GOD JUL!



Tomten hinner visst!



TT (Tidningarnas Telegrambyrå) skrev nyligen en nyhetsnotis som spreds i varenda svensk dagstidning där man hävdade att forskare räknat ut att det var en omöjlighet att Tomten skulle kunna hinna med att dela ut alla klappar i tid till alla barn. Och man stödde sig på vetenskapliga uträkningar om antal paket och deras vikt och antal barn etc.

Men snälla nå'n! Detta är ju rena nyset!


Det vet ju en ettåring att för det första, så börjar Tomten med de barn som bor i länder som delar ut klappar på själva Julafton. Därefter far han till alla anglosachsiska länder där klapparna kommer genom skorstenen ner i strumpor på Juldagen.

Sedan har TT glömt att de ortodoxa länderna firar inte förrän den 28 december och åter andra länder låter firandet sammanfalla med nyårsfirandet. Tomten får alltså ett par vilodagar här och där.

I många av de anglosachsiska länderna ska man dessutom ha i åtanke att här syns inte Tomten till själv utan blott spåren av hans framfart i skorstenarna och strumporna. Där passar Tomten givetvis på att låta sina nissar ta hand om en hel del av utdelandet.

Ytterligare en aspekt som TT helt utelämnat men som är av avgörande betydelse för hur Tomten klarar av sitt jobb, nämligen att han redan för mycket länge sedan blev en hejare på planering och på lean production och "just-in-time-leveranser". Att aldrig ha ett stort lager av julklappar utan att ständigt ha precis det som behövs under det närmaste dygnet rullande i långtradare från SantaLogistics.

Det är ju inte så som Disney gärna vill framställa Tomten att han fyller sin stora säck med alla jordens klappar på en gång och far iväg! Det skulle de stackars dragdjuren aldrig klara ens som luftburna.

Nej, i själva verket är utdelandet en logistisk höjdare! Med hjälp av just "just-in-time"-leveranser, fylls säcken i luften av Santairs stora 747a med hjälp av specialslang vid strategiska platser så att just det utdelningsmål som står närmast på resplanen får "sina" klappar nertankade i säcken. På så sätt slipper Tomten ha hela vikten med sig utan får det hela "just in time".

Alltså! Var lugna! Tomten hinner!

Min gamla Mutter!


Min gamla stiliga Mamma med "svärdottern" Maj Sjöwall och kusinen Britta Hardt.


Min underbara Mamma fyller dagen före Julafton 98 år! Det där med födelsedagen dan före dan insåg hon tidigt att det var föga intäktsbringande. Alltså anordnar hon sedan 40-talet en mottagning söndagen före jul. Och ingen anledning att sluta med den traditionen!

 

De flesta av hennes jämnåriga gamla vänner har redan lämnat in. Och de som ännu är i livet är såpass inkapaciterade att de ej kan närvara annat än per telefon eller brev.

 

Två av de tre levande barnen, tre av de tio barnbarnen och fem av de tjugo barnbarnsbanen, två brorsbarnbarn, två barn till gamla döda väninnor, en f.d. granne och barn till f.d. granne, en kusin, två gamla vänner till barnen och en "svärdotter" trotsade alla kyla och snökaos och tog sig till Mammas mottagning där det nu för säkerhets skull sjungs "leva uti tvåhundra år"!

 

Min svåger som ser till Mammas ekonomi försäkrade henne tanklöst för många år sedan att hon har pengar till hon blir hundra. Så det är kanske med viss oro Mamma nu ser de närmaste åren an...

 

Och långt tacktal höll hon också, stående utan rollator! Uppmanade alla att tillse att när de blir gamla se till att de har vänner som ringer då och då och berättar saker, "för när man blir så gammal som jag kommer man inte ut och kan uppleva själv alla dessa saker och då är det roligt att få vara med om andras upplevelser."


Familjens tradition att till Luciasångens melodi framföra en specialskriven hyllningssång kom detta är på skam sedan jag glömt sången hemma! Men så här skulle vi ha sjungit:

 

Snart nittioåtta
år sen hon föddes
Blott några dagar kvar
till ett helt nytt år
Nu hon på tröskeln står
snyggt klädd med rollatåår
Leeeeve vår Mamma
Leve vår Mamma


"Global varning"!

DN återgav med braskande rubriker häromdagen en artikel från tidskriften Nature, under rubriken: "Forskare varnar för höga havsnivåer".

Tongångarna känns igen. Isarna smälter och havsytan stiger. Nya katastrofrapporter trappar upp klimatmötet i Köpenhamn.

Så här skriver den internationellt erkänt framstående havsyteexperten Nils-Axel Mörner i en kommentar:

"On December 16, Nature posted an article by Richard A. Lovett called  
"Sea level rise may exceed worst expectation".
The timing is correct for maximum impact and mimimum discussion.
The article has already been referred to as an argument for immediate 
action in Copenhagen.

