"Blod och död, shopping och lite glass!" - en vecka i Panicale, Dag 8
Här en påpasslig blomsterförsäljare som gjort särskilda Mors-buketter till Mors Dag.
Sista dagen. Tillika hemresedag! Tidig väckning och packning. Sista frukosten i den tidiga morgonsolen på terrassen och så iväg mot bussen med allt bagage.
Här samlas gruppen för avfärd i morgonsolen.
På vägen mot Roms flygplats skulle vi göra ett långt besök i Bagnoregio - den döende staden. Det lät ju intressant. Vi fick också veta av Louise Lyberg att hon sedan länge försökt förmå Bobby att åka och titta på denna stad med tanken att det kunde vara ett etappmål på resan mot Rom. Bobby hade dock aldrig riktigt tänt på tanken men så en gång hade de mer eller mindre slumpmässigt hämnat där och alla häpnade över denna ypperliga besökspärla!
Vägen dit gav dock ytterligare möjlighet för Bobby att förse oss med allehanda information om sitt hemland.
Bl.a. fick vi veta att Florens faktiskt varit Italiens huvudstad under fem år efter det att Garibaldi enat landet i en enda stat.
Man har också en slags allemansrätt. D.v.s. man får gå överallt där det inte är stängslat. Och för att förhindra alltför mycket stängsel så har staten lagt skatt på varje meter staket som sätts upp! Det blir ett rätt effektivt skydd för allemansrätten.
Skogarna är dock ganska ogenomträngliga jämfört med våra egna.
År 1278 skulle ett biskopsval ske. Dessa sker i likhet med påvevalen i ett slutet rum där dörrarna hålls låsta tills valet är klart. Vid detta tillfälle deltog Kardinalen - och sedermera Sankt - Bonaventura som var född i Bagnoregio.
Man kunde inte enas och det blev till slut olidligt inne i det slutna kapellet varvid Kardinal Bonaventura beordrar att kapellets tak skulle demonteras så att ”den helige ande” skulle kunna komma in. Möjligen hade han tumme med vädergudarna för det började då regna häftigt varför delegaterna snabbt bestämde sig!
Bagnoregio - som alltså betyder den kungliga badplatsen - ingick i kyrkostaten och var omfluten av tvenne floder som sakta men säkert eroderade ner sig i berget och lämnade den bebyggda stadsholmen kvar emellan sig. Alltmer isolerad på en hög klippa.
Liksom så mycket annat har Italienarna långt kvar till förståelsen för behovet av lättfattliga och lätt ihågkomliga webadresser......
Idag kallas den för den döende staden. Få invånare bor kvar där uppe. De flesta hus står öde eller bebos endast tidvis. Kyrkan är i ett ganska bedrövligt skick, men turistströmmen är stark.
Jag tog bilden för gubben på den putsade väggen, men upptäcker nu att röret faktiskt sitter fast med en rörklämma som ingick bland produkterna i vårt gamla företag!
Även om den nyare delen av staden tycks fullt bebodd så verkar det ändå vara avfolkning på gång. Här något som ser ut som en övergiven skola bakom höga murar. Trots dessa är praktiskt taget varje fönsterruta krossad!
Man undrar om den kliar en i ryggen också?
Kan man månne utgå från att det bor en blomsterälskare här!
Vi fick lämna vår buss långt nere och vandra genom de nyare delarna av staden som vilar på mer ”fast” mark för att till slut stå inför en fantastisk syn: på en enslig hög och smal klippa mitt i landskapet (floderna är sedan länge försvunna eller förvandlade till mindre bäckar) ligger vad som ser ut som en gammal sagoborg med en nybyggd smal styltbro som närmast staden övergår i en brant vinkel som ger bergsbestigningskänsla.
Här är sista chansen till skugga innan vi ger oss ut på bron....
...över till "den döende staden".
Nog är det som en sagobild.
På väg över bron.
Bron är relativt ny. Den föregående rasade........
Vid torget en trattoria där vi ska äta lunch. I övrigt är det rätt så öde även om det finns liv kvar.
Kyrkan mitt i byn lever än om än i eländigt skick.
De gamla kyrkbänkarna lockar inte till någon långsittning.
Altarmålningar etc. monteras - eller rasar - ner.
Inte ens Sankte Hildebrand tycks ha kraft kvar att skydda sin kyrka.
Vi torget ligger stadens kyrka, hjälpligt beskyddad av Sankt Hildebrand som vilar inom glas och ram under ett sidoaltare.
Delar av staden har försvunnit då erosionen underminerat klippkanterna varvid hus och hela kvarter störtat i djupet.
Vi äter en god lunch på en restaurang vid torget och vandrar sedan ner utmed klippsidan för att också gå under staden en bit!
Reseledare Bobby är beredd på allt!
Om Italienarna annars inte verkar bry sig särskilt mycket om EU-regler tycks de fullt ut ha tagit till sig och verkställt förbudet mot glödlampor. Här ses ett exempel på de horribla konsekvenserna. Tänk er lampetterna och takkronorna i Drottningholms slottsteater! Ve och fasa!
Att stadens gamla hus inte är helt övergivna vittnar alla krukväxter om.
Mera krukor.
Nu får ni ursäkta men jag tänker ägna en stund åt portspotting - en av mina favorithobbies!
Tänk om alla dessa portar kunnat berätta om de öden som passerat genom dem.
Så beger vi oss neråt på andra sidan för att gå under staden en bit!
På vägen ner sitter en kommersiellt inriktad överlevande från staden och vinkar in oss till sin trädgård för att den har "fin utsikt". Först på vägen ut hade den magra handen ändrat läge och bad om en tribut - som hon givetvis fick.
Inne i gummans lummiga trädgård som förvisso även hade en utsiktsterrass, men också...
....rena exposén över gångna tiders redskap och ting.
Krukor och funna skärvor från förr.
Här på bergets utsida kan man nästan tala om hängande trädgårdar.
Blomsterprakten är stor.
Utblickarna över dalen betagande.
De vulkaniska avlagringarna syntes tydligt i bergväggen.
Jag skulle säga att det krävs ett visst mod för att bo kvar i det huset! Notera "förstärkningarna" som håller delar av huset kvar.
I bergssidan fanns inte bara förrådsutrymmen och gravkamrar och kapell men också regelrätta passager mellan olika stadsdelar.
Åsså uppåt igen....
Följt av samlad utpustning i skuggan.
Kunde ha svurit på att de var syskon!
Under bron tillbaka till "fastlandet" växte jämsides med en vanlig vit nyponros, denna röd/rosa. Kan någon säga hustrun namnet?
Väl tillbaka på "fastlandet" slog törsten till och glass fick duga.....
...eftersom man fick se sig om i himlen efter andra svalkande drycker!
I sanning en märklig och minnesvärd upplevelse!
Så tar oss bussen vidare till Roms flygplats.
Tillbaka i bussen tar Louise kommandot igen!
Snörräta vinrader "tågar vi förbi".
Den gode Corrado som kört oss runt de flesta av dagarna avtackades vederbörligen.
Och kramades om!
Vi embarkerar i god ordning och får veta av flygvärdinnorna att vi måste sitta stilla tills skylten ’Fasten your seat-belts’ ”seläckts”! T.o.m. flygvärdinnorna har förfallit till samma bokstavsaddering som många TV- och radioreportrar idag. ”Seläckts”! Sa man så på Din tid som flygvärdinna Louise?
Så sitter vi åter i flygstolarna på väg norrut. Notera Louises nya uggle"medalj".
Inte SJs smörgåsar direkt kanske men.......
Väl i Sverige igen skiljs så våra vägar i nattens mörker.
Så småningom slussas vi tillbaka in i Sverige, något utmattade efter en intensiv vecka. En vecka dock som gett oss oförglömliga upplevelser och stunder i glada vänners sällskap. Var vi inte vänner innan så blev vi det under veckan i Panicale. Återträffen är redan planerad med bild- och filmvisningar.
Tack, Louise, Tack Ann och Bobby!
Här ses hela ressällskapet på piazzan framför Franciscusbasilikan omgivna av bl.a. värdparet Ann och Bobby Hommerberg, liksom våra vinvärdar Kaja och Lars-Erik Nimskov.
Nu ”selutar” jag denna berättelse!
PS: Vill ni själva uppleva Panicale och Umbrien i Ann och Bobby Hommerbergs regi - gå in på http://www.italianholydays.info/ DS
"Blod och död, shopping och lite glass!" - en vecka i Panicale, Dag 7
På vägen mot bussen passerar vi utmed den gamla stadsmurens utsida.
Stadsmuren har för länge sedan genombrutits av fönsterrader och byggnaderna har fått terrasser utanför med vackra trädgårdar.
Den sjunde dagen blev ingen vilodag minsann. Nu var det avfärd klockan 9 igen mot Perugia.
Idag ska ni äntligen få reda på orsaken till titeln på denna drapa: ”Blod och död, shopping och kanske lite glass”.
Kan rubriken ha något att göra med att vi på stora plakat varnas för den slemma Tigermyggan?
Eller på att man här annonserar sina döda på stortavlor på gatorna...?
Nej - helt enkelt något som undslapp vår eminente guide Bobby Hommerberg i bussen. Bobby förklarar:
"Detta uttryck tycker jag passar alldeles utmärkt när det gäller Perugias historia.
Borgmästare, condottiärer, kardinaler och påvar som kämpade om Perugias makt genom tiderna kantade vägen till makten med mutor, blod och död."
Men vårt besök skulle inte bara handla om den mörka historien utan också ge utrymme för lite shopping - och kanske en glass!
På vägen får vi på nytt en del Italiensk allmänbildning till dels. I Panicales kommun har alla invånare ett kommunalt plastkort som dras var gång man lämnar sorterade sopor på återvinningscentralerna. Detta blir poäng som ger avdrag på kommunalskatten.
Vi kom åter in på saltets betydelse. När Romarna tagit över och insett möjligheterna att beskatta invånarna kom man på att lägga skatt också på saltet eftersom staten hade monopol på saltframställning och -handel. Än idag köper man inte salt i livsmedelsbutikerna utan i tobaksaffärerna eftersom dessa var dåtidens ”systembolag” för försäljning av beskattade monopolvaror som tobak, cigaretter, tändstickor och salt.
De då kuvade etruskerna skatteskolkade genom att börja baka bröd utan salt. Än idag gör man det vilket tyvärr gör det Umbriska brödet ganska trist.
Straffet för skatteskolkarna blev dagsverken vid borgbyggena.
Perugia är en av regionens storstäder. Här finns Italiens största chokladfabrik ägd av Nestlé.
Vi tar oss upp mot Perugias gamla stad genom olika bebyggelselager med hjälp av rulltrappor. Här har vi landat i källarplanen till den gamla borgen och Bobby passar på att undervisa.
