Börjar sommaren mitt i pausen?

Nu åker hustrun och jag till Italiens sköna land på en vecka. Åter i mitten av maj. Men jag kan inte låta bli att sända er en gammal DN-hälsning från salig vännen Harry Karlsson: "Den dag när sommaren börjar..", för vem vet, den kanske infaller medan vi är borta!



Glad Valborg!
MATS

Enn Kokk skriver om bror Lasse!

Enn Kokk har skrivit ett inlägg på sin blogg om min bror jazzpianasten Lasse! Läs!

Christina Doctare till EU!

På söndagseftermiddagen gästades Strängnäs av Christina Doctare. Författaren och läkaren som avslöjade de systematiska våldtäkterna på krigets Balkan under sin tid med WHO-uppdrag. Hon har arbetat vid krigstribunalen i Haag och i sex år varit Sveriges representant i Europarådets kommitté mot tortyr.      



Jag har hört Christina Doctare förr och det hon har berättat från sina upplevelser under Balkankriget och om hur hon blev skadad har alltid fascinerat. Men hon har tidgare inte riktigt känts entusiasmerande. Det gjorde hon igår! Med råge.

Hon talade i en dryg timme inför det 25-tal åhörare som flytt trädgårdsstök och båtslipning för att istället lyssna till ett synnerligen intressant föredrag.

En lång stund uppehöll sig Christina kring sin hjärtefråga "Fred och säkerhet" inför EU-valet och det hon har som sin främsta prioritering om vi väljer henne till EU-parlamentet. Baserat givetvis på sina upplevelser. Hur hon fick kämpa för att få sina överordnade att faktiskt begripa att våldtäkter på kvinnor m.m. faktiskt ingick i ett mönster. Att man använde just våldtäkter systematiskt som ett inslag i att få herraväldet över fienden.

Hon ser EU som en god "hemförsäkring". EU kostar varje svensk medborgare drygt 1300:- per år. En försäkring för borgfred i Europa. För fred och säkerhet. Trygghet!

Men mot slutet kom hon också in på mer näraliggande frågor. Den svenska vården!



Där kom en hel del berättigad kritik. Det dör 3.500 patienter i den svenska vården varje år! "Vägverket har Nolltolerans!" konstaterade Christina lakoniskt.

Hon kom in på dålig hygien: "Centralstationen i Stockholm har mer välstädade toaletter än Karolinska institutet!" (där de f.ö. också har stora råttor i kulvertarna).

Trots att vi har fått en fördubbling av antalet läkare under den senaste tjugoårsperioden, märker vi ingen förbättring. Sjukvården kostar samhället 500 miljarder per år.

Christina Doctare menar att vi som medborgare måste ställa mycket större krav på sjukvården. Helt enkelt sluta med att vara flata patienter och istället bli krävande konsumenter.

Vi måste få en ordning där varje invånare får en "sjukvårdspeng" (hon kallar det för Botavdrag) och möjliggör att man själv väljer var man vill ha sin vård. Behöver man en höftledsoperation ska man helt enkelt fråga sjukhuset: "Hur många sådana operationer som görs? Hur många som lyckas? Hur många omoperationer som behövts? Hur många fall av sjukhussjuka har man haft? O.s.v."

Och sedan kan man själv välja var man vill bli opererad. Och då får sjukhusen en välbehövlig press på sig att modernisera sin struktur och bli mer anpassade till de behov som finns. Idag styrs vården av föråldrade hierarkiska strukturer istället för att vara organiserat utifrån patientbehoven.
                           
Ella Bohlin i all ära (som står på första plats på Kristdemokraternas list i EU-valet), men Christina Doctare - med sitt enastående och väl inarbetade kontaktnät inom hela EU  - torde vi få större glädje och nytta av. Ungdom och entusiasm är bra i sig, men det skulle inte skada med lite "inskolning" under mer erfaren ledning för Ellas del. Christina har den erfarenheten och hon har ambitionen och entusiasmen.

Så kryssa Christina Doctare!

Ropen skalla - kronor åt alla!

I morse i den 34-gradiga bassängen på Löt, var vi ett tappert gäng som lojt njutande avvaktade det tuffa passet under Camillas ledning.

Snacket gick givetvis om veckans nyhet att Löt-bassängen sägs upp till årsskiftet. Vart ska vi ta vägen?  Vi 700 som var och en betalar  2300 kronor om året för att få den fantastiska kick som dessa 45 minuter i det varma vattnet ger våra kroppar.

Reumatiker och vanliga halta och lytta. De flesta med åldrande, kanske lite för omfattande kroppar.

Samtidigt möts vi av detta i morgontidningen:



Det inger inte direkt några högre tankar om Landstingsrådets omdöme. Jag är inte den som ska kasta sten, men de kristallkronor jag köpt har jag köpt begagnade till väsentligen lägre priser. Varje vecka finns Lokusannonser med stora "Herrgårdskronor" för allt från 3.500 till 5-6000:-.

Han kan ju ändå inte bräcka Janne Persson i antal prismor! So why bother?

Jag tycker Landstingsrådet ska shoppa en kristallkrona på IKEA och låta bassängen på Löt vara kvar. Den lyser upp betydligt fler människors liv än den ynka kronan i Landtingsrådets tak.

Läs också vad Margit Urtegård och Maria von Beetzen skriver om Kristallen den fina.......

"Gripsholm har allt! Utom värme, trefnad och lakan!"


Åke Livstedt inleder vår vandring runt Gripsholm. Slottsfogden Claes Göran Hedén(i kostym strax bakom Åke)  har just hälsat oss välkomna till slottet. Den f.d. fogden John Crafoord (i grå rock till höger) lyssnar uppmärksamt.


Här syns Gustaf IIIs mest påtagliga tillägg till slottet i bakgrunden, Kavaljersflygeln ("det första Hiltonhotellet"). De mörka fönsterpartierna är bjälklagen mellan våningarna. Vad som ser ut som en tvåvåningsbyggnad är således en fyravåningsdito.

Den strålande vårsolen lyste över den utvalda skaran på Gripsholms yttre borggård. Men den kvardröjande vinterkylan bet i kinderna.

Bie Seipel och jag hade bjudit in ett gäng entusiaster till en special-  - och mycket speciell - visning av slottet under ledning av vännen Fil.lic Åke Livstedt.  Som ansvarig för den stora inventering som skedde på slottet för många år sedan nu, torde Åke vara den enda levande människa som i sina händer hållit varje föremål som finns på slottet.

Åke är konst- och kulturhistoriker med en bred intressesfär. Han stod för utformningen av den berömda supén vid Gripsholmsjubileet 1987. Och med den som bakgrund blev han 1991 "pappa" till omdaningen av Nobelbanketten.

2004 mottog han Skansens och Nordiska Museets Arturpris med följande motivering: "Konst- och kulthistorikern Åke Livstedt tilldelas Arturpriset 2004 för sitt outtröttliga kulturhistoriska engagemang. Med folkbildarens och lärarens kunskap om historiens betydelse för framtiden har han bl a förnyat Nobelfestens dukning och Stockholms Konserthus textilier. Båda dessa har givit svenskt konsthantverk och konstindustri betydande uppmärksamhet."

Åke skulle nu guida oss genom slottets både kända och okända skrymslen och vrår under de närmaste tre timmarna. Det blev en resa genom den svenska historien, kanske med viss emfas för tiden runt Gustaf III som betydde så mycket för Gripsholm - och för vilken Gripsholm också betydde mycket.