The facts are different, however.
The author claims that sea level at the Last Interglacial 125,000  
years ago was +10 m.
This figure does not concur with present knowledge among sea level  
specialists.
Would it be correct, all of our knowledge and long-term analyses of  
vertical tectonics, would be wrong – and this is
certainly not the case. A sea level at +10 m in the Last Interglacial  
is simply wrong. Sea level specialists know this,
and so do global tectonic specialists.

A 10 m rise would – under Ice Age deglacial conditions – take at  
least 1000 years; under interglacial climatic
conditions many times more.
In the text (not quoted by climatic agitators in the press), the  
author gives the rate of sea level rise at 75 ±17 cm per century.
This means by year 2100 a sea level rise by about 70 cm (±17 cm) –  
and not at all any +10 m as media is widely  claiming.
For comparison IPCC give +37 ±30 cm in a century and our group gives  
+5 ±15 cm in acentury.

This implies that the article by Lovett primarily is another piece of  
disinformation, arriving just in time.
The question is how Nature can stay behind this. One feels the cold  
wind of the CRU-scanadal behaviour.

Nils-Axel Mörner


Head of Paleogeophysics & Geodynamics at Stockholm University, Sweden (1991-2005)
President of the INQUA Commission on Sea Level Changes and Coastal Evolution (1999-2003)
Leader of the Maldives Sea Level Project (2000 on)
Chairman of the INTAS project on Geomagnetism and Climate (1997-2003)
Awarded the Golden Condrite of Merit from Algarve University (2008) “for his irreverence and contribution to
our understanding of sea level change”


Till detta kan läggas att de mätningar som fortlöpande görs av havsytans nivå vid Maldiverna med hjälp av satellit av sagde Mörner inte visar några sådana dramatiska förändringar som skulle motivera domedagsprofetiorna runt klimamötet i Köpenhamn.

Kolla också in Stockholmsinitiativet och The Climate Scam!

Unik skolavslutning på Gripsholm

Förskoleklassen inledde avslutningen med ett Luciatåg.

Aldrig förut har det hänt att en skola fått lov att ha sin avslutning i det kungliga slottet Gripsholm. Och allra minst i Rikssalen!

 

Men det var precis vad som skedde i förrgår då den fem månader gamla Gripsholmskolan, inrymd i Orangeriet på Gripsnäs i kungliga Hjorthagen, fick ha sin avslutning där.

Det tyder på en upptining i de strikta regler som gällt under de senaste årens VVV-fögderi (Värna, Vårda, Visa).


Redan när den nuvarande fogden, Claes Göran Hedén tillträdde, skrev jag till honom och sade att jag hoppades att man nu skulle börja lägga till ett fjärde "V" för "Våga" så att slottet kunde börja leva igen som på John Crafoords och i viss mån på Jonas Waerns tid. Att vi satt där i den vinterkalla Rikssalen tyder på en glädjande attitydförändring.

 

Gripsholmsskolan är en friskola som hämtat inspiration från finländsk pedagogik och den inspirerande rektorn kommer också österifrån. Tillsammans med fyra lärare och en "resurs" i form av en uppskattad ung "musiklärare" m.m. basar hon över en förskoleklass och en sammanslagen årskurs ett och två. Alltihop inrymt som sagt i det gamla ombyggda Orangeriet vid Mälarstranden.

 

Det torde dock bli temporärt. Bygglovet är tidsbegränsat. En syftesändring av denna k-märkta byggnad för att få till stånd en permanentning, alldeles vid stranden och på kunglig mark som är Riksintresse och omgiven av ett naturreservat skulle vara en otänkbarhet. Därför vet jag att man syftar till att fr.o.m. nästa läsår finna andra lokaler. Inte minst p.g.a. att man då blir ytterligare en eller två klasser som sedan växer med stadieövergångarna.

 

Därför torde också denna avslutning knappast bli inledningen till en långvarig tradition som det uttrycktes. Redan med det nuvarande antalet barn med sina föräldrar och syskon, mor- och farföräldrar, fyllde nästintill Rikssalen.

Men visst var det lätt sagolikt att sitta där under porträtten av Gustav Vasa och hans samtida furstekollegor från runt om i Europa. I skenet av några få lampors sken och få följa de duktiga ungarna först i förskoleklassens Luciatåg och därefter ettornas och tvåornas Julspel enligt gammal god sed.

Avslutningsvis några julsånger och sedan kunde vi huttrande ta oss ut över borggården som var upplyst av marschaller.

Här ser vi Gustav Vasa övervaka ettornas och tvåornas julspel framför tronen. Mitt barnbarn Zack i vit skjorta tvåa från vänster är en av de tre vise männen, medan storasyster Klara står i tomteluva till höger som en av tre recitatorer. Jungfru Maria hade iallafall en bekväm fåtölj att sitta i!