Detta är inte något nattlig vandring. Det är helt enkelt en av många "inomhusgator" i den gamla borgens "underjord" som man passerar för att komma upp till Perugias gamla centrum.
Liksom denna....
Innan man kliver genom Porta Etrusca, den uråldriga stadsporten.
På väg mot piazzan.
Genom trånga gator.
Till slut når vi fram till Fontana Maggiore från 1275 som inhägnad står på piazzan.
Framför det vackra Palazzo dei Priori.
Med sitt klocktorn.
Det verkade vara en stor bröllopsdag med köande bröllopsgrupper framför Palazzo dei Priori.
Här var det inte helt enkelt att klara ut vem som är bruden!
Bröllopsgäster.
Nästa brud med sina tärnor.
Mors Dag är i faggorna här i Italien (på söndag) och firas med särskilda bakelser med lite häxliknande (?) reklamskyltning....
Medan andra visar att det går utan "mördande reklam"?
En lätt lunch och ett svalkande glas behövdes!
Även svalkan kring denna springbrunn var välkommen.
Representanter för en av italiens SJU olika poliskårer! Vilken - det vete bara Italienare!
Som jag skrivit tidigare noterar vi åter känslan av att Italien - trots att man tillhör grundarländerna i den gamla Kol- och Stålunionen som föregick EU - ändå inte riktigt ”är med” i EU. Det är ett extremt konservativt och bitvis outvecklat land. Deras administrativa system såväl inom förvaltning som affärsliv är byråkratiska, hierarkiska och stelbent fyrkantiga. Här är det sannerligen chefen som bestämmer allt och är med i allt och petar. Deras post (som ju faktiskt fortfarande existerar som ”det var förr”) kan närmast betraktas som en myndighet där man får stå med mössan i hand och vänta tills någon upptäcker en vid disken och tar fram den stora liggaren med läskpappersblad mellan vilka vilar de hederliga gamla frimärksarken!
Efter lunch ett besök på den närbelägna vingården Boschetto.
Vi togs emot av det danska paret Kaja och Lars-Erik Nimskov som drivit gården i många år.
Dansken Lars-Erik Nimskov tar emot på sin vingård, tillsammans med....
sin hustrun Kaja som här ger hustrun goda råd om blommor?
...kanske Vallmo rent ut av! (Ni förstår kanske att det är något speciellt med vallmo och mig!)
Utsikten över vinodlingen är betagande. Kanske har Kaja och Lars-Erik suttit lite för ofta och tittat ut över den!
Så välkomnades vi in i Lars-Eriks Wine Cellar och fick smaka (och köpa) av 2005 och 2006 års viner.
Här talar vi om en liten familjär produktion i en skala som känns väldigt tilltalande.
Här lagras 2006-orna.
Utrustningen är modern med enkel. Här har vi "linjen" med buteljering, korkning och etikettering.
Louise vid provningsbordet som innehåller hela produktutbudet: viner, olivoljor och vallmo!
Lite damm kan väl inte skada.......
På bristningsgränsen......
Det är dock ingen dans på rosor förklarade Lars-Erik. Det krävs stora arealer (40000 har och mer) och stora fabriker för att kunna konkurrera med standardviner idag. Alternativet är att gå åt andra hållet och skapa högklassiga exklusiva viner som man kan ta bra betalt för. Som Antinori - och alla andra!
Det går helt enkelt inte ihop. 2008 slog skörden helt fel och man står helt utan vin från den årgången. Då gäller det att också ha andra ben att stå på. Lars-Erik visste berätta att Francis Ford Coppola, världsberömd filmare gjort slut på alla sina pengar på sin vingård och nu måste låna pengar av sina vänner.
Vi lät oss dock väl smaka av paret Nimskovs produkter och köpte med oss en och annan butelj!
Precis när vi skulle åka fick vi syn på denna snara! Med tanke på vad vi hört om vinböndernas svårigheter var det inte utan att vi blev smått oroliga.....
Så fick vi en av dessa sällsynta pauser i programmet då vi tog igen oss på terrassen.
På kvällen åter dags för ”garden party” eller snarare takterassdito. Följt av avskedsmiddag på stadens hotellkrog.
Här fick man se upp för alla svalor som svischade förbi på några millimeters avstånd!
Eftersom det var avskedsmiddag som stod för dörren var vi rejält uppstassade. De båda Matsarna hade de kulörtaste slipsarna!
Några av våra skrivkunniga medresenärer med Elisabeth Hellström i spetsen hade totat ihop en hejdundrande rolig och spirituell hyllningsvisa till värdkusinerna plus Ann. Vi sjöng och hyllade av hjärtans lust.
Men först var det examen bevars! Resultatet som kanske ändå inte var alltför magert genomgicks under middagen och vi fick alla motta premium (eftersom det var tionde resan!) i form av Sigge Hommerbergs (Bobbys pappa och Louises morbror) bok om Renässanskonsten. Louise behängdes med ”ugglemedalj” av Ann och Bobby för sin trogna lärartjänst.
Mitt under middagen började det pipa i alla mobiltelefoner och runt bordet började tummarna löpa över sifferknapparna! Ett nytt påfund som jag tvivlar på att Italienare ännu förstår sig på - att checka in till morgondagens hemresa via SMS! Enkelt och bekvämt!
Elisabeth examensgrubblar.
Här är det fler som grubblar under de båda examinatorernas överinseende.
Så sjungs det hyllningssång.
Och Hans Fletcher håller det spirituella tacktalet för maten - och för veckan som gått. Louise ser nöjd ut!
"Blod och död, shopping och lite glass!" - en vecka i Panicale, Dag 6
Marknadsfredag i Panicale. Framför stadshuset den obligatoriska polisbilen (Italien håller sig med tre olika poliskårer med delvis olika uppgifter. Undra på att det blir revirpink och korridorer för maffian)
Den sjätte dagen fick vi en rejäl sovmorgon. Klockan 10 var avfärden utsatt till.
Anledningen var givetvis den reguljära fredagsmarknaden i Panicale. Inte mycket att hänga i julgranen jämfört med de arabiska och mer turistiska marknaderna. Här hade ett tiotal handlare dykt upp och vecklat ut sina sinnrika markistak från fiffigheter ovanpå sina biltak. Mest kläder, skor och lädervaror.
Men minst en kjol och ett antal nya jeans upptäcktes på gruppens damer under dagen!
Sinnrika tälttakskonstruktioner
Idag bar det av till närbelägna Chiusi, ett av etruskernas centra.
På vägen dit passerades familjen Buitonis ”place”. Rings a bell? Spagetti! Pasta!
Vi befinner oss i Slow Foods vagga. Här i trakterna påbörjades revolten mot fast food, mot McDonalds och Burger King. Till och med mot Pizza Hut!
Maten får inte raskas över som om det bara vore ett nödvändigt livsuppehållande ”ont”. Maten - och hela matupplevelsen - är livsnödvändig.
Mat ska lagas från grunden, produceras och tillredas lokalt och ätas med lust och ro!
En god tanke om det inte bara hade förorenats av helt onödiga påbyggnader som ledde till det ödesdigra begreppet Slow City.
Att få köra bil på stadsgator är något helt annat. Rörelsen hade nått en oerhört mycket större spridning och kunnat omfattas av många fler sympatisörer om man inte lierat sig med miljömaffian utan hållit sig till maten.
Vid foten av basilikans kampanil i Chiusi berättar Bobby etruskernas historia.
Kampanilen byggdes av etruskerna redan men då som en vattenreservoar till vilken vattnet trycktes upp genom ett sinnrikt akveduktsystem.
Vid kampanilens fot står en replik av den berömda varghyndan med Romulus och Remus som diar. De båda gossarna sägs ha fötts i Chiusi.
Här ville man ta av sig skorna och njuta av det havsslipade och solvarma "gruset".
Dessa huvuden användes som lock till begravningsurnor.
Nu lämnar vi nutiden och beger oss tillbaka till de gamle etruskerna. Första stoppet i Chuisi var just det fina etruskermuseet.
När man fann denna typ av lerkärl kopplades de till etruskernas begravningsseder och de exponerades gärna med gravkärl stående ovanpå. Tills någon "omvärderade" en påstådd inskription: "ITIS APISS POTANDA BIGONE" och läste det: "It is a pot, and a big one!". Om ock troligen i detta fall för ett barn.
Detta mytiska folk om vars ursprung de lärde tvista. Etruskerna hade gruvor, de utvann metaller och de kunde göra salt!
Det sistnämnda inte minst väsentligt. På den tiden lika värdefullt som guld om inte värdefullare. Saltets värde visas inte minst av de än idag påkostade och ibland rent överdådiga saltkar man finner. Se bara på det specialkar som ingår i Kungens paraddukning vid den kungliga taffeln.
De ägde också skrivkonsten även om de endast lämnat efter sig affärskontrakt och räkenskaper.
Romulus och Remus vilka enligt legenden grundlade Rom var ett par etruskiska gossebarn. Att Lars är ett etruskiskt gossenamn, visste ni inte, eller? Jag visste det definitivt inte.
Etruskernas makt bröts först då Romarna började bygga vägar som gick snabbare att transportera varor på än den kustsjöfart som etruskerna bedrivit.
Så här är vi vana att se de etruskiska skålarna och faten.
Men att döma av denna bottenskärva kunde de tydligen också fylla andra syften.......
Etruskerna höll sig med slavar. Man kan förenklat säga att dessa fanns i olika lager. De som var hantverkare och fick äga hus och hade förmåner men som var bundna till sin ägare. Nästa lager bestod av samma typ som också kunde äga hus men inte fick några andra förmåner. Underst på samhällsstegen stod de slavar som endast bokfördes som ”verktyg”. Deras situation var värre än vad som gällde för husdjuren.
Fantastiska guldfynd!
Små bronsfiguriner. Notera de båda gymnasterna i förgrunden.
Typiska mindre begravningskistor för aska. I detta fall serietillverkade (IKEA-modellen) för mindre bemedlade etrusker.
Den högra gubben ser ut att hålla en glasstrut i handen! Inte otroligt, eftersom de gjorde glass!
Att etruskerna tidigt lärde sig utvinna metaller och att smida stål gav dem möjlighet att utveckla en vapenhandel som vid sidan av saltet bidrog till deras makt och rikedom.
Vi fick också lära oss att etruskerna kunde göra glass. Eller snarare en glassörja. Urglassen som kallades ”Granita” fraktades från bergen med kejserliga posten varefter fruktsaft tillsattes.
Sämre blompiedestaler har man ju sett.....
En vilostund på museets trapp.
Utom för Hans och Mats-Ola som ägnar sig åt ljusskygga aktiviteter........?
Efter museet en tripp ut till några av de omgivande begravningsgrottorna.