Jag förstod Åkes speciella ställning på slottet då jag - som är väl förtrogen med alla restriktioner som omger ett kungligt slott som dessutom innehåller sådana konst- och kulturskatter - ville kolla om gruppen fick komma in på de ställen Åke ville visa och fick det omedelbara svaret att "det var inga problem. Vi låser upp överallt där Åke vill fram".

Och inte nog med det - han fick sova över i ett av gästrummen i den gamla Oldfrubostaden också! Visserligen har hustrun och jag också haft ynnesten att sova över i Ståthållarflygeln som en av de gamla slottsfogdarnas gäster en gång då jag fick njuta av en av Sveriges vackraste dassutsikter i morgonsol, men det är trots allt få förunnat.

Efter en inledande duvning i slottets byggnadshistoria, tog vi oss upp i Gustaf IIIs Teater, högst upp i Teatertornet. Där fick vi veta åtskilligt som jag inte visste tidigare. Bl.a. att det var på Gripsholmsteatern som det spelades dramatik på svenska språket för första gången. Det var t.om. något av en världssensation eftersom teaterspråket par preference vid den tiden var just franska. "Hur skulle det låta! 'Min Älskare' kan man väl inte säga på svenska! Kunde man åtminstone inte få säga 'Mon Amant'?"


Åke framför orkesterdiket på teatern. På scenen får knappt ens en nykter landshövding gå upp!

Att Gustaf III var en föregångsman inom många områden visste vi. Att han t.ex. grundade alla de stora akademierna, Operan och Dramaten, att han förnyade teatern genom att både själv skriva och uppmuntra andra att skriva teaterpjäser på svenska. Att dessa också skulle kunna avnjutas av tjänstefolk och andra utanför adeln och kungahuset såg han också till på Gripsholm där en särskild läktare anordnades för just tjänstefolket.

På Gripsholms Slottsteater skedde också det historiska att man för första gången spelade med kulisser som var gjorda speciellt för en pjäs. Och dessa finns fortfarande i behåll. Tidigare hade varje teater i stort sett tre uppsättningar kulisser, en för tragedier, en för romantiska dramer och en för komedier. Och dessa fick passa alla pjäser.


Modern - men lika hängiven - publik. När gradängernas bänkar för ett antal år sedan fick ny klädsel behöll man iallafall den gamla originalhalmstoppningen.

Så vandrade vi mot den fängelsecell som ligger strax intill teatern, men in genom en normalt stängd järndörr där vi klättrade upp till det gamla drabantrummet ovanför cellen. Ett cirkelrunt rum som ligger högst upp i Fängelsetornet. Det inrättades för att vara drabanternas kvarter. Det fanns tre enkla sängar som man sov två stycken åt gången i. Ett bord, några stolar och en hög kakelugn.


Bland alla underbara detaljer man finner på slottet är t.ex. de mångahanda "Kilroy-was-here"-inskriptionerna. På dörren fanns en mångfald. På vindsbjälkarna har jag också sett många.

Endast två av sängarna finns i behåll.  Här fick Åke möjlighet att prata lite om sparandets värde. Han illustrerade med en historia om hur han funnit en kartong efter sin Farmor där det stod prydligt skrivet: "Snören. För korta att använda".

Varför slängde man inte dessa små hoprullade stumpar? Givetvis visste Åke besked: man tvinnade upp stumparna och använde för att skarva i varpen när man vävde! Allt kunde återanvändas! Vad lär vi oss av detta?

Också på slotten sparade man. När något blev slitet och gammalt och skulle bytas ut på Stockholms Slott så tog man ut den gamla utjänta möbeln eller vad det nu var till Gripsholm eller något av de andra lantliga kungliga slotten.

Därför kommer det sig t.ex. att det i just det här gamla drabantrummet, en mängd  demonterade stolpsängar stod uppradade utmed en vägg. Jag studsade onekligen när jag vände mig om och betraktade den som jag lutat mig emot!
Karl XIIs säng som ung!


Under Hedvig Eleonoras krönta monogram står det "Prince Carls Sängh Ao 1697". G och H står för Gripsholm.

Åke berättade att när han gjorde den stora inventeringen hade han ett gäng unga studenter med sig som gjorde grundjobb. En av dessa var den numera riksbekante Knut Knutsson från Antikrundan m.m. Det var Knut som hittade sängen med den märkliga märkningen och då fullständigt gick i taket av lycka!


Bordet i drabantrummet som alltid stått där. Notera inventariemärkningen på slån. Varje föremål, såväl möbler som  textilier och konstverk - allt är märkt och kan med hjälp av de olika inventarielistorna följas på sin ev. väg runt det kungliga huset.

Just de flitiga inventeringar som gjordes vid bl.a. varje tronskifte gör att man på Gripsholm kan följa i stort sett varje föremåls placeringar i olika rum vid olika tidpunkter. Bl.a. kan man konstatera att bordet och de två drabantsängarna aldrig lämnat detta rum.


På bordsskivan ett liten stilleben av dekorfragment, spikar och t.o.m. här en "Kilroy was here". Göran Holmström, Fy!

Så bar det av neråt i slottet, och till drabantsalen utanför Runda Salongen. Där blev det en genomgång av porträttsamlingens utveckling från de första hundratalen till dagens över 4000 porträtt, världens största samling i sitt slag.


En av de första katalogerna över konstsamlingen, som alla ville "känna på".

Jag fick veta att det länge saknade porträttet av Badin - den svarte pojken som gavs till Drottning Lovisa Ulrika (som slav) men som växte upp och blev en uppskattad och välbeställd hovman - p.g.a. svårigheter att hålla pastellmålningen vid liv i slottets ljusförhållanden, t.v. befinner sig i magasin för vila! Däremot har trycket på att få fram "Hönstavlan" tydligen gett effekt, för den är åter på plats i Slottet.


Två av dem som känner slottet bäst: Åke Livstedt och John Crafoord med upplevelsefullt barnbarn Camilla.

Rikssalens olika perioder fick vi veta en hel del om. Att den tidvis varit blåmålad var en annan nyhet för mig.


Rikssalen med porträtten av Gustaf Vasa och hans samtida gelikar runt Europa på väggarna.

Så in i den trånga Prinsessvåningen, som blev just Prinsessvåning för att Kungens syster Sofia Albertina blev hemlös sedan hennes mor Änkedrottningen Lovisa Ulrika dött och änkedrottningens hov således upplösts. Brodern Fredrik Adolf sade då generöst att han kunde flytta upp på vinden så att systern kunde få hans gamla svit. Därför ser den våningen ut idag som den gör och i stort sett har gjort i alla tider. Frånsett Audiensrummet är de inre rummen i sviten relativt orörda sedan Prinsessan tog den i bruk.

En av de klenoder som tidigare stod här i våningen var en skrivpulpet som nyligen upptäcktes vara gjord av Hovebenisten Georg Haupt. Den lär inte slottet få återse!

F.d. Slottsfogden John Crafoord som medföljde sin sondotter som önskat sig en "upplevelse" i present (och verkligen fick det!) berättade historien om plexiglasskivorna i Prinsessans sovrum. Dessa gamla vackert mönstrade sidentapeter kunde folk inte låta bli att peta på, så det uppstod slitage. Då satte man dit plexiglasskivor framför. Men de visade sig vara för låga för folk petade nu ovanför istället. Nya skivor sattes dit, men även dessa kunde människor nå ovanför. Då tillkom de nuvarande som det krävs en medförd stege för att kunna peta ovanför!