"Arrogansen"

En av våra numera mindre frekventa bloggkommentatorer brukade referera till den gamla fempartialliansen i Strängnäs kommun som "Arrogansen". Jag tyckte väl aldrig att det var en särskilt insiktsfull beteckning.

Nu däremot!

Kanonkandidaten för detta epitet är efter kvällens Kommunfullmäktigemöte, utan tvekan TuttiFruttikartellen.

Maken till arrogans var det länge sedan man fick uppleva på en och samma kväll. Och sannerligen har många fötter bytts på andra kanten det sista året.

Vi börjar som sig bör med Kommunalrådet självt som återigen fick den berättigade frågan från Sixten Skullman(M) om Kommunalrådet hade något strategi för att komma till rätta med kommunens skuldberg.

Jens Persson svarar på nytt att Arrogansens budget inte skiljer sig nämnvärt från Moderaternas och Kristdemokraternas gemensamma budgetalternativ utan att tyckas förstå att det givetvis inte är ett svar på den ställda frågan.

Frågan riktas självklart till den som har det exekutiva ansvaret för kommunens ekonomi, nämligen Kommunalrådet och har i sig inte ett smack med budgeten för nästa år att göra utan kräver ett betydligt längre perspektiv. Och det står f.ö. dessvärre inte i Moderaternas och Kristdemokraternas makt att göra något verksamt åt skuldberget eftersom vi sitter i opposition.

Eftersom Persson inte tycktes inse detta, kompletterade Sixten frågan med att fråga om Jens inte var det minsta orolig.

Svaret var: "Nej jag är inte det minsta orolig".

Det gör mig givetvis tveksam om jag borde omvärdera Jens Persson som företagare. För om han inte är orolig för en kommunskuld över TVÅ MILJARDER - då undrar jag hur det går för hans företag egentligen.

Leif Lindströms ständigt lika arroganta framträdande när han i mästrande ordalag talar om för oppositionen "hur det egentligen ligger till", behöver jag knappast kommentera ytterligare. Det har Margit Urtegård gjort utmärkt på sin blogg.

Lotta Grönblad utmärkte sig genom att ångvältsmarschera (hon är verkligen så starkt koncentrerad på att med kraft, fart och emfas ta sig fram till talarstolen att man undrar hur det förhåller sig med hennes simultankapacitet. Blir hon störd på vägen tror jag hennes värld faller samman) för att svara på Margit Urtegårds fråga om när Lotta tror att Kommunfullmäktige ska få ta ställning till en slutlig version av Skolutredningen som nu har pågått  snart två år och som blev den förra majoritetens fall för att man ansågs gå för fort fram. Den nya Arrogansen har uppenbarligen satt en heder i att gå så långsamt som möjligt framåt - eller är det bakåt?

Till slut är det Kommunalrådet Jens Perssons tur igen att visa på sin numer väl inövade arrogans när han kortfattat meddelar Erik Berg att Kommunens träffar med nyinflyttade endast kommer att ske med honom och oppositionsrådet närvarande.

På gamla alliansens tid var givetvis samtliga gruppledare närvarande vid dessa träffar. Men Arrogansens linje tycks numer vara att helt bortse från allt vad demokratisk öppenhet heter till förmån för uppgörelser och överläggningar i små grupper bakom lyckta dörrar.

Ytterligare ett par iakttagelser under kvällen:

Vid Plan- och Byggnämndens möte nyligen fronderade två Socialdemokrater mot sin partigrupp och förordade (liksom jag kunde göra ikväll vid Fullmäktigemötet) att den nya spårdragningen genom Strängnäs skulle ske genom bergsskärningsalternativet.

Båda tjänstgjorde vid kvällens möte utan att yttra ett ord till försvar för den linje de stred så till den grad för i nämnden att de till och med gick så långt som att begära votering för att dokumentera att de röstat emot sina egna.
Partipiskan hade uppenbarligen kväst dessa båda oppositionella till tystnad!

Socialdemokraterna har hittills under alla år tagit hård och engagerad strid vid varje möjligt tillfälle mot att höja kommunala avgifter. Istället har man förordat att kostnadsökningar istället skulle drabba alla skattebetalare.

När så nu Leif Lindström finner sig som företrädare för SEVAB som begärt en höjning av renhållningstaxan - vem blir plötsligt den mest motiverade förkämpen för höjda taxor? Jo - nämnde Lindström!

Det vi där fick bevittna var ett rent paradigmskifte hos det stora partiet. Många heliga kor tycks ha fallit på vänsterkanten. Nyligen gick man Kristdemokraterna och Moderaterna till mötes och beslöt att lägga ut hela kommunens måltidsverksamhet på entreprenad, vilket föreslagits av de båda partierna i en gemensam motion! Det var också en klar förändring av en helig gammal kossa!

Vad blir det härnäst?


"Bekväma politiker lär för lite av vad andra gör"



"Bekväma politiker lär för lite av vad andra gör"
- är rubriken på en lång Fokusintervju med författaren och debattören Åsa Moberg i Dagens Samhälle den gångna veckan.

