skulpturer och ornament, varför man nu byter ut nästan var tredje sten i fasaderna! Och man har valt att byta till snarlika sandstenar från Polen, Tyskland och Schweitz eftersom den gotländska inte längre bryts. Dessutom byter man ut varenda en av alla de järnkramlor som håller stenarna på plats, mot motsvarande i rostfritt stål. Det visade sig nämligen att de gamla kramlorna rostade och därmed utvidgade sig och bidrog till ytterligare sprickbildningar. Men all denna nya sten som ska till kan inte lagras på plats vid slottet utan körs först till Danmark där de finhuggs (vi har ju inga stenhuggare längre i vårt land som klarar detta arbete), därefter till Kumla där de mellanlagras för att sedan köras till Stockholm. Varje vecka, eller ännu oftare körs mindre kvantiteter till slottet för att slutbearbetas individuellt för sin slutliga placering i fasaden.
 
Arbetet är uppdelat i 22 etapper för att störa den värdefulla turismen så lite som möjligt. När detta arbete når sitt slut om ca. 25 år, är det så dags att fundera över slottets färgsättning.
 
Den nuvarande brunmurriga färgen är resultatet av att man mellan 1944 och -67 lade på en genomfärgad kalkcementputs i en ljusbeige kulör vars pigment mörknat och tillsammans med den allmänna nedsmutsningen har lett till denna trista kulör som blivit förhärskande på så många husfasader också runt slottet.
 
Diskussionerna har förts om att låta slottet återfå den herrgårdsgula färg den fick då bygget var frädigt i mitten av 1700-talet. Byggnadshistorikern Ralph Edenheim var den förste att föreslå att slottet skulle befrias från den "oscarianska tvångströjan" och åter få den ursprungliga färgen i form av gyllengult och travertin. Förre slottsarkitekten Ove Hidemark avvisade varje tanke på omfärgning eftersom putsen var i gott skick och inte behövde någon åtgärd på länge. Dessutom menade han att slottets nuvarande färgskala väl korresponderade med sin omgivning (som alltså underordnat sig den mörknande och murriga slottsfasaden för att inte överglänsa kungaboningen). Hidemark menade också att den nuvarande färgen hade en lång tradition.
 
Det har också funnit förespråkare för att återgå till den ursprungliga färgen från slutet av 1600-talet som var tegelröd. Men då måste man ha i åtanke att det vid den tiden endast rörde sig om den norra längan av dagens slott som då var en del av den gamla borgen Tre Kronor som i sin tur var byggd av rött tegel. Den röda färgen på den nya slottslängan var därför naturlig.
 
Men då Tre Kronor brunnit ner och Tessin kunnat förverkliga hela sin slottsidé satte han också en helt annan färgskala på det nya slottet som strålade i gyllengul färg och därmed blev det dominerande inslag i den kungliga huvdstaden som Tessin såg som självklart.

Denna färg blev sedan kvar i omkring 150 år innan den murrbruna kulören gjorde entré, som alltså "bara" har drygt 100 år på nacken. Att således säga att det är svårare att framhålla en enskild epok i slottets historia när det gäller att välja vilken färg som ska dominera i framtiden är att göra det svårare än nödvändigt för sig.
 
För mig är det ganska självklart att Tessins tanke med det omgivningsdominanta slottsbygget manifesterades i den ljust gyllengula färgen på fasaderna och att denna således absolut ska återskapas när det blir så dags.
 
Däremot kan jag mycket väl tänka mig att stendetaljer runt fönster och hushörn avfärgas i en ljusgrå färg likt den som slottet hade på 1820-talet (se ovan). En liknande färgsättning kan man idag beskåda på bl.a. Kungsholms Kyrka och Katarina Kyrka, för att få en uppfattning om effekten.
 
Vi har nu ett antal år farmför oss då det gäller att förankra Ralph Edenheims tanke på gyllengult och travertin som en självklar färgsättning på Stockholm Slott!
 
Läs också vad DNs Marcus Boldemann skrev förra året och vad han skrev i DN STHLM den 22 april 2013 (ännu ej i nätupplagan)
 
 

Nästa vecka är det dags för Negern Pettersson att göra debut i TV!

 
I nästa veckas Antikrundan presenterar jag Negern Pettersson i åtta versioner för Andreas Rydén som blev alldeles begeistrad när programmet spelades in den 28 augusti i fjol.
 
Inslaget presenteras som "en udda konstsamling" och det kan man kanske hålla med om. Avsikten är egentligen bara att kunna kontrollera en tillräcklig mängd målningar för att tillsammans med de övriga 15 som jag känner till i andra samlingar, kunna utgöra grunden för den utställning som jag önskar att Konstakademien ska genomföra (när de åter berfriats från Nationalmuseum om sju år) kring sin gamle märkvärdige konstnärsmodell.
 
Det har ju hunnit bli ytterligare en i min samling sedan programmet spelades in. En olja av Professor Emerik Stenberg som är samtida med de målningar av Matilda Berendt och signaturen "GH" som jag redan har. D.v.s. målade 1889-90.
 
Men det som var nästan roligast att se i gårdagens Antikrundan som sändes från Gävle, var en annan målning av Carl Larssons hustru Karin Bergöö. En målning jag länge sökt. Ursprungligen hängde nämligen min målning som utförts av Karin Bergöö i trapphallen i det Bergööska Handelshuset i Hallsberg. Länge lär dess spik ha funnits kvar i väggen. Som en pendang hängde enligt uppgift "Vikingen", en annan av Karins elevarbeten vid Konstakademien. Karins bror Per Bergöö som så småningom tog över järnhandeln gillade aldrig "den där djälva negern", som istället hamnade hos hans son med samma namn, för att därefter runt 1930 komma i min pappas ägo. Var "Vikingen" tog vägen var det ingen som riktigt visste.

Men igår dök den alltså upp i Antikrundan och visade sig tillhöra en sentida ättling till familjen Bergöö i Gävle.
Nu måste vi se till att dessa båda åter får konfronteras på plats i Hallsberg i någon framtida utställning.
 
 

RSS 2.0