Åke berättar om Gustaf IIIs liv på slottet.

I Kungens våning fick vi veta hur hans sovrum varit möblerat. Var den fängslade Gustav IV Adolf fick vistas och mycket annat.


I brist på OH-projektor fick det bli UF-bilder (som Niklas Mörner fyndigt kommenterade) d.v.s. "Under Feet"-bilder istället för Over Head-bilder!

Så åter till Runda Salongen där vi fick veta att vi inte hade klarat dåtidens entrévakter eftersom vi inte "stod på listan" som är uppsatt vid ingången och som omfattar de kavaljerer och fruntimmer som hade tillträde till denna Gustaf IIIs paradsalong. Den fungerade som slottets spelhall! Här tillbringade man åtskillig tid runt spelborden med olika kortspel.

En runda genom den gustavianska våningen i Drottningflygeln där vi fick veta lite mer om det dagliga hovlivet på Tredje Gustafs dagar. Vi fick också en illustration i det dilemma som detta kungliga slott befinner sig i. Olika myndigheter är ansvariga för olika delar av slottet. Marken och byggnaden tillhör numera en och samma myndighet nämligen Fastighetsverket. Interiören, möbler och textiler är Husgerådskammarens ansvar. Alla tavlor och deras hängning är Nationalmuseums sak. Teatern lyder under Drottningholms teatermuseum. Utom kulisserna som är Nationalmuseums - och möblerna som är Husgerådskammarens.....

Förstår ni! Om sedan dessa myndigheter inte talar med varandra så uppstår sådana märkligheter som ledde till frågan från en av deltagarna: "Varför hänger den Gustavianska kungliga familjen i en salong som nyligen omdekorerats i den Oscarianska stilen". Svaret blev givetvis en huvudskakning och upplysningen att så blir det när man inte kommunicerar.

I Drottningens Sängkammare hänger en av slottets klenoder, en takkrona som kommer från Borgen Tre Kronor i Stockholm.


Gammal takkrona i Drottningens sängkammare.

Så vandrade vi ner tlll Kronprinsens våning. Sedan ett antal år helt urstädad. Tidigare var här fullproppat med upplagrade möbler och annat. Våningen visas normalt inte. Den iordningställdes för den lille nyfödde Kronprins Gustaf Adolf som på väggarna fick porträtt av alla sina anfäder för att pränta in dessa i honom från start! En Ståthållare på slottet som irriterat sig på att tavlor ständigt flyttades omkring (han hade skrivit den första katalogen) såg till att det skaffades speciella ramar som skruvades fast i väggpanelerna i prinsens våning, vilket gjort att dessa tavlor fått förbli på väggarna här.


En av de fyra våningskorridorerna i Kavaljersflygeln. Fönstren till höger vetter in till tjänstepersonens (domestikens) lilla "krypin".

Vandringen avslutades i Kavaljersflygeln. Gustaf IIIs mest påtagliga tillägg till slottet. En "modern" byggnad på många sätt. Inte bara för att den lurar ögat att tro att det är en tvåvåningsbyggnad när den faktiskt innehåller fyra plan, där bjälklagen syns i fönstrens mitt. Nej också för hur den inreddes.


Samma kakelugn, stolar, bord, spegel och ljussax i alla rummen.

Jag brukar säga (och enligt Åke är jag tydligen inte ensam) att Conrad Hilton måtte ha sett Kavaljersflygeln när han formulerade tankarna kring sin hotellkedja, där en amerikan alltid skulle känna igen sig och veta precis var skohornet låg och var garderoben fanns.


Ett rum i Kavaljersflygeln.

Kavaljersflygelns 28 rum är alla identiska. Med samma möblemang, samma ljussax etc. Och med samma lilla "smatt" utåt korridoren där domestiken (tjänstekvinna el. -man) fick sova tillsammans med Herrns eller Fruns nattstol (potta i sittmöbel) som på anmaning bars in - och användes!


Domestikrum. OBS! Herrns/Fruns nattstol. Det kunde inte alltid vara så kul att snusa bredvid den....

Smatten är dock försedd med fönster åt korridoren. Om detta var av en modern omtanke om tjänstefolket eller om det berodde på att det var enda möjligheten dessa hade att få ljus i sina rum förtäljer inte historien. Jag misstänker dock det senare. Fönster var antagligen billigare än talgljus i längden.

Här gick Åke också igenom de förteckningar som finns över vilka som bott var, i rummen på Gustafs tid.


Det var stundtals trångt under visningen i de små rummen i Kavaljersflygeln.

Det var ju så att Gripsholm kom att bli Kungens vinterslott. Man firade jul härute. Och hovet måste naturligtvis följa med. I början tvingades hovets medlemmar finna nattkvarter i hus och gårdar på staden, då det ej fanns sovrum nog på slottet. Så småningom byggdes de s.k. Kungshusen bakom Rådhustorget för att lösa problemet. Och slutligen så Kavaljersflygeln.

Att hovet inhystes så här på landsbygden var synnerligen ovanligt. De diplomater som anlände från främmande länder för att ackrediteras uttryckte stor förvåning över detta arrangemang. Och hovet självt var inte särskilt trakterat av att tvingas lämna huvudstaden med dess nöjen och möjligheter för att tillbringa en längre tid i det trots allt kalla slottet och den oansenliga småstaden Mariefred. Slottet var förvisso inte varmt men ändå hade sommarsolen fyllt de tjocka tegelmurarna med värme och det gick att hålla en någorlunda dräglig temperatur med hjälp av brasor i alla kaminer och eldstäder. Framåt vårkanten hade dock de stora värmemagasinen förvandlats till kylelement och det blev omöjligt att vistas på slottet fram till nästa höst.

Bellman har skrivit en elak visa om vistelsetvånget i den lilla staden och en annan potentat utbrast: "På Gripsholm finns allt!
- Utom värme, trefnad och lakan!"

Men Åke berättade också att den unge kungen var en mycket spänstig person vilket bekräftades av obduktionen efter det dödande skottet på Operan. Han drack inte mycket alkohol. Ett glas seltersvatten med lite champagne i - det var hans dryck.

När Kungen hade Gripsholm som favoritslott var han bara 26 år. Och hans hovfolk för det mesta lika unga. Inte undra på då att det säkert festades ordentligt och smögs mellan rummen i Kavaljersflygeln, där förvisso ingen uppdelning i dam- och herrvåningar förekom.


Här samlas vi utanför Kronköket som iordningställdes under Gustaf IIIs tid. Tidigare stod köket på pålar i vattnet utanför slottet. Kronköket vilar på resterna av Bo Jonsson Grips ursprungliga kastal.

Fram till mitten på 70-talet bodde sommarguiderna i Kavaljersflygeln som också visades. Då satte Husgerådskammaren stopp för detta eftersom man ansåg att byggnad och inventarier slets för hårt. Vid vår välkomstmiddag för Åke kvällen innan, fick vi dock av Slottfogden höra att det nu pratades om att åter öppna flygeln för visningar för att därigenom få ett bättre inomhusklimat. Man har funnit att inte heller de tillslutna dörrarna och fönstren är bra för byggnad och möbler. Vi kan alltså hoppas på att fler får möjlighet att bese denna unika miljö om några år.

Nu var även gruppen lagom frusen och vi tog oss till Kronköket där vi möttes av en mugg varm buljong, följd av en lätt lunch som avnjöts under glatt samspråk.


Äntligen mat! Ledsamt dock att rundvandringen är över. Mycket att prata om runt borden.