"Varför har inte alla trygghetshotell för gamla, som i Varberg?
Och hem för missbrukare, som Lönngården i Malmö?
Och en fungerande öppenvård i psykiatrin, som i Gagnef?"


Åsa Moberg ställer frågorna med anledning av sin nya bok "Allt är möjligt". Ett stycke positiv puff för att peka på goda exempel som borde tas tillvara också på andra håll.

Men hon ställer också den berättigade frågan om inte politiker någonsin gör kopplingar till sitt eget liv? Vi har ju alla - eller har haft - barn i skolan och skröpliga föräldrar i behov av omsorg.

Jag vill dock gärna ta tag i rubrikens påstående och koppla den till en sedan länge pågående diskussion i Strängnäs, nämligen om den politiska organisationen.

Sedan några år har Strängnäs kommun en sammanslagen förvaltning. Det var ett politiskt beslut för att samla krafter och undvika att resurser spilldes hit och dit utan egentlig enhetlig kontroll. Ett sätt att också för politiken få ett samlat grepp om den kommunala verksamheten.

Tyvärr kan man med facit i hand se att vi skulle börjat i andra ändan. Med att förändra den politiska organisationen för att därefter samla förvaltningen.

Att få politiker att tänka i nya banor är ibland stört omöjligt.

Att ändra på andra går bra, men det egna området tycks heligt.

Kommunfullmäktiges demokratiberedning gjorde under förra mandatperioden på fullmäktiges uppdrag en utredning med syfte att också den politiska organisationen skulle förändras på ett motsvarande sätt. Vi skulle bygga klara och otvetydiga vägar mellan politik och verksamhet, mellan politiker och tjänstemän. Kort sagt nå det som är vårt uppdrag som politiker - att använda skattepengarna på effektivast möjliga sätt.

Beredningen framlade en gedigen utredning där det pekades på ett antal möjliga sätt att organisera politiken så att man skulle nå en bättre matchning. Man lade också ett i stort sett enigt förord för en organisation som byggde på att kommunens verksamhetsansvariga nämnd, Kommunstyrelsen skulle få fler fackutskott och att endast två myndighetsnämnder skulle finnas kvar. Som en eftergift till den då uttalade viljan att göra Strängnäs till Mälardalens bästa skolkommun förslogs förvisso att en särskild skolnämnd skulle få finnas kvar. Något som i dagsläget känns väldigt avlägset. Förslag om att flytta just den nämndens uppdrag till Kommunstyrelsen har t.o.m. framförts från dess tidigare v.ordförande.

I övrigt pekades på ett antal sätt att stärka medborgardialogen.

Detta eftersom det fanns en samsyn som sa att kommundelsråden inte hade motsvarat de förväntningar politiken ställt på dessa när de inrättades. På många håll i landet hade olika vägar för att nå kontakt med invånarna prövats med större framgång än just rådsformen. Beredningen valde ut några som hade varit särskilt framgångsrika och bidragit till att vitalisera medborgardialogen.

Den förordade organisationen har prövats framgångsrikt i flera kommuner

Jag har sedan dess tjatat om att vi borde göra studiebesök alt. bjuda in representanter från dessa kommuner för att närmare studera hur denna form av organisation kan fungera i praktiken. Utan resultat.

Med vilken entusiasm och vilket intresse mottogs så Demokratiberedningens utredning av Strängnäs Kommunfullmäktige? Applåder? Bifallsrop?

Ack, nej! Kommunfullmäktiges ordförande - som givit uppdraget - klubbade raskt - och utan diskussion - av utredningen "till handlingarna".  "För behandling av politiken efter det kommande valet".

Då kan man ju tro att samme Kommunfullmäktiges ordförande, Anders Svensson,  med intresse skulle ha läst igenom utredningen när han som chefsdelegat för Folkpartiet deltog i majoritetsöverläggningarna efter valet. Icke! Förhandlingsledaren Arne Arvidsson, var tvungen att ta fram nya exemplar och dela ut till de tre Folkpartisterna som knappt hört talas om utredningen.

Så visade det sig att Centerpartiets chefsförhandlare, Anton Nordström, tillika ordförande i den Demokratiberedning som lagt fram förslaget till bl.a. indragna Kommundelsråd, nu bytt fot och inte ville göra någon förändring alls! Man var rädd om antalet ordförandeuppdrag som partiet ville ha!

Alltså blev det ingen förändring!

Kontentan var att vi hade fått en vässad förvaltning med en professionell ledning (i det mesta...) som borde matchats av en samlad politisk ledningsgrupp i form av Kommunstyrelsen.

Istället har vi kvar ett antal olika nämnder vars politiker många gånger inte förstått att de inte längre har "egna" tjänstemän och "egna" förvaltningar. Även bland tjänstemännen skapar den nuvarande ordningen förvirring. Vem är det som bestämmer?

