Humorfri Arn

Jag ska från början erkänna att personen Jan Guillou inte hör till mina direkta favoriter. Däremot har jag inte utan behållning läst hans böcker om Coq Rouge och Arn.

Jan Guillou är i grund och botten journalist och som sådan drivs han av att återge fakta. Fiction får han till på ett faktabaserat sätt och med stark ambition att ligga så nära "sanningen" det går också när han skriver romaner. Och han lyckas väl med detta. Han kan också skriva med spänning och engagemang. Han kan ge intryck av kärlek och passion. Han kan förmedla en stark realism.

En egenskap som han däremot definitivt inte tycks besitta är humor. Eller också har hans faktafixering totalt trängt undan den han möjligen har. I vart fall finner man föga humoristiska inslag i hans böcker.

Men det går väl an eftersom boken ger möjlighet att forma sina egna bilder och kanske ändå se ett och annat komiskt sammanhang.

I filmens värld går inte detta. Där formas bilden av fotograf och regissör. Men det är sorgligt att inte producenten insett behovet av att det också måste finnas "wit" i dialogen. Att om man inte kan lägga in en narr i handlingen måste man åtminstone se till att dialogen fylls med esprit och humor.

Någon sa att "någon ny Ivanhoe blir aldrig Arn" och jag är beredd att hålla med. Även om den som sa det hänvisade till en nyare inspelning av Ivanhoe med totalt ointressanta pappdockor i rollerna som Ivanhoe och Rowena. Olivia Hussey, Sam Neill, John Rhys Davies och givetvis James Mason gör alla minnesvärda insatser. Men filmatiseringen kan inte jämföras på samma dag med originalversionens Robert Taylor, Joan Fontaine, Elisabeth Taylor och George Sanders.

Efter att på tredjedagen ha sett Arn, gick jag hem och såg också den äldre Ivanhoe för att se vad som fattades i Arn.
Och jag fann att just humorn, det befriande och upplyftande skrattet någon eller några gånger under en film, gör den så mycket mer minnesvärd. Man går från biovisningen med ett tillfredställt leende när ALLT har funnits med i livets känslopallett.

Från Arn-bion gick jag bara likgiltig. Visst fanns det storslagna och vackra bildsekvenser. Visst var Cecilia både bildskön och intelligent i sin roll. Visst fanns det mustiga scener och många intressanta rollkaraktärer. Visst gav mer smuts i ansiktet och blodstänk och lortiga klädesplagg ett mer realistiskt intryck. Men hur man har kunnat välja en huvudrollsinnehavare så fullständigt befriad från allt vad appellerande personlighet heter, det begriper jag inte. Ett träbeläte hade gjort samma intryck.

I Ivanhoe finns kanske inte så mycket undersköna solnedgångar med riddare på stegrande häst i silhuett (det fattades bara att han ritschat ett "A" på filmrutan för att Zorro-känslan skulle varit fullbordad!). Och visst är Ivanhoes kläder alltid oklanderligt rena och Rebecca alltid välmakad och välfriserad. Men där finns t.ex. narren Wamba och där finns esprit i dialogen som tillsammans med tidsandan förlåter dessa ohistoriska perfektioner.

En eloge dock för att Arn kan rida! Men hur någon scripta och regissör/fotograf kunnat släppa igenom ett par riktiga fadäser när Arns svarta hingst Chamiin (spelad av Rosario från Helmers Ridcenter här i Strängnäs) plötsligt i några scener har en alldeles tydlig vit stjärna! DET är en gåta!

Här får ni se några klipp ur en RIKTIG riddarfilm....





Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0