Lejonets grav
Inne i innersta gravkammaren får vi veta allt om etruskernas begravningsseder.
Någon gång på 1800-talet har denna grav plundrats och för att hålla upp locket på den stora kistan har man använt locket till en mindre askkista!
Fagra vallmoblomster!
Vår återbördade chaufför Corrado (med vederbörlig vätskereserv försedd!) och Bobby väntar på passagerarna!
På hemvägen stannade vi för lunch på en fantastisk nyöppnad ”Bondekrog”. Liksom i Sverige måste bönderna finna andra utkomster än djurhållning och jordbruk. Turismen är det främsta alternativet och här hade anlagts en förstklassig restaurang med övernattningsmöjligheter och swimmingpool. Men som sagt - inte längre någon bondeverksamhet!
Bobby välkomnar oss till lunchbordet......
....och fisken! Som smakade alldeles utmärkt!
Inget av glasen är Cal-Axels även om det ser "packat" ut!
Efterrätten var himmelsk och uppläggningen fantastisk!
Kaffet intogs på uteterassen. Pool i bakgrunden men föga jordbrukarverksamhet!
Det hela avslutades med en obligatorisk Limoncello.
På kvällen hade två av herrskapen inviterat sina medresenärer på en drink i sin trädgård. Ett mycket lovvärt initiativ som omedelbart utmanades av ytterligare två till morgondagen. Men då också med en rundvandring så att vi alla skulle kunna få se hur övriga bodde.
Istället för blommor medhavde vi ett fat jordgubbar!
Garden party!
Här ses kusinerna/reseledarna Bobby och Louise.
Bobbyvisionen gör ett nedslag och intervjuar herrskapet Hellström.
En höggradigt ålderstigen diskbänk som dock ännu ej blivit fullt ansluten till det moderna rörsystemet.
Inbrottsskyddet kändes betryggande i denna bostad.
På hustruns uppdrag förevigas blomstervägg.
Och av eget intresse dessa komplicerade taktegelläggningar.
Från trädgården hade vi en otrolig utsikt när mörkret sakta sänkte sig och vi gav oss iväg för att få något mer substantiellt i våra magar.
Och när månen steg på himlen drog vi oss åter till vår lilla lya för att hämta krafter inför morgondagens vedermödor.
"Blod och död, shopping och lite glass!" - en vecka i Panicale, Dag 5
Jag får be om ursäkt för det långa avbrottet i min berättelse om veckan i Panicale, men över tekniken råder vi ej??? Jag blev av med min bredbandsuppkoppling en natt. Telia visste intet (på sin hemsidas störningskarta) men det kröp fram att det var avbrott på ett par kablar och "moderkortet" hade kraschat!
Där ser man - sybehörsrymden är ett Matriarkat! Kanske sitter kortet ifråga i "moderskeppet" på väg mot andra rymder!
Alltnog jag behövde inte felanmäla för det gällde många men det skulle vara klart dagen efter....
Efte en vecka var det ännu inte klart och det "fanns ju ingen felanmälan" på mitt nummer, men det "skulle vara färdigt under morgondagen".....
Så åkte jag till Riga en vecka och räknade med att det skulle vara klart när jag kom hem. Ja plötsligt funkade det i några timmar för att sedan försvinna igen! Morgonen efter samma sak. Ett par timmar gick det men säg den glädje som varar... efter ett par timmar försvann det på nytt och sedan dess har jag bara lyckats få det att fungera med direktkoppling till ADSL-modemet. D.v.s. felet ligger nu i någonting mellan modemet-routern-datorn. Med andra ord inom mina väggar vilket gör att Telias mannar kommer att debitera mig dyrt för att komma hit och fixa detta.
Nu är ju jag en sådan som inte tror på tillfälligheter. Om ett större fel uppstår inom Telias nät, varför skulle det samtidigt utan annan orsak uppstå ett fel i mina kablar/routers? Är det inte troligare att detta ev. fel har ett samband med den krasch som ägt rum hos Telia?
Nu har jag testat mina båda routers och bytt alla kablar etc. startat om till förb-else, men ännu inget resutlat. Visste ni förresten att det finns ett fenomen som heter "Mac-lås"? Jag visste det inte och har inget märkt av det tidigare. Men om Du byter ut Din router mot direktkoppling slår ett "lås" till någonstans för att jag har en Mac vilket gör att det tar 20 minuter innan uppkopplingen kan komma till stånd!
Mycket ska man lära sig..... forts. följer........
Assisi på sin kulle
Alltnog, det blev tidig avfärd den femte dagen klockan 8 i det strålande vädret. Bobby Hommerberg var på likadant humör (strålande alltså!) och berättade på vägen att Greenpeace-rörelsens grundare bott i kommunen några år. Det pinsamma hände sig då att man samtidigt hade bestämt sig för att bygga ett kärnkraftverk i Panicales kommun (ja minsann!). Det blev naturligtvis ett sabla liv och bygget stoppades men kom efter några år och viss justering igång igen och fungerar nu alldeles utmärkt. Det är världens enda kärnkraftverk som är i drift med Greenpeaces välsignelse!
Av Greenpeace godkänt kärnkraftverk!
Det eldas efter justeringen nämligen med olivkärnor!
Vid grävningarna för bygget fann man skelett av både elefanter och krokodiler. Men det var inte fråga om spår efter Hannibal utan flera tusen år äldre lämningar.
Mitt inne i Santa Maria dei Angeli står det ursprungliga Capella della Porziuncola kvar kring vilket Fransiscus grundade sitt första kloster. Vid vårt besök förrättades gudstjänst i kapellet för en tysk turistgrupp.
Väl framme vid Assisibergets "fot", begynte dagen med ett besök i den jättelika kyrkan Santa Maria dei Angeli. Under dess dom finns såväl det lilla kapell där Fransiscus grundade sitt kloster, som det lilla rum där han så småningom dog.
Till detta lilla kapell drog sig Fransiscus tillbaka när han kände att slutet nalkades och här dog han.
Ett besök i "souvenirbutiken" får en osökt att tänka på orden om "månglarna i templet". Här säljs "Fransiscus-tvål", "Fransiscus After-Shave" (!), "Fransiscus-parfym" (?) m.m.
Man kan också konstatera att klotter är något som förekommit i alla tider. På de mest känsliga ställen i kapellens väggmålningar har människor alltsedan 1700-talet i vart fall, karvat sina namn och datum! Skrämmande!
Även på denna grunnande potentat ("Talar han sanning denne Fransiscus"?) fanns klotter.
Efter jordbävningen 1997 skulle pengar samlas in för att restaurera Fransiscusbasilikan m.m. Bidragsgivare fick köpa en tegelsten med sitt namn på för 10 euro. Dessa tegelstenar lades i ett halvmeterbrett band hela vägen från Santa Maria dei Angeli och upp till basilikan i Assisi. När alla stenarna var lagda och insamlingen avslutad, försvann entreprenören med alla pengarna och har aldrig återsetts!
På vägen upp till själva Assisi stannade vi upp och vandrade en oerhört brant backe ner (och sedan upp igen, pust....!) till Sankta Klaras lilla kloster San Damiano.
En riktig olivåldring på vägen ner mot San Damiano.
Detta krucifix sägs visa tre stadier av Kristus lidande och död alltefter vilken vinkel man ser det ifrån.
Vackra klostertak med Assisi-kullen i bakgrunden.
Å dessa vackra vilsamma klostergårdar!
Därefter rulltrappan upp till gamla staden i Assisi. Där möttes vi på stadens torg av högt förstärkt renässansmusik, uppenbarligen framförda på tidstrogna instrument. En scen hade byggts upp med publikgradänger som täckte stora delar av torget. Det pågick repetition inför firandet av "Festival de la Primavera", d.v.s. vårfestivalen. Vilken tur vi hade. Härligt dansant musik hördes överallt och läckert utstyrda människor skymtade i varje vrå.
Genom stadsporten. En bil som läckte diesel hade just farit in och jagades för fullt. Man hade fått stopp på den utanför Sankta Klaras kyrka och lade ut länsor och pudrade hela gatan full med absorberande material. Det hade kunnat sluta illa.
Här är vi framme vid Sankta Klaras kyrka. Klara var Fransiscus lärjunge och grundade den kvinnliga orden "Klarissorna" som även etablerade sig med Sankta Klara kyrka och kloster i Stockholm.
I Klaras kloster finns hennes egen rosenträdgård och på vägen dit möter Fransiscus oss också! Med levande (tränade eller matmutade?) duvor.
Denna hjulande ängel återfinns i ett litet kapell intill Rosenträdgården.
Liksom bilden av detta märkliga "utlösande svansryck"!
Vackert åldrad kapelldörr.
"Va sa den där fula farbrorn till Dig egentligen?"
Mera vackra klostergårdar......
och komplicerade takläggningar!
Nere i kryptan exponerades bl.a. Sankta Klaras benkläder!
Och Klara själv!
Sidokoren var oerhört vackert belagda med intarsia i väggfälten.
Men idag tycks klostrets folk ha tagit modern teknik till hjälp....
med förbindelserna uppåt! Eller gör de båda upp om en date..........
Vacker utsikt.
Torget med den obligatoriska fontänen.
Torgets andra ände med den uppbyggda scenen.
Repetition med renässansinstrument - med sladdhjälp!
Gammalt och nytt.....
Och när vi skulle gå in i Fransiscus basilika hamnade vi mitt i den stora öppningsparaden som slutade i basilikan där "Vårens Herre och Fru" (eller skulle det föreställa den medeltida Podestan med hustru?) välkomnades av kyrkoherden som höll en predikan och bad en bön för en lyckad festival.
På väg mot Fransiscusbasilikan.
Full parad mot Fransicusbasilikan.
Vackra damer - och vackra blommor!
Ståtligt!
Vid basilikans port möttes paraden av fanfarer.
Vårens Herre och Fru på väg mot välsignelsen.
Våren välsignas.
Med ett pressat tidsschema gällde det att ta vara på möjligheterna till en tupplur!
Vår guide Louise Lyberg, som dagen till ära försett sig och oss med ett bärbart guidesystem så att hon skulle kunna göra sig hörd utan att bli tystad av ilskna vakter som hela tiden skrek (ja, kanske inte skrek precis) "Silenzio" när någon blev för högljudd. Louise är en av de få ackrediterade utländska ciceronerna som därför får denna möjlighet.
Det var en rätt fascinerande upplevelse att ha hennes röst hela tiden i öronen. Och inte bara det! Som Hans Fletcher sa i sitt tacktal nägra dagar senare om denna rundvandring mellan kryptan, den nedre och övre kyrkan: "Efter 45 trappsteg hördes en lätt förhöjd andning i hörlurarna"!
Men Bobby ville göra gällande att det var den helige ande som hördes......