Demokratiberedningen började dock efter valet under en ny ordförande att på nytt ta tag i frågan och vi hyste ett visst hopp om att till nästa val iallafall kunna få gehör för våra tankar.

Istället tillträdde så småningom den s.k. Tuttifruttikartellen och Demokratiberedningen fick ytterligare en ny ordförande i form av en uttalat förändringsobenägen Socialdemokrat.

Mitt tidigare så entusiastiska intresse för demokratiarbetet fick en törn. Några föreslagna studiebesök eller kontakter med t.ex. Arvika eller Götene kommuner har inte blivit av.

Under tiden fortsätter den nuvarande situationen att skapa förvirring och osäkerhet. Inte blir den heller bättre av att Tuttifruttikartellen först basunerar ut fullständigt oförankrade beslut för att sedan nesligt tvingas backa gång efter gång.

"Medborgardialog" är tema för ett nätverk inom Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) som jag deltagit i under nu rätt många år. Jag har varje år i rapporter från möten till Kommunstyrelse och Demokratiberedning, påtalat Strängnäs bristande representation. Medan de avgjort flesta kommuner och landsting låter sig företrädas av sina Fullmäktigeordförande eller Kommun- resp. Landstingsråd har Strängnäs nöjt sig med "lilla mig", en enkel ersättare i Fullmäktige och Kommunstyrelse! Undra på att demokrati och medborgarinflytande står lågt i kurs i vår kommun!

Finns något hopp?

"Kärlek i skottkärra"



"Kärlek i skottkärra"

"Passar i en rallares hem. Stod i en ram med äkta förgyllning i vårt hem"

skriver Farfar Oscar på baksidan av detta charmiga foto som jag fann bland farmors minnen. Förmodligen stod det då i det första hemmet utanför Ramnäs och säkert det uppe på Hullsta i Sollefteå, men följde kanske inte med då familjen flyttade till Stockholm och Farfar lämnade det aktiva rallarlivet för att ta ansvar för hela järnvägsnätet och så småningom grunda Järnvägsmuseum och bli "Sveriges Reklamchef". Då hamnade det säkert i lådan där jag fann det.

Euro-anslutning!



När Euro-valet stod, var det för mig som småföretagare en självklarhet att säga JA till en anslutning till Euro. För det första har Sverige inte begärt något undantag utan lyckas just nu bara förskjuta anslutningen p.g.a. att EU saknar reella sanktionsmöjligheter. Vi har skrivit under ett avtal som innebär att vi SKA ansluta oss också till den Europeiska Monetära Unionen (EMU), men på Euromostatåndarna låter det som om vi har ett val att låta bli. Så är det ju inte i det långa loppet.

Vad Sverige förlorat under dessa år utanför den monetära unionen vore intressant att se på papper. Björn Tarras-Wahlberg, tidigare bl.a. chef för Skattebetalarnas Förening skrev idag i ett mail till sina årsbröder följande:

"När jag var ordförande hos oss kostade Euron 9 kr
och CHF 6 kr, idag kostar dessa nästan 11 kr resp 7 kr.
Jag ångrar alltså att jag inte gav mig in i diskussionen
igår om knytningen till Euro eller inte. Det är klart att
kronans successiva fall är bekväm för exportindustrin
men sorglig för nationen, där vi svenskar blir allt fattigare
jämfört med våra europeiska bröder och systrar.

Det finns faktiskt andra metoder att stimulera ett näringsliv
än med smygdevalveringar, bl. a genom skattelättnader,
lönesättning och produktivitetsförbättringar. Vid kriser
som dessa drabbas små valutor som vår extra hårt. Amen!"


Det värsta är att gemene man inte begriper och inser realiteten så länge mna istället kan skylla prisuppgångar på "inflation". För "inflation" det är vi så vana vid här i landet. Och förändringen går så pass långsamt att man inte "mäker" av att allting bara blir dyrare också när man åker utomslands. Inte beroende på att saker och ting blir dyrare där, men p.g.a. att vår valuta sjunker i värde i förhållande till omvärlden.

Värnandet om den egna valutan är som ett gift. Men till och med tyskarna lyckades komma över detta och då borde även vi kunna!

Ur konkurrenssynpunkt för alla våra småföretag som exporterar skulle det bokstavligt talat vara guld värt att våga offererea i Euro och bli direkt jämförbar med alla europeiska konkurrenter istället för att av valutariskskäl ständigt behöva offerera i Kronor och följaktligen bli utsorterad redan i första gallringen eftersom köparen också vill slippa hålla på med valutarisker.

Tänk om människor insåg detta!

Och som sagt, för exportindustrin är det intressant att kronan ständigt försvagas, men för den "vanliga människan" är det i längden förödande.
Följ min blogg med bloglovin

"Ny" Neger!



