Mats Werner

Alhambra på Djurgårdsslätten. Det andra fotot på ett av Djurgårdens nöjesetablissemang som jag fann bland Farfars minnen.

Alhambras paviljonger byggdes 1829 och ritades av Arkitekten Arre Essén. Byggherre var J.F. Pohl som var hovkonditor och som kommit från London 1814. Stället kallade han Pohlsro. Pohl var sockerbagaregesäll men slog sig ner här som pastejbagare. 1815 begärde han och fick tillstånd att sälja s.k. schweizerbakelser på Djurgården.
Salongen utvidgades 1833 och tre år senare fick Pohl tillstånd att idka värdshusrörelse.

1838  hyrde en Apotekare P O Almström värdshuset av Pohl, mellan den första maj och sista augusti dagligen fram till klockan 10 på förmiddagen, under fem års tid för en summa om 1000 riksdaler banco per år.

Apotekaren inrättade en "salong för brunnsdrickning". Här serverades för första gången i Sverige artificiella mineralvatten (d.v.s. med i efterhand tillförda mineralsalter och kolsyra). Efter klockan 10 varje dag skulle lokalerna dock åter stå till Hovkonditorns förfogande eftersom man bara "drack brunn" på morgonen.

Almström utsände på våren ett stort och ståtligt reklamblad smyckat med en bild på Pohlsro och med rubriken:

"Carlsbader Brunnsinrättningen på Pohlsro vid Stora Slätten å Kongl. Djurgården"

Almström beskriver att just hans inrättning är bättre än andra tack vare att han själv konstruerat och tagit patent på en apparat kallad. "Combinerad compressions- och serveringsapparat".

"Serveringen sker ur femton särskilda fixerade serveringsapparater av glas, utom ett obegränsat antal portativa av samma konstruktion, varigenom vad slags mineralvatten som behöves, kan för ögonblicket åstadkommas, även uti ganska små kvantiteter, vilket ej varit möjligt vid de hittills varande inrättningarna. I anseende till apparatens material är den för var och en genomskådlig och dessutom kommer vattnet icke ens vid avtappningen i beröring med några möjligen skadliga metalliska ämnen, emedan intappningskranarne äro av förgylld metall, invändigt klädda med platina, och de för uttappningen av tenn, fodrade med glas. Varje skymt av fara är således avlägsnad, och då beredningen sker inför allas ögon, kan var och en själv övertyga sig med vad omsorg och noggrannhet man därvid går tillväga.
Ur dessa apparater serveras dagligen Carlsbader, Neu-Mühl och Theresienbrunn, Ems, Kessel och Kränchen, Marienbad, Kreutzbrunn och Ferdinandquelle, Eger, Frannsbrunn och Saltzquelle, Fachinger, Pyrmont, Trink och Saltzbrunn, Spaa, Driburger, Geilenauer, Wildunger, Selters och Soda vatten, samt på särskilda rekvisitioner, Carlsbad Sprudel, Kissinger, Ragozi och Theresienbrunn, ävensom svavelhaltiga, t.ex. Aachner, Habsburger m.fl. vilka isynnerhet med särskilt förmånlig verkan begagnas mot revormar samt hud- och körtelsjukdomar. För den, som vill begagna de inhemska hälsovattnen, men ej har tillfälle att företaga en resa till själva brunnarna, finnas här även att tillgå de förnämsta av dessa, Porla, Ronneby och Medevi."

Det känns riktigt fattigt med dagens utbud av Ramlösa, Loka och Hwila.

Och allt man inte hade kunde man fixa bara någon kände till ingredienserna. Man säger sig också ha "Jämkat avgiften till det möjligaste billiga pris, och lämnar således alla slags vatten, utan undantag för 3 rdr 16 sk. banco i veckan för varje fullväxt person och för barn under 12 år till hälften därav. För varje femtonde betalande brunnsgäst, som antecknat sig till Inrättningens begagnande minst trenne veckor, meddelas även en fribiljett, vilken resp. Brunnsgäster äga att efter överenskommelse disponera åt någon Pauvres Honteux"  Tidens välgörenhet!!!

För att ta sig till Pohlsro rekommenderar apotekaren "Omnibus-vagnar, som afvgå från Gustav Adolfs Torg eller en stor, rymlig, med en elegant salong och tält försedd Ångslup, som för en maskin av tio hästars kraft och afgår från Logårdstrappan."

För slutna sällskap kan en särskilt tältförsedd roddslup ordnas.

Men som Gustaf Näsström och Gösta Selling skriver i sin bok om Södra Djurgården 1930: "Vatten - vare sig naturligt eller artificiellt - har emellertid aldrig varit populärt bland Djurgårdsslättens publik, och brunnsinrättningens innehavare var determinerad att redan året därpå göra konkurs."

Den duktige och som farmaceutisk skribent uppskattade Almström tvangs även sälja sitt apotek Hjorten på Kungsholmen och dog blott 46 år gammal 1849.

Pohl själv fick se sin anläggning brinna ner 1847 och han dog 1853.

Redan 49 hade emellertid besittningsrätten till Pohlsro övertagits av en källarmästare C.L Selenius och det nya Pohlsro blev ett omtyckt utvärdshus. Rörelsen kom att skötas av Grand Hotells skapare R Cadier. Byggnaden flyttades på rullar längre upp och de moriska verandorna tillbyggdes i tidens anda av Hovintendenten J E Söderlund 1867. Från 1867 innehades etablissemanget av en F Vasseur som också gav det namnet Alhambra. Här spelades även varietéer och det gick stundtals ganska hett till.

Den vackra byggnaden brann delvis ner 1923. I samband med att Skansen fick sin nya huvudentré mot Djurgårdsslätten försvann det gamla Alhambra och ersattes av en funkisrestaurang som fick behålla namnet tills lokalerna så småningom gjordes om för annat ändamål.