Den övre kyrkans 28 fresker (eller var det nu 26....?) beskriver den helige Fransiscus liv och tillhör konsthistoriens främsta verk. Upphovsmannen är Giotto som även anses ha utfört delar av de övriga freskerna i såväl övre som nedre kyrkan.
Tack och lov skadades dessa fresker endast lindrigt vid den stora jordbävningen. Delar av takmålningarna försvann dock och har inte kunnat restaureras.
Fransiscus liv och läror har haft en oerhörd inverkan på hela den västerländska kulturen. Men som medresenären Mats-Ola Mattson så riktigt påtalade: "Alla kan ju inte tigga. Till slut finns ingen att tigga av. Alla måste ju faktiskt bidra och förvalta sitt pund".
Må man hädiskt undra om Fransiscus som kom från en välbärgad familj, kanske i själva verket bara var en lat goddagspilt och därför skapade sin tiggarorden....Nej, jag vet!
Här ser man det takparti som störtade ner vid jordbävningen och som nu blott nödtorftigt dolts.
En tjänande ande ser till att blommorna överlever.
Finns freden i den svarta bilen?
Så vandrade vi tillbaka genom de historiska gatorna och njöt av detaljer och människor.
Hoppsan! "..och han vandrade mitt ibland oss..."
Gissningsvis har ett gossebarn fötts bak denna port.
Det är trångt men bilarna ska kunna komma fram!
Det är inte utan att man ibland undrar vilken tid man lever i.....
Ett av dessa fascinerande olivträd.
Där ser man - sybehörsrymden är ett Matriarkat! Kanske sitter kortet ifråga i "moderskeppet" på väg mot andra rymder!
Alltnog jag behövde inte felanmäla för det gällde många men det skulle vara klart dagen efter....
Efte en vecka var det ännu inte klart och det "fanns ju ingen felanmälan" på mitt nummer, men det "skulle vara färdigt under morgondagen".....
Så åkte jag till Riga en vecka och räknade med att det skulle vara klart när jag kom hem. Ja plötsligt funkade det i några timmar för att sedan försvinna igen! Morgonen efter samma sak. Ett par timmar gick det men säg den glädje som varar... efter ett par timmar försvann det på nytt och sedan dess har jag bara lyckats få det att fungera med direktkoppling till ADSL-modemet. D.v.s. felet ligger nu i någonting mellan modemet-routern-datorn. Med andra ord inom mina väggar vilket gör att Telias mannar kommer att debitera mig dyrt för att komma hit och fixa detta.
Nu är ju jag en sådan som inte tror på tillfälligheter. Om ett större fel uppstår inom Telias nät, varför skulle det samtidigt utan annan orsak uppstå ett fel i mina kablar/routers? Är det inte troligare att detta ev. fel har ett samband med den krasch som ägt rum hos Telia?
Nu har jag testat mina båda routers och bytt alla kablar etc. startat om till förb-else, men ännu inget resutlat. Visste ni förresten att det finns ett fenomen som heter "Mac-lås"? Jag visste det inte och har inget märkt av det tidigare. Men om Du byter ut Din router mot direktkoppling slår ett "lås" till någonstans för att jag har en Mac vilket gör att det tar 20 minuter innan uppkopplingen kan komma till stånd!
Mycket ska man lära sig..... forts. följer........
Assisi på sin kulle
Alltnog, det blev tidig avfärd den femte dagen klockan 8 i det strålande vädret. Bobby Hommerberg var på likadant humör (strålande alltså!) och berättade på vägen att Greenpeace-rörelsens grundare bott i kommunen några år. Det pinsamma hände sig då att man samtidigt hade bestämt sig för att bygga ett kärnkraftverk i Panicales kommun (ja minsann!). Det blev naturligtvis ett sabla liv och bygget stoppades men kom efter några år och viss justering igång igen och fungerar nu alldeles utmärkt. Det är världens enda kärnkraftverk som är i drift med Greenpeaces välsignelse!
Av Greenpeace godkänt kärnkraftverk!
Det eldas efter justeringen nämligen med olivkärnor!
Vid grävningarna för bygget fann man skelett av både elefanter och krokodiler. Men det var inte fråga om spår efter Hannibal utan flera tusen år äldre lämningar.
Mitt inne i Santa Maria dei Angeli står det ursprungliga Capella della Porziuncola kvar kring vilket Fransiscus grundade sitt första kloster. Vid vårt besök förrättades gudstjänst i kapellet för en tysk turistgrupp.
Väl framme vid Assisibergets "fot", begynte dagen med ett besök i den jättelika kyrkan Santa Maria dei Angeli. Under dess dom finns såväl det lilla kapell där Fransiscus grundade sitt kloster, som det lilla rum där han så småningom dog.
Till detta lilla kapell drog sig Fransiscus tillbaka när han kände att slutet nalkades och här dog han.
Ett besök i "souvenirbutiken" får en osökt att tänka på orden om "månglarna i templet". Här säljs "Fransiscus-tvål", "Fransiscus After-Shave" (!), "Fransiscus-parfym" (?) m.m.
Man kan också konstatera att klotter är något som förekommit i alla tider. På de mest känsliga ställen i kapellens väggmålningar har människor alltsedan 1700-talet i vart fall, karvat sina namn och datum! Skrämmande!
Även på denna grunnande potentat ("Talar han sanning denne Fransiscus"?) fanns klotter.
Efter jordbävningen 1997 skulle pengar samlas in för att restaurera Fransiscusbasilikan m.m. Bidragsgivare fick köpa en tegelsten med sitt namn på för 10 euro. Dessa tegelstenar lades i ett halvmeterbrett band hela vägen från Santa Maria dei Angeli och upp till basilikan i Assisi. När alla stenarna var lagda och insamlingen avslutad, försvann entreprenören med alla pengarna och har aldrig återsetts!
På vägen upp till själva Assisi stannade vi upp och vandrade en oerhört brant backe ner (och sedan upp igen, pust....!) till Sankta Klaras lilla kloster San Damiano.
En riktig olivåldring på vägen ner mot San Damiano.
Detta krucifix sägs visa tre stadier av Kristus lidande och död alltefter vilken vinkel man ser det ifrån.
Vackra klostertak med Assisi-kullen i bakgrunden.
Å dessa vackra vilsamma klostergårdar!
Därefter rulltrappan upp till gamla staden i Assisi. Där möttes vi på stadens torg av högt förstärkt renässansmusik, uppenbarligen framförda på tidstrogna instrument. En scen hade byggts upp med publikgradänger som täckte stora delar av torget. Det pågick repetition inför firandet av "Festival de la Primavera", d.v.s. vårfestivalen. Vilken tur vi hade. Härligt dansant musik hördes överallt och läckert utstyrda människor skymtade i varje vrå.
Genom stadsporten. En bil som läckte diesel hade just farit in och jagades för fullt. Man hade fått stopp på den utanför Sankta Klaras kyrka och lade ut länsor och pudrade hela gatan full med absorberande material. Det hade kunnat sluta illa.
Här är vi framme vid Sankta Klaras kyrka. Klara var Fransiscus lärjunge och grundade den kvinnliga orden "Klarissorna" som även etablerade sig med Sankta Klara kyrka och kloster i Stockholm.
I Klaras kloster finns hennes egen rosenträdgård och på vägen dit möter Fransiscus oss också! Med levande (tränade eller matmutade?) duvor.
Denna hjulande ängel återfinns i ett litet kapell intill Rosenträdgården.
Liksom bilden av detta märkliga "utlösande svansryck"!
Vackert åldrad kapelldörr.
"Va sa den där fula farbrorn till Dig egentligen?"
Mera vackra klostergårdar......
och komplicerade takläggningar!
Nere i kryptan exponerades bl.a. Sankta Klaras benkläder!
Och Klara själv!
Sidokoren var oerhört vackert belagda med intarsia i väggfälten.
Men idag tycks klostrets folk ha tagit modern teknik till hjälp....
med förbindelserna uppåt! Eller gör de båda upp om en date..........
Vacker utsikt.
Torget med den obligatoriska fontänen.
Torgets andra ände med den uppbyggda scenen.
Repetition med renässansinstrument - med sladdhjälp!
Gammalt och nytt.....
Och när vi skulle gå in i Fransiscus basilika hamnade vi mitt i den stora öppningsparaden som slutade i basilikan där "Vårens Herre och Fru" (eller skulle det föreställa den medeltida Podestan med hustru?) välkomnades av kyrkoherden som höll en predikan och bad en bön för en lyckad festival.
På väg mot Fransiscusbasilikan.
Full parad mot Fransicusbasilikan.
Vackra damer - och vackra blommor!
Ståtligt!
Vid basilikans port möttes paraden av fanfarer.
Vårens Herre och Fru på väg mot välsignelsen.
Våren välsignas.
Med ett pressat tidsschema gällde det att ta vara på möjligheterna till en tupplur!
Vår guide Louise Lyberg, som dagen till ära försett sig och oss med ett bärbart guidesystem så att hon skulle kunna göra sig hörd utan att bli tystad av ilskna vakter som hela tiden skrek (ja, kanske inte skrek precis) "Silenzio" när någon blev för högljudd. Louise är en av de få ackrediterade utländska ciceronerna som därför får denna möjlighet.
Det var en rätt fascinerande upplevelse att ha hennes röst hela tiden i öronen. Och inte bara det! Som Hans Fletcher sa i sitt tacktal nägra dagar senare om denna rundvandring mellan kryptan, den nedre och övre kyrkan: "Efter 45 trappsteg hördes en lätt förhöjd andning i hörlurarna"!
Men Bobby ville göra gällande att det var den helige ande som hördes......
Den övre kyrkans 28 fresker (eller var det nu 26....?) beskriver den helige Fransiscus liv och tillhör konsthistoriens främsta verk. Upphovsmannen är Giotto som även anses ha utfört delar av de övriga freskerna i såväl övre som nedre kyrkan.
Tack och lov skadades dessa fresker endast lindrigt vid den stora jordbävningen. Delar av takmålningarna försvann dock och har inte kunnat restaureras.
Fransiscus liv och läror har haft en oerhörd inverkan på hela den västerländska kulturen. Men som medresenären Mats-Ola Mattson så riktigt påtalade: "Alla kan ju inte tigga. Till slut finns ingen att tigga av. Alla måste ju faktiskt bidra och förvalta sitt pund".
Må man hädiskt undra om Fransiscus som kom från en välbärgad familj, kanske i själva verket bara var en lat goddagspilt och därför skapade sin tiggarorden....Nej, jag vet!
Här ser man det takparti som störtade ner vid jordbävningen och som nu blott nödtorftigt dolts.
En tjänande ande ser till att blommorna överlever.
Finns freden i den svarta bilen?