Fick nyligen av Åmells Pontus Silfverstolpe veta att det sålts en "neger" på auktion nyligen. Genom unge David Brolin vars pappa Björn under många år svingade auktionsklubban i Mariefred, fick jag just veta att det var på Auktionskompaniet i februari i år som ovanstående akvarell (den första kända av Negern Pettersson) signerad 1887 av BRUNO HOPPE (1859-1937), såldes.

Äntligen en målning från det första tillfälle som finns fotodokumenterat, nämligen på de två ateljéinteriörer som finns i det Östermanska arkivet i Eskilstuna (Sörmlands Museum) och som finns med i Kapitel 2 om "Negern Pettersson" nedan.

Det visar att det fortfarande finns nya verk att upptäcka på väggar och i garderober runt om i landet. Fortsätt leta!

Halsoval?

Förvirringen hos Landstinget Sormland tycks total!

Om 24 dagar (tror jag!) ska jag ha anmält om jag vill ha annan vårdcentral än den jag är listad på idag. Jag utgår då från att en många år gammal (och nästan lika många år oanvänd) listning hos en familjeläkare i Eskilstuna är den som formellt fortfarande gäller.

Vi har fått två nya privata vårdcentraler att välja mellan här i Strängnäs kommundel! Hurra!

Ett tag hette det att det var två men att en tredje missat att anmäla sig i tid. Nu verkar det som om den tredje kommit med i valet men att någon annan fallit ifrån för det är fortfarande bara två?

De handlingar som kom förra veckan från Landstinget säger att den ena av dessa två ligger i P10-området och heter "S:T Thomas" och att den andra heter "Kyrkbacken" och är den gamla Företagshälsovården (som hade anmält sig försent).

När man söker på dessa båda på hitta.se och eniro.se kan man finna "Kyrkbacken" men bara med ett antal telefonnummer. Ingen hemsida finns och inga trycksaker kan rekvireras.

Den andra - "S:T Thomas" - kan överhuvudtaget inte återfinnas på vare sig hitta eller eniro. Inga telefonnummer. Ingenting!

Någonstans i en tidning i slutet av förra veckan fick jag ögonen på en annons för "Familjedoktorerna" som skulle vara en ny vårdcentral i Strängnäs, belägen i gamla Thomasgymnasiets lokaler. Är det den tredje? Tyvärr rev jag inte ut annonsen och sedan försvann tidningen så jag har inte kunnat följa upp annonsen.

Idag vid planerat besök hos sjukgymnasten på gamla Vårdcentralen i Strängnäs, fick jag istället veta att landstingets information var helt åt skogen. Vårdcentralen "S:T Thomas" i Eldsund finns inte överhuvudtaget!

Utan det är "Familjedoktorerna" i gamla Thomasgymnasiet som gäller!

Då gick jag in och letade på "Familjedoktorerna" men fann varken hemsida eller telefonnummer eller postadress.

Och om jag sökte på "Vårdcentraler Strängnäs" fanns inget annat än de gamla vanliga två i Strängnäs och Mariefred (+ lite sjukgymnaster och distriktssköterskor).

När jag gjorde mitt förra val för många år sedan gjorde jag det för att få en personlig kontakt med EN läkare där jag kunde dels göra mina årliga hälsokontroller och dels få hjälp vid sjukdomsfall av någon som känner till mig redan när jag ringer.

Tyvärr visade det sig hålla bara några år eftersom de "tvangs sluta med hälsokontroller" p.g.a. landstingsbestämmelser. Sedan dess har jag sökt mig till Stockholm för mina löpande ärenden och inskränkt mig till att utnyttja vårdcentralen vid akutbehov.

Därför är det givetvis av högsta intresse för mig att få veta om det vore bättre för mig att lista mig vid någon av de nya vårdcentralerna.

Vad erbjuder de utöver vad landstingets vårdcentraler erbjudit eller inte erbjudit?

Vad gör dem bättre ur patientsynpunkt än det bedrövliga nuläget?

Ja, inte hjälper Landstinget till här inte. Man sänder ut felaktig information och den information man verkligen eftersträvar - nämligen om innehållet i de olika alternativ man kan välja mellan - saknas helt och går inte ens att få tag på!

Så vad ska jag välja efter? Bara geografisk närhet? Är det tanken bakom reformen? Knappast!

"Önskar du kan du välja en vårdcentral som ligger närmare ditt jobb?

Som är är mer specialiserad inom ett visst område, eller har en servicegrad som passar dig bättre? Ditt val ger nämligen vårdgivarna en tydlig signal om vilka önskningar och krav du har som patient, eftersom vårdpengen följer med patienten. Resultatet blir rimligtvis att vårdcentralerna kan anpassa sig efter dina önskemål och att nya aktörer kan etablera sig på orter och i områden där det finns ett behov av en ny hälso- och sjukvård."


Så står det på Landstingets hemsida om vårdvalet. Men det är ju bara tomma ord! Det finns ju ingen sådan information tillgänglig som gör att jag kan veta om någon är mer specialiserad eller ej!