En i sanning fantastisk och inspirerande rundvandring. Eftersom vi fick ett antal överanmälningar är vår avsikt att bjuda in till en ny visning med Åke i höst. Anmäl gärna intresse till mats.werner@strangnas.se .

Under vilket bälte, Tord?

Kommunalrådet Tord Tjernström har i veckans MÅSEN bemött min insändare i samma tidning från föregående vecka (se mitt blogginlägg "Lokalslöseriet tycks fortsätta" från den 29 mars).

Eftersom Tord inte går i svaromål på min blogg och han själv inte tillåter svaromål på sin egen så blir konversationen lite konstig. men det är kanske så majoriteten vill ha det.

Här följer dock mitt svar:


"Bäste Tord!

Jag är en varm anhängare av ständigt lärande. Genom hela sitt liv ska man ha sina sinnen öppna och lära sig saker och ting. Somliga har inte det. Det är bara att konstatera.

Jag frånsäger ingalunda vare sig mig själv eller andra politiker av vad slag de vara må, ett slutligt ansvar. Det har vi alltid! Vare sig vi sitter i majoritet eller minoritet så har vi ett ansvar gentemot våra uppdragsgivare. Därför har jag vid ett antal tillfällen ställt frågor om just detta med Marielunds Förskola och fått svar som i efterhand visat sig vara illa underbyggda.

Men med den organisation som den gamla majoriteten satte i sjön, finns ett klart definierat exekutivt ansvar hos Förvaltningschefen, som fick ett långtgående mandat att hantera alla "hur-frågor".

Jag har hittills varit en stor tillskyndare av Förvaltningschefen och fått utstå en och annan sopa för det. Jag ansåg att han aldrig fick den verkliga chansen att göra det han anställts för eftersom klåfingriga politiker hela tiden blandade sig i vad han gjorde. Gav honom uppdrag att spara här och var bara för att sedan tala om för honom att han inte fick spara inom de områden politiken själv pekat ut!

Men man kan inte heller komma ifrån att Förvaltningschefen ändå måste ikläda sig det exekutiva ansvaret för rena förvaltningsbeslut. Skötseln av Campus-projektet fick mig att tänka om. Ärendet med Marielunds Förskola är ytterligare ett exempel på hur illa det har fungerat mellan kontoret och den övriga förvaltningen. Jag kan inte säga var felet ligger, men att ett definitivt ansvar vilar på Förvaltningschefens axlar när det gäller planeringen för när den nya förskolan borde vara klar för överlämnande är ställt utom tvivel. Man frågar onekligen om det inte kommuniceras inom förvaltningen. Frågan har ställts från Fastighetsbolaget om förskolan verkligen behövde vara klar redan 1 Mars och upprepade gånger har man fått besked att detta var mycket viktigt. Förvaltningschefen har uttalat att han trodde den skulle tas i bruk då, medan hans kontorschef varit ovetande om de verkliga förhållandena och planerat något hel annat. 

Det var också intressant att höra att internkommunikationerna inom majoriteten och inom Socialdemokratin inte heller tycks fungera eftersom det väl hade varit naturligt att det underlag som presenterats för BUN betr. Skollokalutredningen, av den socialdemokratiska ordföranden hade förts vidare inom partiet till de egna Kommunstyrelseledamöterna eller åtminstone det ansvariga Kommunalrådet. Ni har ju så många gruppmöten tyckte jag Ingrid sa.

Vad så beträffar vad oppositionen ev. skulle ha gjort i Socialnämndens budget vid det tillfälle budgeten togs i fullmäktige, så finns det väl ingen anledning för oppositionen att delge majoriteten sådana tankar. Ömsesidighet har ju inte direkt varit dess styrka 'so far'. Som jag säger - nu är det ert ansvar att lösa problematiken. Vill ni ha hjälp av oppositionen får ni nog visa lite mer öppenhet gentemot den, än vad ni hittills visat. Hemlighållande har snarare varit en dygd hos nuvarande majoritet.

Du talar om "personangrepp under bältet". Jag vet inte med mig att jag varit och rotat under Ditt bälte Tord, men när Du berör ordförandeberedskapen i Socialnämnden så talar Du mot bättre vetande. Det var - och är - en stor besparingsåtgärd som vidtogs. Att det tog tid att genomföra den var knappast dåvarande ordförandens fel eftersom somliga socialnämndspolitiker såväl inom majoritet som opposition obstruerade mot det fattade beslutet av rent privatekonomiska skäl. Det sved helt enkelt alltför mycket att bli av med dessa arbetsfria inkomster för somliga.

Och så till slut, Tord! Vad får Dig att tro att jag skulle eftersträva ett samarbete med Ditt parti? Det är inte förenligt med min roll som oppositionspolitiker.

Med vänlig hälsning
MATS WERNER"

Att tyda kurvor!

Fler och fler vetenskapsmän gör uppror mot den "enighet" som påstås råda runt begreppet Global Warming.

Det är inte nog med att klimatknuttarna extrapolerar de relativt blygsamma havsytehöjningar som IPCC förutspår i sina värsta scenarios och istället kraxar om 6-7 meters höjning av havsytan, man illustrerar dessutom med förljugna katastrofbilder som denna :



Det är ett märkligt släkte som har lärt sig allt om hur man luras med statistik.

Vill man ha en utveckling som visar stagnation och avveckling. Som visar en pågående temperatursänkning eller en nedåtgående börskurva, ja då ritar man kurvan så här:



Vill man istället antyda att utvecklingen är en helt annan och positiv - vare sig det gäller klimat eller aktiekurser, så ritar man samma kurva så här:



Då man sitter med sin finansielle rådgivare (det låter det va'), inträffar det märkliga att han ritar utvecklingskurvan över de senaste årtiondena ungefär så här:


Han pekar på fallen 90-91 och 02 etc. och han menar att just nu är vi någonstans i ringen. Hans fasta övertygelse - baserad på beprövad erfarenhet av ett stort antal konjunkturcykler - är att det nu kommer att vända uppåt. Att goda tider väntar!

Hur kan det då komma sig att när goda meterologer och andra s.k. vetenskapsmän som ser samma kurva, samma cykler, om än med tusentals år mellan svängningarna - ändå inte har förstånd att se samma troliga utveckling av sin kurva som ekonomerna ser, utan envisas med att påstå att det är så här det ska bli:



Varför skulle vår jord och vårt universum plötsligt göra ett så våldamt avsteg från sin miljonårslunk? P.g.a. att jorden just nu producerar lite mer av den högst naturliga och livgivande CO2?

Vart har allt sunt förnuft tagit vägen? Har alla gått och blivit statistiker med skygglappar?




Glad Påsk!

Påsken är en märklig mischmasch av historiska händelser. Som barn hade jag för det första svårt att fatta hur Jesus kunde bli så stor och hinna med så mycket som han gjorde på ett kvartal!

Så dog han då efter en utdragen process på Långfredagskvällen för att sedan hastigt uppstå vid midnatt kvällen efter?! Hur stämmer det med "på tredje dagen uppstånden..."?

Själva Påsken går dock tillbaka på den judiska högtiden pesach, som hålls som en hågkomst över uttåget ur Egypten, den natt då påsklammet slaktades och dödsängeln skonade Israels folk. Ända fram till templets fall år 70 e.Kr. slaktade man lamm i Jerusalems tempel, och dessa åts under en nattlig måltid. Idag har dock påsklammet ersatts med den så kallade seder-måltiden, där de olika rätterna har symbolisk betydelse och där den yngste sonen ställer frågor om högtiden som fadern besvarar. (ur Wikipedia)

Så fick vi veta det!

