Mats Werner

 

 

”Jag ska be att få hälsa från Mamma och Pappa”! Den unge 20-åringen bockar artigt för värdinnan och hennes då alldeles nyblivne 20 år äldre make, vars dotter jag ska ha till bordet på hennes studentfest. Det här var 1963 eller 64. Värdinnans och mina föräldrar var goda vänner och hennes äldre bror mycket god vän med min äldre syster. Själva hade vi aldrig träffats tidigare. Mellan oss var det elva år. En åldersskillnad som utjämnades alltmer genom åren.

Hennes namn var Louise Lyberg, född von Schwerin och uppvuxen på Skarhults slott i Skåne. Landshövdingehustru, konsthistoriker, konstexpert hos Beijers och Bukowskis och många säsonger i Antikrundan. Under tio år var hon chef för Drottningens hovstat med titeln Statsfru. En titel man sedan behåller livet ut fick jag veta.

Många år senare berättade Louise för mig att hon känt sig urgammal den gången jag bugade mig så artigt för henne. Hon kände sig mer jämnårig med festens gäster. 

Maken Bengt Lyberg avled 95. De fick de gemensamma barnen Viveka och Gabriel. Vid sin bortgång var Louise sedan många år trolovad med Jan Kronholm.

Vi träffades till och från genom livet. När hon var hemma hos Ann och mig en gång, kom vi att prata om en gammal osignerad målning som vi undrade lite över. Raskt fiskade Louise upp en liten ficklampa ur handväskan, hakade ner tavlan och försvann in på toaletten! När hon kom ut kunde hon deklarera att tavlan i vart fall inte var påmålad eller konstrad med. Ficklampan var försedd med UV-ljus!

En annan gång 2008 möttes vi då min gamle onkel Gösta firade sin hundraårsdag med mottagning på Filmhuset. Då hade hon precis kommit hem från Italien där hon lett en konst- och kulturresa. ”Höstresan är fullbokad men kan inte ni åka med nästa år!” tyckte hon. Sagt och gjort. Resan gick till den lilla medeltidsstaden Panicale i italienska Umbrien. Vi var bara 16 resenärer för att kunna rymmas i en mindre buss under utflykterna. ”Platschef” och medarrangör var Louise kusin journalisten Bobby Hommerberg och hans fru. Det blev nog Anns och min kanske mest minnesvärda utlandsresa. Vi inkvarterades i ett antal Cesarini-våningar i stadens centrum uppe på sin kulle. De kallas så för att det svensk-italienska paret Gun och Giuliano Cesarini ville rädda den lilla staden från sotdöden och såg till att köpa upp gamla hus, rusta dem och sedan hyra ut lägenheter till turister och besökare.

 

 

Louise ledde oss på fantastiska utflykter till Florens, Asissi, Perugia, Bagnoreggio m.fl. där hon generöst delade med sig av sin stora konsthistoriska expertis. Vi besökte spets-museum, teater, vingårdar och vinkällare och framförallt hade vi härliga gemensamma måltider under utfärderna men också ”hemma” i Panicale. Många av deltagarna har jag kontakt med än idag liksom jag haft löpande också med Louise.

 

 

2020 när jag låg i slutfasen av arbetet med min bok om konstnärsmodellen Pierre Louie Alexandre från Franska Guyana som kom till Stockholm på 1870-talet och som modell på Konstakademien kom att kallas ”Negern Petterson” kände jag att jag behövde kompetent input och då var det naturligt att fråga Louise om hon ville ta på sig ”lektörsjobbet” vilket hon gärna gjorde. Hon hade just gått en sådan kurs och kände att detta var en bra möjlighet till träning. Vi hade flitig kontakt och hon gav mig oerhört värdefulla råd och påpekanden. Det ledde till en del omdispositioner av bokens kapitel och titel. En förändring som visade sig bli mycket värdefull. Inte minst för den just då uppblossande känsligheten kring det numera så kallade ”N-ordet”. Där var även dottern Viveka behjälplig. Hon fick syn på manuset och sa bestämt ifrån att vi absolut inte kunde låta boken heta som vi tänkt! "Vi och den skulle sannolikt bli brända på bål!"

Våra fäder var båda med i en sällskapsorden som hette Pimpinella. Louise pappa var så länge han levde ordens lysande styrande mästare. Min pappa i olika skeden dess kansler, underståthållare, t.f. överståthållare och Storjustiarius. Louise och jag tog vid ett tillfälle kontakt med några andra vänner och bekanta vars fäder också varit Pimpinellabröder och utbytte fotografier, skrifter och böcker och kallade oss ”Pimpinellabarnen”. Det finns också en knackig "släktlinje" genom giften oss emellan genom att Bengt Lybergs dotter var gift med min svägerskas bror! Vilket gjort att vi mötts även vid ett par släktsammankomster inom den Rehnbergska familjen.

För ett och ett halvt år sedan fyllde Louise 90 år och firade detta med en glad mottagning för släkt och vänner på Stora Sjötullen på Kungliga Djurgården som varit hennes hem i många år. Om ock något böjd var hon ännu samma glada, roliga, effektiva och vänliga människa och så oerhört värd att fira!

Nu är min ”pimpinellasyster” borta och kommer att vara saknad!