Inte heller finns någon information om när valblanketten senast ska vara inlämnad (inte ens under "Frågor och svar")  - men listningen som görs om jag inte gör något eget val, gäller från årsskiftet! Visserligen står det att jag kan välja när jag vill - men efter årsskiftet gäller en karantän på tre månader!

Med andra ord bör jag välja inom 24 dagar! Kommer jag att kunna inhämta nådig information innan dess?

Beslutet om det fria vårdvalet togs för över ett år sedan. HUR kan det ta så lång tid att förbereda och ge möjlighet till etableringar och information i rimlig tid? Det tyder på en oerhört oprofessionell ledningshantering.

"Vägen till orden som svänger" - om Nannie Porres


Här hälsar jazzavdelningens chef Jens Lindgren och hans medarbetare Roger Bergner välkomna till Svenskt Visarkivs kväll om jazzsångerskan Nannie Porres. Anders Boustedt lyssnar.

Viveka Hellström har haft den goda smaken att skriva en studie om jazzsångerskan Nannie Porres som ett projekt vid Kungl. Musikhögskolan. Studien presenterades häromkvällen på Svenskt Visarkiv.

Nannie Porres är en av vårt lands absolut största jazzsångerskor. Den första som betraktades av musikanterna som just en musiker - en i gänget. Som Viveka sa under kvällen: "Nannies 'vi' var musikerna eftersom hon var den enda jazzsångerskan i Stockholm då. Andra var 'refrängsångerskor'. Som någon sa: "Nannie blev inte 'insläppt' - hon blev 'uppsökt'".

Var man "refrängsångerska" så satt man på en stol vid sidan av tills man fick gå fram och sjunga sin sång och därefter var det stolen igen till nästa gång.

Nannie berättade att hon i början därför kände sig rätt ensam. Det fanns få svenska förebilder att hålla sig till. Hon nämner Alice Babs och Sonja Hedenbratt.


Vi fick bl.a. se en upptagning från Komediteatern där Nannie sjöng framför Monica Z, Lars Ekborg (dold), Lissie Ahland, Sune Mangs och Beppe Wolgers.

Men strax kommer ju också Monica Zetterlund in i bilden och de båda blir bästisar för livet. Bl.a. berättar Nannie om hur de båda ville åka till New York - för det var ju därifrån musiken kom. Men de hade ju inga pengar! "Vänta ett tag, Jag ringer Dig tillbaka" säger Monica och slänger på luren. En stund senare ringer hon och berättar att saken är klar. Skivbolaget EMI gick på hennes bön om denna resa för att finna nytt material för nya skivinspelningar. De utrustades med medresenär (förkläde/vakt) i form av Gunnar Lingqvist (legendarisk producent på EMI) och fickpengar! 500:- var! Själva bjöd de också in den norska sångerskan Karin Krog. Så dessa tre tjejer + Gunnar ger sig iväg till "the Big Apple".  En fantastisk upplevelse säger Nannie. "Och vi hade skitkul!". Det hela resulterade i en skivinspelning med Thad Jones för Monica och en hel del noter och annat för Nannie och Karin.

Nannie gjorde en LP tillsammans med Torgny Björk. En udda produktion i hennes karriär. Underfundig bra musik.
Denna LP kom ut på Yrkestrubadurernas Förenings förlag och gav Nannie en annan publik. Vid visaftnar o.dyl. som ofta anordnades på bibliotek och liknande ställen var publiken företrädesvis kvinnlig medan den på jazzklubben där Nannie uppträdde senare var uteslutande manlig.

Under kvällen fick vi också höra exempel ur Nannies stora produktion. Mycket lite finns återutgivet på CD. Framförallt fick vi också höra några helt nyupptäckta inspelningar (varav jag själv hade bidragit med en) och även se! Inslag från ett par TV-program fanns i behåll.

Nannie var lika nervös före detta framträdande som hon alltid var innan hon gick in på scenen förr när hon sjöng. Hon slutade tvärt när hon fick problem med rygg och axlar, men saknar det! Kan vi hoppas på en come-back?

Bland lyssnarna fanns några av Nannies gamla sångelever (varav Viveka är en), idel jazzvänner och familjemedlemmar men också hennes ständige pianoackompanjatör/medmusikant Claes-Göran "Fager" Fagerstedt, över 80 och berörd av sjukdom, men tillräckligt fit for fight för att kunna skriva autografer på sin vid 80-årsdagen utgivna CD.

Nannie berättade också om sin musikaliska familj och om pappa Herman som var en duktig amatörmusiker och spelade i dansorkestrar.


Nannie Porres - ej refrängsångerska! Med en röst som en Malörtskvist i ett glas skummande Guiness!

Varför finns så lite återutgivet av denna jazzskatt? För att det i musikbranschen idag inte finns några musiker utan bara riskkapitalister och räknenissar. "Det är iskallt i branschen" var en kommentar från publiken.