För vår egen del slaktades påskalammet redan på Långfredagen medan dagens påskbord var av det mer generösa slaget.


Sill, Gravlax och hemmagjord Rosa Laxkrans (i rak form...? På 2,3 kg färsk hel lax), småvarmt m.m.


Här är det vår äldsta dotter Filippa med äldsta barnbarnet Klara som förser sig från Påskabordets filial.


Där den gamla Familjekäringen vakade över godbitarna!


Vid Påskabordet väntade redan Zack på min plats och Klara skymd av moderns armbåge.

Själv hade jag tillbringat morgonen i solen och bränt av lite förvuxen gräsyta. En härlig vårsyssla. Solen sken och vinden märktes knappt. Ett idealiskt väder för att bli av med det gamla risiga höga gräset och samtidigt bereda plats för lite ny frisk växtlighet.

Dottern Filippa, som jag tror att det bor en liten pyroman inom, var mycket ilsken när hon kom och märkte att jag tjuvstartat. Men efter lunch fick alla vara med och vi klarade under eftermiddagen av resten.


Här är det mågen Eliot och i bakgrunden Filippa med barnbarnen Zack och Matthea samt brorsan Pontus.
Märk att jag dels klippt ner gräset kring elstolpen och vattnat densamma för att inga slemma lågor skulle komma för nära (det vore ju skämmigt för en f.d. v.ordf. i Räddningsnämnden och nuv. ersättare i SEVABs styrelse om man skulle ställt till något med den stolpen.....)

De långa vita kragsnibbarnas dag!

Jag började här skriva ett inslag om Långfredagen, men fann att det antagligen mest skulle bli en upprepning av förra årets, så därför publicerar jag det på nytt  istället:


Det är Långfredags morgon. Solen lyser än så länge från klarblå himmel. Dagen framstår inte längre i sin dystraste framtoning.

 

Jag tillhör väl den sista generationen som upplevt LÅNGFREDAG! Mänsklighetens mest "förbjudna" och mörka dag.

Betänk!

 

I begynnelsen var "Barabbas"!

Och detta först från 1954. Filmen byggd på Per Lagerkvists roman. Det enda inslag av någorlunda fantasiflyktigt slag som fanns att tillgå på EN Stockholmsbiograf denna dag! Säkerligen också i andra större städer.

 

Övriga biografer, teatrar, restaruanger och andra nöjesetablissemang liksom butiker och varuhus, höll givetvis vördnadsfullt stängt denna dysterhetens stora dag. Något annat var otänkbart. Det fanns säkert t.o.m. lag därpå.

 

Man höll sig hemma och dystrade.

Till Långfredagslunch kom Mormor och Gammelmoster på besök. Djupt sorgklädda med sina svarta klänningar med långa vita snibbkragar. Tårar hade fuktat deras ögon. Allt var tyst, dämpat, sorgligt.

 

Först sedan Pappa lyckats peta i tanterna ett par nubbar lättade stämningen och resten av dagen kunde framlevas under mer normal samtalston.

 

Från 1958 kompletterades nöjesutbudet denna dag med Ingmar Bergmans "Det Sjunde Inseglet". En film som man onekligen kunde avnjuta som filmberättelse om och om igen. Tack Ingmar! För att Du med den filmen ytterligare lättade på trycket denna sotsvarta dag.

 

1964 hade jag lumpat klart och arbetade ett år på mitt gamla sommarjobb, Stockholm Sightseeing, där jag "avancerat" till terminalchef. Under vintern höll jag givetvis i de sporadiska bussrundturer vi hade men framförallt i de rena privatguidningar som turister som kom till Stockholm då var hänvisade till. Bokningarna kom ofta via vårt moderbolag Nyman&Schulz. Långfredagen detta år hade vi fått en beställning för en Holländsk affärsman som var besök och ville se Stockholm. Jag tubbade min blivande fästmö (och hustru) att åta sig jobbet.

 

När hon annonserade detta hemma blev det tvärstopp. "Arbeta på Långfredagen! Kommer inte på fråga!" sade hennes föräldrar med en mun. Det gjoooorde man ju bara inte. Blivande Svärfar barrikaderade sig i hallen för att förhindra ev. utbrytningsförsök.

 

Hustrun tog sig dock ut via källaren på husets baksida och lyckades komma i tid till guidningen. Det ni! Våra barn tror oss inte!

 

Guidningen blev heller ingen lätt uppgift eftersom ingenting var öppet! Det gick bara att visa Slottet och Stadshuset utifrån. Portarna var obevekligt slutna denna dag. Fjällgatan naturligtvis. Sedan fick det bära iväg till Uppsala. Där kunde man ju iallafall komma in i Domkyrkan!

 

Numer kan jag utan dåligt samvete sätta igång mitt marsipanbak - eller som barnen säger "Matsipan" trots att det är Långfredag. Normalt har jag klarat av det innan men i år har det varit lite mycket den gångna veckan.

 

Övervägande skållad sötmandel och valnötskärnor. Ett par bittermandlar. Mindre andel florsocker. Mal ihop. Knåda, knåda.... Forma till stiliga (?) ägg. Dränk dessa med mööörk riktig blockchoklad och låt kallna. Mmmmmm - Matzipan! I händelse av mer snö formar jag lätt om till jullimpor.....

 

Glad Påsk på er alla när vi väl passerat Dysterhetens Dag.


Ystad-Haparanda till fots för Prostatacancer!



Gert Fylking och Robert Aschberg vid sin följebil. Själva går de till fots.

Prostatacancer är Sveriges vanligaste cancerform!

- Varje dag får ca 25 män i Sverige prostatacancer, vilket motsvarar en man i timmen och ca 9000 män per år

- Ca 70 000 män som har eller har haft prostatacancer lever i Sverige idag

- Prostatacancer är den cancerform bland män som orsakar flest dödsfall, ca 2500 per år

- Hälften är under 70 år när de får diagnosen, men sjukdomen är ovanlig före 50-års ålder.

Tänkvärt, eller hur!

Jag är övertygad om att flera trodde att andra cancerformer var vanligare. Jag trodde det som har en annan form som genetisk risk i mitt bagage.

Cancer är ett av vår tids största gissel. Mycket forskning har lagts ner för att lösa dess gåta och stora framsteg har också gjorts på flera områden.

Mer forskning behövs dock. Som kostar pengar!

TV-journalisterna och -personligheterna Robert Aschberg och Gert Fylking har gett sig ut på en beundransvärd vandring till fots från Ystad till Haparanda. Följ deras vandring på deras blogg.

Under vägen samlas pengar in som hjälper till att finansiera grundforskning kring cancerformern och till informations- och kunskapsspridning.
 
Så, Strängnäsbor! Samlas under fanorna i morgon Långfredagen då de båda gentlemännen nalkas Strängnäs runt lunch.

Stöd dem, heja på dem och framförallt - betala en ordentlig skärv till deras insamling. Den kommer oss alla- och våra efterkommande -  tillgodo!



Fikaglada vandrare närmar sig Strängnäs!

"Attraktor"!

Det går inte en dag utan att man lär sig nya saker! "Attraktor"! Vet ni vad det är? Kanske har det något med jordbruket att göra undrar ni.

Nej, det är bara en personifiering av en "attraktion" i singularis. En Attraktor!

Det fick jag lära mig när VD Mats Bylund från ProMarina för Kommunstyrelsen idag presenterade det företag som tar över Strängnäs Kommuns gäst- och småbåtshamnar från och med i år.

