Av pensionärer och dårar får man höra sanningen!

 
Docent Fred Goldberg föreläser på Nordens Ljus. Notera kurvan för temperatursänkning jämförd med motsvarande koldioxidutsläppsökning!
 
Rubrikens travestering av det gamla talesättet är betecknande för klimatfrågan. Det är bara pensionerade forskare som inte längre är beroende av att söka offentlig finansiering eller verksamma forskare som grips av sanningens dårskap som vågar prata klartext om denna politiskt så infekterade fråga. Idag var det 1943 års män som väl inte mangrannt med i tillräcklig mängd för att fylla galleriet ombord på Nordens Ljus, hade mött upp för att lyssna på Fred Goldberg, docent och klimatanalytiker, som pratade om "Klimatbluffen". Fred Goldberg har passerat pensionsåldern och kan således tala sanning!
 
 
Ett antal av IPCCs "scenarios" jämfört med faktiska observationer! Den röda och gula kurvan anger temperaturförändringar enligt IPCCs förutsägelser för två varianter av "Business as usual". Den grå kurvan motsvarar vad IPCC förutspått vid drastiska nerskärningar av CO2-utsläpp. Medan den gröna och blå kurvan visar faktiska temperaturdata. Säger en del!
 
Jag gjorde några spridda anteckningar som kan ha intresse för dem som fortfarande tror på IPCC, FNs klimatpanel. Om denna ska man först och främst säga att den inte är tillsatt för att med hjälp av seriösa forskare utröna OM människan bidrar till den globala uppvärmningen. Istället står det i IPCCs grundhandling att "syftet är att visa att människan påverkar klimatet". Det vill säga IPCC kan inte och skall inte återge forskning som motsäger detta. Det är den enkla förklaringen!
 
Men för världens politiker och därmed allmänheten framstår det som om IPCC har forskat kring huruvida människan påverkar och sedan genom forskning kommit fram till sitt resultat. Så är alltså inte fallet.
 
Om man sedan, som den kanadensiska feministiska forskaren, journalisten och författaren Donna Laframboise gjort, analyserar vad det är för forskare som anlitas för att skriva dessa världsavgörande yttranden så finner man t.ex. en 25-årig just utexaminerad huvudansvarig för en del av IPCCs rapport!
 
Vad fick vi då mer höra? Jo att den helt avgörande delen av den s.k. växthuseffekten, eller närmare bestämt 95% av den – utgörs av vattenånga! Koldioxid (CO2) svarar för 1,5% av växthuseffekten! Den andel som hänförs till mänsklig verksamhet utgör 0,06% av växthuseffekten.
 
Sverige släpper årligen ut 50 miljoner ton CO2 i atmosfären, samtidigt som människor andas ut 3.500 miljoner ton CO2! Mänskligheten totalt släpper ut 33.000 miljoner ton CO2 årligen – vilket alltså motsvarar 0,06% av växthuseffekten! Är det fortfarande någon som tror på Al Gore? Tyvärr är det det! Det vore underbart att få uppleva den dagen då alla dessa Klimatalarmister får lov att erkänna att de hade fel! Det är istället främst solens aktivitet som styr klimatet på jorden. T.ex. så har de stora jordbävningarna oftast sammanfallit med stora utbrott från solen vilket gett starka solvindstötar på jorden. På samma sätt är det solens aktivieteter som styr molnfrekvensen på vårt klot och därmed klimatet. Solens "wobblande" roterande, orsakas av Jupiters gravitationspåverkan och ger i sin tur upphov till 60-åriga cykler med dygnslängdsförändringar vilka i sin tur påverkar strömmarna i Stilla Havet vilket i sin tur påverkar klimatet.
 
Och isbjörnarna blir inte färre vad Greenpeace och andra miljöaktivister än påstår. När isbjörnarna fridlystes 1973 fanns det 3.000 registrerade isbjörnar. Nu finns det 22.000!
 
 

Alice Babs 1924-2014

 
jazzonthetube.com bad mig skriva en informativ text om Alice Babs och föreslå några YouTube-klipp. Det blev så här:

 
Alice Babs Sjöblom 1924-2014, Swing-Godess of the North.

Swedish jazzsinger and actress. She made her first recording in 1939, 15 years old. At the same time she heard Duke Ellington in Stockholm for the first time and was hooked. This made her basically a jazzsinger although she made ”outings” in several other genres. Her debut as an actress in the movie ”Swing it Magistern” (Swing it, school-master) 1945, was in the beginning considered to be a threat to good moral. There were Anti-Babs-associations formed all over Sweden and she was called a seducer of the young generation. Jazz music was still not accepted and should definitely not be sung by a young girl. Today practically all Swedes of all generations can sing the title-song. During her professional life she also sang pop, classic romances and folk music although the jazz was always there.