Så vandrade vi tillbaka genom de historiska gatorna och njöt av detaljer och människor.
Hoppsan! "..och han vandrade mitt ibland oss..."
Gissningsvis har ett gossebarn fötts bak denna port.
Det är trångt men bilarna ska kunna komma fram!
Det är inte utan att man ibland undrar vilken tid man lever i.....
Ett av dessa fascinerande olivträd.
"Blod och död, shopping och lite glass!" - en vecka i Panicale, Dag 4!
Idag fick vi sovmorgon ända till 9.00 då bussen for iväg mot Orvieto, ett av etruskernas huvudsäten. Corrado hade fått stanna för observation på sjukhuset efter sin dramatiska sorti igår men förväntades återkomma bakom ratten i morgon.
Som vanligt gav oss Bobby lite allmänbildande information om Italien under färden. Bl.a. fick vi lära oss att alla hemmafruar får pensionspoäng och har alla sociala förmåner! Definitivt något som också Sverige borde ta efter!
Vi fick också veta att hundägare har ett mycket opersonligare förhållande med sitt djur än vad svenskar har. Här hålls hunden ute och det är inte ovanligt med "sommarhund" precis som våra "sommarkatter", som också lämnas vind för våg när sommaren är över.
Tandhygienen i Italien är dålig. Tandborsten har ännu inte nått Italien!
Apropås alla skolklasser vi mötte överallt undslapp sig Bobby också en rolig historia om Nils Månsson, folkskolans grundare. Denne frågade en dag i klassen när han undervisade i svenska: "Vad är jag?". Han fick svaret "En man.". "Alldeles riktigt, men vad är jag mer?", "En liten man..." kom det tveksamt. "Jo, jag är förvisso en liten man men VAD för en liten man är jag?". En besvärande tystnad utbredde sig till den lille gossen längst bak försökte: "En liten ful man?"
Alla dessa skolklasser lär sig sitt lands historia genom dessa årliga obligatoriska utflykter. Tänk när också svenska barn fick göra sina vårutflykter. Stockholmsskolornas obligatoriska utfärd till Gripsholms slott t.ex. vilket utomordentligt sätt att visualisera vår svenska historia! De nutida skolbarnen i vårt land vet inte att livet inte började med dem - eller möjligen då deras föräldrar.
Här gäller det att samla krafter inför dagens turistanstormning! Solen lyser och afärerna kommar att blomstra. Vi smög förbi....
Men damerna kunde inte motstå utbudet....
Väl framkomna till Orvieto släpper bussen av oss vid järnvägsstationen och vi får en stund att botanisera bland turiststånden. Eftersom Louise alltid lägger våra besök tidigt har inte den stora turistströmmen kommit än varför vi ännu är rätt ensamma.
Uppåt höjderna....
Bergbanan tar oss upp till den gamla etruskerstaden på sin bergsklack. Direkt till katedralen och in i dess Capella Nuova med Signorellis fresker. Där lyckades jag utlösa larmet genom att sträcka en hand mot väggytan.....
Orvietokatedralen som är ett superbt exempel på Italiensk gotik. Den anses ritad av Arnolfo di Gambio (1305-1330). Fasaden ritades av Lorenzo Maitani som också har gjort relieferna på fasaden.
Detalj ur de fantastiska relieferna på huvudfasaden. Plexiglas skyddar från klåfingriga turister...
Här utför Gud Fader en föga hygienisk revbensoperation på Adam.
Interiören i katedralen är stramt hållen.
Och stabilt skyddad bak bl.a. denna port.
En pampig orgel.
"Tjena moss" tycks det blonda (!) Jesusbarnet säga till oss!
Nya kapellet med Luca Signorellis fresker som målades mellan 1499 och 1504. Imponerande.
Här är en del av freskerna :"De dömda" med Skärselden och Helvetet (till vänster)
Corporalekoret med dess olika reliker och relikvarier kunde vi dock endast smyga in i en och en eftersom det var upplåtet för enskild andakt. Den "blodstänkta duken" i relikvariet på altaret.
i
På väg mot grottorna passerade vi detta vackra moderna minnesmärke.
En vidunderlig utsikt över den omgivande dalen.
Med ett f.d. kloster på andra sidan. Nu omgjort till lyxhotell!
Grottornas belysning gav vidunderliga effekter. Men tänk när man bara hade facklor och oljelampor!
Därefter möttes vi av en guide som tog oss ner till de gamla grottorna. Hela staden är underminerad av grottsystem. När man inte hade plats kvar längre att bygga ut staden, grävde man sig neråt i berget istället. Berget som består av tuft är poröst och man har hyst farhågor om att staden skulle kunna sjunka ihop då berget fortsätter att erodera. Under fastigheterna är det vanligt med flera våningplan med källare för såväl förvaring, vattentankar som hela verkstäder.
Det här var ett olivpresseri många meter under Orivetos gator. Med "vägar" för att med åsnekärror frakta oliverna ut och in till pressen.
Tillgången på vatten var givetvis avgörande för hur Oriveto klarade belägringar i äldre dar. Grävda djupbrunnar finns som uppmäter ett djup på 90 meter och mer. Dessa har alltså grävts ur för hand. Etruskerna hade kommit på ett system för att pumpa ner luft till den som arbetade längst ner och som alltså fick klättra ner på steg som vilade på uthuggningar på sidorna av schaktet. Detta kunde ha måttet 1 meter gånger 60-70 cm. 90 meter rakt ner!
När den här grottan grävdes ur, "råkade" man gräva av en 90 meter djup brunn som jag här tittar ner i.....
....och uppåt! Det är dagsljuset som strålar där uppe
Så ut och ner i andra grottor som låg utmed bergets utsida och visade sig vara duvslag! Det var ytterligare ett sätt för Orvietoborna att överleva belägringar. Duvorna blev mat och kunde säljas. Man hade inga kostnader för dem.
Ett av de många duvslagsrummen med "fack" för duvorna att bygga reden i.
"Höghus för duvor"!
En kort paus i skuggan mitt emot katedralen. Beundran av de fantastiska relieferna från 1305 på katedralens huvudfasad. Samtal med skolbarnen Maria Rosario, Anna och Luigi som slog sig ner bredvid mig på bänken och gjorde sina försök på engelska.
Hustrun och Mats Hellström pustar ut på ljugarbänken mitt emot katedralen.
Skolklasser på kö för fotografering på kyrktrappan.
Luigi var nyfiken på varifrån vi kom.
Så gemensam lunch vid torget.
Traktens specialitet: Kastanjehonung!
Blomstervägg utanför vår restaurang.
Efter lunchen bjöds vi ner i krogens vinkällare!
Här kan vinkramarna i alla fall inte klaga på vare sig brist på damm eller mögel!
Flasklagret var ansenligt men verkade knappast omsättas!
Efter hemkomsten var vi ganska slaka och tog det lugnt på kvällen.
Som vanligt gav oss Bobby lite allmänbildande information om Italien under färden. Bl.a. fick vi lära oss att alla hemmafruar får pensionspoäng och har alla sociala förmåner! Definitivt något som också Sverige borde ta efter!
Vi fick också veta att hundägare har ett mycket opersonligare förhållande med sitt djur än vad svenskar har. Här hålls hunden ute och det är inte ovanligt med "sommarhund" precis som våra "sommarkatter", som också lämnas vind för våg när sommaren är över.
Tandhygienen i Italien är dålig. Tandborsten har ännu inte nått Italien!
Apropås alla skolklasser vi mötte överallt undslapp sig Bobby också en rolig historia om Nils Månsson, folkskolans grundare. Denne frågade en dag i klassen när han undervisade i svenska: "Vad är jag?". Han fick svaret "En man.". "Alldeles riktigt, men vad är jag mer?", "En liten man..." kom det tveksamt. "Jo, jag är förvisso en liten man men VAD för en liten man är jag?". En besvärande tystnad utbredde sig till den lille gossen längst bak försökte: "En liten ful man?"
Alla dessa skolklasser lär sig sitt lands historia genom dessa årliga obligatoriska utflykter. Tänk när också svenska barn fick göra sina vårutflykter. Stockholmsskolornas obligatoriska utfärd till Gripsholms slott t.ex. vilket utomordentligt sätt att visualisera vår svenska historia! De nutida skolbarnen i vårt land vet inte att livet inte började med dem - eller möjligen då deras föräldrar.
Här gäller det att samla krafter inför dagens turistanstormning! Solen lyser och afärerna kommar att blomstra. Vi smög förbi....
Men damerna kunde inte motstå utbudet....
Väl framkomna till Orvieto släpper bussen av oss vid järnvägsstationen och vi får en stund att botanisera bland turiststånden. Eftersom Louise alltid lägger våra besök tidigt har inte den stora turistströmmen kommit än varför vi ännu är rätt ensamma.
Uppåt höjderna....
Bergbanan tar oss upp till den gamla etruskerstaden på sin bergsklack. Direkt till katedralen och in i dess Capella Nuova med Signorellis fresker. Där lyckades jag utlösa larmet genom att sträcka en hand mot väggytan.....
Orvietokatedralen som är ett superbt exempel på Italiensk gotik. Den anses ritad av Arnolfo di Gambio (1305-1330). Fasaden ritades av Lorenzo Maitani som också har gjort relieferna på fasaden.
Detalj ur de fantastiska relieferna på huvudfasaden. Plexiglas skyddar från klåfingriga turister...
Här utför Gud Fader en föga hygienisk revbensoperation på Adam.
Interiören i katedralen är stramt hållen.
Och stabilt skyddad bak bl.a. denna port.
En pampig orgel.
"Tjena moss" tycks det blonda (!) Jesusbarnet säga till oss!
Nya kapellet med Luca Signorellis fresker som målades mellan 1499 och 1504. Imponerande.
Här är en del av freskerna :"De dömda" med Skärselden och Helvetet (till vänster)
Corporalekoret med dess olika reliker och relikvarier kunde vi dock endast smyga in i en och en eftersom det var upplåtet för enskild andakt. Den "blodstänkta duken" i relikvariet på altaret.
i
På väg mot grottorna passerade vi detta vackra moderna minnesmärke.
En vidunderlig utsikt över den omgivande dalen.
Med ett f.d. kloster på andra sidan. Nu omgjort till lyxhotell!
Grottornas belysning gav vidunderliga effekter. Men tänk när man bara hade facklor och oljelampor!
Därefter möttes vi av en guide som tog oss ner till de gamla grottorna. Hela staden är underminerad av grottsystem. När man inte hade plats kvar längre att bygga ut staden, grävde man sig neråt i berget istället. Berget som består av tuft är poröst och man har hyst farhågor om att staden skulle kunna sjunka ihop då berget fortsätter att erodera. Under fastigheterna är det vanligt med flera våningplan med källare för såväl förvaring, vattentankar som hela verkstäder.