Jag gläder mig åt och ser fram emot att vi får en professionell hamnvärd i såväl Strängnäs som Mariefred, även om jag hade en hel del synpunkter på hur det avtal som tecknades mellan bolaget och kommunen kom till.

Bolaget kanske inte började sin bana i kommunen på allra bästa sätt, då man inledde säsongen med en rätt så kraftig höjning av båtavgifterna innan man överhuvudtaget gjort en enda insats i hamnarna. Det var kanske inte det proffsigaste och mest psykologiska sättet att starta kontakterna med sina blivande kunder.

Det var också en av de önskemål som kom från Moderat håll att det skulle funnits en paragraf i avtalet som reglerade hur avgiftshöjningar skulle ske.

Kommunen har ju faktiskt en räddningsplanka om arrendatorns avgifter någon gång blir för höga. Man kan börja anläggandet av marinan i Nabbviken och sätta en avgiftsnivå som kan fungera som "bruksvärde" vid jämförelse.

"Attraktor" - minsann! Det var väl länge sedan man var en så'n!

Sammanträdet började kanske inte så bra. Kommunalrådet tvangs vingla upp på ett bord för att sparka igång bildkanonen. Som min bordsgranne sa: "Precis som allt annat i kommunen: Massa dyra grejor och inget som fungerar".

Kanske lite elakt uttryck trots allt. "Om ni förstår hur jag tänker!"


Det deprimerande sammanträdet fortsatte med att man beslöt föreslå fullmäktige att justera ner skolpengen ännu mer än förutskickat. Detta beroende på att man tövat för länge för att det skulle kunna gälla från 1 april utan nu får skjutas till 1 maj. April månad måste därför slås ut genom en ytterligare justering av procenttalet. Moderaterna, jag själv och Strängnäspartiet beslöt att inte delta i beslutet. Mariefredspartiet yrkade avslag. Socialdemokraterna satt tysta och lät Kommunalrådet Björn Lind vara den som höll i yxan genom att yrka bifall till sänkningen.

Under hand fick jag veta hur man "löst" den pinsamma historien med Marielunds Förskola som nu står tom och oanvänd i ett halvår. Mariefredsnämnden slipper betala nu men får istället en högre hyra under 15 månader för att kompensera den miljon som Fastighetsbolaget nu inte får in som tänkt. Jag vet inte om det är en "lösning"! Det drabbar hur som helst verksamheten som redan måste spara stora belopp.

Skollokalutredningen var ett av dagens mest emotsedda frågor som plötsligt visade sig bli degraderat till ett informationsärende vilket innebär att majoriteten skjuter på avgörandet ytterligare en månad. Det blir inget avgörande förrän i maj och frågan är då vilken effekt det kan tänkas få överhuvudtaget på 2009.

Dock blev det lite diskussion kring de investeringsåtgärder som nämnts i sammanhanget. Jag menade - och fick medhåll - att de handikappanpassningar som man talat om, är en angelägenhet för fastighetsägaren Strängnäs Fastighets AB som är skyldigt att tillse att alla offentliga lokaler är tillgängliga för alla. Man har alltså en skyldighet enligt lag att tillse att dessa åtgärder vidtas alldeles oavsett skollokalutredning eller ej. Kanske invänder då någon att det ju ändå är "kommunen" som måste göra det. Men det är faktiskt en väldig skillnad. Det bolaget gör drabbar inte den skattefinansierade skolverksamheten. Men om kommunen tar på sig åtgärderna så slår det omedelbart på Barn- och Utbildningsnämndens redan ansträngda budget. Detsamma gäller de trafiksäkerhetsåtgärder man talat om. Dessa är en fråga för en annan nämnd.

Där kunde jag inte heller låta bli att fråga Kommunalrådet Tord Tjernström om han ansåg att det idag var förenat med fara för liv och lem att gå i Paulinska eller Vasa eftersom det ju tidigare gått t.o.m. fler elever än vad det skulle bli när Karinslundsskolans elever kommer dit, eftersom det plötsligt finns behov av så stora trafiksäkerhetsåtgärder. Förra ordföranden för Teknik- och Fritidsnämnden sade sig aldrig ha hört några klagomål från skolorna tidigare.

Vi (Erik Berg och jag) var dessutom tvungna att upplysa Tord Tjernström om att utredningen pekar på ett flertal överytor i såväl Vasa som Paulinska, som lösning för behovet av förskolellokaler. Kommunalrådet ville nämligen veta var vi tänkte placera de - nu plötsligt inte längre 6 utan - 8 förskoleavdelningar som behövs framöver. Just den lösning som direktiven för Skolutredningen talade om, nämligen att undersöka möjligheterna att utnyttja överytor i grundskolorna för just förskoleändamål.

Årsredovisningen - deprimerande i sig - var väl inte så mycket att säga om. Förvaltningen hade siktat på ett resultat på +3% men det blev -0,6%! Barn- och Utvecklingsnämndens underskott hade vandrat upp till hiskliga 13,4 miljoner! Trots ett tillskott på 10 miljoner i höstas. Vad tyder det på?

Lägger man ihop kommunens alla former av skulder för lån, pensioner och ansvarsutfästelser hamnar man idag på ofattbara 4,4 MILJARDER!

Ramjusteringarna för innevarande år innebär en nedjustering på totalt 44 miljoner. Totalt måste 67 miljoner sparas in på ett par år. Det ger föga utrymme för några önskelistor vare sig de kommer från höger eller vänster.

Så kom vi fram till den tänkta byggnationen på gamla Församlingshemmets tomt. KSAU hade föreslagit att förvaltningen skulle ta fram ett förslag till markanvisningsavtal med det norska byggföretaget Veidekke.

Till saken hör att detta var en s.k. markanvisningstävling. Tävlingsförfrågan hade gått ut till 19 byggföretag. EN kom in med ett förslag!  Det styrker mitt parti i vår uppfattning att Strängnäs Kommun "suger fett" för att använda ett modernt uttryck, när det gäller tävlingsformen. Ärendet innan var också resultatet av en misslyckad sådan. Då gällde det Arrendatorn i Mariefred (tomma tomten vid Nygatan) där två förslag inlämnats varav inget kunde godkännas. Tävlingen avgjordes utan vinnare (liksom också Fågelsången även om den lockade fler tävlanden). Nu tecknades istället ett direkt avtal med ett byggföretag om försäljning av tomten.

Jag menade att också denna "tävling" borde avgöras utan vinnare eftersom ingen - och jag menar ingen - vill se "vinnarens" tävlingsbidrag utfört i verkligheten.

Sedan borde man övervägt att antingen sälja fastigheten som den är. Jag är övertygad om att det finns många köpare till en centralt belägen fastighet i Strängnäs som kan innehålla både bostad och en rörelse eller flera bostäder som vore villiga att betala mer än de 2,6 miljoner som kommunen skulle få av Veidekke.

Och om det är så att man vill framhärda i önskemålen om affärslokaler i bottenvåningen, kan man ju överlåta tomten till sitt eget bostadsbolag med uppdrag att bygga ett sådant hus som den reella majoriteten önskar se på just den utsatta platsen. Jag kallade korsningen för Strängnäs identitetspunkt vid något tillfälle och Erik Berg hade en likartad inställning idag.

Men det hjälpte föga.

Så beslöt KS som väntat att överlåta VA och renhållning, d.v.s. kommunens taxefinansierade verksamhet på SEVAB. Ett riktigt beslut i dagsläget  i mina ögon.