In 1949 she was part of the ”Paris orchestra”, a Swedish all-star jazz-septett which sensationally won the first price in the Paris International Festival of Jazz.

1958 she formed, together with the two danes, violinist Svend Asmussen and guitarist Ulrik Neumann, what became the hottest musical experience of the 60-ies – The Swe-Danes. Touring the US 1959-1960 with appearences on the Ed Sullivan show and lengthy performances at the Coconut Groove in Los Angeles. What specially made the success were the wordless songs, like The Swe-Danes Symphony and Scandinavian Shuffle.

In 1958 she was the first Swedish representative in the Eurovision Song Contest.

1963 she began to work wih Duke Ellington who found in her a unique voice for which he specially composed his second and third Sacred Concert. She performed several times with Ellington on TV and in concerts and other occassions. Ellington said that when Alice Babs for some reason could not perform in the number he had written for her, he had to use three other singers to replace her.

Her voice ranged astounding 3,5 octaves, which made her Duke Ellingtons No 1 favourite singer. The New York Times reviewer called her a magnificent Ellington-instrument, pristine, full-bodied with both warmth and body, in both ends of a wide range. Her ability to improvise and imitate various instrumetns with her voice was also very special.


She was apointed court singer by the Swedish King in 1972. An honour that was before only extended to opera singers. In 1974 she was elected life-time member of the Royal Swedish Academy of Music.

For some 20 years she retired on the southern coast of Spain due to repeated problems with bronkitis. During these years only the visitors to the Scandinavian church in Fuengirola had the possibility to hear her sing. But in 1998, at the age of 74,  she made a successful come-back-tour in Sweden and during some six years she performed a couple of times every year. Still with her voice fully intact without any age-related vibrato. Strong and still very much in tune.

In 2012 she suffered a stroke which had consequences that finally led to her death on February 11th 2014.

 
 

Farväl Alice!

 
Det är ett femtiotal år mellan dessa bilder. År av vänskap, underbar musik, glädje och värme.
 
Alice Babs blev min stora idol redan på 40-talet. Stenkakor som Sugar, Tills solen går upp, I can’t see for looking, Sweet Sue, Regntunga Skyar och senare i samarbete med Svend Asmussen: Regnbågsgränd, Hand i hand m.fl. spelades sönder och samman i mitt unga pojkrum. Vid en sommarvistelse hos släkten utanför Arvika, skulle Alice uppträda i folkparkerna i bl.a. Arvika och Åmotsfors varvid mors kusin tvangs flänga utmed vägarna för att jag skulle kunna se båda föreställningarna samma kväll. Givetvis skrev jag beundrarbrev. Och en dag fick jag svar! Ett vykort från Schweiz där Alice var för en skivinspelning m.m.

En tidig söndagsmorgon - jag kan väl ha varit 10 år - ringde det på dörren. Familjen, i den mån den var vaken, satt bekvämt tillbakalutade med frukost och morgontidningar på olika håll. Jag öppnade och höll väl på att svimma, för utanför dörren stod hon - ALICE! Tillsammans med sin Nils-Ivar och en chokladask! En ask Symfoni (för er som inte var med på den tiden: en Marabou-produkt med tunna plattor av mörk choklad). Förmodligen var jag dessutom höggradigt generad eftersom jag stod i pyjamas, tofflor och morgonrock! Vi pratade en stund, där i farstun. Alice berättade att hon just kommit från en skivinspelning i Schweiz och åkt förbi på väg från Bromma och ville titta upp och lämna asken själv. Berättade var de varit och så vidare. Så sa vi adjö och jag vandrade in - förmodligen i ett trance-liknande tillstånd - till den övriga familjen som förstrött undrade vem det var som hade ringt på så tidigt på söndagsmorgonen. “Alice Babs” svarade jag saligt! “Va’?” “Du skojar!” “E’ru inte klok?”. Först när jag visade fram chokladasken med Alice egenhändiga hälsning, blev det liv i familjen. Pappa, som såg hela sin uppfostran av sonen till en artig och förekommande person falla i bitar, utbrast: “Och så bjuder Du inte ens in henne! Stå i farstun!”. Och så rusade han ner efter Alice och Nils-Ivar för att försöka reparera sonens fadäs.

Detta ledde till en livslång vänskap mellan Alice och mig. Mina föräldrar och jag blev snart utbjudna till familjen Sjöbloms radhus i Saltsjöbaden, och med åren blev det även ett och annat besök i det famösa glashuset dit Alice och hennes familj flyttade.