Det här var ett olivpresseri många meter under Orivetos gator. Med "vägar" för att med åsnekärror frakta oliverna ut och in till pressen.
Tillgången på vatten var givetvis avgörande för hur Oriveto klarade belägringar i äldre dar. Grävda djupbrunnar finns som uppmäter ett djup på 90 meter och mer. Dessa har alltså grävts ur för hand. Etruskerna hade kommit på ett system för att pumpa ner luft till den som arbetade längst ner och som alltså fick klättra ner på steg som vilade på uthuggningar på sidorna av schaktet. Detta kunde ha måttet 1 meter gånger 60-70 cm. 90 meter rakt ner!
När den här grottan grävdes ur, "råkade" man gräva av en 90 meter djup brunn som jag här tittar ner i.....
....och uppåt! Det är dagsljuset som strålar där uppe
Så ut och ner i andra grottor som låg utmed bergets utsida och visade sig vara duvslag! Det var ytterligare ett sätt för Orvietoborna att överleva belägringar. Duvorna blev mat och kunde säljas. Man hade inga kostnader för dem.
Ett av de många duvslagsrummen med "fack" för duvorna att bygga reden i.
"Höghus för duvor"!
En kort paus i skuggan mitt emot katedralen. Beundran av de fantastiska relieferna från 1305 på katedralens huvudfasad. Samtal med skolbarnen Maria Rosario, Anna och Luigi som slog sig ner bredvid mig på bänken och gjorde sina försök på engelska.
Hustrun och Mats Hellström pustar ut på ljugarbänken mitt emot katedralen.
Skolklasser på kö för fotografering på kyrktrappan.
Luigi var nyfiken på varifrån vi kom.
Så gemensam lunch vid torget.
Traktens specialitet: Kastanjehonung!
Blomstervägg utanför vår restaurang.
Efter lunchen bjöds vi ner i krogens vinkällare!
Här kan vinkramarna i alla fall inte klaga på vare sig brist på damm eller mögel!
Flasklagret var ansenligt men verkade knappast omsättas!
Efter hemkomsten var vi ganska slaka och tog det lugnt på kvällen.
"Blod och död, shopping och lite glass" - en vecka i Panicale. Dag 3
Detta ark fick vi som nattläxa efter gårdagens drillning om Medicéerna. Nåde oss om vi inte visste vem Cosimo den store var och hur han var släkt med Cosimo den äldre!
Iväg tidigt om morgonen. Redan klockan 8 satt vi i bussen duschade och färdigfrukosterade. Natten hade gått åt till att plugga Medicéernas släktträd inför dagens heldag i Florens. Här kunde absolut min berättelses rubrik ha passat, men det är ändå inte Florens den handlar om!
På väg mot Florens....
På vägen dit varnades vi för ficktjuvar och annat löskerfolk. Bobby Hommerberg berättade att det är stora pengar i den verksamheten som är strikt organiserad av starka ligor. Det finns statistik på att en "tiggarpojke" omsätter 500 Euro per dag. Om man antar att det finns 500 sådana pojkar i omlopp i Florens x 365 dagar så förstår man att vi talar om "big business".
Jag minns livligt mitt förra besök i Florens där jag tack och lov i tid upptäckte ett synnerligen förslaget sätt att försöka råna mig. En "fattig" kvinna med ett barn som hade en stor skylt trädd över ena armen på vilket det stod en vädjande text. Med handen under skylten stötte hon på mig medan den andra handen tecknade att hon ville ha mat i munnen. I själva verket var den stötande handen under skylten på väg att lossa min bältesväska!
Men även staden gör sig en grov hacka på bilister som kör mot rött. Med hjälp av kamereaövervakning ger det staden miljardinkomster! Trafikförseelser har man föga överseende med och man har tagit itu med rattonykterhet på ett effektivt sätt.
Om man blivit av med körkortet p.g.a. rattonykterhet och blir ertappad med att köra ändå åker man i fänglese och får dessutom betala motsvarande 90.000 kronor i böter.
På alla ungdomsdiskotek frågar dörrvakten när det kommer ett gäng ungdomar, om vem som kör. Denne blir sedan bjuden av diskoteket på alkoholfri dryck i obegränsad mängd under kvällen.
Vägen dit var bra. Vi fick veta att de nya autostradorna byggs i kompanjonskap mellan staten och näringslivet. Under 20 år tas avgifter ut av bilisterna som nyttjar dessa vägar varefter de anses betalda och övergår till fria s.k. superstrador vars underhåll då helt och hållet sköts av staten.
Parkering och parkeringsavgifter är en annan stor inkomstkälla för Florens. Innan en buss ens får köra in i staden måste man lösa en särskild avgift vid en "tullstation". Vi parkerade där och Bobby och vår chaufför Corrado försvann för att lösa avgiften. Vi övriga luftade oss en stund utanför. Plötsligt dyker en ambulans upp och en person bärs ut på bår. När jag tittar bort mot ekipaget säger jag "Är inte det där vår chaufför?"
Bobby berättar om vad som hänt Corrado och vi försöker organisera om logisitken.
Mycket riktigt! Bobby berättar att när Corrado stod vid disken och fick veta att det kostade 1.750 kronor att parkera i staden föll han handlöst rakt baklänges och slog huvudet i stengolvet. Stor kalabalik uppstod! Här stod vi med en buss som inte fick stå kvar, utan någon chaufför och utan att vi ens kunde stänga dörren till bussen! Vad göra?
Bobby fick specialtillstånd för bussen att stå kvar tills ny chaufför dök upp från Perugia. Vi lyckades till slut få bussen låst. Bobby väntade kvar på den nya chauffören och vi andra tog ett par taxibilar in till centrum.
Det visade sig senare att det ingalunda var chocken över den höga parkeringsavgiften som fällde stackars Corrado utan det faktum att han fick ett plötsligt blodtrycksfall p.g.a. att han helt enkelt druckit för lite vätska. Efter två dagar satt han vid vår ratt igen!
Ett hav av människor trängs framför ett av konsthistoriens mästerverk, Paradisets portar av Lorenzo Ghiberti.
Portarna leder in till Baptisteriet i Florens.
Detalj på Paradisets portar. Ghiberti själv till vänster.
Detalj från Ghibertis port. En av orsakerna till att just Ghiberti fick jobbet framför Brunellescis förslag var att Ghiberti kommit på en metod att gjuta dessa reliefer som gjorde att det gick åt mindre metall, vilket inte var ett oväsentligt skäl för byggherrar med ansträngd ekonomi.
Återsamlade tog oss Louise Lyberg med på en promenad runt katedralen och Baptisteriet. Brunellescis fantastiska kupol som blev modell för kupolerna på Saint Paul Cathedrals och Sankt Peterskyrkan i Rom som dock inte är större (Louise har rättat mig här!). Tack vare Brunellescis valvslagningsteknik kunde nu riktigt stora kupoler byggas. Katedralen - som ritades av Arnolfo di Cambio - var när den byggdes världens största kyrka. Allt för att bräcka konkurrentstaden Siena!
Arnolfo di Cambios katedral med Brunellescis enastående kupol. Tänk er tekniken att som slutkläm lyfta upp och placera den många ton tunga lanterninen! Fasadbeklädnaden - utöver huvudfasadens reliefer - tillkom på 1800-talet.
Den fantastiska huvudfasaden.
Detalj ur Michelangelos gravskulptur på en av Medicéernas marmorsarkofager.
Några av alla de relikvarier som förvaras i kryptan under Medicéernas begravningskyrka.
Sedan ett besök i Medicéernas begravningskyrka och dess krypta. Följt av individuell lunch som på Louises förslag intogs i de närbelägna saluhallarna. En studie av hur rostbiffsmörgåsarna tillreddes vid saluståndet förstärkte det intryck flera av oss hade att Italien egentligen inte är med i EU. Visst, man är en av de stater som bildade den första Kol- och Stålunionen och man säger sig tillhöra kärnan av EU-stater. Men i realiteten tycks man strunta blankt i de flesta av de EU-regler som vi hemma i Sverige är så fruktansvärt angelägna om att följa till varje bokstav. Italienarna är sig själva i hög utsträckning "nokk" som man säger i Norge. Med undantag av Mussolinis inblandning har Italien hållit sig utanför alla de stora Europeiska krigen och omvandlingarna, alltifrån 30-åriga kriget och framåt.
Undrar vad en svensk livsmedelsinspektör skulle säga om den här mathygienen! Men den rostbiffsandwich han åstadkom var mycket god! Och att Italien är "Slow Foods" hemland, kan jag intyga.......
Gatumarknad i Florens
Att schalar varit big business här alltsedan renässansen kunde vi konstatera under hela veckan att döma av alla strategiskt draperade schalar på målningarnas nakna kroppar!
Redan Medicéerna visste vad en Potemkinkuliss var! Här ser man hur Palazzo Medicis pampiga fasad döljer ett par högst ordinära byggnader.
Efter lunchen samlades vi utanför entrén till Uffizierna. Det besöket såg jag fram emot eftersom det varit Måndagsstängt vid mitt förra Florensbesök.
Louise förde oss med säker hand genom alla rummen med renässanskonsten som var syftet med besöket. Vi fick se de stora verken som fått betydelse för hela kontsutvecklingen i Europa.
Boticellis "Venus" bak glas och Louise.
Ett av de mest kända Medici-porträtten (Gud hjälpe mig - jag minns inte om Cosimo "d.ä" eller "d.s." eller "IIIe" eller Lorenzo eller...Jag får underkänt!). Nej men jag blev korrigerad av Louise: porträtten föreställer i själva verket Hertigen av Urbino, Frederico da Montefeltro med hustru Battista Sforza, målad av Piero della Francesca. P.g.a. att Hertigen skadats och blivit av med sitt ena öga kom hans näsa att bli lätt deformerad och han lät sig aldrig därefter avbildas annat än från sin vänstra sida.
Uffizierna byggdes av Cosimo di Medici som kontor och verkstäder och de flesta salarna på översta planet minner än om just tillverkningsverksamheten med kvardröjande block och taljor i takbjälkarna.
"Guldbelagda azurskiftande..." Notera det blonda Jesusbarnet! Varför avbildas ett judiskt gossebarn som en blond och blåögd arier? För att betona det "himmelska inslaget"......? Denna målning föreställer "Konungarnas tillbedjan" och är målad av Gentile da Fabriano. Det två veckor gamla Jesusbarnet deltar med liv och lust i ceremonien och ser ut att klia Caspar på huvudet. Eller blir han kittlad på tårna av denne och försöker ta bort honom från sin fot?