Slutredovisningen av Campusprojektet som jag trodde skulle bli dagens stora samtalsämne raskades över så fort att jag inte ens märkte det (hade övergått till ersättarbänken vid det laget). Inga inlägg överhuvudtaget! Sparade man på krutet till fullmäktige?

Så hade Majoriteten genom KSAU lagt fram förslag om vissa utredningar inom Socialtjänsten, men så visar det sig att Socialdemokraterna (läs förmodligen Leif Lindström) kommit på andra tankar varför majoriteten nu plötsligt ville ställa ett annat förslag till beslut mot sitt eget KSAU-förslag!  Det blev väl t.o.m. lite för mycket för den nya majoritetens övriga ledamöter så då tjänstgörande ordförande Björn Lind beslöt att dra tillbaka ärendet sedan Hélène Brodin Rheindorf, tidigare ordförande i Socialnämnden begärt att ärendet skulle avgöras idag. Det gäller att tänka efter före!

Ack ja! Sedan fick vi äntligen gå ut i vårsolen och dra ett djupt andetag och inse att allt ändå inte är elände!


Läs också vad Dag Bremberg skriver om dagens möte, liksom Margit Urtegård och Maria von Beetzen..

"Man bara gråter"!?

I dagens Strengnäs Tidning kan man läsa upprörda röster över att kommunen planerar bostäder i närheten av kyrkogården.

"Man bara gråter" säger en änka som besöker sin makes grav, om den nya byggnationen. "Jag känner mig maktlös och panikslagen"!

"Man blir bestört över att man inte tar någon som helst hänsyn till alla dem som har sina nära och kära här" säger Kyrkogårdschefen.

Det är ingen måtta på på brösttonerna. "Upprörd", "bestört", "panik"!

Uppvuxen som granne till Kungsholms kyrkogård, där jag som barn åkte kälke i den backe som idag utgör urngravar, klättrade över gravstenar och genom staketet för att komma till plugget, där kyrkan med sin omgivning gjorde skäl för att vara "mitt i byn" och utgjorde en naturlig del av det levande och pågående livet, det forna och det nuvarande, har jag givetvis svårt att förstå den upprördhet som torgförs i artikeln.

Hur kan då någon acceptera att ha sin nära och kära på den gamla kyrkogården? Där bilar och tåg pulserar förbi och jättehusen i Jägmästaren kastar sin skugga. Där kanske t.o.m järnvägen ska gå fram på en bro.

Ett av mina givna besök när jag kommer till Paris är Montmartre-kyrkogården där just en stor trafikled passerar ovanför kyrkogården.

Varför ska man ha krav på tystnad eller avskildhet för att det är en kyrkogård? Det torde väl ändå höra till undantagen att kyrkogårdar ligger så avskilt från verkligheten. Om man har sådana krav får man väl ta konsekvenserna och köpa sig en gravplats på en landsortskyrkogård i avfolkningsbygd. Vill man bli begravd i eller vid en stad får man nog räkna med att det både byggs omkring och låter!

Jag har ett antal familjegravar på Norra Kyrkogråden i Stockholm och även en på den Södra. Dessa stora kyrkogårdar kan givetvis i sina centrala delar upplevas som ostörda, men det eviga bruset från trafiken finns där och höghusen runt om får vackra utsikter över kyrkogårdarnas grönska.

Jag är även gravrättsinnehavare till en familjegrav vid Västra Kyrkogården vid Klarälven i Karlstad som ligger "mitt i byn" med allt vad det innebär av trafikljud och boende i närheten. Vad är det för något att bli upprörd över?

Strängnäs är en expanderande stad som växer också ut mot och omkring den kyrkogård som byggdes upp då den gamla centrala blev för liten.

Den byggnation som Kyrkogårdschefen blir så bestört över har med avsikt lagts på "respektavstånd" från kyrkogårdsgränsen med ett skogsparti emellan.

Om det är så att kyrkan önskar ha sin kyrkogård så avskild från människor och liv så får man väl faktiskt inköpa tillräckligt mycket mark för att förhindra den här panikutlösande närheten. För att därigenom själva stå för den barriär man vill ha och inte kräva att fastighetsägare runt om ska avstå från att nyttja sin mark.

Att kyrkogårdsförvaltningen skulle kunna lägga någon form av nyttjandeförbud för sina grannfastigheter vore ju helt orimligt!



Synd om SEVAB!

Min politiska uppfattning har hela tiden varit den att kommuner inte ska äga bolag. Inte inleda sig i transaktioner som i förlängningen innebär att man smygvägen ägnar sig åt kommersiell och konkurrensutsatt verksamhet.

Det är helt emot lagstiftningens intentioner.

Därför har jag ansett att Strängnäs Kommun borde sälja SEVAB, lösa upp fastighetsbolaget och knoppa av Bostadsbolaget.

När det var aktuellt att sätta igång bygget av kraftvärmeverket, var mitt parti intresserat av att kunna följa utvecklingen "från första parkett" och jag blev då invald som ersättare i styrelsen för SEVAB med dotterbolag.

Det har varit en oerhört lärorik och intressant tid. Jag har funnit ett välskött litet företag, med professionell personal, ytterligt kompetent ledning och en oerhörd potential att bli en lysande affär - om det inte vore för den eländiga huvudägaren.

SEVAB står just nu inför stora investeringar i ledningsnät och annat. Man håller just på att avsluta byte av alla elmätare. Man investerar i stadsnät och i fjärrvärme och man kommer att överta kommunens taxefinansierade verksamhet.

Och man har just avslutat vår kommuns största miljösatsning, bygget av kraftvärmeverket.

Bolaget är tungt belånat och måste fortsätta att låna upp medel för att kunna göra nödvändiga investeringar.

Stadsnätet fortsätter att vara ett sorgebarn, men man ha nu förstått att det måste till en professionell säljkapacitet som kan förpacka det öppna stadsnätet i en produkt som konsumenter begriper sig på. Att sälja in en tom fiberkabel - det klarar ingen.

Utvecklingen på kostnadssidan för kraftvärmeverket ser inte lika positiv ut som den gjorde när kalkylerna gjordes upp. Men är fortfarande i sig en på alla sätt riktig investering.

Med rätt ägare, ett företag med kompetens och finansiella muskler - skulle SEVAB kunna utvecklas till något riktigt riktigt bra med alla de goda förutsättningar som finns.

Men istället sitter man alltså fast med en huvudägare som själv måste låna för att betala sina löner. Än mindre kan SEVAB räkna med att ägaren har möjlighet att finansiera något av de möjligheter bolaget annars tvingas avstå från. Tvärtom pressar kommunen på för att få utdelning ur bolaget! Pengar som i all annan sund affärsverksamhet skulle användas för den egna konsolideringen och för att finansiera de nya investeringarna. Alltså tvingas bolaget i praktiken låna pengar för att betala utdelning till ägaren Strängnäs Kommun!

Den reella gången är till och med så tillkrånglad att Strängnäs Kommun lånar upp pengar som kommunen lånar ut till sitt dotterbolag för att detta ska kunna betala utdelning till kommunen! Låter det vettigt?

Jag vill dock ingalunda propagera för en försäljning i dagsläget. Men jag kan inte låta bli att tala om att om alla förstått den totala situationen för två år sedan. Då alla kurvor pekade uppåt, då marknaden flödade av investeringsvilligt kapital, då förväntningarna var höga på utvecklingen av bolaget genom det planerade och projekterade kraftvärmeverksbygget.