När Alice tillsammans med de danska musikanterna Ulrik Neuman och Svend Asmussen bildade Swe-Danes, nådde hon sin artistiska höjdpunkt. De klassiska framträdandena på Berns bevittnades ständigt av oss fans. Vi - så småningom blev det faktiskt en slags informell klubb: SweDanes Fan Club - hängde över räcket från konditoriläktaren på Berns mest varenda kväll. På läktaren slapp man entréavgift (eller plankade vi?) och kunde komma undan med en billig kopp té. Där satt en hel del folk från dåvarande ungdomsradion. bl.a. trubaduren och ljudteknikern John-Ulf Andersson med syster Mona som jag kände väl från Kungsholmen. Ingmar Lind, Ingemar von Hejne m.fl.
Då den stora tack- och avskedsföreställningen närmade sig, beslöt ett 20-tal av oss att göra en sista manifestation och beställde det bästa långbordet rakt framför scenen, där vi förväntansfullt - men samtidigt med sorg i sinnet - bänkade oss den 31 oktober 1961 för SweDanes sista framträdande tillsammans. En oförglömlig kväll. Till minne förärades trion vid den efterföljande uppvaktningen ett par porträttlika (?) handsydda dockor föreställande sig själva! Den musikalitet som genomsyrade dessa tre, saknar ännu sin motsvarighet. Det fanns en smittande glädje och respektlöshet i deras förhållningssätt till musiken. De kunde använda den, återge den, göra om den, blanda den och det blev hela tiden ett lysande musikaliskt resultat. Svend och Ulrik, mästare på sina respektive instrument och Alice med sin mästerligt behärskade och gudabenådade röst. Nu är både Alice och Ulrik borta, Svend lever än men orkar icke mer detsamma som förr.
 
Alice, då nybliven 50-åring, hemma hos oss i soffan med våra döttrar Johanna och Filippa.


Alice var vid ett tillfälle på 70-talet hos oss i Mariefred. Vår mellanflicka Johanna som då var i fyraårsåldern, satt mest hela tiden i Alice’s knä. När Alice sedan skulle åka och vi stod i hallen och tog farväl, ryckte Johanna Alice i kjolen och sa: “Mamma sejer att du kan sunga men de tror inte ja på för du har inte sungi någe alls på hela tiden.” Då skrattade Alice sitt kvillrande skratt och satte sig på knä och joddlade så det stod härliga till framför en häpet storögd Johanna. Sedan dess vet hon att Alice kan “sunga”!

Fortfarande uppträdde Alice då och då men så för ett trettiotal år sedan var det slut. Blott gudstjänstbesökare i den nordiska kyrkan i Fuengirola kunde få chansen att få höra henne sjunga.
Så fyllde Charlie Norman år och blev föremål för en stor TV-sänd hyllning och där står hon så  igen  plötsligt, Alice, och ger prov på sin egen ordlösa sång. Och det låter som förr. Kan det vara möjligt? Charlie försöker och lyckas övertala Alice att på nytt ställa sig på scenen! Det ska bli fyra framträdanden på några olika storscener i hop med Charlie och Putte Wickman plus ett storband. Biljetterna säljs slut samma förmiddag de släpps! Draget är detsamma! Ytterligare en föreställning blir det och så småningom också en uppföljande turné med mindre orkester i maj.

Så sitter jag då där. Platsen är Louis de Geer-hallen i Norrköping och det pågår sound-check inför kvällens konsert med Alice Babs och Putte Wickman. Orkester och solister har kommit resande med buss från Jönköping där gårdagskvällens konsert gick av stapeln. Lika utsåld som den första i Göteborg och de kommande framöver. Lika succéartad som den första.

På scenen står en 74-åring i islandströja och säckiga byxor framför orkestern. Ur hennes strupe kommer de härligaste toner. En stark, bärande, säker stämma. Personifierande väl sin bärarinna. Bredvid mig sitter Carl-Axel Hellqvist - en gång demonpromotor och ansvarig för sådana storheter som Frank Sinatras, Sammy Davies Jrs, Liza Minellis m.fl. framträdanden i Sverige. Nu har han tillsammans med sonen Mikael organiserat denna fantastiska 74-årings comeback efter 20 års bortovaro från scenen.

Alldeles nyss har jag kramat om Alice ute i kulissen. Vi har inte setts på många år men ändå hållit kontakten. Hon är i fin form och har sitt goda humör, smittande skratt och sin otroliga professionalism i behåll. Det kommer vi att få bevis för under kvällens konsert.

Charlie Norman, som övertalade Alice att göra denna comeback-turné är sjuk och har tvingats lämna återbud till dessa första sex konserter, men kommer igen när det är dags igen i maj, att lyckliggöra nya platser runt om i Sverige.