Några reflexioner: De Jesusbarn som avbildas under denna tid är i nästan samtliga fall blonda och blåögda trots att det väl knappast var så ett judiskt-arabiskt barn såg ut. Och inte heller så som de omgivande människorna såg ut. Ville konstnärerna med detta manifestera att det var ett högre väsen som var den rätte fadern - en fader med "rätt" hemvist?
En vacker detalj ur en stor Mariabild, en triptyk av flamländaren Hugo van der Goes föreställande "Herdarnas tillbedjan". Detaljen av två vaser i förgrunden. De tre liljorna symboliserar Kristus tre spikar och är sinnebilden för lidandet, uppståndelsen och det eviga livet. Acklejan är den helige Andes symbol. Irisen står för Marias sju lidanden och liljan utgör sinnebilden för renheten. Behöver jag säga att all fotografering givetvis var strängeligen förbjuden.....
En annan lustighet: på en tavla av holländaren Hugo van der Goes finns en trätoffel avbildad vars form är rätt så speciell.
Har våra fötter förändrats? Ja, det kan man fråga sig!
En annan lustig detalj ur samma målning är denna föga fotriktiga trätoffel. Eller....?
Ser man på Jungfru Marias fot på Leonardo da Vincis stora ofullbordade målning "Konungarnas tillbedjan" kan man ju tro att det är våra moderna fötter som förändrats?
Fan tro't!
En irriterande iakttagelse i Uffizierna är att åtskilliga av de stora målningarna - som förvisso är säkert förankrade i väggarna med vinkeljärn och allt - ändå sitter snett!! Som gammal gallerist känns det oförlåtligt att behandla konsten så nonchalant.
En annan och positivare iakttagelse är alla de fantastiska ramarna! Vilket arbete som träsnidare och stuckatörer lagt ner på att ge målningar en värdig inramning. Även om många av dessa som i sig är formidabla konststycken, i vår tid ibland känns alltför tunga och t.o.m. stjäl uppmärksamhet från konstverket.
En utblick från Uffiziernas fantastiska "glasveranda". Man ser hur Vasarikorridoren lämnar Uffizierna och byggs över Ponte Vecchio för att sedan gå vidare till Palazzo Pitti på andra sidan floden Arno. Allt för att Medicéerna skulle kunna gå torrskodda hemifrån och till jobbet!
Efter Uffizierna fick vi lite fri tid att ta oss till en ny mötesplats där vår buss - med ny chaufför - skulle vänta. "Bara tio minuters promenad utmed floden Arno och utanför Hotel de Mediterraneo", sa Bobby. Jo, pyttssan! Jag började vandra och när tjugo minuter gått och jag inte sett skymten av något medelhavshotell, anade jag en rad bussar långt i fjärran. Väl vid dessa såg jag ändå inget Hotell! Jag lutade mig mot muren och råkade kasta en blick mot husen på andra sidan en stor gatukorsning. Stod det inte "Mediterraneo" över husentrén? Jo!! Ingen buss där dock! MEN en bar med en kall öl!
"En iskall i Mediterraneo...."
Efter en stund anlände fler törstande medresenärer lika undrande. När tiden närmade sig ringde vi Louise som berättade att bussen stod bland de andra på andra sidan. Suck!
Hustrun, som varit i Florens ett antal gånger tidigare hade avstått dagens utflykt till förmån för en vandring upp till det äldsta Panicale högst upp på bergstoppen. Det hade varit en strapatsrik men vacker vandring.
"Blod och död, shopping och lite glass" - en vecka i Panicale. Dag 2
Vår "egen" lilla trädgård med terrass.
Ni kanske undrar över berättelsens titel! Ni får undra ett tag till!
Första dagen i Panicale vaknade jag halv sju. Vi satt en stund på vår lilla terrass och njöt av morgonsolen, koltrasten i kastanjen på andra sidan gatan, en avlägsen tupps galande och svalornas svirr i luften.
Funderade över den märkliga fasaden som skymde utsikten mot dalen. Efter lite forskande kom jag fram till att den dolde tre sammanbyggda huskroppar på andra ledden och utgjorde uthus till en vacker villa längre ner i sluttningen. Men vem kan ha kommit på den bisarra idén att placera de gamla lejonen på kanten?
Vi var placerade i det s.k. Loftet, en gammal olivpressningslokal som gjorts om till bostad. Den gigantiska kvarnstenen som rullades runt på högkant hade lyfts ut och låg som "bord" ute på terrassen.
Vår entré vette mot den yttre långgatan utanför muren som vi vandrade på Stadsporten och vår gemensamma första frukost på Aldo's, den lilla trattorian alldeles innanför Stadsporten på Piazza Umberto I.
Vår granne!
Grannhusen utmed den yttre långgatan längs de fasader som en gång var stadsmuren.
På väg mot gemensam frukost....
.....på Aldos alldeles innanför Porta Perugia, den östra stadsporten.
Klockan 10 samlades vi vid stadsfontänen för en guidad vandring genom den idylliska lilla staden, ledd av vår värd Bobby.
Här börjar vi samlas vid pumpen! Hustrun till vänster, Louise Lyberg i kjol och rosa kofta.
Piazza Umberto I med den obligatoriska stadsfontänen och kyrkan i bakgrunden.
Piazzan åt andra hållet med Porta Perugia i bakgrunden, Aldos till vänster och den "icke godkända" andra krogen till höger. Vi lärde oss snabbt vilka restauranger som var OK att besöka och vilka man av olika skäl skulle undvika.
Den här lilla krogen vid piazzan var först "off-limit" men bättrade sig så under slutet av vår vistelse var den OK att besöka. Katten brydde sig föga!
Den lilla staden har 450 invånare varav ett hundratjugotal bor innanför stadsmurarna. Ändå finns här - läs nu noggrant! - sjukhus, stadshus, polisstation, bank med bankomat, 3 livsmedelsbutiker, några bagerier, post (öppen sex dagar per vecka), teater, apotek m.m.
För hustrun och mig som trots allt bor i en ort med 900 invånare och ändå inte ens har en liten kiosk, känns det verkligen som en annan värld.
Nåväl - i sanningens namn ska sägas att anledningen till all denna service torde vara att Panicale är huvudort i en kommun med sammanlagt mellan 5000 och 7000 invånare. Jämförelsevis kan vi då ändå säga att hela Strängnäs kommun som har 32000 invånare, ändå inte har ett sjukhus eller någon teater.
När man går ut genom Porta Perugia möts man av denna hänförande vy över Trasimeno-sjön och slätten hitom som skådat så många historiska händelser. Vår ciceron under dagen var Bobby Hommerberg.
Vår vandring började utanför Stadsporten vid balustraden ovanför sluttningen ner mot Trasimenosjön, en av Italiens större insjöar. Bobby berättade livfullt om alla de slag som stått här nere på slätten framför oss. Om Hannibals tåg över alperna med 40 elefanter varav blott en kom fram. De övriga dog inte av umbäranden under klättringen över alperna men p.g.a. att de stigar som höggs ut i bergssidorna för att soldaterna skulle kunna ta sig fram var för smala för elefanterna som rasade ner och dog.
Hannibals armé växte från ca, 3000 man till över 40.000 under marschen genom att olika folkgrupper anslöt sig utmed vägen. Vid slaget vid Trasimenosjön dödade Hannibals arme 23.000 romare på 4-5 timmar efter ett genialiskt bakhåll. Hannibal var något av bakhållens mästare.
Sedan slog konsthistorien till hårt och effektivt. Här berättar Louise om traktens store son målaren Perugino (ca. 1450-1523). Målningen som är en fresk (vi fick lära oss allt om "al fresco"- och "al secco"-måleri), d.v.s. först ritar konstnären upp motivet med rödkrita på en ruffad putsyta. Därefter läggs en fuktig putsyta (var det intonaka det hette?) på så stor yta som man hinner måla innan den torkar. Den nya putsen är transparent vilket möjliggör för konstnären att måla motivet varvid färgpigmenten sugs in i kalkputsen och förblir. Till skillnad från "al secco" som målas på en torr yta och således kan flagna av och försvinna.
Den enastående ljusa och lätta målningen visar hur St. Sebastian genomborras av pilar (som han sedan alltid avbildas med) som skjuts av fyra nästan dansanta figurer medan man i bakgrunden genom de perspektiviskt riktiga valven anar utsikten från kyrkan över Trasimenoslätten och -sjön.
I den avkristnade St. Sebastian-kyrkan visas också en nertagen fresk från St. Augustine-kyrkan. Med något som skulle kunna kallas en gigantisk "peeling"-åtgärd, fästes en duk utanpå hela målningen som sedan helt enkelt rycktes loss ifrån väggen, varvid det yttre kalkputslagret följde med inkl. målning och allt. Därefter fästes den upp på ett nytt underlag och duken på framsidan avlägsnades.
Här vandrar gruppen åter mot stadsporten. St. Sebastian-kyrkan ligger utanför stadsmuren.
Vi vandrar genom fascinerande valvade gränder som plötsligt ger skorstensliknande himmelsblickar uppåt.
Entrén till stadens lilla teater, Teatro Caporali. Gruppen kollar om det spelas något under veckan vi är här. Tyvärr inte. Det får bli ett återbesök!
Den märkliga lilla 1700-talsteatern Teatro Caporali var totalt oväntad. En hänförande liten salong, ombyggd på 1800-talet men med en säregen intimitet. 35 parkettplatser och sedan loge och läktarplatser i tre våningar. Som fondstycke hängde en 1800-talsmålning föreställande frihetshjälten Bordolino som mottar stadens nycklar.
Teatern är från 1700-talet men salongen gjordes om under 1800-talet.
Den lilla intima salongen med sina balkonger.
Bobby berättar om 1800-talsfonden som föreställer frihetshjälten Bordolini som får stadens nycklar.
Vackra detaljer i väggarna som dessa postlådor.
Vandringen fortsätter....
....mot tyllmuseet som inrymts i en av de avkristnade kyrkorna.
Här visades delar av en ursprungligen privat samling av dessa fantastiska textila verk. Högklassig brodyr på en underliggande tunn väv.
Här berättas sagor med nål och tråd.
Tyvärr framgår inte de intrikata plisseringarna till fullo på bilden, men jag kan garantera att ingen begrep hur det kunnat göras!
På några av väggarna i denna St. Augustins f.d.kyrka syntes fragment av gamla väggmålningar. Det var från denna kyrka som den nedtagna fresken som ställts upp i St. Sebastian-kyrkan, kom.
Över porten en fantastisk trompe l'oeil-fresk.
Trädgårdsmöjligheterna i en gammal stenstad är begränsade! Det gäller att ta vara på möjligheterna.
Och gör inte människan det så visar naturen själv sin oerhörda växtkraft.
Eller hur!
Palazzo de Podestá på stadens högsta punkt.