Då - skulle kommunen ha sålt hela eller delar av bolaget. Nu - när marknaden kollapsat. Elpriset halverats. Bränslet är svårt att få tag på och kostar bra mycket mer än planerat - är det föga mening att tala om försäljning.

Sorgligt! Och Synd om SEVAB och dess personal som får fortsätta att släpa på den tunga ryggsäck som Strängnäs Kommun utgör för bolaget.

Konsten att vara tvärsäker!

Kommer ni ihåg tiden då dollartecknen rullade i ögonen på Anders Svensson när han tänkte på alla de jättevinster kommunen skulle kamma hem på SEVABs nya kraftvärmeverk.

Borta var den försiktige revisorssjälen. Borta de möjliga riskerna. Borta tanken på att kommunen inte ska bedriva kommersiell verksamhet. Borta avsikten att kommunens inkomster ska komma genom skatter och avgifter.

Här fanns bara den bombsäkra VINSTEN!

Varje försök från den dåvarande övriga borgerliga majoriteten att sprida risker för kommunens skattebetalare (som inte överhuvudtaget ska utsättas för risk), omöjliggjordes av Folkpartiet. Här skulle inget säljas. Kunde man däremot köpa ut Eskilstunas 20% tror jag man skulle gått med på det.

Vid beslutet om att bygga det nya Kraftvärmeverket lyckades vi iallafall få med en paragraf att utreda den framtida ägarsituationen och tanken var att Kraftvärmeverket skulle ligga i ett särskilt bolag som skulle kunna ha en annan ägarstruktur än moderbolaget SEVAB.

Den här utredningen har inte kommit till stånd - som vi kunnat läsa i Strängnäs Tidning bl.a. Och lär inte göra det heller eftersom Folkpartiet numer har allierat sig med en annan motståndare mot förändringar i stort och i SEVAB i synnerhet nämligen Socialdemokraterna.

Men redan efter ett år kan vi nu se de faror som faktiskt finns, med att bedriva en kommersiell rörelse av detta slag.

Vi fick tidigt veta att budgeten för fem år framåt kunde man överblicka helt, sedan man slutit avtal om bränsleleveranser för dessa år i form av returträ från byggen etc. Lugnande!

Nu vet vi vad den utsagan var värd! P.g.a. finanskrisen står plötsligt inget returträ att finna! Och det leveransavtal man tecknat har inga sanktionsklausuler, så leverantören kan bara rycka på axlarna!

"Inte kunde någon tro att det inte skulle finnas returträ" sa man när avtalet skrevs.   "Tro"!

I mina ögon är detta inte som det borde varit. Tydligen är det inte bara kommunens förvaltning som underlåter att ta hjälp av juridisk kompetens när det behövs.

Istället får vi leta bränsle på annat håll till betydligt högre priser. Vi får blanda in andra fraktioner som inte ger oss rätt till el-certifikat.

Och värst av allt - de låga elpriserna gör det just nu olönsamt för KVV att producera elektricitet! Just det som var avsikten med verket. Hade vi bara behövt värmen hade det räckt med ett värmeverk till väsentligt lägre kostnader.

Räntorna för bygget har ökat med närmare 8 miljoner och vi har totalt spräckt 500 miljoners-gränsen - den som projektledaren klart uttalade att vi ALDRIG skulle korsa.

Kanske borde även Folkpartiet ha tänkt en gång till!

Årets första två månader har verket bara producerat 80% av budgeterad energi! I en tid då el verkligen behövs!

Men då bränslepriserna kommit att bli så höga samtidigt som elpriserna har halverats, så är det ingen lönsam affär! Detta slår såväl mot försäljningen som mot el-certifikatshandeln.

Rullar dollartecknen lite långsammare nu?




Lotta på Skolbråkargatan - Favorit i repris!

Margit Urtegård påminde på sin blogg idag om att Lotta Grönblad en gång ondgjorde sig över att bli kallad för "Lotta på Skolbråkargatan" på min blogg.

Det fick mig att leta fram inlägget ifråga från 11 februari i fjol. Jag fann att det hade fler inslag som förtjänar en upprepning i ljuset av dagsläget, så här kommer inlägget igen i sin helhet:


Lotta Grönblad, Socialdemokratisk skoltalesperson i Strängnäs har läst en artikel i DN i lördags om den finländska skolans situation och skriver på sin blogg att hon skulle älska att ha en sådan rektor som Mirja Sappalu. Och Lotta tycker

"att den moderatledda borgerliga alliansen ska fundera över detta när de vill få sin brutalbudget expedierad av våra oftast lojala skolledare här i Strängnäs."

Och så citerar hon och spetsformulerar valda stycken ur artikeln:

"För det första förklarar Henrik Laurén på utbildningsstyrelsen i Helsingfors de finska framgångarna med att landet efter andra världskriget insåg att det enda sättet att bygga upp landet på var genom god utbildning. Han säger också detta, och det är det intressanta som kan översättas till Strängnäs borgarnas besparingsiver i skolan:

- Under den svåra depressionen på 90-talet när vi skar ner på det mesta lämnades skolsektorn i fred. Det var vår lycka.

För det andra är det en rektor som uttalar sig om skolan som organisation om vad som är dess kännetecken och framgång. I det sammanhanget nämns föräldrarna. Jag har länge sagt att skolan måste göra sig intressant för föräldrarna och bland annat erbjuda dem bättre service. Men också stöd.

Rektor Mirja Suppola säger detta:

- Kontakten mellan hem och skola fungerar mycket bra. Vi korresponderar hela tiden med föräldrarna per e-post. De kan följa med i allt som händer i skolan. När föräldrarna undrar över någonting får de genast ett svar.

Ur mitt perspektiv som politiker och fyrabarnsmamma så skulle jag älska en sådan rektor som Mirja!"
slutar Lotta.

Men som vanligt är det som när F-n själv läser Bibeln! Lotta utelämnar en mängd visa saker som inte passar lika bra in i den socialdemokratiska skoljargongen:

"Vi har en mycket seriös lärarutbildning. Klassläraren har en femårig utbildning som koncentrerar sig på det pedagogiska. Utbildning värdesätts högt i Finland och föräldrarna stöder sina barns skolarbete."

"Vi har mycket klart definierat vad som krävs av eleverna. Det ställs hela tiden krav på eleverna för att de ska komma upp till följande nivå. De måste ha bra betyg för att kunna studera vidare."

"Trivsel och välbefinnande bland eleverna prioriteras inte"
För oss svenskar ett nästan främmande uttryck som ändå visar på det allvar Finländarna i första hand lägger vid just lärandet och kunnandet.

"Systemet är mycket hemläxintensivt"

Den goda Rektor Mirja berättar vidare att det är ca. 20 elever per klass. Att det råder ordning och att eleverna är tysta under lektionerna trots att ingen kadaverdisciplin tillämpas.

"Det skrattas mycket på bägge sidor om lärarkatedern och det är uppenbart att det råder ett kamratligt förhållande mellan läraren och eleverna."

Rektorn poängterar också vikten av den goda kontakten med hem och föräldrar.

Men det som Lotta allra helst låter bli att återge i sin blogg, är det som Helsingfors undervisningschef Juha Lemberg och bildningschef Simo Juva klämmer i med när de säger att de....."....anser det nästan pinsamt att man inte hittar ett samband mellan skolframgångar och den ekonomiska satsningen på skolan. Det visar att man inom industriländerna inte kan förbättra resultaten med pengar."

RSS 2.0