Gripsholmsvandring med Åke Livstedt - igen!

Som sist började vi vandringen i teatern. Lika fascinerande som alltid.


Så var det dags för ytterligare en intensiv rundvandring med Åke Livstedt på Gripsholm.

 

På väg ner från Drabantrummet. Trappan går inne i den tjocka yttermuren.


För er som inte vet vem Åke Livstedt är kan jag berätta att han är konstvetare, måltidshistoriker och en av vårt lands främste kulturpersonligheter. Tack vare Åke ser t.ex. Nobelfesten ut som den gör idag. Med processioner, divertissementer och marskalkar. Med nya serviser och andra konsthantverksinslag. Och detta började just på Gripsholm för 21 år sedan då Åke blev ansvarig för utformningen av den kungliga banketten som skulle avsluta invigningsdagen.

 

Här sitter vi i Gustaf IIIs magnifika Runda Salong som var dåtidens spelhåla. Först förstod man inte varför det funnits så fantastiskt många stolar i detta rum, men så fann man också uppgiften om ett antal spelbord och då gick det upp för Åke och hans generalinventerare vad rummets egentliga funktion varit när hovet vistades på Gripsholm under de kalla vintrarna.


Maten skulle avspegla olika århundraden i slottets historia. En nyformgiven glasservis skulle ge bestående föremål. Maträtterna fördes in genom konstfulla processioner föregångna av en marskalk med specialdesignad stav i handen.

Ur den stora sufflén som bars in hoppade plötsligt Gustav Vasa upp (i Jan Myrdals gestalt) som på vers harangerade sin "efterföljare" på tronen (hur Åke lyckades med detta konststycke är fortfarande en gåta).

 

En strålande förvinterdagssol lyser över Mariefred tvärs över viken.


Åke var vidare ansvarig för den stora generalinventering som företogs på 70-talet på Gripsholm och är den ende person som någonsin hållit varje föremål på slottet i sin hand.

 

Att vandra genom slottet med Åke som guide blir därmed ett äventyr.

 

Här får vi en fortsatt duvning i Gustaf IIIs hovliv och slottssamlingens uppbyggnad i Bernadottegalleriet.


I våras genomförde vi den första av dessa vandringar kring Gustaf III och hans tid på slottet. Det var bara tänkt att bli denna enda, men vi fick så många anmälningar "över" att det blev en till nu i höstmörkret. Och när Åke aviserade att han vill göra en motsvarande vandring i slottet men med fokus på 1800-talet nästa år så droppade raskt anmälningar in!


Så det lär bli åtminstone en vandring till i vår eller nästa höst.

 

Den här gången gick vi också in i handkammaren där exempel ur slottets rika skatter av porslin och glas finns exponerade.


Bl.a. såväl den gamla som den nya (bilden) Gripsholmsservisen som än idag används vid officiella högtidsmåltider.


Gunnar Cyréns magnifika marskalksstav som skapades till Gripsholmsjubileet 1987 för att användas vid detta enda tillfälle. Ett prakexempel på underbart svenskt konsthantverk av idag.


Bakom staven exponeras delar av den glasservis som också togs fram till jubileet och som löpande används också på Stockholms Slott. Dessa glas ser dock ut att behöva en omgång i diskhon....

Tårtspaden med vasakärven användes för att skära tårtan vid den kungliga supén.


Åke själv vill helst gå runt när höstmörkret sänkt sig över slottet. Då har sommarens värme magasinerats i slottets tjocka tegelväggar och då känner man bättre hur det måste ha upplevts av Gustaf IIIs hov som tvangs leva här ute just under dessa väderförhållanden. I Maj, när vi gick runt i fjol så är det istället den råkallaste tiden inne i slottet (så farligt var det inte!).

 

Kronprinsvåningen är en del som inte visas för allmänheten men som är en av slottets pärlor. Den iordninggjordes för den blivande Gustaf IV Adolf och för att han redan från början skulle veta vem han var kläddes väggarna med paradporträtt av förfäder och äldre släktingar.

Inget kladdande med fetkritor på väggarna här inte!


Och här är medarrangören Bie Seipel på väg mot Kavaljersflygeln.


Här är det "slottspöket" Maren von Bothmer som visar till rätta i Kavaljersflygelns korridor. Maren har många år tjänstgjort på slottet och hör till de utvalda som fått en bostad på slottsholmen. (Foto: Stig Olby)


Den här gången fick vi också en visning av Kronköket innan vi högg in på den värmande ärtsoppan.


Mats informerar om vad som bjuds till måltiden. Lena Linderholm lyssnar uppmärksamt och medarrangören Bie Seipel skär upp bröd i bakgrunden. (Foto: Stig Olby)

 

Och här avtackas Åke av Mats och Bie (längst till höger). (Foto: Stig Olby)

 

Man lär sig som vanligt alltid något nytt av Åke.

 

Där inget annat angives är fotona tagna av Mats själver!


RSS 2.0