Efter en halvtimme stöter Anders Berglund igång sin orkester på scenen. Det är högsta tempo från start. Salongen är förväntansfullt fylld till brädden. Anders Berglund välkomnar till “kultföreställningen”!  En träffande beskrivning. Här sitter en publik som kommit för att hylla sin swinggudinna, som en recensent kallade Alice. Och efter några inledande nummer med Putte Wickman, lika sagolikt professionell i sin hantering av klarinetten och lika fylld av lågmäld humor i sina kommentarer emellan numren, kommer hon så in på scenen till publikens ovationsartade applåder. I elegant röd långrock med tillhörande byxor och skor och med en fart i steget och tonen som får en att betvivla de 74 åren. De 20 årens bortovaro från scenen tycks inte ha satt ett enda spår. Där finns tvärtom, en ännu mer betonad säkerhet. Hennes röst har mognat och verkar ha ett ännu större omfång än tidigare. Av det bland äldre sångerskor många gånger vanliga slappa vibratot, finns inte ett spår. Rösten bär och är lika stark och självklar som någonsin förr. Och hon rör sig med swingens hela känsla.

Hon presenterar ett varierat program med mycket Ellington - av naturliga skäl. Duke Ellington var hennes stora mentor och han skrev speciella låtar för henne - men också en rolig Povel Ramel-låt om varför man sjunger på engelska och inte på svenska. Tillsammans med Putte framför hon “Sugar”, den låt de båda hade med sig i bagaget när de for till Frankrike med den legendariska Parisorkestern 1949. Anekdoterna flödar mellan de båda, såväl i ord som toner. Alice berättar också om hur hon som 17-åring första gången fick åka utomlands till Köpenhamn. Med samma målmedvetenhet och känsla för hur hon vill ha det  tog hon redan då till taktpinnen och dirigerade den säkerligen förstummade och lätt gråsprängda danska orkestern.

När ljuset koncentreras och tonas ner och Alice berättar om hur Charlie säkert skulle frammanat känslan av rökig barmiljö, sjunger hon en blues av Louis Armstrongs första fru: “Bluer than blue”. Och hon sjunger den med bluesens hela känsla och karaktär, utan att för ett ögonblick göra det på ett “svart” sett. Alice visar att blues visst inte är en musikform som enbart kan framföras av svarta.

Hon sjunger också ett antal duetter med olika duktiga  musikanter som trombonisten Olle Holmqvist, Saxofonisterna Johan Alenius och  Karl Martin, men framförallt med den fantastiske trumpetaren Bosse Broberg (när Bosse går tillbaka till sin plats gör de övriga tre trumpetarna ‘vågen’!). I dessa duetter kommer hennes egenartade improvisationsförmåga fram, att kunna sjunga med instrumenten och fånga deras olika karaktärer i sin sång.

Stående ovationer belönas med några extranummer. Denna kväll ett stilla solo utöver de planerade. Swinggudinnan lämnar blomsterdränkt scenen. Det blir våta handdukar på elementen i rummet i natt för att skona rösten från torr hotelluft innan det bär vidare till Malmö i morgon bitti.

Själv kör jag gnolande hemåt, förvissad om att jag valde alldeles rätt när jag i slutet av 40-talet blev Alice-frälst!
 
Alice vid invigningen av det "egna rummet" i Jazzens Museum i Strömsholm.
 
Och lika förvissad har jag förblivit. Det sista årets uppslitande kamp för att Alice skulle få träffa sina fyra närmaste vänner igen, vilka genom ett märkligt och olagligt besöksförbud, förhindrades att upprätthålla den kontakt Alice själv ville ha med dem, får inte överskugga de glädjefyllda och varma minnena. De vänliga och omtänksamma vykorten, de musikaliska höjdpunkterna, glädjen över berömmet för vår körs version av ”Is God a three-letter word for Love”, kramarna vid de alltmer sällsynta återseendena.

Vi nådde inte fram! Alice återfick aldrig sin lagliga rätt att själv besluta vem hon ville träffa i sitt hem, men vi hoppas att hon ändå fick uppleva de sista tio månaderna av sitt liv med något av den glädje och värme hon förtjänat och som hon själv slösat över sin omvärld. 

Vi fortsätter nu för att avsluta den återstående delen – att återupprätta hedern för de tre av vännerna som utsatts för lögnaktiga beskyllningar, den ena grövre än den andra, av skäl vi ännu inte riktigt begriper men kanske anar. Den kampen ska vi dock vinna – för Alice skull!

Tackkortet från Alice för tio år sedan!

RSS 2.0