Staden har tre torg, det stora med fontänen, Piazza Umberto I, ett högst upp framför det gamla Podesta-palatset som idag hyser stadens arkiv. Podestan kan väl närmast motsvaras av Borgmästare i modernare terminologi. Och slutligen ett torg framför kyrkan. Faktiskt inte någon Duomo trots att varje stad med självaktning i Italien verkar vara eller ha varit biskopssäte.
Piazzan framför palatset.
Utsikten över hustaken fascinerande.
Piazza St. Michael framför församlingskyrkan. Det mörka murpartiet till vänster tillhör Boldrinos palats.
Interiör från St. Michaels-kyrkan där prismorna i de gamla kristallkornorna hängde lite hipp som happ. I den katolska kyrkan lägger man ner mer omsorg om församlingsliv och -bor än om att hålla sitt "hus" i toppskick.
En lektionsstund!
Att Panicale har haft betydelse ur strategisk synpunkt kan man lätt inse när man ser det fantastiska läget över slätten. Härifrån kunde ett mycket stort område övervakas.
Idag är staden dock på väg att avfolkas. Med ett drygt hundratal invånare innanför stadsmurarna innebär det att åtskilliga byggnader har förvandlats till fritidsbostäder för förmögna romare (priserna är MYCKET höga för ett "townhouse" här).
Den som tidigt insåg att det fanns ett värde i dessa gamla hus var svenskan Gun Cesarini som med sin man Giuliano, köpte upp och renoverade ett antal hus för att sedan hyra ut till turister. Med ålderns rätt drog de sig tillbaka från det aktiva arbetet för några år sedan och kallade in sonen till sin gode vän resejournalisten Sigge Hommerberg, nämlinge Bobby och hans fru Ann som numera står för ruljangsen. Guns och Giulianos son Luca är däremot präst i Kungsbacka.
En läskande avslutning på rundvandringen före lunch. Man frågar sig om glasen specialbeställts för att kompensera det lutande torget....eller?
Rundturen i staden avslutades med gemensam lunch hos Aldos. Eftermiddagen var fri för eget strosande men vi återsamlades i Louises våning för en drink och en drillning inför morgondagens Florensresa. Med ett bildspel och en komplicerad släkttavla fick vi oss till livs Familjen Medicis historia. En historia som är djupt förknippad med staden/staten Florens hela utveckling. Här fick vi föraningen om "blod och död".
Lunch under glatt samspråk på Aldo's
Lindas affär där även La Mama härskade bakom disken hörde till det definitivt godkända butikerna där ingredienser för kommande frukostar inhandlades.
En vilostund på vår terrass fick vi på eftermiddagen i skuggan av grannens olivträd. Tänk om dessa knotiga träd kunde berätta!
Dagen avslutades sedan med en stor välkomstmiddag på Masolinis restaurang som förekommer i Bo Hagströms "Solens Mat".
Vid välkomstmiddagen blev vi placerade. Elisabeth Hellström, Bobby, hustrun, Ulla-Stina Julin (resans tredje Strängnäsbo) och Carl Axel Staël von Holstein.
Tacktal av den om Hannibal, Medicéerna, etruskerna m.m. synnerligen kunnige och intresserade f.d. Handelsministern Mats Hellström. Det var tre Matsar och tre Annor med på resan vilket får anses ovanligt.
"Blod och död, shopping och lite glass" - en vecka i Panicale. Dag 1
Idag för exakt ett år sedan (15 maj) fyllde min Onkel Gösta Werner, legendarisk filmare och filmprofessor, 100 år. En av de uppvaktande på Filmhuset var Louise Lyberg. Våra pappor var goda vänner och våra vägar hade korsats då och då i livet.
Louise hade just återkommit från sin vårliga vecka i Panicale i Umbrien och tyckte att jag och hustrun borde följa med. Höstens resa var fullbokad, men varför inte komma med i vår?
Louise - känd från Antikrundan, Bukowskis konstexpert och Drottningens forna Statsfru - leder sedan några år högst personliga resor till konstens rötter i Italien. Tillsammans med sin kusin, journalisten Bobby Hommerberg och hans fru Ann organiseras personliga och väldigt speciella veckor i den medeltida staden Panicale på höjderna söder om Trasimeno-sjön.
Resenärerna kvarteras in i de högst personligt inredda Cesarini-våningarna. Svenskfödda Gun Cesarini och hennes man köpte in och rustade ett antal gamla hus i Panicale som sedan hyrdes ut som hotellägenheter. När paret Cesarini på ålderns höst inte längre orkade med arbetet kallade de på sonen till sin gamle vän reseförfattaren Sigge Hommerberg, och erbjöd honom och hans hustru att ta över ruljangsen, vilket de gjorde. Ann och Bobby bosatte sig på en olivgård på sluttningen nedanför Panicale och tog sig an turismverksamheten som det innebar att marknadsföra och sälja in vistelsen i Panicale.
Arbetet blev framgångsrikt och i något skede frågade Bobby sin kusin om hon inte kunde leda en konstresa till Panicale, med utflykter till Florens och mer närbelägna Orvieto, Perugia, Chiusi och Assisi? Mediceer och Etrusker, vad kunde vara mer lockande? Och på den vägen är det.
Således samlades vi på söndagseftermiddagen vid gaten på Arlanda, 15 ivriga resenärer. Några kände varandra sedan tidigare, själv kände jag några genom min syster och svåger, men stämningen blev omgående lätt- och trivsam.
På väg .....eller vad säger man i luften?
Väl framkomna till Roms flygplats visade Italien sin totala avsaknad av passkontroller och annat som övriga EU-länder fortfarande exekverar. Det var bara att kliva rätt igenom och ut på gatan. Som sades upprepade gånger under veckan - Italien är egentligen inte med i EU (trots att man är ett av grundarländerna), man har en väldigt pragmatisk inställning till EUs regelverk på olika områden och valet att följa detta eller ej tycks helt ligga på individnivå.
Louise Lyberg (t.h.) missade inte en sekund. Utnyttjade varje ögonblick att delge oss kunskaper.
Två timmar och fyrtio minuter senare stannade bussen i mörkret utanför Panicales stadsport.
Trötta - men framme
Louise (t.v.) och vi övriga välkomnas av Bobby Hommerberg
Lousie lotsade oss via den nermörka gatan längs utsidan av vad som en gång varit den starka befästningsmuren runt den gamla stadskärnan och fram till det som kallades "Loftet" och som visade sig var ett gammalt olivpresseri, elegant omgjort till bostad. Takets bjälkkonstruktioner var imponerande och utanför låg den jättelika kvarnstenen som en gång pressat oljan ur de gröna oliverna.
Efter snabb installering samlades alla hos den "godkända" krogen "Aldos" för en nattmacka och ett glas lokalt vin intogs under glatt samspråk när gästerna "kände på varandra" mentalt. Vi lärde oss snart att somligt var "godkänt", annat inte i denna lilla stad. Det berodde mycket på resp. innehavares attityd gentemot turister och andra besökande. Resaturangen mitt emot Aldos var "off limit" t.ex. Lindas och La Mamas livsmedelsbutik var i högsta grad "godkänd", övriga OK.
Till ugglornas ihärdiga ho-hoande somnade vi så småningom reströtta som vi var.
Månen lyser över Panicales sluttningar
Louise hade just återkommit från sin vårliga vecka i Panicale i Umbrien och tyckte att jag och hustrun borde följa med. Höstens resa var fullbokad, men varför inte komma med i vår?
Louise - känd från Antikrundan, Bukowskis konstexpert och Drottningens forna Statsfru - leder sedan några år högst personliga resor till konstens rötter i Italien. Tillsammans med sin kusin, journalisten Bobby Hommerberg och hans fru Ann organiseras personliga och väldigt speciella veckor i den medeltida staden Panicale på höjderna söder om Trasimeno-sjön.
Resenärerna kvarteras in i de högst personligt inredda Cesarini-våningarna. Svenskfödda Gun Cesarini och hennes man köpte in och rustade ett antal gamla hus i Panicale som sedan hyrdes ut som hotellägenheter. När paret Cesarini på ålderns höst inte längre orkade med arbetet kallade de på sonen till sin gamle vän reseförfattaren Sigge Hommerberg, och erbjöd honom och hans hustru att ta över ruljangsen, vilket de gjorde. Ann och Bobby bosatte sig på en olivgård på sluttningen nedanför Panicale och tog sig an turismverksamheten som det innebar att marknadsföra och sälja in vistelsen i Panicale.
Arbetet blev framgångsrikt och i något skede frågade Bobby sin kusin om hon inte kunde leda en konstresa till Panicale, med utflykter till Florens och mer närbelägna Orvieto, Perugia, Chiusi och Assisi? Mediceer och Etrusker, vad kunde vara mer lockande? Och på den vägen är det.
Således samlades vi på söndagseftermiddagen vid gaten på Arlanda, 15 ivriga resenärer. Några kände varandra sedan tidigare, själv kände jag några genom min syster och svåger, men stämningen blev omgående lätt- och trivsam.
På väg .....eller vad säger man i luften?
Väl framkomna till Roms flygplats visade Italien sin totala avsaknad av passkontroller och annat som övriga EU-länder fortfarande exekverar. Det var bara att kliva rätt igenom och ut på gatan. Som sades upprepade gånger under veckan - Italien är egentligen inte med i EU (trots att man är ett av grundarländerna), man har en väldigt pragmatisk inställning till EUs regelverk på olika områden och valet att följa detta eller ej tycks helt ligga på individnivå.
Louise Lyberg (t.h.) missade inte en sekund. Utnyttjade varje ögonblick att delge oss kunskaper.
Två timmar och fyrtio minuter senare stannade bussen i mörkret utanför Panicales stadsport.
Trötta - men framme
Louise (t.v.) och vi övriga välkomnas av Bobby Hommerberg
Lousie lotsade oss via den nermörka gatan längs utsidan av vad som en gång varit den starka befästningsmuren runt den gamla stadskärnan och fram till det som kallades "Loftet" och som visade sig var ett gammalt olivpresseri, elegant omgjort till bostad. Takets bjälkkonstruktioner var imponerande och utanför låg den jättelika kvarnstenen som en gång pressat oljan ur de gröna oliverna.
Efter snabb installering samlades alla hos den "godkända" krogen "Aldos" för en nattmacka och ett glas lokalt vin intogs under glatt samspråk när gästerna "kände på varandra" mentalt. Vi lärde oss snart att somligt var "godkänt", annat inte i denna lilla stad. Det berodde mycket på resp. innehavares attityd gentemot turister och andra besökande. Resaturangen mitt emot Aldos var "off limit" t.ex. Lindas och La Mamas livsmedelsbutik var i högsta grad "godkänd", övriga OK.
Till ugglornas ihärdiga ho-hoande somnade vi så småningom reströtta som vi var.
Månen lyser över Panicales sluttningar
